Lärobok i sakrätten enligt gällande finsk rätt/3

←  Sakrättens begrepp och innehåll

Lärobok i sakrätten enligt gällande finsk rätt Besittning

Samberättigade  →

3 kapitlet.

Besittning.

13 §.

Rättslig makt är omklädnaden för individens af normer icke begränsade och genom uteslutande af andras handlande tryggade handlingsfrihet. Likasom själfva handlandet, har därför äfven den rättsliga makten såsom mål och slutligt innehåll tingens tillgodogörande för mänskliga syften; rättsrelationen gifver endast upphof åt ett skildt slag af handlande, de rättsliga förfogandena, hvilkas omedelbara innehåll är omflyttning af gränserna för individens handlingsfrihet. Då det mänskliga handlandet är fritt, såvidt icke normer inskränka detsamma, kan den objektiva rätten ock sägas genom saknaden af inskränkande normer tillägga det handlande, som icke ingriper på andras genom normer skyddade område, egenskapen af rättsenlighet. Men i det ett visst handlande giver upphof åt ett faktiskt tillstånd, utsträcker sig nämda egenskap hos handlandet till det därigenom skapade tillståndet.

Normer inskränka väl individernas handlingsfrihet genom uppdragande af bindande gränser för densamma. Men det, som inskränker den enes handlingsfrihet, tryggar i samma mån den andres. Från en annan synpunkt sedt innefatta sålunda normerna skydd för individens handlingsfrihet. Utsägandet om ett visst handlande eller tillstånd att det är rättsenligt innebär därför, att det åtnjuter skydd af normer, eller m. a. o. att ett ingrepp däri är andra förbjudet. Detta normskydd kondenseras blott icke till en subjektiv rätt, enär här saknas det sammanhållande, eller det att ett varaktigt, genom särskilda normer begränsadt rättsläge med afseende å ett gifvet objekt uppkommer. Ett slag af det i denna mening normskyddade är besittningen. Besittning såsom sådan är ett omfattande begrepp, hvilket sträcker sig vida utöfver sakerna. En särskild betydelse har dock endast sakbesittningen.

Sakbesittning är sakrättens utansida, ett bestående förhållande, hvari saken tillgodogöres för mänskliga ändamål på samma sätt, som om en genom skild rättsgrund tillkommen rättslig makt därtill skulle föreligga. Då besittningen karakteriseras såsom innehafvande, så gifves härmed blott ett annat, om än mera beskrifvande, ord för begreppet, men icke någon förklaring på hvad besittningen innebär. En sådan förklaring vinnes endast genom att angifva, på hvad sätt innehafvandet kommer till uttryck. Med afseende å de olika sätt, på hvilka den fasta egendomen och lösörena tjäna de mänskliga ändamålen, gestaltar sig ock besittningsbegreppet i fråga om dem olika.^[1]

Besittning af fastighet är hvarje sådant nyttjande och brukande af saken i enlighet med dess ändamål, som ter sig såsom utöfning af en sakrätt af motsvarande innehåll. Allt efter som olika gränser för nyttjandet iakttagas, erhåller besittningen ett olika innehåll, från landbo- och torplegorättens ända till eganderättens, likasom å andra sidan hvarje besittning sammanfaller med det bestämda nyttjande, hvari innehållet af en eller annan sakrätt kommer till uttryck. Ett abstrakt innehafvande är icke tänkbart; hvarje innehafvande måste tvärtom sammanfalla med någon af de typer, hvilka erhållas genom att de olika sätten för en fastighets nyttjande bringas under enhetliga synpunkter, genom att desamma efter det som för dem är gemensamt eller olika ordnas i kategorier, hvilka hvar för sig uppvisa samma väsentliga innehåll hos tillgodogörandet af fastighetens nytta. Dessa typer äro icke rättens skapelse, utan vidhandengifvas af tingens naturliga ordning, i det den objektiva rätten upptagit dem och sålunda rättslig reglering tillkommit, hafva de utbildats till skilda sakrkätter.

