Från Wikisource, det fria biblioteket.
Farväl till Blekinge.
(1853.)
Farväl du sagolika land,
Du Nordens blomstersal,
Som fostrat mig vid hjertats brand
Bland skog och sjö och dal.
Du såg min sälla barndom fly,
Min ungdom likaså;
Som stjernor bak en dunkel sky
De gömmas båda två.
Men skyn skall ofta dela sig
Och stjerneparet le;
Då hembygd, vill jag minnas dig,
Vill dig i drömmen se.
Vill se de ställen der jag gladt
Med lyran vid mitt bröst
Har svärmat mången sommarnatt
Och diktat hopp ocj tröst.
Ty blott i diktens elf jag fann
En droppa frid och lugn,
Som svalkade när själen brann
I lidelsernas ugn.
Och derför sjöng jag mången gång
Ur hjertats fatabur
För dig en melankolisk sång,
Du leende natur.
Förlåt! du kånner nog hvarför
Du gämmer hennes stoft.
Ack göm det väl att ingen rör
Den frida liljans doft.
Göm äfven mina ungdomsfel,
De tynga ej min själ;
De voro blott ett sagospel,
Som störde ingens väl.
Det spelet likväl kostat mig
Helt nära kraft och mod,
Ty sällan fann jag på min stig
En vän som mig förstod.
Men Gudilof, nu är det slut,
Nu bär det fjerran hän
Till Skånes lundar söder ut
Bland dunkla boketrän.
Der skall i en romantisk dal
Jag bedja för ditt väl
Du Nordens täcka blomstersal
Och nu farväl, farväl.