Östgötalagen med förklaringar/Ärfdabalk

←  Gipta balkær

Östgötalagen med förklaringar av Alex O. Freudenthal Ærfþa balkær

Eghna salu  →

Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/144 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/145 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/146 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/147 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/148 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/149 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/150 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/151 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/152 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/153 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/154 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/155 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/156 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/157 uaþmala ælla siax markær pænninga ælla fiughur nytia nöt. Ok þriþia eþ suæria sua: þæt skulu tue uita, at þæt ær frænda fæ ok egh hans fæ ok egh uiþær giald hans fea. Þæssi þri eþa skulu a Lionga þingi gangas ofæsti. Nu skal han uald haua um taka^[1] af þem þrim slikt et, sum han uill. Nu ma han þær til saklösu inne halda;^[2] haldær han siþan, hætte uiþ fiuratighi markum. Nu uill bondin flera eþa haua, kære lokan^[3] ælla spanan^[4], þa skal han dylia mæþ tolf manna eþe, at han egh^[5] lokkaþe ælla spanaþe bo hans ælla fæ hans, ælla böte þre markær.

XVIII. Um at þæn ma egh annan lösa, sum sialuær ær löstær, ok egh þa kunu, sum han ær kæpsi til.

Nu ma egh þæn annan lösa, sum sialuær ær löstær, ok egh þa kunu, sum han ær kæpsi til.

XIX. Vm æn kuldær sitær inne, þa skal þæn ælsta först ut lösa

Nu sitær kuldær inni i annöþughum staþ ok æru samkulla, þa skal æ þæn ælsta först lösa, siþan alla mæþ fulle lösn ok egh mæþ eþum.^[6]

XX. Um æn man giuær annöþughum frælsi firi sial sina, huar sum suara skal firi han, ok huru han ætleþis^[7] ok hua han ærua skal.

Nu giuær man annöþughum frælsi firi sial sina, þa skal han baþe suara ok sökia firi hans uærk, æ þær til at han ær ætleddær, ok han ma egh innan eþum standa^[8] ok egh köpgildær^[9] uara, ok alt þæt, sum gærs til hans, þæt ær sua gilt, sum til þræls gærs,^[10] ok egh mera. §. 1. Nu þa han^[11] skal æt leþa, þa skal þæt uara mæþ luui æghandans. Þæn, sum han uill ætlepa, þa skal fiughurtan manna eþ i þinge ganga ofæstan, sua at han uarþ fræls mæþ æghandans ia ok hans goþuilia, „ok uir^[12] takum han i bo mæþ os“. Siþan ma han sökia ok suara firi sik ok i eþum standa. Dör han barn lös, þa skal þæn æruan,^[13] sum han æt lede, sua ok æn han löstis mæþ fæ ok frænda eþe, sum för uar saght; ok hauær han egh skaparua, þa taki þæn arf hans, sum han löste.

XXI. Vm at annöþughan ma egh lösa vm var ælla ok um antima^[14].

Nu uil maþær man ur annöþughum staþ lösa; han skal egh lösa um anfriþ ælla um uartima, utan han fa hanum annan æmfröknan^[15] um þæn timan til syslu sinna.

XXII. Um dana arf^[16], æn utlændingær dör, ælla uar hanum iorþ giuin, huar sum hana æruir siþan.

Nu dör man þæn, sum egh hauær arua inrikis; kombær rættær arui innan nat ok iamlanga mæþ brewm ælla fullum skiælum, at han ær hans rætær arui, þa taki arf hans. Kombær egh han innan nat ok iamlanga, þa takær kunungær arf hans, huat þæt ær hældær iorþ ælla lösöra; þæt kallaþis forþum dana arf. Nu æn iorþ uarþ giuin hanum, þa taki þæn iorþina, sum hana gaf.