Till besittningen hör icke, att nyttjandet sker såsom utöfning af en besittaren tillkommande sakrätt af motsvarande innehåll. Väsentligt är endast, att nyttjandet till sin objektiva beskaffenhet sammanfaller med det nyttjande, hvilket återgifver den rättsliga makt, som utgör innehållet af en sakrätt. Då vid egandebesittningen nyttjandet omfattar saken i dess helhet och sålunda gifver uttryck åt det fulla rådandet öfver densamma, likställes med nyttjande jämväl uppbärande af afrad äfvensom ingripande i rådandet öfver lägenheten, om ock i öfrigt nyttjande icke eger rum. På enahanda sätt som sakrätten omfattar hela fastigheten, utan afseende därå att dess innehåll är nyttjande af blott en del af densamma, hänför sig besittningen också altid till hela saken, ändock endast en del af denna nyttjas.

Likasom skilda sakrätter i en fastighet kunna samtidigt icke blott existera utan ock tillgodonjutas, kan en fastighet samtidigt vara föremål för besittning af flere. Egaren besitter sålunda jämte innehafvaren af praedialservitut, landbo och torpare, och jämväl egaren och usufruktuarie kunna samtidigt besitta, så framt blott den sistnämdes rätt icke är så omfattande, att icke något utrymme för omedelbart rådande öfver fastigheten blir öfrigt för egaren. Ett sådant utrymme finnes exempelvis vid morgongåfva och vid införsel på grund af aftal så länge rätt att lagfara icke inträdt.^[2]

De grundsatser, som i fråga om besittning gälla fastighet, tillämpas äfven å sådana byggnader och andra anläggningar, som icke utgöra en del af fastighet och således räknas till ösegendom. I motsats till en fastighet tillgodogöres vid nyttjande af lösören för tiden hela saken, utan att nyttjandets beskaffenhet hänvisar till någon viss ssakrätt, ej heller yttrar sig nyttjandet så kontinuerligt och likartadt som vid fastighet. Det bestående tillstånd, som karakteriseras genom visst nyttjande af en fastighet, kommer därför i fråga om lösören till uttryck, icke i lösörets omedelbara nyttjande, utan fastmer däri, att detsamma hålles i beredskap att nyttjas. I detta läge är den, i hvars omvårdnad saken befinner sig. Besittare af lösöre är sålunda den, hvilken har detsamma i sin vård. Men häraf följer ock, att endast ett slag af lösörebesittning är möjlig, på samma gång däraf uteslutes, att flere kunna samtidigt hvar för sig besitta ett lösöre.

Besittningen af lösöre återgifves ofta i lagen med att någon »har» eller »får saken i händer». Men likasom det i fråga om fastighet använda ordet »innehafva» är ett af den oreflekterade uppfattningen skapadt uttryck för det förhållande, att en sak tillgodogöres för mänskliga ändamål, har ock »hafva i händer» endast figurlig betydelse. Därmed afses ingalunda, att saken faktiskt befinner sig i besittarens hand. Detta är icke ens tillräckligt; ty den, som tillfälligtvis har en sak i sin hand, är därför ingalunda besittare. Icke heller det är nog, att någon tillfälligtvis befinner sig i det läge, att han kan begagna sig af saken. Sålunda är exempelvis arbetssökanden, som af någon anvisats att i dennes lider hugga ved med en där befintlig yxa, icke besittare af yxan, oaktadt han för tillfället använder den. Besittningen är endast ett sådant bestående förhållande, att saken befinner sig inom området för besittarens vårdnad. När detta är fallet bestämmes af gängse uppfattning och rådande ekonomiska förhållanden. Låter någon med lof, vare sig mot eller utan lega, sitt tamdjur beta å grannens mark, eller går tamdjuret eljest öfver på grannens mark utan att dock förlora consuetudo revertendi, är den förre fortfarande besittare; har grannen däremot tagit kreaturet mot lega, är han innehafvare. Liksaså är jakthunden i innehafvarens besittning, ändock den löper vida i kring. Flyga åter bin till annans skog, måste egaren för att bevara sin besittning följa dem till stock och hål, märka trät och gifva det byamännen tillkänna.

