19de Århundradet Förra Delen/Inledning
| ← djvu |
|
1799-1804. → |
Det Nittonde Århundradet
.jpg)
DEN STORA KOMETEN ÅR 1811.
INLEDNING.
Med det nittonde århundradets utgång har ett sekel lupit till ända, hvilket i mångt och mycket med rätta kan räknas till de märkvärdigaste af dem, hvilkas historia finnes bevarad i mänsklighetens årsböcker. Efter en omstörtning utan like hälsades det, trots de svåra stormar, som utmärkte dess gryning, med förtjusning och jubel af Europas folk; genom de portar, hvilkas järnbommar sprängdes af den stora folkstormen, drog den moderna andan in i världen och löste på sitt segertåg de fjättrar, i hvilka århundradens förtryck lagt en stor del af mänskligheten. Då den franska nationalförsamlingen under den entusiastiska natten den 4 augusti 1789 utplånade alla skrankor, som ståndsskillnad och klassprivilegier uppställt mellan människorna, och proklamerade “jämlikhet, broderskap och frihet” för alla, syntes i själfva verket en ny tid randas för människosläktet.
Det skall alltid förbli ett af mänsklighetens smärtsammaste erfarenhetsrön, att fallet från denna höjd kom så hastigt och blef så djupt. Det vulkaniska utbrott af en ny anda och vilja, som den franska revolutionen innebar, genomgick snart hela skalan af kämpande krafter för att åt eftervärlden lämna en oförgänglig bild af mänsklig storhet och mänsklig förvillelse. Knappt hade idéns underbara blomma öppnat sig förrän också redan den ursinniga förstörelsens dämon krossade tankens sköna verk och i dess ställe införde blodig anarki och kaos, till dess att slutligen det mänskliga ordningssinnets lugna kraft åter ställde allt till rätta.
Advokatsonen från Corsica, den obemärkte underlöjtnanten, som utgått från Briennes militärskola, Napoleon Bonaparte, blef det förbehållet att representera denna ordnande lugna kraft. Utrustad med en organisationstalang utan like, med djärfhet och dådkraft som få och med en skarpsynthet och säkerhet i omdömet, som gjorde honom till ett af de största snillen, världen frambragt, syntes han också som få kallad till att uppbygga hvad revolutionen i sina vilda öfverdrifter och lidelser nedrifvit och reformera det murkna europeiska samhället. “I allt öfverskridande måttan,” säger Taine, “men ännu mera sällsam, står han icke allenast utom ledet, utan äfven utom hvarje ram; till temperament, instinkter, själsförmögenheter, inbillning, lidelser, moral, synes han gjuten i särskild, egen form, sammansatt af annan metall än sina landsmän och samtida.” Aldrig har heller en individuell karaktär lika djupt tryckt sin prägel på sitt verk som Napoleon I tryckte sin på den samhällsbyggnad han i Frankrike uppförde efter revolutionen.
Men äfven på det öfriga Europa skulle han utöfva sitt mäktiga inflytande. Uppburen af de lefvande krafter, revolutionen frigjort, förde han först dess idéer öfver Frankrikes gränser, för att sedermera, efter lyckliga krig och eröfringar, på spillrorna af det gamla Europa söka förverkliga sin dröm om ett nytt världsrike efter Kari den stores förebild och uppföra det stolta kejsardöme, i hvilket de europeiska makterna blefvo lydriken under Frankrike och de gamla härskarehusen den franske kejsarens vasaller.
I hjärtat af Europa kvarstod ännu det heliga romerska riket af den tyska nationen, om hvilket Voltaire redan begabbande sagt, att “det hvarken var heligt eller romerskt eller ett rike.” Ännu fanns en romersk-tysk kejsare, men kronans bärare hade knappast kvar glansen, långt mindre ens en del af den gamla makten, det forna anseendet och inflytandet på de folk, som stannat under hans spira. Hvar och en af de många små tyska makthafvarne hade inrättat sig så godt han kunnat och funnit det öfverensstämmande med sina intressen, men för rikets väl ville han icke lyfta ett finger. Afund och ränker mellan de store, ständiga gränstvister mellan de små; öfver allt härskade den skamlösaste egoism, den skadligaste obeslutsamhet, parad med despotiskt godtycke mot den svagare.
