Charlotte Löwensköld/Kap 03

←  Frieriet

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf Önskningar

I prostträdgården  →

Önskningar.

Inte kan det väl ha något att betyda, att en människa sitter och önskar.

Om hon inte lägger två strån i kors för att närma sig den hon längtar efter, utan bara sitter stilla och önskar. Det kan väl inte göra något.

När den människan vet, att hon är obetydlig och ful och fattig, och förstår, att den, som hon gärna vill vinna, inte har en tanke åt hennes håll, då kan hon väl få roa sig med sina önskningar, så mycket som hon har lust.

Om hon till på köpet är gift och är en hederlig hustru och har en liten dragning åt pietismen och inte av något i världen skulle kunna lockas till något orätt, så kan det väl inte inverka det bittersta, att hon sitter och önskar.

När hon till yttermera visso är gammal, hela trettiotvå år, och han, som hon tänker på, inte är mera än tjugonio, och när hon är tafatt och blyg och inte har någon förmåga att göra sig gällande i sällskapslivet, och när hon är hustru åt organisten, så kan hon väl gärna sitta och önska från morgon till kväll. Det kan väl inte vara någon synd, och det kan inte leda till något.

Om hon än tycker, att andras önskningar äro som lätta vårvindar, medan hennes äro som tunga, mäktiga orkaner, som kunna flytta berg och välta jorden ur sin bana, så vet hon ju, att detta bara är inbillningar. I verkligheten förmå de ingenting varken nu eller i framtiden.

Hon får vara nöjd med att hon bor i kyrkbyn, alldeles invid vägen, att hon får se honom gå förbi hennes fönster nästan var dag, att hon får höra honom predika var söndag och att hon ibland blir bjuden till prostgården och får vara i samma rum som han, fastän hon är så blyg, att hon inte kan förmå sig att säga ett ord till honom.

Märkvärdigt nog, finns det ett litet samband mellan henne och honom. Han kanske inte en gång har reda på det, och hon har inte kommit sig för att tala om det, men det finns där i alla fall.

Hennes mor var ju den Malvina Spaak, som en gång var hushållerska på Hedeby hos baron Löwenskölds, hans morföräldrar. När modern var så där en trettiofem år gammal, hade hon gift sig med en fattig lantbrukare, och hon hade sedan trälat med vävar och sysslor i eget hem liksom förut i andras. Men hon hade alltid stått i förbindelse med Löwensköldarna, de hade kommit och hälsat på hos henne, och hon hade gjort långa besök på Hedeby för att hjälpa till med höst-bak och vår-stök, och detta hade gett litet glans åt tillvaron. För sin lilla dotter hade hon jämt och samt berättat om den tid, då hon tjänade på Hedeby, om den döde generalen, som hade gått där och spökat, och om unge baron Adrian, som hade velat förhjälpa stamfadern till ro i graven.

Dottern hade förstått, att modern hade varit förälskad i unge baron Adrian. Det märktes bara på det sätt, varpå hon omtalade honom. Så mild, som han hade varit, och så vacker! Och ett sådant drömmande uttryck, som han hade haft i sina ögon, och ett sådant obeskrivligt behag i varje hans minsta rörelse!

När modern hade beskrivit honom, hade dottern sagt till sig själv, att hon överdrev. En ung man, sådan som den hon skildrade, fanns inte i denna världen.

I alla fall hade hon fått se honom. Kort efter det att hon hade blivit gift med organisten och flyttat till Korskyrka, hade hon en söndag fått se honom stiga upp i predikstolen. Han var ingen baron, bara en pastor Ekenstedt, men han var en systerson till den baron Adrian, som Malvina Spaak hade tyckt om, och han var likaså vacker och gossaktigt vek och likaså smärt och fin. Hon kände igen de stora dröm-ögonen, som modern hade talat om, och det milda leendet.

När hon såg honom, tyckte hon, att det var hon, som hade önskat dit honom. Hon hade alltid velat se en man, som passade till moderns beskrivning, och nu såg hon honom. Hon visste ju, att önskningar inte ha någon makt, men hon tyckte i alla fall, att det var besynnerligt, att han hade kommit.

