Förarbetena till Sveriges rikes lag 5/Utsökningsbalken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Missgerningsbalken
Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. 5
Lagkommissionens förslag, 1698-1718.

Wilhelm Sjögren (red.)
Rättegångsbalken  →


[ 373 ]
UTSÖKNINGSBALKEN




[ 375 ]

I. Förslag till Utsökningsbalk 1714.

Uthsökningsbalker eller om rätts fullbordan i skuldsaker och missgierningar. Första dehlen om skuldsaker och fordringar.

Cap. I. Om befallningzhafwares persohn ämbete och betienter, sampt theras beskydd wid rättz fullbordan.

§ 1. För ty att uthmätning af [ͻ: och][1] rättz fullbordan är thet yppersta stycke i lagen, som rättwijsan styrker och rätt befrämjar; så att elliest all lag och goda förordningar i rijket krafftlösa, rättegång fåfäng och vunnin rätt uthan wärkan och nytta är. Ty skohla alla the, hwilkom ämbete thetta i städer och på landet förtrodt är, eller blifwa kan, som wittre och förståndige män, effter bästa samwete sino ther om winläggia sig, att allmänna och eenskylta måhl, som under uthmätning och rättz fullbordan höra, med flijt och åhugsamheet drijfwas, troliga skiötas och tijdeliga ändas må; ingen rijk eller fattig, som med skiälom sitt fordrar, oförswarligen uppehållas, från rätt sin stängas, eller hielpelös lämbnas, så kärt them är konungz onåde undwijka och answar för then skada att undgå, som genom theras wållande tijmar.

§ 2. En god och förståndig befallningshafware är så nödig som lag och uthmätningzstadgar, att han sig ther effter uthi allan måhl aldehles rätta må;[2] hafwandes han ingalunda the macht uthi ämbete sino, effter godtyckio och egenwilligheet, att förfahra; men ther i står hans beröm, att alt af honom effter lägligheet lagas, ämbetes ifwer, nijt och rättwijsa föllias åth, then fattigas[3] och nödstältes rätt med [ 376 ]warkunsamt tåhlamod[4] uprättas, och then mothwilligas olydno dämpas; på thet ingen må oskyldiga lijda, eller från rätt sinom stängas, uthan then skyldiga ther emot tillhållas, uthan tredsko, rätt att giöra: ty ther med hållas rättwijsan under jämnwickt, när å ena sijdan högsta rätt eij blifwer genom wrångo största orätt, å the andre redeligheet uthi handell och wandell styrkes, wunnin rätt befrämjas, samt tro och lofwen till laga fullbordan skyndas.

§ 3. Uthmätning och rätts fullbordan i allmänne och eenskylte måhl, skuldsaker eller missgierningar, skall förnämligast styras och handhafwas af konungz öfwerståthållare i Stockholm, generalgouverneurer, gouverneurer och landshöfdingar hwar och een i thes anförtrodde lähn och höfdingedömme. Ther skohla the och när så omtränger then ena räckia then andra handen,[5] och med theras samnade hand och hielp så laga, att konungz bud och befallningar efftertryckeligen fullbordas, och i alla måhl then må få rätt som rätt bör.

§ 4. Och ändock dommares och konungz befallningshafwares ämbeten noga från hwarandra skilde äro, så att ingen befallningzhafware må sig för dommare uphäfwa, eller med dömmande befatta: skohla dock konungz befallningzhafware draga sorgfällig wård ther om, att rättwijsans skipande i städer och på landet uprätthållas och ej niderläggia må; laga tingz tijmar iackttagas, så och att wid domsätet alt wähl och skickeligen tillgår, och the måhl som thet allmänna bästa eller någons lijf, lem och ähra angå, framför andra företagne och afgjorde, sampt under fullbordan sedan rätteligen stälte blifwa.[6]

§ 5. Finna konungz befallningshafwande, att rättwijsan på någon ort lijder meen, och wrångwiseligen förrättas, eller aldehles niderligger: warin the tå skyldige först dommaren ther om warna, och ther thet eij hielper, gifwin tå thet konungz hofrätter till kiänna.

§ 6. Förenämbde konungz befallningzhafware böra hwar sin[7] ort inseende hafwa på theras underhafwande och betiente, att[8] hwar och een af them med flijt och troheet, uthan slem winning, rädhåga, afwund eller illwillia sitt kall och ämbete efftertryckeligen förrätta.

[ 377 ]§ 7. Eij må konungz befallningzhafware sättia andre i sine ställen till ämbetes författningar, eller fördrista sig uthur höfdingedömme uthan konungens lof och minne att resa: men ther them å embetes wägnar eller elliest wore angelägit till annan ort reesa; skohla the först hos konungen om någon annan i sine ställen ansökning giöra.

§ 8. Ingen häradsfogde, ländsman eller andre slijke underbetiente fördriste sig någon uthmätning eller executionsährende af egen myndigheet förrätta, med mindre the ther öfwer först hafwa thera förmäns särskilte bud och befallning. Undantagne hwad hwarjom och enom elliest till rättelse föreskrifwit och anbefalt är, eller wid tingzbordet them updrages kan att förrätta, och fullföllia.

§ 9. Så må icke heller någor befallningzhafware och uthsökare fordra betahlning för thes embetes förrättning i allmänne eller andra ährender. Dock ther någor underbetiente wid förrättningar i eenskylte måhl särdeles beswär och möda hafft: wari tå ingom förbudit något therföre effter egit behag then samma att gifwa.

§ 10. I lijka måtto böra wähl the betienter, som wid kongl. slåtzcantzelie eller annorstädes brukas att gå med ährender, antingen någon att upkalla, ingifne skriffter meddehla, eller uthmätning beställa, niuta[9] något för mödan. Dock skohle parterne ther igenom ingalunda med stoor omkåstning eller dagelig näfwalön[10] beswäras, uthan effter behag eller wiss ther öfwer giord taxa wid saksens sluut eller början något till them uthgifwas. Sätter sig någor betiente ther emot, eller snikes effter näfwalön, miste han, tå klagat warder, hwar gång een månads löhning eller mehra, eller straffas med trähäste eller fängelse, effter ty han förtient hafwer.

§ 11. Inga krigsbetienter högre eller lägre mågo å landet eller i staden till uthmätningsförrättningar brukas, uthan ther konungz befallningzhafware them tarfwar wåld och gensträfwogheet med att styra, som framdehles urskils i det 12 cap.[11]

§ 12. Ändock att dommare i gemen eij må befatta sig med uthmätning, skall them lijkwähl eij wara förbudit i wisse måhl theras uthslag sielfwe under fullbordan ställa, såsom i stadsens ärendom att [ 378 ]uthfordra thet som på thera answar kommer, och elliest ther böter pålägges the dommarens ensak äro, eller i ringa missgierningar, som eij angå lijf, lem eller ähra; iämbwähl i the domsaker för fattige och nödlijdande, som eij gå öfwer 20 daler: ther mågo the i staden genast, när dommen wunnit laga krafft, uthmätningen genom rättens betienter och underhafwande anställa låta, på thet then torfftige, ther saken ringa är, må utan widare kåstnad till sin rät förhielpas. Men å landet må dommaren slijke ringa måhl genom cronones betienter genast under uthmätning skynda.

§ 13. Ingen ehoo han är högre eller lägre grijpe konungz befallningshafware eller uthsökiare[12] i ämbete, och pante till sig sielf, eller giöre sig i annars ägendom uthom ägarens willia betahlt, ehuru den förskrifning therom parterne emellan kan giord wara: giör thet någor; skillie tå konungz befallningzhafware honom genast ifrån thet han[13] egenwilligt tillgrijpit, eller sielf sig till pantat hafwer, och plickte ther till, then bråtzlige såsom konungz förbudsbrytare, sampt uprätte allan skada som dommaren rättwijst pröfwar. Dock undantagas här the måhl hwar i lagen sielf någon wiss panträtt, then fordrande tillägger, såsom i hushyra, skiplega och mehr sådant, therom framdehles urskils.

§ 14. Konungz befallningzhafware skohla ingen som thera handräckning beskedeligen söker, med hårde ord öfwerfara, eller med oförrättad sak, ther then hielpas kan och bör, afwijsa, giör thet någor, tå skall han ther öfwer hoos then kongl. hofrätten, när behörigen ther öfwer klagat blifwer för alt skadestånd och kåstnad till answars stånda.[14]

§ 15. Ther emot warda alla trogna och rättsinnige befallningzhafware wid uthsökningswärket under konungz särskilte beskydd tagne, så att ingen, ehoo then wara må, skall sig understå emot them i theras ämbetes förrättningar sig att upsättia, gensträfwigheet bruka, eller med otienliga ord och efftertahl, och spåtska skrifter eller åtbörder, att missfirma eller förolämpa,[15] uthan them fastmehra all heder och lydno wijsa, wid konungens onåd. Stånde och then [ 379 ]befallningzhafware fritt, som på föresagde sätt oförswarligen uthi thes ämbete bemötes, een sådan först med tienlige ord, eller ther thet eij hielper, med häcktelse effter saksens beskaffenheet genast att näpsa, men ther förbrytelsen swårare är, then samma i kongl. hofrätten att angifwa. Ther skall then som i ty måhl bråtzlig befinnas, icke mindre än then som någon ogrundad och otijdig klagan emot konungz befallningzhafware fördt hafwer, antingen med offentelig afbön, penningeböter eller fängelse beläggas, eller af fiscalen anklagas,,[16] alt efftersom saken är till och framdehles stadgas – cap. 3 § 19.

§ 16. Men ther någon af wicktige skiähl och orsaker tilltränger sig öfwer konungz befallningzhafware hoos kongl. hofrätten att beswära,,[17] effter ty som framdeles uhrskills: ther bör thet och med beskedeligheet och höflige ord skee, och sedan af hofrätten noga skillias, om befallningshafware,[18] af ondo upsåt för egen winning, hat, afwund eller försummelse, någons rätt kränkt eller hindrat hafwer: är thet skedt, tå bör med honom eij genom finger sees. Men fins han gådt och redeligit upsåth hafft sampt giordt effter bästa förstånd, ther må all otijdig klagan moth thes heder och egen persohn med straff beläggas, fast sielfwa thes gifne uthslag blefwe ändrat.

§ 17. The som af konungz befallningzhafware i bud och ährende brukas, skohla wara edsworne, beskedelige och höfwiske män, så att the ingen hög eller låg med bittre och afwoge ord eller wåldsame gierningar bemöta, mindre af egen macht och sielftagen myndigheet öfwerskrijda eller efftersättia thet them i hwarje måhlt,[19] befalt är, icke heller för snikenheet och winning skull lindra eller uppehålla någons sak: giör thet någor och warder therom tillwunnin; tå skall konungs befallningzhafware,,[20] som thes förman är, then samma genast på. färska gierning, med fängelse eller på annat tienligit sätt näpsa låta, effter som saken är till eller ther then swårare är, till domaren förwijsa: ther må,[21] och then brotzlige allan skada och kåstnad åthergiälda sampt plickta effter lag – cap. 3 § 2 Edsörisbalken.

§ 18. Men the betienter, som med troo[-] och beskedeligheet sine ämbetes ährender fara, skohla under konungens hägn och beskydd [ 380 ]wara. Tillfogar någor them spott och wanheder, eller brukar mot them oqwädinsord eller med hwarjehanda otijdige gierninger them i thera ämbete öfwerfar och förolämpa,[22] som icke röre eedsöre effter som sägs i Edzöresbalken, ligge thet alt i tweböter.[23] Men kommer ther wåld uthi med sår, blånad eller blodwijte, straffas tå then thet giorde effter saksens beskaffenheet, som cap. 3 § 2 i Edsöresmålum är stadgat.

