Sida:Amtmannens döttrer.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
63

— O nej, nej, det vet jag nog! Men låt oss bara gå — vi kunna ju tala om detta hemma.

— Ännu skrämsel i dessa hulda drag? ... Unga flicka, du känner inte Lorentz Brandt. Nej, du känner honom icke. Han är inte en af dessa lurendrejare, dessa får i ulfvakläder, som smyga sig omkring den värnlösa oskulden för att locka och bedåra henne med farliga konster. Han är en nordmannason af det gamla, ärliga slaget ... Hvarje droppa blod i honom är äkta, ser du! ... Det är annan malm i honom än i den der troppisten ... det fina skrället, som går der och sätter dig myror i hufvudet. Jag menar det redligt, jag .... Hvad jag säger, säger jag af hjertats öfvertygelse .. af fullt hjertas öfvertygelse säger jag: dig utväljer jag bland all verldens flickor ... endast dig tillbjuder jag min hand och mitt hjerta! Må fan taga alla de andra! O, flicka! minns du vår barndoms stilla dagar!

Två plantor uti Hildings gård.
Ej norden förr sett två så sköna.
De växte herrligt i det gröna....

Här gjorde Sophie en förtviflad ansträngning för att komma förbi, men Lorentz, som var starkare än hon, stötte med en enda spark stocken, som tjenade till spång öfver ån, åt sidan. Vid denna manöver kom han något ur jemnvigten och grep efter Sophie, hvilken nu till den grad öfverväldigades af skrämsel, att hon förlorade all besinning. Litet mera eftertänka skulle hafva visat henne att här mera en inbillad än en verklig fara var för