Sida:Amtmannens döttrer.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

62

från gården kommit till Sophie, just då hon trädde ut på åkern, och helsat från hennes mor att hon straxt skulle gå ner till henne i grottan. Som Sophie nyligen talat med fru Ramm om en förbättring som skulle vidtagas dernere, drog hon ingen misstanke, utan flög ditåt, lätt som en fogel, liksom buren af den lyckliga dröm hvaraf hon uppfylldes. Då hon kommit fram till ingången af grottan trädde Lorentz Brandt henne till mötes inifrån. Hon vacklade och en triumferande glädje stod målad i hans slappa drag.

— Hvar är mamma? .... Har ni narrat mig hitner? Det är afskyvärdt.

— Jag ville blott försäkra dig min dyra väninnna att du är mig kär — outsägligt kär — sade Brandt med lallande tunga. Jag har valt detta täcka, romantiska ställe för att förklara dig mitt hjertas tillstånd och beskaffenhet ..... En beskaffenhet som är af den art, att ....

— Låt mig gå! Låt mig bara gå! sade den förfärade Sophie och sökte att komma förbi Lorentz, hvilken spärrat vägen för henne.

— Hvarföre så rädd, min tillbedda! ... Hvad är här att frukta? ... Du är skön, öfvermåttan skön ... Men ingen skall fördrista sig att förnärma dessa gudomliga behag med en blick, en stafvelse ... Ja, om jag förnärmade dem vore jag ingen man af ära, utan en stackare, en förbannad, gudsförgäten, nedrig slyngel ... utan lefnadsvett eller idé om bildning .... Ja, om jag förnärmade dig ...