Ringaren i Notre-Dame/Elfte boken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tionde boken
Ringaren i Notre-Dame
av Victor Hugo
Översättare: Oscar Nachman

Elfte boken


[ 328 ]

Elfte boken



Första kapitlet
DEN LILLA SKON

I det ögonblick, då friborgarna angrep kyrkan, sov Esmeralda.

Men snart hade det tilltagande larmet kring byggnaden och det klagande bräkandet av geten, som vaknat före henne, ryckt henne ur sömnen. Hon satte sig upp, lyssnade, såg sig omkring, varpå hon, skrämd av ljusskenet och larmet skyndade ut ur cellen för att se efter, vad som var på färde. Anblicken av kyrkplanen och vad som försiggick nere på den, villervallan i detta nattliga anfall, denna hemska skara, som, otydligt urskiljbar i mörkret, hoppade omkring som en svärm grodor, de hesa tjuten från denna folkhop, facklorna, som förflyttade sig av och an, likt irrbloss över ett töcknigt moras, allt detta förekom henne som en hemlighetsfull strid mellan en skara avgrundsandar och kyrkans stenvidunder. Uppvuxen som hon var i zigenarnas vidskeplighet, var hennes första tanke, att hon oförhappandes överraskat nattens varelser i deras syndiga förehavanden. Då rusade hon förskräckt tillbaka in i sin cell för att be sin enkla bön om en mindre förfärande syn.

Men så småningom avtog hennes första förfäran, och av det tilltagande larmet jämte andra tecken, upptäckte hon, att hon inte var omgiven av vålnader utan av mänskliga varelser. Ehuru hennes fruktan då inte tilltagit, hade den förändrat karaktär. Hon tänkte sig möjligheten av ett upplopp för att släpa henne bort från hennes fristad. Tanken på att ännu en gång gå sin död till mötes, hennes ytterliga hjälplöshet, hennes ensamhet, dessa och tusen andra grymma tankar hade alldeles överväldigat henne. Hon hade fallit på knä med huvudet lutat mot sängen, händerna hopknäppta över huvudet, uppfylld av fruktan och förtvivlan, och zigenerska, avgudadyrkare, hedning som hon var, hade hon under snyftningar uppsänt böner till de kristnas Gud och till den heliga jungfrun, under vars beskydd hon stod. Ty även om man inte tror på något, så gives det dock ögonblick i livet, då man tror på den religion, i vars tempel man befinner sig.

[ 329 ]Mitt i denna förtvivlan hörde hon steg, som närmade sig henne. Hon vände på huvudet. Två män, av vilka den ene bar en lykta, hade just kommit in i cellen. Hon utstötte ett svagt skri.

— Hys ingen fruktan, sade en röst, som inte var henne obekant. Det är jag.

— Vem är ni? frågade hon.

— Pierre Gringoire.

Detta namn lugnade henne. Hon höjde blicken och kände verkligen igen poeten. Men vid hans sida stod en annan gestalt, svartklädd och inhöljd från topp till tå, som slog henne med stumhet.

— Ah! återtog Gringoire i förebrående ton. Djali kände igen mig före er!

Den lilla geten hade verkligen inte väntat på, att Gringoire skulle giva sig tillkänna. Han hade knappast kommit in i rummet, förrän djuret ömt började gnida sig mot hans knän och överhölja poeten med smekningar och vita hårstrån, ty det höll just på att fälla sina hår. Gringoire besvarade smekningarna med största hjärtlighet.

— Vem har ni med er? viskade zigenerskan.

— Var lugn, svarade Gringoire. Det är en vän till mig.

Så ställde poeten ned lyktan på golvet, hukade sig ned, slog armarna om Djali och utbrast i förtjust ton:

— O, ett sådant vackert djur! Det utmärker sig visserligen mer för sin skönhet och sin snygghet än för sin storlek, men det är klokt, kunnigt och bildat som en grammaticus! Låt se nu, min Djali, om du kommer ihåg alla dina konststycken. Hur går mäster Jacques Charmolue?

Den svartklädde lät honom inte tala ut. Han trädde fram till Gringoire och gav honom en knuff. Gringoire reste sig upp ur sin nedhukade ställning.

— Sant! sade han. Jag hade glömt, att vi måste skynda oss. Men, mästare, det är ingen anledning att bemöta folk så hårdhänt… Mitt vackra barn, ert liv svävar i fara och även Djalis. Man vill gripa er båda. Vi är era vänner och har kommit hit för att rädda er. Följ med oss.

— Är det sant? frågade hon upprörd.

— Ja, det är alldeles sant! Skynda er nu och följ med oss!

— Det skall jag, stammade hon. Men varför talar inte er vän?

— Ah, sade Gringoire, det beror därpå att hans föräldrar var besynnerliga människor, som givit honom ett tystlåtet temperament.

Hon var tvungen att hålla till godo med denna förklaring. Gringoire fattade hennes hand. Hans följeslagare tog lyktan och gick före. Fruktan gjorde den unga flickan viljelös, och hon lät sig föras bort. Geten skuttade efter dem, så förtjust att återse Gringoire, att den gång på gång kom honom att snubbla, därför att den stack hornen mellan hans ben.

— Livet är sådant, sade filosofen vid ett tillfälle, då han var nära att [ 330 ]ramla omkull. Det är ofta våra bästa vänner, som bringar oss på fall!

De gick hastigt nedför torntrappan och tvärs igenom kyrkan, som låg mörk och ödslig men ekade av larmet utifrån, och därpå genom Röda Porten in på klostergården. Själva klostret låg övergivet, ty munkarna hade flytt till biskopshuset för att där uppsända böner tillsammans. Endast några tjänare smög sig omkring i de mörka vrårna. De skyndade fram till den lilla porten, som ledde från denna gård till Terrain. Den svartklädde öppnade den med en nyckel, som han hade på sig. De fann denna inhägnade plats alldeles övergiven, och larmet från de stormande friborgarna nådde dem mera dämpat. Den svala bris, som följer floden, prasslade i lövverket på det enda tråd, som fanns planterat på yttersta spetsen av Terrain. Likväl befann de sig ännu i farans omedelbara närhet. De närmaste byggnaderna var biskopens palats och kyrkan. I det förstnämnda rådde uppenbarligen den största uppståndelse. Dess mörka massa strimmades av ljussken, som irrade av och an.

Mannen med lyktan gick rakt fram till Terrains utskjutande udde. Längst ut vid vattnet stod en rad murkna pålar med träribbor fastspikade på tvären, och över dessa bredde en låg vinranka ut sina förkrympta grenar, påminnande om fingrarna på en öppen hand. I skuggan av denna spaljé låg en liten båt dold. Mannen gav Gringoire och hans följeslagerska ett tecken att stiga ned i den. Geten följde efter dem. Mannen själv steg ner sist av alla, sedan skar han av linan, sköt med en lång båtshake ut båten, grep ett par åror, slog sig ned i fören och rodde av alla krafter tvärs över floden. Seine är mycket strid på detta ställe, och det kostade honom en betydlig ansträngning att klara udden.

Gringoires första omsorg, då han stigit ned i båten, var att lägga geten tvärs över sina knän. Han slog sig ned i aktern, och den unga flickan, som erfor en obestämd fruktan vid åsynen av den svartklädde, slog sig ned intill poeten.

När vår filosof kände, att båten vaggade, klappade han i händerna och kysste Djali mellan hornen.

— O! utbrast han. Nu är vi räddade alla fyra! så tillade han med djupsinnig min: Emellanåt står man i tacksamhetsskuld till slumpen, emellanåt till sin egen fientlighet för utgången av något stort företag. Båten sköt långsamt fram mot högra stranden. Den unga flickan iakttog med hemlig förfäran den okände. Han hade omsorgsfullt stängt sin blindlykta och skymtade nu endast som en vålnad från fören av båten. Hans kapuschong var alltjämt nerdragen över ansiktet som ett slags mask, och för var gång han under rodden sträckte ut armarna, såg de svarta, vida rockärmarna ut som ett par väldiga läderlappar. Han hade ännu inte viskat ett enda ord. I båten hördes endast årornas plaskande och skvalpandet mot båtens sidor.

— Vid min själ! utbrast plötsligt Gringoire. Vi är lika muntra och [ 331 ]uppsluppna som uvar! Vi är lika tysta som fiskar. Pasque-Dieu, mina vänner, jag skulle gärna vilja ha någon att prata med! Ett ord, mitt vackra barn! Jag ber er, säg mig bara ett enda litet ord. Apropå det så brukade ni ha en besynnerlig liten grimas. Har ni den kvar ännu? Ni måste veta, min kära vän, att parlamentet har full domsrätt över alla fristader och att ni befann er i stor fara i er lilla cell i Notre-Dame. Ack, den lilla trochylusfågeln bygger sitt rede i krokodilens gap. Mästare, nu tittar månen fram igen. Måtte de bara inte upptäcka oss! Vi utför en berömlig handling, då vi räddar mademoiselle, och dock skulle de hänga oss i kungens namn, om de grep oss. Ack, varje mänsklig handling har två sidor. Den ene blir berömd för något, som den andre får uppbära klander för. Den ene beundrar Caesar och fördömer Catalina. Inte sant, mästare? Jaså, ingen vill svara mig. Jag blir tvungen att prata för mig själv. Det är, vad vi i tragedien kallar en monolog. Pasque-Dieu! Jag måste tala om för er, att jag alldeles nyss träffat Ludvig XI och att det är av honom jag lagt mig till med den eden. Pasque-Dieu! De håller ännu på med sitt oväsen i la Cité. Han är en gemen, elak gammal kung. Han är alldeles inbäddad i skinn. Han är ännu skyldig mig betalningen för mitt bröllopskväde, och han hade så när låtit hänga mig i kväll, vilket hade varit högst otrevligt för mig. Han är snål mot förtjänstfulla män. Under denne vår fromme och milde monark knakar galgarna under bördan av hängda, stupstockarna strömmar av blod, och fängelserna är fullproppade. Denne kung plockar åt sig med ena handen och hänger med den andra. Han är storleverantör åt fru Pålaga och herr Galge. De stora berövas sina värdigheter, och de små får alltjämt nya bördor att bära. Det är en furste utan rim och reson. Jag tycker inte om honom. Och ni, mästare?

Den svartklädde lät den språksamme poeten prata på. Han kämpade alltjämt mot den starka strömmen, som skiljer la Cités förstäv från akterstäven på Notre-Dameön, som nu för tiden kallas Ludvig den heliges ö.

— Apropå det, mästare, fortsatte Gringoire plötsligt. Medan vi trängde oss fram över kyrkplanen genom skaran av ursinniga friborgare, lade ers högvördighet då märke till den där lille saten, som er dövnicke just höll på att krossa skallen på mot balustraden till kungarnas galleri? Jag är närsynt och kunde inte se hans anletsdrag. Vem tror ni, det kunde vara? Den okände svarade inte ett ord. Men plötsligt slutade han att ro, lät armarna falla ned, som om de vore avbrutna, och huvudet sjunka ned mot bröstet, och Esmeralda kunde höra, hur han stönade konvulsiviskt. Hon ryckte till; hon hade hört samma ljud förr.

Båten, som nu överlämnades åt sig själv, drev några ögonblick med strömmen. Men till sist rätade den svartklädde på sig, grep åter årorna och började ro mot strömmen. Han dubblerade Notre-Dameöns udde [ 332 ]och höll kurs mot landningsplatsen vid Porte-au-Foin.

