På skidor genom Grönland 1890/Segling öfver inlandsisen. Land! Land! Den första vattendrycken.
| ← En storm i det inre. — Vårt husliga lif |
|
Ned mot Ameralikfjorden. → |
Nittonde kapitlet.
Segling öfver inlandsisen. — Land! Land! — Den första vattendrycken.
Då det led mot midten af september, hoppades vi hvar
dag uppnå den större sluttning, vi väntade finna nära
västkusten. Efter besticket skulle vi ej ha långt dit. Jag
misstänkte visserligen starkt, att vårt bestick var åtskilligt
före våra observationer, men underlät med flit att räkna ut
dessa, då det skulle bereda flere bland oss en svår missräkning,
om det skulle visa sig, att vi ej vore så långt komna som
vi trodde. Alla sågo dock tydligt, att någon märkbar sluttning
ännu ej var att upptäcka. Den ll:e kunde hon emellertid
svagt urskiljas och visade sig, uppmätt med teodoliten,
utgöra 22 minuter.
Den 12 september skrifver jag i min dagbok: »Vi äro alla vid utmärkt lynne och hoppas på en snar ändring till det bättre. Dietrichson och Balto förklara, att vi i dag måste få bart land i sikte. De få nog gifva sig till tåls. Vi befinna oss ännu på 9,000 fot eller 2,800 (i verkligheten 2,570) meters höjd. Men länge kan det dock ej dröja. Vi räknade i dag morse ut, att det efter besticket skulle vara 17 mil från land[1], och lutningen är i dag tydligen med oss och hela vägen jämn». De följande dagarna fingo vi allt tydligare lutningen mot väster. Den var icke jämn: snöslätten hvälfde sig i långa böljor framåt, alldeles sådan vi funno den under uppstigningen från östkusten.
Den 14:e skulle vi, efter vårt bestick, ej ha mer än 8 mil kvar[2], men ännu sågo vi intet land, och detta började lapparne finna misstänkt. Ravnas ansikte började bli allt surare, och en afton, då han satte sig på sin plats i tältet, yttrade han: »Jag gamle fjällapp, jag dumt nöt, jag tror, att vi aldrig komma till denna här västkusten». Härpå svarade jag blott: »Ja, det är sant det, Ravna dumt nöt.» Han kände sig synbarligen tröstad af denna tvetydiga kompliment. Bekymrade utbrott som detta voro mycket vanliga hos Ravna.
En annan dag utbröt Balto plötsligt: »Ah, så — — — — — — — hur långt det är från kust till kust, kan ingen veta, ty här har folk aldrig gått förr.» Att göra honom begripligt, att man det oaktadt kunde räkna ut afståndet, var naturligtvis svårt; men intelligent som han var, syntes han dock till slut få en aning om hur det gick till, sedan jag en gång visat honom det på kartan. Hvad som för öfrigt tycktes mest trösta både honom och Ravna var, när man gjorde narr af dem för deras feghet.
Då vi den 16:e fingo flere starka lutningar utför, syntes det trösta oss alla, och då vi nu på aftonen endast hade — 17,8°, funno vi det riktigt mildt; det var som vi hade kommit tillbaka till sommaren. Efter besticket skulle vi nu endast ha 2 mil kvar till bart land.
Den 17 september var det på dagen jämt två månader sedan vi lämnade Jason. Det föll sig så, att just den morgonen skulle utdelas smör, en af de gladaste tilldragelserna under vårt inlandslif, och då te med socker iskänktes laget rundt på sängen, var stämningen mycket lifvad. Det var också första morgonen på länge som det ej hängde tjock rimfrost på insidan af tältväggarna.
Medan vi åto frukost, blefvo vi ej litet förvånade att plötsligt höra fågelkvitter utifrån. Det upphörde dock snart, och man var ej rätt säker på att man hört rätt. Men under marschen, vid 1-tiden, fingo vi plötsligt åter höra fågelkvitter i luften. Vi stannade och sågo en snösparf komma flygande efter oss. Han kretsade flere hvarf omkring oss och gjorde tydligen min af att slå ned på våra kälkar, men var ej rätt viss på om han skulle våga, och slog så ned på snön strax bredvid oss, men flög snart åter sin kos, hela tiden muntert kvittrande.
