Afhandling om svenska stafsättet/2.1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Första Afdelningen. Om de grunder, som vid Stafsättet följas, eller böra följas. Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Första delen.
Afhandling om svenska stafsättet

av Carl Gustaf af Leopold med företal av Nils von Rosenstein

Andra Afdelningen. Om Konsonanternas fördubbling.
Andra Stycket. Försök till reglor, grundade på stafbyggnads-arten.  →


[ 37 ]

ANDRA AFDELNINGEN.
Om Consonanternas fördubbling.

I. STYCKET.
Allmänna Anmärkningar.

De som älska ordning och regel i språket, klaga öfver den synnerliga olikhet som i detta afseende råder emellan stafningen och uttalet. Nästan på hvar rad, säga de, finner man ord, i hvilka consonanten ljuder dubbel, utan att så skrifvas, eller ens kunna skrifvas. Hvar och en medger till ex. att ståt låter annorlunda än stått, hat än hatt, mat än matt; också skrifvas åtminstone dessa ord vanligen olika. Men den skillnad man genom slutconsonantens fördubbling gör dem emellan, finner man betänkligt att i lika fall öfver allt iakttaga: man borde i sådan händelse, säger man, skrifva till ex. stör i störta med två r, till skillnad ifrån stör i störa, hand med två n, till skillnad ifrån vand, bröst med två s, till skillnad ifrån öst, och så vidare.

Fruktan för consonanternas gränslösa fördubbling och misshaget därtill, har fört somliga på den sällsamma afvägen, att förkasta all slags fördubbling, såsom barbarisk, och att till och med af princip bestrida den. Deras påstående är: 1:o, att samma vokal aldrig kan inspirera mer än en enda consonant, och 2:o: att [ 38 ]olika ljud tecknade genom lika bokstäfver, icke kunna medföra större förvillelser, än så många lika ord som i alla språk hafva olika betydelser.

Det första af dessa påståenden är lika så falskt, som det är gammalt och ofta upprepadt Pfeiff skref i förra seklet en hel Bok i detta ämne, som, efter vanan, ej bevisar och ej utreder något. Månge påstå att de aldrig kunnat förstå hvad man velat säga dermed, att en vokal aldrig inspirerar mer än en enda consonant; och det kan misstänkas, att de som uppfunnit, äfven som de, hvilka upprepat denna sällsamhet, icke förstått den bättre. Efter det gifves en skillnad i ljudet emellan rät och rätt, måste väl denna skillnad kunna med bokstäfver uttryckas, och huru skulle det ske på annat sätt än med två t efter ä, som få begge sitt ljud derifrån? Om hvar consonant fordrar, som de säga, sin egen vokal för att hafva ett ljud, huru uttala de då sådana ord, som hafva flera consonanter af olika slag efter en enda vokal, t. ex. sagt, gjordt, allt, falskt, m. fl. Skulle icke dessa ord, i följd af deras påstående, nödvändigt böra uttalas saget, gjoredet, alelet, faleseket? Om så likväl icke sker, och om alla dessa påföljande consonanter tydeligen få sitt ljud i uttalet af samma vokal, mycket olika det ljud som de hafva af sig sjelfva, bevisar då icke sådant påtagligen, att deras sats är orimlig, och att samma vokal icke allenast kan inspirera flera consonanter, utan också i nästan hvart annat Svenskt ord gör det verkligen?

[ 39 ]Det är ej ett grundligare förmenande, att olika ljud målade för ögat utan någon skiljaktighet af tecken, icke skulle medföra större förvillelse än samma ord som betyder olika saker. Man skall aldrig taga (således) för (beså åkern) men väl skall man oftare läsa hop för hopp, ståt för stått, led för ledd, i fall ingen olikhet i skrifningen hastigt utmärker skillnaden. Meningen upplyser lätteligen om de lika ordens olika betydelser, men ingen mening upplyser främlingen om ordens ljud och uttal. Det händer i alla språk, att ett och samma ord har flera bemärkelser, och det är ännu ovisst, om det är en verklig ofullkomlighet. Men det är säkert en stor ofullkomlighet, att tvenne olika ljud någonsin tecknas på alldeles lika sätt, utan viss regel för uttalets skiljaktighet. Det är för öfrigt bokstafveringens ändamål, att icke allenast efter möjligheten uttrycka uttalet, utan äfven att, så långt ske kan, stadga och fästa det. Började man att skrifva spåt i stället för spått, bet i stället för bett, vis i stället för viss, gran i stället för grann, skulle icke allenast förvillelserna i meningen bli flera; sjelfva uttalet skulle i småningom derefter förändra sig, blifva släpigt och trånande.

Man förmodar ej, att någon man af omdöme skall åt dessa skäl neka sitt bifall. Men andre gifvas, som ur gilltigare orsaker, om ej bestrida consonanternas fördubbling, åtminstone frukta den, och bekymras deraf. De föregifva, och icke utan grund, att språket på sådant sätt [ 40 ]snart skulle öfverhopas af consonanter, och blifva derigenom, om icke hårdare till uttalet, åtminstone obehagligt och barbariskt för ögat, äfven som för handen betydligt vidlyftigare.

