Bevis att Napoleon aldrig har existerat
|
| Originalet utgavs 1827. Den svenska översättningen gavs ut 1837 och är gjord av J. A. Josephson från en tysk upplaga. På Wikipedia finns en artikel om Bevis att Napoleon aldrig har existerat.. |
Bevis att Napoleon aldrig har existerat.
Stort Erratum.
Napoleon Bonaparte, om hvilken man skrifvit och talat så mycket, har alls icke existerat. Han är blott en allegorisk personlighet, den personifierade solen; och vårt påstående skall erkännas, då vi bevisa, att allt, hvad man berättat om Napoleon den Store, är lånadt från den store planeten.
Låtom oss således summariskt betrakta hvad som blifvit sagdt om den märkvärdiga mannen.
Man säger:
1) Han hette Napoleon Bonaparte;
2) Han föddes på en ö i Medelhafvet;
3) Hans mor bar namnet Lætitia;
4) Han hade tre systrar, och fyra bröder, af hvilka 3 voro Konungar;
5) Han hade två gemåler, af hvilka den ena skänkte honom en son;
6) Han gjorde slut på en stor Revolution;
7) Han hade 16 Marskalkar under sitt befäl, af hvilka 12 befunno sig i actif tjenst;
8) Han var segrare i Södern men dukade under i Norden;
9) Efter ett tolfårigt herravälde, som han, kommande från Östern, hade grundlagt, försvann han slutligen uti Vesterhafvet.
Nu återstår således att veta, huruvida dessa särskildta fall blifvit tagna från solen, och att hoppas, det hvar och en som läser denna skrift äfven måtte öfvertgas derom.
Först och främst är det för alla bekant, att Skalderna kalla solen Apollo; redan skillnaden mellan Apollo och Napoleon är inte så stor, och den skall visa sig ännu mindre, när vi gå tillbaka till betydelsen af dessa ord eller till deras ursprung.
Det är säkert, att namnet Apollo betyder Förstörare, och det synes som Grekerna skulle gifvit solen detta namn för det onda, som han bland dem anstiftade utanför Troja, då en del af hären förgicks genom den stora hettan och den derpå följande pesten, när Agamemnon skymfade solens prest Chrysis, såsom man kan läsa i början af Iliaden. De Grekiska Skaldernas lysande inbillningskraft förvandlade solens strålar till flammande pilar, hvilka den vredgade Guden slungade åt alla håll, och som skulle ha förstört allt, om man inte, för att blidka hans vrede, hade återskänkt Offerpresten Chrysis' dotter Chryseis friheten.
Det är således sannolikt att solen för denna orsaks skull blifvit kallad Apollo. Men hvilken orsak äfven varit dertill, så mycket är ändå säkert, att Apollo betyder förstörare. Men Apollo är samma ord som Apoleon. De härstamma båda från Ἀπολλυω eller ἀπολἐω, två Grekiska verber, som betyda förderfva, döda, utrota, förstöra. Om således vårt århudrades förmenta hjelte skulle heta Apoléon, så skulle han föra samma namn som solen, och dessutom uppfylla ordets hela betydelse; ty man skildrar honom såsom den största menniskohärjare, som någonsin funnits. Men denne hjelte kallades Napoleon; vi finna således i hans namn en begynnelsebokstaf som icke fins i solens namn. Ja, vi finna icke allenast blott en bokstaf, utan till och med en hel stafvelse mer; ty enligt de inscriptioner som man öfverallt i hufvudstaden finner, vore den förmente hjeltens namn Néapoléon, såsom man framförallt kan läsa på bildstoden vid Vendôme-platsen.
Men denna stafvelse mera utgör ändå ingen åtskillnad. Den är otvifvelaktigt af Grekisk härledning, liksom hela det öfriga ordet, och i Grekiskan är nä (νη) eller nai (ναι) ett af de största jakanden, som vi kunna öfversätta med ordet verkligen. Deraf följer, att Napoleon betyder "verklig förstörare, verklig Apollo." Han är således verkligen solen.
Men hvad betyder då hans andra namn? Hvad slags förbindelse kan väl Bonaparte hafva med dagens stjerna? Det inser man väl inte straxt, men man medger åtminstone, att då bona parte betecknar en god sida, frågan är om en sak, som har tvenne sidor, en god och en dålig, om en sak, som har afseende på solen Napoleon. Men intet har omedelbarare afseende på solen än verkningarne af dess dagliga rörelser, och dessa verkningar äro: dag och natt, ljus och mörker; ljuset, som dess närvaro sprider, mörkret, som är rådande under dess frånvaro. Denna Allegori är tagen från Perserna, nemligen Oromazes' och Arimani rike; ljusets och mörkrets rike, de goda och de onda andarnes rike.
Och dessa sednare, det ondas och mörkrets andar, förbannade man fordom med edsformeln: Abi in malam partam. Och då man med mala parte förstod mörkret, förstod man otvifvelaktigt ljuset med bona parte, dag i motsats mot natt; således kan man också inte tvifla, att ju detta namn har afseende på solen, isynnerhet när man ser det förenadt med Napoleon, solen sjelf, såsom vi nyss hafva bevisat.
