Charlotte Löwensköld/Kap 04
| ← Önskningar |
|
Dalkullan → |
I prostgårdsträdgården.
Den korta vägsträckan, som skilde kyrkbyn från prostgården, tog inte mer än fem minuter för den, som gick raskt och hurtigt som Karl-Artur. Men under dessa fem minuter tänkte han många stränga och stolta tankar, som han ämnade upprepa för sin fästmö, så snart han träffade henne.
»Se där!» mumlade han. »Det rätta ögonblicket är inne. Ingenting kan hejda mig. I dag måste vi komma till en uppgörelse. Hon måste förstå, att hur högt jag än älskar henne, kan ingenting förmå mig att sträva efter dessa världsliga fördelar, som hon eftertraktar. Jag måste tjäna Gud, jag har intet val. Förr sliter jag henne ur mitt hjärta.»
Han kände en stolt tillförsikt. Han kände hur ord, som skulle förkrossa och röra och övertyga, i dag som aldrig förr stodo till hans förfogande. Den häftiga sinnesrörelsen hade satt hans inre i skakning, och en dörr hade kastats upp till ett rum i hans själ, som han hittills aldrig hade skådat. I detta rum voro väggarna behängda med rika klasar och skönt blommande rankor. Men dessa klasar och rankor voro ord, härliga, ljuva, formfulländade. Han behövde endast stiga fram och bemäktiga sig dem. Allt detta stod till hans förfogande. En rikedom, en oerhörd rikedom.
Han skrattade åt sig själv. Han hade hittills med stort bekymmer suttit och plockat ihop sina predikningar, han hade pinat fram tankarna ur sin själ. Och under tiden hade all denna rikedom bott inom honom!
Vad Charlotte beträffar, måste allt bli annorlunda. I sanning, hittills hade det varit hon, som hade försökt regera över honom. Nu var allt förändrat. Han skulle tala, hon skulle lyssna. Han skulle leda, och hon skulle följa. Hädanefter skulle hennes blickar hänga vid hans mun såsom nyss den där stackars organistfruns.
Det förestod strid, men ingenting skulle kunna förmå honom att ge vika. »Förr sliter jag henne ur mitt hjärta», upprepade han. »Förr sliter jag henne ur mitt hjärta.»
Just då han var framme vid prostgården, slogos grindarna upp, och ett elegant ekipage, draget av fyra svarta hästar, kom utkörande.
Han förstod, att brukspatron Schagerström hade kommit på visit till prostgården. Samtidigt påminde han sig det där yttrandet, som Charlotte hade fällt på kaffebjudningen i början av sommaren. Som en blixt slog honom den tanken, att Schagerström hade rest till prostgården för att fria till hans fästmö.
Det var en orimlig tanke, men ändå krympte hjärtat samman på honom.
Var det inte en högst besynnerlig blick, som den rike mannen gav honom, då han svängde av bortåt landsvägen? Låg det inte i den blicken något hånfullt nyfiket och på samma gång något medlidsamt?
Det fanns intet tvivel. Han hade gissat rätt. Men det var ett alltför hårt slag. Hjärtat stannade. Det svartnade för ögonen. Han hade nätt och jämnt kraft att släpa sig fram till grindstolpen.
Charlotte hade svarat ja. Han skulle mista henne. Han skulle dö av förtvivlan.
Mitt i denna överväldigande sorg såg han Charlotte komma ut ur boningshuset och skynda bort till honom. Han såg den höga färgen på kinderna, glansen i ögonen, segerminen över munnen. Hon kom för att berätta honom, att hon skulle gifta sig med den rikaste mannen i Korskyrka.
Ah, vilken skamlöshet! Han stampade i marken och knöt nävarna. »Kom mig inte nära!» ropade. han.
Hon stannade. Hycklade hon, eller var hennes förvåning verklig?
»Vad går det åt dig?» frågade hon helt obesvärat. Han samlade all sin kraft för att kunna framstöta: »Det vet du bättre än någon annan. Vad hade Schagerström här att göra?»
Då Charlotte begrep, att han hade gissat sig till Schagerströms ärende, kom hon tätt inpå honom. Hon höjde handen. Hon var nära att slå honom.
