Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

73

Omständigheter efter ett brott af beskaffenhet att medföra strafffrihet.Både den äldre germanska rätten och den moderna känna äfven sådana omständigheter, som, trots det att en straff bar rättskränkning föreligger, lända till befrielse från straff. Men den olika uppfattningen i fråga om straffets närmaste ändamål har förorsakat att lagstiftningen för den äldre tiden här företer ganska stor olikhet med hvad, som nu gäller. Omständigheter af ifrågavarande art äro eller hafva varit: gerningsmannens död, iråkadt vansinne, frivillig landsflykt, asylskydd, öfvergång till statsreligion, godtgörelse af skada eller dess afvändande, preskription och benådning.

Gerningsmannens död.Hvad först beträffar gerningsmannens död, så yppar sig i den äldre germanska rätten lika såväl som i andra äldre rättssystem en benägenhet att utsträcka straffet utöfver gerningsmannen till dem, som stodo honom nära. I grekisk rätt delade barnen faderns infami och följde de honom i landsflykt. Och i senare romersk rätt påträffas liknande föreskrifter med afseende å statsförbrytelser. Kejsarne Arcadius och Honorius förordnade sålunda, att högförrädares barn visserligen skulle få behålla lifvet, men deremot förlora all rätt i faderns förmögenhet, arfs- och testamensrätt samt förmåga att bekläda statsembete och företrädas inför rätta. Ifrågavarande bestämmelser gå alla synbarligen ut på att straffa barnen för fädernas missgerningar. Af annan art äro dock motsvarande stadganden i den äldre germanska rätten — viss tids landsflykt för dråparens närmaste fränder (GottlL), ättarboten samt slägtens eventuella betalningsskyldighet i fråga om böter vid bristande betalningsfömåga hos gerningsmannen (frankisk och dansk rätt). Här synes ändamålet nemligen ytterst hafva varit att från brottslingens fränder afvända den fara för blodshämnd, hvilken vid svårare missgerningar enligt gammal sed vände sig ej blott mot gerningsmannen utan äfven mot hans ättemän. Stadgandena ansluta sig äfven tydligen mera eller mindre till häfdvunna förhållanden, åt hvilka sålunda gafs rättslig helgd. Och i samma mån som straffverksamheten mindre tänktes vara till i målsegandens intresse samt mera för samhällets bästa och till

tuktan af brottslingen, försvinna de på nytt åter.

10