2. Apollo föddes enligt Grekernas Mythologi på en ö i Medelhafvet (ön Delos); även Napoleon har man låtit födas på en ö i samma haf, och valde företrädesvis Corsica, emedan denna ös läge till Frankrike, hvarest man ville låta honom regera, är mest likt Delos läge till Grekland, der Apollo företrädesvis hade sina tempel och Orakel.
Pausanias gifver verkligen Apollo titeln af en Ægyptisk gudomlighet; men för att vara en Ægyptisk gudomlighet, var det ej nödvändigt att födas i Ægypten; det var tillräckligt, att Apollo dyrkades der som en Gudom, och det är det också, som Pausanias vill säga. Han berättar, att Egypterna dyrkade honom, och detta visar oss åter ett nytt förhållande mellan Napoleon och solen; ty det står äfven skrifvet i många arbeten att Napoleon i Ægypten ansågs såsom ett öfvernaturligt väsende, såsom en annan Mahomet, att man bevisade honom hyllningar, som närmade sig till dyrkan.
3. Man påstår, att hans mor hetat Lätitia. Men med namnet Lätitia, som betyder glädjen, har man velat beteckna morgonrodnaden, hvars nyfödda ljus förbreder glädje öfver hela skapelsen; morgonrodnaden, som föder solen åt verlden, i det hon, såsom Skalderna sjunga, med sina rosenfärgade fingrar öppnar österns portar.
Äfven är det högst märkvärdigt, att, enligt grekiska Mythologien, Apollo's moder kallades Läto (Λητω). Men då Romarne af Læto gjorde Latona, Apollos moder, så har man i vårt århundrade hellre deraf gjort Lätitia, emedan lætitia är stamordet till verbet lætor eller det obrukliga læto, som betyder ingifva glädje.
Det är således afgjordt, att denna Lätitia liksom hennes son är tagen ur Grekiska Mythologien.
4. Efter hvad man berättar hade denna Lätitias son 3 systrar, och det är otvifvelaktigt, att ju dessa tre systrar äro de tre gracerna, hvilka, jemte sina följeslagarinnor, Muserna, prydde sin broder Apollo's hof.
5. Denne moderne Apollo skall hafva haft 4 bröder. Dessa fyra bröder äro de fyra årstiderna, såsom vi vilja bevisa det. Af Napoleons 4 bröder voro 3 konungar, säger man, och dessa 3 konungar äro våren, blommornas, sommaren, skördens, hösten, frukternas beherrskare. Och likasom dessa 3 årstider emottaga all sin magt från solen, så säger man också, att Napoleons 3 bröder voro konungar blott genom honom och regerade blott genom honom.
Lägger man härtill, att Napoleons fjerde broder icke var konung, så är dett vintern, som herrskar öfver intet på året.
Men skulle man till betrisdande af denna liknelse invända, att vintern ej vore utan rike, och herrskade öfver snö och köld, så kan man derigenom beteckna detta löjliga skenfurstendöme, hvaröfver, som man påstår, Napoleons fjerde broder herrksade efter hela hans familjs fall, och hvilket furstendöme man framförallt tillagt byn Canino, emedan canino kommer från cani, som betyder: hvita hår, kall ålderdom, och erinrar om vintern. Ty enligt Skalderna äro skogarne, som betäcka bergen, Skapelsens hår, som om vintern betäckas med snö och is och blifva gråa hår på det gamla årets försvagade natur:
Cum geledus crescit canis in montibus humor.
Den förmente prinsen af Canino är således ingen ann' än den personifierade vintern, som begynner när de tre sköna årstiderna äro borta och solen är längst aflägsnad från våra nejder. Och när han eröfras af Nordens barn, såsom Skalderna kalla de vindar, som komma ifrån zoner hvilka blekna våra fält och öfverdraga dem med en ledsam hvithet; och detta har äfven gifivt anledning till den fabeln, att nordiska folkslag, vid sitt inträngande i Frankrike, hade borttagit en trefärgad fana och uppsatt en hvit i stället, som skulle hafva betäckt landet, sedan den fabelartiga Napoleon hade försvunnit. Men det är onyttigt att bevisa, att detta blott är en allegori på vintern, då solen Napoleon hade begifvit sig till Södern.
6. Enligt samma fabel hade Napoleon två gemåler: äfven solen har man tillskrifvit två sådana, nemligen månan och jorden; månan efter Grekerne (såsom Plutarchus säger), och jorden efter Ægypterna; dessutom med den högst märkvärdiga egenhet, att solen icke hade några barn med månan, men med jorden en enda son, den lille Horus. Denne är son till Osiris och Isis, således till Solen och Jorden, såsom i Himmelens Historia Första Delen, sextiondeförsta och följande sidor kan läsas. Detta är en Ægyptisk allegori, i hvilken den lille Horus, född af den genom solen befruktade jorden, föreställer åkerfrukterna; och just derföre har man låtit Napoleons son födas den 20 Mars, vid vårdagjemningen, emedan om våren åkerfrukterna mest utveckla sig.