— Ah! sade Gringoire. Därborta har vi Logis Barbeau. Titta, mästare, den där gruppen av svarta tak med de besynnerliga vinklarna, alldeles under de där låga, ojämna molnen, där månen företer bilden av stänk från en äggula, då skalet krossats. Det är ett vackert residens. Där finns ävenledes ett vackert kapell, krönt av ett välvt tak med dyrbara skulpturer. Och dessutom finns där en vacker trädgård med en damm, ett fågelhus, ett eko, en kvarn, en labyrint. Men vad nu då? Jag tror, att oväsendet tilltar!

Larmet kring Notre-Dame ökade verkligen. De lyssnade och kunde tydligt höra segerropen. Plötsligt flammade hundratals facklor uppe på gallerierna, i tornen, över hela kyrkan. Dessa facklor tycktes bäras av män, som letade efter någon, och snart nådde dessa avlägsna rop tydligt de flyendes öron.

— Zigenerskan! Trollpackan! Död åt zigenerskan!

Den olyckliga varelsen lät huvudet sjunka ned mot händerna, och den okände mannen fördubblade sina ansträngningar att driva fram båten mot andra stranden. Under tiden funderade vår filosof. Han höll geten i sina armar och flyttade sig varsamt bort från zigenerskan, som tryckte sig allt mer och mer intill honom, som om han varit hennes enda skydd.

Säkert är, att Gringoire befann sig i ett svårt dilemma. Han tänkte på, att geten enligt gällande lag skulle bli hängd, om den åter blev infångad, att det vore stor skada — stackars Djali! — och att det var mycket med två livdömda, som sålunda klängde sig fast vid honom, samt att hans sällskap med glädje skulle taga hand om zigenerskan. Och dock utkämpades inom honom en våldsam strid, i vilken han lade i vågskålen, ömsom flickan, ömsom geten. Han betraktade än den ena, än den andra med av tårar fuktiga ögon och mumlade för sig själv:

— Och ändå kan jag inte rädda er båda!

En stöt upplyste dem slutligen om att de nått land. De hemska tjuten nådde dem alltjämt med oförminskad styrka från la Cité. Den okände reste sig upp, kom fram till flickan och ville fatta henne i armen för att hjälpa henne ur båten. Hon sköt honom tillbaka och grep Gringoire i armen, men han, som var upptagen av geten, sköt i sin tur henne ifrån sig. Då hoppade hon i land utan hjälp. Hon var så upprörd, att hon inte visste, vad hon gjorde eller vart hon gick. När hon hämtat sig litet, befann hon sig ensam på kajen med den okände. Det såg ut, som om Gringoire, så fort han kommit i land, försvunnit med geten bland massan av hus vid Rue Grenier-sur-l'Eau.

Den stackars flickan ryste, då hon fann sig ensam med denne man. Hon försökte tala, ropa på Gringoire, men inte ett ljud kom över hennes läppar. Plötsligt kände hon den obekantes hand på sin egen; denna hand var kall och stark. Tänderna skallrade i hennes mun, och hon blev [ 333 ]blekare än månstrålarna, som föll på henne. Mannen sade fortfarande inte ett ord. Han började gå med snabba steg upp mot Grèvetorget, hållande henne i handen. I detta ögonblick erfor hon en känsla av ett obevekligt öde. Hon hade ingen energi kvar, hon lät sig släpas med, springande, medan han gick. Vid detta ställe höjer kajen sig litet, och dock föreföll det henne, som om hon ginge utför en sluttning.

Hon såg sig omkring åt alla håll, men ingen människa syntes till. Kajen låg alldeles öde. Hon hörde inte ett ljud, hon såg ingenting röra sig annat än i la Cité, varifrån hon var skild av Seine och varifrån nådde henne hennes eget namn, uppblandat med rop på döden. Hela det övriga Paris låg utbrett kring henne i väldiga skuggor.

Emellertid släpade den okände henne alltjämt med sig under samma tystnad och med samma hastighet. Hon kände inte igen sig någonstans. Då de gick förbi ett upplyst fönster, uppbjöd hon sina sista krafter, slet sig häftigt lös och ropade:

— Hjälp!

Mannen därinne öppnade fönstret, visade sig i skjortärmarna och med lampan i handen, kastade en yrvaken blick ned på kajen, sade några ord, som hon inte uppfattade, och stängde åter fönstret. Det var den sista strålen av hopp, som slocknade.

Den svartklädde var alltjämt tyst. Han höll fast hennes hand och gick ännu fortare än förut. Hon gjorde inte längre något motstånd, utan följde med honom alldeles tillintetgjord.

Då och då hämtade hon sig så pass mycket, att hon, fastän andfådd av den hastiga gången och den ojämna stenläggningen, kunde såga:

— Vem är ni? Vem är ni? Men han svarade inte.

Genom att följa kajen kom de slutligen till ett stort torg. Månen lyste litet just då. Det var Grèvetorget. Ett slags kors kunde urskiljas mitt på det; det var galgen. När hon såg det, visste hon, var hon befann sig.

Mannen stannade, vände sig mot henne och drog upp kapuschongen.

— O! utbrast hon, stel av förfäran. Jag visste, att det åter var han!

Det var verkligen prästen. Han såg ut som sin egen vålnad.

— Hör på, sade han, och hon ryste vid ljudet av denna olycksbådande röst, som hon inte hade hört på länge. Han fortsatte, i det han talade med denna korta, flämtande röst, som förråder en djup inre själsskakning. Hör på! Vi är nu framme. Jag måste tala med dig. Det här är Grèvetorget. Det här är ändpunkten. Ödet överlämnar oss här åt varandra. Jag ämnar förfoga över ditt liv, du över min själ. Bortom denna plats och denna natt ser man ingenting. Hör alltså på mig. Jag ämnar omtala för dig… Men först och främst, tala inte till mig om din Febus (därmed började han gå av och an, likt den, som inte kan hålla sig stilla, och släpade henne med sig). Tala inte till mig om honom. Om du uttalar hans namn, vet jag inte vad jag gör, men det blir något förfärligt.

[ 334 ]Då han sagt detta, blev han med ens orörlig, likt en kropp, som återfunnit sin tyngdpunkt, men hans ord förrådde inte mindre sinnesrörelse. Hans röst blev allt mer och mer dämpad.

— Vänd inte bort ansiktet på detta sätt. Hör på mig. Det här är en allvarlig sak. Först och främst skall jag berätta för dig, vad som hänt. Det är ingenting att skratta åt, det svär jag. Vad var det, jag sade? Jo visst, att det utfärdats ett parlamentsbeslut, som överlämnar dig åt avrättningen igen. Jag har just ryckt dig ur dess våld. Men de förföljer dig. Se!

Han sträckte ut armen och pekade bort mot la Cité. Och det såg verkligen ut, som om förföljandet fortsattes där. Larmet kom allt närmare. Tornet till löjtnantens hus, beläget mitt emot Grèvetorget, var uppfyllt av larm och ljus, och på kajen på andra sidan sprang soldater med facklor i händerna och ropade:

— Zigenerskan! Var är zigenerskan? Död åt zigenerskan!

— Du ser mycket väl, att de förföljer dig och att jag inte ljuger. Öppna inte din mun. Låt hellre bli att tala, för den händelse att du ämnar säga, att du hatar mig. Jag är fast besluten att inte höra det mer. Jag har just räddat dig. Låt mig först tala ut. Jag kan rädda dig helt och hållet. Jag har allt redo därtill. Du behöver endast vilja det. Om du endast vill det, så kan jag det. Här hejdade han sig. Nej, det var inte det jag skulle säga. Och med raska steg och utan att släppa hennes arm, gick han direkt fram till galgen och pekade på den.

— Välj mellan oss två, sade han kallt.

Hon slet sig lös ur hans grepp, sjönk ned vid foten av galgen och slog armarna om detta hemska stöd. Så vände hon till hälften på sitt vackra huvud och såg på prästen över sin axel. Hon såg ut som Frälsarens moder vid korsets fot. Prästen stod orörlig som en bildstod och pekade alltjämt på galgen.

Till sist sade zigenerskan till honom:

— Den inger mig mindre fasa än ni.

Då lät han långsamt armen sjunka ned och sänkte, förkrossad, blicken.

— Om dessa stenar kunde tala, mumlade han, ja, då skulle de i sanning säga: “Här är en olycklig människa!”

Han fortsatte att tala. Flickan, som låg på knä framför galgen, insvept i sitt långa, böljande hår, lät honom tala, utan att avbryta honom. Nu var hans ton mild och klagande, i sällsam kontrast till det stränga, befallande uttrycket över hans ansikte.

— Jag älskar er. O, det är verkligen sant, att jag gör det! Märks det då inte något av den eld, som förtär mitt hjärta? Är den inte förtjänt av något medlidande? Ack, unga flicka, dag och natt, ja, dag och natt, förtjänar det intet medlidande? Denna kärlek dag och natt, den är en tortyr, säger jag er. O, jag lider alltför mycket, mitt stackars barn. Skall [ 335 ]ni således aldrig förlåta mig? Skall ni alltid hata mig? Det är således slutet? Förstår ni, det är just det, som gör mig elak och förhatlig för mig själv! Ni ser inte ens åt mig! Ni tänker kanske på något annat, under det att jag talar till er, under det att jag rysande står vid gränsen till evigheten för oss båda! Ni utstrålar den vackraste mildhet, ni är alltigenom god och medlidsam. Ack, ni hyser inte illvilja mot någon mer än mig! O, ett sådant öde!

Han dolde ansiktet i händerna. Den unga flickan hörde honom gråta. Det var första gången. När han sålunda stod upprätt, skakad av snyftningar, föreföll han olyckligare och mera bönfallande, än om han hade legat på knä. Han gråt en lång stund.

— Men ack, fortsatte han, då de första tårarna gått över, jag finner inga ord. Och dock har jag tänkt så mycket på det, jag skulle säga er. Nu darrar och ryser jag jag vacklar i det avgörande ögonblicket, jag känner, att tillintetgörelsen omsveper oss, och jag stammar. O, jag faller ned på stenläggningen, om ni inte har förbarmande med mig, med er! Döm inte oss båda till döden! Om ni visste, hur högt jag älskar er! Hurudant mitt hjärta är! O, ett sådant förräderi mot all dygd! Såsom läkare gör jag narr av vetenskapen, såsom ädling släpar jag mitt namn i smutsen, såsom präst använder jag min mässbok såsom huvudgärd åt vällusten, jag spottar min Gud i ansiktet! Allt detta för dig, tjuserska, för att vara ditt helvete mera värdigt! Och du vill inte veta av den fördömde! O, skall jag säga dig allt… o, något ännu ohyggligare…

Då han uttalade dessa sista ord, blev hans uppsyn alldeles vild. Han stod tyst ett ögonblick; så fortsatte han, som om han talat för sig själv, med hög röst:

— Kain, vad har du gjort av din broder?

Han gjorde åter ett uppehåll, och sedan fortsatte han:

— Vad har jag gjort av honom, o, Herre? Jag har tagit mig an honom, jag har fött honom, uppfostrat honom, älskat honom, avgudat honom, och jag har dödat honom! Ja, Herre, just nyss, inför mina ögon, krossade de hans huvud mot stenarna i ditt hus, och det var för min skull, för denna kvinnas skull, för hennes skull!

Hans blick var glanslös, hans röst nära att brista. Mekaniskt upprepade han flera gånger, som det sista slaget av en klocka som förlänger sina vibrationer:

— För hennes skull.

Sedan frambringade hans tunga inte något artikulerat ljud, ehuru hans läppar fortsatte att röra sig. Plötsligt sjönk han åter till marken, liksom något som störtar samman, och förblev liggande på marken, med huvudet mot knäna.

