Sång för riksens ständer
| ← Sveas vår |
|
Söderfors → |
Förr Sveamän höllo allshärjarting
Med sköldgny och vapenbrak
Och svuro vid altarets blodiga ring
Sin ed under skyarnas tak.
Den eden än svärjes af svenska män;
Ty älska och rädda sitt land kan man än
Uti norden.
I söder gå stormar. Vi samlas i ro
Att rådslå på fädernas vis.
Som skyddsmur, kring länder i fostbrödratro,
Stå haf, stå fjällar med is.
Och hafvet det sjunger om vikingablod,
Och fjällen ha eko för trohet och mod
Uti norden.
Hell eder, som hållen sanningen kär
Och söken det rätta med nit!
Den ovän, vi rädas, utom oss ej är,
Må dag blott ej skuggas af split!
Att älska sin kung, och ändock vara fri,
Den läran af fäderna ärfde ju vi
Uti norden.
Det löfvas på bergen, det blommar i dal,
Och kronor er växa af ek:
Ur häfderna sjunger en näktergal
Om män utan väld, utan svek;
Och spörjer en framtid, hvar forntidatro
Än fins, blifve svaret: hos folken, som bo
Uti norden.