§ 19. Understår sig någor befallningshafware eller thes underhafwande, eller then som å konungz eller andras wägnar någon uthmätningzsak drifwit, att slå under sig någon dehl af thet som till uthmätningz gångit är och androm tillkommer: tå bör then samma tillhållas att framgifwa thet underslagne eller sättia ther redbare borgen före, och sedan anklagas hoos dommaren att ther plickta med penningeböter till een triding af thet han sig underslagit och skadan åther: orkar han eij alt sådant fullgiöra; plickte med fängelse eller sättes ifrån tiensten, alt efftersom saken och omständigheterne äro till.


Cap. 2. Om the måhl, som under konung befallningzhafware till rätts fullbordan höra.

§ 1. Konungs befallningshafware äger för all ting ackt therå hafwa, att konungs tillhörige rätt i alla måhl befrämjas, och eij i någor måtto kränkas, minskas eller förswagas må. Thet är hans yppersta syssla; ty ther konungs rätt lider, ther lider och thet gemena bästa.

§ 2. God lag är landsens styrka. Och för then skull skohla konungs befallningshafware hwar på sin ort ther alfwarsam hand öfwer hålla, att konungens lag och stadgar eij motwilleligen öfwerträdas, wanwördas eller undertryckas måge. Och ther thet spöries, låte tå genom fiscaler och upsyningzmän slijke öfwerträdare för rätterne angifwa och till straff befordra så att uppenbara wåld och orätt, eij nedtystas, eller missgierningar opåtahlte lämbnas måge.

§ 3. Alt hwad af konunger sielfwom, eller thes embetesmän för then allmänne nyttan skull, ware sig öfwer konungs räntor och ingiälder, eller andre angelägne ährender, till konungz befallningzhafware skiutes, eller af konungs ombudsmän högre eller lägre, sampt [ 381 ]fiscaler och andra a ämbetes wägnar, hoos them med skiählom angifwas; thet böra the icke nederlägga uthan till skyndesam fullbordan främja.

§ 4. Uthi alla the ährender, som från the andra landsorterne genom konungs befallningshafware eller landzhöfdingen[24] inkommer, thet wari sig antingen öfwer allmänne eller enskylte måhl, hwar uthi een then andras handräckning begiärer; wari lag samma.

§ 5. Och på thet i alla thesse allmänne måhl ther på landsens wällfärd hänger, intet efftersättias, och konungz befallningshafware ther öfwer eij må uppå answar komma: skall hädaneffter så i kongl. slottzcancelliet i Stockholm som hwario landzcantzelie öfwer slijka allmänne saker een särskilt lista eller dagbok åhrligen hållas, ther i noga anteknas bör, när hwart och ett måhl inkommit, eller ansökningen skedd är, och sedan hwad och huru anstalt ther om giord är; på thet wid effterfrågan sådant genast upwijsas och ther af altijd sees kan, hwem skulden i thet som kunde efftersatt wara, stannar uppå.

§ 6. Med missgierningzmåhl, som till laga afstraffande hoos konungz befallningzhafware insändas ther om i andra dehlen af thenna balck handlas, wari lag samma.

§ 7. The enskylte måhl och ährender som under konungz befallningzhafware till fullbordan höra, bestå. antingen i laga krafft wundne domar och rätternes uthslag, eller klara skuldbref, handskriffter, rena afhandlingar; gode-mäns giorde uthslag, thertill bägge parterne samtyckt och theras sluuth sig uthan förbehåll underkastad; antagne wäxlar eller anwisningar, ricktige och onekeligen underskrefne räckningar och klara förlikningar, eller hwad thet är, ther i genom then ena sig emot then andra förbundit något att giöra eller låta, som tydeligen bewijsas gitter. Ther i[25] må man hoos konungs befallningshafware angifwa och sin rättz fullbordan sökia.

§ 8. Thes uthan hörer och under konungz befallningshafware att gifwa sin handräckning, ther någon af wicktige skiähl förordsakas begiära beslag och qwarstad på gäldbundit godz, räntor eller afkomster, eller å annan lösan ägendomb, som then giäldbundne skingra, bortföra eller understicka will; eller att man twingas begiära besättning[26] på then gäldenär, som om flyckten misstänkt är, och intet [ 382 ]hafwer att widerwåga; eller förbud a annan, at resa af staden, för än han för rättenom swarar eller ställer säkerheet att swara till rätta; eller ther någon i ren och ricktige måhl söker huus- och skiplego, betahlning för kåst och underhåld, eller förtient och betingat löhn, eller i andre slijke måhl, ther man uthan rättegång genast sin ostridige rätt och een reen summa kan upwijsa och skyndesam hielp betarfwar, som och bör föllia i alla thessa förbemälte måhl, efter ty öfwer hwarie sak framdehles widare förmähles.

§ 9. Är någon sak anhängig hoos dommaren, ther må icke konungz befallningshafware påläggia någon att blifwa qwar till saksens uthslag, eller att ställa säkerheet för det parten kunde genom domb winna; med mindre dommaren sielf befallningzhafware therom anlijtar. Om tredsko och utheblifwandet från rätten wari lag samma.

§ 10. Understår sig någor egenwilligt een annan i sin besittning att rubba, oroa, eller ther uthur trängia, ther skall konungz befallningshafware een sådan egenwillig wåldsamheet strax förbiuda och afstyra, och samma sak sedan hoos dommaren angifwa.

§ 11. Antaga eller gifwa wittnesbörder om giorde inteckningar öfwer skuldbref, huus eller iordegods annars ther med må konungs befallningshafware sig eij befatta, uthan thet bör sökias wid ting och rådstugu, ther ägendommen belägen är, och ther menige man bäst kan therom kundskap bekomma.

§ 12. Eij heller måge konungs befallningshafware blanda sig i the saker, som antingen till sielfwa uthmätningen under the kongl. borgrätter, krigs, fortifications, artollerie eller ammiralitets rätter; eller omedelbart under konungz collegier höra, med mindre the therom af samma rätter eller collegier för wissa omständigheeter anlijte blifwa.

§ 13. Men när officerare, soldater eller båtzmän uthi borgläger hemma i landet eller under hemlof, och icke under flygande fahna, i upbud och tåg, krigzbefallning eller i fästninger stadde äro, ther skohla the under landzlagen lyda, och konungz befallningshafware till swars och lydno stånda, thet wari sig för skuld eller brått thera.


Cap. 3. Huru wid uthmätnings sökiande rätt och ordenteligen förfaras skall.

§ 1. När någon hoos konungs befallningshafware handräckning söker, står honom wähl fritt genom een kort skrifft sin sak att [ 383 ]andraga, hwilken then andra parten genast meddehlas, och wiss dag honom till förklaring förelägges bör, men ingalunda skall them emellan wijdare skrifftwäxling tillåtas, effter som uthmätningssaker uthi all möijelig kortheet till slut bringas böra.

§ 2. Ställer nu icke then som sökes then sökande innom förelagd dag tillfreds eller möter med swar, och finnes lijkwähl liusliga, att han ther om kundgiord warit; sättie tå konungz befallningzhafware wiss dag till uthsökning och fullbordan af thet som rätteliga sökes, och låte thet then utheblifwande kundgiöras, kommer han än tå eij tillstädes eller wijsar laga förfall, niute tå then sökiande rätt sin, ehwad thes wederpart sig infinner eller eij.

§ 3. Skulle then som uthmätning sålunda undergått, påstå sig ther igenom wara för när skiedt, stånde honom fritt innom wiss tijd i then kongl. hofrätten sig ther öfwer beswära, effter som i 6 § af thetta cap. stadgas. Men är then som uthmätning fådt, oförmögen eller misstänckter att reesa bort, och begiärar then andra af honom borgen eller qwarstad å thet som uthmätt war, wijsandes sig innom laga tijd sine beswär i hofrätten inlagdt; tå må konungs befallningshafware thet icke heller förwägra.

§ 4. Kommer then som sökes på förelagdan dag tillstädes och tillstår skulden eller hwad thet är som sökes, men begiärer något anstånd ther med; tå må honom wähl, ther skiählige orsaker så fordra en kort tijd ännu effter hwars och eens saks omständigheeter till fullbordan af sin skyldigheet förunnas, dock så, att then som sitt med rätta söker, icke må till sin skada ther igenom uppehållas, eij heller then tijd förläggias, som i någon domb till betahlning förelagd är, effter som i nästa cap. stadgas.

§ 5. Nekar then som fordras, till skulden eller giör ther emot jäf och inwändningar, ther bör konungz befallningzhafware i kortheet, dock noga och med flijt öfwerwäga, om the jäf någon grund och sanning med sig hafwa: finnes thet eij, gånge tå saken till uthmätning. Men äro ther till goda och strax bewisliga skiähl, tå skiutes saken under dommaren, dock så att ren och ostridig skuld icke uppehållas för thes skuld som jäf är uthi, eij heller thet ricktige mot thet som oricktigt är upgår. Men för blåtta munjäf eller inkast som strax bewijsas ogrundade wara, må konungz befallningzhafware ingen sak som till honom hörer ifrån sig till dommaren skiuta.

[ 384 ]§ 6, Konungs befallningshafware är skyldig gifwa parterne skriffteligit besked när så begiäres, med skiählen å bägge sijdor. Finner sig någon thera parten ther af missnögd; hafwi tå mackt i then staden hofrätten wistande och uthslaget fallet är, innom nästa 14 dagar effter thet han ther om genom anslag eller elliest fick kundskap, men ther uthslaget å landet eller i andra orter fallit är, innom een månad sine beswär ther emot i hofrätten inläggia. Försummas thet, hafwi ther å ingen wijdare tahlan, uthan ställes uthslaget under fullbordan.

§ 7. Men äro beswären i rättan tijd i hofrätten ingifne, tå skohla the med konungs befallningshafware, så wähl som then andra parten meddehlas, och then senare wiss dag till förklaring wid wijte föreläggas, blifwer tå enthera eller bägge med theras swar uthe, skall saken icke thess mindre företagas och effter the skiähl wid handen äro forderligast afgiöras.

§ 8. Finner nu hofrätten af the inkomne förklaringar eller elliest att parten uthan alt fog mot konungs befallningshafware sig beswärat, tå skall han till åthergäldning af then förorsakade kåstnad, effter ther öffwer inlagd och af hofrätten gillad förteckning, så och till wisse penningeböter dömmas, har han och med otienlige, spotske, eller skimfelige ord konungs befallningshafware angrijpit, plickte som i Rättegångsbalckomen, sampt 1 cap. af thenna balck stadgas. Men ther han gode skiähl och orsaker hafft, att sökia ändring i thet fallne uthslaget, ther må han och med tåhlamod höras, och frij wara både för kåstnad och böter.


Cap. 4. Om utmätning på laga krafftwundne dommar.

§ 1. Hafwer man wunnin domb å annan, ther emot eij är wädiat, eller åtherwinning i Rättegångsbalcken tillåten, tå bör then som tappat, wara sielfmanter till then tijd honom i dommen wid wijte pålagd är sin wederpart att tillfredzställa, giör han thet eij, stånde then som wunnit hafwer, fritt konungs befallningshafware om handräckning att ålijta, och gånge ther uthan uppehåll både domb och thet föresatte wijte till uthmätning: är och någon omkåstnad af then sökiande parten till samma uthmätning giord, som eij stiger öfwer 10 daler sm:t, tå må then effter ingifwen och af konungs befallningshafware gillad anteckning, jämbwähl wid uthmätningen godtgiöras. Men är stor och [ 385 ]märckelig kåstnad ther på anwänd, ther öfwer må han sökia sin wederpart inför dommaren.