En lätt rörelse, som den unga flickan gjorde, då hon drog undan sin fot, återkallade honom till medvetande. Han strök sig långsamt med [ 336 ]handen över sina insjunkna kinder och stirrade några ögonblick som bedövad på sina fingrar som var våta.

— Vad? mumlade han. Jag har gråtit!

Så vände han sig mot zigenerskan i outsäglig förtvivlan.

— Ack! Ni har kallt åsett hur jag gråtit! Barn, vet du då inte, att dessa tårar är lava? Är det således sant? Ingenting hos en människa, som man hatar, kan röra oss. Du skulle kunna se mig dö, och du skulle skratta. O! Jag, jag vill inte se dig dö! Ett ord! Ett enda ord av förlåtelse! Såg mig inte, att du älskar mig, säg endast, att du skulle vilja, att du kunde göra det, det skall vara tillräckligt, och jag skall rädda dig. Varom icke… O! Tiden går, jag bönfaller dig vid allt som är heligt, vänta inte, tills jag blivit av sten, liksom denna galge, vilken också gör anspråk på dig! Betänk, att jag håller bådas öde i min hand, att jag är vanvettig, det är ohyggligt, att jag kan låta dig gå under och att det under oss gapar en bottenlös avgrund, olyckliga, där jag skall förfölja dig i all evighet! Ett vänligt ord! Säg ett enda ord! Blott ett enda ord!

Hon öppnade munnen för att svara honom. Han kastade sig på knä framför henne för att i tillbedjan uppfånga det ord, måhända av ånger, som skulle falla från hennes läppar. Hon sade till honom:

— Ni är en mördare!

Prästen slöt henne med raseri i sina armar och skrattade hemskt.

— Nåväl, ja! Mördare! sade han. Och jag skall äga dig. Du vill inte ha mig till slav, då skall du få mig till herre. Jag skall äga dig! Jag har en håla, dit jag skall släpa dig. Du skall följa mig! Du måste följa med mig, i annat fall utlämnar jag dig! Du måste dö, mitt vackra barn, eller tillhöra mig! Tillhöra prästen! Tillhöra avfällingen! Tillhöra mördaren! Från och med denna natt, hör du det? Seså, till glädjen! Kom! Kyss mig, dåraktiga flicka! Graven eller min säng!

Hans ögon gnistrade av raseri och smutsigt begär. Den unga flickans hals rodnade under hans liderliga mun. Hon kämpade förtvivlat i hans armar. Han betäckte henne med kyssar.

— Bit mig inte, avgrundsande! ropade hon. O, förhatliga, giftiga munk! Släpp mig! Jag rycker av dig ditt gemena gråa hår och kastar det nävtals i ditt ansikte!

Han rodnade, han bleknade; så släppte han henne och stirrade på henne med dyster min. Hon, som nu trodde sig ha avgått med segern, fortsatte:

— Jag säger dig, att jag tillhör min Febus, att det är Febus jag älskar, att det är Febus, som är vacker! Du, präst, du är gammal! Du är ful! Gå din väg!

Han utstötte ett skri, liksom en olycklig stackare på vilken man applicerar brännjärnet.

— Dö då! sade han, gnisslande med tänderna. Hon såg hans hemska [ 337 ]uppsyn och ville fly. Han grep åter tag i henne, ruskade henne, kastade henne till marken och gick hastigt fram mot Tour-Roland, i det han vid hennes vackra händer släpade henne efter sig på stenläggningen.

Då han kom fram dit, vände han sig åter till henne.

— För sista gången, vill du tillhöra mig?

Hon svarade med eftertryck:

— Nej!

Då ropade han med hög röst:

— Gudule! Gudule! Här är zigenerskan! Utkräv hämnd.

Den unga flickan kände sig plötsligt gripas om armen. Hon vände på huvudet; det var en köttlös arm, som stacks ut genom en glugg i väggen och som höll fast henne som en järnhand.

— Håll henne säkert fast! sade prästen. Det är den förrymda zigenerskan. Släpp henne inte. Jag skall gå efter vakten. Du skall få se henne bli hängd.

Ett gutturalt skratt där inifrån besvarade dessa blodiga ord.

— Hahahaha!

Zigenerskan såg prästen springande avlägsna sig i riktning mot Pont Notre-Dame. Från detta håll hördes hästtramp.

Den unga flickan hade känt igen den elaka cellkvinnan. Flämtande av förfäran, försökte hon göra sig fri. Hon vred sig, hoppade i sin förtvivlan av och an, men den andra höll fast henne med oerhörd styrka. De magra, beniga fingrarna, som höll henne, var hårt hopklämda och slöt sig kring hennes arm. Man hade kunnat säga att denna hand var fastnitad vid hennes arm.

Utmattad föll hon tillbaka mot muren, och då kom dödsfruktan över henne. Hon tänkte på livets skönhet, på ungdomen, på himmelen, på naturen, på kärleken, på Febus, på allt det, som undflydde henne, och på allt det, som närmade sig henne, på prästen, som angivit henne, på bödeln, som var på väg hit, på galgen, som fanns där. Då kände hon, hur förfäran steg upp ända till hårfästet, och hon hörde cellkvinnans hemska skratt, då hon sakta sade till henne:

— Hahaha! Du blir hängd!

Halvdöd vände hon sig om mot gluggen och såg genom gallret säckkvinnans vilda uppsyn. — Vad har jag gjort er? frågade hon tonlöst.

Cellkvinnan svarade inte utan började i stället nynna i irriterad och hånfull ton:

— Zigenerska! Zigenerska! Zigenerska!

Den olyckliga Esmeralda lät huvudet sjunka ned under det böljande håret, ty hon förstod, att hon inte hade att göra med en mänsklig varelse.

Plötsligt utbrast cellkvinnan, som om zigenerskans fråga behövt hela denna tid för att tränga fram till hennes medvetande:

— Du frågar, vad du har gjort mig! Ah! Vad du har gjort mig, zigener[ 338 ]ska! Nåväl, hör på. Jag hade ett barn! Förstår du? Jag hade ett barn! Ett barn, säger jag dig! En vacker liten flicka! Min Agnes, fortsatte hon vilt, i det hon kysste någonting inne i mörkret. Nåväl! Förstår du, zigenerska, man tog ifrån mig mitt lilla barn, man stal mitt barn, man åt upp mitt barn. Det är, vad du har gjort mig.

Den unga flickan svarade som lammet i fabeln:

— Ack, då var jag kanske inte född!

— Jo då! svarade cellkvinnan. Du måste ha varit född då. Du var en av dem. Hon skulle nu ha varit vid din ålder! Låt se! I femton år har jag varit här, i femton år har jag lidit, i femton år har jag bett, i femton år har jag stött mitt huvud mot dessa fyra väggar. Jag säger dig, att det var zigenerskor, som stal henne från mig, hör du det? Och som åt upp henne med sina tänder. Har du intet hjärta? Föreställ dig endast, hur det känns att se ett barn leka, ett barn dia, ett barn sova. Det är så oskyldigt. Nåväl, det är just det, som de har tagit från mig, som de har dödat! Den gode Guden, han vet det väl! I dag är det min tur, i dag skall jag äta en zigenerskas kött. Stackars liten! Medan hon sov! Och om de väckte henne, medan de förde bort henne, fick hon skrika förgäves, ty jag var inte där! Ah, zigenarmödrar, ni har ätit upp mitt barn! Nu har turen kommit till mig.

Sedan skrattade hon eller gnisslade med tänderna, ty dessa två saker liknade varandra i detta hemska ansikte. Dagen började inbryta. En askgrå reflex upplyste otydligt denna scen, och galgen framträdde allt tydligare och tydligare på torget. Åt andra hållet, i riktning mot Pont Notre-Dame, tyckte den stackars livdömda sig höra hästtramp, som kom närmare.

— Min fru! utropade hon, i det hon knäppte ihop händerna och föll på knä, utom sig av fruktan. Min fru, hav medlidande! De kommer. Jag har inte gjort er någonting. Vill ni se mig dö på detta förfärliga sätt inför era ögon? Ni har medlidande, det är jag säker på. Det är alltför ohyggligt. Släpp mig, så att jag kan fly. Släpp mig! Nåd! Jag vill inte dö!

— Återge mig mitt barn! sade cellkvinnan.

— Nåd! Nåd!

— Återge mig mitt barn!

Åter sjönk den unga flickan tillbaka, utmattad, maktlös, med en döendes uttryck i blicken.

— Ack! stammade hon. Ni söker ert barn, jag söker mina föräldrar.

— Återge mig min lilla Agnes, fortsatte Gudule. Vet du inte, var hon är? Dö då! Jag skall tala om det för dig. Jag var en glädjeflicka, jag hade ett barn, man tog ifrån mig mitt barn. Det var zigenerskorna. Du inser väl, att du måste dö. Då din mor, zigenerskan, kommer och frågar efter dig, skall jag säga till henne: “Mor, titta i galgen därborta!” Eller också måste du återge mig mitt barn. Vet du var hon är, min lilla flicka? Nåväl, [ 339 ]då skall jag visa dig. Här är hennes lilla sko, allt som återstår mig av henne. Vet du, var maken är? Om du vet det, så tala om det för mig, och även om den finns i andra änden av världen, skall jag gå dit på mina knän och hämta den.

Med dessa ord sträckte hon ut den andra armen genom gluggen och visade zigenarflickan den broderade lilla skon. Det var nu tillräckligt ljust för att man skulle kunna urskilja dess form och färg.

— Visa mig denna sko, sade zigenerskan darrande. Gud! Gud! Och med sin fria hand öppnade hon hastigt den lilla påsen, prydd med gröna glaspärlor, som hon bar vid barmen.

— Ha! brummade Gudule. Leta du i din djävulska amulett! Hon hejdade sig plötsligt, darrande i hela kroppen, och utropade med en röst, som kom ur djupet av hennes hjärta: Min dotter!

Zigenerskan hade just tagit upp ur påsen en liten sko, som var alldeles lik den andra. Vid denna lilla sko satt ett pergament, på vilket var skrivet följande vers:

“Då du en make till denna ser,
Din mor sina armar mot dig utbrer.”

Blixtsnabbt hade cellkvinnan jämfört de två skorna, läst det, som stod skrivet på pergamentet och sedan tryckt sitt av sällhet strålande ansikte mot fönstret och ropat:

— Min dotter! Min dotter!

— Min mor! svarade zigenerskan.

Muren och järnstängerna var mellan dem.

— O, muren! utbrast cellkvinnan. O, att se henne och inte kunna kyssa henne! Din hand! Din hand!

Den unga flickan stack in armen genom öppningen, cellkvinnan kastade sig över hennes hand, pressade sina läppar mot den, och förblev i denna ställning, försänkt i denna kyss, i det hon inte gav ifrån sig något annat livstecken än en snyftning, som gång på gång höjde hennes bröst. Men tårarna strömmade över hennes kinder, i tystnaden, i mörkret, som ett nattregn. Den stackars modern uttömde över denna tillbedda hand denna djupa, svarta källa av sorg, ned i vilken hela hennes förtvivlan hade silat sig droppe för droppe i femton år.

Plötsligt reste hon sig upp, kastade tillbaka sitt långa gråa hår ur pannan, försökte, utan att säga ett ord, att med båda händerna och en lejoninnas raseri skaka järnstängerna för gluggen. Men de gick inte att rubba. Då skyndade hon in i ett hörn av cellen efter en stor sten, som tjänade henne till huvudgärd, och kastade den så våldsamt, att en av järnstängerna brast. En ny stöt sprängde helt och hållet det gamla järnkorset, som stängde till gluggen. Med uppbjudande av hela sin [ 340 ]styrka lyckades hon sedan avlägsna de rostiga stängerna. Det gives ögonblick, då en kvinnas händer besitter övermänskliga krafter.

