Kommentariernas hufvudsyfte är att underlätta uppfattningen af texten, hvarför svårare ställen öfversättas och de språkliga perioderna fullständigas och förenklas, där de genom utelämningar, anakoluter eller ovanlig ordställning förefalla osammanhängande och invecklade. Alla lagtermer och sådana med dem i samband stående talesätt, som icke lätteligen af sig själfva förstås, öfversättas, men meddelandet af utförligare lingvistiska upplysningar hör i regeln icke till arbetets plan. Endast undantagsvis förekomma sådana, för det mesta då uppgifterna i Schlyters Ordbok stå i strid med resultaten af nyare forskares undersökningar, i hvilket fall jag ansett en större utförlighet vara på sin plats.
Glossariet till Östgötalagen samt den för hela den stora samlingen af de svenska landskapslagarna gemensamma, af Schlyter med mästarhand utarbetade Ordboken utgöra naturligtvis hufvudkällan för mina förklaringar, hvilket här en gång för alla nämnes till undvikande af ständiga hänvisningar och citat, dem jag dock ofta, särdeles vid längre utdrag, icke kunnat lämma obetecknade. Men därjämte har jag beflitat mig om att vinna till ämnet hörande upplysningar ur äldre och nyare arbeten af andra författare, såsom Amira, Bugge, Hildebrand, Hjärne, Karlsson, Kock, Lind, Läffler, Nordström, Noreen, Rietz, Rydqvist, Styffe, Söderwall, Tamm, Widmark m. fl. Dessa citeras på vederbörliga ställen, dock oftast med förkortning af arbetets titel.
Då under fortsatt läsning af lagen måhända ett eller annat redan förklaradt uttryck kunnat råka i glömska och Schlyters ordböcker samt åtskilliga andra här begagnade arbeten icke äro så lätt tillgängliga, har det synts ändamålsenligt att i slutet af boken meddela en i alfabetisk ordning uppstäld förteckning öfver de ord och talesätt, som öfversatts, jämte hänvisning till de ställen, där de återfinnas.
Stutligen har jag i Tillägg och rättelser sökt afhjälpa, så godt jag kunnat, de förbiseenden och fel, hvilka jag förmärkt efter arbetets tryckning.
Helsingfors i januari 1895.