Under sådana förhållanden måste det romersk-tyska riket ramla för första kraftiga stöt, som riktades mot det. Stympadt och nästan tillintetgjordt lefde Preussen, den lilla återtoden af Fredrik den stores berömda monarki, uteslutande af den kejserliga segerherrens nåd. Det stolta Habsburgska husets ättling, den Österrikiske kejsaren, var glad öfver att kalla den korsikanske uppkomlingen sin måg; Italien fanns endast till namnet och var ett viljelöst redskap i sin eröfrares hand, ja, till och med den katolska kyrkans öfverhufvud, påfven, fann för godt att hylla Cæsar på Frankrikes tron; den ryske zaren var hans vän och bundsförvandt, liksom de spanska Bourbonerna i honom sågo sin beskyddare och gynnare. Endast England hyllade aldrig usurpatorn och satte mot honom ett lika förbittradt som envist motstånd. Hans segrar på kontinenten kunde det icke hindra, men på hafvet härskade Britannia öfver vågorna, och knappt hade Napoleon lyckats spränga en koalition, förrän engelsmännen redan bragt en annan å bane mot honom.
Sålunda förbrukades Frankrikes krafter i ständiga krig och bragtes Europas folk till förtviflan under despotismens godtycke och trycket af gärder och utskrifningar, till dess att slutligen, då titanen frestade det omöjliga, folkandan reste sig för att afskudda det förtryckande oket. Spanien, det bedragna och i sin nationalkänsla och fosterlandskärlek djupt kränkta Spanien, gjorde början, och sedan Napoleon i Rysslands ödemarker sett sin armé upprifvas i mördande slaktningar och af den oblidkeliga nordiska vintern, lyssnade äfven Europas furstar till sina folks maningsrop och förbundo sig mot det Napoleonska väldet.
Imperatorn föll, och hans besegrare skredo till att ordna arfvet efter honom. Ur deras underhandlingar utgick det europeiska statsskick, som med ringa förändringar skulle äga bestånd en följd af år. Under den heliga alliansens auspicier bar det på sitt änne reaktionens insegel, men förgäfves sökte de ledande furstarne och statsmännen undertrycka och utrota de frön revolutionen utsått bland folken. Under årens lopp hade den revolutionära andan hos nationerna åter vuxit sig stark, och efter flera fåfänga utbrott af densamma, visade den allmänna omstörtning, som vid seklets midt skakade Europas troner, till fyllest, att de styrande omsider måste taga folkviljan med i räkningen och låta denna erhålla inflytande på statens ledning.
Huru stor den politiska omhvälfningen år 1848 än var, förmådde den likväl icke förstöra det förflutna eller förverkliga alla sina ideal. Äfven denna gång inträdde den reaktion, som måste följa på den häftiga skakningen, men en af de första frukter, som detta revolutionsår allestädes, utom i det autokratiska Ryssland, bragte till mognad, var likväl det konstitutionella styrelsesätt med ministeriell ansvarighet och folkvald representation, som sedan dess i större eller mindre utsträckning rotfäste sig i alla europeiska stater och gaf en ny riktning åt det europeiska statslifvets utveckling, liksom äfven 1848 års revolution i sina följder åstadkom en ny gruppering af de europeiska staterna och ledde till nya maktförhållanden dem emellan.
Frankrike, som efter Napoleons fall måst träda tillbaka för Österrike och Ryssland, medan England följde sina intressen utanför Europa, upprättade på spillrorna af Ludvig Filips grusade borgarkonungadöme en republik, som dock efter en kort och ofruktbar tillvaro gaf vika för ett nytt kejsardöme. Under en annan Napoleon trängde det i förbindelse med England Ryssland tillbaka från dess dominerande ställning, förhjälpte de italienska enhetssträfvanden till seger öfver Bourboner och Habsburgare i halföns småstater, dref ut österrikarne ur Lombardiet och upphöjde huset Savojen på konungariket Italiens tron.
I Tyskland utvecklade under tiden den af den förste Napoleon så djupt förödmjukade preussiska staten sig till en stark militärmakt, och sedan det senare halfva århundradets snillrikaste och hänsynslösaste statsman trädt i spetsen för dess styrelse, blef Fredrik den stores monarki snart åter hotande för sina grannar och för världsfreden. Efter tre lyckliga krig, som förstorade det preussiska området och gjorde Preussen till Tysklands ojämförligt största stat, utdrefvo Österrike ur Tyskland och krossade det franska kejsardömet, kunde furst Bismarcks statskonst upprätta ett nytt tyskt rike af de förenade tyska staterna och sätta den tyska kejsarkronan på den åldrige preussiske monarkens hufvud. Frankrikes andre kejsare dog, liksom dess förste, i landsflykt, och för tredje gången upprättades republiken på ruinerna.