Hur kärkommen var oss icke denna lilla sparf! Det var en vänlig hälsning från land, som vi nu visste måste vara nära, och om man trodde på goda änglar, skulle man säkert sett sådana i dessa två snösparfvar, den som bjöd oss farväl från östkusten och den som här hälsade oss välkomna. Och välsignade vare de för sitt muntra kvitter! Det satte lif i oss alla, och med förnyade krafter drogo vi förtröstansfullt vidare, oaktadt vi den dagen ej fingo någon stark lutning utför. Följande dag (den 18 september) blef det dock i det hänseendet betydligt bättre. Vädret blef också ständigt mildare, och vi tyckte nu, att lifvet började ljusna.
Denna afton vårvinden sydostlig, och jag började hoppas, att vi omsider en gång skulle få gynsam segel vind. Vi hade länge nog väntat på den, trots Baltos försäkran, att denna segling på snön aldrig kunde bli annat än »tokeri».
Under natten friskade vinden och växte på morgonsidan till styf kultje. Oaktadt man, som vanligt, ej hade någon synnerlig lust att i kölden och snöyran rigga upp kälkarna och sätta till segel, voro vi dock så fort som möjligt i färd därmed. I dag skulle vi segla »för kung och land». Kristiansen slöt sig med sin kälke till Sverdrup och mig, och vi riggade upp båda med tältgolfvet till segel. De tre andra slogo sig ihop om sina två kälkar.
.jpg)
(Af A. Bloch.)
De många surrningarna voro ej synnerligt behagliga i kölden, men värre var, att medan vi höllo på därmed, det en stund såg ut som vinden skulle mojna. Lyckligtvis blef det dock ej fallet, och ändtligen voro båda skutorna segelklara. Jag var ytterst ifrig att få se, hur det skulle gå med vår farkost, och om seglet var tillräckligt stort att draga båda kälkarna. Seglet hissades och skotades väl, och det ryckte häftigt till i kälkarna. Men de hade under arbetet blifvit nedsnöade och kommo ej ur fläcken. Det bara ryckte och slet i mast och tåg, som alltsammans skulle gå i stycken. Vi spände oss skyndsamt för och fingo med ett kraftigt ryck skutan flott; men hon var ej väl lös, förr än vinden jagade henne i hälarna på oss, och öfver ända bar det. Upp igen och nytt försök, men det gick ej bättre nu. Vi voro knappt på benen, förr än de slogos under oss på nytt, och så lågo vi där igen.
Då detta upprepats åtskilliga gånger och med samma resultat, insågo vi, att det ej kunde gå på det viset. En af oss måste gå förut på skidor och styra med en stång, som förfärdigades af ett bamburör och fastsurrades mellan kälkarna, hvilka medels denna stång kunde af honom hållas på vederbörligt afstånd. De två andra fingo på skidorna följa efter eller hålla sig fast bakpå.
Vi voro då klara igen, och Sverdrup, som skulle styra första hvarfvet, hade knappt satt skutan i gång, förr än det bar af med en svindlande fart. Jag hakade mig fast akterut på sidan om den ena kälken, stående på skidorna och hållande mig i kälkryggen så godt jag kunde, medan Kristiansen föredrog att ränna efter.
Det bar i väg öfver den ojämna snön, öfver drifvor och bankar, så att man nästan hissnade. Kälkarna vredo och snodde sig som en orm fram öfver drifvorna, ofta endast dansande öfver deras toppar. Jag hade all möda i världen att hålla mig fast utan att falla. Så började det luta utför med ett starkare fall än vi ännu haft. Farten ökades allt mer, och skutan rörde nästan ej längre vid snön.
Strax framför mig och öfver mina egna skidspetsar utsköt framändan af en skida, som var fastsurrad tvärs öfver de båda kälkarna för att hålla ihop dem. Det var mig ej möjligt att få bort den, och hon vållade mig mycken vedermöda, i synnerhet när vi skuro in i drifkanterna; mina skidor inklämdes under henne, och jag förlorade helt och hållet väldet öfver dem. På det sättet höll jag länge ut, i ständig kamp med denna fördömda skidända, medan Sverdrup rände förut och styrde, i den tron, att vi båda andra sutto bakpå, och det bar af med städse ökad fart. Snön rykte omkring och bakom oss, och de andra blefvo allt mindre i snöyran akter ut.
.jpg)
(Af A. Bloch.)