Han låtsade inte om henne, och mot slutet av sommaren blev han förlovad med den där uppnosiga Charlotte Löwensköld. Fram på hösten vände han tillbaka till Uppsala för att fortsätta att studera. Hon kunde inte tro annat, än att han för alltid hade försvunnit ur hennes liv. Om hon än önskade det aldrig så mycket, skulle han aldrig komma tillbaka.

Men efter att fem år voro gångna, såg hon honom på nytt en söndag stiga upp i predikstolen. Än en gång tyckte hon, att det var hon, som hade önskat dit honom. Men han gav henne ingen anledning att tänka så. Alltjämt låtsade han inte om henne, och alltjämt var han förlovad med Charlotte Löwensköld.

Hon hade aldrig önskat något ont över Charlötte. Nej, hon kunde lägga sin hand på bibeln och svära, att det hade hon aldrig gjort, men ibland hade hon hoppats, att Charlotte skulle bli kär i någon annan eller att hon av någon rik släkting skulle ha blivit bjuden på en lång resa i utlandet, så att hon på något angenämt och behagligt sätt hade blivit skild från unge Ekenstedt.

Eftersom hon var gift med organisten och då och då blev bjuden till prostgården, hade hon råkat vara med den gången, då Schagerström hade rest förbi och Charlotte hade sagt, att hon skulle ta honom, om han friade. Alltsedan dess hade hon önskat, att Schagerström skulle fria till Charlotte, och det kunde ju inte vara orätt. Hur som helst, så hade det ju alls ingen betydelse.

Ty om önskningar hade någon makt, så skulle det väl se annorlunda ut här på jorden, än det nu gör. Tänk bara, vad människor ha önskat! Tänk, så mycket gott de ha önskat sig! Tänk, hur många som ha önskat sig fria från synd och från sjukdom! Tänk alla de, som ha önskat, att de skulle slippa att dö! Nej, det visste hon då, att önska, det kunde man göra opåtalt. Önskningar ha ingen makt.

Men en vacker sommarsöndag såg hon i alla fall Schagerström komma in i kyrkan, och hon märkte, att han valde sin plats så, att han kunde se Charlotte, som satt i prostgårdsbänken, och hon önskade, att han skulle finna henne vacker och intagande. Hon önskade det av hela sin själ. Hon tyckte inte, att hon gjorde Charlotte någon orätt genom att önska henne en rik man.

Hela dagen, sedan hon hade sett Schagerström i kyrkan, hade hon en känsla av att nu skedde det något. Under natten låg hon som i feber och bara väntade på att något skulle ske. Och på samma sätt var det nästa förmiddag. Hon satt vid fönstret, hon kunde inte arbeta, utan satt med händerna i kors och väntade.

Hon trodde, att hon skulle få se Schagerström fara förbi, men det hände något ännu mycket mer märkvärdigt. Mittpå förmiddagen, så där mellan elva och tolv, kom Karl-Artur på visit.

Man kan förstå, att hon blev både häpen och glad och på samma gång alldeles överväldigad av blyghet.

Hon visste inte hur hon bar sig åt för att hälsa eller för att be honom stiga in. Men i alla fall satt han snart i den bästa länstolen i hennes lilla förmak, och hon satt mittemot honom och bara stirrade på honom.

Aldrig förr hade hon haft riktigt klart för sig, att han såg så ung ut, som han gjorde, när hon nu såg honom på nära håll. Hon hade ju reda på allting, som rörde hans familj, och hon visste, att han var född 18006, så att han måste vara tjugonio år. Men det kunde ingen se på honom.

Han förklarade på sitt förtjusande enkla och allvarliga sätt, att han inte förrän helt nyligen, genom ett brev från modern, hade fått veta, att hon var dotter till den Malvina Spaak, som hade varit en god vän och försyn för alla Löwensköldar. Han var ledsen, att han inte hade haft reda på detta förut. Han tyckte, att hon borde ha underrättat honom.

Hon blev överlycklig att få veta orsaken till att han allt hittills inte hade låtsat om henne. Men hon kunde ingenting säga, ingenting förklara. Hon bara mumlade några dumma, orediga ord, som han troligen inte uppfattade.

Han såg litet undrande på henne. Han kunde väl omöjligen förstå, att en gammal människa var så blyg, att hon miste talförmågan.

Liksom för att ge henne tid att lugna sig började han tala om Malvina Spaak och om Hedeby. Han kom också in på historien om spökerierna och den förskräckliga ringen.

