Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

derför tydligen uppkommit i samband med utvidgandet af hans domsrätt. Först med 1864 års strafflag har ifrågavarande tredelning hos oss upphört, nemligen för de brott, för hvilka. denna lag utsätter straff. Dessa böter tillfalla numera Kronan. Men derigenom har ej någon ändring skett i de i andra balkar af lagen i eller tidigare författningar gifna särskilda bötesbestämmelser. Konungens rätt till andel i böter hade för öfrigt betraktats såsom ett regale, hvaröfver han fritt kunde förfoga, och hvilket det äfven stått honom fritt att skänka bort, t. ex. till adelsman ifråga om hans landbo. Häradets andel delades ursprungligen mellan häradet och häradshöfdingen, men i början af 1700:talet (1720, 1797, 1734) stadgades det, att häradshöfdingen, nämnden och häradet skulle hafva hvardera en tredjedel, och dervid har det alltsedan förblifvit. De böter, som förut varit rättens ensaksböter, på landet delade till hälften mellan häradshöfdingen och nämnden, i staden till 13, åt staden och 23 åt RRn med dubbel lott för ordföranden samt i hofrätten i jemnt skifte mellan ledamöterna, gå efter 1779 till konungen. Deremot hafva i en mängd fall kommit att bestå de med afseende å böter för förseelser mot vissa politiförordningar kommun, en och annan allmän inrättning eller församlingens fattige tilllagda andelar deri, likasom jemväl de till uppmuntrande af förseelsers beifrande fiskaler, åklagare och angifvare i vissa fall tillerkända andelar i böter. målsegandeandelen kunde förverkas. Vid sådana böter, som egentligen hade karakteren af en skadeståndssumma såsom t. ex. Iytesbot, kunde naturligen aldrig blifva fråga om någon tredelning, utan de tillföllo målseganden ensam.

Förvandlingsstraff för Böter.Vid underlåtenhet att erlägga ådömda böter inträdde i de fall, der böterna voro stadgade alternativt med annat straff, detta senare, vare sig det utgjordes af fridlöshet, lifs- eller kroppsstraff. Detta egde således jemväl rum vid bristande tillgång å erforderliga penningmedel. Hvarest åter allenast böter voro stadgade såsom straff, måste de i sistnämnda fall ersättas med ett särskildt förvandlingsstraff. Detta bestod stundom, isynnerhet

enligt stadslagarne, i kropps- och ärestraff (slås vid