Men så började en isyxa, som låg på lasset, lossna och gjorde min af att vilja falla af. Hon måste räddas. Jag makade mig försiktigt framåt alldeles på framkanten af skidändan och höll just på att fästa yxan, då vi kommo på en svår drifkant. Skidändan skar in i benen, och där låg jag och tittade efter skutan och seglet, som foro vidare utför sluttningen och i snöyran blefvo allt mindre och mindre. Det var rent af hemskt att se, hur hastigt de aftogo i storlek.
Det var en underlig känsla att ligga där, medan de andra allt mer aflägsnade sig. Omsider kom jag dock på benen igen och rände åstad i kölvattnet efter skutan, hvilken, så vidt jag kunde skönja, var långt där nere.
Till min glädje fann jag, att det med vindens tillhjälp var möjligt att äfven ensam komma ganska fort utför.
Jag hade ej ränt långt, förr än jag hittade yxan, som jag sökt göra fast. Ett stycke till, och ett mörkt, denna gång fyrkantigt föremål skymtade fram genom snötjockan. Det var en blecklåda, innehållande den dyrbara köttpulver-chokladen. Nu bar det af ett långt stycke med chokladlådan under ena armen och isyxan och skidstafven under den andra. Men så framskymtade åter flere mörka föremål på en hög drifva ett stycke fram. Denna gång var det en mig tillhörig pelströja samt ej mindre än tre pemmikanlådor som lågo kringströdda öfver snön. Det var mer än jag kunde reda mig med. Här var alltså ingen annan råd än att sätta sig ned och vänta på undsättning.
Där jag satt kunde jag nu se hela vårt stolta fartyg och seglet endast som en liten fyrkantig lapp långt, långt ned på slätten. Det ilade ännu bort i samma riktning. Men där vände det ändtligen upp i vinden, solen blänkte i blecklådorna, och seglet föll. Så kom Kristiansen rännande, och en stund därefter de tre andra seglande så att det rykte om dem. De måste nu taga ett par af våra saker; men som vi skulle lägga dem på lasten, upptäcke Balto, att äfven de hade mist tre pemmikanlådor. Det var för mycket värdefull mat, och de måste tillbaka för att leta efter dem.
Emellertid rände Kristiansen och jag utför till Sverdrup, hvilken vi snart upphunno. Och här väntade vi nu på de andra, hvilket i den genomträngande blåsten och utan något skydd var ett tarfligt nöje. Sverdrup berättade, att han seglat friskt undan, att det hade gått utmärkt, och han trodde sig ha oss båda bakpå. Seglet hindrade honom ju att se något akter ut. Sedan han på det viset seglat en lång stund, föreföll det honom litet underligt, att det var så tyst bland passagerarne där bakpå. Han började en konversation, men fick intet svar. Han seglade litet till och försökte så på nytt få ett samtal i gång, höjande rösten mer än förut, men det var allt jämt lika tyst; så ännu högre, och så skrek han allt hvad han förmådde, men nej! Det var och förblef tyst. Det måste undersökas, hur detta hängde ihop. Han drejade bi och gick akter ut för att titta bakom seglet, men litet lång blef han nog i synen, när han ingen fann där. Han försökte genom snöyran se åt det håll hvarifrån han kommit, och det föreföll honom, som han kunde skönja en svart prick långt akterut: det var min ringa person, sittande på de tappade blecklådorna; och så bergade han seglet, hvilket ej var något lätt arbete i blåsten, och satte sig att invänta oss.
.jpg)
(Af A. Bloch efter ett utkast af författaren.)
Men det dröjde en god stund, innan de andra kommo. Det var jämt och nätt vi kunde se skutan skymta fram genom snöyran. Men det var intet segel på henne, och af besättningen sågs ej det minsta. Slutligen upptäckte vi dem som små svarta punkter långt uppe i backen. En stund därefter hissades seglet, det blef allt större, och snart voro de hos oss.
Vi surrade nu bättre både kälkar och last för att förekomma ett upprepande af vårt missöde. Vi fäste tillika akterut på kälkarna några tåg att hålla oss i eller binda oss fast vid, medan vi stodo på skidorna. På det viset gick det ypperligt, och det var i sanning en glad skidfärd.