Han sade, att han hade litet svårt att tro på alla detaljer, men för honom låg det en djup mening under alltsammans. Han ansåg ringen vara en symbol för kärleken till detta jordiska, som håller själen fången och gör den oskicklig att ingå i Guds rike.

Att tänka sig, att han satt där mitt framför henne och såg på henne med sitt intagande leende och talade förtroligt och okonstlat som till en gammal vän! Det var alltför mycket av lycka, det nästan kvävde henne.

Han var kanske van vid att inte få något svar, då han kom till de fattiga och bedrövade för att trösta och uppmuntra. Han fortsatte att tala utan att förtröttas.

Han berättade för henne, att han för sin del aldrig kunde låta bli att tänka på Jesu ord till den rike ynglingen. Han var övertygad om att den förnämsta orsaken till människornas många olyckor låg däri, att de älskade de skapade tingen högre än den, som hade skapat dem.

Fastän hon ingenting sade, måtte hon ha tagit emot hans ord på ett sätt, som lockade honom att gå vidare med sina förtroenden. Han bekände för henne, att han varken ville bli prost eller kyrkoherde. Han ville inte ha någon stor församling med stort boställe, stora åkrar, stora församlingsböcker, mycket att ta hand om. Nej, han önskade sig en liten socken, där han skulle få tid att ägna sig åt själavården. Hans prästgård skulle inte vara annat än en liten grå stuga, men den skulle ligga vackert i en björkdunge vid en sjöstrand. Och hans lön, den finge inte vara större, än att han nätt och jämnt kunde leva på den.

Hon förstod, att han på detta sätt ville visa människorna den rätta vägen till sann lycka. Hon kände andakt djupt in i själen. Aldrig hade hon råkat något så ungt och rent. Ack, vad människor skulle komma att älska honom!

Men helt hastigt kom hon att tänka på att detta, som han nu sade, stred emot något, som hon helt nyligen hade hört omtalas, och hon ville ha klarhet härvidlag.

Hon frågade honom om hon möjligen hade hört fel, men då hon sist hade varit i prostgården, hade hans fästmö sagt, att han ämnade söka ett lektorat vid ett gymnasium.

Han sprang upp från stolen och började gå fram och tillbaka i det lilla förmaket.

Hade Charlotte sagt detta? Var hon säker på att Charlotte hade sagt detta? Han frågade så häftigt, att hon blev rädd, men hon svarade i all ödmjukhet, att såvitt hon kunde minnas, hade Charlotte sagt just detta,

Blodet steg honom åt huvudet. Han såg mer och mer ond ut.

Hon blev så förskräckt, att hon var nära att falla ner och be om förlåtelse. Inte hade hon trott, att det där, som hon hade berättat om Charlotte, skulle till den grad såra honom. Vad skulle hon säga, för att han skulle bli god igen? Vad kunde hon göra för att lugna honom?

Mittunder den värsta oron hörde hon hästtramp och vagnsbuller och vände sig mot fönstret av gammal vana. Det var Schagerström, som for förbi, men hon var så upptagen av Karl-Artur, att hon inte hann att undra över vart han ämnade sig. Karl-Artur hade inte ens märkt den förbifarande. Han fortfor att med förgrymmad uppsyn gå fram och tillbaka över golvet.

Nu närmade han sig henne med utsträckt hand för att säga farväl, och det var en sådan förskräcklig missräkning för henne, att han gick så snart. Hon hade velat bita av sig tungan, därför att den hade sagt de där par orden, som hade framkallat hans misshumör.

Men det var ingenting att göra. Hon fick lov att sträcka ut handen och fatta hans. Hon fick lov att tiga och låta honom gå.

Men då, i sin djupa eländighet och förtvivlan, böjde hon sig ner och kysste hans hand.

Han ryckte den hastigt till sig. Sedan blev han stående och såg på henne.

»Jag ville bara be om förlåtelse», framstammade hon.

Han såg tårar i hennes ögon, och han bevektes därav att ge henne en sorts förklaring.

