Oliver Twist/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  KAP. 19 Oliver Twist
Samhällsroman

av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 20
KAP. 21  →


[ 99 ]

KAP. 20.

Oliver utlämnas till Sikes.


Då Oliver vaknade följande morgon, stod bredvid hans säng ett par nya skor med starka, tjocka sulor. Först blef han glad, ty han tänkte, att nu skulle han kanske slippa lös. Men alla sådana tankar försvunno i en hast, då han satte sig till att äta frukost tillsammans med juden, ty denne meddelade honom i en ton, [ 100 ]som väckte hans oro, att han samma kväll skulle flyttas till Bill Sikes’ bostad.

»För att... för att stanna där?» frågade Oliver ängsligt.

»Nej, nej, min vän, inte för att stanna där», svarade juden. »Vi vilja inte bli af med dig. Var inte rädd, Oliver, du skall snart komma tillbaka till oss igen. He he he, så grymma ä’ vi inte, att vi skicka bort dig!» Och den gamle mannen, som stod nedlutad öfver elden och rostade en skifva bröd, vände på hufvudet och flinade, liksom för att låta Oliver förstå, att han mycket väl visste, huru han längtade efter att komma därifrån.

»Jag kan tänka mig», fortfor han och fixerade Oliver skarpt, »att du gärna vill veta, hvarför du skall till Bill, inte sant, min vän?»

Oliver rodnade, då han märkte, att juden hade läst i hans tankar. Men han svarade frimodigt, att han gärna ville veta det.

Fagin svarade blott med en fråga?: »Ja, hvad tror, du?»

»Det vet jag verkligen inte.»

»Hm», sade juden och vände sig bort med besviken min, sedan han noga granskat gossens ansikte, ja, vänta då, tills Bill själf säger dig det.»

Sedan var han tyst och vresig hela dagen.

Om kvällen, då han skulle gå ut, satte han fram ett ljus på bordet. »Du kan tända det», sade han, »och här har du en bok, som du kan läsa i, tills de komma och hämta dig. God natt!»

»God natt!» svarade Oliver saktmodigt.

Juden gick till dörren, kastade ännu en blick på gossen öfver axeln, stannade och ropade hans namn.

Oliver såg upp. Juden pekade på ljuset, antydande, att han skulle tända det. Oliver gjorde det och upptäckte, att juden stod där borta i den mörkare delen af rummet och stirrade på honom med rynkad panna.

»Akta dig, Oliver, akta dig!» sade han och hötte med högra handen på ett varnande sätt. »Han är en rå människa och aktar inte blod, då hans eget är i svallning. Hvad som än må ske, så mucka inte utan gör som han säger. Kom ihåg det!» Han lade eftertryck på de sista orden, och ett ondskefullt leende flög öfver hans ansikte; sedan nickade han till Oliver och gick.

Då Oliver blef allena, stödde han hufvudet mot handen och grubblade med klappande hjärta öfver hvad juden hade sagt. Han kunde ej tänka sig något slags dåligt syfte, som kunde ernås genom att han skickades till Sikes och som ej lika väl kunde uppnås, om han stannade hos Fagin. Sedan han brytt sin hjärna länge, kom han slutligen till det resultatet, att han troligen skulle passa upp Sikes, tills man fick fatt i en gosse, som passade bättre därtill. Som han var så van att lida och hade utstått så mycket, där han var, vållade utsikten att byta vistelseort honom ingen synnerlig smärta. Han satt några ögonblick försjunken i tankar, putsade sedan ljuset [ 101 ]med en suck och satte sig till att läsa i boken, som juden hade lämnat honom.

Först bläddrade han endast i den. Men så kom han till ett ställe som ådrog sig hans uppmärksamhet, och snart blef han lifligt intresserad. Det var en historia om beryktade förbrytares lefnadsöden och äfventyr. Han isades af skräck, medan han läste om alla de förskräckliga ogärningarna; bokens tillsmutsade blad tycktes fläckade med blod, orden ljödo i hans öron, som om de hviskats fram af de mördades vålnader. Utom sig af ångest slog han igen boken och lade den ifrån sig. Han kastade sig på knä och bad Gud, att han aldrig måtte komma att begå något så förfärligt, långt hellre ville han dö genast. Småningom blef han lugnare och bad med låg och bruten röst, att Gud ville rädda honom ur den fara, hvari han nu sväfvade, och att, om någon hjälp funnes för en stackars öfvergifven gosse, som aldrig känt föräldrars och vänners kärlek, skulle den sändas honom nu, då han stod så alldeles ensam midt ibland ondska och brott.

Han hade slutat sin bön, men låg ännu med händerna för ansiktet, då ett prasslande ljud kom honom att se upp. »Hvad är det?» ropade han, och då han sprang upp, såg han att det stod en skepnad vid dörren. »Hvem är det?»

»Det är bara jag», svarade en darrande röst.

Han höll upp ljuset öfver sitt hufvud och såg bortåt dörren. Det var Nancy.

»Sätt ned ljuset», sade hon och vände bort ansiktet. »Det plågar mina ögon.»