Då vägen sålunda var fri, och därtill erfordrades mindre än en minut, grep hon dottern om midjan och drog in henne i cellen.

— Kom, så att jag kan draga dig ut ur avgrunden! mumlade hon.

Då dottern befann sig inne i cellen, satte cellkvinnan långsamt ner henne på marken, lyfte sedan upp henne igen och bar henne på sina armar, som om hon alltjämt endast vore hennes lilla Agnes, och gick av och an i den trånga cellen, yr av glädje, skrikande, sjungande, kyssande dottern, talande till henne, skrattande, smältande i tårar, allt på en gång, allt våldsamt.

— Min dotter! Min dotter! Jag har min dotter! Här är hon! Den gode Guden har återgivit mig henne. Ha, kom hit allesammans! Finns det ingen där, som kan se, att jag återfått min dotter? Herre Jesus, vad hon är vacker. Jaså, zigenerskor hade inte ätit upp henne! Vem sade, att de hade gjort det? Min lilla flicka! Min lilla flicka! Kyss mig! Dessa goda zigenerskor! Jag älskar zigenerskorna! Jaså, det är verkligen du! Det var därför, som det klack till i mitt hjärta för var gång, som du gick förbi. Och jag tog det för hat! Förlåt mig, min Agnes, förlåt mig! Du tyckte, att jag var mycket elak, gjorde du inte? Jag älskar dig! Har du ännu kvar det där lilla födelsemärket på halsen! Låt mig se det. Hon har det ännu kvar. O, du är så vacker. Visa mig något lika vackert! O, jag kan svara för att hon skall få tillbedjare. Jag har gråtit i femton år. Hela min skönhet är borta, men den har kommit tillbaka hos henne. Kyss mig.

Hon sade tusentals andra dårskaper, vilkas hela behag låg i den ton, vari de uttalades; hon bringade den stackars flickans klädsel i oordning, så att dottern rodnade, glättade ut hennes silkeslena hår med handen, kysste hennes fot, hennes knä, hennes panna, hennes ögonlock, var hänförd över allt. Den unga flickan lät henne hållas, och upprepade endast då och då med sänkt röst och med oändlig ömhet:

— Min mor!

— Förstår du, min lilla flicka, fortsatte cellkvinnan, i det hon avbröt sina ord med kyssar, förstår du, jag skall älska dig så högt. Hädanefter skall vi vara så lyckliga. Vi skall ge oss av härifrån. Jag har ärvt någonting i Reims, i vår hemtrakt. Reims, du vet väl? Ah, nej, det vet du ju inte, du var alldeles för liten! Om du visste, vad du var vacker vid fyra månaders ålder! Du hade sådana små fötter, att det kom folk ända från Epernay, som ligger fem mil därifrån, bara för att se på dem. Vi skall ha ett fält och ett hus. Du skall sova i min egen säng. O, min Gud, vem hade kunnat tro det? Jag har återfått min dotter.

— O, min mor! sade den unga flickan, som äntligen fått styrka att tala trots sin sinnesrörelse, zigenerskan har talat om det för mig. Det fanns en god zigenerska bland vårt folk, som dog i fjol och som alltid tog sig an [ 341 ]mig, som om hon varit min fostermor. Det var hon, som band fast den lilla skon kring min hals. Hon brukade alltid säga till mig: “Lilla flicka, var rädd om den här saken. Den är en skatt. Den skall hjälpa dig att återfinna din mor. Du bär din mor vid halsen.” Hon förutsade det, zigenerskan!

Säckkvinnan slöt åter dottern i sina armar.

— Kom, sade hon, låt mig kyssa dig! Du säger det där så vackert. När vi kommer hem, skall vi sätta de här små skorna på ett litet Jesusbarn i kyrkan. Det är vi skyldiga den goda heliga jungfrun. Min Gud, en sådan vacker röst du har! När du nyss talade till mig, var det som musik. O, min Gud, jag har således återfunnit mitt barn! Men är det verkligen möjligt? Kan det vara sant? Man måtte inte dö av något, eftersom jag inte har dött av glädje.

Och sedan klappade hon åter i händerna, skrattade och utropade:

— Vi skall bli så lyckliga!

I detta ögonblick ekade det i cellen av vapenklang och galopperande hästar, som tycktes komma från Pont Notre-Dame och rycka fram allt mer och mer på kajen. I förtvivlan kastade zigenerskan sig i säckkvinnans armar.

— Rädda mig! Rädda mig, min mor! Det är de, som kommer! Cellkvinnan bleknade.

— O, himmel! Vad säger du? Jag hade glömt, att man förföljer dig! Vad har du gjort?

— Det vet jag inte, svarade det olyckliga barnet, men jag är dömd till döden.

— Till döden! upprepade Gudule och vacklade, som träffad av blixten. Till döden! upprepade hon långsamt och såg med stel blick på dottern.

— Ja, min mor, svarade den unga flickan i förtvivlan. De vill döda mig. De kommer för att gripa mig. Den där galgen är avsedd för mig! Rädda mig! Rädda mig! De är här! Rädda mig!

Cellkvinnan satt ett ögonblick som förstenad, så skakade hon tveksamt på huvudet och brast plötsligt i skratt, men i sitt förfärliga skratt, som nu återkommit till henne.

— Hahaha! Nej! Det är en dröm, som du berättar för mig. Ah! Ja, att jag skulle ha förlorat henne, att hon varit förlorad för mig i femton år, att jag återfunnit henne och att det skulle vara endast en minut! Att man sedan åter skulle taga henne ifrån mig, och därtill nu, när hon är så vacker, när hon är stor, när hon talar till mig, när hon älskar mig, att det är nu som de skulle komma för att uppsluka henne inför mina ögon, jag som är hennes mor! O, nej! Något sådant är inte möjligt! Den gode Guden kan inte tillåta något sådant!

Nu tycktes kavalkaden stanna, och man hörde på avstånd en röst, som sade:

[ 342 ]— Hitåt, messire Tristan! Prästen sade, att vi skulle finna henne vid Råtthålet. Hästtrampet vidtog åter.

Cellkvinnan sprang upp med ett utrop av förtvivlan.

— Fly, fly, mitt barn! Jag kommer ihåg allt. Du har rätt. Det är döden! O, fasa! Förbannelse! Fly!

Hon stack ut huvudet genom gluggen och drog det hastigt tillbaka igen.

— Stanna! viskade hon kort och sorgset, i det hon konvulsiviskt tryckte handen på zigenarflickan, som var mera död än levande. Stanna! Andas inte! Det finns soldater runt omkring. Du kan inte gå ut härifrån. Det är alldeles för ljust.

Hennes ögon var torra och brännande. Hon förblev tyst ett ögonblick, sprang av och an i cellen, stannade då och då och slet av hela nävar av sitt gråa hår, som hon sedan tuggade mellan tänderna.

Plötsligt sade hon:

— De kommer närmare. Jag skall tala med dem. Göm dig i hörnet därborta. Där kan de inte se dig. Jag skall säga dem att du har flytt, att jag lät dig gå.

Hon satte ned dottern, ty hon hade hela tiden burit henne på sina armar, i ett hörn av cellen, som inte syntes utifrån. Hon lät henne krypa ihop och ordnade allt, så att varken hennes fot eller hand stack fram ur mörkret; sedan släppte hon ned hennes långa, svarta hår och bredde ut det över hennes vita klänning, för att den inte skulle synas, och ställde framför henne sin vattenkruka och sin sten, de enda föremål hon hade, i tanke att de skulle dölja henne. Och när allt var färdigt, kände hon sig litet lugnare till sinnes, föll på knä och bad. Då dagen just inbrutit, var det ännu mycket mörkt i Råtthålet.

I samma ögonblick hördes prästens röst, denna infernaliska röst, alldeles i närheten av cellen.

— Hitåt, kapten Febus de Châteaupers!

Vid detta namn och denna röst ryckte Esmeralda till, där hon låg hopkrupen i sin vrå.

— Rör dig inte! sade Gudule.

Hon hade knappast talat ut förrän bullret av män, vapen och hästar stannade kring cellen. Modern reste sig hastigt upp och trädde fram till luckan och ställde sig framför den för att täppa till öppningen. Hon såg en stor trupp beväpnade män till fots och till häst uppställd på torget. Den som förde befälet, steg av hästen och kom fram till henne.

— Gumma, sade mannen, som hade ett vilt utseende, vi letar efter en trollpacka för att hänga henne, och man har sagt oss, att du hade hand om henne.

Den stackars modern anlade en så likgiltig uppsyn, hon kunde, och svarade:

[ 343 ]— Jag förstår inte alls, vad ni talar om.

Den andre fortsatte:

— Guds huvud! Vad var det då för en historia den där vilt stirrande prästen berättade för oss? Var är han?

— Nådig herre, han har försvunnit, sade en soldat.

— Seså, gamla toka, fortsatte anföraren. Ljug inte för mig. Man har överlämnat en trollpacka i ditt förvar. Var har du gjort av henne?

Cellkvinnan ville inte neka rent ut, ty hon fruktade att i så fall väcka misstankar, så hon svarade i uppriktig och vresig ton:

— Om ni talar om en lång ung flicka, som man alldeles nyss överlämnade i mina händer, så kan jag tala om för er, att hon bet mig i handen och att jag släppte henne. Det är allt. Låt mig nu vara i fred.

Anföraren gjorde en grimas av missräkning.

— Ljug inte för mig, gamla spöke, sade han. Jag heter Tristan l'Hermite, och jag är kungens gode vän, hör du det? I det han såg sig omkring på torget, tillade han: Det är ett namn, som har god klang här.

— Om ni så vore Satan l'Hermite, svarade Gudule, som åter började fatta hopp, skulle jag inte ha något att omtala för er och inte heller vara rädd för er.

— Guds huvud! En sådan argbigga! Jaså, trollpackan har flytt! Åt vilket håll gick hon?

Gudule svarade i oberörd ton:

— Rue du Mouton, tror jag.

Tristan vände sig om och gjorde tecken till uppbrott åt sina män.

Cellkvinnan drog ett andetag av lättnad.

— Nådig herre, sade plötsligt en bågskytt, fråga den gamla häxan, varför järnstängerna för hennes glugg är sönderbrutna.

Denna fråga uppfyllde åter den stackars moderns hjärta med förtvivlan. Hon förlorade emellertid inte helt och hållet sin sinnesnärvaro.

— De har alltid varit sådana, stammade hon.

— Jaså! svarade bågskytten. Ännu i går bildade de ett vackert svart kors, som kom en att känna sig riktigt andäktigt stämd.

Tristan kastade en skarp blick på cellkvinnan.

— Jag tror, att man känner sig smått illa till mods!

Den stackars kvinnan insåg, att allt berodde på att hon höll god min, och fastän hon kände döden i hjärtat, började hon hånskratta åt dem.

— Asch, sade hon. Karlen är full! Det är mera än ett år sedan en kärra, lastad med sten, stötte emot mitt fönster och slog sönder gallret. Jag kommer ännu ihåg, hur jag grälade på kusken.

— Det är sant, sade en annan bågskytt. Jag var med, när det hände.

Överallt finns det människor, som har sett allt. Bågskyttens oväntade vittnesmål piggade upp cellkvinnan, som, då hon undergick detta förhör, passerade över en avgrund på en knivegg.

[ 344 ]Men hon var dömd till att omväxlande kastas mellan hopp och fruktan.