Efter en stund blef Sverdrup mätt på nöjet att gå i spetsen, och jag bytte plats med honom. Vi fingo nu flere långa och starka lutningar jämte god vind; det bar af som utför en brant skidbacke, och det varade timme efter timme. Att ränna förut och styra var spännande; det gälde att hålla tungan rätt i mun, som det heter; framför allt fick man ej falla, ty eljes skulle hela lasset med blixtens hastighet susa öfver en. Man skulle komma under medarna och släpas med utför och kunde skatta sig lycklig, om man slapp undan utan att bli rådbråkad.
Något sådant finge ej hända; man måste ge akt på hvarenda rörelse; hvarenda muskel var spänd, skidorna slötos väl ihop, handen fattade säkert om styrstången, ögat spejade oafvändt framåt, man höll af från de värsta drifvorna och lät det för öfrigt gå undan, medan man hoppade på skidorna öfver driftopparna.
Att äta var den dagen intet nöje; också gjorde vi så liten affär däraf som möjligt.
Just som vi fram på eftermiddagen seglade i fullaste fart, hördes ett jubelskri från skutan bakom oss. Det var i synnerhet Baltos röst som ropade: »Land förut!» Och ganska riktigt: genom snöyran, som nu var något lättare, framskymtade öfver snöytan i väster en lång, mörk fjälltopp och söder om den en mindre. Det blef nu glädje öfver hela laget: det mål, mot hvilket vi så länge kämpat oss fram, var ändtligen i sikte.
Denna tilldragelse skildrar Balto på följande sätt:
»På kvällen, då vi höllo på att segla, fick jag långt i väster se en svart fläck. Jag stirrade och stirrade, tills jag såg, att det verkligen var bar mark. Så ropade jag till Dietrichson: jag ser bar mark. Dietrichson ropade strax till de andra, att Balto såg bar mark i väster. Hurra! Hurra! Och nu äro vi glade öfver att vi fingo se denna syn, som vi så många gånger önskat få se, och vi fingo nytt mod och hopp att oskadde komma öfver detta isberg, ty det är det största som finnes. Hade vi tillbragt ännu flere dagar i isen, fruktar jag det gått på tok med någon af oss. Strax Nansen hörde detta, stannade han och utdelade två stycken kött-sockerlad till hvar och en af oss. Vi hade alltid för sed att, hvar gång vi hunno fram till ett ställe, som vi längtat efter, äta af det bästa vi hade. Så t. ex. då vi kommo i land från hafsisen, då vi kommo till Umivik, då vi nådde högsta punkten af Grönland, äfvensom då vi sågo västkusten, och så till slut då vi uppnådde snöfritt land på västkusten. Denna traktering var först sylt och sedan amerikanska hafrekäx och smör.»
Det land vi först fingo i sikte låg litet norr om den riktning, i hvilken vi hittills styrt; men jag satte dock kurs på det, så mycket hellre som isen åt det hållet syntes vara lägst.
Inom en liten stund var landet åter höljdt i snöyran, vinden tilltog, och med den rakt i ryggen gick det hela eftermiddagen framåt utan att vi fingo se något mer af land. Sluttning efter sluttning tillryggalades, och det gick »gloria», som vi uttryckte oss, när det gick ovanligt bra, hvilket sällan hände.
Frampå eftermiddagen var marken en stund tämligen jämn och vinden något knapp; men som det led frampå aftonen, ökade han åter, lutningen blef starkare, och med allt vildare fart gick det framåt, medan snöyran tilltog. Det började redan starkt skymma på, när jag plötsligt genom snötjockan fick se något mörkt på snön framför mig. Jag tog det för en vanlig ojämnhet och rände utan att fråga efter det rakt på det. I nästa ögonblick hade jag dock på några stegs afstånd upptäckt, att det var någonting helt annat och i ett nu kastat om och vändt skutan upp i vinden. Det var hög tid! Vi stodo just på kanten af en bred spricka. Ett ögonblick till, och vi skulle måhända försvunnit för att ej mer se dagens ljus. Vi skreko så mycket vi förmådde till de andra, som kommo seglande efter, och de kastade äfven om.
.jpg)
(Af A. Bloch efter ett utkast af författaren.)
Balto yttrar härom: »Om kvällen, då vi höllo på att segla, klockan kunde väl vara omkring half 8, och det var tämligen mörkt, fingo vi se, hur Nansen, som på skidor seglade förut, ifrigt vinkade åt oss och ropade till oss: »Segla inte hit! Stället är farligt». Vi, som höllo på att komma i full fart och hade svårt att sakta farten, måste hålla på snedden och kasta oss själfva åt sidan. I detsamma sågo vi strax framför oss en förfärlig isspricka, som var väl sina goda 100 meter djup.»
