Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

88

som låg i nämnda rättsmedel, i det statsliga öfverhusets person, och dermed framträdde dessa såsom särskilda yttringar af en honom såsom målsmannen för den högsta rättvisan tillkommande utomordentlig myndighet (senromersk och kanonisk rätt: fursten har sin makt af Gud och är dennes representant i verldsliga ting). Den sålunda utbildade nåderätten har äfven vunnit insteg i den moderna rätten, fastän visserligen mångenstädes först efter lifligt motstånd och till någon del i förändrad gestalt (i England särskildt egendomliga afvikelser från dem, som gälla i öfrig modern rätt). Äfven i modern rätt eger benådning rum, så väl mera allmänt med afseende å visst brott eller viss klass förbrytare (amnesti) som till förmån för viss brottsling (nåd i egentlig mening). Och äfven nu kan sålunda ej blott åtal förhindras, rättegång afbrytas och doms afkunnande inställas (abolitio), utan äfven ådömdt straff helt och hållet eller delvis efterskänkas (aggratiatio) samt förverkad egendom återställas (restitutio).

Såsom allmän grundsats gäller, att privat rätt ej får rubbas genom benådning. Men för öfrigt ser man för närvarande i benådningen icke så mycket ett medel att visa mildhet, som fastmera att i motsats till sådan rätt, som kan hafva lagens ord för sig, öfva materiel rättvisa (ej i lagen förutsedda förmildrande eller strafffriande grunder, inträdd förbättring under strafftid). Och mången gång har benådningsrätten på detta sätt icke allenast i särskildt fall kommit den enskilde till hjelp, utan äfven brutit väg för reformer på den kriminella lagstiftningens område. Benådningsrätten skall sålunda väl alltid komma att bestå såsom ett utomordentligt rättsmedel, hvarförutom densamma ifråga om politiska förbrytelser är ett oundgängligt hjelpmedel i statsklokhetens händer (benådningsrättens berättigande bestridd af evangeliska lärare och åtskilliga filosofer; af franska republiken upphäfd, men återinförd 1802).

Konungens rätt att göra nåd var hos oss erkänd redan i LdskpsL:ne. Sålunda egde han enligt VGL och ÖGL gifva frid åt tre män, som ej begått nidingsverk. Derefter skulle ej straff drabba