»Om ni tänkte er, fru Sundler, att ni av en eller annan anledning hade bundit en bindel för era ögon, så att ni ingenting såge, och hade lämnat er i en annan människas händer, för att hon skulle leda er, — vad skulle ni säga, om bindeln helt hastigt lossnade och ni funno, att den där andra, er vän, er ledsagare, som ni hade förlitat er på mer än på er själv, hade dragit er fram till randen av en avgrund, så att nästa steg skulle ha fört er utöver branten ner i djupet? Skulle inte detta förorsaka er helvetiska kval?»

Han talade häftigt och passionerat och skyndade därpå utan att vänta på svar genom dörren ut i förstugan.

Thea Sundler tyckte sig höra, att han hejdade sig, då han kom ut på förstubron. Hon kunde inte veta av vilken anledning. Kanske att han hade kommit att tänka på hur nöjd och sorglös han hade känt sig, då han för en liten stund sedan steg in i hennes hem, han, som nu trädde ut därifrån rasande och förtvivlad. Hur som helst, så skyndade hon ut för att se om han verkligen stod kvar.

Han började tala, så snart som han fick se henne. Sinnesrörelsen hade givit en ny riktning åt hans tankar. Han fann behag i att en åhörare visade sig.

»Jag står här och ser på dessa rosor, varmed ni har kantat vägen upp till ert hus, kära fru Sundler, och jag frågar mig om inte denna sommar är den skönaste, som jag någonsin har upplevat. Vi befinner oss nu i slutet av juli, men är det inte så, att hela denna gångna delen av sommaren har varit fullkomlig? Har inte alla dagar varit långa och ljusa, längre och ljusare än någonsin förr? Värmen, ja, den har visserligen varit ganska hög, men den har aldrig verkat tryckande, därför att luften merendels har genomfarits av ett uppfriskande drag. Inte heller har jorden behövt lida av torka som under andra vackra somrar, därför att det nästan varje natt har kommit ett par timmars regn. Det har också vuxit alldeles oerhört. Har ni någonsin sett träden belastade med sådana lövmassor, eller har ni sett rabatterna i trädgårdarna lysa av en sådan blomsterprakt? Ack, jag skulle vilja påstå, att smultronen aldrig har varit så söta, fågelsången aldrig så klingande och människorna aldrig så glada och nöjeslystna som under detta år.»

Han tystnade ett ögonblick för att hämta andan, men Thea Sundler aktade sig väl för att störa honom genom att säga något. Hon tänkte på sin mor. Hon förstod vad hon hade känt, då den unge baronen hade uppsökt henne i köket och mjölkkammaren och gett henne sina förtroenden.

Den unge prästen fortfor:

»Om mornarna vid femtiden, då jag drar upp min gardin, ser jag knappast något annat än dunster och moln. Det smattrar mot fönsterrutan, det skvalar ur takrännan, blommor och gräs böjer sig under slagregnet. Hela rymden är full av skyar, så tunga och regnfyllda, att de nästan släpar utefter marken. ’I dag är det slut med det vackra vädret’, säger jag då till mig själv, ’och det vore kanske också det bästa.’

»Men fastän jag är nästan viss om att regnet skall fortsätta hela dagen, stannar jag kvar vid fönstret en stund för att se hur det skall gå. Och då klockan är fem minuter över fem, upphör dropparna att slamra mot rutan. Takrännan skvalar än en stund, men snart tystnar också den. Mitt framför den plats på himlen, där solen borde befinna sig, öppnar sig en rämna i molnen, och ett stort ljusknippe slungas ner i de jordiska töcknen. Strax efteråt blir den gråa regnröken, som stiger upp från horisontens kullar, förvandlad till ljusblåa dimmor. Dropparna på grässtråen rinner långsamt mot jorden, och blommorna lyfter sina ängsligt sänkta kalkar. Vår lilla sjö, som jag kan se en skymt av från mitt fönster och som hittills har sett ganska surmulen ut, börjar glittra, som om stora stim av guldfiskar hade summit fram i vattenbrynet. Och hänförd av all denna skönhet, brukar jag då slå upp mitt fönster, jag andas in en luft, full av ångande vällukt också den, av en aldrig förr anad ljuvhet, och jag utropar: ’Ack, min Gud, du har gjort din värld alldeles för skön.’»

Den unge prästen hejdade sig, smålog och ryckte litet på axlarna. Han antog troligen, att Thea Sundler förvånade sig över hans sista yttrande, och han skyndade sig att förklara det.

