Jorden rundt på åttio dagar/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Trettionde kapitlet Jorden rundt på åttio dagar
av Jules Verne
Översättare: Axel Leonard Ericsson

Trettioförsta kapitlet
Trettioandra kapitlet  →


[ 231 ]

Trettioförsta kapitlet.

Polisagenten Fix tager sig Phileas Foggs intressen mycket nära.




Phileas Fogg hade nu råkat i balans på tjugo timmar. Passepartout, som ofrivilligt var skulden till denna förlust, var alldeles förtviflad. Bestämdt hade han ruinerat sin husbonde!

I detta ögonblick närmade sig Fix till mr Fogg och såg honom rakt i ansigtet.

— Således är det allvarsamt, mr, att ni har brådtom? frågade han.

— Ja, verkligen mycket brådtom, svarade Phileas Fogg.

— Ni har således intresse af att vara i Newyork [ 232 ]den 11 före klockan nio på aftonen, den timme då paketbåten afgår till Liverpool?

— Ett högst vigtigt intresse.

— Och om er resa icke blifvit afbruten genom detta anfall af indianerne, så skulle ni ha anländt till Newyork den 11 på förmiddagen?

— Ja, omkring tolf timmar före paketångarens afgång.

— Godt, ni är således tjugo timmar på efterkälken, mellan tjugo och tolf är skilnaden åtta. Således är det åtta timmar, som skola återvinnas. Vill ni försöka att göra det?

— Till fots? frågade mr Fogg.

— Nej, på släde, svarade Fix, på släde med segel. Det är en person som föreslagit mig detta fortskaffningsmedel.

Det var just den mannen, som hade samtalat med agenten om natten och åt hvilken Fix gjorde den afvisande rörelsen med handen.

Phileas Fogg svarade ej Fix någonting; men som Fix pekade åt mannen i fråga, som gick och promenerade utanför stationen, så begaf sig mr Fogg till honom. Ett ögonblick derefter gick Phileas Fogg, åtföljd af mannen, som var en amerikanare med namnet Mudge, in i ett skjul som var uppfördt strax nedanför fort Kearney.

Der beskådade mr Fogg ett mycket besynnerligt åkdon, ett slags ram, som var anbringad på två långa stockar, något uppåtböjda i främre delen, liksom medarne på en släde, och på hvilken fem eller sex personer kunde hafva plats. Närmare de uppåt böjda medarne var en hög mast insatt och på den ett ofantligt briggsegel beslaget. Från masten, som var mycket starkt [ 233 ]fastgjord medelst vant af jerntråd, utgick ett stag, på hvilket kunde hissas ett stort focksegel. Längst bakut fanns ett slags roder, med hvilket hela apparaten kunde styras.

Det var som man finner en s. k. isjakt. Om vintern, då slätterna äro belagda med blank isgata och tågen hindras att komma fram för snö, göra dessa transportdon utomordentligt snabba färder från den ena stationen till den andra. De föra också en förvånande stor segelarea — en kappseglingskutter kan ej föra en så stor, utan att vara utsatt för att kantra — och med vinden akterifrån flyga de fram öfver prairierna med en hastighet, som till och med öfvergår ett iltågs.

Efter några minuter uppgjordes en ordentlig öfverenskommelse mellan mr Fogg och skepparen på denna jakt, som gick på torra landet. Vinden var gynnande. Det blåste en styf, vestlig bris. Snön hade hårdnat till och Mudge förklarade, att han bestämdt skulle föra mr Fogg på några timmar till stationen Omaha. Derifrån gå talrika tåg och finnas många vägar, på hvilka man kan komma till Chicago och Newyork. Det vore ej omöjligt, att man skulle kunna återvinna den förlorade tiden. Här gällde det att försöka äfventyret och icke stå och mena.

Mr Fogg ville ej utsätta mrs Aouda för obehaget af en resa i fria luften under en köld, som skulle blifva ännu outhärdligare genom farten, och han föreslog henne att stadna qvar under tillsyn af Passepartout på stationen Kearney. Den hederlige karlen skulle föra henne öfver till Europa på en trefligare väg och under hyggligare förhållanden.

Men mrs Aouda ville ej skilja sig från mr Fogg och Passepartout blef mycket glad öfver detta beslut. [ 234 ]Han skulle icke för någonting i verlden ha velat skilja sig från sin husbonde, eftersom Fix ju skulle följa med honom.

