Rocken surrar, lampan brinner

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Sjömansflickan Rocken surrar, lampan brinner
av Pehr Thomasson
Den öfvergifna  →
Ur Dikter af Pehr Thomasson, 1863 utan "Hej, sjung hopp faderallalala"-refrängen, som tillkommit för sångmelodin. Texten är åter publicerad bland annat i Visbok, 1923 och i Lennart Kjellgrens Visor från farfars tid, 1973, med titeln Spinnvisa.


Bondpigan

Råcken surrar, lampan brinner,
Vinterqvällen är väl lång,
Men likt rök den fort försvinner
Under arbete och sång

Hej, sjung hopp faderallalala,
hej, sjung hopp faderallala.


Denna veckan går som många.
Söndag blir det snart igen.
Då får jag till kyrkan gånga,
Råka der min lilla vän.


Ack, hvad det skall blifva roligt,
När som gudstjensten är slut
Kommer han till mig förtroligt
Der vi möte stämt förut.


Helsar först på mig förlägen,
Frågar sedan, om jag vill
Gå ett stycke med på vägen
Och jag svarar ja därtill.


Hand i hand vi glade vandra,
Tala om hvad nytt som händt
Se'n vi sågo sist hvarandra
Och den saknad, som vi känt.


Språka om, hur vi med gamman
Likasom små snälla bi
Skola sätta bo tillsammans
När vi en gång gifta bli.


Sist till lekstugan i natten
Smyga vi oss, han och jag,
Dansa utaf bara katten
Tills det blifver ljusan dag.

Ack , vad det skall bliva roligt![1]
Liksom två små snälla bi,
Ordna vi vårt bo förtroligt
Så vi en gång gifta bli

Ack, hvad der skall blifva roligt!
Som två dufvor i ett träd
Skola han och jag förtroligt
Skämta, leka, kyssas med.


Stanna, råck ... förbi är qvällen,
Slockna, lampa ... det är natt.
Gömd i sängen under fällen
Drömmer jag om hjertats skatt.

Hej, sjung hopp faderallalala,
hej, sjung hopp faderallala.

  1. Denna strof ingår inte i 1863 års ursprungliga version