42
och föra undan qvistarna, gaf jag min häst frihet och öfverlemnade mig åt hans instinkt. Äfven ofvanifrån började det hota. Det lilla »vackertvädersmolnet» visade sig nu ha varit en förlöpare, ett slags spejare för en ganska allvarsam by, hvilken försåtligt steg upp från skogssidan. Med denna föga tröstande utsigt att i regnväder rida vilse på fjället, fortfor jag att mana på hästen, eller rättare, att öfverlemna mig åt hans ledning. Huru länge det fortgick på detta sätt, kan jag ej säga, och kanske var det ej så länge som det föreföll mig, ty under sådana omständigheter som dessa, då själen är i en viss spänning, tappar man lätt måttstocken både för tid och rum. Ändtligen ljusnade det. Vägen förde ut till en rödja eller uthuggning i skogen. Veden stod till en del redan färdig i stora staplar, dels lågo de stora träden nedhuggna och afqvistade, en sorglig valplats! Ingen menniska var att se. En fogel flaxade långsamt bort öfver stället, uppgifvande ett genomträngande, regnbådande skri. Öfver tufvor, rötter och trädstubbar, genom ljung och snår uppnådde jag slutligen skogsbrynet; vägen blef här just lagom bred för en hästhof och ledde ned till en stor myr. Der stod nu Grålle och jag: icke ett spår af väg mera!
Dermed var också nöden förbi. På andra sidan om myren hörde jag yxhugg, och innan jag försökt att passera omkring den, kom en gammal, gråskäggig man med sin yxa på axeln och mötte mig halfvägs. Utan många ord och utan att yttra någon synnerlig förundran öfver en sådan företeelse till häst midt i moraset, tog han lugnt min gångare vid tygeln och förde den ett godt stycke upp på vägen igen. Den gamle mannen var, som sagdt, icke fallen för mångordighet. Det var