§ 2. Nu påstår then som på wunnin domb sökes, att then i något måhl mörk och annorledes till förstående är, än ansökningen lyder, och wijses ther till god och bewislig grund, eller finner konungz befallningzhafware uthan partens påminnelse, antingen twifwelsmåhl om dommens rätta mening, eller hafwer elliest wicktige orsaker att få dommarens närmare förklaring öfwer een eller annan omständigheet, innan han skrider till fullbordan ther af, hafwi tå mackt ther med så länge innehålla, till thes han sielf eller then sökiande ther om besked hoos dommaren inhämptat, och gånge sedan domen till ofördröjelig fullbordan.

§ 3. Uthom thet måhl nu sagdt är, skall ingen konungs befallningshafware, mindre någon part sig understå öfwer någon fallin och laga krafftwunnin domb, att giöra fåfänge och ogrundade twifwelsmåhl, uthan hafwe sig then samma till rättesnöre, både hwad tijd och omständigheeterne till thes fullbordan angå, skier thet annorlunda, och blifwer ther igenom någon uthi sin wundne rätt uppehållen; sware then som sådant wåller, för all skada och kåstnad som af drögzmålet tijma.

§ 4. Påstår then som dommen tappat, och uthmätning undergå bör, antingen att han ther emot nya skiähl upfunnit, eller att i then domb märkelig dombwilla och så kallad nullitet af dommaren begången warit; bewiser och strax, att han ther emot i rättan tijd sine .beswär i hofrätten inlagdt, stånde tå hwad the nye skiählen angår, till konungs benådning allena, att parten sig ther af betiena må, och lämbnas thet senare måhl till kongl. hofrättens ompröfwande. Men gånge icke thess mindre i bägge thesse måhl then wundne dommen genast under fullbordan och uthmätning, dock så, att then som wunnit hafwer, ställer borgen för thet han effter dommens lydelse bör lyffta och tillträda, eller lägges ther å qwarstad, alt effter som i Rättegångsbalcker med mehra förmähles.

§ 5. Nu säger någor, att dom eij wunnit laga krafft, för then orsak att han saken uthi högre rätt eller hoos konungar sielf angifwit, och är hans inlagde skrifft then andra parten till förklaring meddehlt worden, ändock att mot samma domb eij lagligen wädiat är; ther må then som reen domb för sig hafwer eij blifwa i rätt sin uppehållen, [ 386 ]uthan konungs befallningshafware domen genast under fullbordan ställa; och bör i ty måhl ingen borgen för thet som uthmätt blifwer ställas.

§ 6. Hafwer någor wunnit twenne underrätternes dommar, eller een rådstugudomb allena, ther saken i samma rätt först instämbd warit, och sökes ther å fullbordan eller uthmätning; tå bör thet eij wägras, ehwad emot dommen wädiat är, eller eij, men med den åthskillnad, att när wad skedt är, bör then som utmätning söker, borgen ställa för thet han om händer får, eller sättes godset under qwarstad; dock bör thet hwarken skingras eller i penningar wändas, innan saken i öfwerrätten afdömbd blifwer: tapper han ther; tå bör thet uthmätne eller qwarstadde godset ägaren fult åthergifwas; men winner han eller att uthmätning sökes på någon domb ther emot eij wädiat är; gånge tå godset genom uthmätning uthan borgen till then andras fulla betahlning, effter ty som förr ther om sagdt är.

§ 7. Nu söker någor att hindra dommens fullbordan, effter thet

then lyder på flera än honom allena, tillhålla tå konungs befallningshafware hwar före sig rätt att giöra, om the ther å orten tillstädes äro, och dommen eij annars lyder. Är någon främmande och annorstädes boende; tå uthfordras hans dehl som närwarande är; och gifwes honom som wunnit hafwer, bref till konungs befallningshafware, ther then frånwarande boendes är, att ther af gotse hans uthmätning niuta, men lyder dommen på alla för een och een för alla, ther må på thens gods uthmätning skee som närmast är och ther om sökes.

§ 8. Nu hafwer then som dommen fullgiöra bör, redo penningar eller lösan ägendomb på then ort dommen fallin är, men är dock i annat lähn sielfwer boende, stånde tå honom fritt som wunnit hafwer, på hwilcken thera orten han sin betahlning sökia will, niuta och ther å uthmätning när then skyldige först rätteligen hörder blifwit, dock att the steg i ackttagas, som öfwer sielfwa laga uthmätningen framdehles stadgas.

§ 9. Hafwer then som tappat eij uthan fast ägendomb på then orth dommen fallit och bethalningen sökies, och är han sielf annorstädes boende; tå skall han sökias ther han hemwist hafwer, och gånge eij thess fasta ägendomb eller hwad ther till hörer, till uthmätning, så länge han gitter med redo penningar eller löösöhron betahla, som framdehles uhrskills.


[ 387 ]

Cap. 5. Om uthmätning på skuldbref, klara förskrifningar och gode mäns giorde uthslag med mehra som ther till hörer.

§ 1. Nu kommer någor för konungs befallningzhafware med rent skuldbref å annan, och är then föreskrefne tijd till betahlningen redan uthe; gitter tå then, som skuldbrefwet utgaf, eij neka till sin hand och förbindelse, eller finner konungz befallningzhafware att han uthan skiähl och fog ther till nekar; ther bör uthan uppehåll then, som söker, till rätt sin förhielpas, och ther giäldenären treskas, med uthmätning i gotse hans förfaras; ty ther med styrkas allmän redeligheet i handell och wandell, att reen förskrifning och uthfästelse till fullbordan skyndas, och then, som på goda tro andras penningar eller gods niutit, tillhållas uthan drögzmåhl therföre rätt och redo giöra.

§ 2. Nu nekar then som på skuldbref sökes till sin egen hand, och will sig ther med ifrån betahlningen undanleda; eller beträffas han med annan witterlig och uppenbar osanning eller att någon har förfalskat skuldbref sitt, wäxel eller förskrifning och kan therom genast öfwertygas; gånge tå skulden uthan drögsmåhl under uthmätning, och angifwes then brotzlige i rätten, ther af fiscalen att anklagas, och plickte effter lag som för annat swek och bedrägerij.

§ 3. Påstår någon sig wara twingad eller wåldförd, låckad eller förledd skuldbrefwet att underskrifwa, och hafwa therå tahlat i rättan tijd som lag säger, biuder och nu skiähl och wittne för sig sådant att bewijsa; skiutes tå saken under dommarens ompröfwan, och sändes jämbwähl sielfwa skuldbrefwet till rätten, att thet eij i flera händer komma må, innan om thess ricktigheet först pröfwat blifwer.

§ 4. Nu är thet skuldbref redan kommit i andre eller tredie hand, eller till flere som hwar af annan thet på goda tro inlöst, och sökes therå uthmätning, wari lag samma; ty hwar [ͻ: hwad] till sin början war krafftlöst, kan i fleras hand eij förbättras, uthan gånge ther hwar till sin man, och plickte then hoos dommaren, som antingen sielf wåld eller swek brukat, eller thess wetande, på swijkfullan skrifft annars penningar sökt, alt effter som lag förmår. Men i all annor måhl måge ricktige löpande zedlar i hwars hand the uthan swek finnes, genast förnöjas, eller gånge under uthmätning.

§ 5. Påstår någor skuldbref sitt betahlt hafwa, tå bör han med [ 388 ]qwittobref möta, eller wijta, att then skedde betahlning på skuldbrefwet blef antecknat, eller med wittnom och fullom skiählom then samma genast bewijsa. Sker thet eij, gånge tå saken till uthmätning. Men gitter han thet fulltyga, plickte then hoos dommaren, som betahlt skuld witterligen kräfwer, såsom för annat bedrägerij.

§ 6. Missräkning är ingen betahlning, ehwar then finnes, ther bör then först rättas, och betahlningen sedan ther effter jämkas, med mindre parterne förr om samma missräckning äro förente, och then i andre måhl godgiord är.

§ 7. Nu är i skuldbrefwet ingen wiss dag till betahlningen satter, och säger then fordrande sig ej kunna låhn sitt längre umbära; ther må och skulden genast betahlas; ty ther ingen dag är föresatt, ther är icke heller någon uthesluten sitt att åtherfordra.

§ 8. Men gifwer thet skuldbref anledning till längre anstånd; eller äro the penningar till wisse måhl länte, så at låntagaren genom för hastigt åtherfordrande skulle lijda stoor skada och lånet wara honom aldeles onyttigt; tå bör konungz befallningshafware wissan dag föreläggia, effter ty han skiähl finner och sakens omständigheter wid handen gifwa. Är och wiss ort nämnbder, ther att betahla; blifwe han och ther wid, med mindre parterne ther om annorledes förenas.

§ 9. Finnes någon förnöijelse i skuldfordring åkommen wara, antingen att then som fordrar, een annan till sin man antagit och för betahlningen godkiendt; eller att annan dag och summa i then skuld å både sijdor bewilliad är; eller kortning mot egna eller tredie mans skuld them emellan förelupit; eller på hwad sätt skulden, ifrån thet han först uthfästes, förwäxlat sin natur och egenskap; ther må konungz befallningzhafware antingen rätta sig effter sidsta förbindelsen, eller ther jäf och grundade twifwelsmåhl infalla; saken till dommaren skiuta.

§ 10. Ingen sökia annars fordring, med mindre then samma honom antingen genom ägarens namn och anteckning på skuldbrefwet eller genom särskilt fullmackt rätteligen updragen är. Finnes och skuldbref af twå eller flere med samnad hand uthgifwit wara; ther löses alla the andras förbindelse, när enthera fulleligen skulden betalt. Fordras sedan af the andra betahlning, wari lag samma, som i 5 § för thetta är stadgat.

[ 389 ]§ 11. Är uthi något skuldbref wiss och med lagen enlig ränta eller interesse uthfäst; hafwi then wid uthmätning lijka rätt med hufwudstohlen.[27] Finnes eij så mycket gods, att bägge förnöjas kunna, tå betahlas först ränttan eller interesset, och räknas sedan thet som öfwerskiuter på sielfwa hufwudstohlen. Men finnes uthi skuld omåteligit och olagligit åkrande, eller ränta på räntta; thet må eij till uthmätning gånga, uthan bör åkraren till laga näpst hoos dommaren angifwas.

§ 12. Nu kan skuldbref med bägges samtycke på thet sätt förnyadt wara, att skiählig upwuxen räntta är till hufwudstohlen slagen; ther må sedan altsamman för hufwudstohl räcknas och förränttas, eij må thet för oloflige ränta på räntta ansees.

§ 13. Så skall eij heller then winst, som någrom under ett rätt och lagligen slutit kiöp, eller loflig handel uthfäst och förbetingad är, under åker förstås; uthan ther thet sökes, må thet och till fullbordan skyndas. Ty hwad som genom bägges frijwillige förening i slijke måhl är faststält, thet må eij effter entheras behag sedan lösas, samma lag wari med windsteen af obetahlte wäxlar, och alt hwad ther till hörer blifwer effter wäxelrätt, men winst af bodmerie effter konungens siölag.

§ 14. Är eij wiss räntta i skuldbrefwet uthfäst ther må then eij heller fordras. Men är giäldenären wid eller effter förfalledagen om then giäld in för konungs befallningshafware sökter, och har äntå eij betahlt; ther är han till drögzmåhlet wållande, och ty bör han ifrån then tijd han således tilltahlter blifwit, räntto betahla, dock i thet fall räcknas then allenast till een af hwarjo hundrade ringare, än wanlig ränta, som förskrifwin är. Finnes ther jäf uthi hwad räntan angår, tå utmätes hufwudstohlen, och det twistige förwijses till dommaren. som förr är sagdt.

