Sida:Amtmannens döttrer.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
123

bön var kanske löjlig, men ännu kan jag icke skratta åt den.

— — — — — — — — — — —

Celibatet började få en slags helig betydelse för mig. Stundom var det kanske en stark och fri själs eget val. När jag kom tillsammans med bygdens gamla jungfrur gaf jag akt på dem med spändt intresse. Ack, de voro föga egnade att göra idéen vacker eller uppbygglig. Hvilket öde lif! Deras tankar och åsigter om allehanda ting, huru pretentligt bornerade, huru förstenade voro de icke! Huru ynkliga voro ej deras sysselsättningar! Gamla jungfru Möllerup har under de sista tio åren oaflåtligt stickat på en strumpa och repat upp igen och detta straff, som på ett förfärligt sätt påminner om Danaidernas, har hon ådragit sig, säger mamma, för det hon var dåraktig nog att afslå några goda tillbud, »för grillers skull». En gammal hustru som går i barndom torde kanhända fylla dagarnas längd med att sticka och sticka evinnerligen, men månne hon skulle rifva upp igen? jag tror det icke .... hon har väl haft barn .... Öfver alla dessa enstaka öfvergifna varelser hvilar samma prägel, jag vet icke af hvad — af en gammal jungfru. O Gud! kunde icke denna tillvaro göras vackrare? Lär mig det, lär mig att bära, att fylla den! Jag vill läsa, jag vill lära, jag vill arbeta natt och dag....

Den tiden hade jag redan läst mycket, men ytligt och utan urval. Det var saker som mera slappade än riktade min själ. Men äfven vid ett bättre val saknade jag hufvudbetingelserna för att