Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

3

icke tänktes böra deltaga i rättsförföljelsen, i allt fall förbundne att ej lemna den fridlöse understöd eller skydd eller ens hafva sam vist med honom. Synnerligen känntecknande för denna straffart var dess brist på mått. Härtill torde bland annat nog hafva bidragit, att man i hvarje rättskränkning närmast såg en personlig förnärmelse och i bestraffningen en personlig upprättelse. Ingreppet i den förnärmades personliga rätt försonades genom åtgärder mot brottslingens, och bättre kunde den härmed åsyftade upprättelsen ej lemnas än genom brottslingens fullständiga tillintetgörelse.

Jemte fridlösheten förekom dock äfven en annan straffart, nemligen böter. Och här var onekligen tillfälle till ett afvägande af straffet efter brottets storlek. Till största delen har detta senare straff dock ursprungligen haft sin uppkomst i enskilda uppgörelser mellan vederparterne. De erlagda böterna bekräftade en försoning, hvarmed målseganden lät förfalla sitt yrkande å fridlöshet eller sin rätt enligt en derå lydande dom och den brottslige under erkännande af sin skuld köpte sig förlåtelse af målseganden och sålunda lemnade honom den skyldiga upprättelsen. Äfven i böterna låg nemligen i första rummet en ideell upprättelse för den tillfogade oförrätten. Dertill kom visserligen ytterligare, hvad målseganden beträffar, en materiell godtgörelse för den skada, som genom förbrytelsen kunde hafva vållats. Men derefter afpassades dock ej särskildt bötesbeloppet. Och en motsvarighet härtill fanns i öfrigt vid fridlösheten i den rätt, som målseganden vann i den brottsliges förbrutna bo.

Lagstiftningen förhöll sig i öfrigt tydligen gynsam gent emot bötesstraffet. Detta visar sig dels deri, att i vissa mindre fall brottslingen i första hand lemnades rättighet att försona gerningen med böter och således afböja inträdandet af fridlöshet, och dels deri, att i andra fall han dock fick rådrum för inledandet af en underhandling med målseganden om en dylik försoning. Allenast i synnerligen svåra fall trädde målseganden med sjelfva brottet in i sin rätt att utkräfva straff med brottslingens nedergörande, hvarvid den den derpå utverkade domen godkände gerningen såsom berättigad