§ 15. Nu kan skuldbref oförmodeligen fördärfwas, förläggias eller förloras; will tå then skyldige thet eij förnya eller skulden widerkännas, och fins lijkwähl af ty skuldbrefwet trowärdig och af goda män bekräftad afskrifft, eller kan skulden elliest af book eller bref, wittnenom eller fullom skiählom in för dommaren bewijsas; ther må fördärfwad skrifft förnyas, och then som förlorad är, dödas; och niuta i ty måhl full betahlning, then som skuld sin fulltyga gitter.

[ 390 ]§ 16. Söker någor konungz befallningzhafware om handräckning uppå giord förlijkning; tå bör then först, uti saker som för rätten warit, af dommaren, men i andra måhl af bägge parterne, sampt trowärdige wittnen wara bekräfftad, är thet skiedt; wari tå thermed, som med all annor klar förskrifning.

§ 17. Wid uthmätnings sökiande uppå goda mäns giorde uthslag i någon sak bör tillsees om bägge parterne uthan förbehåll, sak theras under the goda män skutit, och uthfäst sig med theras slut och [ͻ: att] åthnöija. Finnes thet klarliga, gånge tå uthslaget under uthmätning. Finnes thet eij tå förwijses saken till dommaren.

§ 18. Nu sökes arfwingar hoos konungz befallningshafware om död mans giäld, som reen och ostridig är, ehwad then giäld wid arfskiffte bekant war eller icke; ther böra the alla höras, och hwar sin andehl betahla, effter ty som the ärfft hafwa. Finnes enthera eller flera, theras arf redan förtärdt, innan skulden witterlig blef, och mäckta the eij hwar sin dehl ther af betahla; tå förhålles ther med, som i Erfdabalkenom stadgas.


Cap. 6. I hwilko ordning uthmätning skee bör, och om the steg ther wid acktas skohla; så och huru skuld mot skuld må upgå.

§ 1. All skuld som i redo penningar uthlänt och föreskrifwin är, bör och i samma mynt redbart betahlas, eller, ther eij penningar finnes, med gods och ägendomb, som genast till penningar wändas kunna.

§ 2. Men är för then skuld wiss underpant i löst eller fast förskrifwin, och löses then eij med redo penningar in, gånge tå panten först under uthmätning: räcker then eij till fullan giäld; tå mätes löösöron hans, ther näst gångande fä, sedan huus, jord och tompt hans, doch att aflinge mätes för arfjord och umägor för sielfwa sätesgården. Thetta skall hwart effter annat till penningar wändas, när then fordrande så begiärar alt effter ty som skulden stoor är, och öfwer hwart om sig här wijdare stadgas.

§ 3. Är thet löösöron, som för giäld uthmätes; tå måge the i Stockholm och andorstädes[28] ther offentelige uprop, eller Så kallade [ 391 ]auctionscamrar inrättade äro, genast tijt föras, och till then mästbiudande föryttras.

§ 4. Å landet eller i andra städer, ther allmänne uprop till salu eij finnes, skohla the uthmätne löösöron under goda och förfarna mäns wärdering ställas, will then som fordrar, them eij effter thet wärde antaga, tå må genom öppet anslag och aflysning så i staden som nästa socknar, wiss dag och ort af konungs befallningshafware förordnas, ther thesse löösöron till mäst bindande genom utrop försällias.[29]

§ 5. Wid alle sådane uthrop till mästbiudande, skohla wederbörande å ämbetes wägnar noga upsickt hafwa, att ingens ägendom androm till willies och ägaren till skada, för ett alt för slätt och ringa prijs, eller tå minsta försambling af folck är, föryttras, uthan att ypperste waror sparas, till thess mästa folcket samladt är, bewijses någon skada genom theras egennyttigheet och förwållande som öfwer upropen satte äro, tijmad wara, tå böra the then fult åthergälda, och ther hos plickta hoos dommaren effter lag och saksens beskaffenheet.

§ 6. Huus, gårdar, ägor och tompter i staden eller å landet som till uthmätning komma, skohla wärderas och upbiudas effter ty som i Jordebalckenom så och uthi nästa capittel stadgas. Will eij i staden then fordrande samma ägendomb för thet wärde behålla; eller är ägaren med thet ther å satte wärde eij tillfreds; stånde them tå fritt att låta ägendommen under offenteligit uprop till salu komma.

§ 7. Wid uthmätningen af fast ägendomb, huus, tompt, jord, skog eller wattuwärke, ther ingen wiss underpant förskrifwin är, må wähl then gäldskyldige mackt hafwa, hwad han will af sitt gods på ort[30] han sökes. och betahla bör, att föreslå, och i betahlningen upgifwa, dock att thet af then beskaffenheet är, att thet genast wärderas och till penningar wändas kan, och att alt skier effter thet sätt och ordning, som i 2 § af thetta cap. stadgas. Så bör ock hwarken löös eller fast ägendomb i oträngdo måhle således genom uthmätning hwart från andro skillias och söndras, att thet som öfwer är blifwer för ägaren onyttigt.

§ 8. Nu tillbiuder then som för skuld sökes att betahla skuld med skuld, och wijsar sig hoos then som fordrar, eller hoos andra [ 392 ]ren fordring hafwa: finner konungs befallningshafware ther uthi intet jäf wara; låta tå skuld med skuld betahlas. Men fins thet som anbiudas, wara oricktigt, som föruth slättas bör, ther må aldrig thet som oricktigt är, mot thet ricktige i betahlning omslås, eij hellre må någrom som ren fordring å annan hafwer, sådan skuld i betahlning påträngias, som antingen på annan ort står, eller för hwarjehanda orsaker skull swårare är att infordra än thess egen, utan söke ther hwar sin man, och må thet ena för thet andra eij uppehållas.

§ 9. Finnes någor, som för skuld fordras, döllia eller hoos andra bedrägeligen undansticka sin ägendomb, och kan thet genast bewijsas; swari tå then som intet annat hafwer att widerwåga, med sin person, till des ägendommen åtherställas. Fins och någon mot goda troo witterligen och till annars förfång then med giäld beswärade ägendommen antingen androm updragit, eller af then skyldige emottagit hafwa, gånge ägendommen genast åter till then som rätt ther till äger, och stämmas[31] sedan then thet giordt till rätta att umgiälla hwad lag förmår; straffas och för bedrägerij, om thet ther under finnes.

§ 10. Wid alla utmäthningar böra konungz befallningshafware noga iackttaga att the måge skee, uthan mehn, hinder eller förfång af then rätt, som någon annan förmedelst underpant, äldre inteckning eller andra laga skiähl och förmåner i then skyldigas ägendomb sig förwärfwat hafwer, alt effter som i Ärfda- och Jordabalcken ther om förmähles.


Cap. 7. Om wärderingar på fast ägendomb.

§ 1. Till wärderings förrättande på huus, gårdar, tompter eller ägor i stadenom, eller huus, jord, skog och wattuwärk å landet, som till uthmätning komma, må konungz befallningshafware i staden förordna borgmästare och råd; å landet någre andre förståndige män jämpte häradshöfdingen. Och tå böra wärderingsmännerne på thet ställe wärderingen sker, först theras eed i bägge parternes närwaro afläggia, att the samma huus, eller iord så wärdera skohla, som hon then tijd pröfwas wärd wara, och the sielfwa then skulle lösa willia, om them så anstodo.

§ 2. Sedan tagas af them thet som wärderas skall i noga [ 393 ]ögnasickte, både till nödwändig bygnad och lägligheet, så och gårdsbrukom å landet, åkrar, äng, skog, torp, qwarnar, fiskewattn, uthsäde, ränto och andra förmåner: pröfwas och ther jämpte ägendommens natur och egenskap, om thet är gammalt frälse, kiöpe- eller skattejord ther ifrån stadge stubbe- och sämjejord skillias bör: och när alt sådant noga antecknadt är, och the sins emellan om een wiss summa, hwad thet kan wärdt wara, slutit och öfwerens kommit, skall heela wärderingen under egne händers underskrifft, eller bomerkes undertecknande till konungs befallningshafware insändas, och så frampt parterne med then samma åthnöjas, skall ägendommen ther effter, honom som fordrar, i betalning anslås.

§ 3. Åthnöjas eij parterne enthera eller bägge med samma wärdering; söke tå then som missnöjder är, ny wärdering i staden eller å landet, effter som i Jordebalcken stadgat finnes.

§ 4. Är thet bruk, hamrar, hyttor eller annat under bergzrätten lydande; som under uthmätning gå och wärderas skall; skrifwe tå konungz befallningzhafware till kongl. bergzcollegium, att bergmästaren jämpte andre förståndige bergzmän ther till förordnas må.


Cap. 8. Om thet som för uthmätningen befrijas bör.

§ 1. Finnes i thet bo, som uthmätas skall konungs afrad och uthskylder, eller annars mans bewisliga ägendomb, inlags fä, bolags gods, barnepenningar, arf, eller hustrus andehl och gifftorätt, ther skulden af mannens enskijlte brått förgiörelse eller borgen tillkommin är, eller hwad thet wara kan, som sielfwa giäldenären icke tillhörer; thet bör först undantagas och then skyldigas ägendomb allena under uthmätning gånga. Ty att hwar bör sitt ensammer giälda och ingen annars lått förwärkia.

§ 2. Sökes uthmätning på then som all sin ägendomb redan till sine skuldfordrande genom offenteligit anslag af rätten, upgifwit, hwilket plägar kallas cessio bonorum; ther må then eij bewillias, med mindre rätten ther saken anhängig är, thet så skiähligt pröfwar. Samma lag wari om then som effter skedt updrag af sin ägendomb, kommer till bättre willkor, och sökes han sedan för bristen af thet han genom förre updrag eij kunnat betahla.

§ 3. Nu sitter hyroman i thet huus eller gods, som för skuld[32] [ 394 ]uthmätas skall, och är han eij lagligen uthsagd; tå bör han laga fardag niuta, som lag säger, antingen uthmätning sker eller icke, med mindre parterne sig ther om annorledes förena.

§ 4. Hafwer then som för giäld sökes intet annat att widerwåga, än löhn sin i konungens tienst; eller hafwer af konungs nåde fådt lijfs, eller behagelig tijds frijheet på något gods, eller wist underhåld eller nåde åhr; stånde tå till konungens behag, om, och huru mycket han ther af till sin skulds afbördande åhrligen gifwa skall.

§ 5. Hwad som för skuldnären omisteligit är, såsom handtwärkares nödige wärcktyg, ther med han sig och the sina födan förtiena skall, jämbwähl thet som till ett hemmans bruk egenteligen hörer, må icke till uthmätning gånga, uthan aldra sidst, och ther intet annat är att tillgå then fordrande att förnöija med. Så bör icke heller then fattige genom uthmätning så aldehles uthblottas, att honom thet som till nödige kläder och födan samma tijd aldehles omisteligit är, på een gång ifråntagas, uthan then skuldfordrande i thet måhl till warkundsampt tåhlamod intahlas; med mindre bewisligit woro, att then skuld af egit slöserij, dobbel eller annan odygd tillkommen woro eller att then som fordrar fattigare är än then som sökes.


Cap. 9. Om beslag och qwarstad på annars ägendomb, bysättning och förbod att reesa.