7. Man säger att Napoleon gjorde slut på ett stort ondt, som terroriserade Frankrike, och kallades Revolutionens Hydra. Men nu är Hydra en orm, och i en fabel kommer egentligen inte an på slaget. Detta är ormen Python, en ohygglig orm, ett drakartadt odjur, som var Greklands skräck, och dödades af Apollo; Mythologien tillägger dertill, att detta varit hans första bragd. Derföre säger man äfven, att Napoleon började sin regering med att qväfva Franska Revoutionen, hvilken likså väl som allt annat är ett hjernspöke; ty man ser genast, att ordet Revolution är taget från latinska ordet revolutus, som betecknar läget af en inom sig sjelf slingrad orm, således ingen ting mer och ingenting mindre än Python.
8. Nittonde århundradets berömde krigare hade 12 marskalkar ispetsen för sin här; men 4, som icke stodo i actif tjenst. De tolf första äro, välförståendes, Zodiakens 12 tecken i Ekliptikan; de marschera under Napoleons befäl, och anföra hvar och en en talrik afdelning af stjernarméen (Apostl. Cap. 7, v. 42), som är delad i tolf de öfriga himmelstecknen motsvarande afdelningar. Dessa äro således de 12 marskalkarne i actif tjenst, under det de 4 andra mycket väl kunna beteckna de fyra kardinals-punkterne, hvilka, orörliga under den allmänna rörelsen, föreställa overksamheten. Således äro dessa samtliga marskalkar icke annat än symboliska tecken, som icke äga mer verklighet än deras öfverhufvud.
9. Man säger, att denne store fältherre med många lysande arméer har ärorikt genomtågat de södra nejderna, men då han för mycket trängt upp mot Norden, har han ej kunnat bibehålla sig der. Och allt detta har mycket väl afseende på solens bana.
Man vet att solen beherrskar södern, hvilket man äfven säger om Napoleon, men solen söker äfven efter vårdagjemningen att uppnå de nordliga provinserna, aflägsnar sig från æqvatorn, träffas efter 3 månaders gång på norra vändkretsen, som tvingar honom att vända om och att baklänges genom kräftans tecken skrida tillbaka åt Södern. Och efter denna förebild har man hittat på den imaginära expeditionen till Moscau och hans förmenta olyckliga återtåg.
Alla berättelser således om denna krigares segrar och nederlag hafva blott afseende på solens bana.
10. Solen går opp i Östern och ned i Vestern; solen tyckes om morgonen dyka upp ur Österhafvet och om aftonen dyka ner i Vesterhafvet; Napoleon kom från Orienten, från Ægypten, för att herrska öfver Frankrike, säger man, och försvann i Vesterhafvet, och det efter en 12-årig regering; som ej betyder annat än dagens 12 timmar, då solen upplyser vår horizont.
Han har blott regerat en dag, säger författaren till Nouvelles Messéniennes, i det han talar om Napoleon, och efter det sätt och vis varpå han beskrifver hans upphöjelse, motgång och fall, synes det som denna Skald liksom vi blott i Napoleon har sett Solens Bild, och det på samma sätt som vi hafva bevisat det, först genom hans namn, derefter genom hans moders namn, genom hans 3 systrar, hans 4 bröder, hans 2 gemåler, hans son, hans marskalkar och hans bragder, ändtligen genom hans uppkomst och försvinnande i det himmelsstreck, hvarest han, såsom Skalden Casimir Delavigne säger, blek och beröfvad sin krona, gick ned efter sin lysande bana.
Följaktligen är vårt århundrades hjelte blott en allegorisk gestalt; Napoleon Bonaparte, om hvilken man har sagt och talat så mycket, har aldrig existerat, och den villfarelse, som så många menniskor delat, härleder sig från ett quiproquo, då de ansett nittonde århundradets mythologi för en sann historia.
P. S. Vi kunde dessutom anföra ett stort antal Kongl. Ordonnanser *) till bekrätande af vårt påstående, hvars säkra data stå i synbar motsägelse mot Napoleons förmenta regering; men som vi af vissa orsaker ej vilja anföra.
Månne författaren till denna skrift, som i Frankrike och förnämligast i Paris väckt mycket uppseende, ej haft någon annan grund för sig, än att roa sig med att ikläda erkända, i våra tider och inför allas ögon skedda tilldragelser en fabelaktig beklädnad? Eller hade han ett alfvarligare och bättre ändamål? Vill han inte dess mera angripa många af paradoxer och vågade slutsatser hvimlande skrifer, såsom till exempel L'origine de tous les cultes' af Dupuis, så väl som andra tviflande, förstörande och ingenting bevisande skrifter? Månne inte äfven hans Bok vore en parodi på många orostiftande skrifter, som t. ex. Jesu lefverne af Strauss.
Utkommen några århundrade senare, skulle en skrift sådan som denna kunna uppväcka tvifvelsmål om sanningen af Nittonde århundradets historia; i våra dagar är satiren klar för allas ögon.