Handlingar och genom sådana skapade, i det yttre framträdande tillstånd äro sålunda i fråga om fastighet, det att saken befinner sig i vårdnad i fråga om lösöre, besittningens yttre sida, dess corpus. Då sakbesittningen icke är annat än ett omsättande i det yttre af mänsklig handlingsfrihet, erfordras för besittningens uppkomst alltid också ett inre moment, animus. Vid fastighetsbesittningen är animus viljan att nyttja saken på det sätt, att utöfva den makt, som i nyttjandet kommer till uttryck. I regeln karakteriseras besittningsviljan genom besittningens rättsgrund, dess causa. Då corpus och animus i själfva värket äro blott olika sidor af ett enhetligt förhållande, redogör omvändt rättsgrunden också för nyttjandets omfång och art. Emellertid kan besittning tänkas uppkommen äfven utan rättsgrund. Då i detta fall en besittningsvilja kommit till uttryck endast om och såvidt den förvärkligats i faktiskt nyttjande, bedömes viljan här uteslutande efter hvad det faktiska nyttjandet gifver vid handen. En särskild gestaltning af det nyss berörda fallet är det, att innehafvaren vid en genom sin rättsgrund bestämd besittnng tillvällar sig ett vidsträcktare nyttjande. Möjligheten af ett dylikt egenmäktigt besittningstagande begränsas dock å ena sidan genom att, på sätt redan antydts, den därpå riktade viljan skall vara omsatt i ett motsvarande faktiskt nyttjande, å andra sidan af rättssatsen, att besittningens egenmäktiga utsträckande kan hindras af den, hvars besittning däraf kränkes, och i allt fall är utan värkan mot honom, om han öfverklagar åtgärden.

Animus vid lösörebesittningen är, likasom denna själf, alltid af samma innehåll, nämligen viljan att hafva saken i sin vård. Understundom eger emellertid besittning af lösöre rum utan tillvaro af besittningsvilja hos innehafvaren, så att tvärtom hans besittnng uteslutes endast af en motsatt vilja. I vissa fall utsträcker sig nämligen besittningen af en sak omedelbart till ett lösöre, som kommit i ett bestämdt förhållande till den förra. Såsom sådana fall omnämnas i lagen, att flottholme fäst sig vid annans strand, att bisvärm slagit sig ned inom annans inhägnade egor eller vildt inkommit i utsatt fångstredskap.^[3] Men alldeles enahanda förhållande som i dessa eger rum, om ett lösöre fästs vid eller är doldt i en annans vallade jord. Däremot är nedgräfd skatt icke i fastighetsinnehafvarens besittning.^[4]

De anförda fallen gifva i själfva värket uttryck åt en allmän grundsats, hvilken enligt lagens anda gäller också där ett lösöre öfverhufvud på sådant sätt befinner sig inom någons bostad eller ett eljest i det yttre begränsadt afskildt område för hans omvårdnad, att detsamma enligt objektiv uppfattning omfattas af denna omvårdnad, så framt det icke tillika särskildt är föremål för tredje mans vård. Enahanda förhållande eger rum, om ett lösöre bringas inom området för annans omvårdnad genom ett besittningsbiträde. Besittningsbiträdets personliga underordnade ställning medför här, att hvad han omhänderfått eller eljest tagit i sin vård för principalens räkning i och med detta betraktas såsom omedelbart kommet i den senares vård, om icke denne uttalar en motsatt vilja. För att besittningsbiträdet skall hafva förvärfvat besittningen för principalens räkning är uttrycklig förklaring icke nödig; huruvida förvärfvet är sådan eller icke, bedömes efter objektiva grunder.

Besittningsvilja erfordras endast för besittningens uppkomst, men däremot icke för dess fortvaro, så framt med tillvaro af besittningsvilja skall förstås annat än att en motsatt vilja icke uttalats. Ty frånsedt att besittningsviljan kommer till uttryck endast i de handlingar, hvilka innefatta besittningens utöfvande, och att dylika handlingar särskildt i fråga om lösöre ofta företagas endast efter längre afbrott, är hvarken en tillfällig glömska eller ens det totala förgätandet tillräckligt att upphäfva besittningen, ehuru tydligtvis en besittningsvilja icke i dessa fall förelegat. Iråkadt vansinne medför därför icke heller besittningens förlust.

