Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Psaltaren

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Jobs Bok Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Psaltaren
Salomos Ordspråk  →


[ band II, 70 ]

Innehåll

Psaltaren.

Inledning.

Ordet Psaltare betyder helig sång, beledsagad af något musikaliskt instrument, t. ex. harpa. Den bok i Gamla Testamentet, som kallas Psaltaren består af etthundradefemtio Psalmer eller heliga sånger. Under hela det Gamla Testamentets tid sjöngos heliga sånger wid gudstjensten. Redan Miriam tillika med andra lofsjungande hjertan i Israel uppstämde en lofsång efter den underbara öfwergången öfwer Röda hafwet, och sedan sjöngos lofsånger wid alla högtidliga tillfällen. Af Mose hafwa wi en sång, Ps. 90. Debora sjöng en segersång, Dom. 5. De största sångare i Israel woro David och Salomo och de sångare, som hörde till Leviternas sångchor i deras tider, såsom Asaph, Heman, Jeduthun, Korah barn m. fl. I Prophetskolorne war den heliga sången wanlig alltifrån Samuels tid. De flesta Psalmer i Psaltaren äro af David. Tolf Psalmer tillskrifwas Asaph, elfwa tillskrifwas Korah barn. Psaltaren är alltså en samling af sånger af olika författare, som dock alla woro upplyste och lifwade af Herrans Ande, så att deras tankar och ord äro af Guds Ande ingifna.

Det är Psaltaren som ligger till grund äfwen för den christliga sången. I det Gamla Testamentet war Psaltaren allena Församlingens Psalmbok både wid gudstjensten och i den enskilda andakten, och wår Frälsare sjelf sjöng Psalmer med sina lärjungar, Matth. 26: 30. Paulus och Silas lofwade Gud med Psalmer i sitt fängelse, Ap.G. 16: 25, och efter Apostelens förmaning och apostoliskt föredöme sjöng den christna församlingen Psalmer ända ifrån sin början, Col. 3: 16, Eph. 5: 19. Och efter Psaltarens höga urbild uppstod snart i den christna församlingen ett stort antal christliga sånger, som hafwa fortfarit att föröka sig ända till närwarande tid, fastän äfwen häruti en stor mängd af ogräs blifwit sådt ibland hwetet.

Psaltaren är för oss obeskrifligen wigtig och dyrbar; ty den är oändligt rikhaltig till sitt innehåll. I Evangelierna få wi underrättelse om wår Frälsares yttre stora lefnadshändelser, om Hans förnedring, upphöjelse och medlarekall, och i de öfriga skrifterna i Nya Testamentet är Guds rikes lära och salighetens wäg för oss framlagd; men uti Psalmerna hafwa wi både wår Frälsares och församlingens inre lif för oss framstäldt, såsom uti en klar och härligt spegel. I denna spegel få wi skåda rätt djupt in i Jesu heliga, kärleksfulla hjerta. I många Psalmer är Hans hjerta liksom utgjutet och hela Hans själ afmålad till trons åskådande. Wi skulle icke weta mycket om det, som föregick i Hans oändligt rika, af rättfärdighet skinande och af kärlek brinnande, heliga själ här på jorden, om wi icke hade Psalmerna. Huru Han tänkte, kände, led i sin själ under wåra synders börda, brann af kärlek, tärdes af nitälskan, kämpade i bönen och fröjdades i andanom, skulle till större delen för oss wara förborgadt, om Han icke genom sin Ande nedlagt sina böner och lofsånger i David och andra heliga sångares mun, långt förr än Han sjelf antog menniskonatur.

I Psalmerna hafwa wi icke blott wår Frälsares, utan också församlingens inre lif afmåladt. Huru bättringen och omwändelsen tillgår, huru den syndiga menniskan, genom Guds Andas nåd uppwäckt ur syndasömnen, ångrar och bekänner sina synder, flyr till nådastoden, anropar Herran om förlåtelse, rättfärdighet och rening genom stänkeblodet, och huru, efter denna rening, den rättfärdige lefwer af tron, strider mot frestelserna, kämpar mot fienderna och öfwerwinner i Herrans kraft, under bön, åkallan och förbön, och prisar Herran med tacksägelse och lofsång, allt detta är i Psalmerna innehållet: så att det icke finnes någon ställning i lifwet hos de wäckta eller hos de trogna, hwaruti de icke i Psalmerna kunna finna passande ord för sin klagan, sin förkrosselse, sin bekännelse, sin bön, sin tacksägelse och sin segerfröjd. Derföre har också Psaltaren ända till denna dag i församlingen warit de trognas käraste bönebok och psalmbok, och skall fortfara att wara så intill tidens slut.

Äfwen de otrognas farliga tillstånd och förskräckliga ändalykt befskrifwes i Psalmerna. Gud och Hans egenskaper, Hans wäsende och Hans werldsregering lära wi äfwen i Psalmerna känna. Hans rikes hemligheter läggas i dagen, och äfwen den synliga skapelsen i dess rätta förhållande till Gud och menniskan kunna wi af Psalmerna lära känna. Psaltaren är således församlingens hjertespråk. I Psaltaren talar äfwen hela den synliga skapelsen; både himmel och jord, alla Herrans werk tala der ett språk som icke blott Gud, utan äfwen Hans återlösta och frigjorda barn kunna förstå. Hela skapelsen prisar Herran med lofsång, himlens och jordens [ band II, 71 ] härar lofsjunga tillika med Hans återlösta. Det är i några af Psalmerna såsom man hörde hela naturen med otaliga tungor sjunga Skaparens lof i klagande, längtande toner, uttryckande kreaturens (skapelsens) högeliga åstundan, som wäntar efter Guds barns härliga frihet, genom hwilken också skapelsen skall warda fri af förgänglighetens träldom, Rom. 8: 1921. I Psalmerna få wi också höra Guds Andas tal till menniskorna. Han har i detta tal öppnat sitt hjerta för den fallna werlden. I Psalmerna få wi höra alla nådehungriga och alla fromma hjertans tal med Gud, och wi få i dem äfwen höra, huru ogudaktiga och otrogna hjertan tala emot sin Skapare och Återlösare.

Psaltaren har i alla tider warit, den är och skall blifwa för Guds församling intill ändan en outtömlig skattkammare af lärdom, warning, ledning, råd, tröst och hugswalelse. Den är en himlastege, hwarpå icke blott Guds englar fara upp och neder till deras tjenst, som saligheten ärfwa skola, utan derpå fara ock de trogna upp till himmelen i trons och bönens dagliga himmelsfärd, och Herren sjelf stiger derpå ned till sina utkorade, som ropa till Honom dag och natt. Luc. 18: 7.

Af Judarna blef Psaltaren indelad i fem böcker på följande sätt:

1 Boken Ps. 1—41 hwardera af dessa afdelningar eller
böcker slutas med: Amen, Amen.
2
»
»
42—72
3
»
»
73—89
4
»
»
90—106 slutar med: Amen, Halelluja.
5
»
»
107—150 slutar med Halleluja,
I anseende till innehållet kunna Psalmerna fördelas på följande sätt:

Läropsalmer: Psalm 1, 5, 15, 34, 37, 46, 48, 49, 50, 53, 62, 63, 66, 68, 76, 78, 81, 82, 87, 90, 91, 93, 95, 97, 101, 104, 111, 112, 113, 115, 119, 121, 127, 128, 133, 139, 146.
Botpsalmer: Psalm 6, 25, 32, 38, 51, 102, 130, 143.
Klagopsalmer: Psalm 3, 7, 9, 10–14, 17, 28, 35, 36, 41–44, 52, 55, 56, 58, 59, 69, 73, 74, 77, 79, 80, 83, 88, 109, 120, 129, 137, 141.
Bönepsalmer: Psalm: 4, 20, 26, 27, 31, 39, 54, 57, 60, 61, 64, 67, 70, 71, 85, 86, 94, 108, 123, 124, 125, 126, 131, 132, 140, 142, 144.
Lof- och Tacksägelsepsalmer: Psalm 18, 19, 21, 23, 29, 30, 33, 47, 65, 75, 84, 92, 96, 98, 99, 100, 103, 105, 106, 107, 114, 116, 117, 122, 134, 135, 136, 138, 145, 147, 148, 149, 150.
Prophetiska eller Rikspsalmer: Psalm: 2, 8, 16, 22, 40, 45, 72, 89, 110, 118. Men innehållet är dock så fullt och rikt, att hwarje Psalm innefattar wida mer, än som kunde hänföras till någon wiss öfwerskrift uteslutande; ty de fleste äro på en gång både Läropsalmer, Bönepsalmer, Tröst- och Tacksägelsepsalmer.


1. Psalm.

Gudfruktigas och ogudaktigas skillnad.

Säll är den, som icke wandrar uti de ogudaktigas råd, och icke träder in uppå de syndares wäg:* ej heller sitter der de bespottare sitta.† *Ords. 1: 10; cap. 3: 31; cap. 4: 14; †Ps. 26: 4, 5. 2 Cor. 6: 14, [et]c. 2 Pet. 3: 3.

Då wår Frälsare predikade Evangelium om rike, så började hans predikan med ordet ”salige”. Matth. 5: 3. Psaltaren börjar äfwen med ordet säll eller salig, grt.: sällheter, saligheter! (Saligheter har den, som icke wandrar uti de ogudaktigas råd m. m.) Lycklig, säll och salig will hwarje menniska gerna blifwa, fastän de fleste icke weta, hwaruti den rädda sällheten och saligheten består. Med ordet säll tillbjudes himmelriket åt alla, som wilja inträda rätt uti Psaltarens helgedom och sålunda förenas med Herran, som de der lära känna och tillbedja. De ogudaktige äro alla de, som lefwa utan Gud, alla säkra, oomwända syndare. Deras råd betyder hela den säkra werldens tänkesätt och wandel. Syndares wäg är den reda wägen, på hwilken de wandra. Af bespottare finnas många olika klasser af olika grader i fräckhet. Alla, som förakta eller försumma att begagna Guds ord, äro bespottare, fastän många af dem icke weta det. I ännu högre grad äro de bespottare, som drifwa gäckeri med Guds ord och göra uppenbart motstånd mot Guds rike. På den breda wägen får den rättfärdige icke wandra, ej heller hafwa lust i de menniskors samqwäm och sällskap, hwilka icke frukta Gud.

2. Utan hawfer lust till HERrans lag, och talar om Hans lag både dag och natt.* *Jos. 1: 8. Ps. 119: 5562.

Med Herrans lag menas här hela Guds ord, både Lagen och Evangelium, ty Evangelium är med ifrån början i den Heliga Skrift, och Lagen är äfwen med Evangelii ord förenad i Nya Testamentet, men i dess djupaste betydelse; se Matth. 5, 6 och 7 cap., Rom. 10: 3–13. I Guds ord är Gud sjelf, och i ordet har den rättfärdiggjorda menniskans hjerta umgänge med Gud. I denna vers beskrifwes således trons fördolda lif med Christo i Gudi. Själens tankar och betraktelser öfwer Herrans ord är ett inre tal i de trognas hjertan.

3. Han är såsom ett träd* planteradt wid wattubäckar, hwilket sin frukt bär i sinom tid, och dess löf förfalna icke; och hwad han gör, det lyckas wäl. *Ps. 92: 13, [et]c. Es. 60: 21; cap. 61: 3. Jer. 17: 8.

Den som går ut ifrån synden och werlden (v. 1) och blifwer född på nytt genom [ band II, 72 ]sanningens ord, v. 2. Jac. 1: 18, den är liksom inplanterad i den sanna församlingens himmelska örtagård och inympad i det sanna winträdet, som är Christus sjelf. Joh. 15. Genom en sådan inplantering eller inympning blifwer menniskan ett godt träd, som kan bära rättfärdighetens frukt, till Guds pris och ära, Joh. 15: 5, och wederqwickes och uppfriskas dagligen af lifsens watten Es. 12: 3. Joh. 7: 38: Dess löf förfalna (wissna) icke. Den, som är inympad i Christus, har i Honom oförgängligt wäsende och ewinnerligt lif. Hwad han gör, det lyckas wäl. Kraften af detta wälsignelserika löfte få Guds barn erfara, äfwen uti sina jordiska wärf och göromål. Att det lyckas wäl, will icke alltid säga, att det skall efter deras tanka och önskan. Det är ofta så, att det lyckas wäl just då, när det för menskliga ögon synes helt och hållet misslyckas. Det är då det bästa, att det icke lyckades på det sätt de wille; ty Gud will deras bästa. Det är i deras arbete för Guds rike, som de isynnerhet lyckas wäl.

4. Men de ogudaktige äro icke så; utan såsom agnar, som wädret bortförer.* *Job 21: 18. Ps. 35: 5. Es. 17: 13; cap. 29: 5. Jer. 13: 24. Os. 13: 3.

De ogudaktige, de som icke hafwa lust till Guds ord (v. 2), synas stundom wara lycklige i denna werlden, men i sina hjertan äro de aldrig rätt lycklige; de äro icke så som de rättfärdige, de bära ingen frukt för Guds rike, och deras ändalykt är förskräcklig, då den himmelske planteraren med sin kasteskofwel skall rensa sin loge och uppbränna agnarne i ewinnerlig eld. Matth. 3: 12.

5. Derföre blifwa icke de ogudaktige i domen, eller syndarena i de rättfärdigas församling.

Här på jorden är det ännu de ogudaktigas råd, de otrognas samfund, som hafwer öfwerhanden i mängd och anseende; men de trognas församling, som här är undertryckt och föraktad, har löfte om seger och härlighet i domen, då de ogudaktige blifwa från dem skijda såsom agnar från hwetet. Denna skiljning är domen, hwarefter all gemenskap mellan Guds folk och de förtappade upphörer.

6. Ty HERren känner* de rättfärdigas wäg; men de ogudaktigas wäg förgås. *Ords. 2: 8. Mal. 3: 16. 2 Tim. 2: 19.

Herren känner sina, men de ogudaktiga känner Han icke (Luc. 13: 2527) såsom sitt folk. Ordet wäg innefattar här hela lefwernet. Hela denna wäg är förlorad, är förtappelse för alla, som icke blifwa rättfärdige och salige genom Honom, som är wägen, sanningen och lifwet.

De rättfärdige och de ogudaktige, himmelriket och helwetet, lifwet och döden, saligheten och fördömelsen ställas här emot hwarandra, till menniskornas behjertande och fria wal. Psaltaren är såsom ett Guds folks Canaan, och den första Psalmen liknar Garisim och Ebal wid ingången till detta förlofwade land. 5 Mos. 11: 29; cap. 27: 12, 13. Men en kort härlig framställning af de trognas sällhet och Guds rikes seger, de otrognas ofta uppblåsta, men ilande lefnadsfart och olyckliga ända will Gud afskräcka dig ifrån obotfärdighetens wäg och draga dig still bättring och salighet!

2. Psalm.

Christi makt, rike, fruktan.

Hwarföre wredgas hedningarna, och folken tala så fåfängt?* *Ps. 99: 1; Ap. G. 4: 25.

Den första Psalmen handlar om de rättfärdigas församling och om de ogudaktigas råd. Desse ogudaktige äro efter Skriftens benämning hedningar. De kallas också folken, hwarmed här menas alla de, som icke höra till Guds folk, till Christi sanna församling, det andeliga Israel. Alla dessa folk, alla hedningar, antingen de äro döpta eller odöpta, wredgas emot Herran; de sätta sig emot den himmelske Konungen, Jesus Christus; de säga i sina hjertan och äfwen med ord och gerningar: Wi wilja icke, att denne skall råda öfwer oss. Luc. 19: 14. Allt detta, äfwen deras ifrigaste företag, är ett fåfängt tal, det hörer till lögnens rike och warder om intet.

2. Konungarna på jorden resa sig upp; och herrarna rådslå med hwar annan, emot HERran och Hans Smorda.* *Ps. 45: 8. Es. 61: 1.

