Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Silfvertonen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Våldet på Belindas lock Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Sjette Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Silfvertonen, eller Tasso i phosphorisk öfversättning
Svar på Herr Doktor Rutströms Inträdes-Tal i Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademien  →


[ 305 ]

SILFVERTONEN,
eller
Tasso i phosphorisk öfversättning.

(Något om språk och stil i Poesien.)

Att skalden (när han nemligen bekänner sig till den sanna tyska tron i poesien) utgör en Silfverton i Skapelsens Sonat, detta är hvad vi kunna lära af företalet till en liten poetisk Samling, nyligen utgifven,[1] och hvad man, i brist af utgifvarens insigt i detta slags musik, nödgas lemna obestridt. Huruvida det likväl egentligen är genom sin poesi, tryckt i Upsala, som den unga skalden i en sådan egenskap af silfverton pryder skapelsen, detta är hvad som deremot återstår att veta och afgöra. Man kunde föranlåtas till någon tvekan derom, så väl af nyssnämda lilla poetiska Samling, som af andra föregående.

Med någon kännedom af Tassos språk och hans skönheter, har jag t. ex. för min del ej kunnat läsa utan förundran den öfversättning ur hans Befriade Jerusalem, som finnes i Phosphoros för Augusti månad 1810, och som nyligen råkat att falla mig i händerna: ett poetiskt försök, [ 306 ]knappast troligt, äfven i Phosphoros; och som, i fall tillhörigt den författare, som af ryktet nämnes och initial-bokstafven A. tyckes utvisa, på ett sällsamt sätt kontrasterar emot den ton af myndighet och mästerskap, hvarigenom den unga författaren fortfar att utmärka sig. Då vittra fenomener af detta slag, och i synnerhet tillväxten af deras antal, torde nu som alltid böra tillskrifvas samma vanliga orsaker, nemligen dels svärmande vänners oförståndiga bifall till hvarandras sämsta rim-kram, dels den offentliga kritikens mera sällan afbrutna tystnad, vill man här försöka, att om möjligt är, vända Hr A:s uppmärksamhet på det sanna värdet af hans poesi: på det att, om den unga skalden verkligen derigenom skulle hålla sig för en silfverton i skapelsens sonat, han åtminstone ej må lemnas opåmint om den myckna oäkta tillsats, som i denna förmenta silfverton beklagligen röjer sig.

Så långt jag lärt förstå en poetisk öfversättares kall, synes väl den fordran hos honom icke obillig, att om öfversättningen ej kan täfla med originalet i lika skönt uttryck af dess mening, måste den åtminstone — hafva mening. Kan man ej sätta sina eller andras tankar i vers, utan att, genom den gräseligaste förvridning af sitt arma modersmål, göra dem löjliga eller obegripliga, då [ 307 ]är man ej skapt till poet, och blir det aldrig, så höga tankar man än kunde hysa och yttra om sig sjelf och sitt snille. Gåfvan att under band af meter och rim uttrycka sig utan uppoffring af den klarhet, riktighet, med ett ord, af den språkförtjenst, som sjelfva prosan i all sin frihet någonsin kan äga, denna gåfva utgör väl ej sjelfva poesien, men den utgör en nödvändig del deraf, likasom att spela rent ovillkorligen förutsättes för att spela väl. Man skall den förutan svårligen finna sig bättre emottagen såsom Tassos öfversättare, än hvar och en nyläring, som med sin gnisslande stråke framställde sig att offentligen exequera en Haydns eller Mozarts sublima mästerstycken.

Låtom oss nu höra sjelfva silfvertonen. Till den ändan, jemförom med originalet några ställen af öfversättningen, t. ex.:

Här på stranden (säger Tasso) står ett bord, dukadt med läckra och kostbara rätter, och skalkande simma genom den klara vågen tvenne språksamma, vällustiga flickor, som än stänka hvarandra med vatten i ansigtet, än täfla att hinna ett utsatt mål. Nu dyka de under vattnet, nu låta de, efter en förborgad fart, hufvud och rygg åter synas igen.