Fastighets- och lösörebesittningens olika beskaffenhet medför ock den olikhet, att ställföreträdarskap kan förekomma vid den förra, men däremot icke vid den senare. Vårdandet af en sak innefattar nämligen alltid blott faktiska tillgöranden, medan ställföreträdandet hänför sig till rättsliga handlingar, icke till faktiska åtgärder. Depositarie, låntagare, förmyndare vårdar alltid i eget namn, och icke såsom ställföreträdare, det inlagda, lånade eller myndlingen tillhöriga godset, om än exempelvis just förmyndarens egenskap af ställföreträdare för myndlingen är det faktum, som giver upphof åt hans vårdande. Den, som vårdar, besitter därför också alltid i eget namn, han må sedan vårda saken för egen eller annans räkning. En annan sak är att i sistnämda fall dennes besittning understundom kan i ett visst afseende tillgodoräknas den, för hvars räkning vården utöfvats. Nyttjandet af fastighet omfattar däremot i och för sig äfven rättshandlingar, såsom utlegande, uppbärande af afrad, hyra eller annan afgäld, fullgörande af grannelagsplikter o. s. v., med afseende å hvilka ett ställföreträdande är möjligt, och denna, en sida af nyttjandet tillkommande egenskap har af lagen utsträckts till allt nyttjande af fastighet.^[5] Ställföreträdare och icke biträde är sålunda landbo eller torpare, som utöfvar en praedialservitut motsvarande besittning å annan fastighet. Där usufruktuarisk besittning föreligger utan samtidig egandebesittnng, är däremot usufruktuarien icke ställföreträdare, ehuru ett tillgodoräknande af hans besittning i visst afseende eger rum för den, hvilken egandebesittningen i fall af den förras upphörande bort tillfalla. Ställföreträdandet i besittningen af fastighet är dock så begränsadt, att frivillig ställföreträdare alldeles icke och den legala endast med vissa vilkor kan uppgifva besittningen.^[6]

Besittningen utöfvas emellertid oftast till någon del, ofta till största delen genom andra. Vallhjonet har under hela dagen, å lägenhetens utmark kanske under veckor, hela hjorden i sin utelutande vård, egendomsförvaltaren sköter under egarens frånvaro godsets hela ekonomi. Dessa personer äro icke ställföreträdare, utan biträden vid besittningens utöfvande. Det utmärkande för besittningsbiträdet är, att han icke har själfständig vård, utan utöfvar vården under tillsyn af den, hvilken ombetrott honom sysslandet. Till besittningsbiträden höra framför allt tjänstehjonen. Tjänstehjonet står nämligen i det personliga afhängighetsförhållande till husbonden, att denne har full faktisk rådighet icke allenast öfver all den honom tillhöriga egendom, hvarmed tjänstehjonet tager befattning i och i följd af sin tjänst, utan ock öfver det, som tjänaren af husbonden eller för dennes räkning fått sig skildt ombetrodt i sin vård, så att den senare eger när som helst fråntaga tjänaren sådan egendom. Detsamma gäller dem, som äro underkastade en persons målsmanskap. Besittningsbiträde är ock den hos annan såsom biträde i visst yrke, såsom arbetare i annans fabrik o. s. v. anstälde, men icke exempelvis den, som förestår annans handelsfilial, vidare bolagsdisponenten och prokuristen, som arbetar under bolagsstyrelsens och chefens tillsyn, och slutligen den, som momentant öfvertager ett biträdes sysslande.

14 §.

Besittning förvärfvas genom att dess corpus med motsvarande besittningsvilja kommer till stånd. Kapabla att förvärfva besittning äro normala personer öfver 12 år^[7] eller, i fråga om fastighet, öfver femton år. Men äfven barn under tolf år likasom afvita anses af lagen kunna utöfva besittning inom ett viss begränsadt område och ega således ock inom detta område förvärfva besittning, hvaremot de icke kunna uppgifva besittning.^[8] För förvärf af besittning genom besittningsbiträde är icke nödvändigt, att biträdet kan förvärfva besittning för sig själf.