Konungarne på jorden äro icke blott herrskarena öfwer länder och riken, utan också alla de menniskor, som tillwälla sig makt och myndighet och wilja sjelfwe råda öfwer sig och andra. Herrarne äro alle de, som wilja wara herrar sjelfwe och icke fråga efter Herran i himmelen. Af dessa konungar med sjelftagen myndighet äro de allraflesta utan kronor, och af dessa herrar, som wilja hafwa allt efter sin wilja, är en stor mängd klädd i trasor. Här göres icke afseende på yttre stånd, utan på själens beskaffenhet. Pilatus och Herodes reste sig upp, de öfwerste presterna och de skriftlärde rådslogo med hwarannan emot Herran och Hans Smorda. Då de rådslogo emot Christus, rådslogo de äfwen emot Gud sjelf. Grundtextens ord för Smorda är Messias, som betyder smord, och det grekiska ordet Christus har samma betydelse. Att Han är smord betyder, att Han till den menskliga naturen är uppfylld med den Helige Ande utan mått och Hans menskliga natur så förklarad och upphöjd i den gudomliga, att de är delaktig af alla Gudomens egenskaper. Det brukades i Gamla Testamentet, att medelst smöjelse med helig wigolja inwiga den öfwerste presten och presterna samt konungar till deras embeten. Denna olja war en bild af den Heliga Andas gåfwor, och smörjelsen war således den yttre handling, hwarigenom de icke blott inför werlden undfingo embetet, utan i själ och sinne skulle med den Heliga Andas gåfwor uppfyllas för att kunna sitt embete rätt förwalta. Härmed antyddes således också uttryckligen, att hwarje [ band II, 73 ]sådant embete är en Herrans gåfwa. I ordets högsta mening är det Christus sjelf allena, som är med Andans oändliga rikedomar smord och utrustad till mensklighetens Öfwersteprest och Konung. Om Honom talar Guds Ande här genom David, och redan här uppenbaras det motstånd, som alla obotfärdiga i alla tider, men isynnerhet i den yttersta tiden, göra emot Honom: här omtalas deras uppresning, deras tal, deras undergång, samt den ewiga Konungens kröning och seger.

3. Låt oss sönderslita deras bojor; och kasta deras band bort ifrån oss.* *Jer. 2: 20.

Så tala, antingen öppet eller i sina hjertan, alla, som icke wilja lyda Jesu Christi Evangelium. Ordet deras betyder Herrans och Hans Smordas. Guds ord och samwetets röst och äfwen menskliga goda lagar kallas af de obotfärdiga på deras hjertans språk: bojor och band, som de önska att slippa och försöka, att kasta ifrån sig. Och slutligen kommer en tid, hwilken nu redan har börjat, då många menniskor skola såsom bojor och band sönderslita och kasta ifrån sig både Guds ord och christendomen och äfwen all sådan mensklig inrättning, som dermed står i något sammanhang. De wilja råda sjelfwa och icke på något sätt wara bundne, de wilja hafwa full frihet för det köttsliga sinnet och den syndiga wiljan. De glömma härwid helt och hållet, att en sådan frihet för millioner olika wiljor måste upphäfwa sig sjelf och föra till ändlös strid, träldom och fridlöshet. Den rätta friheten är blott då möjlig, när de enskildas tankar och wilja öfwerenstämma med Herrans höga och heliga wilja; ty blott då äro enighet och frid möjliga, och härtill är det först och främst nödwändigt, att menniskan blifwer frigjord från syndens skuld och band och genom den nya födelsen blifwer undersåte i den himmelske Konungens rike.

4. Men den i himmelen bor begabbar dem; och HERren bespottar dem.* *Ps. 37: 13. Ps. 59: 9. Ords. 1: 26; cap. 3: 34.

Under striden på jorden mellan ljuset och mörkret gå många swåra stormar öfwer Guds folk, så att det ofta måste bäfwa, men i himmelen är det lugnt; den Ewige regerar, Han styrer allting till en sådan utgång, att alla de ogudaktigas tal och företag lända dem till begabberi och bespottelse. De komma på skam och falla i sina egna nät.

5. Han skall en gång tala med dem i sin wrede; och med sin grymhet skall Han förskräcka dem.

Herren tillåter sina motståndare en wiss tid, under hwilken Han på många sätt arbetar på deras hjertan och kallar dem till bättring, och då allt är förgäfwes, så kommer ändtligen den stund, då Han talar med dem i sin wrede. Redan här i tiden så många ogudaktiga menniskor förnimma Guds wrede i swåra straffdomar, i pinande samwetsqwal och i en förskräcklig död. Wisserligen drabbar dem Guds wrede icke alltid så hårdt i detta lifwet, men den är för alla obotfärdiga i beredskap i och efter döden, och den stund, då Gud skall tala med dem i sin wrede, är för dem alla oundwiklig. Ändtligen kommer striden emot Guds rike på jorden så långt, att alla Hans motståndare resa sig upp, för att om möjligt utrota Hans bekännare. Då skall denna prophetia på en gång uppnå sin högsta fullbordan. Es. 66: 15, 16. 2 Thess. 1: 7–10. Uppb. 14: 18–20 m. m. Guds wrede och grymhet omtalas ofta i den Heliga skrift 5 Mos. 32: 22. Ebr. 10: 27.

6. Men jag hafwer insatt min Konung* på mitt helga berg Zion: *Ps. 45: 7. Ps. 89: 28. Ps. 93: 1. Ps. 110: 1.

Så talar Fadren om sin Son och förklarar härmed, att Sonen är insatt till Herre och Konung, åt hwilken ett ewigt rike och oförgänglig makt utlofwas. Ifrån begynnelsen är Guds Son den Herre, och Konung, genom hwilken menniskoslägtet skapades, för hwilkens skull det uppehålles, och återlösningen och helgesen hafwa just Hans rike till syftemål. Se Dan. 7: 13, 14, 27. 1 Cor. 15: 24, 25. Alla, som icke wilja hylla denne Konungen, måste förgås. Berget Zion är en bild af hela de heligas samfund. På berget Zion war i Jerusalem konungens boning, men namnet Zion betyder stundom hela denna stad. I Jerusalem war Herrans tempel. Församlingen skall uppbyggas till ett lefwande tempel för Herran. 1 Petr. 2: 5. Och Herren sjelf är Konungen i detta tempel. I gamla förbundet thronade Han i härlighetens sken öfwer nådastolen mellan Cherubim. I Nya Testamentet äro de trogna Hans tempel 1 Cor. 3: 16. Sedan är det Nya Jerusalem hans thron. Uppb. 21: 2, 3.

7. Jag will om ett sådant sätt predika, som HERren till mig sagt hafwer: Du är min son, i dag hafwer jag födt dig.* *Ap. G. 13: 33. Ebr. 1: 5; cap. 5: 5.

I föregående vers talar Fadren, och i denna vers talar Sonen i kraft af sitt himmelska embete. Hans Konungawärdighet och Konungaembete beror just derpå, att Han är Guds Son, född af Fadren i ewighet. Sonens förhållande till Fadren är i anseende till den gudomliga naturen det samma från ewighet till ewighet, Joh. 1: 1, och hela ewigheten är för Gud ett beständigt närwarande, ett beständigt: i dag. Se 2 Pet. 3: 8. Men Sonens födelse till menniskoslägtets Återlösare, Herre och Konung står i sammanhang med Hans mandomsanammelse i tiden. Hans jordiska lif war ock en beständig födslosmärta för himmelsen, hwaraf Hans lidande och död utgjorde slutet, och uppståndelsen blef den egentliga födelsen, hwarigenom Hans menskliga natur liksom föddes in uti den gudomliga, så att den menskliga naturens födelse derigenom blef fulländad. Rom. 1: 4. Ap. G. 13: 3234. Allt detta, Hans födelse, försoningsdöd och uppståndelse, utgör just kärnan af salighetens Evangelium, predikan om himmelriket, hwars högste predikant och förkunnare är Han sjelf. Såsom genom allt detta försoningen är skedd och församlingen är grundad, så måste också Guds Son insättas till Konung i den enskilda [ band II, 74 ]menniskans hjerta, och af Honom sjelf måste detta Evangelium om riket i hjertat predikas, på det menniskan må blifwa en medlem af himmelriket och få ewinnerligt lif.

8. Äska af mig, så will jag gifwa dig hedningarna till arfs; och werldens ändar till egendom.* *Ps. 22: 28. Ps. 72: 8. Zach. 9: 10.

I allmaktens rike regerar den treenige Guden ifrån begynnelsen oinskränkt, men ett nåderike har Fadren upprättat i werlden och deruti insatt sin Son till Konung med det löfte, att alla werldens folk skola blifwa Hans egendom. Alla Sonens förböner för sina återlösta innefattas i det ordet: Äska af mig. Då Han beder för dem, Ebr. 7: 25, så uppfylles Fadrens ord: Äska af mig, och Hans öfwerstepresterliga bön har här Fadrens oinskränkta löfte, att Han will gifwa Honom hedningarne till arfs och werldens ändar till egendom. Alla, som lyda hans Evangelium, blifwa hans egendom såsom saliga undersåter i Hans rike, och de andra blifwa såsom Hans fiender lagda till Hans fotapall. Luc. 19: 27. Ps. 110: 1. Joh. 5: 23.

9. Du skall sönderslå dem med jernspira;* såsom lerpottor skall du sönderkrossa dem.† *Uppb. 2: 27; cap. 19: 15. †Es. 30: 14.

Denne Konungs motståndare hafwa en sträng dom och en förskräcklig ändalyckt att wänta, och kunna likaså litet stå emot Hans rättfärdiga dom, som en lerpotta kan stå emot Hans jernspira. Jernspiran är en bild af Christi allmakt och rättfärdiga stränghet mot alla, som hafwa stått emot och förkastat Hans kärlek och frälsande nåd. De kunna icke motstå Hans makt och Hans härlighet. Lerpottor äro en bild af menniskans dödliga kropp och af hennes wanmakt. Hwilken som tror Sonen, han hafwer ewinnerligt lif; men den, som icke tror Sonen, han skall icke få se lifwet, utan Guds wrede blifwer öfwer honom. Joh. 3: 36.

10. Så låter nu underwisa eder, I konungar; och låter tukta eder, I domare på jorden.

Alla menniskor, af hwad stånd de äro, konungar eller undersåter, herrar eller tjenare, måste tillbedja och tjena denne konungen, om dem skall wäl gå.

11. Tjener HERran med fruktan; och fröjder eder med bäfwande.* *Phil. 2: 12.

Med helig fruktan och med salig fröjd skola Hans undersåter tjena Honom. Den sanna gudsfruktan är den rena kärlekens heliga bäfwan, som ingalunda får förblandas med räddhågan under lagens träldom. 1 Joh. 4: 18. Ebr. 12: 28, 29.

12. Hyller Sonen, att Han icke förtörnas, och I förgås på wägen: ty Hans wrede skall snart begynna att bränna; men salige äro alle de, som trösta på Honom.* *Ps. 34: 9. Ps. 30: 18. Jer. 17: 7.

Hyller, grt: kysser, tillbeder. Både hjertats tro och munnens bekännelse måste gifwas åt denne Konung; eljest omkommer menniskan såsom upproriskt mot Honom. För den enskilda menniskan börjar Sonens wrede bränna då, när för henne nådens tid är förbi. Då har den menniskan icke längre Guds Son till frälsare, utan till domare. Och för werlden i allmänhet börjar Hans wrede att bränna då, när han kommer till domen. Uppb. 6: 15–17. Salige äro alle de, som trösta på Honom! Med denna förtröstan menas den sanna tron. Det andeliga lifwets grunddrag, tro och kärlek, äro här gifna, ty kärleken wisar sig ock i fruktan och fröjd.

Denna härliga Psalm är en Konungspsalm och en Rikspsalm. Den himmelske Konungens födelse och insättning, Hans ewiga herrawälde, Hans rikes omfång och härliga seger, tillika med detta rikes grundlag, tro, fröjd och fruktan samt den salighet, som i detta rike åtnjutes, och den undergång och förtappelse, som wäntar alla motståndare har Guds Ande, genom David, här tecknat till wårt behjertande.

3. Psalm.

Bön, tröst emot fienden.

En Psalm Davids, då han flydde för sin son Absalom.* *2 Sam. 15: 16.

2. Ack HERre! huru månge äro mina fiender? Och så månge sätta sig upp emot mig.* *Ps. 38: 20, 21. Ps. 56: 3.

David war en öm fader, och det måste hafwa warit för honom en outsäglig smärta, då han måste fly för sin egen son. Hans fiender woro många, hans ångest war stor och ännu större hans sorg öfwer den ogudaktige sonen och öfwer sina undersåters uppror. I denna stora nöd wänder han sig till Herran med innerlig bön och finner tröst och kraft för sin bedröfwade själ. Det är troligt, att David diktade denna Psalm om aftonen på den dag, då han flydde från Jerusalem och blef öfwer natten i Bahurium icke långt ifrån staden. 2 Sam. 16: 514.

3. Månge säga om min själ: Hon hafwer ingen hjelp* när Gudi. Sela. *2 Sam. 16: 7, 8.

David hade icke med sig mer än sexhundra trogna undersåter. Hans fiender ansågo detta såsom ett bewis, att Gud hade öfwergifwit honom, och denna tanke måste för honom hafwa warit en ganska swår pröfning. Ordet Sela betyder ro, uppehåll, och antyder, att sången skulle stanna, men strängaspelet fortfara. Wid hwarje sådant ställe skulle de särskilt gifwa akt på innehållet. Ordet kan äfwen gälla såsom en uppmaning till läsaren att stanna och noga betrakta det, som läses. Se Ps. 9: 17.

[ band II, 75 ]4. Men du, HERre, är skölden för mig, och den mig till ära sätter, och mitt hufwud upprätter.* *Ps. 18.

5. Jag ropar till HERran med min röst, så hörer Han mig af sitt helga berg.* Sela. *Ps. 121: 1.

Af sitt helga berg, d. ä.: från helgedomen. Från sitt himmelska tempel hörer Herren alla, som ropa till honom.

6. Jag ligger och sofwer, och waknar upp; ty HERren uppehåller mig.* *Ps. 4: 9.

Ehuru stadd i stor fara, wågade han att lägga sig till hwila i förtrösten på Guds beskydd. Wi äro alltid omgifne, om icke af synliga, dock af osynliga fiender och af många bekanta, men ännu mer af fördolda faror, och behöfwa beständigt att stå under den Högstes beskärm. Den menniskan är mycket olycklig, som insomnar och uppwaknar utan att upplyfta sitt hjerta till Herran.

7. Jag fruktar mig icke för många hundrade tusen, de som lägga sig emot mig allt omkring.* *Ps. 27: 3.

8. Upp, HERre, och hjelp mig, min Gud: ty du står alla mina fiender på kindbenet; och sönderbryter de ogudaktigas tänder.* *Ps. 58: 7.

Att slå på kindbenet betyder förödmjukelse och tuktan. Tändernas sönderbrytande innebär förkrosselse af de ogudaktigas makt. Upp herre! är ett bildligt uttryck, hwarmed David ofta beder, att Herren måtte bewisa sin makt och sin nåd, som synes hwila owerksam för den af bedröfwelse eller nöd pröfwade själen.

9. När HERranom finner man hjelp;* och din wälsignelse öfwer ditt folk. Sela. *Es. 43: 11.

Här uttrycker David sin wisa förtröstan på Herrans hjelp, och önskar wälsignelse öfwer Guds folk. Såsom Guds folk kunde han isynnerhet anse de undersåter, som blefwo honom trogna; ty han war Herrans smorda och förebild af Messias, och trohet mot honom war trohet mot Herran sjelf. Det war Gud sjelf som hade insatt honom till konung.

Så är den himmelske Konungens wälsignelse öfwer hans folk. Denna Psalm, som har afseende på en särskild händelse, är likwäl till sin betydelse bildlig och prophetisk. Såsom David nu war flyktig med några få trogna, så är den lilla hopen af Herrans trogna ofta liksom på flykten undan fiendernas förföljelser, och den himmelske Konungen sjelf är i anseende till sin kropp, som är församlingen, ofta liksom flyktig och huswill ännu och har icke der han kan luta sitt hufwud till. Matth. 8: 20. Se äfwen Matth. 10: 35, 36. Såsom David höll sig till Herran med tro och bön, så skola alla Jesu efterföljare lära att alltid söka sin hjelp hos Honom och icke sätta kött sig till arm. Denna Psalm innehåller en stor tröst för alla Guds barn, som äro i nöd eller fara, eller lida för sin tros skull. ”Salige ären I, då menniskorna hata eder, och afskilja eder, och banna eder; och bortkasta edert namn, såsom det ondt wore, för menniskones Sons skull”. Luc. 6: 22.

