| Guds fasta löfte. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 6, 7. | 603 |
warden deras efterföljare, som genom tro och tålamod få ärfwa löftena.
Just för att warna och förwara dessa troende mot den stora faran, har aposteln framstält affallets förskräckliga wådlighet, på det de måtte beflita sig att i tron fasthålla salighetens hopp intill änden. Blott genom ståndaktighet intill änden är det möjligt att undfå den utlofwade himmelska arfwedelen, och dem, som redan hafwa wunnit eller nu rätt eftersträfwa detta mål, böra wi med all flit efterfölja. I tron måste finnas långmodighet, tålamod och framhärdande ståndaktighet.
13 Ty då Gud gaf löftet åt Abraham, enär han icke hade någon större att swärja wid, swor han wid sig sjelf 1 Mos. 22: 16. Ps. 105: 8 f.
14 och sade: ”Sannerligen, jag skall rikligen wälsigna dig och rikligen föröka dig”, 1 Mos. 22: 17.
15 och sålunda fick han, efter tålig förbidan, det som war lofwadt.
Wredens dom bekräftades äfwen med en ed, se kap. 3: 11. 4 Mos. 14: 21–23. Men nådens löften äro bekräftade med en ännu högre och högtidligare ed wid Guds eget wäsende, se 1 Mos. 22: 16, 17. Detta löfte till Abraham innefattade hela återlösningen och frälsningen. I löftet till Abraham förenades såsom uti ett lefwande helt, ett fullkomligt rike, konungen Kristus och hela det pånyttfödda och frälsta menniskoslägte, som genom tron på Guds Son skulle ingå i den ewiga härligheten.
16 Ty menniskor swärja wid den som är större än de, och eden till bekräftelse gör för dem en ände på all twist.
Äfwen i menskliga förhållanden upphöra twister och twifwelsmål genom edlig bekräftelse; huru mycket mer skulle wi då icke tro Herrens ord och löften, som han bekräftat med ed wid sitt oändliga wäsende och sitt heliga namn!
17 Derföre, då Gud wille fullständigare wisa löftets arfwingar oföränderligheten af sitt beslut, trädde han med en ed emellan,
18 på det att wi, som hafwa flytt undan, skulle genom twå oföränderliga ting[1], i hwilka det är omöjligt att Gud skulle hafwa ljugit, hafwa en stark uppmuntran att hålla oss wid det förelagda hoppet. 4 Mos. 23: 19.
19 hwilket wi hafwa såsom ett själens ankare, som är säkert och fast och sträcker sig till det som är innanför förlåten,
20 dit Jesus såsom förelöpare har Ingått för oss, worden en öfwersteprest till ewig tid efter Melkisedeks sätt. Ebr. 3: 1. 4: 14. 8: 1. 9: 11 f.
Löftets arfwingar äro Abraham och alla troende, hwilka äro arfwingar till den wälsignelse, som åt honom utlofwades. Denna ed lade Gud till löftet för wår swaghets och wår ringhets skull, att wi måtte kunna tro så mycket wissare och hafwa en stark förtröstan, då Gud på twåfaldigt sätt, nemligen genom löftet och eden gaf försäkran om frälsning och salighet åt hwar och en, som wille fly till Herren och fatta det förelagda hoppet. Detta hopp är liksom ett ankare för själen i alla de stormar, som förorsakas af synden, werlden, djefwulen och alla frestelser och snaror under hela wandringen genom tiden till ewigheten. Den själ som icke har detta ankare, swäfwar utan fäste på stormigt haf, och wet icke hwart hon föres. Genom trons och hoppets ankare håller själen sig fast inom förlåten, som skiljer tiden från ewigheten, hon håller sig fast wid Jesus sjelf, som gått inom förlåten i det allraheligaste i den himmelska helgedomen och är upphöjd på Guds högra hand. Då har själen ett ankarfäste i sjelfwa grunden, wida djupare än den föränderliga skapelsen. I det Jesus är ingången i himmelen såsom wår öfwersteprest och konung, såsom det presterliga och konungsliga embetet i Melkisedek woro förenade, är han både wår försonare, som borttager wåra synder, och den förlossare och hjelpare, som bistår sina trogna i all nöd och förer dem till det saliga mål, dit han är gången förut att bereda dem rum.
7 Kapitlet.
Kristus såsom öfwersteprest en annan Melkisedek, och hans prestadömes företräde framför Arons.Ty denne Melkisedek, Salems konung, Guds, den högstes prest, som gick Abraham till mötes, när denne återkom efter att hafwa slagit konungarne, och wälsignade honom, 1 Mos. 14: 18 f.
2 åt hwilken Abraham ock gaf tionde af allt, och hwilken först, efter namnets betydelse, är ”rättfärdighetens konung”, men sedan ock ”Salems konung”, det är ”fridens konung”,
Slutet af det föregående kapitlet utföres här genom en utförlig jemförelse mellan Melkisedek och Kristus. Salem betyder frid och war det äldsta namnet på Jerusalem. Melkisedek war konung der och tillika Guds, den högstes, prest. Kristus är den sanne öfwerstepresten och konungen af det andeliga Jerusalem, nådens och härlighetens rike. Melkisedek wälsignade Abraham, som Gud hade wälsignat, och war således, såsom Kristi förebild, högre än Abraham. Det är från Kristus all wälsignelse kommer. Att Abraham gaf honom tionde syftar derpå, att alla troende äro undersåter i Guds rike, och deras högste konung är Herren sjelf. Abraham kände Melkisedek såsom en förebild af Messias. Melkisedek betyder rättfärdighetens konung, och rättfärdighet är Kristi rikes grundwal. Es. 9: 7.
- ↑ D. ä. genom löftet och eden.
_607.jpg&oldid=348546){kind=link}