»Ja», sade han, »jag menade vad jag sade. Jag har fruktat, att denna sköna sommar skulle förleda mig att älska det jordiska. Hur många gånger har jag inte önskat, att det vackra vädret skulle upphöra, att sommaren skulle bjuda på åska och blixt, torka och kvalm, långa dagsregn och frostkalla nätter, såsom det brukar vara andra år!»

Thea Sundler sög i sig orden. Vart ville han komma, vad ville han säga? Hon visste det inte, men hon önskade nästan krampaktigt, att han måtte fortsätta, så att hon ännu länge skulle få njuta av stämmans välljud, av de sköna orden, av det uttrycksfulla minspelet.

»Förstår ni mig?» utbrast han. »Men naturen har kanske ingen makt över er. Den talar inte till er med hemlighetsfulla och starka ord. Den frågar er aldrig varför ni inte tacksamt njuter av dess goda gåvor, varför ni inte griper efter lyckan, då den ligger inom räckhåll, varför ni inte skaffar er ett eget hem och gifter er med ert hjärtas älskade, såsom alla andra skapade varelser gör under denna välsignade sommar.»

Han lyfte på hatten och strök med handen över pannan.

»Den sköna sommaren», fortsatte han, »har kommit som en bundsförvant till Charlotte. Ser ni, denna rikedom, denna blidhet, denna allmänna glättighet har berusat mig. Jag har gått omkring som en blind. Charlotte har sett min kärlek växa, liksom min längtan, min iver att äga henne.

»Ah, ni vet inte… Varje morgon vid sextiden går jag från den lilla flygeln, där jag har mina rum, upp till stora prostgårdsbyggnaden för att dricka mitt morgonkaffe. Då kommer Charlotte mig till mötes i den stora, ljusa matsalen, där luften strömmar in genom de öppna fönsterna. Hon är glad och kvittrande som en fågel, och vi dricker vårt kaffe, vi två ensamma. Varken prosten eller prostinnan är närvarande.

»Ni tror kanske, att Charlotte då tar tillfället i akt för att tala med mig om våra framtidsutsikter. Visst inte. Hon talar med mig om mina sjuka, mina fattiga, hon talar om de tankar i mina predikningar, som särskilt har slagit an på henne. Hon visar sig i allo sådan, som en prästfru bör vara. Blott någon enstaka gång, blott på skämt, i största förbigående talar hon om lektoratet. Dag för dag har hon också blivit mig kärare. När jag kommer ner igen till mitt arbetsbord, har jag svårt för att göra något. Jag drömmer om Charlotte. Jag har redan förut i dag skildrat för er hur jag vill föra mitt liv. Nu drömmer jag om att min kärlek skall lösgöra Charlotte ur det världsligas bojor och att hon skall följa mig till min lilla gråa stuga.»

Då han avger denna bekännelse, kan Thea Sundler inte låta bli att göra ett utrop.

»Ja visst, sade han, »ni har rätt. Jag har varit blind. Charlotte har fört mig mot en avgrund. Hon har väntat på ett ögonblick av svaghet för att avlocka mig löftet om att söka lektoratet. Hon såg hur sommaren hjälpte till att göra mig sorglös. Hon trodde sig så säker om målet, att hon ville förbereda er och alla andra på att jag skulle byta om bana. Men Gud har skyddat mig.»

Han trädde på en gång tätt intill Thea Sundler. Han läste kanske i hennes ansikte, att hon njöt av hans ord, att hon kände sig lycklig och hänförd. Men det tycktes ha retat honom, att hon gladde sig åt denna vältalighet, som framkallats av hans lidande. Ett drag av harm flög över hans ansikte.

»Men tro inte, att jag tackar er för det, som ni sade mig!» for han ut.

Thea Sundler förfärades. Han hade knutit nävarna och skakade dem framför henne.

»Jag tackar er inte för att ni lossade bindeln från mina ögon. Ni skall inte vara glad över vad ni har gjort. Jag hatar er för att ni inte lät mig störta ner i avgrunden. Jag vill aldrig se er mer.»

Han vände sig från henne och skyndade på den smala stigen mellan fru Sundlers vackra rosor ner på landsvägen. Men Thea Sundler gick in i förmaket, och där kastade hon sig i sin förkrosselse ner på golvet och grät så, som hon aldrig förr hade gråtit.