I regeln erfordras för förvärfvet samtidigt tillvaro af corpus och animus. Frånsedt de tidigare antydda fallen, i hvilka besittning uppkommer, utan besittningsvilja, omedelbart genom ett visst yttre förhållande, så framt icke en motsatt vilja uttalas, modifieras regeln, där besittningens corpus bringas till stånd med hjälp af besittningsbiträde. Besittningsviljans uttalande kan här icke blott föregå själfva besittningshandlingen, utan ock följa efter denna, med värkan att, om det genom handlingen skapade objektiva förhållandet då ännu består, besittningen anses hafva börjat i och med handlingens företagande.

Huru beskaffad en handling skall vara för att grundlägga besittning, bestämmes, med hänsyn till hvad är väsentligt för besittningens corpus, af den allmänna uppfattningen i handel och vandel. I följd häraf har det s. k. constitutum possessorium, eller viljeförklaringen att den, som därintill besuttit i eget namn, framdeles skall besitta för en annan, icke någon användning i fråga om lösören, medan detsamma beträffande fastighet i regeln saknar praktisk betydelse, då besittningens öfvergång icke är vilkor för förvärf af rätt till fastighet. Men likaledes constitutum possessoriums motsats traditio brevi manu, eller öfverenskommelsen att den, som besuttit för annans räkning, numera skall besitta för sig själf, förlorar sin tilämplighet i fråga om besittningen såsom sådan, med undantag endast af förhållandet mellan besittningsbiträde och principal. Såsom besittningshandlingar nämner lagen exempelvis intaga, eller ingärdande af ett visst område af fastighet till enskildt nyttjande, och åvärkan, hvarmed åter förstås handlingar, hvilka innefatta ett tillgodogörande af en fastighets vare sig med eller utan mänskligt arbete frambragta alster eller annan afkomst eller dess produktiva förmåga.

Förvärfshandlingen är alltid apprehension eller ensidig. Den såkallade öfverlåtelsen af besittningen är icke annat än ett upplåtande af besittningen, eller således ett lofgifvande af apprehension, om än vanligen förenadt med öfverlåtelse af rätt till besittningen. Då emellertid besittningstagande utan sådant lof tillåtes endast i mycket begränsadt mått och i annat fall är egenmäktigt, är besittningstagande med lof det regelmässiga, hvaraf vidare följer, att besittningen i regeln är besittning med viss rättsgrund.

Besittningen förloras genom att egaren uppgifver densamma. Huruvida i ett gifvet fall ett uppgifvande af besittningen föreligger, bedömes likaledes efter den måttstock, som gängse uppfattning i handel och vandel med hänsyn till besittningens innehåll gifver vid handen. Men besittningen upphör jämväl, om saken förstöres, förloras eller förkommer, såsom om lösöre tappas eller tamdjur förlorar consuetudo revertendi, vidare ock om besittningen afhändes besittaren af annan, äfven om afhändandet är egenmäktigt. Det egenmäktiga afhändandet anses dock icke hafva afbrutit besittningen, där restitution i följd af öfverklagande eger rum, men likaledes där besittningsbiträde eller ställföreträdare i besittningen tillvällat sig själf densamma, eller den, som utöfvar en begränsad sakrätt motsvarande besittning, egenmäktigt öfverskrider denna. Ett afhändande föreligger ännu ej vid handlingar, hvilka väl såsom sådana innefatta utöfning af en besittares befogenhet, men icke hindra besittaren från sakens fortfarande nyttjande. Men dylika handlingar medföra, om de ej öfverklagas, att den förres besittning gentemot den senare icke är ohindrad, hvilket har till följd, att han icke åtnjuter fördelarna af besittning i deras inbördes förhållande.