4. Psalm.

Emot fåfänglighets barn.

En Psalm Davids, till att föresjunga på strängaspel.

Grt.: En Psalm Davids, till sångföreståndaren, med spel. En sådan öfwerskrift hafwa 53 Psalmer. De öfwerlemnades åt sångmästaren och skulle sjungas så, att intrumentalmusik förenades med sången, Ordet Neginoth (strängaspel) bet. både harpor och cymbaler m. m., hwarpå spelas med fingrarna.

2. Hör mig, när jag ropar, min rättfärdighets* Gud; du som tröstar mig i ångest: war mig nådelig, och hör min bön. *Ps. 17: 2.

Denna Psalm är, liksom den föregående, en trogen själs bön i nöd och bedröfwelse, och kan såsom bön begagnas af hwarje hjerta, som är i ångest och will utgjuta sig inför Herran och hos Honom söka tröst och hjelp. De orden: min rättfärdighets Gud, innehålla grunden till hoppet om tröst. Det är på den rättfärdighet, som Gud skänker af nåd för Christi skull, hoppet och trösten hwila. Det war äfwen i Gamla Testamentet den utlofwade Försonaren, som war de trognas rättfärdighet. När då en bedjande själ sade: min rättfärdighets Gud, så hade det samma mening, som då wi bedja i Jesu namn, förtrösta på Hans rättfärdighet och stödja oss på Hans dyra förtjenst. Se Ps. 53: 11. Jer. 23: 6. Min rättfärdighets Gud uttrycker äfwen hjertats förtröstan på den Guden, som både rättfärdiggör, beskyddar, bewarar och helgar sina rättfärdiga. Låta wi Honom göra oss rättfärdiga, så få wi också beskydd och hjelp och tröst i all fara, nöd och bedröfwelse. Det är Jesu rättfärdighet, som är den enda wägen till Guds fadershjerta; och söker menniskan icke denna rättfärdighet, så är hon utan den rätta hjelpen och trösten äfwen i sådan nöd och sorg, som angår detta timliga lifwet. Derföre säger wår Frälsare: Söker först efter Guds rike och Hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till. Denna rättfärdighet är Jesus sjelf. Då hjertat emottager Honom, blifwer menniskan rättfärdiggjord inför Gud, och då gör Christus sjelf genom sin Andas inneboende den menniskan rättfärdighet äfwen i lefwernet. Christi rättfärdighet är den rätta bönens grundwal, och denna bön blir alltid hörd. Joh. 14: 13, 14.

3. I herrar, huru länge skall min ära skämd warda? Hwi hafwen I fåfängligheten så kär, och älsken lögnen? Sela.

I Herrar bet. alla säkra menniskor, som wilja gälla något i denna werlden, och närmast betyder det här dem, som uppreste sig emot David. Min ära bet. här Davids konungsliga embete [ band II, 76 ]och isynnerhet Gud, som hade gifwet honom det. Gud sjelf blef genom upproret emot konungen wanärad; deras företag war en synd och således fåfänglighet och ett lögnens werk. Så är också allt motstånd emot wår rätte konung Christus en fåfänglighet, och all otro på Honom är i sig sjelf den djupaste lögn, ett werk af lögnens fader.

4. Besinner dock, att HERren förer sina heliga* underligt: HERren hörer, när jag åkallar Honom. *Ps. 86: 2.

Sina heliga, sina rättfärdiga (se v. 2) förer Herren med underbar nåd och barmhertighet genom förödmjukelse till upphöjelse, genom smälek till ära, genom bedröfwelse till fröjd. Es. 61: 3. Fienderna skola besinna, att Herren sjelf beskyddar sina tjenare. Då fienderna angripa dem, så hawa de att göra med den mäktige beskyddaren i himmelen.

5. Warder I wrede, så synder icke;* taler med edert hjerta på edra sängar, och bider. Sela. *Eph. 4: 26.

David förmanar sina fiender, att om de woro upptände af wrede emot honom, så skulle de dock wakta sig, att de icke syndade emot Gud. De skulle öfwerwäga saken i stillhet i sina hjertan och bida, wara stilla och låta Herran styra.

6. Offrer rättfärdighet;* och tröster uppå HERran. *Ps. 51: 21. Rom. 12: 1.

Först uppmanar de till besinning och stillhet, v. 5, och här förmanas de till ånger och bättring, på det de må kunna genom offer, 5 Mos. 33: 19, få syndernas förlåtelse i tron på offrens betydelse, blifwa rättfärdige och kunna förtrösta på Herran.

7. Månge säga: Huru skulle den wasa oss hwad godt är? Men upplyft, HERre, öfwer oss ditt ansigtes ljus.* *4 Mos. 6: 26. Ps. 80: 4.

Grt.: Många säga: ho skall wisa oss hwad godt är? Fienderna wille störta David, och ibland hans trogna anhängare woro många fulla af misströstan, bekymmer och rådlöshet i nödens stund. I denna dunkla och swåra pröfwning söker David både ljus och råd och hjelp från Herrans ansigte. Detta är för alla trogna den bästa tillflykt och den högsta tröst i all nöd och ångest, som ofta är så stor, att ingen menniska kan trösta eller råda.

8. Du fröjdar mitt hjerta, ändock de andre mycket win och korn hafwa.* *Ps. 17: 14.

Grt.: Du fröjdar mitt hjerta mer, än då de andre mycket win och korn hafwa. Fröjden i Herranom öfwergår all jordisk fröjd. I skördetiden, isynnerhet då skörden war riklig, skallade i Judalandet fröjdesånger öfwer berg och dalar. Men ett troget hjertas lofsång uppstiger till himmelen wid hwarje stråle af nådens ljus ifrån Herrans ansigte, som det får förnimma.

9. Jag ligger och sofwer allstinges i frid: ty allena du, HERre, hjelper mig, att jag må säker bo.* *Ps. 3: 6.

Allstinges: helt och hållet, fullkomligt.

Då ljuset lyser i själen ifrån Guds ansigte, så är hjertat lugnt äfwen i fara och motgång. Davids bön och förtröstan är hela den trogna församlingens bön och förtröstan i alla tider, och häraf skall hwart och ett Guds barn lära, hwad det bör göra, och huru det skall förhålla sig i bedröfelsens tid.

5. Psalm.

Emot wåld, falka lärare.

En Psalm Davids, till att föresjunga för arfwet.

För arfwet: detta ord kan efter grt. betyda arfwedelarne och åsyftar då de rättfärdigas och ogudaktigas olika arfwedelar. Men ordet kan också betyda ett blåsinstrument, och då inehålles här en föreskrift om den musik, som med denna Psalmens sång skulle förenas.

2. HERre, hör mina ord; gif akt uppå mitt tal.* *Ps. 17: 1.

3. Gif akt uppå mitt rop, min Konung och min Gud; ty jag will bedja inför dig.

4. HERre, bittida* hör min röst; bittida will jag skicka mig till dig, och taga der wara uppå. *Ps. 55: 18. Ps. 63: 2, 7.

Det synes, att denna Psalm diktades om morgonen på en tid, då David war i stor nöd och swår pröfning. Sannolikt war han ännu wid Sauls hof och förföljdes af mäktiga fiender. Hwarje morgon bör själen på nytt skicka sig och bereda sig till Herrans tjenst. Hos warje from menniska måste också de timliga göromålen hwarje deg wara en beständig gudstjenst, Col. 3: 17. Själen beredes, då hon beder, och Herren hörer hennes röst. Hon skall taga wara uppå Herrens ord och Hans Andas nådewerkningar i hjertat. Då kan hon också bättre sköta sin timliga kallelses dagliga pligter.

5. Ty du är icke den Gud, hwilken ett ogudaktigt wäsende behagar; den der ond är, han blifwer icke för dig.

Den otrogne är ond, ty han undandrager sig ifrån Herran, och den sig undandrager gör det till sin förtappelse, Ebr. 10: 38, 39. Den, som icke tror på Herran och lefwer i Honom, är ond, och kan omöjligen i ordets rätta mening wara god.

6. De storordige bestå icke för dina ögon; alla ogerningsmän hatar du.

De storordige äro alla egenrättfärdige, som wilja hjelpa sig sjelfwa; de gifwa icke Herran rätt uti Hans ord och wilja icke lyda det, utan de wilja, att deras eget förnuft och deras egna ord skola gälla. Ogerningsmän äro alla, som icke söka Guds rike och Hans rättfärdighet, utan uppresa sig i sina hjertan emot Herrans ord. [ band II, 77 ]De kunna omöjligen göra rättfärdighetens gerningar, emedan de icke hafwa trons wäsendtliga rättfärdighet i sina hjertan. Derföre äro de ogerningsmän, menniskor utan goda gerningar, upproriske emot Gud.

7. Du förgör de lögnaktiga: HERren hafwer en styggelse wid de blodgiriga Och falska.* *Ps. 55: 24.

Lögnaktiga äro alla de, som icke älska den himmelska sanningen, såsom den är uppenbarad i Guds ord, alla som hoppas att blifwa salige på en annan wäg, än den Gud i sitt ord har kungjort, se 1 Joh. 1: 810. Dessa äro också blodgiriga och falska, isynnerhet de, som med falska grundsatser och ondt exempel andeligen mörda sin nästa.

8. Men jag will gå in i ditt hus på din stora barmhertighet; och tillbedja emot ditt helga tempel i din fruktan.

Det war tabernaklets helgedom, som här menades; men med tron gick David in i den himmelska helgedomen. Så göra äfwen alla Herrans trogna dagligen, och då de inträda i Herrans hus, så göra de det också, såsom David, i förtröstan på Hans stora barmhertighet och i Hans fruktan. Då David icke kunde ingå i Herrans helgedom, utan war på afstånd derifrån, så wände han i sin bön sitt ansigte mot helgedomen. Så skall i wår bön själens ansigte wara wändt till det rätta lefwande templet i himmelen, till Jesus Christus, Joh. 2: 21; ty i Honom bor all gudomens fullhet lekamligen. Col. 2: 9.

9. HERre, led mig i din rättfärdighet, för mina fienders skull; gör din wäg rätt för mig.* *Ps. 27: 11.

Då menniskan blifwer rättfärdig i tron, Ps. 4: 2, så har hon ett fullkomligt skydd emot alla sina fiender; ty emot denna rättfärdighet kan den mäktigaste fiende ingenting uträtta. Då blifwer ock själen dagligen af Guds Ande ledsagad i lefwernets rättfärdighet, såsom den sanna trons nödwändiga frukt. Då menniskan wandrar i rättfärdighet, så gör också Herren lefnadswägen rätt för den menniskan, och hon blifwer ledsagad på Guds wiljas wäg, på Hans försyns wäg. Ps. 32: 8.

10. Ty uti deras mun är intet wisst; deras innersta är wedermöda; deras strupe är en öppen graf;* med deras tungor skrymta de. *Jer. 5: 16. Rom. 3: 13.

För alla otrogna är det inre lifwet en wedermöda; hwad de tänka och tala är fullt af andelig dödslukt och förer till förderfwet och döden. Alla, som hata Herrans trogna, äro också Hans fiender, deras bästa och wackraste gerningar äro blott skrymteri.

11. Döm dem, Gud, att de måga falla af sitt uppsåt; drif dem ut för deras stora öfwerträdelses skull; ty de äro dig gensträfwige.

Denna bön är en bestämd förutsägelse, huru det skall gå med alla Herrans motståndare. De, som dö i sina synder, kunna omöjligen undgå den ewiga rättfärdighetens dom, Joh. 3: 1836.

12. Låt glädja sig alla dem, som trösta uppå dig, ewinnerligen låt dem fröjda sig; ty du beskärmar dem: låt dem i dig glada wara,* som ditt namn kärt hafwa. *Es. 65: 13.

Denna bön är tillika en bestämd försäkran, att de, som förtrösta Herran, skola hafwa ewinnerlig glädje och fröjd och beständigt få åtnjuta Herrans beskydd och wälsignelse. Guds namn är Gud sjelf i Christo Jesu. I kärleken till Honom ligger den sanna glädjen och den ewiga saligheten.

13. Ty du, HERre, wälsignar de rättfärdiga; du kröner dem med nåd,* såsom med en sköld. *Ps. 103: 4.

De rättfärdige äro de, som äro i Christo Jesu, Ps. 4: 2. Rom. 8: 1. Guds nåd är öfwer dem såsom en oförgänglig krona, och denna nåd är tillika för dem en beskärmande sköld mot alla fiender. I denna Psalm beskrifwes således både de trognas och de otrognas olika arfwedelar. Måtte wi alla utkora den bästa delen! Luc. 10: 42.

6. Psalm.

1. Bot-Psalm.

En Psalm Davids, till att föresjunga på åtta strängar.* *1 Chrön. 15: 21.

Grt.: En Psalm Davids till Sångmästaren med strängaspel efter åttonde (tonarten, eller melodien).

2. Ack HERre! straffa mig icke i din wrede, och näps mig icke i din grymhet.* *Ps. 38: 2. Jer. 10: 24. Hes. 5: 15.

Detta är den första af Davids Bot-Psalmer, och deruti beskrifwes den ångest och smärta, som själen känner, då han genom Guds Andas nåd blifwit uppwäckt ur syndasömnen och säkerheten. Då får själen känna Guds rättfärdighet och helighet, såsom wrede och grymhet, och inse, att hon förtjent både straff här i tiden och förkastelse ifrån Herran för ewigt. Ofta äro motgångar och lidanden yttre medel, hvarigenom Gud förer menniskan till besinning och bättring, såsom David, då han af Herran hemsöktes med nöd och bedröfwelse, gick in i sitt hjerta, för att der uppsöka källan till allt sitt lidande, och förödmjukade sig inför Herran med ånger och syndabekännelse, bön och tårar. Så är det Herrans afsigt och wilja, att alla andra menniskor skola göra, då de sökas af Honom. Det är förskräckligt att hafwa att göra med den helige och rättfärdige Guden utan Medlare och utan försoning; då har den syndiga själen ingenting annat än wrede och grymhet att wänta; ty för den syndiga menniskan är Gud en förtärande eld. Ebr. 12: 29. För denna wredes glöd häpnar den wäckta själen och beder:

[ band II, 78 ]3. HERre, war mig nådelig, ty jag är swag; hela mig, HERre, ty mina ben äro förskräckte.* *Job 6: 4. Ps. 13: 2, 3. Es. 38: 17.

Så är Herrans wilja, att den ångerfulla och om frälsning angelägna menniskan skall bedja om nåd med ett förkrossadt hjerta och wända sig till den läkaren, som helbregda gör den af syndens gift sjuka själen. I syndaångren är ångesten stundom så stor, att förskräckelse och bäfwan liksom genomtränga märg och ben. Men ofta händer, att den ånger, som föregår rättfärdiggörelsen, icke är så stark, utan själen kommer sedan wid något annat tillfälle uti en sådan inre kamp, liksom uti en degel, för att smältas och widare renas och luttras. I wiss mening måste syndaångren också dagligen fortsättas i den dagliga bättringen. Men ingen blifwer delaktig af Guds nåd i Christo Jesu och får sina synders förlåtelse, utan att en sådan ånger och syndabekännelse föregår, hwarigenom man erkänner sig en ewig fördömelse wärd wara, och anser hela sitt förflutna lif såsom syndigt, ty utan en sådan erfarenhet af syndanöden ropar ingen om nåd för Christi förtjensts skull allena eller frågar efter Hans rättfärdighet, och tror således icke på Christum allena.

4. Och min själ är swårligen förskräckt; ack HERre, huru länge?

Själens ångest och förskräckelse warade hos David länge, och han längtade i denna nöd efter nådens ljus. Så är hos den om sin frälsning angelägna själen hunger och törst efter rättfärdighet, nemligen efter Herran Jesum, som är lifsens bröd och den lefwande helsobrunnen, i hwilken själen får syndernas förlåtelse, rättfärdighet och nytt lif.