Så ord från ord i originalet. Jag har trott [ 308 ]mig böra göra Hr A. uppmärksam på denna gåfva hos Tasso, att i sina mest poetiska målningar täfla med sjelfva prosan i språkets och stilens klassiska renhet. Men har Hr A:s öfversättning någon misstanke af samma förtjenst? Se här huru silfvertonen klingar på detta ställe:

Med rätter, som af prakt sitt värde hämta,
Betyngdt, ett bord dem lockar här på randen:

Och, lekande, i klara vågen skämta
Två jungfrur, skalkande i ungdomsbranden;
Bespruta än hvarann, och än de flämta,
Hvem först kan nå
ett ämnadt mål på stranden.
Än dyka de; och röja snart för dagen,
En hals, en rygg, ur djupets löndom dragen.

Med friheten att på detta sätt tillåta sig hvarje språkförvridning efter meterns behof, hvarje olämpligt eller löjligt uttryck, när det blott rimmar emot ett föregående, hvar fins det naturens styfbarn, som ej skulle prestera, på hvad stund det vore, en öfversättning, åtminstone så god som denna, af hvilken skald man fordrade? och hvem vore ej då poet, ifrån det han kan räkna stafvelser? Ett bord med rätter, som hämta sitt värde af prakt, och som betyngdt, lockar dem (riddarna) på randen — hvad är det för ett språk och för verser? Huru gör någon, för att lekande, skämta [ 309 ]skalkande? — Två jungfrur, skalkande i ungdomsbranden; — denna pedantiska otäckhet, skall den svara emot de två fina och lifliga dragen, garrule e lascive? Huru bespruta tvenne jungfrur hvarandra? Huru flämtar man hvem först skall nå ett mål? Den, för hvilken det är likgilltigt om en tanke uttryckes på detta, eller på originalets mästerliga sätt, han begäre ej Virgilier och Tassoner: för honom hafva vi Matts Bjugg och vederlikar. Uppehållom oss ej vid en hals, en rygg, dragen ur djupets löndom; dragom hellre ur det phosphoriska häftets löndom ännu ett eller annat prof af Hr A:s silfvertoner. Tasso säger:

Som morgonstjernan, daggig och droppande, uppstiger ur böljan, eller som Kärleksgudinnan vid sin födsel med hastig rörelse frambröt ur oceanens bördiga skum: sådan visade sig denna, så droppade den kristalliska vätskan ur hennes ljusa hår m. m.

Hvilket Hr A. öfversätter:

Som morgonstjernan opp ur vågen qväller
I daggig fägring;
eller Amors moder
Ur oceanens skum, som bördigt sväller,
Sprang, gungande på ytans höjda stoder;
Så hon: så ur de blonda lockar väller
Den perlande kristalln i ljusa floder.

[ 310 ]Jag vill ej tala om morgonstjernan, som opp

ur vågen qväller; — icke om dess qvällande i daggig fägring, i stället för det enkla och rätta uttrycket, att hon uppstiger ur böljan, daggig och droppande. På lika sätt som morgonstjernans qvällande, förbigår jag hafsskummets svällande, och den perlande kristallens vällande; ett rimsnideri, som jag likväl tyckt mig finna bortlagdt och föraktadt, äfven af våra medelmåttigaste försökare. Men då öfversättaren, för att få ihop ännu tre andra rim, som han behöfver till sin strof, låter Amors moder — ur hvars hår kristallen väller i tjusa floder — springa gungande på ytans höjda stoder (!!!); när han till denna grad förlöjligar Tassos enkla och mästerliga målning af Kärleksgudinnans uppkomst ur hafvet, då torde man kunna tvifla, om rimkoppleriet och frasmakeriet någonsin hos oss visat sig i en mera åskådlig förening. Springa gungande på ytans höjda stoder — i stället för att med hastig rörelse uppkomma ur hafsskummet — är det alltså med den stilen man måste öfversätta, när man skall äga rättighet att finna Popes Iliad ett uselt arbete?

Öfversättaren yttrar några strofer derefter — det förstås, alltid i samma äkta silfverton:

Och om likväl ett väckt begär, förväget,
I hjertat bana för behagen röjer, —

[ 311 ]

Dock snart förnuftet, om sin ära träget,
Sin glaf till hämd mot späda lustan höjer.

