artilleriofficerarne, synes hela pjäsen vara hopsmord. Den var i det hela eländig, oaktadt aktörerna voro tämligen jämngoda; det fanns väl ingen just utmärkt talang, men också ingen utmärkt dålig. Efteråt gafs en fars, kallad Highgate-tunnel, ett krogstycke. Engelska farsen är ett af de osmakligaste och mest öfverdrifna skådespel man kan se; det komiska är stundom drifvet så långt på andra sidan om det behagliga, att det oftast är ett gyckel, som har intet afseende hvarken på pjäsens utgång eller på den karaktär, som spelas, och är ej sällan i en alldeles motsatt stil mot karaktären. Men ganska få af den publik, som stojar fram sina förnöjsamhetsbetygelser på dessa teatrar, ha sinne för det sanna i konsten, och aktörerna eftersträfva mängdens, ej konstdomarens bifall. Highgate-tunnel uppfördes med ett så obändigt komiskt raseri, att den rent af blef obehaglig, och vi lämnade spektaklet, innan pjäsen var halfspelad; klockan var likväl redan emellan 11 och 12.
3 juli. Fredag. Jag sökte Davy. Man sade mig, att han nu var i staden men vore till finnande på Royal Institution. Jag hade sökt honom i går med förfrågan, när han vanligast vore hemma, och då tillsagt, att jag på denna timme skulle i dag infinna mig. Att han nu ej var hemma, förtröt mig alldeles icke, men jag kunde omöjligen göra mig kvitt den tanken, att jag ej hade gjort på lika vis. Jag kom till Royal Institution, man införde mig där i ett mineralkabinett och tillsade mig att vänta. Det dröjde ungefär tio minuter, innan sir Humphry Davy syntes till. Han kom ändtligen. Man hade beskrifvit mig denne märkvärdige man såsom en ganska vacker karl, i högsta grad älskad af könet. Jag var alltså i första ögonblicket osäker, om det var han, ty beskrifningen syntes icke passa. — Vi sade hvarandra några höfligheter, jag öfverlämnade Vetenskapsakademiens diplom för Davy att vara dess ledamot, och han sade mig, att vid första sammankomst af Royal Society jag hade att vänta detsamma. — Davy är