5. Wänd dig, HERre, och undsätt min själ; hjelp mig för din mildhets skull.

Så länge menniskan ännu känner syndaskulden på sitt samwete, så är det såsom om Herren wore från henne bortwänd; ty hon får icke i tron se Hans milda ansigtes ljus i Christo, utan endast den förtärande wredeselden, och hon måste derföre bedja: Herre, wänd dig till mig igen! Se Ps. 90: 13.

6. Ty i döden tänker man icke på dig; ho will tacka dig i helwetet?* *Ps. 30: 10. Ps. 88: 11, [et]c. Ps. 115: 17. Es. 38: 18, 19.

Menniskan är skapad efter Guds beläte för att älska, ära och prisa Gud i tid och ewighet. Detta är Guds wilja och det ändamål, för hwilket menniskan blef skapad. Genom synden är Guds beläte förloradt och menniskan är icke i stånd att af egen kraft blifwa ett heligt Guds barn och lefwa till Guds ära här i tiden, eller att göra sig salig och prisa Honom i ewighet, Skall nu med den fallna menniskan det ändamål kunna winnas, till hwilket hon är skapad och återlöst, så måste hon blifwa rättfärdiggjord och pånyttfödd genom Guds Andas nåd och Hans ord. derföre beder David om detta nya lif, om själens frälsning. Både skapelsen, uppehållelsen och återlösningen, så wäl som hela Guds uppenbarade kärlek wisar, att Han will af menniskan hafwa lof och pris. Denna frälsning är liksom ett behof för Hans af barmhertighet brinnande hjerta. Det är till detta brinnande fadershjerta David wänder sig i sin ångest och fattar det med trons hand, såsom om han wille säga: Om du låter mig dö i mina synder, så är den själ förlorad, som för dig är så dyrbar; den kan då aldrig prisa dig, och det ändamål, hwartill du skapat och återlöst mig, uppfylles då icke; derföre fräls mig för din äras skull, att jag må prisa dig i ewighet!

7. Jag är så trött af suckande; jag gör min säng flytande i hela natten; och wäter mitt läger med mina tårar.

8. Mitt ansigte är förfallet af sorg, och är gammalt wordet; ty jag warder trängd på alla sidor.

Här lära wi känna den rätta syndaångren, känslan af Guds wrede, hjertats förkrosselse, den sorg, som är efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet. I detta tillstånd känner själen sig trängd på alla sidor, hon tränges af synden och af Guds wrede, och emedan hela werlden är i Herrans hand, så har hon allting emot sig.

9. Wiker ifrån mig, alle ogerningsmän;* ty HERren hörer min gråt. *Matth. 7: 23; cap. 25: 41. Luc. 13: 27.

Då själen träder inför Herran med sådan syndabekännelse och bön, så får hon, redan medan hon beder, tröst af Herran och wisshet, eller åtminstone hopp om bönhörelse. Häruti ligger redan en känsla af seger öfwer synden och alla fiender. Själen kan i tron bjuda de andeliga fienderna, djefwulen och onda menniskor, att wika; hon kan befalla det i Herrans namn. Hjertat är i tron förwissadt, att Herren sjelf befaller dem detta och beskyddar den, som tager sin tillflykt till Honom.

10. HERren hörer min bön; min bön anammar HERren.

11. Alla mina fiender komme på skam, och förskräckes swårligen; wände sig tillbaka och komme på skam hasteligen.* *Ps. 83: 17.

Tron emottager nåden af Herran. I tron skådar den bedjande själen sin seger, synden öfwerwinnes, djefwulen kommer på skam hasteligen; ty så snart den ångerfulla själen kan af nådesordet förmås att fly till sin Gud och Frälsare, så blir hon ett Guds barn, synden förlåtes, djefwulen förlorar sitt byte, werlden och ogudaktiga menniskor komma äfwen på skam, ty de kunna icke öfwerwinna den af Guds nåd frälsta själen, och förr eller sednare måste de förskräckas för den Allsmäktiges wrede. Lycklige de, som förskräckas i nådens tid och göra bättring! v. 4. Alla obotfärdiga motståndare måste förskräckas då, när deras förskräckelse blifwer allmän och ewig. Uppb. 6: 1517.

I denna härliga Psalm är bättringens och salighetens wäg, ångrens och trons wäg tydligen [ band II, 79 ]för oss framlagd. På denna wäg blifwer menniskan frälst från synd och förbannelse och får i Herran sjelf en förswarare mot alla fiender, en läkare för alla sår, en tröstare i all bedröfwelse, en fullkomlig hjelp, både andelig och lekamlig, både timlig och ewig. Salige äro de bedröfwade, ty de skola få hugswalelse!

7. Psalm.

En rätt saks förswar.

Davids oskyldighet, der han om sjöng HERranom, för Chus* ords skull, den Jeminitens. *2 Sam. 16: 7.

Davids oskyldighet. grt.: Davids klagosång, som han sjöng m. m. Man kan se, att denna Psalm blifwit diktad, under det David war på flykten och förföljdes af Saul. (Se 1 Sam. 26), just efter det tillfälle, då Herren hade gifwit honom nåd, att med det skönaste ädelmod skona sin fiende och att afhålla Abisais hand ifrån Herrans smorda. 1 Sam. 26: 911. Ibland Benjamins slägte woro många på Sauls sida i förföljelsen emot David, och bland dessa war en häftig fiende wid namn Chus.

2. Uppå dig, HERre, tröstar jag min Gud; hjelp mig ifrån alla mina förföljare, och undsätt mig.

3. Att de icke få min själ fatt såsom lejon och sönderslita henne, efter ingen hjelpare är.

Själ bet. här hela menniskan. Wi bruka ordet själ ännu i samma bemärkelse, då wi t ex. tala om själens frälsning, ty det är hela wårt wäsende, både ande, själ och kropp, som Herren Jesus will frälsa och föra till lif och salighet. David såg nu bland menniskor ingen hjälpare, men Herren war hans hjelp och beskärm.

4. HERre, min Gud, hafwer jag sådant gjort; och är orätt i mina händer;

Sådant, d. ä. någon sådan ond gerning, som fienderna beskylla mig för, att jag traktar efter Sauls lif och hans konungarike. David hade haft tillfälle att fullkomligt ådagalägga sin oskuld häruti, då han i kulan och i öknen hade skonat Sauls lif. 1 Sam. 24.

5. Hafwer jag wedergällt dem ondt, som mig med frid läto; eller gjort dem skada, som mina fiender woro utan sak;

6. Så förfölje min fiende min själ, och få henne fatt; och nedertrampe mitt lif på marken, och lägge min ära uti stoft.* Sela. *Job 16: 15; cap. 30: 19. Ps. 44: 26.

Med dessa edeliga bekräftelsen betygar David, att han war oskyldig till det brott, fienderna anklagade honom för, då de påstodo, att han traktade efter konungens lif.

7. Statt upp, HERre, i din wrede; upphäf dig öfwer mina fienders grymhet;* och hjelp mig åter in i det embete, som du mig befallt hafwer.* *Ps. 138: 7. †2 Sam. 6: 21.

David wille icke upphäfwa sig till domare i sin egen sak, utan öfwerlemnade den åt Herran. Se 1 Pet. 2: 23. Och hjelp mig m. m., grt.: Och uppwakna till (att hjelpa) mig, ty du hafwer befallt dom. Du är sjelf den rättfärdige domaren, som will döma i min sak.

8. Att folket må åter församla sig till dig; och för deras skull kom upp igen.

Kom upp igen: Sätt dig upp på din domstol. Domstolen plägade alltid wara på en upphöjd plats, deraf kom detta talesätt: uppstiga eller uppkomma, nemligen för att förkunna rätt och fälla dom.

9. HERren är domare öfwer folken;* döm mig, HERre, efter min rättfärdighet och fromhet. *Ps. 94: 2.

Herren är domare. Detta böra wi alltid betänka och aldrig taga hämnden i wår egen hand, utan lyda Jesu ord i Matth. 5: 44. I afseende på den timliga utgången kunde David wäl bedja: döm mig Herre efter min rättfärdighet och fromhet; ty emot Saul förhöll han sig med all mensklig rättfärdighet och fromhet. Davids mening är här ingalunda, att hans egen rättfärdighet skulle gälla något inför Gud, såsom grund till ewigt lif och salighet. Men i högre mening kunna alla trogna bedja: Döm mig, Herre, efter min rättfärdighet och fromhet; ty de, som i tron äro delaktige af Jesu rättfärdighet, kunna i sin bön åberopa denna rättfärdighet, de kunna bedja i Jesu namn, de kunna i tron säga: Jesu rättfärdighet är min!

10. Låt på de ogudaktigas ondska en ände warda, och fordra de rättfärdiga; ty du, rättfärdige Gud, pröfwar hjerta och njurar.* *1 Sam. 16: 7. Jer. 11: 20; cap. 17: 10; cap. 20: 12.

Fordra, d. ä. stadfästa, befrämja. Då wår Frälsare lärt oss att bedja: Helgadt warde ditt namn, tillkomme ditt rike, ske din wilje; så bedja wi dermed också, att Herren måtte göra en ända på de ogudaktigas ondska.

11. Min sköld är när Gudi, hwilken de rätthjertade hjelper.

Min sköld, se Ps. 3: 4. De rätthjertade äro alla, som bedja om nåd att wandra uppriktigt inför Herran, de som gifwa Honom hela hjertat.

12. Gud är en rätt domare;* och en Gud som dagligen hotas. *Ps. 58: 12.

Att Gud dagligen hotas will säga, att Hans rättfärdighet wredgas emot all synd och ogudaktighet, och denna rättfärdighet är dagligen densamma. Den ogudaktige är hwarje ögonblick utsatt för Guds rättfärdiga dom.

13. Will man icke omwända sig, så [ band II, 80 ]hafwer Han hwässt sitt swärd;* och spänt sin båga, och måttar till. *5 Mos. 32: 41.

14. Och hafwer lagt der dödeliga skott* uppå; sina pilar hafwer Han tillredt till att förderfwa. *Ps. 21: 13.

Till att förderfwa, grt: till att bränna. Det war ett bruk på den tiden, att pilar omwirades med brännbara ämnen, som sattes i brand, och brinnande blefwo de avskjutna mot dem, som skulle träffas. Detta bruk är det, som åsyftas i det bildliga talesättet: glödande skott. Såsom menniskor brukade att hafwa pilar brännande af wanlig eld, så skjuter den osynlige fienden, djefwulen, sådana pilar, som äro doppade i helwetesbranden: de medföra antingen syndens och frestelsens låga, eller twiflets, anfäktelsens, fruktans eller förtwiflans brand. Men den allsmäktige Domaren har också pilar, som bränna. Hans pilar bränna i samwetsqwalen och i alla slags straffdomar, och ännu mera bränna de i pinorummet, der masken icke dör och elden icke utsläckes. Marc. 9: 4546.

Då de ogudaktige icke låta öfwerwinna sig genom de timliga straffdomarnas pilar, så blifwa de straffade med de pilar, som ewigt förderfwa.

15. Si, denne hafwer ondt i sinnet, med olycka är han hafwandes; men ett fel skall han föda. * *Job 15: 35. Es. 33: 11; cap. 59: 4.

Denne, d. ä. hwar och en som är en fiende till Guds rike; Chus och den falska propheten och alla sådane fiender.

Ett fel skall han föda, grt.: han skall föda bedrägeri (blifwa bedragen).

16. Han hafwer grafwit en grop, och kastat der grant ut; och är i den gropen fallen, som han gjort hade.* *Ps. 9: 16. Ps. 57: 7. Ords. 26: 27. Pred. 10: 8.

Det brukades redan på den tiden att fånga wilddjur i gropar, som betäcktes med någonting lätt, hwilket genast gaf wika, då ett wilddjur kom deröfwer. Denna liknelse säger oss, att alla ogudaktigas onda gerningar lända allramest till deras egen skada och undergång.

17. Hans olycka skall uppå hans hufwud komma; och hans arghet uppå hans hjessa falla.

18. Jag tackar HERran för Hans rättfärdighets skull; och will lofwa HERrans namn, den Allrahögstes.* *Ps. 35: 28.

I all nöd skola de trogne tacka Herran, ty Han gör allting wäl; de skola prisa Hans rättfärdighet, ty Han dömer allting rätt, och emot alla fiender är Han deras förswarare, som förtrösta på Honom.

8. Psalm.

Christi rike, lidande död.

En Psalm Davids, till att föresjunga: på Gittith.* *Ps. 81: 1. Ps. 84: 1.

På Gittith: så kallades en melodi.

2. HERre, wår HERre, huru härligt är ditt namn i all land, der man tackar dig i himmelen.* *Ps. 113: 2.

Efter Böne-Psalmer, Bot- och Klago-Psalmer, följer nu en härlig lofsång. Psalmisten, med hela sin själ upplyftad till himmelen, prisar Honom, som i himlen har sin thron. Han skådar i andanom icke blott Herrans sköna skapelse i all werlden och huru den prisar sin Skapares namn, utan han skådar i prophetiskt ljus den härliga tid, då jorden skall uppfylld warda af Herrans äras kunskap. Es. 11: 9. Hab. 2: 14.

Der man tackar dig etc., grt.: Du som satt din härlighet öfwer himlarna.

3. Utaf unga barns och spenabarns mun* hafwer du en makt upprättat, för dina owänners skull; att du skall nederlägga owännen, och den hämndgiriga. *Matth. 21: 16.

Det är isynnerhet menniskan, som i hela Guds skapelse på jorden är bestämd att prisa Herran och förhärliga Hans namn. Genom menniskan skall djefwulen och mörkrets rike öfwerwinnas. Men icke blott swag och wärnlös, utan med en syndig natur, kommer menniskan till werlden. Genom detta i dubbelt afseende swaga wäsende will Herren öfwerwinna den starke fienden. Detta kan icke ske på annat sätt än genom den underbara återlösningen, som war bestämd i Guds rådslut före werldens begynnelse. 1 Pet. 1: 20. Derföre föddes Guds Son i tidens fullbordan såsom ett menniskobarn och öfwerwann alla syndens, werldens och djefwulens anfall och frestelser allt ifrån den spädaste barndomen, och fulländade segren på korset. Genom Honom födas menniskor till Guds barn af Herrans Ande. Joh. 1: 12. Dessa pånyttfödda prisa Herran som barn och ropa Abba Fader. De öfwerwinna fienden äfwen i den andliga barndomen och utgöra liksom en här, en makt emot Herrans owänner. Genom döpelsens Sakrament blifwa äfwen de späda barnen införlifwade med Herran och höra till den makt, den trogna församling, som Han sig upprättat och fortfarande upprättar. (Genom en sannt christlig uppfostran kunna dermed Guds nåd i detta barnaskap bewaras.) Äfwen de prisa Herran med sina späda tungor, och detta är ett segerljud emot fienden, såsom då barnen sjöngo Hosianna till Jesu ära. Detta war för honom en segersång och en segerbekännelse mot hans motståndare. Hosianna betyder fräls oss, och i denna bönesång låg den segrande bekännelsen, att Jesus war Frälsaren. Se Ps. 118. Christna föräldrar böra derföre wara rätt angelägna att [ band II, 81 ]föra barnen till en rätt kunskap om Herran, och tidigt lägga dem med bön och förbön i Hans armar; ty de äro en del af Hans utwalda här, så länge förbundet med Honom icke brytes. Owännen och den hämndgirige är satan och hwar och en som strider för hans sak. Hwilken som icke undfår Guds rike såsom ett barn, han kommer der aldrig in.

4. Ty jag skall se himlarna, dina fingers werk; månen och stjernorna, som du beredt hafwer.

Ty jag skall se, grt.: När jag ser m. m.

5. Hwad är menniskan, att du tänker på henne? Eller menniskones son, att du låter dig wårda om honom?* *Ebr. 2: 6.

Då jag betraktar himlarne och deras otaliga härar, huru obetydlig synes mig då menniskan! Huru förunderlig är då din omwårdnad om och din kärlek till den arma syndiga menniskan och de swaga menniskobarnen! Allraförunderligast har denna omwårdnad och kärlek bewisat sig i nådens rike genom frälsningen i Christo Jesu. Då psalmisten här nämner himlen, månan och stjernorna, men icke solen, så är att förmoda, det denna Psalm diktades med blicken fästad på stjernehwalfwet, men själens öga skådade i andanom in i sjelfwa himmelen.