Önskeligt att så vore! Men, uppriktigt frågadt, hade förnuftet ej i det fallet bort framför allt höja sin glaf till hämd emot den ingalunda späda lustan, som hos öfversättaren här och allestädes röjer sig — den att rimma utan ringaste gåfva dertill? Ja, i fall förnuftet varit rätt träget om sin ära, hade det ej bort försöka både glaf och kakelugn deremot, hellre än att tillåta en enda fras af så gräsligt nonsens, som till exempel den, att ett väckt begär förväget röjer i hjertat en bana för behagen? Finner öfversättaren ej, att förvägenheten hos det väckta begäret, (som skulle bestå deri, att begäret vågar röja i hjertat en bana för behagen) utgör ett misch-masch af ord, hopvridna för rimfyllnaden skull, men af hvilka hvartenda blott tjenar att komplettera gallimatian? Ställen af sådant slag må böra såsom tillfälliga fel ursäktas, när de blott sällan visa sig, och när det öfriga röjer mera förtjenst. Men när de öfverallt förekomma; när förtjensten sättes just deri; hvad skall då läsarn tänka? Eller bör han kanske tro, att en utbasunad ny teori i vitterheten torde numera göra omeningar till skönheter, ja kanske fordra dem till poesiens prydnad? Bör han kanhända tro, att en stor poet, om [ 312 ]han nu för tiden viil förtjena det namnet, måste låta nattens bloss kyssa kullarna ur hvittnadt gull? — eller låta, till minsta, en dubbel tår sjunka, för att med dagg försona den stormigt höjda barmens häpna vår,[2] och att sådan är den sanna höjden af geniets uttryck? Skulle man föreställa sig, att någon, med orubbadt förnuft, kunde anse en sådan skrifart för att vara den, som poesiens natur rätteligen fordrar? Emellertid är det på sådant sätt som Hr A. synes verkligen tro, att man bör massakrera språk och mening, innan hvad man skrifver förtjenar att hållas för äkta skaldekonst.

Icke blott några ställen af hans öfversättning äro sådana: allt är sådant. Öfver allt samma falska begrepp om poetiskt uttryck, för att ej säga samma saknad af allt begrepp derom. Icke en ibland mer än 40 långa strofer, som bär stämpeln af sann talang, eller som vittnar om annat, än föresatsen att taga parnassen med våld, likasom det blifvit sagdt, att man bör taga himmelriket. Deraf händer, att hvart ögat vänds, faller det på någon omening eller löjlig svulstighet, som öfversättaren beklagligen synes hålla för poetiskt språk. Om Tasso säger, att den unga nymfen på [ 313 ]en gång log och rodnade, och att löjet förskönades genom rodnaden, likasom rodnaden af löjet, så heter det hos Hr A., att löjet brann förklaradt i rodnaden och rodnaden i löjet. Men huru brinner ett löje förklaradt i en rodnad? och huru brinner tvertom igen en rodnad förklarad i ett löje? Under så mycken förklaring å ömse sidor, är det sorgligt, att meningen skall vara den enda, som ej låter förklara sig.

Om Tasso säger, att vinden susade, och gjorde löfven och vågen språkande genom den rörelse han meddelte dem, så tänke sig ingen Hr A. nog opoetisk att i lika enkla ord uttrycka sig. I hans öfversättning måste bladens sorl och vågens klang besvara den huldt susande vindens svängda balsamvingar. Om det heter i originalets enfaldiga språk: här blifven J blott kärlekens riddare, så lyder detta i öfversättningens högre stil: här svärjes Amors fana blott i krigen. Att arbetet öfverträffar materien, heter på det phosphoriska språket, att konsten vetat dåra ämnets hårdhet; och om Tasso yttrar, att hjeltarnas själar förblefvo döfva och tillslutna för dessa trolösa, ljugande retelser, så vet öfversättaren att med långt andra uttryck pryda denna tanke, och det heter hos honom, att det stolta paret dämmer två bröst af jern mot det falska smickrets lena [ 314 ]elfver. — Hvilken silfverton! och om skapelsens sonat består af idel sådana, hvilket gudastycke! Verkligen, allt sedan den fordna, gyllene åldern i vår poesi, då man skref: jag sätter den i rund hamrade gapande ormen, på ripans broände af Odens skölds galge, (menandes dermed att man satte ringen på fingret[3]) ville jag väl se hvem man skulle finna att i den äkta charad-stilen förlikna med öfversättaren. Ty den bekanta vittra damen, som i stället för att säga, sätt fram stolar, befallte sin lakej, att förse sällskapet med samtalets bekvämligheter,[4] röjde dock deri någon slags mening, och synes derföre ej genont detta svaga prof hafva gjort sig värd att komma i någon jemförelse.