Oliver hade sett, att hon var mycket blek; han frågade deltagande om hon var sjuk. Hon sjönk ned på en stol med ryggen åt honom och vred händerna, men svarade icke.

»Gud förlåte mig!» mumlade hon. »Jag hade inte tänkt mig detta...»

»Har någonting händt?» frågade Oliver. »Kan jag inte hjälpa dig? Säg mig det... jag vill det så gärna, om jag kan.»

Hon vaggade fram och tillbaka, grep om sin strupe, flämtade och kippade efter andan.

»Nancy!» ropade Oliver. »Hvad är det?»

Hon slog sig med bägge händerna på knäna, stampade i golfvet, därpå häjdade hon sig plötsligt, drog sjalen tätare om sig och ryste af köld. Oliver rörde om elden. Sedan drog hon sin stol fram till den och satt tyst en stund, men så lyfte hon upp hufvudet och såg sig omkring.

»Jag vet inte, hvad som kommer åt mig ibland», sade Nancy och låtsade sig vara sysselsatt med att ordna sin dräkt. »Det är visst för att det är så osundt och kvaft här inne. — Nå, lille Oliver, är du färdig nu?»

»Skall jag följa med dig?» frågade Oliver.

[ 102 ]»Ja», svarade hon, »jag kommer från Bill och skall hämta dig.»

»Hvarför det?»

»Hvarför det?» Hon såg upp, men tog ögonen till sig igen, i det samma de mötte Olivers. »Å, inte i någon ond afsikt.»

»Jag tror dig inte», sade Oliver, som iakttagit henne noga.

»Som du vill», svarade hon och skrattade tvunget. »Alltså inte i någon god afsikt.»

Oliver förstod, att han hade ett slags makt öfver Nancys bättre känslor, och han tänkte ett ögonblick på att vädja till hennes medlidande med hans olyckliga belägenhet. Men i detsamma föll det honom in, att klockan endast var 11, det var ännu mycket folk ute på gatorna, och det skulle säkert finnas någon, som trodde på hvad han sade. Så snart denna tanke föll honom in, steg han fram och sade nästan ifrigt, att han var färdig att gå.

Nancy hade lagt märke till att han betänkte sig. Medan han talade fixerade hon honom skarpt och gaf honom sedan en blick, som tydligt visade, att hon hade genomskådat honom.

»Tyst», sade hon, i det hon böjde sig fram mot Oliver och pekade mot dörren. »Du kan ingenting göra. Jag har gjort stora ansträngningar för din skull, men till ingen nytta. Du är bevakad på alla håll, och om du någonsin skall kunna slippa härifrån, så är detta inte rätta stunden.»

Hon talade med sådan ifver, att Oliver såg upp förvånad. Det var visst sant, det hon sade, ty hon var blek och upprörd och darrade i hela kroppen.

»Jag har en gång räddat dig från att bli misshandlad, jag skall göra det omigen, och jag gör det nu», tillade hon, »ty de, som skulle hafva hämtat dig, om inte jag gjort det, skulle ha behandlat dig mycket strängare än jag; jag har ansvarat för, att du skulle hålla dig lugn och stilla; om du inte är det, så skadar du både dig själf och mig, du blir kanske orsaken till min död. Det här har jag redan fått utstå för din skull, så sant Gud lefver och ser mig!» Hon pekade på några blånader, som hon hade på halsen och armarna, och tillade hastigt: »Kom ihåg det och låt mig nu inte få utstå ännu mera för din skull. Om jag kunde så skulle jag hjälpa dig, men jag kan inte. Det är inte deras mening att göra dig någon skada, och det de tvinga dig till har du ingen skuld i. Tyst! Hvarje ord du säger är ett slag för mig. Räck mig handen, skynda dig!»

Hon fattade den hand, som han helt mekaniskt räckte henne, blåste ut ljuset och drog honom med sig utför trappan. Farstudörren öppnades hastigt af någon, som han i mörkret ej kunde se, och stängdes lika hastigt efter honom. Utanför höll en droska; med samma feberaktiga brådska som Nancy lagt i dagen, då hon talat till honom, drog hon honom med sig upp i vagnen och steg själf in i den. Kusken väntade ej på besked, utan piskade på sin häst, och det bar af i fyrsprång.

[ 103 ]Nancy höll fortfarande Olivers hand i sin och upprepade hviskande sina varningar och försäkringar. Allt hade gått så fort och brådstörtadt, att han ej visste ordet af, förr än vagnen redan höll utanför det hus, där juden hade gjort besök föregående afton. Ett ögonblick lät Oliver sin blick irra nedåt den ödsliga gränden, och ett rop om hjälp var nära att tränga sig öfver hans läppar, men Nancys röst ljöd i hans öra, den besvor honom så förtvifladt att tänka på henne, att han ej hade hjärta att ropa. Och medan han betänkte sig, gick tillfället förloradt, ty han var redan inne i huset och dörren var stängd efter honom.

»Den här vägen», sade Nancy och släppte nu först hans hand. »Bill!»