Under en följd af år var furst Bismarck Europas skiljedomare. Sin politik, som gick ut på att stärka Tyskland genom förbund med Europas andra makter och göra Frankrike maktlöst genom att isolera det, kunde han dock endast till en tid genomföra, och då han föll, måste han bevittna, att just det inträffade, som han mest sökt förebygga. Ett närmande inträdde mellan Frankrike och Ryssland, och detta närmande blef slutligen ett förbund som motvikt mot den trippelallians furst Bismarck stiftat mellan Tyskland, Österrike och Italien.
Denna konstellation, till hvilken Europas mindre stater mer eller mindre slutit sig, har behärskat seklets sista fjärdedel och gifvit upphof till de oerhörda rustningar, hvilka så hårdt trycka på seklets slut. En afledare för den spänning, hvilken dessa båda förbund föranledt, ha de europeiska makterna sökt utom Europa. Afrika har delats mellan England, Tyskland, Frankrike och Belgien, och på århundradets sista tid ha måhända första stegen äfven till Kinas delning tagits. Nya intressen ha därigenom väckts till lif, men också ökat antagonismen och täflan mellan makterna. England känner sig besväradt och hotadt i de anspråk det alltid upprätthållit på äganderätten till eller nyttjanderätten af jordklotets icke civiliserade länder; faran för en sammanstötning med Ryssland har kommit allt närmare; på den utomeuropeiska täflingsbanan ha nya makter uppträdt, Japan i det aflägsna östern, Nordamerikas Förenta stater i väster.
* * *
Det nittonde århundradet kan emellertid icke uteslutande och sannolikt icke
ens företrädesvis göra anspråk på att karaktäriseras af sin politiska utveckling.
Den prägel det framför allt annat bär är det andliga lifvets och i synnerhet
vetenskapens höga utveckling. Vid vårt århundrades vagga stodo sådana andens
heroer som Goethe och Schiller, Immanuel Kant och Alexander von Humboldt,
visserligen barn af en föregående tidsålder, men hvilkas verksamhet äfven sträckte
sig in i det nittonde seklet och som i alla händelser beredde jordmånen för det
utsäde, hvars frukter vi njuta; de ha uppväckt det moderna andliga lifvet, varit
banbrytare, hvilkas odödliga lifsgärning vi ha att tacka för det rikaste arf på alla
områden af vetenskaplig och konstnärlig verksamhet. Det århundrade de inledde
har i sanning varit ett tänkarnes århundrade, ett oändligt triumftåg för det andliga
arbetet, som ställt en god del af sin kraft i det praktiska lifvets tjänst. Så ofta
också krig och revolutioner rasat, har detta likväl icke länge stört de lärdes arbete,
i värsta fall endast för en kort tid hämmat det, och äfven de blodigaste drabbningar
ha knappast med en minut fördröjt världsomhvälfvande uppfinningars födelsestund.
Det nittonde århundradet karaktäriseras af naturvetenskapernas praktiska tillämpning. Det kan berömma sig af att det för första gången i största utsträckning gjort den tysta studerkammarens upptäckter tillgängliga för hela mänskligheten, ställt dem i det allmännas tjänst. Hvarken Napoleons strategi eller Bismarcks statskonst skall för kommande släkten vara det mest utmärkande för det nittonde århundradet, men väl den första järnvägens öppnande, den första elektriska telegraflinjen, de under tekniken, som icke mera anser något för omöjligt, skapat, industriens och världssamfärdselns utveckling, den innerliga föreningen af vetenskaplig teori och praktisk tillämpning.