— Om en kärra gjort det där, återtog den förste soldaten, borde väl järnstängerna vara böjda inåt, men som ni ser är de böjda utåt.

— Ha, ha! sade Tristan l'Hermite till soldaten. Du har lika fin näsa som någon inkvisitor vid Châtelet! Svara genast på vad han säger, käring!

— Min Gud! utbrast hon i förtvivlan och brast i tårar mot sin vilja. Jag försäkrar er, nådig herre, att det var en kärra, som sprängde järnstängerna. Ni hörde ju, att den där mannen såg det. Och för resten, vad har den saken att göra med zigenerskan, ni talar om?

— Hm! brummade Tristan.

— För tusan, inföll soldaten, som kände sig smickrad av sin förmans beröm, järnstängerna är ju avbrutna helt nyligen!

Tristan ruskade på huvudet. Kvinnan bleknade.

— Hur länge sedan hände det där med kärran, sade ni?

— För en månad, kanske fjorton dagar sedan, nådig herre. Jag kommer inte längre ihåg det riktigt.

— Hon sade först, att det hände för mer än ett år sedan, anmärkte soldaten.

— Det där ser besynnerligt ut, sade Tristan l'Hermite.

— Nådig herre, ropade hon, i det hon alltjämt stod kvar vid gluggen, darrande av fruktan, att någon av dem skulle sticka in huvudet och titta sig omkring i cellen, nådig herre, jag försäkrar er, att det var en kärra, som förstörde gallret. Jag svär det vid paradisets alla änglar. Om det inte var en kärra, vill jag bli fördömd för tid och evighet och förneka Gud!

— Du inlägger bra mycken iver i den där eden, sade Tristan med en inkvisitorisk blick.

Den stackars kvinnan kände, hur hon blev allt osäkrare och osäkrare. Hon begick redan misstag och förstod med förfäran, att hon sade, vad hon inte borde ha sagt.

Och nu kom en annan soldat fram och ropade:

— Nådig herre, den gamla häxan ljuger. Zigenerskan kan inte ha flytt åt Rue du Mouton till, ty den gatan är avstängd med järnkättingar, och kättingvaktaren har inte sett någon passera den vägen.

Tristan, vars uppsyn för vart ögonblick blev allt mera hotande, frågade nu cellkvinnan:

— Vad har du att svara på detta?

Hon försökte ännu en gång hålla stånd mot detta nya bevis.

— Det vet jag inte, nådig herre, svarade hon. Kanske jag misstog mig. Jag tror förresten, att hon begav sig över floden.

— Det vill säga till andra sidan, sade Tristan. Men det är just inte antagligt, att hon ville återvända till la Cité, där man letade efter henne. Du ljuger, käring.

[ 345 ]— Och förresten, tillade den förste soldaten, så finns det ingen båt vare sig på den här sidan eller på den andra.

— Hon simmade kanske, svarade cellkvinnan, som försvarade sig tum för tum.

— Brukar kvinnor simma? sade soldaten.

— Guds huvud, käring! Du ljuger! Du ljuger! utbrast Tristan i vredesmod. Jag har god lust att låta trollpackan vara i fred och taga dig i stället. En kvarts timmes pinligt förhör kommer måhända att klämma sanningen ur din strupe. Kom nu — du får följa med oss!

Hon klängde sig ivrigt fast vid denna befallning.

— Alldeles så, som ni behagar, nådig herre. Ja, ja! Det pinliga förhöret, det vill jag gärna vara med om. Tag mig med härifrån. Fort! Fort! Låt oss gå med ens! Under tiden kan min dotter fly, tänkte hon för sig själv.

— Guds död! utbrast Tristan. En sådan aptit på att få smaka sträckbänken! Den här galna käringen begriper jag mig inte alls på.

En gammal gråhårig soldat trädde nu fram ur ledet och sade till anföraren:

— Ja, nådig herre, hon är verkligen galen. Om hon låtit zigenerskan gå, är det inte hennes fel, ty hon älskar inte zigenerskor. Jag har tjänstgjort här i femton år, och varenda natt under denna tid har jag hört henne överösa zigenerskorna med förbannelser utan all ända. Och om den vi söker, såsom jag tror, är den lilla danserskan med geten, så avskyr hon henne mer än alla andra.

Gudule gjorde en ansträngning och sade:

— Henne mer än alla andra.

De övriga nattvakternas samstämmiga vittnesbörd bekräftade detta för Tristan. Som han misströstade om att kunna få något ur cellkvinnan, vände han henne ryggen, och hon såg med obeskrivlig ängslan, hur han långsamt närmade sig sin häst.

— Kom nu! brummade han. Framåt! Vi måste fortsätta efterspaningarna. Jag skall inte sova, förrän den där zigenerskan är hängd.

Han tvekade emellertid ännu en stund, innan han besteg sin häst. Gudule svävade mellan hopp och fruktan, när hon såg honom blicka ut över torget med uppsynen hos en jakthund, som vädrar villebrådets närhet och ogärna avlägsnar sig. Till sist skakade han på huvudet och svingade sig upp i sadeln. Gudules hjärta, som varit hopsnört av ängslan vidgades åter, och i det hon kastade en blick på dottern, som hon hittills inte vågat se åt, viskade hon:

— Räddad!

Den stackars flickan hade hela tiden legat i sin vrå, utan att andas, utan att röra sig, med tanken på döden ständigt framför sig. Hon hade inte gått miste om ett ord av samtalet mellan Gudule och Tristan, och varje styng av ängslan, som genomborrat hennes mors hjärta, hade haft [ 346 ]ett gensvar i hennes eget. Hon hade, så att säga, hört varje knakande i den tråd, som höll henne hängande över avgrunden. Många gånger hade hon tyckt sig höra den brista, och det var nu först, som hon började känna fast mark under sina fötter. I samma ögonblick hörde hon en röst säga till Tristan l'Hermite:

— För tusan, herr prevot, det är inte mitt göra att hänga trollpackor. Pöbelupploppet är nu nedslaget. Nu överlämnar jag åt er att ensam sköta om ert arbete. Ni måste tillåta mig att återvända till mitt kompani, som väntar på sin kapten.

Denna röst tillhörde Febus de Châteaupers. Vad som tilldrog sig inom flickan, är omöjligt att beskriva. Jaså, han var där, hennes vän, hennes beskyddare, hennes stöd, hennes Febus! Hon sprang upp, och innan modern kunnat hindra henne, hade hon rusat fram till gluggen och ropat:

— Febus! Hitåt, min Febus!

Men Febus var inte längre kvar där. Han hade just ridit i galopp kring hörnet av Rue de la Coutellerie. Men Tristan hade ännu inte givit sig iväg.

Med ett rytande av förtvivlan kastade cellkvinnan sig över dottern. Hon drog henne tillbaka så våldsamt, att naglarna trängde in i dotterns hals. Det var emellertid för sent. Tristan hade sett henne.

— Hahaha! utbrast han med ett skratt, som blottade alla hans tänder och kom hans ansikte att påminna om en vargkäft. Två råttor i råttfällan!

— Jag anade just det, sade soldaten.

Tristan klappade honom på axeln. — Du är en bra katt! Men var är Henriet Cousin? tillade han.

En man, som varken hade uniform eller militärisk hållning, trädde ut ur ledet. Hans kläder var till hälften gråa, till hälften bruna, med ärmar av skinn, och han bar en reprulle i sin stora hand. Denne man åtföljde alltid Tristan, som i sin tur alltid åtföljde Ludvig XI.

— Vän, sade Tristan l'Hermite, jag antar, att det där är trollpackan, som vi letar efter. Du skall hänga henne åt mig. Har du din stege med dig?

— Det står en i skjulet till Pelarhuset, svarade mannen. Är det där, som vi skall skipa rättvisa? frågade han och pekade bort mot galgen.

— Ja.

— Åhå! svarade mannen med ett skratt, som var ännu mera djuriskt än Tristans. Då har vi inte lång väg att gå.

— Raska på, sade Tristan. Du får skratta efteråt.

Ända sedan Tristan hade sett hennes dotter och allt hopp var förlorat, hade cellkvinnan inte sagt ett ord. Hon hade kastat den stackars zigenerskan halvdöd in i ett hörn av cellen och återtagit sin post vid gluggen, med händerna vilande på fönsterposten, som två järnklor. Stående så[ 347 ]lunda, lät hon blicken, som åter blivit vild och vansinnig, vandra över soldaterna. Då Henriet Cousin närmade sig cellen, såg hon så vilt på honom, att han förfärad ryggade tillbaka.

— Nådig herre, sade han, i det han återvände till Tristan, vilkendera är det, som skall hängas?

— Den unga.

— Så mycket bättre, ty den gamla tycks inte vara lätt att handskas med.

— Stackars lilla danserska med geten! sade den gråhårige soldaten.

Henriet Cousin närmade sig åter gluggen. Moderns blick kom honom att slå ned sin. Han sade bra nog skyggt:

— Min fru!

Hon avbröt honom och frågade i dämpad ursinnig ton:

— Vad vill du?

— Det är inte ni, svarade han. Det är den andra.

— Vilken andra?

— Den unga.

Hon ruskade på huvudet och utbrast:

— Här finns ingen! Här finns ingen! Här finns ingen!

— Jo, svarade bödeln. Det vet ni mycket väl. Låt mig taga den unga. Er skall jag inte göra något ont.

Hon svarade med ett hemskt hånskratt:

— Jaså, du vill inte göra mig något ont!

— Låt mig ta den andra. Det är herr profossen, som vill det.

Hon upprepade med en galnings uppsyn:

— Här finns ingen.

— Jo, säger jag, svarade bödeln. Vi har alla sett, att ni är två.

— Det är bäst, att du ser efter en gång till! sade cellkvinnan med ett hånskratt. Stick in huvudet genom gluggen.

Bödeln kastade en blick på moderns naglar och vågade inte göra det.

— Raska på! ropade Tristan, som just ställt upp sin trupp i en cirkel kring Råtthålet och som satt till häst i närheten av galgen.

Helt bestört återvände Henriet ännu en gång till profossen. Han hade lagt sin reprulle på marken och snurrade med fåraktig min sin hatt mellan händerna.

— Nådig herre, hur skall man kunna komma in? frågade han.

— Genom dörren.

— Det finns ingen.

— Genom fönstret.

— Det är för litet.

— Gör det större, svarade Tristan i vredesmod. Har du inga hackor med dig?

Ur djupet av sin grotta iakttog modern dem alltjämt. Hon hyste inte längre något hopp, hon visste inte, vad hon ville, men hon ville inte, att [ 348 ]man tog ifrån henne dottern.

Henriet Cousin gick till skjulet vid Pelarhuset och hämtade sina verktyg. Från samma plats tog han även fram dubbelstegen, som han lutade mot galgen. Fem à sex män av profossens folk beväpnade sig med järnspett och hackor, och Tristan följde med dem till cellgluggen.

— Käring, sade profossen i sträng ton, utlämna godvilligt denna flicka åt oss!

Hon såg på honom, som om hon inte förstod honom.

— Vid Guds huvud! utbrast Tristan. Varför vill du hindra oss att hänga denna trollpacka på kungens befallning.

Den stackars kvinnan uppgav sitt vanvettiga skratt.

— Varför? Jo, därför att hon är min dotter.

Den ton, vari hon uttalade dessa ord, kom till och med Henriet Cousin att rysa.

— Det gör mig ont, svarade profossen. Men det är kungens vilja.

Hennes skratt blev ännu gällare och hemskare.

— Vad bryr jag mig om din kung? Jag säger dig ju, att hon är min dotter!

— Bryt igenom muren, sade Tristan.