§ 1. Kommer någor till konungs befallningshafware och beder, att man må bysättias eller gods under beslag tagas, säges saken eij tåhla något upskåf till rätta, effter fara är, att mannen wicker undan, eller godset stickes af wägen then andras rätt till hinder och skada, biuder och borgen, för thet som ther på föllia kan; finner tå konungz befallningzhafware, att then fordrande thes uthan säkerheet nog för then gäldbundne eller godse hans hafwer, och att thet beslag eller bysättning mehra af ifwer och hämdgirigheet, än för rätta fara sökes, ther må thet icke bewillias, fast borgen ther emot biudes. Men ther thet liusliga, och med goda skiähl pröfwas, att uthan sådane handräckning, then sökiande märckelig skada i sin rätt komme att lijda, och hade sedan intet att hålla sig wid till sin betahlning; ther bör han och effter sin begiäran handräckning niuta, fast han eij mäcktar borgen therföre ställa, dock att han wid nästa rättegångsdag ther [ 395 ]effter, saken hoos dommaren angifwer, eller ther then ren är, och genast under uthmätning hörer, then oförtöfwat hoos konungz befallningzhafware till sluut drijfwer; försummas thet; hafwi tå beslaget eller bysättning intet wijdare bestånd.

§ 2. Belägges någons räntor eller hyror af huus och gårdar med qwarstad; ther skall konungz befallningzhafware een säker man, eller flere, genast förordna, som the räntor eller hyror richtigt upbära och till saksens slut förwara; eller swara han sielfwer till skadan, om the förskingras eller förnötes. Om andra under beslag och qwarstad satte inkomster eller hyror af skiepp och fahrkåster, wari lag samma.

§ 3. Then som i rijket eller thes tillhörige landskaper gods och ägendomb hafwer, måls med beslag eller bysättning i skuldsaker icke beswäras. Men then som intet hafwer att widerwåga, eller ägendomb sin söker hemligen undansticka och sielf will resa bort; han är om flyckene rätteliga misstänckter.

§ 4. Så må icke heller någors mans ägendomb eller räntor under qwarstad sättias, eller man bysättias för stridige skuld, öfwer then[33] han sig eij undandrager för rätten att swara.

§ 5. Nu hafwer någon annars mans ägendom inne hoos sig, och lägges ther å af konungs befallningshafware beslag, gifwer han sedan af thet gods eller penningar något till andra uth, innan thet beslag låssas, fylle thå eij allenast af sino, thet han uthan lof uthgaf, uthan plickta och för olydnone till 3 daler af hwart hundrade, effter som summan war stoor till. Är thet mindre wärdt, som så uthgafs; tå jämkas böterne ther effter.

§ 6. Finnes then som giäldskyldig är ingenstädes stadeliga wistande, att han för skuld sin rätteliga sökias må men hafwer dock ägendomb på någon ort i rijket; ther må han först offenteligen genom anslag på rättens dör, ther ägendommen belägen är, inkallas. Kommer han eij till dagh förelagdan, ther må then som ren fordring wijsar; i gotse hans rätt niuta. Hafwer han eij gods att widerwåga; tå må han både tiltahlas och häfftas på then ort han finnas kan.

§ 7. Ingen som inrijkes twist med någrom om skuld hafwer, skall utrijkes och på fremmande orter sättia then andras ägendomb under beslag och qwarstad honom och hans handel till skada och [ 396 ]misstro: giör thet någor, plickta effter saksens beskaffenheet och omständigheter. Ther hoos skall och när så begiäres, thet qwarsatte godset genast therifrån låssas, eller ther saken så fordrar, borgen therföre ställas; eller skall then genom wäxel in i rijket dragas, att här stå till theras säkerheet, som winner, alt effter som thet ägaren till minsta skadan länder.

§ S. Nu hafwer någon effter sitt påstående niutit bysättning å annan, eller beslag på hans gods, och finnes sedan att han uthan fog och i oträngdo måhl, eller af hämdgirigheet thet begiärdt, eller konungs befallningshafware ther till förledt hafwer; tå bör han till rätta stämmas och ther dömmas, att giälda all skada och omkåstnadt, samt plichta för skimpf och oförrätt, med afbön penningeböter eller fängelse, alt effter som saken och persohnen är till.

§ 9. Understår sig någor uthan lof att röra eller rubba thet gods, som konungz befallningshafware på ämbetes wägnar under qwarstad satt och med cronomärke teckna låtit; wari tå thet tecknade förfallit under konungen och sättia then bråtzlige af andro sine godse så mycket i stället igien, blifwa och ther hoos af fiscalen anklagad. Dock skall sig ingen underbetiente understå, uthan uttryckelig befallning af konungs befallningshafware, någons ägendom på sådant sätt att kröna, eller cronomärke missbruka, wid hårdt straff tillgiörandes.

§ 10. Söker någor förbud å androm att resa af stad förr än han giäld betahlat, eller till rätta swarat, thet må eij för bysättning räknas, eij heller någrom wägras, som med skiähl thet begiärar. Så skall och ingen ther ifrån uhrsäcktas med mindre then samma i konungens ährender far, och konungens befallningshafware pröfwar, att the genom thess qwarhållande märkeligen skulle komma att hindras eller lijda; eller att skulden på annan ort giord är, ther han bofast är och sökias bör. Reser någor mot thet förbud bort; gånge tå hans ägendomb under uthmätning. Hafwer han å then ort ingen ägendomb, tå må han sökas ther han then hafwer eller ther han wistande är: plickte och ther till för förbudsbråttet.

§ 11. Nu will then resa afstad som skyldig är för kåst, husalego, skiplego, eller andra slijka måhl, ther i man genast bör rätt göra. Behålle tå then fordrande godz hans till sin säkerheet eller hwad han i huus hans med sig infördt, och ther hoos skall han wid wijte förbiudas att resa af staden, innan han then fordrande [ 397 ]tillfredzstält, eller ther jäf i saken är, fullmäcktig för sig stält, som för rättenom swara, och thet som honom frånkiännas betahla måls, reser han än tå mot samma förbud; tå må han åtherhämptas, ther så skie kan, och för skuld sin rätt giöra: wari och förfallin till wijtet, och plickta för olydna, som förr är sagdt.


Cap. 10. Om pant och borgom för skuld.

§ 1. Ingen må i skuldsaker bysättias, äller thess ägendom under beslag och qwarstad tagas, när han gitter för then skuld pant eller borgen ställa till then tijd som konungs befallningshafware förelägger, så skall och när skulden betahlt blifwer, panten så god åthergifwas som then emottogs. Men går then för skuld under mätning; tagi tå ägaren åther hwad panten mehra giäller än skuld hans: gäller han mindre, fylle bristen af annan sin ägendomb.

§ 2. Nu skall pant under mätning gånga, och kommer ther annor som säger then sig tillhöra. Finnes tå att han gifwit sitt lof panten att uthsätta, eller elliest androm then förtrodt, och löses han eij in, från honom som redeliga then om händer fådt; tå förfares med mätning i panten, och förwises sedan hwar att sökia sin man.

§ 3. Finnes och wid uthmätningen, att löös panter, huus eller jord twenne för skuld är förskrifwin, men ingenthera i händer satt, och fordra the bägge lijka rätt ther till; räcker tå panter till bägges thera betahlning; tagi hwar effter ty han rätteliga fordrar; räcker then eij; niuta första uthmätning then äldsta förskrifning och inteckning på panten äger, och tagi then senare thet som öfwerskiuter. Fins ther jäf uthi, hwilken thera äldsta och bästa rätt till panten äger, eller att entheras fordring är reen och med domb bekräfftad, then andras hoos dommaren eller andra goda män till sluttande anhängig; tå hwilar uthmätning och panten med thess afkomst sättes under qwarstad till thes dommaren sitt uthslag om förträdet gifwit hafwer.

§ 4. får panten någon thera af the fordrande lagligen inrymbd, eller uprichteliga och utan swek i händer stäld; behålla tå then i handom hafwer till thess han ther lagligen uthwunnin blifwer, med mindre att bägge ther af theras fyllnad niuta kunna, som för är sagd.

§ 5. Emot full pant eller borgen må qwarstad, beslag och bysättning löös giöras, ther eij domb är emot eller grof missgierning [ 398 ]bedrifwin, som lijf eller lem angår, therom framdehles uhrskils i andra dehlen af thenna balcker.

§ 6. Nu är then tijd uthe, som dommaren i thess dom eller konungs befallningshafware giäldenären till betahlningen föresatt hafwer, och biudes ther af honom borgen i ställe för ricktig betahlning; ther må then som borga will, antingen med redo penningar borga, eller honom kort tijd till penningars anskaffande sättias; ty eij må then skuld länge borgas, som genast med redo penningar bör betahlas, blifwer then sökiande till samma tijd eij tillfredsstälter, gånge tå skulden till uthmätning hoos borgaman.

§ 7. Nu borgar någon för persohn och eij för skuld hans, flyr tå skuldenären undan, och gitter eij borgaman honom, enär så påfordras ställa;[34] swari tå sielfwer för skulden som sina egna.[35] Kan persohnen ställas, wari tå frij både från skuld och borgan.

§ 8. Hafwer någor för annars skuld borgat, och äger then som borgades före sielf ägendomb att giälda med; ther gånge aldrig borgemans gods till uthmätning, innan sielfwa giäldenärens ägendomb först gådt i betahlning, så långt then räcker; fylle sedan borgaman bristen af sine gotse.

§ 9. Nu hafwa borgaman annars skuld som sin egen antagit, och uthfäst till wiss tijd eller på wiss orth betahlning, eller sig med giäldenären lijka ther till förbundit, och sig allom sin rätt och förmåhn uthtryckeligen afsagdt; söka tå skuldfordrande hwilken thera han will, och then honom närmast wid handen är.

§ 10. Borgaman skall wara bofast man och af the willkor, att han för skulden swara och redo giöra kan, när så påfordras: är therom skiähligt twifwelsmåhl, och will then fordrande honom som anbiudes, för borgen icke godkiänna; tå bör om thess förmögenheet först behörigt witnesbörd inskaffas, och sware emedlertijd skuldnärens persohn, men är borgamannen af the willkor, att han allmänt för god erkiännes, och will än tå then fordrande honom eij antaga, hafwi tå konungs befallningshafware mackt then ensinnigas motwillia att styra, och låta then ombudne borgen för god kiännas.

§ 11. Nu kan then som för annan gådt i borgen, hafwa någors widerborgen i then saken; ther föllie hwar sin man, och fylle widerborgen hwad af borgemans ägendomb afgår.

[ 399 ]§ 12. Såsom ingen omyndig må erkiännas för borgaman, så må icke heller laggifft hustru uthan mannens underskrifft inför rätten eller konungs befallningshafware, för androm i borgen träda. Skeer thet uthom rätten; wari ogilt. Men änckia må med sin ägendomb för androm bårga.

§ 13. Nu är sielfwa gäldenären bortrester then tijd betahlningen ske borde, eller är på annan ort boende, än ther betahlningen med borgen uthfäst är; tå lägges borgaman wiss tijd före, then frånwarande att inskaffa eller sielf then skuld giälda; kommer then giäldskyldige äntå eij in, eller möter med betahlningen, swari tå borgamans ägendomb, och söke han sedan then han borgat före.

§ 14. Ingen skuldfordrande må borgaman till högre strängia antingen hwad tijd, ort eller betahlningen angår, än hwad sielfwa giäldenären war plicktig fullborda. Hafwi och ingen borgaman mackt, sin borgen att upsäija, innan först fullbordas thet han borgat före; med mindre att han till wissan tijd borgen uthfäst, och gitter tå sielfwa skuldnären honom ställa,[36] är och ingen wiss tijd föresatt, men saken lijkwähl i samma stånd som then war tå borgen uthfästes; ther må ingen twingas längre wid then borgen stå, när han af wicktige orsaker then samma lagligen upsäger och skuldnären ställer, uthan tå tillhållas then skyldige annan borgen ställa eller med sin persohn swara, ther saken så fordrar.

