Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

207

illvilja att dermed förvilla annans rågång; genom KF 7/3 1858 förfalskning liksom enligt nu gällande rätt). I allmänhet tänkte man sig dock icke med afseende å fastighet eganderätten eller beittningen såsom föremål för det rättsstridiga angreppet. Till den del som förbrytelser af denna art föranledde ansvar, var det närmast ej med afseende å det lagstridiga tillegnandet, som de bestraffades, utan med hänsyn till de dervid begagnade medlen: bedrägeri, oredlighet, förfalskning eller öfvervåld. Och i nu gällande rätt förfar man på samma sätt (i norsk rätt dock ansvar för olofligt besittningstagande af annans fastighet såsom olofligt brukande deraf och i ungersk såsom skadegörelse samt i engelsk såsom "offence against public order").

Deremot funnos i den äldre rätten i en mängd fall särskilda ansvarsbestämmelser utsatta för sådant intrång på annans fastighet, som innebar ett försök att göra sig till godo dess afkastningsförmåga eller eljest gick ut på ett brukande af densamma. De stadganden af denna art, som förekommo, voro lika mångtaliga som detaljerade. Och till stor del upptagas våra äldre rättsböckers och 1734 års lags byggningabalkar deraf. Straff finnas sålunda redan i de äldsta svenska lagarne stadgade för upptagande af annans åker eller äng, för slående af äng och skärande af åker eller torfteg, tillhöriga annan, för åkande öfver annans åker, för insläppande af kreatur på främmande egor eller deras tjudrande derstädes samt för nedbrytande af laga stängsel äfvensom för missbruk af liknande art, hvartill landbo eller delegare i marken gjorde sig skyldiga. Och genom senare förordnanden såväl i allmän lag som i administrativa författningar utvidgades och fullständigades hit hörande föreskrifter. Och hvad som i denna del finnes stadgadt i vår nu gällande lag rörande åverkan (24, 1, 2, 5, 7–11), är jemväl icke annat än ett återgifvande af dessa äldre lagbestämmelser, fastän delvis visserligen i en något förändrad och mera allmän form samt utan bibehållande af den mängd åtskilnader, som i den gamla rätten gjordes i fråga om måttet af straffbarhet i de särskilda fallen.