6. Du skall låta honom en liten tid Gud öfwergifwen warda; men med ära och härlighet skall du kröna honom.* *Ebr. 2: 7, [et]c.

7. Du skall göra honom till en herre öfwer dina händers werk; all ting hafwer du under hans fötter lagt;* *Matth. 28: 18. Ap. G. 2: 36. 1 Cor. 15: 27. Eph. 1: 22. Phil. 2: 9.

Apostelen tillämpar dessa verser särskilt på wår Frälsare, Ebr. 2: 6–8, och beskrifwer Hans wäg genom den djupaste förnedring till den härligaste upphöjelse. Och på samma wäg genom försakelse, lidande och bedröfwelse måste Hans församling ingå i Guds rike. Ap.G. 14: 22. Rom. 8: 17. Psalmisten sammanfattar här Christus, som är hufwudet, och församlingen, som at Hans kropp. Eph. 4: 15, 16. Christus kände sig på korset af Gud öfwergifwen, men blef sedan krönt med ära och härlighet.

8. Får och fä alltsamman; wilddjuren också dertill;

9. Fåglarna under himmelen; och fiskarna i hafwet, och hwad i hafwet går.

Redan i skapelsen war menniskan af sin Skapare bestämd till ett sådant herrawälde. 1 Mos. 1: 28. Genom synden gick detta herrawälde till större delen förloradt, men är i Christo i ett wida högre och härligare omfång återstäldt. Allting är Honom af Fadren gifwet och med Honom skall Hans frälsta församling lefwa och regera i Hans rike.

10. HERre, wår HERre, huru härligt är ditt namn i alla land.

Om werldens Frälsare och om den genom Honom frälsta församlingens upphöjelse och dess höga bestämmelse till ewig segerfröjd och lofsång handlar denna Psalm. Den innehåller ljufliga toner af den nya skapelsens lofsångsljud. Se Uppb. 7: 912. Och dessa ljud skola efter hans seger höras i alla land! Ps. 110: 3.

9. Psalm.

Tacksägelse för seger emot fienden.

En Psalm Davids, om den sköna ungdomen, till att föresjunga.* *1 Sam. 17: 50.

Om den sköna ungdomen, grt.: Al Muthlabén. Dessa ord betyda: Död åt Sonen. De angifwa en melodi efter en då wälbekant sång, som började med dessa ord. En wink om Evangelii hemlighet.

2. Jag tackar HERran af allt hjerta,* och förtäljer alla dina under.† *Eph. 5: 19. †Ps. 118: 17.

Herrans under äro mångfaldiga. De största af dessa under äro de barmhertigheter, som Han bewisar i nådens rike. Men alla sanna trogna kunna äfwen se Guds finger i hwarje skickelse och Hans allmakt i hwarje blomma och grässtrå på marken. Allting måste för dem wara en uppmaning att lofwa och prisa Herran.

3. Jag fröjdar mig, och är glad i dig; och lofwar ditt namn, du Allrahögste.

4. Att du mina owänner tillbaka drifwit hafwer; de äro fallne och förgångne för dig.* *1 Sam. 17: 52. Ords. 21: 31.

5. Ty du drifwer min rätt och min sak; du sitter på stolen en rätt domare.

Då en trogen själ med hela hjertat will tillhöra Herran, göra Hans wilja uti allt och underkasta sig Hans wilja uti allt, så äro den menniskans fiender inga andra än Herrans motståndare. Den menniskan will icke hafwa någon egen sak, utan gemensam sak med Herran, och då har man i Herran både en förswarare och en rättfärdig domare på den högsta domstolen.

6. Du straffar hedningarna,* och förgör de ogudaktiga; deras namn utskrapar du till ewig tid. *Ps. 44: 3.

Med hedningar menas här alla Guds rikes motståndare, som icke wilja lyda Guds Andas röst, då Han kallar dem till bättring. Sådana hedningar finnas många i christenheten, och deremot kunna bland odöpta hedningar finnas sådana, som komma till tro och blifwa frälste. Israels folk förföljdes af många hedniska folk. Men Israels folk är ännu för handen, och dessa hedniska folk hafwa längesedan förswunnit från jorden. Så skall en gång Herrans andeliga Israel lefwa i Hans rike, men Hans motståndare finnas icke der. Se Jer. 17: 13.

[ band II, 82 ]7. Fiendernas swärd hafwa en ända; städerna hafwer du omstörtat; deras åminnelse är förgången med dem.

Såsom Sodom och Gomorrha omstörtades, 1 Mos. 19, så omstörtas slutligen alla hedningars städer, Uppb. 16: 19, och de blifwa icke i åminnelse inför Herran. Luc. 13: 27. Så förgås alla Guds rikes fiender.

8. Men HERren blifwer ewinnerligen; sin stol hafwer Han beredt till doms.

9. Och Han skall döma jordens krets rätt; och regera folket rättsinneligen.* *Ps. 96: 13. Ps. 98: 9.

Rättsinneligen, d. ä. med rättfärdighet.

10. Och HERren är den fattiges beskärm, ett beskärm i nöden;* *Ps. 37: 39.

11. Derföre hoppas till dig de, som ditt namn känna; ty du förlåter icke dem, som söka dig, HERre.

Du förlåter icke, d. ä. du öfwergifwer icke. Derföre skola Herrans trogna öfwerlemna alla sina angelägenheter i den högste domarens hand. Se 1 Cor. 6. 1 Pet. 2: 21–25.

12. Lofwer HERran, den i Zion bor; förkunner ibland folken Hans werk.* *Ps. 107.

13. Ty Han kommer ihåg, och frågar efter deras blod;* Han förgäter icke de fattigas rop. *Ps. 116: 15.

De frommas blod ropar till Herran: det är liksom ett bönerop ifrån den syndiga jorden om hjelp och förlossning, och det ropar tillika om en rättfärdig dom öfwer alla Guds rikes motståndare. Se 1 Mos. 4: 10. Uppb. 6: 10. Deras suckar, rop och tårar äro i åminnelse för Gud. Se Ps. 56: 9.

14. HERre, war mig nådelig; se till mitt elände ibland owänner, du som upphäfwer mig utur dödens portar;* *Job 38: 17. Es. 38: 1016.

Dödens portar betyder både stor lekamlig lifsfara, såsom swåra sjukdomar m. m., och swåra frestelser, som äro stor fara för det andeliga lifwet. Då en själ blifwer rättfärdiggjord genom tron, så frälsas han från den andeliga och ewiga döden. I den stora syndaångern får menniskan se, att hon är i den ewiga dödens portar och är angelägen om att derifrån förlossas.

15. På det jag skall förtälja allt ditt pris uti dottrens Zions portar; att jag öfwer din hjelp glad wara må.

Dottren Zion bet. staden Jerusalem; men Zion är en bild af hela Guds rike på jorden, och i hela Guds församling måste Hans lof förkunnas. Hwarje trogen själ kan fröjda sig öfwer Herrans hjelp. Denna hjelp innefattar hela frälsningsnåden i Christo Jesu, och dermed är också all nödig lekamlig hjelp förenad.

16. Hedningarne äro försänkte uti den grop, som de tillredt hade; deras fot är fången i nätet, som de uppställt hade.* *Ps. 7: 16.

Se Ps. 7: 16.

17. Så förnimmer man, att HERren skaffar rätt; den ogudaktige är besnärd uti sina händers werk,* genom ordet. Sela. *Ords. 5: 22.

Genom ordet, grt. betraktelse (higgahjon), d. ä. detta måste man betänka och lägga på hjertat.

18. Ack, att de ogudaktige till helwetet wände worde, och alla hedningar, som Gud förgäta!

Denna vers innehåller en bestämd förutsägelse, huru det skall gå med alla ogudaktiga. Guds barn skola bedja om menniskors frälsning, men de kunna aldrig bedja, att någon utan omwändelse måtte blifwa salig, emedan detta är en omöjlighet. Orden kunna så öfwersättas: Ack! de ogudaktiga äro wända till helwetet, och alla hedningar, som förgäta Gud.

19. Ty Han skall icke så allstinges förgäta den fattiga, och de eländas hopp skall icke förtappadt warda ewinnerligen.* *Ps. 12: 6.

Salige äro de, som äro andeligen fattige, ty himmelriket hörer dem till. Matth. 5: 3. De som icke äro andeligen fattige, de som icke kommit till syndaånger och förödmjukelse inför Gud, inbilla sig, att de i dygd och goda gerningar äro rike, fastän de äro ”elände och jemmerlige, fattige och blinde och nakne”. Upp. 3: 17. Men de, som känna sin elände och tro på Herran Jesum, deras hopp skall icke förtappadt warda.

20. HERre, statt upp, att menniskorna icke få öfwerhanden: låt alla hedningar för dig dömde warda.

21. Gif dem, HERre, en mästare, att hedningarne måga förnimma, att de menniskor äro. Sela!

Så länge menniskan är stark i sin egen kraft, så emottager hon icke Guds Andas frälsande nåd. Egna krafter måste warda brutna, på det själen må blifwa frälst. Så länge menniskorna wilja sjelfwe hafwa herrawälde på jorden och få utöfwa detta herrawälde, så kan Guds rike icke komma med kraft. Derföre är det nödwändigt, att wi dagligen bedja: Tillkomme ditt rike, att Herren må blifwa Konung i all land. En mästare, grt.: en förskräckelse. Straffa, o Herre! de ogudaktiga till helsosam förskräckelse. Detta är en Böne-Psalm och en Rikspsalm. Herrans bön är till hela sitt innehåll i denna, såwäl som i de flesta andra Psalmer innefattad.

10. Psalm.

Emot församlingens fiender.

HERre, hwi träder du så långt ifrån? Fördöljer dig i nödens tid?

[ band II, 83 ]Denna Psalm står med den föregående i sammanhang, såsom en fortsatt bön. I nödens tid synes det ofta, såsom om Herren för det bedröfwade hjertat fördolde sitt ansigte.

2. Så länge den ogudaktige öfwerhanden hafwer, måste den elände lida*: de hålla med hwarannan, och upptänka arg list. *Ps. 37: 12.

De ogudaktige kunna hata hwarandra, men likwäl äro de enige, då det gäller att stå emot Guds rike. Herodes och Pilatus blefwo wänner, när det gällde att korsfästa Christus.

3. Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfswåld; och den girige wälsignar sig, och lastar HERran.

Att berömma sig af sin fräckhet och sina synder är ett tecken till en högre grad af förderf och ondska, men som ännu icke finnes hos menniskan, så länge hon blyges deröfwer. Sjelfswåld och girighet, högmod och hädelse nämnas här såsom de djupaste grunddragen af menniskans syndaförderf. Dessa synder utsmyckas wanligtwis med sköna namn och bedrifwas allmänt, utan att af de flesta anses för syndiga. Att lasta Herran är också det att förakta Hans ord och åt synden gifwa falska namn, och tro, att Gud icke frågar derefter. Es. 5: 20.

4. Den ogudaktige är så stolt och wred, att han frågar efter ingen: uti alla sina tankar håller han Gud för intet.* *Job 21: 14.

Den obotfärdiges tankar och hela lefwerne äro så beskaffade, som om Gud icke wore till.

5. Han håller fram med det han förehafwer: dina domar äro fjerran ifrån honom: han handlar högmodeligen med alla sina fiender.

Han handlar högmodeligen, grt.: han blåser åt alla etc., (han andas wrede och förakt).

6. Han säger i sitt hjerta: Jag warder aldrig omstött: det skall ingen nöd hafwa i ewig tid.

7. Hans mun är full med bannor*, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer möda och arbete åstad. *Rom. 3: 14.

8. Han sitter i försåt i gårdarna: han dräper de oskyldiga hemligen: hans ögon wakta efter de fattiga.

De oskyldiga dräpas hemligen äfwen igenom hat och afund, genom baktal och genom allahanda förderf och förförelse, hwarmed de skadas till kropp eller själ.

9. Han waktar i hemliga rum såsom ett lejon i kulan*; han waktar efter att han må gripa den elända: och han griper honom, då han drager honom i sitt nät. *Job 39: 2. Ps. 17: 12.

Wilddjurens sätt att fånga rof är här en bild, som sammanställes med bilden af en fågelfängare eller jägare, och den twåfaldiga bilden afmålar tydligt den stolta och giriga menniskans sätt att gå till wäga emot de swaga, som icke kunna förswara sig, utan fångas dels hastigt och wåldsamt, dels med hemliga ränkor. Och här antydas tillika satans list och ränkor att fånga själar.

10. Han förkrossar och nedertrycker, och till jorden slår den fattiga med wåld.

11. Han säger i sitt hjerta: Gud hafwer förgätit det: Han hafwer fördolt sitt ansigte, Han ser det aldrig.* *Ps. 73: 11. Ps. 94: 7.

En sådan otro, såsom om Gud icke såge wåra gerningar, ligger alltid till grund för syndasäkerheten.

12. Statt upp, HERre Gud; upphäf din hand: förgät icke den elända.

13. Hwi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?* *Hes. 8: 12.

14. Du ser det ju: förty du skådar wedermöda och jemmer, det står i dina händer: de fattige befalla det dig; du är de faderlösas hjelpare.

En härlig tröst och hugswalelse är det för alla betryckta, att de hafwa en så mäktig Hjelpare i himmelen, som ser till dem alla och just i nödens stund söker dem allramest, för att göra dem godt. Många, som, medan de woro i wälstånd och lycka, aldrig frågade efter Herran, hafwa sökt och funnit Honom, och blifwit hulpna för tid och ewighet, sedan de kommo i fattigdom och nöd.

15. Bryt sönder den ogudaktiges arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga wäsende icke mer finna.* *Ps. 37: 36.

Armens sönderbrytande bet. att försättas i wanmakt, såsom en sönderbruten arm icke kan göra skada. Denna bön är i full öfwerensstämmelse med Herrans bön: Tillkomme ditt rike, fräls oss ifrån ondo; en bön, att synden och mörkret må blifwa utrotade, och att sanning och rättfärdighet, ljus och frid må blifwa rådande. Den ogudaktige frågar icke efter Herran, v. 4, 11; men Herren frågar efter syndaren, och synden hemsökes alltid, förr eller sednare, af den Rättfärdige, som allting ser; den hemsökes, till dess den blifwer öfwerwunnen och utrotad.

16. HERren är Konung alltid och ewinnerligen*: hedningarne måste förgås utur Hans land. *Ps. 29: 10.

I Herrans synliga himmelrike, i nådens rike, som Christus upprättat på jorden, wäxa ännu hwetet och ogräset tillsammans, men den stora skiljningen är förutsagd. Matth. 13: 30. Och alla hedningar, d. ä. alla, som icke wilja omwända sig till Herran, måste förgås utur Hans rike. Matth. 25.

[ band II, 84 ]17. De fattigas trängtan hörer du, HERre; deras hjerta är wisst, att ditt öra aktar deruppå:

Med de fattige menas här, såsom öfwerallt der de omtalas såsom fromma, de andeligen fattige, som längta efter den stora hjelpen från himmelen. I denna mening kunna äfwen konungar och furstar och de, som hafwa timlig makt och rikedom, wara fattige. Gud ser till hjertat.

18. Att du skaffar de faderlöse och fattige rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jorden.

Gud skaffar de fattiga och faderlösa rätt, då Han hjelper dem emot orättwisa och obarmhertiga menniskor. Men i högre mening sker detta, då Herren hjelper den ångerfulle och botfärdige och gör själen rättfärdig genom tron på Christum. Innan Guds rike kan komma in i hjertat måste menniskans högmod krossas, och Herrans Ande blifwa rådande. Se Ps. 9: 21.

11. Psalm.

Tröst i Gud bästa beskydd.

En Psalm Davids, till att föresjunga. Jag förtröstar på HERran: huru sägen I då till min själ, att hon skall flyga såsom en fågel på edert berg?* *1 Sam. 26: 20.

