Hvad konst har stort, hvad dikt har skönt,
Hvad glans och färg åt lifvet ger,
Allt har hon sett, allt har hon rönt,
Hon har, — det är ej mer!
Och dar hon sofver, sofver år,
En drömverld blott bär henne skatt;
Men mot en tid, som förestår,
Halft vaken ser hon gladt.
Lång natten var, ej evig dock,
Det ljusnar re’n vid österns bryn:
Hon öppnar sina ögonlock,
Hon ser en framtidssyn.
Hon ser en yngling, hälften man,
Han har en romersk hjeltes skick:
Den vises allvar äger han
Och triumfatorns blick.
Mot farors hot han går med köld,
kärlek blott, beundran värd:
Rättvisa sitter på hans sköld,
Och Seger på hans svärd.
Men hvadan? — Ty hans like haft
Har ej på länge söderns ätt.
Hans själ är eld, hans vilja kraft,
Hans valspråk: ”folkens rätt.”
Hvar fins han, ny Napoleon,
Hvar bor han, under hvilka trän?
O att han komme norr ifrån,
En ättling af Eugène!
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/249
Den här sidan har korrekturlästs
241
ITALIA.
C. W. Böttigers samlade skrifter I.16