Men låtom oss helst höra Hr A. sjelf i hela behaget af hans meter och rim. Man tror ej möjligheten af sådana verser det förutan. Se här t. ex.:

Rund var den rika byggna'n; i dess gömda
Omkrets, lik cirklens medelpunkt, sig tedde
En park,
som, framför jordens mest berömda,
För skådarns syn en ymnig skönhet bredde.
Utanifrån ospejliga, förgömda
Balkonger andars konst rundtom beredde.

[ 315 ]I fall läsarn ej förut vet af Phosphoros, att den

nya verskonsten är till sitt väsende en musikalisk kristendom; så lofvar jag, att han ej skall gissa dertill af detta och dylika prof. Af poetisk musik torde han väl tvertom knappt tycka sig hafva hört någon okristligare. Efter det höga, litet af det ömma, t. ex.:

Så han; och fågelchören återtonar,
Som bifallsrop, sin sång med enig vilja.
Hvart djur sig drucket, med sin lott försonar,

Och dufvorna med dubbla kyssar gilja.
Sjelf lagern, kysk, den ek, som trotsig thronar,
Den hela höga, löfviga familja,

Tycks, samt med jord och haf, i suckar skallra,
Och himlakänslor genom luften dallra.

Ibland så många prisfrågor, som tid efter annan utsättas, vore det en, som till vitterhetens stora förkofran förtjente att framställas, nemligen: huruvida en författares tanke, löjligt uttryckt af hans öfversättare, likväl förblifver samma författares tanke eller ej? Är det ej missförståndet härom som gör, att den uslaste parodi af en främmande poets arbete ännu ofta betyder hos oss detsamma som öfversättning deraf? och att hvar och en ung försökare, sedan han efter sin förmåga rådbråkat och aflifvat några strofer, eller några [ 316 ]sidor ur Homerus, Petrarca, Tasso, betraktar sig ifrån den stunden såsom deras andre jag på denna sidan om Östersjön, och sina verser såsom utan fråga deras arbete? Men bedrar sig ej häri den himlaburne,[5] om jag törs tala så fritt? Täcktes öfversättaren till exempel underrätta oss, hvarest Tasso skulle hafva sagt någonting så osmakligt, som att fågelchören återtonade sin sång med enig vilja? (originalets ord äro, att foglarnes chör begynte på nytt sin enhälliga sång) — eller någonting så meningstomt, som att hvart djur — drucket — försonade sig med sin lott? (originalets ord äro, att hvart djur på nytt öfverlemnade sig åt kärlekens rörelser) — eller hvarest han skulle hafva förvandlat sig till en nog eländig rim-skramla, för att fylla slutet af sina rader med dufvor som gilja, med ekar som throna, med suckar som skallra, och känslor som dallra? — Hvad den hela, höga, löfviga familjan angår, så borde öfversättarens eget omdöme hafva sagt honom, huru föga väl en vers som man beundrar, öfversättes genom en vers som man skrattar åt. Hela det stora, löfklädda slägtet, säger Tasso. Man kan ej röja för trädens ära mera nit, än öfversättaren gjort; men af den hela, höga, roliga familjan, förutser jag, att lagern kysk torde sannolikt blifva den otacksammaste.

[ 317 ]Efter djurens och trädens ömma rörelser, se här nu äfven en bit mensklig kärlek. Läsarn skall ej deri misskänna samma vittra hand. Först kommer den skönas beskrifning:

Med hennes halsduk leker ljumma vinden,
Som sidenhåret, fläktande, förbistrar:
Hon trånar; bleknande, på glödda kinden,
Kring svettens hulda perlor vestanflistrar....