Hvad polisagenten tänkte i detta ögonblick, skulle vara svårt att säga. Hade hans öfvertygelse blifvit rubbad genom Phileas Foggs återkomst eller ansåg han honom fortfarande för en stor skurk, som, efter det han gjort sin tur kring jorden, trodde sig vara i fullkomlig säkerhet i England? Kanske hade Fix’ tanke om Phileas Fogg verkligen blifvit modifierad. Men icke dess mindre var han fast besluten att fullgöra sin skyldighet.

Klockan åtta var isjakten färdig att afgå. De resande intogo sina platser på densamma. De två ofantliga seglen voro hissade och genom vindens påtryckning for släden fram öfver den glatta isgatan med en fart af fyrtio mil i timmen.

Afståndet mellan fort Kearney och Omaha är fågelvägen högst två hundra mil. Om vinden hölle i sig, så skulle denna distans kunna tillryggaläggas på fem timmar. Om ingen ledsam händelse inträffade skulle släden kunna vara framme i Omaha klockan ett.

Hvilken färd! De resande sutto tryckta intill hvarandra och förmådde ej få fram ett ord. Kölden, förstärkt af den hastiga farten, hade beröfvat dem förmågan att kunna yttra ett enda ord. Släden gled fram på slättens yta lika lätt som en båt på vattnets, svallvågorna slapp man undan. När brisen kom sopande efter marken tycktes släden bli lyftad upp af sina segel, liknande vingar med en ofantlig längd mellan vingspetsarna. Mudge satt vid rodret och styrde jakten så att den gick raka vägen fram och genom vridningar på styret höll han den upp ur de girningar, som släden — [ 235 ]jakten då och då ville göra. Seglen stodo alldeles fulla och genom att sätta till ett läsegel blef farten än ytterligare ökad. Man kunde ej matematiskt räkna ut det, men helt säkert kunde slädens fart ej vara mindre än fyrtio mil i timmen.

— Om ingenting går sönder, sade Mudge, så skola vi nog komma fram i tid.

Mudge hade också allt intresse af att komma fram inom den öfverenskomna tiden, ty mr Fogg hade, sin vana trogen, piggat upp honom med löfte om en vacker belöning.

Prairien, som släden passerade öfver i rak linie, var slät som en sjö, en frusen sjö. Jernvägen gick igenom denna del af territoriet från sydvest till nordvest genom Grand Island, Columbus, en betydlig stad i Nebraska, Schuyler, Fremont, sedan till Omaha. Den följde utefter högra stranden af Platte River. Släden förkortade denna väg genom att följa efter basen af den båge, som jernbanan beskref. Mudge behöfde ej frukta att bli uppehållen på färden af Platte River vid den lilla krök, som floden gör i Fremont, ty floden var tillfrusen. Vägen var således alldeles fri för hinder och Phileas Fogg hade blott två omständigheter att frukta för: att rodret blef oklart och att vinden mojnade ut eller kastade om.

Men brisen höll icke blott dugtigt i sig, utan den friskade ytterligare i, så att masten böjde sig, men hölls upprätt af de solida vanterna af jerntråd. Dessa liknade strängarna på ett musikinstrument och från dem kommo ljud liksom om en stråke framkallat vibrationerna från dem. Isjakten flög fram under en klagande harmoni, som var af betydlig styrka.

[ 236 ]— Dessa strängar angifva ju qvinten och oktaven, sade mr Fogg.

Dessa ord voro de enda han yttrade under färden. Mrs Aouda, som var omsorgsfullt ombonad af honom med pelsverk och resfiltar, var så mycket som möjligt skyddad mot kylan.

Passepartouts ansigte var kopparrödt som solens skifva då den går ned i dimma, och han insöp den stickande kalla luften. Med den oförbränneliga fond af förtroende han egde, hade han börjat hoppas igen, I stället för att komma på morgonen till Newyork, skulle man anlända dit på aftonen, men utsigter funnos verkligen för att man skulle vara der före paketångarens afgång till Liverpool. Passepartout hade till och med känt en stark längtan att få trycka sin vän Fix’ hand. Han glömde icke, att det var just polisagenten som hade föreslagit segelsläden, följaktligen det enda medel som fanns för att komma till Omaha i passande tid. Men hur det än var, man känner ej hvilken aning som kom öfver honom, så höll han sig dock som vanligt något tillbakadragen.

En sak skulle Passepartout dock, hända hvad som hända ville, aldrig glömma, det var den uppoffring mr Fogg hade gjort genom att utan tvekan rycka honom ur Sioux-indianernas våld. Genom detta företag hade mr Fogg satt sin förmögenhet, sitt lif på spel... nej, aldrig skulle Passepartout glömma det!

