Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

83

ursprung än det förra och tillhör helt och hållet den moderna rätten.

Hvad åter angår preskription af åtalsrätten, påträffas exempel derå i åtskilliga äldre rättssystem. I mosaisk och kanonisk rätt saknas visserligen bestämmelser derom. Men i grekisk rätt förekom en preskriptionstid af denna art. Och så var äfven förhållandet i den romerska, ehuruväl ej för äldre tider utan först med kejsardömets uppkomst (fem år, först enligt Lex Julia de adulteriis, men derefter underhand utsträckt till flera brott; senare tjugo år för fiskaliska anspråk, hvilken preskriptionstid blef mera allmän; dock vissa brott städse ej preskriptibla). Äfven äldre germansk rätt eger stadganden af denna art (vestgötisk, burgundisk och frankisk rätt), och detta är jemväl fallet med den nordiska. Till den del som dessa germanska stadganden röja ett inhemskt ursprung, hvila de likväl på en annan grund än den nu bestående preskriptionen af åtalsrätten. Särskildt gäller detta för nordisk rätt. Ifrågavarande bestämmelser syfta nemligen tydligen i främsta rummet på att inskränka målsegandens åtalsrätt och förhindra dröjsmål med rättegångs anställande (sålunda vittnens tagande å våldtägt samma dag, gerningen skett, enligt GottlL; ettårig preskription för talan å dulgadråpsböter enligt ÖGL och SmL samt för talan å dråp i allmänhet enligt LL:ne). Deraf kom äfven den korta tiden, vanligen ett år, samt rätten att mot preskriptiollsinvändning åberopa sig å laga förfall. Iför vår rätt förordnades det äfven genom Upsala beslut 1538, att den, som utan laga förfall företege sin målseganderätt år och dag, derefter ej hade att tala i saken. Sålunda erhöll ifrågavarande kriminella preskription äfven en mera allmän fastställelse i vår rätt. En kortare preskriptionstid af liknande beskaffenhet hade införts med afseende å den talan å högre straff, som kunde föras vid brytande af konungens frid (Upsala stadga 1344 och MELL våldgästning; ChrLL våldsgerning och edsöre).

Just på grund deraf att den äldre preskriptionen var af förut beskrifna art, sattes den småningom ur bruk, i samma mån som beifrandet af brott kom att ligga till myndigheterna och ej