Derefter följer hvad under den hulda svettningen vidare förefaller:

På ögon, läppar, söta kyssar snöga
Från Fén, som nedböjd deras nektar finner:

Vid hvarje kyss, han suckar så, att föga
Det fela syns, att själn i hennes svinner....

Om Armidas beskrifning räknas i originalet för ett af dess mest oförlikneliga ställen, måste man tillstå att detta ställe, äfven i Svenskan, hederligen försvarar sin ojemförlighet. Den ljumma vinden, som fläktande förbistrar sidenhåret — den kring svettens hulda perlor flistrande vestan — de söta kyssar, som snöga från Féen, på ögon, läppar — och Féen, som nedböjd finner de söta kyssarnas nektar — och själn, som vid hvarje kyss svinner i hennes — äro silfvertoner, som tilläfventyrs kunna trotsa allt, hvad vi hos oss [ 318 ]någonsin sett och hört af det slaget, och som förmodligen aldrig blifvit i sin art öfverträffade. Det är här man verkligen förledes att beundra skarpsinnigheten af den bekanta Youngs anmärkning, som säger någonstäds med hela sin engelska frihet: att äfven den mest satiriska härmning af vissa författares poetiska stil aldrig må hoppas att uppgå emot hvad de sjelfva, af egen fri och uppriktig dårskap, stundom begåfva oss med.

Uteslutom ej påföljande fyra rader, om också ej i sitt slag af lika hög rang med de föregående:

En sällsam håfva röjs vid älskarns sida,
En skär kristall, som spred en spegels strimma.
Nu, vigd i Amors tjenst, framför den Frida,
Han håller den i hennes prydningstimma....

Med förbigående af allt annat, anhåller jag blott här, att till min undervisning i språket upplysas, hvad den Frida månde vara för ett ord, och i hvilken ordbok betydelsen deraf måste sökas? Man ser, att Hr A. åtminstone ej gör sig besvär i anseende till rimmen. Då ett sådant felas honom, sätter han i slutet af raden, utan krus, det första tomma munväder som liknar det förra ordljudet. Emot sida finner han sålunda med största rätthet den Frida, likasom nyss förut [ 319 ]flistra emot förbistra, o. s. v. — Med fullkomligt fritt bruk af alla gallimatians rikedomar i anseende till uttrycket, och denna rättighet att, hvad rimmet angår, ej behöfva taga det ifrån något brukligt språk, kan man ej klaga, att ju den poetiska konsten befinner sig skäligen lättad. Föröfrigt påminner detta temligen om den stora poeten Arleqvin hos Holberg, som emot önsker rimmade med udpönsker, sägande, att samma ord väl i prosan betydde ingenting, men vore der emot i vers ett oförlikneligt fynd. Arleqvins och alla andra lika stora kännares auktoritet i all ära, men så, gode Herrar, så skref ej Tasso; och eho som så skrifver, honom skall ej väl gå, och hans rim skola ej länge lefva på jordene.

Göra ej dessa prof tillfyllest, se här silfvertonen i hela sin himmelska klang; det är Rinaldo som talar till Armida:

O, då du mig försmår, om du var mäktig
Att skönja de behag, ditt anlet mänger:
Din blick, af denna längtan evigt drägtig,
Säll i sig sjelf, ej skulle smäkta länger.
En spegel skillrar ej en bild, så präktig;
Ett ringa glas ett paradis ej stänger.

I himlen spegla dig; i dess demanter
Du blott kan se din fägrings amaranter!

[ 320 ]Vi hafva här, ett anlet, som mänger behag

— en blick, drägtig af längtan — ett glas, som ej stänger ett paradis — himmelens demanter, hvari den sköna skulle spegla sin fägrings amaranter. — Något annorlunda hos Tasso. Himmelen, säger han, är blott värdig att vara din spegel, och i stjernorna kan du betrakta skönheten af dina anletsdrag. Mera finnes ej i originalet. Demanterna och amaranterna härleda sig från öfversättarens egen makalösa magnificens. Hr A. älskar att i allmänhet sätta smaragder, topaser, karbunkler, hvar han kan, i stället för meningar: så att det ingalunda är ädla stenar, som felas i hans verser, hvad som annars fattas dem.