§ 15. Nu hafwa twå eller flere för skuldfordrans betahlning borgat, och sig een. för alla och alla för een till answar förbundit; ther söke skuldfordrande, hwilken thera han will för fullom giäldom. Men är eij borgen sålunda uthfäst, niuta tå borgensmän billig dehlning, att swara hwar för sin andehl.

§ 16. Dör sielfwa skuldnären under thet tijd han borgen för sin skulds betahlning stält hafwer, swarin tå arfwingar hans för skulden, så långt then dödas ägendomb tillräcker, och betahla borgaman bristen, dör och borgaman then tijd han under borgen står, tå tillhållas hans arfwingar att swara till thet som borgat war, när saken eij är i thet stånd, att the borgan upsäija må, eller att skuldnären sielf eller hans arfwingar eij förmå then skulden giälda. Dock må hustruens lott och ägendomb för then borgen eij häffta, när hon ther till med mannen eij samtyckt, eller att mannen henne owitterligen samma borgen uthfäst, eller att han påstår sig ther till trugad, [ 400 ]förledd eller oskiähligen lockad wara, biuder och ther i skiähl och wittne för sig; tå skiutes saken under dommaren, som förr i slijke måhl sagdt är.

§ 17. Nu räcker eij skuldnärens redbare ägendomb till fullom giäldom och sökes ther uthmätning för bristen hoos borgaman hans; säger han tå hoos skuldenären wara uthestående skulder, eller anhängige rättegångzsaker, ther af mehra penningar woro att förmoda, och will han skuldäganden the samma i betahlning påträngia: befinner tå konungs befallningshafware thet anbudne eij så ricktigt och redbart wara, att ther af genast penningar giöras må, uthan fordras ther till både tijd och stoor kåstnad; ther må then skuldfordrande, som till wiss tijd om sin betahlning med borgen försäkrad är, eij ther med uppehållas, uthan tå skall honom i borgamans ägendomb uthmätning gifwas, och niuta han sedan giäldenärens rätt i hwad som infordras eller lagligen winnas kan. Men är then anbudne skulden redbar, och kan genast under uthmätning komma, ther må hon och then fordrande i betahlning anslås effter ty som förr sagdt är.

§ 18. Är någrom i skuldsaker af hwariehanda orsak pålagt ställa borgen för sin persohn, att han eij undwijka eller bortresa skall, innan han fådt sluut i thet som moth honom sökes och kan han then borgen eij ställa, men biuder sig dock med eed sine i then sak att borga: är han tå af god frägd, och gitter ther hoos eedeligen erhålla, att han hwarken pant eller borgen mäcktar för sig ställa; tå må honom hoos dommaren tillåtas med eed sin emedlertijd borga. Men ther saken till slut kommin är, och betahlning för reen skuld fordras; ther giäller eij eedelig borgen, med mindre måhlsäganden sielf ther med åthnöjas.


Cap. 11. Huru bysatt giäldenär födas och ther han eij betahla kan, plickta må.

§ 1. Then som för skuld bysättes, bör icke under swårt eller nesligit fängelse hållas, uthan under säkert förwar blifwa, till thess han ställer skuldäganden tillfredz, hafwer han och sielf intet till födo och underhåll, kan eij heller genom arbete eller slögder något förtiena; tå bör han af skuldäganden med tre öre om dagen födas, så länge han bysatter är. Skeer thet eij, sedan skuldäganden ther om tillsagd är; gifwi tå konungs befallningshafware honom ifrån [ 401 ]bysättningen löös. Men hafwer han sielf bättre förmågo sig att underhålla, än then honom bysättia låtit, eller har lärdt handtwärck, thermed han något förtiena kan, tå bör han sig sielf underhålla.

§ 2. Nu hafwer then som för ren giäld bysatt är, intet att widerwåga, ther med han betahla kan; söker tå skuldfordrande, att han för skulden arbeta, eller till straff, i skuldtornen häfftas må: ther bör dommaren pröfwa, om then skuld genom hans egit slöserij, dobbel, swek, eller annan odygd tillkommen är, och tå dömmes han ifrån bysättning till någon tijds tienligit arbete, eller fängelse, alt effter som saken och persohnen är till. Ther skall och dommaren föreläggia, huru mycket han alla dagar af sin skuld genom arbete eller häfftelse må aftiena: niute dock ther under nödtorfftig födo, om han sielf ther till intet äger, som förr är sagdt.

§ 3. Men befinnes att then bysattes skuld af wådelige eller olyckelige händelser är tillkommen, och hafwer then giäldbundne elliest god loford, att han fördt skickeligit och nöchtert lefwerne; tå må skuldäganden till warkundsamt tåhlamod bewekas, eller[37] må han sig åthnöija låta, att giäldenären genom thess handtwärck eller slögder honom effter handen tillfredsställer.


Cap. 12. Huru gensträfwogheet och olydno emot konungs befallningshafwares bud ansees och hämmas bör.

§ 1. Är någon så obetänkt, att han af arghet och gensträfwogheet antingen icke will fullborda thet honom af konungs befallningshafware befalt är, fast thet i hans förmågo står, eller att han uppenbara olydno emot thes bud och befallningar wijsar; eller stifftar ther emot oroo, eller sielf öfwar wåldsamheet; hafwi tå konungz befallningshafware mackt antingen alla thess gods och räntor att ställa under qwarstad, till thess han fullbordar hwad honom pålagdt är; eller ther han them eij äger, låte thes persohn med häfftelse belägga. Skulle och någor förspörjas sätta sig till motwärn eller bruka annan wåldsamheet; låta tå konungs befallningshafware uthur nästa fästning eller af then officerare, som närmast wid handen är, gifwa sig bewäpnat manskap så nog som han nödigt finner, then olydna, wåld, [ 402 ]eller oro med att stilla, och bod sin att fullborda låta: skohlandes[38] then officerare som ther om ansökes, uthan wijdare befallning eller förfrågan hoos sine förmän, genast häruthinnan gå konungens befallningshafware tillhanda, wid tienstens förlust. Ther effter skohla slijke halsstarrige, gensträfwoge eller motwillige persohner i hofrätten angifwas, att blifwa ther anklagade af fiscalen och plickta effter som lag förmår, och theras brott och gensträfwogheet förtienar.


Cap. 13. Om böternes dehlning i thenna balck.

The böter, som i thenna balck oskifftade finnes, skohla till treskiftas dehlas, emellan konungen, angifwaren, och konungs befallningshafware. The skohla och i swenskt silfwermynt betahlas, som all annor laga giäld.




[ 403 ]

Uthsökningsbalker. Then andra dehlen. Rättz fullbordan i brått och missgierningar.

Cap. I. Att missgierning eij må nedtystas, uthan then bråtzlige grijpas, fängslas och hoos domaren angifwas.

§ 1. Såsom genom grofwa laster och missgierningar landsfred förstöres, oskuld förtryckes, och Guds samt konungens lag wanwördas och öfwerträdes; ty har och Gud satt swärdet i konungens hand, land sitt ther med att freda, the fromma att skydda, men wrångwise och ostyrige öfwerträdare, med ifwer och rättwijsa straffa, samt laster och odygder uhr land och rijke sino att ränsa och uthrota. Och skall förthenskulld sig ingen högre eller lägre understå, grofwa missgierningar, högmåhl eller halssaker att nedtysta, hemligen förlika eller från rättwijst straff skydda, wid konungs högsta onåde. Och skall then som therom öfwertygat warder, plickta effter som lag förmår och saksens beskaffenhet fordrar.

§ 2. Så snart någon grof missgierning å landet eller i staden spörjas wara begångin, eller att någon genom öfwerwåld, fredsbrått, slagsmåhl och annat förargelig oliud then allmänna säkerheeten oroar; skall konungs befallningshafware i samma lähn, samt borgmästare och råd i städerne, then bråtzlige å färska gierning gripa och för rätten angifwa låta: är eij tå å landet laga tingstima för handen; skall domaren för then missgierning skuld genast uthom then wanliga tijden ting sammankalla; men i städerne rätten uthan upskof öfwer thet måhl ransaka och dömma, sände och sedan i lifssaker och thes lijkes grofwa måhl dommen med ransakningen under hofrättens skiärskådan innan fullbordan therpå fölljer, alt effter som therom i Rättegångzbalken stadgas.

§ 3. Såsom emellan adelige persohner wari sig infödde eller främmande, sampt des wederlijkar alla upsåtelige så kallade dueller eller uthmaningar och enwiges slagsmåhl wid hårdt straff förbudne [ 404 ]äro, så skola konungs befallningshafware hwar i sitt lähn, så snart någon otwifwelackteligen finnes häruthi saker wara, then samma genast inmana och straxt ther på tillijka med någre rättälskande män af adelen och thes wederlijkar sampt krigsbefählet öfwer thet måhl ransaka; sändandes sedan ransakningen till håfrätten att saken ther af fiscalen till slut drifwas må.

§ 4. Under den tijd missgierningsmåhl och andra grofwa förbrått under domaren anhängige äro, skohla konungs befallningshafware icke allenast god försorg draga, att the fängzlige säkert förwaras, födo och tillbörlig skiötzel niuta, effter ty som wijdare i thenna balck therom stadgas, uthan och när hofrätten eller annan rätt äskar, att någon således bråtzlig införas och till förhör ställas skall, så laga att allmogen å landet gifwer ther till hwar å sin ort fri skiutz och att then anklagande[39] eller bråtzlige wähl förwarat genom lähnet beledsagas hwilket och i nästa lähn skie bör, till thes han fram och åtherkommer.

§ 5. Ingen må sig understå att taga borgen af then som för missgierning gripen är, ther saken antingen angår lijf eller lem eller att på brått hans annat straff till kroppen egenteligen hörer; förty att ingen then mackt öfwer lif, lem eller kropp sin äger, att han them till straff för annars missgierning upsättia må.


Cap. 2. Om fängelse och häckten i missgierningar, fångats skiötzell och födo och om fånge rymmer eller släppes löös.

§ 1. Then som i grofwa missgierningar å färske gierning grijpen är, eller uthan konungs leijdebref effter flere eller mindre åhr fångas, och gierningen eij neka kan, skall fängzlas, och å landet till nästa slått eller fästning föras, och ther i the rum förwaras, hwarest missgierningzmän pläga. fångne hållas. Är han eij sålunda grijpen, tillstår eij heller gierningen, eller är han af högre stånd och wärde; niute tå till des domb faller lindrigare, dock säkert häckte i staden och på landet. Men i swåra högmålssaker, och ther redan een domb till döden öfwer then bråtzlige fälter är, skall den samma genast från stadz till cronofängsle föras och ther på behörigt sätt förwaras.

§ 2. Fångahusen skohla å alla orter i rijket så inrättade wara, att män och qwinnor eij sättias tillsammans eller umgänge sins emellan hafwa, som i Edzörsbalcken stadgas. Så bör och then som öfwer [ 405 ]fängelsen mackt och upsyn hafwa, låta them som offtast rensa och rökia, att fångarne af stanck och ohyra eij förtäres; jämbwähl dageligen tillsee, att fångehusen med järngaller sampt goda låås och dörar wähl förwarade äro, så att ingen hemlig ypning eller uthbryttning af the fängslige ske kan: försummas thet, eller annan nödig warsamheet och kommer ther igenom någor fånge på flyckten, swarar then som till upsyn och inseende öfwer fångehusen satt war, och plickta som i Edzöresbalken uhrskills, alt effter som thes försummelse och then undkomnes brått eller missgierning warit till.

