«Med två tomma händer,» svarade Njædel hopplöst.
»Med sådana näfvar som dina kan du resa långt,» svarade åldermannen, »jag för min del har god lust. Det jag eger är insatt hos en säker karl och huset är såldt i en handvändning. Kom, Njædel, här ha vi ingenting mer att göra. Jag betalar för dig, tills du kan börja förtjena någonting. Och för resten — der ute har du ju en pojke — och ett slags hustru också, om du vill; kom!»
Njædel hade stannat och stod och stirrade utåt.
Häruppifrån såg det smått ut, det han hade uträttat under dessa år. Han följde stenmurarne omkring sina åkrar; han kände igen hvarje sten, som låg der, och han mindes arbete efter arbete, som han hade knogat med.
Derefter såg han ut öfver landet och den halffärdiga grafven; och hans sinne blef allt bittrare, medan han tänkte på alla sina planer från först han kom hit. Så mindes han också den långa Ane och den lyckliga tid, då Kristine var hemma och allt gick bra. Utöfver sanden med den blänkande kransen af bränningar gick hans blick. Hafvet låg grått och hopplöst framför honom, stängande med tjocka mistvallar för tanken, som ville vesterut.
Och liksom den tunga regnluften blef tätare, allt eftersom stormen gaf sig, så sänkte det sig modlöshet öfver honom efter den häftiga uppbrusning, hvarunder han hade sålt gården och gått ifrån alltsamman.
Men i all sin sorg öfver Kristine, öfver sig sjelf och sitt förspilda lif, i all den beklämning,