Grt.: Huru sägen I då till min själ: fly såsom en fågel på edert berg! Denna Psalm synes wara diktad, sedan Saul hade fallit, och David hade fått konungariket. David hade ännu mäktiga fiender emot sig som förebrådde honom hans wanmakt och i sitt förakt uppmanade honom att blifwa en flykting på bergen, såsom han förut hade warit. Men nu will David icke fly. Så länge Saul lefde, hade han af trogen pligtkänsla warit en friwillig flykting, emedan han icke wille rycka konungariket till sig, utan wäntade, till dess Herren sjelf gaf honom det. Och emedan han förtröstade på Herren, så war också nu fiendernas anslag förgäfwes.

2. Ty si, de ogudaktige spänna bågen, och lägga sina pilar på strängen, till att dermed hemligen skjuta de fromma.

Detta syftar på alla de försök, som motståndarne gjorde att störta David och hans anhängare, hwilka woro de fromma, och de höllo sig till David derföre, att han war den af Herran tillsatte konungen.

3. Ty de sönderrifwa grunden; hwad skulle den rättfärdige uträtta?* *Ps. 4: 7.

Grunden, grt. grundwalarne. Davids fiender sönderrefwo grundwalarne på det sätt, att de, så mycket de kunde, gjorde Herrans lag och ordning om intet, wille styra sjelfwe efter sitt sinne och frågade icke efter den grund till Davids konungawälde, som Herren sjelf hade lagt, då Han låtit smörja David till konung öfwer Israel. Såsom grunden af fienderna då blef sönderrifwen, så söka alla Guds rikes fiender att nu sönderrifwa grunden, då de wilja omintetgöra tron på Christum, förkasta Hans ord och bemöda sig att göra sin grundsats gällande: Wi wilja icke, att denne skall regera öfwer oss. Luc. 19: 1427. David war nemligen en förebild af Christus och Davids rike liksom hjertebladet till Christi rike. Således war motståndet mot David och de fromma just samma motstånd, som ännu göres mot Christus och Hans församling. Så länge grundens sönderrifwande warar, är den rättfärdige undertryckt, och detta fortfar, till dess Guds rike kommer med seger.

4. HERren är i sitt helga tempel*; HERrans stol är i himmelen: Hans ögon se deruppå; hans ögonhwarf pröfwa menniskors barn. *Hab. 2: 20.

Hans ögonhwarf pröfwa, d. ä. med allrasnaraste blick genomtränger Han menniskans hela wäsende.

5. HERren pröfwar den rättfärdige: hans själ hatar den ogudaktige, och dem der gerna orätt bruka.

6. Han skall låta regna öfwer de ogudaktiga ljungande, eld och swafwel*; och skall gifwa dem owäder till lön. *Ps. 140: 11.

Här förutsäges straffet öfwer alla ogudaktiga i allmänhet och i alla tider, men i synnerhet den sista förfärliga straffdomen här på jorden hwarigenom de ogudaktigas härar nedläggas. Ps. 140: 11. Es. 66: 15, 16. 2 Thess. 1: 8, 9. och slutligen det ewiga förderfwet. Det är straffdomen öfwer Sodom och Gomorrha, som här begagnas såsom förebild af den dom, som skall öfwergå Christi kyrkas fiender.

7. HERren är rättfärdig, och hafwer rättheten kär: derföre att deras ansigte skådar uppå det rätt är.

”De fromme warda ick uti förföljelserna försagde, utan framhärda i de tings hjertligaste åskådande och öfning, som rätta och goda äro; derföre förfara de i sjelfwa werket, att Herren Gud hafwer rättfärdigheten kär”. L. Det är blott Jesu fullkomliga rättfärdighet, som Gud hafwer kär, och emedan de trogna hafwa ansigtet wändt till denna rättfärdighet och åskåda Honom i tron, så att rättfärdighetens sol Christus skiner i deras hjertan, så äro de ljusens barn, hafwa nåd att wandra i ljuset och bära rättfärdighetens frukt; derföre ser Herren till dem med nådigt wälbehag. Se Ebr. 10: 3039. Cap. 11: 6.

12. Psalm.

Emot falsk lära, ond lefnad.

En Psalm Davids, till att föresjunga på åtta strängar.

På åtta strängar. Se Ps. 6: 1.

[ band II, 85 ]2. Hjelp HERre; de helige äro förminskade: och de trogne äro få ibland menniskors barn.* *Mich. 7: 2.

Denna Psalm är såsom den föregående en bönepsalm under nöd och trångmål, och den passar lika wäl för hela den stridande församlingen i alla tider, som den då passade för David i hans beträngda belägenhet. De trogna och heliga woro få på den tiden, och så äro de ännu; men äro dock många, då de alla blifwa samlade. Uppb. 7: 9.

3. Den ene talar med den andra onyttiga ting; och skrymta, och lära utaf dens hjerta.

Dens hjerta, d. ä. dubbelt hjerta; så uttryckes falskheten och skrymteriet.

4. HERren utrote allt skrymteri, och de tungor, som stora ord tala.

Se Ps. 5: 711.

5. De der säga: Wår tunga skall hafwa öfwerhanden; oss bör tala*; ho är wår herre?† *Ps. 73: 8. †2 Mos. 5: 2.

6. Efter nu de elände förtryckte warda, och de fattige sucka, will jag upp, säger HERren: Jag will skaffa en hjelp*, att man frimodeligen lära skall. *Ps. 10: 17.

De elände, d. ä. de ödmjuka och saktmodiga. Se Ps. 9: 13. Hjelpen och frälsningen kommer från Herran genom sanningens ord och Hans Andas nåd, och genom hjelpen kommer frimodighet att lära Hans ord.

7. HERrans tal är klart såsom genomluttradt silfwer i en lerdegel, bepröfwadt sju resor.* *2 Sam. 22: 31. Ps. 18: 31. Ps. 119: 140. Ordspr. 30: 5.

Såsom det i degeln sju gånger smälta och luttrade sirfret är rent och klart, så är Herrans ord rent och klart, så att menniskan med hela själen och hjertat kan lita derpå uti allt, det är en ren lära, som icke får förändras. Sanna äro hans hotelser, som äro att frukta, och sanna äro Hans löften, i hwilka själen skall hålla sig till Herran och förtrösta på Hans hjelp. Äfwen i kyrkans swåraste strider har Herren skaffat hjelp, så att detta ord blifwit förkunnadt.

8. Du HERre, bewara dem, och förwara oss för detta slägtet till ewig tid.

Dem, se v. 6. De fattige, som bedja Herran om hjelp. Detta slägte, se v. 3. Matth. 3: 7. De onda äro också slägt, de hafwa en gemensam fader. Se Joh. 8: 44.

9. Ty det warder allestädes fullt med ogudaktiga, der sådant löst folk ibland menniskorna rådande är.

Löst folk äro alla, som äro lösa ifrån Gud. Ordet på grundspråket betyder föraktliga, odugliga o. s. w. När sådana menniskor komma till makt och ära, så får synden och ogudaktigheten framgång. Derföre lära wi äfwen här att bedja, att Herrans namn måtte helgas och Hans rike komma. Dertill hörer ock den bönen, att de onda icke måtte få råda.

13. Psalm.

Bön i hjertans ångest.

En Psalm Davids, till att föresjunga.

Föresjunga. Se Ps. 4: 1.

2. HERre, huru länge will du så platt förgäta mig? Huru länge fördöljer du ditt ansigte för mig?* *Ps. 6: 4. Ps. 27: 9.

3. Huru länge skall jag sörja i min själ, och ängslas i mitt hjerta dagligen? Huru länge skall min owän förhäfwa sig öfwer mig?

David genomgick wid ganska många tillfällen stor bedröfwelse, och mäktiga fiender stodo efter hans lif, så att denna Psalm, som utgör en innerlig bön utur nödens djup, ofta passade för hans belägenhet, och denna bön har Guds Anda lärt hela den stridande församlingen på jorden att bedja i all nöd. Fyra gånger förekommer här det ordet huru länge, som wittnar om en stor längtan efter förlossning. Det är isynnerhet då bedröfwelsens hetta är långwarig, som det rätt kan wisa sig, att Guds ords säd icke har fallit på hälleberget, utan i god jord, der det kunnat slå djupa rötter. Owännen är hwarje både lekamlig och andelig fiende, som står emot Guds rike, men det är i första rummet djefwulen, som kallas owännen, Matth. 13: 2528; och ingen nöd är större än då denne owän får af Herran tillstädjelse att plåga en trogen menniska, på det tron må blifwa pröfwad och stadfästad. Se Job 1: 12. 2 Cor. 12: 7. Onda menniskor äro ofta denne owäns redskap i de frestelser och anfall, som han gör mot Christus och församlingen.

4. Skåda dock, och hör mig, HERre min Gud: upplys mina ögon, att jag icke bortsomnar i döden.

De trognas största fruktan måste wara, att de kunde blifwa bortförde ifrån Herran och bortsomna i andelig och ewig död. Derföre är denna bön om nådens ljus i hjertats mörker den nödwändigaste. Men denna bön syftar äfwen på räddning från lekamlig död i faror och nöd.

5. Att min owän icke skall berömma sig, att han är mig öfwermäktig worden; och mina motståndare glädja sig, att jag nere ligger.

För Christi efterföljare är det alltid ett stort lidande, då fienderna få anledning att glädja sig, såsom om de hade wunnit seger, och att försmäda sanningens bekännare. Denna smälek känna de såsom gällande Herran sjelf och Hans namn. Detta wisade äfwen Mose, då han i sin [ band II, 86 ]förbön för Israel tillade: på det hedningarne icke skola berömma sig.

6. Men jag tröstar deruppå, att du så nådelig är: mitt hjerta gläder sig, att du så gerna hjelper. Jag will sjunga HERranom, att Han så wäl emot mig gör.* *Ps. 50: 15.

Här framlyser åter glädjens och förtröstans ljus i bedröfwelsens mörker. Bönen blef hörd, medan David ännu bad. Klagoropen, v. 2, 3, äro redan förwandlade till lofsång. Detta få Herrans trogna ofta erfara, att då de börjat bedja med sorg och ängslan, så slutas bönen med en ljuflig förtröstan på Herran. Men det war på Herrans nåd och icke på egen rättfärdighet David förtröstade. Detta skall i nöden wara wårt hopp, att Gud i Christo Jesu wår Medlare will wara oss nådelig. Äfwen lidandet är barmhertighet, och korset är nåd.

14. Psalm.

Menniskors fall, upprättelse.

En Psalm Davids, till att föresjunga. De dårar säga i sitt hjerta: Det är ingen Gud till; de doga intet, och äro en styggelse med sitt wäsende; det är ingen, som wäl gör.* *Ps. 53: 2, [et]c, Hes. 22: 30. Rom. 3: 10.

All synd är dårskap, och alla, som förblifwa i synd och obotfärdighet, äro dårar. Det war en dårskap, då wåra första föräldrar trodde, att de genom öfwerträdelsen skulle warda såsom Gud. Alltsedan dess ligger det i den fallna menniskonaturen att wilja wara sin egen Gud och icke tro på Gud i himmelen. Derföre att själens gemenskap med Gud är afbruten, har menniskan af sig sjelf hwarken wilja eller kraft till det goda: De doga intet. Och icke blott det syndiga lefwernet, utan det inre tillståndet, själens och kroppens förderfwade wäsende är en styggelse inför den helige och rättfärdige, såsom de spetelske äro en styggelse för de friska. Bland alla Adams barn är ingen, som wäl gör, ingen, som kan uppfylla och hålla Guds heliga lag. Detta allmänna syndaförderf är olika till grad och utweckling hos olika menniskor, men det är till sitt inre wäsende detsamma hos alla. Fastän Guds förnekande med uttryckliga ord icke är så wanligt ibland oss, så förnekas Han dock med lefwernet af alla oomwända menniskor. I hjertat, i wiljan säga de: det är ingen Gud till, fastän de icke kunna med förståndet förneka Honom.

2. HERren såg af himmelen uppå menniskors barn, att Han se skulle, om der någon förståndig wore, och efter Gud frågade.

3. Men de äro alle afwikne, och allesammans odogse? Det är ingen som wäl gör, ja icke en.

Då Herren ser på menniskors barn i deras eget naturliga tillstånd, så äro de alla utan undantag döde i synden och bortkomne från det lif, som af Gud är. Ordet odogse heter i grt. de äro illa luktande. Synden, som är andelig död, är en wämjelse inför den helige lefwande Guden, såsom ett lik, då det öfwergår till förruttnelse, blifwer odrägligt för de lefwande.

4. Will då ingen af de ogerningsmän det märka; de som mitt folk uppfräta,* på det de måga föda sig; men HERran åkalla de icke. *Mich. 3: 2, 3.

Då Herren ser på menniskors barn, så ser Han alla såsom syndare i sig sjelfwa, v. 2, 3; men Han ser de trogna såsom rättfärdiga genom tron på Medlaren, och dessa kallar Han sitt folk. I yttre afseende war hela Israel Guds folk i motsats mot hedningarne. Wid Davids tillträde till konungariket woro de trogna, som höllo sig till honom, Guds folk, i motsats mot den stora mängden, som satte sig emot Herrans rådslut och emot den konung, Han hade tillsatt. I christenheten äro i yttre måtto de Guds folk, som efter bokstafwen antaga sanningens ord och hålla sig wid kyrkans bruk, men andeligen äro blott de Hans folk, som tillbedja Honom i andanom och sanningen. Att Guds folk förföljes af de otrogna, började med Cains brodermord. Christus blef korsfäst, och Hans kyrka måste följa Honom i mångahanda lidanden och slutligen i ett stort blodsdop. Motståndarena föda sina sinnen med smälek emot Herrans sak. Det är för dem ett slags själaföda och hjertestyrkning, då de kunna på något sätt skada och liksom äta på Guds folk.

5. Der frukta de sig; men Gud är när de rättfärdigas slägte.

Der frukta de sig, d. ä. der i straffdomarne och slutligen der i den stora domsförsamlingen, då de rättfärdigas slägte icke behöfwer frukta sig. Matth. 25.

6. I skämmen den fattigas råd; men Gud är hans tröst.

Den fattigas råd är salighetens hela lära, rådet att emottaga de oförgängliga rikedomarna. Uppb. 3: 18. Och Christus kallas fattig. Se Zach. 9: 9. Detta råd söker Guds folk att följa, och gifwer samma råd i kärleken åt sina medmenniskor. Se Ps. 51: 15.

7. Ack! att hjelpen af Zion öfwer Israel komme, och HERren sitt fångna folk förlossade;* så skulle Jacob glad wara, och Israel fröjda sig. *Ps. 53: 7. Matth. 1: 21.

Förut handlar Psalmen om församlingen och dess tillstånd i den otrogna förföljande werlden; men här slutas den med en härlig prophetia om Christus, som är hjelpen af Zion, Förlossaren af Davids slägte. Se Es. 11: 1. David bodde på Zion. Genom synden och dess följder är menniskoslägtet i fångenskap. Då Guds Ande får upplysa hjertat, så att menniskan ser och känner denna fångenskap, så blifwer hon förlossad, så snart hon will emottaga hjelparen af [ band II, 87 ]Zion, Jesus Christus. Se Es. 61: 1. Zach. 9: 11, 12.

Men äfwen efter omwändelsen och befrielsen från syndens fångenskap räcker likwäl fångenskapen på annat sätt för de trogna, så länge striden på jorden warar. För de trogna i Israel kom den härliga förlossningen, då den utlofwade Frälsaren föddes, och för hela det andeliga Israel kommer den fullkomliga förlossningen då, när Han kommer i härlighet. Ebr. 9: 27, 28. Då får hela Israel fröjda sig ewinnerligen. Det är just denna hjelpen af Zion, på hwilken hela församlingen i alla tider wäntar. Anden och bruden säga kom! Uppb. 22: 17.

15. Psalm.

De trognas egenskaper.

En Psalm Davids. HERre, ho skall bo i din hydda? Ho skall blifwa på ditt helga berg?* *Ps. 24: 3, [et]c.

Tabernaklet och templet war den synliga afbilden i Guds osynliga helgedom. Att bo i Herrans hydda och blifwa på Hans helga berg betyder således den andeliga gemenskapen med Herran, så att man tillhörer de heligas samfund, det lefwande templet. 1 Pet. 2: 5.