Under det passagerarne, hvar och en på sitt håll, öfverlemnade sig åt sina tankar, flög släden öfver den omätliga snömattan. Om släden passerade öfver några åar och bäckar, som flöto till Little Blue River, det märkte man icke. Fälten och vattendragen smälte samman i det hvita snötäcket. Slätten var alldeles öde — [ 237 ]den såg ut som en stor obebodd ö. Icke en by, icke ett hus, ingenting annat än den nakna slätten! Då och då flög förbi liksom en blixt något kalt träd, hvars hvita grenar böjde sig för den starka vinden, eller skingrades några fåglar hit och dit af samma orsak. En och annan gång sågos också några rätt aktningsvärda samlingar af vargar, magra och uthungrade, som i hopp om byte täflade i snabbhet med släden. Passepartout satt med revolvern i hand, beredd att gifva eld på dem som kommo allt för nära. Om någon olyckshändelse då gjort, att slädens fart blifvit stoppad och de resande blifvit anfallna af dessa blodtörstiga djur, skulle de ha gått den rysligaste död till mötes. Men släden stod sig godt, han vann dugtigt försprång och snart var det tjutande följet långt bakefter.

Då klockan var vid tolftiden såg Mudge af åtskilliga märken, att man for öfver den tillfrusna Platte River. Han sade dock ingenting, men han hade redan klart för sig, att blott ytterligare tjugo mil återstodo tills man skulle vara framme vid Omaha-stationen.

Klockan var också icke ett ännu, då denne skicklige skeppare steg upp från sin plats vid rodret och skyndade fram och bergade seglen, under det släden ännu gående för farten, flög fram ytterligare en half mil för masten blott. Slutligen stadnade jakten — släden och Mudge, pekande på en mängd hustak, fulla af snö, sade:

— Se så, nu äro vi framme!

Framme! framme! Ja, så var det, man var framme vid denna station, som med sina tåg flera gånger om dagen stod i kommunikation med Förenta Staternas östra delar. Passepartout och Fix hade hoppat ned på marken och mjukade upp sina stelnade lemmar. De [ 238 ]hjelpte sedan mr Fogg och mrs Aouda att komma af släden. Phileas Fogg vedergällde frikostigt Mudge, hvars hand Passepartout tryckte, liksom om han varit en vän, och alla tre skyndade fram mot stationen.

Det är vid denna betydande stad, Omaha i Nebraska, som den egentliga Pacific-banan slutar och som sätter Mississippi-bassinen i förbindelse med Oceanen. Men för att komma från Omaha till Chicago går jernbanan, under namn af »Chicago Bock Island Road,» rakt österut och har femtio stationer.

Ett tåg, som gick direkte, var färdigt att afgå. Phileas Pogg och hans följeslagare hade blott tid att störta sig in i en waggon. De hade ej fått se någonting af Omaha, men Passepartout menade att man ej borde vara ledsen för det och att det inte nu var fråga om att gå omkring och gapa.

Med ytterlig hastighet passerade tåget in i staten Iowa, genom Council-Bluffs, Des Moines, staden Iowa. Under natten gick tåget genom Mississippi till Davenport, och genom Bock Island kom det in i Illinois. Den 10 klockan fyra på eftermiddagen kom tåget till Chicago, som rest sig ur sina ruiner och låg stoltare än någonsin förut vid stranden af den vackra sjön Michigan.

Nio hundra mil ligga mellan Chicago och Newyork. Tåg fattades ej i Chicago. Mr Fogg steg omedelbart ur sin train och upp i en annan. Det snabba lokomotivet på »Pittsburg Fort Wayne Chicago Rail Road» drog tåget fram med största hastighet, liksom om det vetat af, att den hedervärde gentlemannen ej hade någon tid att förlora. Det flög som en blixt genom Indiana, Ohio, Pennsylvania, New Yersey, passerande genom städer med antika namn, af hvilka några hade gator [ 239 ]och spårvägar, men ej några hus ännu. Slutligen syntes Hudsonfloden och den 11 december klockan en qvart öfver elfva på qvällen stadnade trainen vid bangården på flodens högra sida.

Mr Fogg och hans reskamrater kastade sig genast i en vagn, som i starkt galopp några minuter derefter stadnade vid hamnpieren, som var afsedd för Cunard-liniens paketångare...

China, med destination till Liverpool, hade afgått... för fyrtiofem minuter sedan.