fastställandet af särskilda lägre straffsatser för slikt bistånd (tysk och dansk rätt).
Qvittning och retorsion.Hvad angår qvittning (brottslighet i lika måtto) och retorsion (oförrätt i omedelbar vedergällning för annan), så erkänner modern rätt (exempel i tysk och dansk rätt) dem endast i ringa måtto såsom strafffrihetsgrunder. I följd af den i den äldre germanska rätten rådande uppfattningen af straffändamålet var derstädes åter förhållandet helt annorledes. Slag gick upp mot slag, ord mot ord, sår mot sår och man mot man. Mindre misshandel räknades ej mot större och sår ej mot lif. Och då dråpare dräptes å bar gerning, skulle böter ej betalas till hans arfvingar. Exempel af såväl det ena som det andra slaget, förekomma i de svenska LdskpsL:ne och LL:ne samt äfven i senare förordningar (1667 sjölag, 1682 duellplakat beträffande injurier.) Klart var dock, att dessa principer hufvudsakligen gjordes gällande med afseende å de straff, som närmast voro den enskilde till upprättelse — ensaksböter och målsegandens andel i treskiftes böter. Böterna till det allmänna voro enligt regel oberörda häraf. Särskildt var så förhållandet i äldre rätt.
I 1734 års lag finnas ej många spår qvar af kriminell qvittning och retorsion (dock väl: då slagsmål i bråd skilnad, hvaraf den ene fått död och den andre sår, det senare ej räknas; då två dräpa hvarandra i bråd skilnad, båda ogilda; om två sargat hvarandra, den först slagne betala hälften mindre i bot). Men så länge målseganden principielt tog andel i böterna, gåfvo likväl ömsesidiga rättskränkningar faktiskt anledning till en qvittning beträffande dessa. Först med 1864 års strafflag har således ett mera fullständigt upphörande af qvittningens användning hos oss egt rum på straffrättens område. Till qvittning i nämnda mening äro naturligen icke att hänföra sådana stadganden, som att äkta makar ej få skiljas, om de båda förbrutit sig med hor (1734 lag GB 13,1), och att fränder, som dräpt hvarandra, dermed förverkat sin ömsesidiga arfsrätt, äfven om den ena lefvat längre än den andra (1734 lag ÄB 6,6).