2. Den som wandrar utan wank, och gör rätt, och talar sanningen af hjertat.* *Es. 33: 15. Eph. 4: 25.

I denna och de följande verserna upptagas några egenskaper, som måste finnas hos en menniska, som tillhör det lefwande templet: den som wandrar fullkomlig och gör rättfärdighet och talar sanning i sitt hjerta. Den fullkomlighet, som gäller inför Gud, är Christi fullkomlighet. Då själen genom tron är iklädd Jesu rättfärdighet, så är hon fullkomlig i Honom och wandrar i tron, gör rättfärdighet i lefwernet såsom en trons frukt, och munnens ord och hjertats tankar blifwa sanning och rätt.

3. Den som med sin tunga icke förtalar, och icke gör sin nästa ondt, och sin nästa icke skämmer.

4. Den som de ogudaktiga för intet aktar;* men dem, som HERran frukta, ärar han, den som sin nästa swär, och håller det. *Ordspr. 29: 27.

Här äro några drag af den sanna menniskokärleken upptecknade såsom kännemärken på den, som wandrar i rättfärdighet. Här nämnas uppriktighet, kärlek, ödmjukhet, fördragsamhet. Se Matth. 5. — Härtill hörer äfwen, att man icke ärar de ogudaktiga, såsom om man erkände dem för Guds folk, om de än woro så högt uppsatte i denna werlden; att man ärar Herran i dem, som Honom frukta, äfwen om de af werlden föraktas; och att man håller hwad man lofwar, äfwen om man sjelf har skada deraf.

5. Den som icke gifwer sina penningar på ocker;* och tager icke skänker† öfwer den oskyldiga. Den det gör, han skall blifwa wid sig ewinnerligen. *2 Mos. 22: 25. 3 Mos. 25: 36. 5 Mos. 23: 19. †2 Mos. 23: 8. 5 Mos. 16: 19. Es. 5: 23.

Ocker, se 3 Mos. 25: 36. Om stänker, se 2 Mos. 23: 8. Den som dessa ting gör i tron (v. 2), han hafwer ewinnerligt lif, icke i gerningarne, utan i Christo; ty äfwen i Gamla Testamentet war Han allena den sanna rättfärdighetens grundwal. Gerningarne nämnas såsom wigtiga frukter och kännetecken. Blifwa wid sig, d. ä. lefwa, bo trygg i Herrans hydda ewinnerligen. Se v. 1. Uppb. 3: 12; cap. 21: 3. Såsom af Mose helgedomens beskaffenhet utförligt beskrifwes, så beskrifwes i denna Psalm och ofta i Guds ord det andeliga templets, nemligen församlingens tillstånd och beskaffenhet. Eph. 2: 20–22.

16. Psalm.

Christi pina, död, uppståndelse.

Ett gyllene klenodium Davids. Bewara mig, Gud; förty jag tröstar uppå dig.* *Ebr. 2: 13.

Ett gyllene klenodium, grt.: michtam, betyder det, som är förborgadt, en fördold skatt. Och i denna Psalm framlägges i sanning en af himlens största och härligaste fördolda skatter. Den handlar om wår Frälsares försoningsdöd och uppståndelse, samt om Hans församlings frälsning och salighet. Evangelii hemlighet war i Gamla Testamentet mera förborgad än i det nya. Se Ps. 51: 8. Men ännu i dag är salighetens Evangelium en hemlighet för menniskoförnuftet, så länge det icke blifwit upplyst af Guds Anda. Se 1 Cor. 2: 14. Hela denna Psalm är en bön, som uppstigit till himlen ur Jesu eget hjerta, under Hans köttsdagar (Ebr. 2: 13); och såsom han i andanom lefde i sina trogna redan i Gamla Testamentet, såwäl som nu i sin församling, så lärer Anden också nu sina trogna att deltaga i denna bön, ty de äro blifne delaktige af Hans wäsende och wandra i Hans fotspår. Se Rom. 6: 3–11.

2. Jag hafwer sagt till HERran: du är ju HERren; jag måste för din skull lida;* *Ps. 69: 8. Matth. 26: 39. Joh. 18: 11.

3. För de heliga, som på jorden äro, och för de härliga,* till dem hafwer jag allt mitt behag. *Ebr. 2: 10.

Det är den andre Gudomspersonen, Sonen, som här talar till Fadren om sitt lidande. Se Ps. 40: 6–9. För din skull, d. ä. efter Fadrens wilja, 1 Pet. 1: 20, för att tillfyllestgöra all rättfärdighet. De heliga och de härliga äro alla de, som blifwa salige genom Jesu försoningsdöd. Dem hafwer Herren föresett ifrån begynnelsen; Guds Son skådade dem såsom sin frälsta församling, redan då werlden skapades. Ordspr. 8: 31. De äro helige i Honom och härlige i Honom redan före sin skapelse, Eph. 1: 4, ty Gud ser äfwen det, som tillkommande [ band II, 88 ]är. Dem som Han hafwer beskärt m. m. dem hafwer Han ock gjort härliga. Se Rom. 8: 29, 30. Joh. 17: 19–24.

4. Men de, som efter en annan löpa, skola stor bedröfwelse hafwa; jag will icke offra deras drickoffer med blod, eller föra deras namn i min mun.

Alla afgudadyrkare och hwarje oomwänd menniska, som icke will lyda salighetens ord, löper efter en annan. Alla, som wilja upprätta sin egen rättfärdighet och deri blifwa saliga, alla, som wilja hjelpa sig sjelfwa efter sina egna tankar eller efter andra menniskors påfund, de löpa efter en annan, de löpa efter den osynlige förföraren, som är en mandråpare af begynnelsen. Dessa alla skola stor bedröfwelse hafwa, ofta här i tiden och ännu förskräckligare i ewigheten. Emedan de löpa efter en annan, kan Christi försoningsoffer icke hjelpa dem. De wilja offra såsom Cain efter eget godtycke sådana drickoffer, som äro liksom af deras eget orena blod (se Es. 66: 3). Dessa offer antagas icke af Herran. De tro icke på det enda syndoffret, på Guds Lam, som borttager werldens synder, derföre kan Han icke föra deras namn i sin mun, icke känna dem såsom sina, Luc. 13: 2527, och icke bekänna dem inför sin fader. Matth. 10: 33.

5. Men HERren är mitt gods och min del; du uppehåller min arfwedel.

Grt.: Herren är min del och min kalk. I Fadrens gemenskap war Sonens högsta fröjd och salighet äfwen i förnedringstillståndet, och Hans trogna wilja hafwa Honom till sin del, och Han wederqwicker deras själ, såsom win wederqwicker kroppen, hwilket är en ofta förekommande liknelse. Sonens arfwedel äro Hans återlösta, Hans heliga och härliga, v. 3. Ps. 2: 8. Denna arfwedel uppehålles af Fadren. Joh. 17: 11.

6. Lotten är mig fallen i det lustiga; mig är en skön arfwedel tillfallen.

Den ljufliga lotten är Fadrens rike och den sköna arfwedelen den frälsta församlingen. Se Ps. 45.

7. Jag lofwar HERran, den mig råd gifwit hafwer; tukta mig också mina njurar om natten.

Så prisar Sonen sin himmelske Fader för den Heliga Andas gåfwor utan mått, med hwilka Han såsom menniska blifwit utrustad. Andans rikedom är ljus och råd och wishet m. m. Se Es. 11. Tukta, grt.: mana. Njurarne beteckna menniskans innersta tankar och känslor, som hos Jesus stodo i beständig brinnande kärleksgemenskap med den himmelske Fadren. Af detta råd och denna maning i själens djup, måste äfwen de trogna i Christo wara delaktige.

8. Jag hafwer HERran för ögonen alltid: ty Han är mig på högra handen;* derföre skall jag wäl blifwa wid mig.† *Ap.G. 2: 25. †Es. 50: 7, 8.

9. Derföre gläder sig mitt hjerta, och min ära är glad, och mitt kött skall säkert ligga.* *Ps. 31: 8.

Så uttryckes Sonens innerliga förtröstan på Fadren, att Han icke blott skall blifwa uppehållen, utan att kroppen efter döden skall blifwa bewarad i ro och utan tecken till förgängelse intill uppståndelsestunden. Se Ap.G. 2: 25; cap. 13: 35.

10. Ty du skall icke låta min själ uti helwete; och icke tillstädja, att din Helige ser förgängelse.* *Ap.G. 2: 31; cap. 13: 35.

Helwete bet. här döden. Så prisar Sonen på förhand sin Fader för den segerrika uppståndelsen, hwarmed Han beseglade honom. Rom. 1: 4. Christi heliga lekamen kunde icke undergå förgängelsen, ty döden hade ingen makt öfwer Honom och försoningswerket war redan genom den friwilliga döden fullbordadt.

11. Du kungör mig wägen till lifwet; för dig är glädje tillfyllest, och lustigt wäsende på din högra hand ewinnerligen.* *Ps. 21: 7. Ebr. 8: 1.

Uppståndelsen och himmelsfärden, samt den ewiga upphöjelsen på Fadrens högra hand äro här ämnet för den fortsatta lof- och tacksägelsen, hwarmed Fadren prisas.

Såsom de trogna få följa sin Frälsare genom döden till lifwet, Rom. 6, så få de i tron och i hoppet redan i detta lifwet prisa Herran för den seger, Han will skänka dem, för uppståndelsen till ewinnerligt lif och för den sköna himmelska arfwedelen. Se 1 Joh. 3: 2.

17. Psalm.

Om ren lära, helig wandel.

En bön Davids. HERre, hör rättheten; gif akt uppå mitt rop, förnim min bön, den icke utaf en falsk mun går.* *Ps. 66: 18, 19.

Denna bönepsalm står uti nära sammanhang med den föregående. Det är Christi anda i församlingen, som talar både här och annorstädes i Psalmerna; derföre är det lätt förklarligt, att somliga uttryck handla mera uteslutande om Christus, och andra deremot mera uteslutande om den trogne, som beder. Se Rom. 8: 14, 15.

2. Tala du i min sak; och se du uppå hwad rätt är.* *Ps. 26: 1.

3. Du pröfwar mitt hjerta, och besöker det om natten, och ransakar mig, och finner intet; jag hafwer satt mig före, att min mun icke öfwerträda skall.* *Ps. 39: 2.

I nattens stillhet och i bedröfwelsens mörker föras de fromma till djupare eftertanke och sjelfpröfning, och det är då Herrans Ande, som ransakar dem. Hos de trogna finner Herren sin Sons rättfärdighet, som betäcker dem, och då will Han icke finna deras synder och deras eget ofullkomliga wäsende. Hela själen är med nytt [ band II, 89 ]sinne och ny wilja wänd till Herran och låter tukta och led sig af Hans Ande. Nytt tungomål, nytt lefwerne läres i Herrans skola. Också finner icke Herren hos sitt folk den falskhet och det skrymteri, för hwilket de ogudaktige beskylla dem, såsom Saul misstänkte David.

4. Jag förwarar mig i dina läppars ord, för menniskors gerningar på mördarens wäg.

Grt.: Mot menniskors gerningar håller jag mig wid dina läppars ord och waktar mig för mördarens stigar. Se 1 Sam. 24: 3; cap. 26: 7. Också all lära och alla synder, som utsläcka det andliga lifwet, äro blodsskulder. Se Ps. 51: 18.

5. Behåll min gång på dina stigar, att mina steg icke slinta.* *Ps. 18: 37.

6. Jag ropar till dig, att du Gud wille höra mig; böj dina öron till mig, hör mitt tal.

7. Bewisa din underliga godhet, du deras Frälsare, som trösta uppå dig, emot dem, som sig emot din högra hand sätta.

8. Bewara mig såsom en ögnasten;* beskärma mig under dina wingars skugga:† *Zach. 2: 8. †Ps. 57: 2.

9. För de ogudaktiga, som mig förhärja; för mina owänner, som efter min själ stå allt omkring.* *Ps. 63: 10.

10. Deras fete hålla tillsamman; de tala med sin mun stora ord.* *Ps. 73: 7.

Grt.: I sin fetma hafwa de tillslutit sig m. m.; de tillskuta sina hjertan för Herran och undandraga sig. Ebr. 10: 38, 39. Fetma är i Guds ord på många ställen en bild af känslolöshet, sjelfbelåtenhet och högmod. Då hjertat är liksom inbäddadt i fetma, så will det icke emottoga något intryck af Herrans Ande. Se 1 Mos. 6: 3.

11. Hwar wi gå, så äro de kring om oss; sina ögon ställa de derefter, att de måga slå oss till jorden.* *1 Sam. 23: 26.

12. Såsom ett lejon, som rof begär; såsom ett ungt lejon, som i kulan sitter.

Se Ps. 10: 9.

13. HERre, statt upp, öfwerfall honom, och nederslå honom; undsätt min själ ifrån de ogudaktiga med ditt swärd;

Honom, d. ä. fienden. Denna fiende är djefwulen, 1 Pet. 5: 8, och alla som låta begagna sig såsom hans redskap. Eph. 6: 11, 12. David war ofta i sådant trångmål och utsatt för sina förföljares försåt och list.

14. Ifrån din hands menniskor, HERre, ifrån denna werldens menniskor; hwilka sin del hafwa, medan de lefwa;* dem du buken fyller med dina håfwor; de der barn nog hafwa; och låta sina återlefwor åt sina barn. *Luc. 16: 25.

Grt.: Med din hand emot menniskor, o Herre! (undsätt min själ, v. 13). Här beskrifwes det werldsliga sinnet. De menniskor, som icke tänka på annat än att samla egodelar och wilja hafwa sin del i denna werlden, äro också Guds rikes fiender.

15. Men jag will skåda ditt ansigte i rättfärdighet; jag will mätt warda, när jag uppwaknar efter ditt beläte.* *Job 19: 26, 27. Joh. 17: 24. 1 Cor. 13: 12. 1 Joh. 3: 2.

I all strid här på jorden är det de trognas ljufliga förtröstan att en gång få skåda Herrans ansigte i rättfärdighet, befriade från all synd och allt elände. Här hungra och törsta de efter rättfärdighet, der blifwa de mättade fullkomligt, då de i uppståndelsen få uppwakna efter Guds beläte. Guds härlighet uppfyller och mättar dem, såsom solens ljus mättar ögat. Detta salighetens hopp är en hjelm, som betäcker dem i striden och upprätthåller trons frimodighet, så att de icke misströsta. De säkra menniskorna mätta sig i denna werlden, v. 14, men de andeligen fattige, som här hungra, Matth. 5: 36, skola der blifwa mättade och hafwa glädje tillfyllest. Es. 65: 13. Ps. 16: 11. De blifwa fullkomligt salige genom Guds ansigtes åskådande. Detta är ett af de många ställen i det Gamla Testamentet, som wisa, att Guds Ande gaf de troende ett tröstande hopp om en salig uppståndelse.

18. Psalm.

Tacksägelse för Guds wälgerningar.

En Psalm till att föresjunga, Davids HERrans tjenares, hwilken denna wisas ord talade till HERran, på den tid HERren honom hulpit hade ifrån hans fienders hand, och ifrån Sauls hand.* *2 Sam. 22.

Denna härliga Segerpsalm har David diktat mot slutet af sin lefnad, sedan han blifwit genom Herrans kraft frälsad både ifrån Saul och alla sina andra mäktiga fiender. Se 2 Sam. 22.

Psalmen innehåller lof och tacksägelse för all den barmhertighet, som Gud hade gjort med David. Men emedan David war liksam roten, hwaraf den Konung skulle komma, hwilkens rike är ewigt, så har Guds Anda här genom David talat så, att denna Psalm är en prophetia om den himmelske Konungen Christus och om Hans stridande församling på jorden i alla tider.

2. Och sade: Hjerteliga kär hafwer jag dig, HERre min starkhet;

3. HERre min klippa, min borg, min förlossare; min Gud, min tröst, den jag [ band II, 90 ]mig wid håller; min sköld, och min salighets horn, och mitt beskydd.* *Ps. 3: 4. Ps. 144: 2. Ebr. 2: 13.