»Jaså, du tror, du också, att jag skulle bryta mitt ord för en smula gods och guld!»
Därpå gav hon honom en blick, full av förakt, vände honom ryggen och gick sin väg.
I alla fall hade hennes ord lugnat hans värsta farhågor. Hjärtat började klappa, krafterna kommo tillbaka. Han var i stånd att följa efter henne.
»Men han har i alla fall friat?» sade han.
Hon värdigades inte svara. Hon rätade upp nacken och ryggen och fortsatte att gå framåt. Men hon gick inte in i boningshuset, utan hon vek av på en smal väg, som bakom några stora busksnår ledde in i trädgården.
Karl-Artur förstod, att hon hade rätt att känna sig sårad. Om hon hade sagt nej till Schagerström, hade hon ju gjort något storartat. Han sökte göra en undskyllan.
»Du skulle ha sett vilken min han satte upp, då han for förbi mig. Han såg inte ut, som om han skulle ha fått korgen.»
Hon bara rätade än mer på sin sturska nacke och skyndade på stegen. Hon behövde inte tala. Hela hållningen sade tillräckligt tydligt: »Kom mig inte nära! Jag går åt det här hållet för att få vara ensam.»
Men han, som allt bättre och bättre uppfattade det trofasta, det uppoffrande i hennes handling, följde henne.
»Charlotte», sade han, »älskade Charlotte!»
Hon lät inte rubba sig. Hon fortsatte obevekligt framåt trädgårdsgången.
Ack, denna prostgårdsträdgård, denna prostgårdsträdgård! Charlotte hade inte kunnat styra sina steg till någon plats, som var rikare på dyrbara, gemensamma minnen.
Trädgården var anlagd i gammal fransk stil med många korsande gångar, som alla voro kantade med täta, manshöga syrenhäckar. Här och där funnos små öppningar i häckarna, och genom dessa kom man in i små trånga bersåer med en enkel torvsoffa eller ut på släta gräsmattor, som omgåvo en ensam rosenbuske. Det var ingen vidsträckt trädgård, den var kanske inte en gång vacker, men vilken underbar tillflyktsort var den inte för dem, som ville råkas ensamma!
Då Karl-Artur skyndade fram här i Charlottes spår och hon inte ville så mycket som se åt honom, återuppvaknade minnet av alla de stunder, då hon hade gått här som hans ömma käresta, stunder, som kanske aldrig skulle återkomma.
»Charlotte!» utstötte han än en gång med en röst, som genombävades av lidelse.
Det måtte ha varit något i stämman, som kom henne att lystra. Hon vände sig inte, men stelheten i hållningen försvann. Där hon stod, böjde hon sig bakåt emot honom så långt, att han nästan kunde se hennes ansikte.
Han var genast framme hos henne, tog henne i sina armar och kysste henne.
Sedan drog han henne med sig in i en berså med en torvbänk. Där lade han sig på knä framför henne och utgöt sig i beundran över hennes trohet, hennes kärlek, hennes hjältemod.
Hon syntes förvånad över hans eld, över hans hänförelse. Hon hörde på honom nästan med misstroende. Han förstod anledningen. Han brukade gentemot henne alltid intaga en avvisande hållning. Hon hade för honom representerat världen och dess lockelser, mot vilka han måste vara på sin vakt.
Men i denna ljuva stund, då han visste, att hon för hans skull hade motstått lockelsen av en stor rikedom, behövde han inte lägga band på sig. Hon ville berätta för honom om frieriet, men han hörde knappt på, han avbröt henne med sina kyssar.
Då hon hade talat ut, måste han på nytt kyssa henne otaliga gånger, och till sist sutto de alldeles stilla i en lång omfamning.
Var voro de stolta och stränga ord, som han hade ämnat säga henne? Borta ur medvetandet, utstrukna ur minnet. De behövdes inte mer. Han visste nu, att denna älskade flicka aldrig kunde bliva någon fara för honom. Hon var ingen mammonsträl, som han hade fruktat. Se, vilken rikedom som hon i dag hade försakat för att bli honom trogen!
