Sida:Arbetare.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 186 —

som tyngde honom, var det som om det kom en liten remna vid åldermannens sista ord. Midt i det mörka, tröstlösa gråa, som han stod och stirrade in i, skymtade han liksom en lysande punkt; och strålar kommo och samlade sig på den, tills den lyste, och han såg, att det var ett barnahufvud — en liten hvit nacke med rödt, lockigt hår.

Han drog ett djupt andetag och såg sig förundrad omkring. Det hade han aldrig tänkt på; det fans ännu någonting att knyta ett hopp vid.

»Kommer du med?» frågade åldermannen ännu en gång.

»Ja,» svarade Njædel och rätade upp sig helt och hållet, »men först vill jag in till Kristiania och se Kristine och få reda på målet!»

»Åh nej, kan det inte få vara slut med det der målet —»

»Jag vill bara, de ska’ säga, att jag hade rätt,» svarade Njædel och det lyste till i hans ögon.

»Jaja,» svarade åldermannen fogligt, »det går väl emigrantfartyg derifrån också nu på våren.»

I sitt sinne tänkte åldermannen, att egentligen var det inte alls så galet att komma till Kristiania. Först för Kristines skull, men dessutom hade han ett hemligt hopp att der inne i hufvudstaden skulle det väl slutligen lyckas honom att få tag i den, som stod öfver alla länsmän, rotmästare och kaptener. Det skulle då vara roligt att veta, om det i Norges land och rike gick an att låta en väg ligga i sådant skick som den der.