Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/353

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
345

Härmed kommo dock sålunda två olika straff att användas, och i valet mellan dem afgjorde embetsmännens rang och tjenst. Ansvaret blef i vissa fall lifvets förlust (K. Plak. 1623, Försvar. Br. 1658, Segl. Ordn. 1667, Protektor. 1681, 1695 och 1704, KB 1699, K. Plak. 1700, Prest. Priv. 1723 etc.) och i andra åter vanligt edsöresstraff (KF 1684, Hofart. 1687, K. Plak. 1719, KB 1720, K. Res. 1723). Häråt gafs stadfästelse i 1734 års lag och senare författningar. Detta hindrade likväl icke, att i 1734 års lag alla slags förgripelser mot embets- och tjenstemäns personer upptogos i den åt edsöresbrotten egnade delen (MB 18,8 och 9; jfr. MB 52,3, UB 1,7, RB 14,7). Undantag gjordes ej ens för missfirmelse i tjenst, ehuruväl i öfverensstämmelse med förut gällande rätt sådan gerning kunde försonas med böter. Genom kongl. förordn. d. 201 1779, efter hvilken edsöresstraff i intet fall följde på förbrytelser af ifrågavarande art, fastställdes med afseende å dem åtskilnaden mellan embets- och tjenstemän i det hela på nu stadgade sätt. Och i åtskilliga, särdeles på 1800-talet utfärdade förordningar förlänades det embets- och tjenstemän förunnade skyddet i städse växande måtto jemväl åt dem, som endast hade tillfälligt offentligt uppdrag.

De nu gällande föreskrifterna i ämnet äro, hvad beträffar våld mot embets- och tjenstemän och med dem likställda personer, närmast hemtade från kongl. förordn. d. 291 1861. Allenast ett par nedsättningar i straffsatserna hafva vidtagits. 1861 års förordnings hufvudsakliga betydelse låg i öfrigt just i ett lindrande af ansvaret, nemligen för våld å embetsman. Eljest medförde onekligen 1861 års förordning och 1864 års strafflag, hvar i sin stad, en förhöjning af de närmast förut gällande straffsatserna. Och särskildt utjemnades på detta sätt i ganska betydlig måtto det olika bedömandet af gerningarne, allteftersom föremålet för dem var embets- eller tjensteman. Ytterligare har detta skett genom kongl. förordn. d. 2810 1887, som sänkt straffminimum vid våld å embetsman. Utsträckandet af det embets- och tjenstemän förunnade skyddet till dem, som, utan att ega en sådan karakter, äro stadda i offentlig förrättning, har genom 1861 års

44