Det nationella lifvets olika yttringar ha naturligtvis icke kunnat undgå att påverkas af såväl den politiska som den vetenskapliga och framför allt industriella utvecklingen. Konst och litteratur äro lika väl som umgängesvanor och sällskapsskick, moder och lefnadssätt spegelbilder af de under seklets olika skeden rådande andliga strömningarna och åskådningssätten. Filosofien, som under århundradets förra hälft ännu betraktades som den förnämsta af alla vetenskaper, har måst träda i bakgrunden, och i hennes ställe behärskar naturkrafternas och de sociala formernas studium århundradets slut. Den diktande konsten, som, efter den rikaste blomstring, mot seklets slut visat tecken till förfall, har ännu icke förmått arbeta sig till ett nytt innehåll, och samma förhållande råder med målarekonsten, som från Louis Davids stela historiska bilder ända till Arnold Böcklins färgdikter icke alltid haft idel framsteg att uppvisa, äfvensom med musiken, för hvilken, trots den lysande rad komponister århundradet haft att framvisa och de nya och snillrika uppslag en sådan musikens heros som Richard Wagner gifvit, icke förty vid seklets slut ingen Mozart eller Beethoven uppträdt för att förena och i er högre form sammangjuta de olika riktningarna.
På det sociala området har vårt århundrade icke förmått att fullt genomföra de idéer, den franska revolutionen testamenterade det. Den strid för jämlikhet och allmän människorätt, som kämpades af den franska revolutionen, har vårt århundrade icke kunnat bringa till ett tillfredsställande slut; under inflytande af läran om kampen för tillvaron och den starkaste och bäst utrustades kvarlefvande på den svagares bekostnad, har denna strid endast antagit andra former, och människan står fortfarande inför den grymma erfarenheten, att hon är flätad på den oblidkeliga nödvändighetens hjul och liksom alla andra organiska varelser underkastad den lifsförintande anpassningslagen.
Detta förklarar, att den af den stora revolutionen för ett århundrade sedan började sociala befrielsestriden ännu icke haft den framgång man hoppats. Striden står visserligen numer icke mellan adlig och oadlig, mellan en privilegierad klass och en oprivilegierad; den står i stället mellan de ägande och de intet ägande, mellan kapitalet och arbetet.
I jämbredd med denna strid har den moderna socialismen i alla sina många former och förvandlingar gått; den har såsom en allvarlig uppgift invigt århundradet och sedan dess icke öfvergifvit det. Från Babeufs kommunistiska sammansvärjning år 1796 till det socialistiska junislaget 1848 och kommunupproret i mars 1871 har den spelat sin roll i franska folkets historia och i Tyskland i starkare grad än annanstädes genomträngt massorna.
Men om sålunda icke alla frukter mognat, alla förhoppningar kunnat uppfyllas, har det förflutna århundradet likväl att uppvisa stora förbättringar äfven i humanitärt afseende. Hygienen, hvars begrepp fordom knappt var kändt ens till namnet, är sålunda en af dess vackraste eröfringar, och hand i hand med dennas utveckling ha medicin och kirurgi gjort stora framsteg; lagstiftningen har blifvit mildare och allt mera antagit sig de smås och svagas sak; tillfällena till fortkomst och förkofran ha mångfaldigats; vetandets skatter, liksom konstens under, ha gjorts tillgängliga för, snart sagdt, enhvar; på folkets upplysning och uppfostran har arbetats utan uppehåll; skydd mot olycksfall, värn mot sjukdom och nöd på ålderdamen söka de olika staterna allt efter råd och lägenhet bereda sina arbetare, och om också röster beklagat sekelslutets öfvervägande riktning åt de materiella intressena, och mången med oro ser arbetareproletariatets tillväxande, lämnar det förflutna århundradet likväl, allt sammanlagdt, på alla områden af mänsklig verksamhet, i arf en rik skatt af erfarenhet, tankar och uppfinningar.
Vårt fosterland har efter olyckliga krig vid århundradets början och efter förlusten af samtliga sina utländska provinser och slutligen äfven Finland njutit en 80-årig freds välsignelse. Det befinner sig i den oskattbara belägenheten att, liksom i efterhand, kunna tillgodogöra sig det bästa af främmande folks framsteg, på samma gång det kan undvika deras fel och misstag. Liksom där sista svallvågorna bortdö vid en från stormar fjärran strand, ha äfven de sista dyningarna af århundradets politiska stormar bortdött vid Skandinaviens stränder, och dess folk ha också i ostörd ro kunnat arbeta på sin utveckling. De frukter den långa freden medfört för Sverige ha dess inbyggare vid seklets slut med stolthet kunnat visa för den öfriga världen. Måtte det äfven kunna framdeles som hittills åtnjuta lyckan att vara i tillfälle att “pröfva allt och behålla det bästa.”
Att efter dessa allmänna antydningar utförligt skildra gången af det XIX:de århundradets utveckling skall i det följande bli detta verks uppgift.