.jpg)
(Af författaren efter en ögonblicks-fotografi.)
Om denna seglats yttrar jag i min dagbok vidare: »Det var den första sprickan, men hon var sannolikt icke den enda. Vi måste vara beredde på att möta flere. Man blef nu litet villrådig, om det skulle seglas mer den aftonen; men jag fann det för tidigt att lägga upp för kvällen; vi måste begagna vinden. Jag spände mig därför från kälkarna och gick förut för att undersöka isen, medan Sverdrup öfvertog styret, och seglen minskades på båda skutorna, som skulle hålla sig ett stycke efter mig.
»Vinden var god och hjälpte oss betydligt. Jag kunde stå på skidorna långa stycken utan att röra benen, och på det sättet gick det med sjungande fart utför. Där marken såg opålitlig ut, måste jag gå försiktigt till väga och ständigt känna mig för med stafven, om det ej var ihålig mark under nysnön. När så var fallet, gafs tecken åt de andra, att de skulle gå en annan väg, där jag fann säker grund. Trots denna försiktighet, var det dock en gång mycket nära, att Sverdrup, Kristiansen och kälkarna försvunnit: hela snömassan instörtade bakom dem just som de kommit öfver en spricka de ej visste om.
»Emellertid ökade vinden, och seglen måste flere gånger minskas, för att skutorna ej skulle komma för nära inpå mig. Då hungern slutligen gjorde sina kraf gällande, utdelades 2 köttskorpor pr man; vi höllo dock ingen rast af den anledningen: de måste förtäras under farten.
»Det mörknade hastigt, men fullmånen gick upp. Han lyste tillräckligt genom snötjockan, att jag kunde se att undvika de värsta sprickorna. Det gjorde ett sällsamt intryck att se de båda skutorna komma susande efter öfver den enformiga hvita slätten, medan de breda vikingaseglen aftecknade sig mot den stora månskifvan.
»Med allt starkare fart gick det allt jämt framåt. Men isen blef svårare, och jag kunde genom månskenet se ännu värre is för ut. I nästa ögonblick var jag där: det var massor af sprickor, men de voro fylda med snö och därför i allmänhet ofarliga. Emellanåt kändes visserligen med stafven ihålig grund inunder, men sprickan var smal, och kälkarna gledo öfver. Så kom en bredare spricka, och jag fick se ett mörkt och bredt svalg ej långt ifrån mig. Jag stannade, närmade mig försiktigt på den hala isen, där det nu knappast fanns någon nysnö, och såg ned i ett djupt och mörkt svalg. Där bortom framskymtade spricka efter spricka som djupblå strimmor, alla gående i samma riktning tvärs öfver vår led. Jag tecknade nu åt de andra att stanna; här var ej möjligt att komma fram, vi måste tälta. I väster kunde vi nu se land mot aftonhimmeln, hvilken ännu visade en strimma af den gångna dagen. Det var samma land vi sett förut, men det visade sig nu högt öfver horisonten, och bredvid det hade i söder en hel lång landsträcka uppstigit öfver isöknen.
»Att i den starka blåsten få upp tältet på den glashårda isen, där det ej fanns något att fästa bardunerna i, var ett svårt arbete. Krokarna ville ej hålla, och vi måste med yxan hugga hål för skidstafvarna, i hvilka bardunerna skulle fästas. Ändtligen, och sedan vi frusit mer än vanligt, kom då tältet upp, och vi voro någorlunda i lä. Att koka något hade vi den kvällen ingen lust; därtill var blåsten för bitande till och med inne i tältet. Den utlofvade banketten, som skulle hållas när vi fingo bart land i sikte och hvaråt vi mycket gladt oss, uppsköts till följande morgon. Vi delade emellan oss hvad vi hade kvar af schweizerosten och kröpo i sofsäckarna, belåtna med vårt dagsarbete.
»Först när jag kommit i säcken fick jag känna, att fingrarna på bägge händerna blifvit kylda under seglingen. Att gnida dem med snö var nu försent; de hade redan börjat tina upp, och smärtorna uti dem under natten voro nästan outhärdliga, tills jag slutligen somnade ifrån dem.»