Medgifvom dessa, hvad man svårligen skulle kunna bestrida dem, att de hafva åtminstone långt mindre orätt än de förstnämde. Det är ganska sant, att gränsen för consonanternas fördubbling ej låtit hittills finna sig, och att man knappt skulle veta hvar man borde stanna, i fall blotta ljudet här skulle tjena till regel. Denna sanning har blifvit så ofta erkänd af dem som skrifvit i detta ämne, och sednast af Herr Kellgren i Akademiens egna Handhngar, att den här icke behöfver styrkas genom sammansökta exempel.

Emellan dessa begge ytterligheter, den att aldrig fördubbla consonanten, och den, att efter ljudets anledning alltid fördubbla honom, har man sett uppkomma en tredje mellan-mening som yrkar fördubblingen med undantag. Egentligen har man för dessa undantag ännu ej uppgifvit några stadgade grunder. Man har deri följt tycke och godtfinnande. Allmännast har man nöjt sig att fördubbla consonanten i vissa tvetydiga ord, såsom i korrt och borrt, till skillnad ifrån kort och bort: någon gång i störrta, förrste, kunnde, satts m. fl. ord, under det man i anseende till hundradetals andra af alldeles lika fordran på tecknens och ljudens motsvarighet, lemnat frågan oafgjord, och bruket i dess gamla vacklande skick.

[ 41 ]För att finna, hvad genom en sådan medelväg möjligen kan uträttas, och hvartill den kunde tjena, låtom oss göra mer än man ännu gjort; låtom oss försöka att tydligen fastställa alla de möjliga undantagen. Deraf skall sedan finnas, om antingen hela den öfriga fördubblingen kan blifva dräglig för språket, eller efter behag, utan förvillelse underlåtas. Med möjliga undantag förstås här blott sådana, som kunna genom någon viss på skäl grundad regel utmärkas. Undantagom således:

1:o Slut-ändelserna på at, ar, or, en, et, it, er, an, el, elt, i ord som hafva sista stafvelsen kort: till ex. tegat, fruktar, tankar, pennor, käppen, linnet, skrifvit, läser, samman, amman, pigan, usel, uselt, med flera af samma slag.

2:o Mellan-bokstafven m i alla ord, hvarest den följes af en annan consonant, till ex. skymta, flämta, hämta, samtelig, med flera; emedan detta en gång antagit, icke kan orsaka någon förvillelse i uttalet, då m i sådan sammansättning aldrig har ett enkelt ljud; tamt, lamt, sämt, grämt, beqvämt, förnämt endast undantagna.

3:o Slut-bokstafven n i vissa ord, såsom: an, den, din, han, hin, hon, igen, in, kan, man, men, min, mun, män, sen, sin, vän, än, emedan fördubblingen i dessa ofta återkommande ord skulle blifva ledsam för ögat, likasom för handen, och emedan ett litet [ 42 ]faststäldt undantag af ett visst antal enstafviga ord, icke kan blifva svårt att i minnet behålla.

Utom dessa tre undantag, synes ej några finnas, som kunna utan förvillelse tillåtas, det vill säga, hvaråt man kan gifva tydligheten af bestämd och stadgad regel. Ty det vore ej frågan om ännu flera undantag, endast dessa kunde genom regel utmärkas. Der detta ej kan ske, der måste fördubblingen begynna, efter ljudets strängaste fordringar, eller ingen reda mera finnas.

Hvad således t. ex. angår den så ofta upprepade regeln, att m och n enligt brukets lag aldrig fördubblas i slutet af orden; så svaras dertill: Man har ofvanföre i anseende till n bevisat falskheten deraf. Hvad m beträffar, anmärkes blott, att så länge strömm, grymm, rymm, skymm, m. fl. dylika ord, efter en del språkkännares bruk, ännu skrifvas med dubtelt m, så kan väl med goda skäl förmodas att detta bruk är oriktigt, men man kan, utan en närmare undersökning af denna bokstafs natur, icke lätteligen göra en regel af det ena eller andra stafsättet.