Då saknaden af besittningsvilja icke allena för sig, utan endast en motsatt vilja har besittningens förlust till följd, medför icke heller besittarens död, att saken är ledig att tagas i besittning af annan. Såvidt det objektiva förhållande, hvari därförinnan kom till uttryck att saken befann sig inom området för den förres omvårdnad eller nyttjande, fortbestår efter hans död, upprätthålles tvärtom besittningen för besittarens rättsinnehafvare af hans besittningsbiträden, resp. den, som i anledning af dödsfallet frivilligt åtagit sig eller af myndighet förordnats att handhafva ett sådant sysslande, intill dess antingen rättsinnehafvaren eller förordnad syssloman tagit saken om händer, eller densamma i fall af testamentariskt förordnande sätter i kvarstad. Men äfven där ett annat förhållande eger rum, såsom då okänd man under färd plötsligt aflider eller någon under jakt dör i följd af vådaskott, får den egendom, som han bär på sig eller medhaft och hvars läge i rummet sålunda tydligt visar, att detsamma befann sig i hans besittning före döden, icke af annan omhändertagas annorlunda än för att tillhandahållas den dödes rättsinnehafvare.^[9]

15 §.

Värkan af all besittning är befogenhet för besittaren att med egen makt, således ock med våld, om ändamålet det erfordrar, afvärja handlingar af annan, hvilka innefatta ett störande eller afhändande af besittningen, såvidt icke ett sådant störande eller afhändande genom särskild norm är tillåtet. Denna befogenhet sammanfaller icke med den negativa sidan af förbudet mot själftägt, hvilket omfattar endast handlingar, som stöda sig på en värklig eller förment materiell rätt till föremålet för tagandet med egen hand, utan afser hvarje störande eller afhändande af besittningen, som icke stöder sig på en detta särskildt tillåtande rättssats. Den objektiva rättsvidrigheten hos ett ingrepp i annans besittning, som icke har stöd i en dylik rättssats, karakteriseras genom ingreppets betecknande såsom egenmäktigt.

Besittarens befogenhet till själfförsvar förutsätter alltid ett egenmäktigt ingrepp och är således utesluten i fråga om handlingar, som företagas af offentlig myndighet inom dess befogenhetsområde och i laga form, såsom utmätning, handräckning m. m. I vissa fall är ock ett ingripande i annans besittning tillåtet enskilde. Stulet och tappadt gods kan sålunda egaren själf fråntaga lös eller okänd man eller den, som är misstänkt att vilja rymma. Vid olofligt jagande få bössa, jakttyg och hundar, vid olofligt fiskande farkost och redskap, vid skogsåvärkan dragare, redskap och annat vedermäle tagas från den, som föröfvar den lagstridiga handlingen. Ett egenmäktigt tagande är vidare lofgifvet för utöfvande af medgifven retentionsrätt, likasom för säkerställande af jordegarens pant- och förmånsrätt i landbons invecta ett illata.^[10] Å andra sidan är ingreppets objektiva egenmäktighet tillräcklig för att själfförsvar skall vara befogadt. Subjektiv rättsvidrighet erfodras däremot icke. Den besittaren tillkommande befogenheten till själfförsvar får utöfvas äfven af hans besittningsbiträde med afseende å det, som den sistnämde i denna egenskap har om händer.^[11]

Befogenheten till själfförsvar upphör med besittningens definitiva afhändande. När detta är fallet, bestämmer den allmänna uppfattningen i handel och vandel. Såsom blott störande af besittningen af fastighet och ännu icke afhändande betraktar lagen besående af annans åker, likasom öfverhufvud handlingar, genom hvika besittarens nyttjande icke uteslutes. Då ett egenmäktigt öfverskridande af en besittning, som motsvarar en nyttjorätt, icke gäller såsom afhändande gentemot den, som innehar en vidsträcktare besittning, får dock besittningen i detta fall af denne med egen makt återtagas, om detta sker så snart han om tillvällandet erhållit kunskap. Detsamma gäller, om ställföreträdare i besittnng af fastighet tillvällar sig besittningen. Men härutöfver behandlas såsom utöfvande af själfförsvar äfven återtagande af en afhänd besittnng, som sker å färsk gärning, d. v. s. där förföljande af dejicienten genast efter afhändandet vidtager och utan afbrott leder till hans upphinnande.^[12] Ehuru direkt uttalad blott om lösöre, eger denna sats tillämplighet äfven å fastighet.