Tidigt på morgonen for jag plötsligt upp, påminnande mig, att jag glömt draga upp min klocka. Olyckligtvis var detsamma äfven förhållandet med Sverdrup. Vi drogo nu upp dem, men det var för sent. Detta var naturligtvis mycket förargligt för våra ortbestämmelser från den dagen; dock gjorde det mindre, då vi voro kustfjällen så nära, att vi med någorlunda noggranhet kunde sluta oss till vår longitud.
Då vi stucko ut hufvudet ur tältet, sågs hela landet söder om Godthaabsfjorden utbreda sig framför oss. Det var ett bergigt, oländigt land med många höga toppar.
Minns du första gången du som barn såg högfjällen ligga blinkande framför dig med jöklar och snöfält, minns du, hur hon lockade dig hela denna okända värld, då skall du också förstå våra känslor vid anblicken af landet här. Vi voro som barn; det stockade sig något i halsen på oss, medan ögonen följde dalarna och förgäfves spanade efter en skymt af hafvet. Det var ett vackert landskap, vildt och storslaget, alldeles som Norges västkust. Högst upp voro fjällen snöbetäckta, men sidorna genomskurna af mörka klyftor. På bottnen af dessa lågo fjordarna; vi kunde ana dem, men sågo dem ej. Att öfver denna landsträcka komma fram till Godthaab såg allt annat än lätt ut.
Vi intogo vår festmåltid denna morgon i all maklighet, kokade te »en masse» och åto mesost med hafrekäx i parti. Det var först sent på förmiddagen vi kommo oss i väg. Vi hade under natten råkat in i en svår, oländig terräng och måste nu hålla söder ut för att undgå de värsta sprickorna och komma öfver på bättre is. Nysnön var på hela den sträcka vi den dagen passerade till en del hopyrd i stora fält; i synnerhet var detta fallet i alla sänkor, medan den på andra ställen var bortsopad och lämnat den hårda, glatta isytan bar.
Efter en stund kommo vi till en väldig, lång backe, som vi måste utför. Sverdrup och jag stodo på skidorna, och det gick med strykande fart; men kälken var svår att styra, och sprickorna hade vi på ömse sidor; slutligen måste vi bekväma oss till att taga af skidorna. Det gick nu rakt utför backen, medan vi själfva stodo på sidorna och styrde och bromsade bäst vi kunde för att undgå sprickor; i synnerhet voro lapparne djärfva och åkte utför med ljungade fart.
Litet längre fram träffade vi på glanskis, som var helt svår att gå på och tycktes vara en stor tillfrusen insjö. På andra sidan denna kommo vi åter ut på osäker is. Sedan vi här flere gånger sjunkit ned med benen i sprickor, funno vi bäst att taga på skidorna igen; man kunde då gå tryggare, i det de gåfvo en större bäryta på osäkra ställen. En gång såg det dock styggt ut: vår kälke kom längs efter en spricka, och den ena meden skar igenom snödrifvan som täckte henne. Det började redan brista längs efter hela kälken, då vi i sista ögonblicket fingo upp honom på säker grund.
Ravna och Balto gick det nästan värre, då de en gång skulle försöka en kortare väg än den Sverdrup och jag tagit. De kommo ut på en ännu bredare spricka, där hela den ena meden skar igenom och kälken nära på välte öfver; det var med yttersta nöd de klarade sig. Jag var naturligtvis »bös» och lexade upp dem för det de ej följde våra spår. »Var det ej nog, att de som gingo först, utsattes för dylikt?» Äfven Kristiansen hade på ett hår när mist sin kälke vid ett dylikt tillfälle.
På eftermiddagen blef det oväder med hagel och stormbyar från s. s. o. Haglen piskade oss i ansiktet, och kälkarna kastades oupphörligt på tvären af stormen, så att de blefvo ytterst tunga och svåra att draga. I synnerhet var det fallet med Sverdrups och min kälke, då lasten var så stor och hög och vindfånget följaktligen betydligt. Stålkölarna under medarna skulle nu varit goda att ha; men, som jag nämt, blefvo de förstörda af den ojämna isen nära östkusten.
På aftonen gjorde vi halt på en liten slätt, där det fanns litet hopyrd nysnö, i hvilken vi kunde stöta ned skidstafvarna och där det sålunda var lätt att uppslå tältet.