»Hallo!» svarade Sikes och visade sig med ett tändt ljus uppe på trappafsatsen.»Det var punktligt. Kom!»

Af en man med Sikes’ temperament var detta ett stort erkännande och en ovanligt hjärtlig välkomsthälsning. Nancy tycktes också bli glad och nickade vänligt åt honom.

»Hunden gick hem med Tom», anmärkte Sikes, medan han stod där och lyste dem. »Han skulle bara ha varit i vägen.»

»Ja, naturligtvis», svarade Nancy.

»Nå», fortfor Sikes, då de kommit in i rummet och dörren stängts, »följde valpen fogligt med?»

»Som ett lamm.»

»Gläder mig för hans egen skull», förklarade Sikes och gaf Oliver en bister blick, »han hade annars fått slita ondt. Kom hit, pojke, och låt mig läsa lagen för dig; det är så godt att göra undan den saken genast.» Han tog mössan af Oliver och kastade den i en vrå, satte sig på stolen borta vid bordet, grep med bägge händerna om Olivers axlar och ställde honom framför sig.

»Först och främst... vet du, hvad det här är?» frågade han och tog en liten pistol, som låg på bordet.

Oliver svarade ja.

»Nåväl, se hit. Det här är huset — och det här är en kula — och det här en liten bit af en gammal hatt till förladdning.» Sikes laddade pistolen ytterst omständligt och noggrant. »Ser du, nu är den laddad.»

»Ja, jag ser det», svarade Oliver darrande.

»Nåväl», sade banditen, i det han plötsligt fattade Oliver om handleden och satte pistolmynningen så tätt emot hans tinning, att gossen ej kunde låta bli att ge ifrån sig ett litet skrik, »om du säger ett enda ord till mig, då vi kommit ut, annat än då jag först har talat till dig, så har du i samma sekund hela laddningen i skallen på dig. Så att om du får lust att tala utan lof, så är det bäst, att du läser ditt Fadervår först. Så vidt jag vet, är det ingen, som skulle fråga mycket efter dig, om du blefve expedierad, så att det är för din egen skull jag gör mig allt detta helvetes besvär med att förklara saken för dig. Förstår du mig?»

[ 104 ]»Meningen är kort och godt den», sade Nancy ifrigt och såg hotande på Oliver, liksom för att förmana honom att lägga noga märke till hvarje ord, »att om han gör dig någon förargelse under det här, som du nu har för dig, så skjuter du honom i skallen för att hindra honom att skvallra och riskerar själf att komma i galgen för det, liksom du har riskerat det för en hel hop andra affärer hvarenda månad af ditt lif.»

»Riktigt!» sade Sikes i gillande ton. »Fruntimmer kan alltid reda upp en sak i så få ord som möjligt, utom då de bli arga, för då spinna de ut det. Och då han nu har fått klart besked, ska vi ha oss en bit mat, och se’n ta vi oss en lur, tills vi ska ge oss i väg.»

Kanske utsikten att snart komma i verksamhet piggade upp Sikes; nog af, han blef mycket lifvad och munter, tömde ett par muggar öl i ett drag och använde icke mer än ett par tjog svordomar under hela måltiden. Då de hade ätit (man förstår nog, att Oliver just icke hade någon aptit), drack Sikes ett par glas grogg, kastade sig på sin säng och tillsade Nancy strängeligen att väcka honom precis på slaget fem. Oliver fick befallning att lägga sig påklädd på en madrass på golfvet. Nancy rörde om i elden och satte sig framför den, för att hålla sig redo att väcka dem på bestämdt klockslag.

Oliver låg länge vaken; han tänkte, att Nancy kanske skulle passa på tillfälle att hviska till honom någon varning. Men hon satt tankfull kvar borta vid elden och rörde sig icke, utom då hon putsade ljuset då och då. Trött af ångest och vakande föll han slutligen i sömn. Då han vaknade, stod te framsatt på bordet; Sikes höll på att stoppa ner något i fickorna på en öfverrock, som hängde öfver en stolrygg, medan Nancy lagade till frukosten. Det var ännu ej dager, ty ljuset brann och ute var det mörkt. Regnet piskade mot rutorna och himlen tycktes vara svart och mulen.

»Seså», brummade Sikes, då Oliver reste sig, »klockan är half sex. Skynda på, annars får du ingen frukost, det är redan tillräckligt sent.»

Oliver tvättade sig i en hast och åt litet och svarade sedan på en vresig fråga af Sikes, att han var färdig. Nancy knöt, nästan utan att se på honom, en duk om hans hals, och Sikes gaf honom en stor, grof kappa att kasta om sig. Sedan han knäppt denna om axlarna, räckte han ut handen. Sikes stod stilla ett ögonblick, visade honom med en bister min, att han hade pistolen i sidofickan på sin öfverrock, grep därefter hårdt om hans hand, sade därpå farväl till Nancy och förde bort honom.

Vid dörren såg Oliver sig om; han hoppades få en blick af Nancy. Men hon hade åter satt sig framför elden och rörde sig icke ur fläcken.