För att göra en tillräckligt stor öppning var det endast nödvändigt att taga bort ett varv stenar nedanför gluggen. Då modern hörde hur hackorna och järnspetten bearbetade hennes fästning, utstötte hon ett ohyggligt skri, och sedan började hon hastigt springa omkring i sin cell, en vilddjursvana, som hon lagt sig till med under vistelsen i cellen. Hon sade inte ett ord, men hennes ögon lågade. Soldaterna isades av förfäran i djupet av sina hjärtan.

Helt plötsligt grep hon sin gatsten, skrattade och kastade den med båda händerna mot de arbetande. Stenen, som var illa måttad, ty hennes händer darrade, träffade inte någon, utan föll ned framför fötterna på Tristans häst. Hon gnisslade med tänderna.

Ehuru solen ännu inte gått upp riktigt, hade det emellertid blivit full dager, och ett rosafärgat sken omgav Pelarhusets förvittrade skorstenar. Det var den timme, vid vilken de morgontidigaste människorna i den stora staden öppnade sina fönstergluggar på taken. Några bönder, några fruktmånglare, som på sina åsnor var på väg till hallarna, började passera över Grèvetorget. De stannade ett ögonblick framför truppen av soldater, som omgav Råtthålet, tittade med förvånade uppsyner och fortsatte sin väg.

Cellkvinnan hade nu gått och satt sig bredvid dottern, som hon skyddade med hela sin kropp. Där satt hon nedhukad, med stel blick och lyssnade på den stackars flickan, som inte rörde sig men som sakta mumlade “Febus! Febus!”

I samma mån som arbetet på murens förstörande framskred, drog [ 349 ]modern sig mekaniskt tillbaka och tryckte dottern närmare intill muren. Helt plötsligt såg cellkvinnan, hur stenen (ty hon höll ständigt blicken riktad på den) började ge vika och hon hörde Tristans röst driva på de arbetande. Då liksom vaknade hon upp ur ett slags bedövning, i vilken hon sjunkit, och ropade högt, och när hon nu talade, var det som om varje slags förbannelse hade trängts på hennes läppar och ville ut samtidigt:

— Åh! Men det är ju ohyggligt! Ni är ena riktiga skurkar! Tänker ni verkligen taga ifrån mig min dotter! Jag säger er, att hon är min dotter. O, de pultronerna! O, de bödelsdrängarna! De eländiga, mordiska skurkarna. Hjälp! Hjälp! Hjälp! Vill de verkligen taga ifrån mig mitt barn på detta sätt? Vem är det då, som de kallar den gode Guden?

Så vände hon sig med fradga kring munnen, stirrande blick, krypande på alla fyra, ursinnig som en panterhona, mot Tristan och skrek:

— Närma dig bara ett steg för att taga min dotter ifrån mig. Förstår du inte, att denna kvinna säger dig, att det är hennes dotter? Vet du vad det vill säga att ha ett barn, du varghane? Har du aldrig parat dig med din varghona? Har hon aldrig fått någon vargunge med dig? Och om du har ungar, är det då ingenting, som rör sig inom dig, när de tjuter?

— Ned med stenen, sade Tristan. Den är riktigt lös nu.

Nu stacks järnspett in under den tunga stenen. Såsom vi redan sagt, var den moderns sista förskansning. Hon kastade sig över den, hon försökte hålla den kvar på dess plats, hon slet i stenen med naglarna, men den tunga massan, som satts i rörelse av sex män, gled ut ur hennes grepp och föll sakta på marken utefter järnspetten.

När modern såg, att tillträdet var fritt, kastade hon sig ned på golvet framför öppningen och täppte till den med sin kropp, i det hon vred sina armar, dunkade huvudet mot stengolvet och ropade med hes, nästan oartikulerad röst:

— Hjälp! Hjälp! Elden är lös!

— Tag nu flickan, sade Tristan med samma orubbliga lugn.

Modern såg på soldaterna med en sådan skräckinjagande min, att de kände större lust att retirera än att rycka fram.

— Nå, seså! sade profossen. Henriet Cousin, framåt!

Ingen rörde sig ur fläcken.

Profossen svor.

— Vid Kristi huvud! Sådana krigare! Rädda för en kvinna?

— Nådig herre, sade Henriet, kallar ni det där för en kvinna?

— Hon har en lejonman, sade en annan.

— Seså! återtog profossen. Öppningen är tillräckligt stor. Ryck fram tre man i ledet, liksom vid stormningen av Pontoise. Låt oss äntligen bli färdiga med det här, vid Muhammeds död! Den förste, som ryggar tillbaka, klyver jag mitt itu!

[ 350 ]Placerade sålunda mellan profossen och modern, tvekade soldaterna ett ögonblick. Så fattade de sitt beslut och ryckte fram mot Råtthålet.

När cellkvinnan såg det, reste hon sig plötsligt på knäna, kastade tillbaka håret, som föll ned över hennes ansikte, och lät sedan sina magra vissnade händer falla ned utefter sidorna. Stora tårar vällde upp i hennes ögon och flödade sedan nedför hennes fårade kinder, liksom en ström nedför en flodbädd. Samtidigt började hon tala, men i så bönfallande, så mild, så undergiven och så hjärtslitande ton, att mer än en av soldaterna, som omgav Tristan och som inte ens skulle ha varit rädda för att äta människokött, torkade sig i ögonen.

— Nådigaste herrar, nådigaste herrar sergeanter, ett ord! Det är en sak, jag måste tala om för er. Det är min dotter, förstår ni, min kära lilla dotter, som jag hade förlorat. Hör på, det är en hel historia. Ni skall veta, att jag mycket väl känner till herrar sergeanter. De var mycket snälla mot mig förr i tiden, då de små gossarna brukade kasta sten på mig, därför att jag var en glädjeflicka. Ni skall få se, att ni låter mig behålla mitt barn, när ni får reda på allt. Ja, jag har varit en stackars glädjeflicka. Det var zigenerskorna, som stal henne från mig. Och dock har jag gömt hennes lilla sko i femton år. Titta! Här är den. Sådana här små fötter hade hon. I Reims! Chantefleurie! Rue Folle-Peine! Ni känner kanske allesammans till det där. Det var jag. I er ungdom, det var en glad tid, och det gick muntert till. Ni kommer att ha medlidande med mig, mina nådiga herrar, inte sant? Zigenerskorna stal henne ifrån mig. De höll henne skild från mig i femton år. Jag trodde, att hon var död. Men föreställ er, mina kära vänner, jag trodde henne vara död. Jag har tillbragt femton år här i denna grotta, utan någon eld om vintern. Det var svårt. Den kära lilla söta skon! Jag gråt så mycket, att den gode Guden till sist hörde mig. I natt återgav han mig min dotter. Det är ett underverk av den gode Guden. Hon är inte död. Ni kommer inte att taga henne ifrån mig, jag är säker på att ni inte gör det. Om det vore fråga om mig själv, skulle jag inte säga något därom, men att taga henne, ett barn på sexton år! Låt henne få tid på sig att se solen. Vad har hon gjort er? Ingenting alls. Och inte jag heller. Om ni visste, att jag inte har någon annan än henne, att jag är gammal, att det är en välsignelse, som den heliga jungfrun sänder mig! Ni är ju så goda allesammans! Ni visste inte, att det var min dotter, men nu vet ni det. O, jag älskar henne så! Herr överprofoss, jag vill hellre taga emot ett knivstygn i min sida, för att bespara henne en skråma på fingret! Ni som ser så god ut, nådig herre! Det jag nu omtalar för er; förklarar saken för er, inte sant? O, om ni haft en mor, nådig herre! Det är ni som är anförare, låt mig behålla mitt barn. Betänk endast, att jag ber er därom på mina knän, liksom man ber till Jesus Kristus! Jag begär ingenting av någon. Jag är från Reims, mina nådiga herrar, jag rår om en liten jordbit där, som jag fått ärva efter min [ 351 ]morbror Mahiet Pradon. Jag är ingen tiggerska. Jag vill ingenting ha, jag vill endast behålla mitt barn! Den gode Guden, som är allas vår herre, har inte för ro skull återgivit mig henne! Kungen, ni talar om kungen! Kan det bereda honom någon glädje, att man dödar min lilla flicka? För övrigt är det min dotter, min dotter, min, hon är inte kungens, hon är inte er! Jag vill bort härifrån, vi vill båda komma bort härifrån, och när två kvinnor, mor och dotter, stilla och lugnt går sin väg, skall ni låta dem gå sin väg i lugn och ro! Vi hör hemma i Reims. O, ni är så goda, mina nådiga herrar sergeanter, jag älskar er alla! Ni kommer inte att taga ifrån mig min kära lilla flicka, det är omöjligt! Är det inte alldeles omöjligt?

Då hon tystnade, rynkade l'Hermite ögonbrynen, men det var för att dölja en tår, som vällde upp i hans tigeröga. Han övervann emellertid sin svaghet och sade kort och strävt:

— Kungen vill det.

Sedan lutade han sig fram och viskade i Henriet Cousins öra:

— Gör hastigt slut på saken!

Den fruktansvärde profossen kände måhända, att till och med hans hjärta svek honom. Bödeln och soldaterna trädde in i cellen. Modern gjorde intet motstånd. Hon endast släpade sig fram till sin dotter och kastade sig över henne. När zigenarflickan såg soldaterna nalkas, förlänade dödsfruktan henne åter krafter.

— Min mor! utropade hon i en ton av obeskrivlig förfäran. O, min mor! De kommer! Försvara mig!

— Ja, min älskling, jag försvarar dig! svarade modern med svag röst, varpå hon slöt henne i sina armar och betäckte henne med kyssar. Det var i sanning en hjärtslitande syn att se dem båda ligga där på stengolvet, modern över dottern.

Henriet Cousin grep den unga flickan om livet, alldeles under de vackra axlarna. När hon kände beröringen av hans händer, skrek hon: O! och svimmade. Bödeln, från vars ögon stora tårar föll, ville bära bort henne i sina armar. Han försökte lösgöra henne från modern, vilken, så att säga, snott sina armar om dotterns midja, men det grepp, som sålunda förenade henne med dottern var så kraftigt, att det var honom omöjligt att lösa det. Då släpade Henriet Cousin den unga flickan ut ur cellen och modern släpade med. Bådas ögon var slutna.

I detta ögonblick gick solen upp och på torget hade det redan samlats en massa människor, som på avstånd försökte urskilja, vad det var som man släpade över stenläggningen fram mot galgen. Ty Tristan hade en sannskyldig mani att vid alla avrättningar hålla de nyfikna på avstånd. Inga syntes till i fönstren. Men långt borta, högst uppe i det torn av Notre-Damekyrkan, som vetter mot Grèvetorget, avtecknade sig mot den klara morgonhimmelen gestalterna av två män, som tycktes blicka ned på torget.

[ 352 ]Henriet Cousin stannade vid foten av den ödesdigra stegen, och flämtande, så upprörd gjorde honom det som han hade för handen, lade han repet kring den unga flickans vackra hals. Den olyckliga flickan kände den hemska beröringen av hamprepet. Hon slog upp ögonen och såg stengalgens benrangelsarm utsträckt över sitt huvud. Då ruskade hon på sig och ropade med hög, hjärtslitande röst:

— Nej, nej! Jag vill inte!

Modern, vars huvud var alldeles begravt i dotterns kläder, sade inte ett ord, men man såg, hur hela hennes kropp skakade, och man hörde hennes kyssar fördubblas. Bödeln begagnade sig av detta ögonblick till att plötsligt bända upp hennes grepp om den dömda, och hennes armar gav efter, vare sig det nu berodde på utmattning eller förtvivlan. Då tog han den unga flickan på sin axel, varifrån hennes älskliga gestalt behagfullt hängde ned, och sedan satte han sin fot på stegen för att stiga uppför den.