Medan hon låg där i hans famn, lekte ett litet småleende på hennes läppar. Hon såg lycklig ut, lyckligare än någonsin förr. Vad tänkte hon på? Kanske sade hon i detta ögonblick till sig själv, att hon inte brydde sig om något annat än hans kärlek, kanske uppgav hon att tänka på detta lektorat, som hade varit nära att skilja dem.
Hon sade ingenting, men han lyssnade till hennes tankar. »Låt oss endast snart komma tillsammans! Jag gör inga villkor, jag begär ingenting annat än din kärlek.»
Ah, men skulle han då låta henne så helt överträffa honom i ädelmod? Nej, han ville göra henne den största glädje. Han ville tillviska henne, att nu, då han kände hennes sinnelag, nu vågade han. Nu ville han söka skaffa dem ett anständigt levebröd.
Vad denna tystnad var ljuv! Månne hon hörde vad han sade till sig själv? Hörde hon de löften, som han gav henne?
Han gjorde en ansträngning för att ge ord åt sina tankar.
»Ack, Charlotte», började han, »hur skall jag någonsin kunna återgälda dig vad du i dag har försakat för min skull?»
Hon satt med huvudet lutat mot hans axel, och han kunde inte se hennes ansikte just då. »Min älskade vän», hörde han henne svara. »Jag är inte orolig. Jag är viss om att du skall ge mig full ersättning.»
Ersättning — vad menade hon? Menade hon, att hon inte begärde någon annan ersättning än hans kärlek? Eller menade hon något annat? Varför höll hon huvudet böjt? Varför såg hon honom inte i ögonen? Ansåg hon, att han var ett så dåligt parti, att hon begärde ersättning för att hon hade förblivit honom trogen? Han var ju präst och filosofie doktor, son av ansedda föräldrar, hade alltid försökt uppfylla sina plikter, började vinna anseende som predikant, hade fört en exemplarisk vandel. Menade hon verkligen, att det hade varit en så stor försakelse att avstå från Schagerström?
Nej, hon menade naturligtvis ingenting sådant. Han måste vara lugn, han måste med mildhet och saktmod utforska hennes tankar.
»Vad menar du med ersättning? Jag har ju rakt ingenting att bjuda dig.»
Då flyttade hon sig närmare, så att hon kunde viska tätt i hans öra.
»Du håller dig själv alltför ringa, min vän. Du kan ju bli både domprost och biskop.»
Han flyttade sig så häftigt ifrån henne, att hon höll på att falla.
»Det är således därför, att du väntar, att jag skall bli domprost och biskop, som du har sagt nej till Schagerström!»
Hon såg upp till honom, förvirrad såsom en, som vaknar ur en dröm. Ja visst, hon hade drömt, hon hade talat i sömnen, och i sömnen hade hon förrått sina hemligaste tankar. Hon svarade ingenting. Tyckte hon, att den frågan inte behövde något svar?
»Jag frågar om det var, därför att du tror, att jag skall bli domprost och biskop, som du sade nej till Schagerström.»
Nu steg färgen på hennes kinder. Aha, det Löwensköldska blodet kom i svallning. Men hon värdigades alltjämt inte svara.
Men han måste ha svar. Han måste ha svar.
»Hör du inte, att jag frågar dig om det var, därför att du väntar, att jag skall bli domprost och biskop, som du sade nej till Schagerström?»
Hon knyckte på nacken, ögonen lågade. Med en ton av djupaste förakt utslungade hon: »Naturligtvis.»
Han reste sig. Han ville inte mer sitta bredvid henne. Hans smärta över hennes svar var oerhörd, men han skulle inte erkänna detta inför en sådan varelse som Charlotte. Dock, han ville inte ha något att förebrå sig. Han gjorde ännu ett försök att tala milt och vänligt till detta förtappade världens barn.
»Kära Charlotte, jag kan inte vara dig nog tacksam för din uppriktighet. Jag förstår nu, att för dig är den yttre ställningen allt. En obrottslig vandel, en trogen strävan att vandra i Kristi, min mästares, fotspår har ingen betydelse för dig.»
Sköna och fridsamma ord. Han avvaktade med spänning hennes svar.
»Kära Karl-Artur, jag tror nog, att jag förstår ditt värde, fastän jag inte krumbuktar för dig så mycket som fruarna borta i kyrkbyn.»
