Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

74

Med den nyare tidens ingång och straffrättens antagande af en mera offentligt rättslig natur blir det, så länge brottslingen ännu är i lif, allenast han, som drabbas af straffet (principielt jemväl mosaisk och kanonisk rätt).

Dithän har utvecklingen äfven ledt för det fall, att gerningsmannen aflider före straffets undergående. Men förutom det att grundsatsens genomförande här kräft längre tid, har utgångspunkten ej heller varit densamma. Af den ursprungliga uppfattningen utaf straffändamålet följde, att i vedergällning för hvarje brott ett straff måste ega rum. Var gerningsmannen död, föll detta senare alltså å hans närmaste arfvinge. Från början synes denne allmänneligen hafva ansetts vara skyldig att under sådana förhållanden i stället för gerningsmannen mottaga stämningen, utföra svarandetalan, och i händelse af fällande dom bära ansvaret. Åtskilliga i lättnader voro honom dock medgifna i nämnda hänseende, och i tidens lopp ökades dessa efter hand. Ansvaret utgjordes nemligen i nämnda fall allenast af böter, och ytterligare befriades arfvingen med tiden från att till deras bestridande behöfva. använda eget gods utöfver hvad han ärft (svealagarne i motsats till VGL och GottlL). Andra bestämmelser af denna art voro: ansvarets bortfallande, då gerningsmannen ej i lifstiden varit instämd (ÖGL), medgifvandet af lättare bevisning till fredande från ålalet, — nemligen för alla händelser värjemålsed (UL, WmL), åtminstone för så vidt ej gerningsmannen redan svarat i målet (SmL) —, böternas nedsättande till mindre belopp (UL och WmL vid mord: sporgæld i stället för morþgæld) samt stundom ansvarets betingande af bevisningens fullgörande i gerningsmannens lifstid (ÖGL vid dråp af horkarl å bar gerning beträffande det här stadgade boskiftet).

Under fortgången af utvecklingen kom det, närmast efter mönstret af den romerska rätten, att för arfvinges ansvar i nämnda hänseende göras till vilkor, att dom fallit, medan gerningsmannen ännu var i lif. För vår rätt synes denna mening hafva omfattats i tiden mellan LL:ne och 1734 års lag (K. Res. 1628, 1698). Den moderna rätten har