I detta ögonblick slog modern, som legat hopkrupen på stenläggningen, plötsligt upp ögonen. Utan att utstöta något skri, sprang hon upp med ett förfärande uttryck, och liksom då ett vilt djur störtar sig över sitt byte, kastade hon sig över bödelns hand och bet i den. Detta gick blixtsnabbt. Bödeln tjöt av smärta. Man skyndade honom till undsättning och befriade med svårighet hans blödande hand från moderns tänder. Hon teg. Man knuffade brutalt undan henne, och då slog hennes huvud tungt mot marken. Man lyfte upp henne. Hon sjönk tillbaka igen hon var död.

Bödeln, som inte hade släppt den unga flickan, började åter stiga uppför stegen.

Andra kapitlet
“LA CREATURA BELLA BIANCA VESTITA”[1] (Dante)

När Quasimodo såg, att cellen var tom, att zigenerskan var borta, att hon blivit bortförd, medan han försvarat henne, slet han sig i håret med båda händerna och stampade i golvet av sorg och förtvivlan; sedan började han springa genom hela kyrkan och leta efter den unga zigenerskan. Det var just i detta ögonblick som kungens bågskyttar segrande trängde in i [ 353 ]kyrkan, likaledes letande efter zigenarflickan. Den stackars döve klockringaren hjälpte dem i deras letande, ty han anade inte deras ödesdigra avsikter; han trodde, att det var friborgarna som var zigenarflickans fiender. Han själv visade Tristan l'Hermite omkring till alla möjliga gömställen, öppnade lönndörrar, altarets dubbelväggar, lönnrummen i sakristiorna. Om den stackars flickan alltjämt funnits kvar där, skulle det ha varit han, som överlämnat henne i deras händer.

När den outtröttlige Tristan slutligen insett gagnlösheten i sitt letande, fortsatte Quasimodo på egen hand. Tjugu gånger, hundrade gånger om gick han omkring i kyrkan, från ena änden till den andra, från tornen till grunden, steg upp för torntrappan, sprang nedför den, ropade, skrek, kikade in i alla hål, snokade, stack in en tänd fackla i varje valv, desperat, vanvettig, kvidande. Ett vilt djur, som förlorat sin hona, kan inte ryta värre, kan inte vara vildare. Till sist, när han till fullo förvissat sig om att hon var borta, att allt var över, att man hade stulit henne från honom, gick han långsamt nedför torntrappan, denna samma trappa, som han stigit uppför så glad och med sådana lätta steg den dag, då han hade räddat henne. Nu gick han samma väg, med sänkt huvud, stum, tårlös, knappast i stånd att andas. Kyrkan låg åter tyst och övergiven. Bågskyttarna hade lämnat den för att förfölja trollpackan i la Cité. Quasimodo, nu lämnad ensam i detta väldiga Notre-Dame, som ögonblicket förut varit belägrat och så omvärvt av larm och oväsen, begav sig åter till den cell, i vilken zigenarflickan sovit så många veckor under hans beskydd. Då han närmade sig den, kunde han inte låta bli att inbilla sig, att han, då han kom in i den, kanske skulle återfinna henne där. Då han kom fram till den krök av galleriet, från vilken han kunde se den trånga kammaren med dess lilla fönster och dess låga dörr, alldeles under ett djupt valv som ett fågelbo under en gren, svek modet den stackars varelsen och han lutade sig mot en pelare för att inte falla. Han inbillade sig, att hon måhända hade kommit tillbaka, att detta lilla rede var alltför lugnt, alltför tryggt och alltför förtjusande, för att hon inte skulle vara där, och han vågade inte taga ett steg till, av fruktan att se sin illusion skingrad.

— Ja, sade han för sig själv, hon sover kanske, eller ber, så jag får inte störa henne.

Till sist samlade han hela sitt mod, smög sig fram på tåspetsarna, lyssnade, steg in. Tomt! Den lilla cellen var alltjämt tom! Den olycklige mannen gick med långsamma steg omkring i kammaren, lyfte upp bädden och tittade under den, som om hon hade kunnat gömma sig där mellan madrassen och stengolvet. Så skakade han på huvudet och stod där som bedövad. Plötsligt trampade han ursinnigt på sin fackla, så att den slocknade, och utan att ge ett ljud ifrån sig, rusade han med framsträckt huvud mot väggen och föll medvetslös till golvet.

[ 354 ]När han återkom till medvetande, kast de han sig på bädden, rullade av och an på den, kysste vansinnigt den ännu varma plats, på vilken den unga flickan hade sovit; sedan låg han rörlig några minuter, som om han varit nära att uppgiva andan där. Så reste han sig åter upp, lackande av svett, flämtande, utom sig, och började dunka huvudet mot väggen med den hemska regelbundenheten hos kläppen i en av hans klockor och beslutsamheten hos en man, som föresatt sig att krossa sitt huvud. Till sist sjönk han utmattad ned för andra gången. Sedan kröp han ut ur cellen och satt en dryg timme hopkrupen utanför dörren i en ställning av viljelös slöhet. Han yttrade inte ett ord, endast då och då skakade en häftig snyftning hela hans kropp, men det var en snyftning utan tårar.

Det verkade, som om han, medan han i sina dystra tankar begrundade vem som hade kunnat bortföra flickan, först kommit att tänka på ärkedjäknen. Han drog sig till minnes, att endast dom Claude hade en nyckel till trappan, som ledde upp till cellen. Han kom ihåg hans nattliga försök mot Esmeralda, vid det första av vilka han, Quasimodo, hade hjälpt till; det andra hade han omintetgjort. Han drog sig till minnes tusende små omständigheter, och snart kände han sig förvissad om att det var ärkedjäknen som tagit ifrån honom flickan. Och dock, hans tacksamhet, hans tillgivenhet, hans kärlek till denne man var så djupt rotade i hans hjärta, att han till och med i denna stund förmådde motstå svartsjukans och förtvivlans angrepp.

Han tänkte, att ärkedjäknen hade gjort detta, och det blodiga, dödliga hat, som han skulle ha känt mot varje annan förvandlades i den stackars klockringarens bröst endast till ytterligare sorg och förtvivlan, så snart det gällde Claude Frollo.

I det ögonblick, då hans tankar sålunda kretsade kring prästen, och medan kyrkans utsprång belystes av daggryningens första strålar, såg han i översta våningen av Notre-Dame, i den vinkel som formades av den yttre balustraden, en gestalt komma gående. Han kände igen den; det var ärkedjäknen. Claude gick med långsamma och trötta steg. Han såg inte framför sig, då han gick. Han styrde sina steg mot norra tornet; hans ansikte var vänt mot högra flodstranden, och han höjde på huvudet, som om han försökt se någonting över hustaken.

Den döve, som blivit som förstenad av denna plötsliga syn, såg gestalten försvinna in genom dörren till norra torntrappan, varifrån man, som läsaren vet, har utsikt över Hôtel-de-Ville. Quasimodo reste sig upp och följde efter ärkedjäknen.

Quasimodo gick uppför torntrappan för att ta reda på, varför ärkedjäknen gick uppför den, men den stackars ringaren visste inte, vad han ämnade göra, vad han ämnade säga, vad han ville. Han var uppfylld av raseri och av bävan. Ärkedjäknen och zigenerskan kämpade om herraväldet i hans hjärta.

[ 355 ]Då han kommit högst upp i tornet, trädde han inte genast fram ur trappans mörker och ut på den öppna plattformen, utan iakttog först var prästen befann sig. Prästen stod med ryggen vänd mot honom. En genombruten balustrad omger tornets plattform. Prästen, som såg ut över staden, stod med bröstet lutat mot den av balustradens fyra sidor, som vetter mot Pont Notre-Dame.

Quasimodo smög sig fram bakom honom för att se, vad det var han tittade så på, och prästens uppmärksamhet var så helt och hållet upptagen på annat håll, att han inte hörde den döves steg bakom sig.

Utanför balustraden, alldeles under den punkt där prästen hade stannat, satt en av dessa fantastiska stuprännor av sten, som det finns så gott om på gotiska byggnader, och i en skreva på denna ränna hade två vackra blomstånd skjutit upp, som då de skakades av morgonvinden, tycktes hälsa på och skämta med varandra, under det att över tornen, högt upp i luften, hördes fåglarnas muntra kvitter.

Men prästen varken hörde eller såg något av allt detta. Han var en av dessa människor, för vilka varken morgnar, fåglar eller blommor existerar. I hela denna omätliga horisont, som utbredde sig framför honom var hela hans uppmärksamhet koncentrerad på en enda punkt.

Quasimodo brann av iver att fråga honom, vad han hade gjort med zigenarflickan, men ärkedjäknen tycktes i denna stund vara utanför denna världen. Han befann sig uppenbarligen i en sådan sinnesstämning, att jorden skulle kunnat smulas sönder under hans fötter, utan att han märkt det.

Med blicken oavvänt riktad på en och samma fläck stod han orörlig och tyst, och i denna orörlighet och denna tystnad låg det något så skräckinjagande, att den vilde klockringaren ryste och inte vågade störa honom. Allt han gjorde, och det var det enda sättet att utforska ärkedjäknen, var att följa riktningen av hans blick, och den ledde den stackars puckelryggen till Grèvetorget.

På detta sätt uppdagade han, vad det var prästen betraktade. Stegen var rest mot den permanenta stengalgen. På torget var samlade en skara nyfikna och ett antal soldater. En man släpade över stenläggningen någonting vitt, vid vilket någonting svart klängde sig fast. Denne man stannade vid foten av galgen. Där hände det något, som Quasimodo inte kunde urskilja riktigt tydligt, inte därför att hans enda öga inte kunde se så långt, utan därför att en trupp soldater stod i vägen och hindrade honom att se. Dessutom gick solen just upp, och en sådan flod av ljus strömmade över hela horisonten, att det såg ut som om varje punkt av Paris, spiror, skorstenar och husgavlar, plötsligt fattade eld.

Emellertid började mannen stiga uppför stegen. Då såg Quasimodo honom åter tydligt. Han bar en kvinna på axeln, en ung, vitklädd flicka. En repögla låg om hennes hals. Quasimodo kände igen henne. Det var hon!

[ 356 ]Nu hade mannen med sin börda nått upp till toppen av stegen. Där lade han snaran i ordning, och för att se bättre lade sig nu prästen på knä på balustraden.

Plötsligt sparkade mannen undan stegen, och Quasimodo, som de sista ögonblicken inte hade vågat andas, såg nu den stackars flickan dingla av och an, ungefär två famnar över marken, och med den där mannen sittande på axlarna. Repet snurrade runt flera gånger, och Quasimodo såg, hur det ryckte till konvulsiviskt några gånger i zigenarflickans kropp. Prästen å sin sida stirrade med framsträckt hals och ögonen nästan trängande ut ur sina hålor på den hemska gruppen av man och flicka, spindeln och flugan!

I detta ögonblick, som var det ohyggligaste av alla, utstötte prästen ett demoniskt skratt, ett sådant skratt, som kan komma endast från den, som inte längre är människa. Quasimodo hörde inte detta skratt, men han såg det. Klockringaren tog några steg tillbaka, så kastade han sig i raseri över prästen, grep med sina stora händer tag i hans rygg och knuffade dom Claude ned i denna avgrund, över vilken han stod lutad.

— Förbannelse! skrek prästen och föll.