Vi hade invaggat oss i hoppet att denna dag komma land mycket nära, om ej uppnå det. Men däri blefvo vi grymt bedragne, och det föreföll oss, som vi på aftonen ännu vore lika långt ifrån det.
Följande dag fingo vi snö, och ingenting kunde ses hvarken af land eller isen omkring oss. Vi gingo sålunda framåt nästan på måfå; det var omöjligt att se, hvar det var farbarast.
Fram mot middagen gjorde vi halt för att, om möjligt, få en middagshöjd. Solen tittade nämligen fram litet genom snömolnen, och det var af största vikt att få veta, hvar vi voro. Föregående middag hade jag kommit för sent, då jag tog miste om tiden; jag hade ju, som sagdt, glömt att draga upp uret. Lyckligtvis var solen jämt så länge synlig, att jag fick höjden och beräknade bredden till 64° 14ʹ n. br. Detta var litet längre norr ut, än jag önskat. Jag hade under seglingen sedan vi fingo land i sikte hållit för mycket åt norr, och nu skulle vi få plikta flere dagar därför. Hade vi hållit den först bestämda kursen, skulle vi sannolikt kunnat segla ända ned till land.
Med sydlig kurs drogo vi nu vidare. Fram på eftermiddagen kommo vi upp på en ås mellan så förfärliga sprickor, att vi voro glada att komma därifrån så fort som möjligt. Här kommo vi ned på en tämligen jämn is i en dalbotten mellan två ryggar, som öfverallt voro genomfårade af sprickor. Dalen trängde allt mer ihop sig, och vi kommo slutligen fram till en klyfta, där de båda åsarna nästan möttes och där marken stupade brant utför med en förfärligt söndersliten is. Här såg det omöjligt ut att komma fram, och det var gagnlöst att marschera vidare i detta töckniga väder. Ingen visste, om vi ej redan gått för långt.
Det beslöts då, att Ravna, Balto och Dietrichson skulle slå upp tältet, medan Kristiansen, Sverdrup och jag under tiden företogo en vandring ned på den ojämna isen för att se, om där var möjligt att komma fram. Balto, som var utnämd till underkock, fick vidare order att sätta kokapparaten i gång, laga god, varm ärtsoppa och hålla varmt vatten i det öfversta kärlet, så att vi efter maten kunde få oss en citrontoddy, och allt detta borde han ha färdigt tills vi kommo tillbaka.
Vi tre, som skulle begifva oss af, fingo snart alptåget bundet om oss och togo så vägen nedåt. Isen var ovanligt dålig och tung, idel iskanter och klyftor; men den var dock ej farlig, då klyftorna i allmänhet ej voro djupa.
Stor var min öfverraskning, då vi gått ett stycke och jag fick sikte på en liten mörk yta nere mellan några snötäckta isryggar. Det såg alldeles ut som det varit vatten; men det kunde ju också vara is, och jag sade därför ingenting till de andra. Men då jag kom dit, stack stafven däri och såg att det var vatten, kände vår glädje inga gränser. Vi kastade oss ned, lade munnen till vattenytan och sörplade i oss af hjärtans grund. Efter en hel månads lif med knappa vattenrationer var det en obeskriflig njutning att ha öfverflöd. Hur många liter vi sögo uti oss, skall jag lämna osagdt, men få voro de icke. Vi kunde ordentligt känna, hur magarna svälde.
Så drogo vi vidare, något tyngre än förut. Vi hade ej gått långt, förr än vi hörde någon ropa, och fingo nu se lille Ravna komma springande allt hvad han förmådde. Vi inväntade honom, rädde att någonting var på tok. Snart hann han upp oss, och jag blef icke litet glad, då jag fick höra, att han endast kommit för att hämta vekarna till spritlampan, hvilka jag vanligen brukade bära i fickan för att hålla dem torra.
Jag var mycket nyfiken att få veta, om Ravna sett vattnet, ty han var den värste vattendrickaren af oss alla, när han kom åt, och jag var halft rädd för, att han skulle dricka sig fördärfvad. Slutligen kunde jag icke låta bli att fråga honom, om han sett det. Jo, det hade han allt, men hade ej tid att dricka då; nu skulle han taga sin skada igen, och därmed »tassade» han sin väg; — o du helige Jerusalems skomakare, hvad han måste ha druckit!