Jag kan ej lemna följande förtjusande slutstrof obemält:

Då nu hon smyckat sig, beredd hon bjuder
Sin vän farväl, och kysst ur famnen rymmer.
Han stannar; ty hans sällskap hon förbjuder,
En vink all åtrå efter medfart skymmer:

Och ensam går, bland trän och kreaturen,
Den älskande, på blida drömmar buren.

Läsarn finner här slutligen, en skönhet, som kyst rymmer ur famnen — en vink, som skymmer all åtrå efter medfart — en älskare som går, buren, ..... bland trän och kreaturen — [ 321 ]hvarest öfversättaren äfven sjelf funnit för godt att taga sin hvila tills vidare.

Så och än vridnare — (har öfversättaren sagt några strofer ofvanföre).

Så och än vridnare, de svängda gränder
Inveckla dem; men boken hindret röjer.

Jag lånar hans eget poetiska uttryck och säger, att så och än vridnare förhåller sig med hvar rad af denna öfversättning, och i allmänhet med hela den röda Phosphoros, så långt åtminstone, som det varit mig möjligt att drifva läsningen deraf. Jag hade velat läsa mer,

men boken hindret röjer;
Hvar vers all åtrå efter medfart skymmer.

Ehuru öfversättningar af detta slag kunde tyckas ej mera nödvändigt påkalla kritikens åtgärd, än så många nya originaler af samma beskaffenhet; likväl synes häri någon olikhet äga rum, och ett sämre fall uppkomma för oskickligheten, så ofta hon åtager sig att göra oss bekanta med andra nationers berömda skalder, och att införa någon af dem på vårt språk talande. Man kan ej förbinda sig att prestera ett förträffligt original; men när man öfversätter ett sådant, gör man sig förbunden att ej vanställa det. Originalskrifvaren [ 322 ]har, lyckligtvis, ej heller något mönster att omedelbart jemföras med; och om han rimmar löjligt, kan man åtminstone ej förebrå honom att hafva haft i hvarje rad fullkomligheten för ögonen, utan att förstå det minsta deraf. Ändteligen disponerar han också blott om sin egen, ofta obetydliga reputation; men en eländig öfversättare förlöjligar tillika sin författare, och då han ej kan upplyfta sig till honom, förnedrar honom till jemlikhet med sig: hvilket strider uppenbart emot skaldens heliga bestämmelse, af Hr A. sjelf så ofta åberopad. Med en viss ökad rätt fordrar man väl alltså af en sådan skaldetolk, att hans egna verser böra röja någon öfning i denna konst, något begrepp derom åtminstone, och att man under det stora främmande namnet icke från början till slut undfägnas med en inhemsk nylärings råaste febuserier. Men huru har Hr A. uppfyllt denna så billiga fordran, i anseende till Tasso? och har man ej rätt att säga med romerska poeten:

Qvem non offendat toto faex illita vultu?

eller i phosphorisk silfverton öfversatt:

Hur skall man ej af harm och af förvåning flistra,
Att se, hur drägg och smet hvart anletsdrag förbistra!

[ 323 ]Någon annan förtjenst, än den af stilens och

versens klassiska skönhet, kan man ej gifva åt en poetisk öfversättning, som ju mera trogen sitt original, ju mer äger derifrån allt sitt öfriga värde. Men när skall man då en gång lära besinna, äfven hos oss, att en öfversättning med förakt af denna enda, men stora förtjenst, omöjligen kan äga någon den ringaste; likasom hvart original den förutan förgäfves skulle äga alla öfriga? En verklig mästare, som företagit sig att öfversätta ur Tasso, skulle i denna stilens och versens förtjenst, så långt språket medgifvit, hafva sökt att täfla med sitt mönster. En försökare af talang skulle åtminstone hafva budit till att ställa sig ett sådant original till eftersyn. Men en ung proselyt af absoluthetens uppenbarelse gör sig om den saken helt olika begrepp. För honom äro språklag och verskonst uselheter, som han lemnar åt småsnillet att bråka med, och han tror sig tvertom uppsväfva desto högre i poetisk förträfflighet, ju mer han kan förvandla originalets enkla och naturliga uttryck till en onaturlig mörja af ord och fraser, hvarvid förnuft och smak stå häpna och handfallna.