§ 3. Understår sig någor fångewaktare eller hoo thet wara må, som fångar till förwar anförtrodde äro, att släppa någon hemligen eller uppenbarligen löös, uthan konungs befallningshafwarens lof och befallning, ehwad thet skeer för winning, skyldskap eller någon annan orsak skuld, låti tå konungs befallningshafwaren then samma i then andras ställe genast fängslas, och sedan må han af domaren till thet straff fällas som i Eedzörsbalken effter hwar sakz beskaffenheet stadgas.

§ 4. Nu kan någor ogierningsman eller annan som för brått sin i häfftelse sitter, rymma och på flyckten komma, tå häfftes wähl then wackt eller upsyningsman, som fången till förwahr gifwen war, som sagt är, och ransakes sedan i kortheet och huru wijda han eller någon annan ther till wållande warit; men låta dock konungz befallningshafware icke allenast then flyktige genast på alla wägar efftersättia och budkafla ther om till nästa lähn medföras; uthan och på nästa helgadag af alla prädijkestohlar i lähnet effter honom med klara omständigheeter att alla thet förstå och höra måge, lysas. Så skall och med nästa afgående påst bref till de orter afgå, ther then flycktige förmenes genomresa eller sig uppehålla. Dock må ingen fånge, sedan han uhr rijket kommen är, i fremmande land fasttagas och åther införes, skier thet skall thensamma tith åther till närmaste stad eller höfdinge[40] föras och bewijs ther å tagas.

§ 5. Med ogierningzmans födo under theras fängelse, förhållas sålunda, att ther han sig sielf nähra kan, ther bör honom eij nähring af androm gifwas. Hafwer han sielf intet till födo, och är han på någors eenskijlte begiäran i häfftelse satt, men nekar till gierningen tå bör then honom föda som häffta läth med 3 öre om dagen til thes han om saken inför dommaren öfwertygat och dömder warder. Orkar han eij för egen fattigdom skulld honom föda och kiännes then [ 406 ]fängzlige wid gierningen eller han af konungz befallningzhafware å ämbetes wägnar grijpen och fängzlad, niute tå födo sin af the allmänne fångeförtäringzmedlen.

§ 6. Blifwer fånge siuk i fängelse eller häffte sitt, eller kona som hafwande är, tillstunder födzlotijd, eller hafwer kona spädt barn med sig, tå hon fängzlas; tå bör fångawacktaren ifall nästa fränder eij för handen äro, anbefallas, försorg ther om draga, att then siuka, så wijda skee kan, niuter tienlig förplägning; fostret till doop och christendomb befordras och späda barn skiötzel niuta eller androm till födo i händer sättias.

§ 7. Fångar böra ingalunda under theras fängelse från Guds ord slutas; uthan ther wisse präster eij äro, ther till af dombcapitelet förordnade, skall någon af the andra prästerne i hwarie ort anbefallas, uthom sina ordentelige sysslor att besökia fångahusen, trösta the bedröfwade och bootfärdige, men the hårdtnackade till sanningen och een rätt omwändelse förmana, jämbwähl så offta skie kan, hålla för them gudstienst och predijkningar; försummas thet; tå skall then ther till förordnade prästen i dombcapitlet angifwas och therföre plickta. Men them som för enwige och dueller eller för andra brått som eij angå lifwet, häfftade äro, skall effter giörligheten then frijhet effterlåtas, att under säker wackt besökia Herrans huus.

§ 8. Konungs befallningshafware skall som offtast låta gifwa sig anteckning på alla som i thes lähn fängslade eller under förwar äro; och på thet ingen må länge med fängelse qwälljas, skall han hoos behörig domare om sluut i theras saker påminna låta och åthminstone 3 gånger om åhret een fångelista till hofrätten insända.


Cap. 3. Huru fånge, som i fängelse döör begrafwas skall och om sielfspillingar.

§ 1. När grofwa. missgierningsmän warda i fängelset döde, såsom Guds och hans helige ordz försmädare, tijdelagare, mördare, grofwa bohlare, kyrkiotiufwar eller the någon annan swår högmåhlssak begådt, och hafwer een sådan antingen tillstådt sin missgierning, eller är genom någon underrättz domb redan till döden dömbd; tå skall konungz befallningshafware genast skarprättaren befalla, then samma uthur fängelse taga, och i galgabacken eller till skogz föran, i något moras nidgrafwa. Men döör någon i cronones häckte, som [ 407 ]begådt dråp, eller annor tiufwerij, rymdt undan regemente eller uhr häckte, eller för hwariehanda ringare måhl hafwer fängzlig sutit; tå må thes kropp af annan ärligit folk handteras, och i kyrkiogård dock i stillheet och eij på wanligit sätt begrafwas. Hwilket konungs befallningshafware uthan wijdare förfrågan hoos rätten och uthan uppskof skall wärkställa låta, på det the öfrige fångar af den döda kroppens stank eij må i theras fängelse beswäras.

§ 2. Med theras kroppar, som in- eller uthom fängelse sig sielfwa lifwet afhendt, hwilka kallas sielfspillingar, förfares som i Högmåhlom i 18 cap. stadgat är. Men på thet med deras begrafningar som uthom fängelse sig sielfwom om lifwet brackt, tijden icke för långt utdragas må; skall domaren i orten genast öfwer thet måhl ransaka och utan wijdare förfrågan hoos hofrätten ther öfwer thes uthslag gifwa, sampt thet samma uthan drögsmåhl wärkställa låta.

§ 3. Blifwer någon i enwigeskamp dödat, tå må han wähl i kyrkiogård, men uthan wanliga ceremonier begrafwas, om dråparen i enwigzkamp, som effter domb kommer att mista lifwet, wari lag samma.

§ 4. Finnes antingen mördade barn eller andra persohner genom wåldsam hand afdagatagne, tå skall konungs befallningshafware ther rätten eij så när är, theras döda kroppar af tienlige persohner först besicktiga låta innan the begrafwas och therom wittnesbörd i rätten insända. Med theras begrafning förhålles effter Kyrkiolagen.


Cap. 4. Om domars fullbordan i hals- och lijfssaker.

§ 1. Nu är missgierningsman till döden dömd och domen under konungz befallningzhafware till fullbordan skutit, låte han tå genast antingen then bråtzlige för sig komma, eller domen i fängelset honom af någon beskedelig betiente föreläsa, med alfwarlig förmaning sig wähl och christeligen till döden bereda, hwilket och genom prästen ther han så när wid handen är, skee bör; tå skall och honom som dömbder är wiss dag föreläggias sitt straff att undergå och ther på prästen ansäijes, honom emedlertijd flijtigt i fängelse besökia, med Guds ord trösta och från hårdnackenheet omwända.

§ 2. Konungs befallningshafware skall och sedan skarprättaren säija låta både thet straff fången är dömbder till; som och dagen till [ 408 ]thes fullbordan, så lagandes att hwad ther till behöfwes alt i rättan tijd honom anskaffas.

§ 3. Till fångar som på lifwet sittia eller till döden dömbde äro, bör ingalunda allehanda löst folck otijdigt, och särdeles om nätterne insläppas; mindre i fängelse swalg och fyllerij, dobbel, slämpt och ogudaktigt snack tillåtas: ther på fångawaktare noga acht hafwa, och slijkt owäsende tijdigt tillkännagifwa böra: men så bör dock then fängsligas hustro, man eller nästa anförwanter icke wägras i rättan tijd honom eller henne besökia, allenast the icke med then fångne allena lämbnas eller ther igenom tillfälle gifwas, honom på flyckten att skaffa.

§ 4. Dagen förr än fången till lifsstraffet uthledes, bör konungs befallningshafware genom någon beskedelig betiente så wäl som genom prästen honom åther förmahna låta, sig till andra dagen wähl bereda och färdig hålla, ther hoos skall om spetzgården eller annan säkert anstalt[41] giöras och ännu een präst eller flere som ther skickeligast är, antydas, fången till rättareplatzen att föllia och med Guds ord trösta. Nekar någon präst thertill, tå bör han i dombcapitlet angifwas och alfwarligen därföre näpsas.

§ 5. Fångar böra klåckan 9 förmiddagen till rättareplatzen med säker och behörig wackt uthföras sedan the först af prästerne med böner och andäcktige psalmer till döden beredde och med Herrans Nattward bespijsade blifwit. Ther skola. och prästerne honom som uthföres ledsaga, och under wägen så wähl som på platzen trösteligen tilltahla. Så skall och then som öfwer wackten satt, eller elliest till styrsell och wärkställigheet af thenna afrättning[42] är förordnat (hwartill konungs befallningshafware wederbörande betiente bruka bör) noga akt ther på hafwa, att fången under wägen eller platzen[43] genom folcketz tillop och trängsell hwarken undkommer eller hinder och meen i sin beredelse lider. Sedan skall dommen af then, som ther till satt är, öfwerliudt på rättareplatzen afläsas och tå bönen förrättat och een psalm eller flere siungin är, samt fången af prästen styrkt och tröstat är, thes straff utan långsampt uppehåld ställas under fullbordan. Ther och när någon warit dömbd allenast att halshuggas och i hiähl skiutas, skall kroppen på rättare platzen [ 409 ]af skarprättaren genast nedgrafwas, med mindre honom i domen kyrkiogård förundt är.

§ 6. Then persohnen, som till dödzstraffet uthledes, må wähl tillåtas med någon styrkiande dryck sig att wederqwecka, ther han så begiärer; men så skohla dock the som till wackt öfwer honom satte äro, noga tillse, att thermed intet missbruk skier, eller att han med starka drycker i fängelset eller under wägen så öfwerlastas, att han oskickelig blifwer sig med andakt till döden bereda, skier thet; plickta tå then med een månadz sold, som till inseende ther öfwer satt är.

§ 7. Nu kan then som dödzstraffet effter dom undergå skall wijsa sig gensträfwig och hårdnackat wid uthledandet, eller å rätteplatzen och will han hwarken till döden sig bereda, Herrans Nattward undfå eller straffet godwilligt undergå, achtandes ther i hwarken befallning eller prästernes förmaning; ther må för theras hårdnackenheet skull straffetz fullbordan icke upskiutas, med mindre konungs befallningshafware thes wicktigare skiähl och orsaker finner sig ther öfwer på behörig ort, först att förfråga; såsom ther ny bekiännelse giöres om någon grofware missgierning, än then han redan bekiendt, eller om fleres dehlacktigheet i then gierning han nu bör lijda före; eller andra sådane särdehles omständigheter, som fordra något upskof med domens fullbordan. Finnes thet eij, tå må ingen som effter domb till dödzstraff uthledd är eller uthledas bör, niuta något anstånd eller förskoning.

§ 8. Nu finnes fängslad kona som till döden uthföras skall, hafwande wara, eller annan fånge så illa siuk, att han eij kan till döden rätteliga beredas, tå innehålles straffet, med then förra till 6 weckor effter födzlen, med then senare till thes med honom något bättre blifwer; dock att sådant genast af konungs befallningshafware, på behörig ort angifwas.

§ 9. Förefaller elliest wid afrättningen något oförmodeligit fehl eller hinder, såsom ther rep brister, när någon uphängas, och faller tiufwer med lif neder uhr galgen, eller att skarprättaren eij giör första gång dödeligit hugg; eller skåtten eij rätt träffa then som i hiäl skiutas skall; eller kona tigger lif för man eller man för kona till att äckta hwarannan; eller hwad thet wara kan: tå bör therföre lifsstraffet [ 410 ]hwarken efftergifwas eller upskiutas, uthan ställas domen lijka fult under fullbordan.