Stuprännan, över vilken han stått lutad, hejdade hans fall. Han klängde sig fast vid den med förtvivlans krafter, men i samma ögonblick som han öppnade munnen för att åter ropa, såg han över kanten av balustraden Quasimodos fruktansvärda och hämndgiriga ansikte och teg.

Under honom var avgrunden, ett fall på över 60 meter, och stenläggningen! I denna förfärliga belägenhet gav ärkedjäknen inte ett ljud ifrån sig. Han endast vred sig på stuprännan och gjorde övermänskliga ansträngningar att klättra uppför den. Men händerna fick intet fäste i graniten, och fötterna gled ständigt utför den svartnade muren. De som stigit upp till toppen av Notre-Dames torn, vet, att muren svänger inåt alldeles under balustraden. Det var just i denna vinkel som den olycklige ärkedjäknen uttömde sina krafter. Han hade inte att göra med en sluttande mur, utan med en mur, som undflydde honom.

Quasimodo hade endast behövt sträcka ut handen för att draga upp honom ur denna avgrund, men han inte ens såg åt honom. Han tittade ned på Grèvetorget, han betraktade galgen, han betraktade zigenerskan. Den stackars döva varelsen stödde armbågarna mot balustraden på samma fläck, där ärkedjäknen hade stått ögonblicket tidigare, och därifrån riktade han sin blick på det enda föremål, som han i detta ögonblick var medveten om. Han stod stum och orörlig, liksom träffad av blixten, förutom det att tårarna strömmade ur detta öga, som aldrig förr fällt mer än en sådan.

Under tiden flämtade ärkedjäknen; hans kala panna badade i svett; hans naglar blödde mot stenarna; han skrapade skinnet av knäna mot väggen. Han kunde höra, hur hans kaftan, som fastnat i stuprännan, för [ 357 ]var gång han rörde sig, sprack sönder mer och mer, och till råga på olyckan slutade rännan med ett blyrör, som gav efter under tyngden av hans kropp. Den stackars uslingen sade sig själv, att när hans händer av trötthet släppte taget, när hans kaftan slets sönder, måste han nödvändigtvis falla, och han isades av förfäran. Då och då kastade han en blick på ett slags utsprång av bildhuggerier tre meter nedanför honom, och ur djupet av sitt förtvivlade hjärta bönföll han himmelen om att han måtte få tillbringa återstoden av sitt liv på denna trånga plats, som upptog en yta av två kvadratfot, om han så skulle få leva i hundra år till. Endast en gång vågade han kasta en blick ned på kyrkplanen, men när han åter höjde huvudet, var det med slutna ögon och håret på ända.

Det låg något ohyggligt i dessa två mäns tystnad. Medan ärkedjäknen på detta ohyggliga sätt kämpade för livet endast några få fot ifrån honom, grät Quasimodo och såg ned på Grèvetorget.

När ärkedjäknen fann, att alla hans ansträngningar endast bidrog till att försvaga det bräckliga stöd, som återstod för honom, beslöt han till sist att förbli alldeles orörlig. Där hängde han nu, hållande sig fast vid rännan, utan att våga andas, orörlig, förutom dessa konvulsiviska rörelser med magen, som man känner i drömmen, när man tycker sig falla. Hans stela ögon stod vidöppna och hade ett uttryck av smärta och förvåning. Emellertid kände han, hur han så småningom förlorade krafterna; hans fingrar gled på rännan; han kände, hur hans armar blev svagare och hans kropp tyngre; blyröret, som höll honom uppe, böjdes mer och mer nedåt. Ehuru han kände fruktan för det, kastade han en blick nedåt på det skarpa taket på kyrkan Saint-Jean-le-Rond, som inte var större än ett hopvikt spelkort. Han betraktade den ena efter den andra av tornets oberörda skulpturer, som i likhet med honom själv hängde ned över avgrunden, men utan att känna fruktan för egen räkning eller medlidande med honom. Runt omkring honom var sten; framför hans ögon de gapande vidundren, på kyrkplanen nedanför honom stenläggningen, över hans huvud den gråtande Quasimodo.

Nere på kyrkplanen stod några nyfikna, som stirrade och undrade, vad det var för en galning, som roade sig på detta besynnerliga sätt. Prästen kunde höra dem säga — ty deras röster nådde honom tydliga och gälla:

— Men han bryter ju halsen av sig!

Quasimodo grät.

Skummande av raseri och fasa, insåg ärkedjäknen till sist att allt var gagnlöst. Han samlade emellertid sina återstående krafter till en sista ansträngning. Han halade sig upp på rännan, stötte med knäna mot muren, klängde sig med händerna fast i en rämna i väggen och lyckades på detta sätt höja sig kanske en fot. Men till följd av den häftiga rörelsen böjdes blyröret under honom, och av samma anledning slets även hans kaftan sönder. När han då fann, att allt gav vika under honom och att [ 358 ]han endast kunde klänga sig tast med sina domnade och kraftlösa händer, slöt den stackars olycklige mannen ögonen, släppte taget i rännan och föll.

Quasimodo såg honom falla.

Ett fall från en sådan höjd är sällan lodrätt. Ärkedjäknen snurrade runt i luften och föll först med huvudet nedåt och armarna utbredda; så snurrade han runt flera gånger. Vinden förde honom mot taket till ett hus, där den stackars uslingen först krossades. Han var emellertid inte död, då han slog ned på det. Klockringaren kunde se, hur han ansträngde sig att med händerna klänga sig fast vid takåsen, men sluttningen var för brant, och han hade inga krafter kvar. Han gled hastigt utför taket, likt en lossnad takpanna, och föll ned på stenläggningen, där han låg orörlig.

Då riktade Quasimodo sin blick på zigenerskan, och han såg, hur hennes kropp i den vita klänningen gjorde de sista dödsryckningarna. Då sänkte han den åter och betraktade ärkedjäknen, som låg utsträckt i en oformlig massa vid foten av tornet, och i det en tung suck banade sig väg ur djupet av hans bröst, mumlade han:

— O! Allt jag någonsin älskat!

Tredje kapitlet
FEBUS’ GIFTERMÅL

Samma dag fram mot kvällningen, när biskopens vakt kom för att taga upp ärkedjäknens krossade lik från stenläggningen, hade Quasimodo försvunnit från Notre-Dame.

Denna omständighet gav upphov till många rykten. Man betvivlade inte, att den dag äntligen kommit, då enligt överenskommelse Quasimodo, d.v.s. djävulen, hade kommit för att hämta Claude Frollo, d.v.s. trollkarlen. Man antog, att han hade krossat kroppen för att komma åt själen, liksom en apa krossar skalet för att komma åt nöten. Det var därpå det berodde, att ärkedjäknen inte blev begravd i vigd jord.

Ludvig XI dog året därpå, i augusti 1483.

Vad Gringoire beträffar, så lyckades han inte blott rädda geten, utan han hade även framgång i tragedien. Det verkade, som om han, efter att ha smakat på astrologin, filosofin, arkitekturen, hermetiken, korteligen alla dårskaper, återvänt till tragedien, som många anser vara den största dårskapen av alla. Detta kallade han “att komma till ett tragiskt slut”. I [ 359 ]fråga om hans dramatiska triumf kan man i räkenskaperna för år 1483 läsa följande:

“Till Jehan Marchand och Pierre Gringoire, timmerman och författare, som gjort och uppfört det mysteriespel, som uppfördes i Châtelet i Paris den dag, då herr legaten höll sitt intåg i Paris, till för ovannämnda skådespel lämpade karaktärer, dräkter ävensom för den därtill hörande träställningen, ett hundra livres.”

Febus de Châteaupers fick också ett tragiskt slut, ty han gifte sig.

Fjärde kapitlet
QUASIMODOS GIFTERMÅL

Det är redan omtalat, att Quasimodo försvann från Notre-Dame samma dag, som zigenerskan och ärkedjäknen dött. I själva verket återsåg man honom aldrig mer och visste inte vad det blivit av honom.

Natten efter Esmeraldas avrättning hade bödelsknektarna tagit ned hennes döda kropp ur galgen, fört bort den och placerat den i det stora benhuset i Montfaucon.

Montfaucon var enligt Sauval “den äldsta och präktigaste galgen i hela konungariket”.

Mellan förstäderna Temple och Saint-Martin, ungefär hundrasextio famnar från Paris’ murar och på några bågskotts avstånd från byn Courtille, såg man på toppen av en nästan omärkligt sluttande kulle, nätt och jämnt så hög, att den syntes på några mils avstånd, en sällsam byggnad, i hög grad påminnande om en keltisk forngrav.

Må man föreställa sig en väldig parallellepiped av murverk, 5 meter hög, 10 meter bred och 13 meter lång med en dörr, en yttre balustrad och en plattform och på denna plattform sexton grova stenpelare, 10 meter höga och uppradade i en kolonnad på tre sidor av fyrkanten, upptill förenade av tunga bjälkar, från vilka med korta mellanrum kedjor hängde ned; i var och en av dessa kedjor dinglade skelett. En bit därifrån på slätten sköt ett stenkors och två mindre galgar upp i luften, liksom skott från det stora trädet, och över allt detta kretsade ständigt uppe i luften en massa korpar. Sådant var Montfaucon.

Vid slutet av 1400-talet var denna fruktansvärda galge, som stått där sedan 1328, mycket förfallen; bjälkarna var murkna, kedjorna rostiga, pelarna gröna av mögel, mellan stenarna gapade stora rämnor, och gräs frodades ymnigt på plattformen, där ingen någonsin satte sin fot. Det var [ 360 ]en hemsk profil, som detta monument avtecknade mot himmelen, i all synnerhet nattetid, då månskenet belyste de vitnade huvudskålarna eller när vinden satte kedjor och skelett i vaggning och kom dem att rassla mot varandra i mörkret. Närvaron av denna galge förlänade hela trakten en dyster prägel.

Denna murmassa, som tjänade till grundval åt denna ohyggliga byggnad, var ihålig. En väldig källare var inredd inne i den. Ingången utgjordes av en gammal illa åtgången järndörr, och genom den kastade man inte endast de mänskliga kvarlevor, som tagits ned från Montfaucons kedjor, utan även liken efter alla de stackare, som avrättats vid de permanenta galgarna i Paris.

Vad Quasimodos hemlighetsfulla försvinnande beträffar, så har man inte lyckats uppdaga mer än följande:

Ungefär ett och ett halvt eller två år efter de händelser, som avslutar denna berättelse, då man i Montfaucons källare skulle leta rätt på liket efter Olivier le Daim, som blivit hängd två dagar tidigare och som Karl VIII hade beviljat nåden att bli begravd i bättre sällskap i Saint-Laurent, fann man bland alla dessa hemska skelett två, av vilka det ena höll armarna om det andra. Det ena av dem, en kvinna, bar ännu några fragment av en klänning, som uppenbarligen varit vit en gång i tiden, och omkring halsen ett snöre av glaspärlor jämte en tom och öppnad liten sidenpåse, prydd med grönt glas. Dessa saker hade uppenbarligen varit av så obetydligt värde, att bödeln inte brytt sig om att taga dem. Det andra skelettet, som höll detta slutet i sina armar, var av en man. Man såg, att hans ryggrad var krokig, att huvudet satt nedklämt mellan axlarna och att det ena benet var kortare än det andra. Dessutom observerade man, att det inte fanns något brott på nackbenet, varav framgick, att han inte hade blivit hängd. Därav drog man den slutsatsen, att mannen självmant hade kommit dit och sedan dött där. När man försökte skilja detta skelett från det som det slagit armarna om, föll det sönder.


  1. “Den vackra varelsen i vita kläder”.