Skulle någon finna detta yttrande hårdt och sårande, så medgifver jag att det så kunde med [ 324 ]något skäl synas. Jag frågar blott i hvilket land, der man åtminstone hunnit se opp ur barbariet, (och icke tumlat sig hufvudstupa dit tillbaka igen) ett skaldefoster, sådant som detta närvarande, skulle böra vänta sig att mötas af ett lindrigare omdöme? Jag frågar om sanningen, äfven i hela sitt omildrade uttryck, icke blir slutligt en rättvisa, efter så många oblyga utfall af en ungdomsflock, som fast den ock bestod af englar i snille, dock varit skyldig aktning åt förtjenta föregångare, åtminstone förskoning ifrån sådana höfligheter som galge och påk?[6] Behöfver jag hvarken säga [ 325 ]eller dölja, att jag här talar om detta vittra förbund hos oss, af unga skaldebröder, som enligt bästa moderna teori ansett sig böra begynna vår poesis upphöjning med att skymfa och skryta; men hvarom kan med skäl frågas, huruvida, efter snart fyra års segerskrål, någon enda deribland gifvit oss ett läsbart stycke; och hvilkas antagna namn af nya skolan tyckes hitintills blott påminna om behofvet att gå ännu rätt länge i den gamla? Hvem som med uppmärksamhet och kännedom följt den så kallade phosphoriska vitterheten, rådföre härom sitt eget omdöme. Hvem som dertill ej ägt tid och tålamod, fråge blott sitt minne, huruvida han, bland alla stycken inom dessa med skäl rodnande permar, någonsin hört omtalas ett enda såsom utmärkt af det allmänna bifallet; under det han säkert ofta funnit sig vittne till det allmänna eller enskilta åtlöje, som åtföljt största delen deraf. Och om hvad här säges troligen skall finna sin bekräftelse i de flesta läsares både minne och omdöme, då tror jag mig berättigad att slutligen fråga: åt hvilken annan, mindre långmodig publik i Europa, man skulle hafva understått sig, att i en skrift, förkunnad såsom den äkta himmelska poesiens nu först uppgångna [ 326 ]morgonstjerna, och under oupphörligt förolämpande af alla hittills värderade förtjenster, bjuda, i tretton samlingar efter hvarandra, idel försök af sådan beskaffenhet? Stycken, hvaribland väl knappt något enda höjer sig, hvad geniet angår, öfver den vanligaste medelmåtta, under det att så många deremot finnas stämplade till språk och stil af begynnarens gröfsta oskicklighet?

