Söderfors
| ← Sång för riksens ständer |
|
Baldersnäs → |
Såg du, hur Dalaelfven sam
Med skum och dån ur skogen fram?
I hafvet snart han faller ut,
Men se, förut
Han gör besök på en minut
Vid Söderfors.
Två armar sträcker han kring ön,
Som brudlik står i klädning grön.
De höga silfverstammar då
I vågen blå
Sin stolta krona spegla få
Vid Söderfors.
Men mera vild blir elfven nu
Och bryter spegeln midt itu.
Till hafs, till hafs från brud han far,
Som pilen snar:
Han har ej tid att stadna qvar
Vid Söderfors.
I fradga hvit — så är hans sed —
Han bullrar, som han vore vred.
Hans täcka barn, de holmar små,
Så rädda stå,
När tunga hammarslagen gå
Vid Söderfors.
De mörka männer under jord —
Vulkani jättar högt i nord —
Vid härden stå med glödhet kropp,
Och sjömäns hopp
Blir smidt af hammarns raska lopp
Vid Söderfors.
Gick du i parkens middagsglans
Och band Linnéa till en krans
Och såg, hur kungligt elfven flöt
Och ur sitt sköt
Kring pelartempel bäckar göt
Vid Söderfors - - -
Då tänkte du: O den, som här
Fick bo med den man hade kär!
På näset skulle hyddan stå
Vid vågor blå:
Hur gladt, hur skönt att lefva få
Vid Söderfors!
Gick du en qväll i månens sken
Bland kyrkogårdens träd allen,
Du dröjde vid en kulle grön
Med stilla bön,
Och tänkte: döden sjelf är skön
Vid Söderfors!
Men träd med morgonsolen opp
En dag i tornets ljusa topp,
Och blicka fri kring dal och flod!
Känn, hur ditt blod
Får jernets kraft och örnens mod
Vid Söderfors!
Flyt stolt, flyt glad, du kungaelf!
I djupet snart dig störta sjelf!
Den blomsterbädd blir dig för trång;
Men flyg, min sång,
Och vittna, att jag var en gång
Vid Söderfors.
På Wikipedia finns en artikel om Söderfors.