Vi fortsatte emellertid vår vandring och kommo nu ned i den ojämnaste och omöjligaste ismark vi dittills sett. Allt hvad jag kände från kapten Jensens beskrifning af ojämn is var ett intet mot detta. Alldeles omöjligt att komma fram där var det visserligen icke; men isryggar, den ena skarpare och otillgängligare än den andra, sträckte sig i alla riktningar med djupa klyftor emellan, och ofta var deras botten full af vatten med en tunn isskorpa, genom hvilken man sjönk ned.
Det hade redan börjat skymma, då vi slutligen vände om. Vi blefvo alldeles utmattade af att bana oss väg genom nysnön i denna vildmark, och det var ej utan glädje jag sent omsider fick tältet i sikte. Då vi passerade vår första vattenpuss, måste vi åter igen taga oss en lång sup; vi lade oss ned och läto nu vattnet i riklig mängd strömma ned genom våra strupar. Det isade i pannan; men det fick ej hjälpa; det var rent af himmelskt att för en gång få dricka sig riktigt otörstig.
Då vi kommo till tältet och trädde in i det lilla rummet, där våra kamrater sutto nedhukade omkring kokaren, slog en skön doft af varm ärtsoppa emot oss. Balto var mycket stolt öfver att till punkt och pricka ha verkställt mina order; han hade allt varmt och färdigt att ätas.
Huru de andra haft det under vår frånvaro, skildrar Balto på följande sätt:
»De andra tre vandrade af med tåg om lifvet för att se ut väg. Vi tre, jag, Ravna och Dietrichson, stannade kvar för att sätta upp tältet, och jag skulle koka ärtsoppa, ty jag var kock. Jag tog då fram kokmaskinen, men upptäckte då, att det ej fanns några vekar; Nansen hade dem i fickan. Så skickade jag Ravna efter Nansen för att få fatt i vekarna. När Ravna kom tillbaka med vekarna, berättade han oss, att han träffat på vatten och druckit så att magen stod i fyra hörn. Så snart jag hörde det, tog jag på ögonblicket en tom blecklåda, och det bar af med mig i ett springande tills jag nådde vattendammen, och så kastade jag mig ned och drack. Allt emellanåt måste jag lyfta upp hufvudet för att pusta litet, och så var det att dricka igen. Det smakade mig ackurat som söt mjölk, ty vi hade dag för dag varit utan vatten en hel månad. Så fylde jag blecklådan och bar den till tältet. Strax jag kom dit, kastade Dietrichson sig ned vid lådan och drack så mycket han orkade. Blecklådan var stor, men det var ej mer kvar, att det jämt och nätt räckte till ärtsoppan. Från den dagen funno vi tillräckligt med vatten öfverallt.»
Ja, vi minnas nog alla den 21 september, då vi första gången fingo vatten.
Sedan vi kommit in i tältet, dröjde det ej länge förr än den härligt doftande soppan hälldes i kopparna laget rundt och vi med mer än vanlig aptit, och det vill säga mycket, intogo vår kvällsvard. Nu kunde också Ravna äta; han påstod alltid förr, att han ej kunde äta ordentligt, emedan han ej fick dricka sig otörstig. Af den orsaken sparade han också af sina rationer, och han kunde ofta förarga oss andra med att taga fram fyra eller fem köttskorpor på en gång och visa oss, så att det ordentligt vattnades i munnen på oss. Saken var antagligen den, att hans lilla kropp ej behöfde så mycket mat som våra stora.
Efter kvällsvarden serverades citrontoddy, lagad af citronsaft, ett par droppar citronolja och socker i varmt vatten. Den smakade alldeles obeskrifligt, som vi lågo där i sofsäckarna och njöto den i fulla drag. För min egen del hade jag ej på länge känt mig så trött, och med de andra var det knappast stort bättre. Att gå och trampa i den lösa snön ända upp öfver knäna tar på benmusklerna. Men dylika kvällar efteråt i tältet sänker sig en känsla af outsägligt välbefinnande öfver en, och öfver alla dagens mödor och besvär lägger sig glömskans slöja.
En liten ljusstump, den sista vi äga, upplyser, medan vi äta, det lilla rummet. Så snart vi slutat och allt är i ordning till nästa morgon, släckes ljuset, hufvudena dragas helt och hållet in under locket på sofsäcken, och snart vaggas vi sakta mot drömmarnas land.