Detta svar föreföll honom som en riktig grovhet. Den avslöjades förargelse gav sig luft.
Charlotte reste sig för att gå sin väg. Men han grep henne om armen och höll kvar henne. Detta samtal måste föras till slut.
Vad Charlotte hade sagt om fruarna i kyrkbyn hade fört hans tankar till fru Sundler. Han mindes vad hon hade berättat. Hans vrede steg vid detta minne. Hans inre kom i kokning.
Under sinnesrörelsen slog den dörren upp i hans själ, som ledde in i rummet, där de vältaliga och starka orden hängde i klasar och rankor. Han började tala till henne starkt och manande. Han förebrådde henne hennes världskärlek, hennes högmod, hennes fåfänga.
Men Charlotte hörde inte länge på honom.
»Så dålig jag är», påminde hon i mjuk ton, »så har jag ändå idag sagt nej till Schagerström.»
Han förfärades över hennes skamlöshet.
»Gode Gud, hurudan är denna kvinna skapad?» utbrast han. »Hon har ju nyss erkänt, att hon sade nej till Schagerström, endast därför att hon tyckte, att det var förmer att bli gift med en biskop än med en brukspatron.»
Under allt detta talade en liten lugnande stämma i hans själ. Den sade till honom, att han skulle ta sig i akt. Hade han inte märkt, att Charlotte Löwensköld var sådan, att hon föraktade att försvara sig? Om någon trodde henne om ont, sökte hon aldrig ta denne ur sin onda tro.
Men han lyssnade inte till denna lilla lugnande stämma. Han trodde inte på den. Charlotte avslöjade med varje ord hon yttrade nya djup av dålighet. Hör bara vad hon svarade!
»Kära Karl-Artur, fäst dig inte så mycket vid det där, att jag sade, att du skulle nå högt i graderna! Det var bara ett skämt. Jag tror visst inte, att du kan bli varken domprost eller biskop.»
Han var redan förut sårad, upprörd. Nu, inför detta nya angrepp, måste den lugnande stämman tiga. Blodet brusade i hans öron. Hans händer darrade. Denna olyckliga berövade honom makten över sig själv. Hon gjorde honom vansinnig.
Han visste, att han hoppade upp och ner framför henne. Han visste, att han höjde rösten till skrik. Han visste, att han sträckte upp armarna i luften och att underkäken darrade. Men han försökte inte styra sig. Den avsky han kände för henne var obeskrivlig. Den kunde inte tolkas i ord. Den måste framträda i rörelser.
»All din uselhet är mig uppenbar», ropade han. »Jag ser dig sådan du är. Aldrig, aldrig, aldrig kommer jag att gifta mig med en sådan som du. Det skulle bli mitt fördärv.»
»Någon nytta har jag väl gjort dig», sade hon. Det är väl ändå mig du har att tacka för att du är licentiat och filosofie doktor.»
Alltifrån det, att hon hade sagt detta sista, var det inte han själv, som svarade henne. Inte så, att han inte visste vad han sade och samtyckte till det, men orden kommo dock överraskande och oväntade. De lades på hans tunga av en annan än han själv.
»Se där!» utropade han. »Nu vill hon påminna mig om att hon har väntat på mig i fem år och att jag följaktligen är tvungen att gifta mig med henne. Men det tjänar till ingenting. Jag skall aldrig gifta mig med någon annan än den, som Gud utväljer åt mig.»
»Tala inte om Gud!» sade hon.
Han lyfte sin panna och böjde sig bakåt. Han läste i skyarna. »Ja, ja, ja, jag skall låta Gud välja för mig. Den första ogifta kvinna, som kommer i min väg, skall bli min hustru.»
Charlotte gjorde ett utrop. Hon skyndade fram till honom.
»Nej, men Karl-Artur, Karl-Artur!» sade hon och försökte dra ner en av hans armar.
»Kom mig inte nära!» skrek han.
Men hon förstod inte höjden av hans vrede. Hon slog armarna om honom.
Då hörde han ett tjut av avsky uppstiga ur sin strupe. Hans händer fattade om hennes armar med ett järngrepp och slungade henne tillbaka ner på torvbänken.
Därpå flydde han bort ur hennes åsyn.