Hr A. yttrar med all poetisk sjelfkänsla, att han vet bäst, han sjelf, bristerna af sin öfversättning. Med respekt för hans ädla stolthet, kunde man dock frestas till ett oskyldigt löje, så vida det likväl är troligt, att hvarenda läsare af Journalen vet dem i denna stund bättre än han. Men Hr A. begär äfven kännares råd, och gör deri mera förnuftigt, i fall hans beslut är att verkligt följa dem. Man inser blott med svårighet hvarföre han, såsom ett villkor för den äran att råda honom, tyckes förutsätta nödvändigheten att i grund förstå alla de sydliga tungomålens genius. Det är sant: något närmare bekantskap än han sjelf röjt, torde väl rådgifvaren böra äga med det språk, hvarifrån öfversättningen skett. Men skulle all den öfriga lärdomen blifva till detta ändamål lika oumbärlig? Och måste man nödvändigt vara prydd med den vidsträcktaste språkkännedom, för att värdigt yttra sig angående öfversättarens poesier? [ 327 ]Om någon till exempel, utan annat högre anspråk, endast rådde öfversättaren, att till en början hafva mening i sitt eget språk. månne ej en sådan skulle redan derigenom förtjena namn af en god rådgifvare? och skulle ej hvarje sann kännare högeligen tillstyrka öfversättaren att följa detta goda råd, som äfven dessutom befinner sig fullkomligt enligt med de sydliga tungomålens genius? Öfversättaren skulle från den stunden säkert ej mera skrifva, som i den Poetiska Kalendern, att musiken är engeln, som bådar nyckeln till aningens trolleri — eller, som på andra ställen, hvarken låta näktergalar besjunga lifvets tömda haf — eller fantasien klinga emot gudomsrösten — eller konstverlds-harmonikan purpra evighetens himlarymd — eller sjelfviskheten qvida i sjelfgrafd afgrund, och Sjelfvets dystra tidehvarf ligga på bottnen bland formerna i evighetens degel — eller vårens unga Gud dansa från himmelen, och de väckta blomster-englars fulla kransar beströ med balsam hans dunkelgröna drägt — eller den gyllne tiden, likaledes dansa ur minnets öknar, beglänst af återsken från hoppets land, och beströ med liljor den brända Thebaïden:[7] — emedan, ty värr, ingen engel bådar nyckeln till sådana ordröror, och emedan äfven de sydliga, [ 328 ]tungomålens genius ingalunda tillåter dem, ifall ej såsom varnande prof af gallimatisk löjlighet. — Med bortläggande af en sådan stil skall det troligtvis också synas mindre oblygt, mindre orimligt, att i nästa företal, vill Gud, och ännu starkare än förut, upphöja den utmärkta ynnest, hvarmed allmänheten och isynnerhet det vackra könet, framför de flesta andra i Sverige utgifna poetiska Samlingar, emottagit dem som bära Hr A:s namn. Nyttan af ofvannämda råd, ehuru enfaldigt, vore alltså klar och ögonskenlig. Men den berömda Goethe ger på något ställe ett råd af annat slag, som kunde synas måhända ännu visare, och som ej torde böra utelemnas. Man borde, säger han, akta sig för en talang, hvari man aldrig kan hoppas att hinna någon höjd. Man må tycka sig hafva gått deri så långt man vill; men när man en gång lärt sig att klart inse hvari mästarens förtjenst består, då skall man alltid med bitter känsla nödgas beklaga förlusten af den tid och möda, som man bortkastat på ett sådant fuskeri. Jag anför detta råd på den berömda tyska författarns ord, och sådant jag hos honom funnit det; lemnandes åt öfversättaren sjelf, med öfrige respektive Morgonstjernor, att i deras vishet afgöra nyttan och lämpligheten deraf.



  1. Poetisk Kalender för året 1813, utgifven af Atterbom. Upsala, hos Stenhammar och Palmblad.
  2. Sångerna i Selma. Öfversättning af Silfvertonen A. Se Phosphoros.
  3. Se Ihres bref om Eddan.
  4. I komedien Les Precieuses ridicules, af Moliere.
  5. Skaldens epitet i det citerade företalet.
  6. Hvad galge och påk angår, se derom bladet Polyfem, i fall någon ännu äger det. Egentligen är det blott tvenne stora utländska förbrytare, Pope och Voltaire, hvilka den vettiga utgifvaren af detta blad funnit rättvist att — såsom ertsförderfvare af smak och skaldekonst — i galge aflifva. I en ädel och vitter allegori föreställas de hos honom såsom tvenne vid porten af poesiens tempel upphängda uslingar, drypande af en tjock och drös materia, som kallas rimslut, och dinglande för blåsvinden, samt stötande därvid sina toma skallar emot hvarandras. Hvad åter påk angår, så är dess inhemska bestämmelse i samma blad med all tydlighet uttryckt, och det heter derom till vederbörande i en temligt massiv silfverton:

    Eder är nyttigt,
    Känna profossens påk, hvarje minut, på er rygg.

    Det är med sådan qvickhet och värdighet, som den nya vittra kritiken hos oss upphöjt sin röst. Man skulle vämjas att upplifva minnet af dessa grofheter, om det ej syntes nödvändigt för troligheten.

  7. Se Hr A:s poemer i Phosphoros.