§ 10. När dommar i lifssaker på sätt som förr är sagt, fullkomnade äro; skall konungs befallningshafware hofrätten tijdeligen kundgiöra.


Cap. 5. Om skarprättaren.[44]

§ 1. Till skarprättare skohla sådane persohner antagas, som thenna förrättning lärdt och med beskedeligheet förestå kunna. Och som thetta ämbete ärligit är; så skall och skarprättare med sin hustro och barn, hwarken stängias från ärligit folckz umgänge eller thes stånd i någro måtto för neesligit ansees, effter som the och härmed warda i konungens beskydd tagne. Giör någor häremot eller them för theras embete förwijtar, eller skimfar, plickta såsom een konungs förbudsbrytare.

§ 2. Begår skarprättaren wid någon fånges aflijfwande märckelig fehlacktigheet, antingen af oförstånd eller genom fyllerij och dryckenskap; så att han gifwer flere hugg än han borde, eller hugger eij på rätta stället ther af syndarens qwal förmeras, tå bör konungs befallningshafware låta honom för rätten komma och ther med straff beläggias, alt effter som thes fehl och upsåth pröfwas warit hafwa.

§ 3. Men understår sig elliest någon, ehoo then wara må, af sielftagen myndigheet att öfwerfalla skarprättaren eller thes folck, på rättareplatsen, eller annorstädes, antingen af öfwermod eller för begångne fehl i theras förrättning kasta stenar på them, eller med hugg och slag förföllia; ehwad thet är een eller flere, ther hafwa brutit konungz eedsöre, och ther dödzslag gifwit är, straffas och så till lifwet.


Cap. 6. Om rättz fullbordan, ther någor är dömbder att plichta

till kroppen med gatulopp, hudstrykande wid stock eller

stupo, fängelse eller annat slijkt.

§ 1. I alla förbrått och ringare missgierningar, som eij angå lif eller lem, hafwe domaren mackt straffet genast under fullbordan bringa låta, ehwad den brotzlige är dömbd till gatulopp, rijsslitande eller fängelse; med mindre att beswären där emoth i högre rätt [ 411 ]inlagde äro. Å landet låter och domaren wid tingzbordet sådane straff gienast effter domen, gienom närwarande cronobetienter ställas under fullbordan.

§ 2. Ther någor ogierningzman effter domb kommer att hudstrykias af skarprättaren wid stupona eller kåken eller med brännemärke straffas, ther bör han och ährelös wara, och staden, härad eller landet rymma, effter ty som domen lyder, tå skall och skarprättaren honom gienast uthdrijfwa. i Kommer han sedan uthan lof; låte konungs befallningshafware honom grijpa och i rätten angifna, ther han med straff effter lag beläggias bör.

§ 3. Rijsslijtande wid ståck eller påhle, slag med spöö eller hudstrykande wid tings eller rådstugudören, böra icke förrättas af skarprättaren, uthan af profossen eller andra wisse personer, som i staden eller på landet där till satte äro.

§ 4. Wid gatulopp förhållas, som i Tiufwabalckers 1 capitle stadgas, och brukas där till i landet[45] allmogen, under någon cronobetientz styrsell och befallning.

§ 5. Men dömmes någon soldat, som i borgläger ligger, till gatulopp tå bör thet af soldater wid nästa möte förrättas. I städerne ther stadzwackt är, brukas then ther till; är där ingen wackt, och kunna ther gatulopp eij annars wärkställas; må then bråtzlige i det ställe af profossen för rådstugudören med så många slag af spöö straffas, som moth gatuloppen swara kunna; hwilka således skola räknade blifwa, att för första gatuloppet skier straffet med 4 par spöö, för det andra med 2 par, men för hwart af de öfrige gatuloppen ökas straffet med 1 par spöö, så att det högst kommer till 13 par, 3 slag af hwart paret.

§ 6. Then som befallning fådt öfwer gatuloppens eller risslijtandes wärkställande skall noga tillsee, att hwarken omåtelig tucktan skier, ther af then bråtzlige kan komma om lifwet, såsom ther han swag och siuklig, eller kona hafwande är, icke heller något otijdigt skonsmåhl i straffet föröfwas. Finnes och någon som antingen andra hindrar, eller sielf wägrar att tuckta then som igienom löper, eller med spöö eller rijs straffas skall, tå bör then samma på färska gierning med spöö näpsas effter domarens godtfinnande och saksens beskaffenhet.

[ 412 ]§ 7. Högsta gatulopp är nijo gånger, med flere må ingen beläggias; the böra och effter saksens beskaffenheet och persohnens kraffter sålunda jämkas, att när the förmehras och stegras, ther må ett gienomlöpande fram och tillbakars, icke räknas för ett, uthan 2:ne gatulopp. Ingen qwinna må och för brått sin till mehr än 13 par rijs dömmas.

§ 8. Skall domens fullbordan skie på een eller flere lijka dehlacktige tiufwar, som sakfälte äre att betahla tiufnaden och thes tredubbla wärde, och mäckta the intet ther af giälda; straffas tå hwar och een till kroppen effter stöldens fulla wärde, men icke för then tredubbla återgieldningen, effter som i Tiufwabalken stadgas: ty eij må straff eller åthergieldning them emellan fördehlas, ther alla i stölden lijka dehlacktige äro.

§ 9. Nu kan enthera af them som i tiufnad lijka dehlacktige äro, betahla stöldens wärde, och thertill det tredubbla; tå tages thet uth hoos hwilken som thet giälda kan, och the öfrige straffas till kroppen effter stöldens enckla wärde, allena betahlas[46] och icke thet tredubbla, tå tages och thet fult uth, hoos then thet giälda kan och straffes de sedan alla lijka effter stöldens enckla wärde till kroppen, ty stöld bör åthergällas och straff där till antingen i godtse med tredubbelt eller till kropp mot heela stöldens enckla wärde. Med tiufwars kyrckioplickt förhålles som i Tiufwabalckens 1 cap. och sidsta § stadgas.

§ 10. Skiutes någon domb under konungens befallningshafware till fullbordan, ther then brotzlige är dömbd till rijsslijtande eller gatulopp och ther hoos till långwarigt fängelse eller arbete på ett eller flere åhr eller heela sin lifstijd, ther går gatulopp eller rijsslijtande föruth. och kyrkioplickten ther näst, men fängelse eller arbetet föllier therpå.

§ 11. Är någor för grofwe brott dömbd till gatulopp eller rijsslijtande på flere ställen än ett eller mehra än på een tijd allena; giöres tå så långt anstånd emellan hwarie gång, att fången af the förra slag bättras, och the andre sedan uthålla kan.

§ 12. Är någon dömbd till fängelse på wattn och bröd, tå bör honom under samma tijd intet annat till födo gifwas: skeer thet; plickta then som till wackt och inseende ther öfwer satt är, med een [ 413 ]månads såld och åtta dagars fängelse på wattn och bröd. Giör thet någon annan så lönliga, att wackten thet eij weta kan, straffas som i Edzörom sägs i sidsta cap. och 3 §.

§ 13. Nu kan någor för brått sin till wissa böter sakfälter wara och sökes han therom hoos konungs befallningshafware, men finnes att han intet äger att giälda med; tå må wähl konungs befallningzhafware sig om hans persohn försäkra, men domaren sedan underställa hwad plickt den oförmögne moth böterne undgå[47] skall antingen arbete, fängelse, eller annat straff, hwilket dommaren och moth böter hans jämka bör, effter som saken och persohnen är till; och ställes tå sedan thes uthslag under fullbordan.

§ 14. Samma lag wari, ther bonde, soldat eller båtzman, som i borgläger liggia till böter som stiga öfwer 8 daler dömbde äro, och finner konungz befallningshafware att bonde eij uthan hemmanets skada och ödesmål, soldat och båtzman eij uthan brist på födo och nähring böterne erläggia kunna; är tå i domen eij uthsatt huru straffet till kroppen ther emot jämkas skall, ther skiutes then sak under domaren, som förr är sagt, men stiga the pålagde böter under åtta daler gånge tå thermed som i Tiufwabalkens 10 cap. stadgas.

§ 15. Kan någor, som till böter sakfälter är, them skadelöst betahla, men will heldre till fängelse eller till kroppen plickta; ther bör honom wahlet icke lämbnas, uthan böterne af godtse hans, fult uthmätas. Nu orkar han eij fullom botum, uthan tillbiuder een dehl med penningar giälda och för bristen med kroppen plickta; kan han tå uthan sin eller andras skada then anbudne dehlen ärläggia, thet må honom eij wägras, och plickta sedan för bristen med krop sin. Nu mäcktar han wähl uthan skada någon dehl af böterne i penningar ärläggia, men will thet eij, effter han eij kan alt samman giälda uthan erbiuder för heela summan lijda till kroppen; ther hafwi han wahlet, och bör han i ty måhl eij till penningar twingas.

§ 16. Är någon dömbd till arbete på wiss tijd, och weth eij konungs befallningshafware något cronoarbete i dy lähn att tillgå; tå må han sig å behörig ort förfråga om arbetet af then orsak, må kunna i annat straff förbytas, och på hwad sätt det skie skall.





  1. B: och.
  2. B: uthi alla måhl rätta må.
  3. B: ämbetes nijt och rättwijsans ifwer föllias, att den fattigas.
  4. B: med warkunsamhet och tålamod.
  5. (i marginalen) Executorer den ena den andra handen.
  6. B (i marginalen) Landshöfdingsinstruction de A:o 1687 § 5.
  7. B: hwar å sin.
  8. B: betiente så att.
  9. B: utmätning göra alla niuta.
  10. B: näfwagield.
  11. B (i marginalen) Vid. K. M:s bref af d. 27 Nov. 1694.
  12. Orden: »eller uthsökiare» saknas i B.
  13. B: honom wid det han.
  14. B: när deröfwer behörigen klagat warder för all skada och omkåstnad til swars stånda.
  15. B (i marginalen): Kongl. Förordn. dat. 2 1 Aug. 1634-
  16. Orden: »eller at fiscalen anklagas» saknas i B.
  17. B: någon wichtige – – – orsaker öfwer, öfwer – – – hofrätten sig att beswära.
  18. B: befallningshafwaren.
  19. B: det som dem i hwarjehanda måhl.
  20. B: befallningsman.
  21. B: bör.
  22. B: öfwerfaller och förolämpar.
  23. B (i marginalen): K. M:ts Res. de A:o 1691 d. 21 Dec.
  24. Orden: »eller landshöfdingen» saknas i B.
  25. B: derom.
  26. B: bysättning.
  27. hufwudgiällden.
  28. B: och andra städer.
  29. B: utrop må försälljas.
  30. B; på then ort.
  31. B: nämbne.
  32. Orden: »för skuld» saknas i B.
  33. B: deröfwer.
  34. B: framställa.
  35. B: som för sin egen.
  36. B: och gitter han tå sielfwer skullnähren ställa.
  37. B: bewekas, til des den andras wilkohr bättras, eller.
  38. B: som han nödigt hafwer dermed all öppighet och olydno att dämpa sampt bud sitt med eftertryck under fullbordan ställa, skolandes.
  39. B: anklagade.
  40. B: stad och höfdingedömme.
  41. B: om spetsgård eller annan säker wacht anstalt.
  42. B: förrättning.
  43. B: eller på platsen.
  44. B: (i marginalen): Kongl. Maj:ts bref af den 5 jan. 1699. [Wikisource: osäker placering av noten.]
  45. B; å landet.
  46. B: enkla wärde, kan eij utan stöldens wärde allena betahlas.
  47. B: undergå.