XXIII. Vm huru kunungær æruir inlænzskan, ok huru gildær han uarþær um drap, sar ælla skenu.

Nu æn man ær inlænzskær ok uet man hans arua, þa skal aruit standa, þær til ær hin kombær. Nu æn man uet egh hans arua ok kombær egh buþ af hanum alla san uissa^[17], huar sum han ær, ælla ok sialuær han innan nat ok iamlanga, þa æruir sua kunungær han sum utlænzskan. §. 1. Nu æn han uarþær dræpin, þa skal sua böta firi han, sum skilt ær. Varþær han huggin fullum sarum ælla slaghin skenu, böte sua firi han sum firi frælsan man.

XXIIII. Um æn man kalla annan þræl uara, þa uæri sik mæþ eþe fiughurtan manna.

Nu sighær man annan þræl uara, þa skal han uæria sik mæþ eþe fiughurtan manna, mæþ frændum sinum^[18] innan Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/161

1. um taka är troligen fel för up taka (Schlyter). Öfvers. han (näml. trälens husbonde) skall hafva rätt att af dessa tre (näml. vadmal, penningar l. nöt) mottaga sådant, som han vill.
2. Öfvers. Intill dess (näml. att betalning sker) må han saklöst kvarhålla honom i träldom.
3. Lokka vb. tr. Locka, däraf lokan, lokkan f. lock, lokkande.
4. Spana vb. tr. Förelad, däraf spanan f. förledande, jfr bospænd Uaþ. 38.
5. dylia at han egh; dylikt bruk af dubbla negationer är i fsv. ej sällsynt och fortlefver än i många dialekter.
6. Nämligen de eder, som i fl. 17 nämnas.
7. Ætleþa vb. tr. Upptaga en frigifven träl i sin ätt.
8. innan eþum standa ɔ: uppträda bland edgärdsmän.
9. Köpgildær adj. 1) Gångbar i köp. 2) Berättigad att 2) Berättigad att afsluta köp med gällande kraft (här).
10. Konstr. sua gilt sum [þæt, sum] til þræls gærs (Schlyters edition bland addenda sid. 401).
11. han är objekt.
12. uir (isl. vér) dăraf med apokoperadt nysv. vi (efter medlet af det 14:de århundradet försvinner r’et fullkomligt, Söderwall: Hufvudepokerna sid. 21).
13. Textkodex har här en uppenbar felskrifning han þæt æua, som Leffler i sin uppl. bibehåller under den rättade formen han þæn ærua. Schlyter insätter i st. f. dessa ord varianten i två andra handskrifter þæn æruan (d. ä. ærua han, pronominalanslutning, se Rydqvist: Sv. Spr. L. bd. II s. 533 ff.).
14. Antimi m, Andtid, den tid om vår eller höst, då det arbetas i jorden; anfriþær m. höstfred, då det ej, utom i vissa mål, var tillåtet att lagsöka en annan; orden äro sammansätiningar af an l, and f. (isl. ǫnn): arbete i jorden om höst eller vår, i synnerhet höstarbete, skörd. Analogt med anfriþær är uarfriþær vårfred.
15. Öfvers. om icke han (ɔ: den som vill lösa) gifver honom (ɔ: igaren) en annan lika rask vid den tiden till utförande af hans göromål; æmfrökin (isl. jafnfrǿkinn): lika rask l. arbetsduglig.
16. Dana aruær m., dana arf n. Arf efter en död, hvilket, då denne icke efterlämnade arfsberättigad släkting, tillföll konungen. I Upl. L. och Vm. L. skrifves danar arf, likaså i isl. dánararfr, och då i isl. äfven finnas dánardagr dödsdag och dánarfé med samma betydelse som dánararfr, har Schlyter utan tvifvel rätt, då han med förkastande af den äldre härledningen från folknamnet Danir antager förra leden i sammansättningen vara genit. af ett femin. *dan död. — Tamm i Etym. Ordb. har samma härledning och säger dan vara ett verbalabstrakt, bildadt af den rot, som ingår äfven i verben dö och dåna svimma.
17. Uissa f. visshet, säkerhet, san uissa ɔ: säker underrättelse.
18. mæþ frændum sinum, epexeges, jfr följ. sida r. 10 mæþ niþiar eþe.