Besittningens störande kan af besittaren ock kväljas. Kväjandet sker väl i regeln såsom en kriminell talan, men är till sitt väsen ett anspråk på upphäfvandet af det sålunda tillkomna intrånget, resp. förbud mot vidare störande, hvarför detsamma äfven kan hafva blott detta innehåll. Vid besittningens egenmäktiga afhändande eger åter restitutionstalan rum. Denna är dock aldrig rent possessorisk. Äfven i handräckningsprocess kan nämligen invänding om rätt framställas och föranleda talans afvisande, om rätten är likvid.^[13] I vanlig rättegång är åter hvarje invändning om bristande rätt att behålla besittningen tillåten och har den påföljd, att rättegången öfvergår till petitorisk. Medger den depossiderade dejicientens bättre rätt till saken, afvisas hans talan, om än dejicienten dömes till straff för våldet. Tager den depossiderade åter jämväl för sig i anspråk en rätt att besitta, beviljas visserligen honom ock här restitution, om hans besittnng var ohindrad, eller med andra likvid i förhållande till dejicienten; är detta ej händelsen, utan i hvardera hafva utöfvat besittningshandlingar, skall saken sättas i kvarstad och därigenom undandragas begges nyttjande. Men i hvardera fallet vidtages åtgäden provisoriskt för den tid rättegången varar, och tvisten fortgår därefter såsom rent petitorisk. Detsamma gäller äfven kväljande af besittningsstöring.

Där tvist om rätt uppstår vare sig i nu antydda form eller genom en omedelbar klandertalan, skall väl besittaren i regeln angifva rättsgrunden för sin besittning. Men möjligheten är icke utesluten, att vid egendebesittning af fastighet besittaren kan värja sig endast genom att åberopa sin egandebesittning såsom sådan. Detta är händelsen, om motparten icke heller anför någon grund för sin rätt att omhänderfå saken eller icke förmår ådagalägga något sådant förhållande, som innebär, att den andres besittning består med orätt gentemot honom. Men äfven såsom angreppsgrund kan det faktum, att någon besuttit såsom egare, allena vara tillräckligt för ett restitutionsanspråk, om nämligen käranden ådagalägger såväl sin tidigare besittning som att svarandens besittning grundar sig på upplåtelse af någon, som gentemot käranden orättmätigt åtkommit besittningen. Under ordnade förhållanden kan väl ett dylikt fall i fråga om fastigheten endast undantagsvis, om ens någonsin förekomma. Annorlunda däremot beträffande lösören. I följd af lösörets natur och de därpå grundade reglerne för omsättningen ter sig det faktiskt bestående såsom det regelmässiga uttrycket för det, som jämväl rättsligt består, och presumeras därför såsom rättsenligt, såvidt ej motsatsen visas. Den processuella förpliktelsen vid talan å lösöre, som befinner sig i annans besittning, är i enlighet härmed så anordnad, att tillräcklig rättsgrund för dylik talan är anförd genom påståendet om tidigare besittning och dennas upphörande utan eller i strid mot egarens vilja. Ett sådant påstående är tillräckligt att tvinga motparten att angifva rättsgrunden för sin senare tillkomna besittning eller ock visa, att denna faktiskt är tidigare än den andres.

En vidare materiel värkan af egendebesittning af fastighet är, att besittaren giltigt för talan i fråga om utsökning af fastigheten vidlådande pantfordran, jordaskifte, rågång, sjösänkning samt annat mål och ärende, som rör fastigheten såsom sådan.^[14] Denna befogenhet omfattar icke fastighetens belastande med panträtt eller annan intecknng eller frivilligt konstituerande af annan sakrätt, hvarför sålunda tillkommen rätt är utan värkan mot rätte egaren, som återvunnit fastigheten. Af besittaren upplåten nyttjorätt har dock mot den förre samma giltighet, som ointecknad nyttjorätt mot köpare af fastighet.