Detta således riktigt afgjordt, låtom oss nu tillse, huruvida, med undantag af de tre ofvannämda fall, fördubblingen i allt öfrigt låter, utan obeqvämlighet och utan förderf för språket, verkställa sig. Låtom oss ej nämna borrt, korrt, svarrt, förrste, störrta, med flera, som vi redan äga ett slags vana, att se [ 43 ]i allmänt tryck stafvade med fördubblad consonant. Men måste icke äfven andra ord, till ex. ärrt, snärrt, mörrt, örrt, bjerrt, störrste, m. fl. för samma orsaks skull skrifvas på lika sätt? Om m i rymm, lamm, damm, skymm, fordrar fördubbling, måste då samma fördubbling ej äfven finna rum i sjelfva detta ord rumm, i grymm, dumm, stumm, ömm, drömm, glömm, tömm, dömm, kamm, framm, stamm, skamm, med oändeligt flera af samma ändelse? Efter l i qvalt, betalt, halt, (af hal) ljuder enkelt, måste det ej då, till skillnad derifrån fördubblas i mallt, sallt, hallt, spallt, gallt, gestallt, med flera af lika ljud? Då det vore nödvändigt att skrifva med två n grannt, sannt, huru skulle det ej vara lika nödvändigt att skrifva på lika sätt förvannt, bekannt, pannt, slannt, drabannt, till skillnad i ljudet ifrån vant, förmant, dant, med flera dylika? Måste man ej af lika nödvändighet skrifva bunnt, strunnt, pynnta, begynnta, vannte, till skillnad ifrån brunt, försynta, förmante o. s. v.? Nödgas man ej fördubbla s i måsste, visste, misste, lisst, brisst, tvisst, till skillnad ifrån blåste, viste, förlist, bevist? — I fässt, hässt, prässt, bässt, resst, messt, till skillnad ifrån fräst, läst, qväst, snäst? — I jässt, nomen, till skillnad ifrån jäst, verbum? — I lusst, pusst, musst, till skillnad ifrån tjust, ljust, m. m. — I brösst, rösst, hösst, trösst, till skillnad ifrån öst, föst, löst, med flera? — I sysster, ysster, lysster, [ 44 ]till skillnad ifrån myste, lyste, hyste, o. s. v.? Måste man ej genom ett fördubbladt ff skilja krafft, tafft, skafft, hafft, safft, ifrån begraft, qvaft och kraft, af kräfva? och när skulle man sluta, om man ville uppräkna alla de fördubblingar som ljudets fordringar och bristen af andra reglor för undantag, än de tre ofvannämda, nödvändigt ålägga?

Men hvem dristar säga, att ett sålunda på en gång stadgadt stafsätt, skulle vara för ögat eller handen uthärdeligt, och hvar finnes det Samfund, stiftadt för Språkets förädling, som skulle äga mod att påbjuda det? Om det kunnat tålas, om ej hvart öga af ett slags naturligt misshag till det alldeles olämpliga, studsade tillbaka vid första åsynen deraf, skulle det visserligen längesedan vara antagit; ty utan tvifvel finnes ej något lättare och klarare sätt att på en gång sluta all tvist i detta ämne, och för evigt stadga rättskrifningen. Emedlertid se vi ej, att ens någon enda i hela dess vidd antagit det. Man hjelper sig i tvetydiga fall med fem sex i sednare tider likasom på försök antagna fördubblingar, och icke ens alla dessa hafva blifvit af våra goda Författare auktoriserade. I allt öfrigt bibehåller stafsättet sig ungefärligen i sitt gamla skick, med undantag af några bortlagda onödiga bokstäfver, och någon större öfverensstämmelse i bruket, verkad genom några Författare af smak och kunskaper. Hvad sjelfva hufvudfrågan åter beträffar, eller om regeln för stafskillnaden emellan de enkla [ 45 ]och dubbla ljuden, så är den bland våra förtattare ännu i detta ögonblick likaså oafgjord, som den någonsin varit, och sjelfva sakens natur, som man här sökt att med all tydlighet framställa, ger i sanning föga hopp att den någonsin skall kunna, efter den method man hittills brukat, med fullkomlighet utredas och fastställas. Man skrifver således ännu som fordom, mer efter ett antagit bruk än efter orthographiska grunder, och lemnar åt Läsarens minne och vana, att i uttalet åtskilja de oftast med lika tecken uttryckta dubbla och enkla ljuden. Så länge likväl ingen viss regel i detta ämne finnes, kan hvarken språket hoppas någon fullkomlig stadga, eller Akademien enligt sin pligt företaga utgifvandet hvarken af sin Ordbok eller sin Grammatika.

Man föreslog i förra seklet införandet af accenter. Herr Kellgren i Akademiens Handlingar förnyade detta förslag. Men utom de yttre svårigheterna af all sådan nyhet, synes det blifva en annan och föga lättare fråga, huru och hvar dessa accenter borde användas; åtminstone skulle de länge förorsaka hos Allmänheten en förvillelse i bruket, hvartill man icke synes böra, utan högsta nödfall, genom nya inrättningar föranleda.

Emedlertid, som redan blifvit anmärkt, och som åter här sluteligen upprepas, råder, oaktadt allt detta, hos nästan alla våra goda Författare en alltför stor enlighet i stafsättet, [ 46 ]för att den skulle kunna antingen tillräknas en blott slump, eller vara ett blott minnesverk. Deraf synes kunna slutas, att det verkeligen finnes i språket någon allmän regel som man följer af en mörk känsla, och som man blott behöfver upptäcka, för att på en gång utreda sig ur hela denna ovisshet. Kanske har det ej hittills skett, derföre att man sökt den på en väg, helt och hållet motvänd från den rätta och naturliga. Huruvida man i denna gissning bedragit sig eller ej, det är något hvarom säkrast lärer dömas, sedan man gjort sig mödan att med uppmärksamhet genomläsa nästföljande undersökning.