Särskild betydelse har den besittnng, som uppkommit utan egenmäktigt störande eller afhändande af annans besittnng. Under vissa omständigheter grundlägger nämligen den dels eganderätt till det innehafda tinget, dels rätt till ersättning för därå nedlagd kostnad. Om denna värkan af besittningen kan dock först framdeles blifva närmare fråga. En annan värkan af dylik besittning är att, om än en sak frånvinnes besittaren på grund af bättre rätt, han likväl inom de gränser, inom hvilka den hans besittning motsvarande sakrätten medgifver befogenhet att tillegna sig sakens afkomst, giltigt förvärfvat eganderätt till afkomst från saken, som fallit före det talan om dennas frånvinnande anhängiggjordes.^[15] Förutsättning för sistnämda värkan är blott besittningens felfria begynnelse gentemot den, som sedermera tillvinner sig saken, eller hans rättsauktor. Då detta i regeln förutsätter frivillig upplåtelse af föregående innehafvare, skall väl besittningens felfria början ådagaläggas just genom åberopande af någon rättsgrund. Men ovilkorlig betingelse är tillvaron af en rättsgrund – s. k. titulus – icke. Än mindre erfordras god tro, om man därmed förstår öfvertygelsen hos besittaren om tillvaron af en laglig och giltig rätt för honom att besitta, resp. saknaden af vetskap om någon omständighet, hvaraf det såsom rättsgrund tjänande fångets giltighet uteslutes. Endast i den mening är god tro af nöden, att besittningens tillkomst äfven subjektivt skall vara felfri. I sådant afseende felaktig är besittningens tillkomst, om besittaren därvid egde kunskap om att föregående innehafvaren åtkommit saken vare sig omedelbart genom brott eller med vetskap om så beskaffad åtkomst hos sin fångesman,^[16] eller om besittaren, där han kommit i besittningen genom fynd, underlåtit att lysa eller eljest förhemligat fyndet.^[17] Då emellertid lösörebesittningen såsom sådan icke uppvisar någon olikhet, vare sig att denna genom en särskild rättsgrund materielt karakteriseras såsom ett innehafvande för egen eller annans räkning, är tillämpningen af förenämda rättssatser utesluten i fråga om lösörebesittning, för hvilken visas en rättsgrund, som förpliktar besittaren att hålla saken såsom annan tillhörig, och bestämmes förhållandet endast genom de rättssatser, till hvilka samma rättsgrund hänvisar.

Är besittningen vid sådant förhållande icke en subjektiv rätt? Befogenhet att afvärja ett egenmäktigt ingrepp är, likalitet som en restitutionstalan, hvilken kan mötas med invändning om rätt, ett utflöde af en subjektiv rätt, utan beror på en i den allmänna ordningens intresse tillkommen rättssats. Men där besittningen såsom sådan medför, att besittaren kan afvärja en petitorisk talan eller, i fall besittningen gått förlorad, genom dylik talan återvinna densamma, där står besittningen otvifvelaktigt på gränslinien mot de subjektiva rättigheternas område, och blir det sist en terminologisk fråga, om besittningen skall sägas vara en subjektiv rätt eller gifva upphof åt en subjektiv rätt.

---

1. Jfr min uppsats »Om besittningsbegreppet i 1734 års lag», där de tillämpliga lagstadgandena och lagens terminologi finnas angifna.
2. Annorlunda å st. s. 169, som dock icke är riktigt.
3. J. B. 12: 4, B. B. 21: 2, jfd med 12: 3, M. B. 43: 2.
4. M. B. 48: 2.
5. J. B. 10: 1, 2.
6. J. B. 10: 1, 2; 4: 8.
7. Ä. B. 19: 1, jfd. med M. B. 42: 4.
8. M. B. 42: 4.
9. M. B. 42: 4.
10. Jfr. J. B. 16: 7.
11. Jfr. M. B. 40: 8.
12. M. B. 52: 1; K. F. om införande af Strafflagen 12 §. Såsom ostridig rätt har väl öfverallt i landet utöfvats, att egare af stulet gods eger själf sätta sig i besittnng af det stulna, äfven om detta redan kommit i tredje mans hand, och så mycket mera, om det finnes hos tjufven, ehuru han icke anträffas å färsk gärning.
13. U. L. 7: 4.
14. Jfr landtmäteri reglementet 7 § och J. B. 10: 2.
15. Jfr. »Om begreppet fast egendom» i Jur. Föreningens Tidsk. 1889 s. 108 ff. och där anförda lagrum.
16. M. B. 49: 1, 2.
17. M. B. 48: 1, 3, 4.