Den brinnande och lofsjungande kärlek till Gud, som här utbrister i lof och tacksägelse, måste finnas åtminstone i någon mån hur alla trogna alltid, men isynnerhet då de få röna Guds underbara bistånd och hjelp emot fienderna på något utmärkt sätt, och då Herren skänker dem den sista stora segren. Men denna kärlek är dock ofta så beskaffad, att de icke hafwa någon djup känsla deraf, utan de wilja hålla sig i tron till Herran och wänta all hjelp och förlossning af Honom. Ordet klippa antyder Guds oföränderliga trofasthet; borg syftar derpå, att Han är sitt folks beskyddare och starka wärn, så att de af sina fiender icke kunna öfwerwinnas, likasom uti ett krig det folk är beskyddadt, som är i en fästning, hwilken fienderna icke kunna intaga, fastän de kunna inskjuta skott och pilar. Sköld, se Ps. 3: 4. Horn är en bild af makt, och salighetshorn är Guds mäktiga nåd, som bewisas till menniskors frälsning och salighet. Uttrycket är bildligt; somliga djur hafwa horn, hwarmed de bortstöta hwad som anfaller dem. Så har Guds folk i nådens kraft ett beskydd emot alla andeliga fiender. Se 1 Sam. 2: 110. Luc. 1: 69.

4. Jag will lofwa och åkalla HERran; så blifwer jag ifrån mina owänner förlöst.

5. Ty dödens band hafwa omfattat mig; och Belials bäckar förskräckt mig.* *Ps. 116: 3.

Belials bäckar äro syndaförderfwets swarta flod, syndens förbannelse och alla de qwal och förskräckelser, som komma ifrån Belial eller satan. Se 2 Cor. 6: 15. I stora faror, i swåra anfäktelser (Job 2) och ofta i dödsstunden försöker Belial att såsom strömmar utgjuta något af helwetets förskräckelser i själen.

6. Helwetets band hafwa omfattat mig; och dödens snaror öfwerfallit mig.

Helwetets band war för David dödsångesten och den fasa, han i pröfningen kände för den fördömelse, som synden förtjenar, såsom om en låga af Guds wredes eld flammat in i hans själ. I allrahögsta grad och utan någon gräns utstod wår Medlare Christus sjelf dessa obegripliga qwal i Gethsemane och på korset. Hwad en menniska häraf kan få känna här i tiden, är knappt såsom en droppe emot hafwet i jemförelse med Christi qwal och själslidanden, då Herren kastade allas wåra synder uppå Honom. Es. 53: 6. Se Matth. 26: 37.

7. När jag är i ångest, så åkallar jag HERran, och ropar till min Gud: så hörer Han min röst af sitt tempel; och mitt rop kommer för Honom till Hans öron.

Så ropade David till Herran i sin ångest. Christus kämpade i örtagården och Hans swett war såsom blodsdroppar, flytande neder på marken, och Han segrade, under bön med starkt rop och tårar, Ebr. 5: 7. Hans trogna segra i Hans kraft, då de få genomgå något af dessa inre lidanden.

8. Jorden bäfwade och gaf sig; och bergens grundwalar rördes och bäfwade, då Han wred war. *2 Mos. 19: 18.

Nu beskrifwes den underbara hjelpen från Herran under bilden af Israels förlossning utur Egypten. Så synbar och mäktig, som Hans hjelp war då, så mäktigt hade också David fått erfara Hans uträckta arm till att skydda honom och hans folk emot alla fiender. Se Ps. 77: 17. 2 Mos. 14: 24, 25; cap. 15: 7, 8.

9. Damm gick upp af Hans näsa, och förtärande eld af Hans mun; så att det ljungade deraf.

Då Gud talar, så sker det; då Han befaller en straffdom att komma, så är det såsom om den utginge från Hans mun. Se Uppb. 19: 15. Bilden är här tagen af ett lejon i wrede.

10. Han böjde himmelen, och for neder; och mörker war under Hans fötter.

Då molnstoden inhöljde Egyptierna i swart mörker, så war det såsom om himmelen hade blifwit nedböjd öfwer dem, och detta mörker war Herrans straffdom.

11. Och Han for uppå Cherub, och flög; Han swäfwade på wädrens wingar.

Herren beskrifwes såsom hafwande sin thron på Cherubim. Se Hes. 1: 510; cap. 10 2 Mos. 25: 18. Då Han uppenbarar sig till att straffa, så äro himlens härar i rörelse att uträtta Hans befallningar. Ps. 103: 19, 20. Wädren kunna då äfwen wara likasom Hans wingar, dundret Hans röst och ljungeldarne Hans sändebud.

12. Hans tjäll omkring honom war mörker, och swart tjockt moln, der han inne fördold* war. *Es. 45: 15.

Grt.: Han satte mörker till sitt täckelse, till tjäll omkring sig wattens mörker och tjocka moln. Se Ps. 77: 17–21.

13. Af skenet för Honom delade sig skyn, med hagel och ljungande.

14. Och HERren dundrade i himmelen; och den Högste lät sitt dunder ut med hagel och ljungande;

15. Han sköt sina skott,* och förströdde dem; Han lät fast ljunga, och förskräckte dem. *Ps. 148: 8.

16. Der såg man wattuådrorna; och jordens grund wardt blottad: HERre, af ditt straff, af din näsas anda och blåst.

Så hade Herren på ett förundranswärdt sätt uppenbarat sig både wid öfwergången af Röda hafwet, wid Sinai och sedan i Canaans land. Jos. 6; cap. 10. Dom. 5, m. m. På samma sätt hade Han uppenbarat sig i straffdomen öfwer Sodom och Gomorrha, och alla dessa [ band II, 91 ]uppenbarelser utgöra prophetiska förebilder af dylika ännu större uppenbarelser, som äro att wänta. Se Uppb. 16: 1821.

17. Han sände utaf höjden, och hemtade mig; och drog mig utur stora watten.

18. Han halp mig* ifrån mina starka fiender; ifrån mina hatare, som mig för mäktige woro. *1 Sam. 23.

19. De mig öfwerföllo i min motgångs tid: och HERren wardt min tröst.* *Ps. 4: 2. Ps. 26: 1.

20. Och Han förde mig ut på rymden; Han tog mig derut; ty han hade lust till mig.

Så blef Israels folk förlossadt, äfwen då de woro omgifna af Röda hafwets böljor; så blef Noah och de, som med honom woro, förlossade från syndaflodens watten; så fördes Israel öfwer Jordan, så frälstes David utur all nöd. Christus segrade i örtagården, på korset och i grafwen; församlingen segrar i sina strider och frälsas slutligen i döden och i domen. Se Uppb. 2: 1726; cap. 3: 5, 12, 21 m. m. och cap. 19 och 21: 7.

21. HERren gör wäl emot mig efter min rättfärdighet; Han wedergäller mig efter mina händers renhet.* *Job 22: 30.

I ordens egentligaste mening är det Christus, den fullkomligt rättfärdige, som här talar och beder för sina trogna. De trogna äro i Christo, Hans rättfärdighet gäller för dem, och Herren gör wäl emot dem för Hans rättfärdighets skull Om denna rättfärdighet talade David.

22. Ty jag håller HERrans wägar; och är icke ogudaktig emot min Gud.

23. Ty alla Hans rätter hafwer jag för ögonen; och Hans bud kastar jag icke ifrån mig.

24. Men jag är utan wank för Honom; och bewarar mig för min synd.

25. Derföre wedergäller mig HERren efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet för Hans ögon.

I Christo äro de trogna rena; Fadrens ögon skåda Sonens rättfärdighet och handlar med församlingen efter Sonens förtjenst. Detta fick redan David erfara och kunde i tron framhålla denna rättfärdighet inför Gud. Och den uppriktighet och fromhet, som de trogna weta med sig sjelfwe, erkänna de också såsom en Herrans gåfwa, så att det icke är ett sjelfberöm, utan de wilja prisa Herran, då de tala derom.

26. Med de heliga är du helig; och med de fromma är du from;

27. Och med de rena är du ren; och wid de afwoga ställer du dig afwog.* *Hes. 7: 27. Mich. 2: 8.

Såsom menniskan ställer sig emot Gud, sådant är hennes förhållande till Honom; den, som omwänder sig till Herran, blifwer ett Guds barn; den, som icke will lyda Herrans ord, är Guds fiende. Se Joh. 1: 12. Rom. 8: 7. Såsom det icke är ett och detsamma att wara Guds barn och Guds fiende, så hafwa de att göra med Gud på olika sätt. Han hjelper sina barn: Han står emot sina motståndare. Se 1 Pet. 5: 5.

28. Ty du hjelper det elända folket; och de höga ögon förnedrar du. *Luc. 1: 51.

29. Ty du upplyser min lykta; HERren min Gud gör mitt mörker ljust.

Lykta är en bild af fröjd och lycka; mörker deremot är ofta en bild af bedröfwelse, ångest och nöd. Då den ångerfulla själen får syndernas förlåtelse och frid med Gud, så har Herren förwandlat hennes mörker till ljus; då Han hjelper i nöden, då Han tröstar i bedröfwelsen, så är det såsom Herrans lykta upptändes i själens natt.

30. Ty med dig kan jag nederlägga krigsfolk; och med min Gud öfwer muren springa.

Mäktiga fiender såsom krigsfolk och starkt motstånd såsom en mur kan öfwerwinnas genom Herrans kraft.

31. Guds wägar äro utan wank; HERrans tal är genomluttradt; *Han är en sköld allom dem, som trösta uppå Honom. *Ps. 12: 7. Ords. 30: 5.

Utan wank, d. ä. fullkomligt. Hans wägar och skickelser äro alla fullkomliga i wishet och kärlek. Genomluttrade, se Ps. 12: 7.

32. Ty ho är en Gud utan H ERren; eller en starker utan wår Gud?

33. Gud omgjordar mig med kraft; och gör mina wägar utan wank.

Se Ps. 32: 8. Herren leder sina trogna på sin wiljas wäg.

34. Han gör mina fötter likasom hjortars;* och sätter mig på mina höjder. *Hab. 3: 19.

Mina höjder är den tillflykt och hjelp, som Herren sjelf bereder sina trogna, v. 3. Då själen lefwer i Gud, så är hon upphöjd öfwer sina fiender såsom i en hög borg, den de icke kunna intaga.

35. Han lärer min hand strida; och min arm spänna kopparbågen.* *Ps. 144: 1.

Herren gifwer åt dem, som bedja Honom, både wishet och kraft att förswara sig. Emot alla andeliga fiender, emot satan och alla synder och frestelser är detta förswar alltid nödwändigt. Emot menniskor måste förswaret merändels bestå i stilla bön, i kärlek och tålamod, i ödmjukt öfwerlemnande åt Herran sjelf att föra saken till en god utgång. Se Matth. 5: 39–44. 1 Pet. 2: 21–24.

36. Och du gifwer mig din salighets [ band II, 92 ]sköld; och din högra hand stärker mig; och när du förnedrar mig, gör du mig stor.* *Ps. 71: 20, 21.

Salighetssköld, frälsningen i Christo Jesu är emot allt ondt ett mäktigt förswar. Då Herren förödmjukar och förnedrar, så har Han dermed alltid till ändamål att upphöja och frälsa.

37. Du gör under mig rum till att gå, att mina fötter icke skola slinta.* *Ps. 17: 5.

38. Jag will jaga efter mina fiender, och gripa dem; och icke omwända, tilldess jag hafwer nederlagt dem.

39. Jag skall slå dem, och de skola icke kunna mig emotstå; de måste falla under mina fötter.* *Ps. 27: 2.

David behöfde nu icke mera draga sig undan såsom en flykting på bergen, utan hade öfwerwunnit och kunde öfwerwinna sitt rikes fiender; och dessa segrar woro förebilder af Christi och Hans rikes seger. Se Ps. 110: 3.

40. Du kan rusta mig med starkhet till strid; du kan kasta dem under mig, som sig emot mig sätta.

41. Du gifwer mig mina fiender på flykten, att jag må förstöra mina hatare.

42. De ropa, men der är ingen hjelpare; till HERran, men Han swarar dem intet.* *Es. 1: 15. Joh. 9: 31.

43. Jag skall sönderstöta dem som stoft för wädret; jag skall bortkasta dem såsom träd på gatorna.

Se Ps. 2: 9. Då de onda icke wilja omwända sig till Herran, så återstår intet annat än straff, så snart hemsökelsestunden kommer. Då Judarne förkastade Herran, så blefwo de kringspridda i all land, såsom stoft förskingras af winden, och bortkastades såsom orena. Denna förkastelse är icke ewig, se Rom. 11; men i den yttersta domen blifwa Christi motståndare för ewigt bortkastade.

44. Du hjelper mig ifrån det trätosamma folket;* och gör mig till ett hufwud ibland hedningarna; ett folk, som jag icke kände, tjenar mig.† *2 Sam. 15 och 20 cap. †Ps. 60: 10.

David underkufwade åtskilliga hedningafolk och war såsom deras herrskare en förebild af Christus, åt hwilken Fadren gifwit hedningarna till arfs och werldens ändar till egendom, Ps. 2: 8. De skola söka Honom och tjena Honom, och dem, som söka Honom, emottager Han med nåd och barmhertighet. Es. 65: 1. Men det trätosamma folket, d. ä. alla Davids motståndare, måste underkasta sig Honom, och så måste slutligen alla fiender böja sina knän i Jesu namn, Phil. 2: 10.

45. Det hörer mig med hörsamma öron; men de främmande barn förneka mig.

Förneka, grt. smickra. De öfwerwunna motståndarena smickrade David, sedan han segrat. Så äro i Christi kyrka många skrymtare.

46. De främmande barn försmäkta, och brytas i sina bojor.

Grt.: De främmande barn förfalna och darra utur sina gömmor. Se Es. 2: 1021. Uppb. 6: 1517. Såsom löf förwissna och bortblåsas från träden, så förfalna de främmande barn, d. ä. de, som icke äro eller wilja blifwa Guds barn. Se Ps. 1: 4. Joh. 8: 44. Förgäfwes äro alla försök att i bergslott och i jordkulor gömma sig undan för Herrans hemsökelser. Se Ps. 2. Rom. 15: 9.

47. HERren lefwer, och lofwad ware min tröst; och min salighets Gud warde upphöjd.

48. Gud som mig hämnd gifwer, och twingar folken under mig.

49. Den mig hjelper ifrån mina fiender; och upphöjer mig ifrån dem, som sätta sig upp emot mig; du hjelper mig ifrån de wrånga.

50. Derföre will jag tacka dig, HERre, ibland hedningarna, och lofsjunga ditt namn.* *Rom. 15: 9.

51. Den sin Konung stor salighet bewisar; och gör sin smorda godt; David, och hans säd ewinnerligen.

Dessa slutord wisa oss på det tydligaste, att denna Rikspsalm icke blott handlar om Davids rike i hans tid, utan om Christi rike i alla tider. Christi kyrkas strid och seger, så wäl som enskilda trognas förnedring och upphöjelse samt slutliga segerfröjd innehållas i denna prophetiska Psalm.

19. Psalm.

Guds ord. Rätt bot.

En Psalm Davids till att föresjunga.

2. Himlarna förtälja Guds ära; och fästet* förkunnar Hans händers werk. *1 Mos. 1: 6.

Denna Psalm framställer hela Guds underbara skapelse såsom en wäldig predikan om Skaparen, och denna predikan förkunnar Honom för alla jordens folk. Himlarne betyder här icke blott Guds herrlighets himlar, utan äfwen de synliga himlarne, stjernhimmelen, solhimmelen, skyhimmelen eller fästet, allt förtäljer Guds ära och manar menniskan att betrakta, huru förundranswärd, mäktig, god och wis den byggmästaren måste wara, som uppfört denna härliga byggnad.

[ band II, 93 ]3. En dag säger det den andra; och en natt kungör det den andra.

Hwarje dag och natt talar för oss så tydligt om Skaparen, att ingen predikan kan så beskrifwa Hans höghet, makt och ära.

4. Intet mål eller tal är, der utan deras röst icke hörer.* *Ap. G. 2: 46.

För hwarje folk, ehwad språk eller tungomål de tala, är Guds tal i skapelsen uppenbart och kan begripas af dem, som wilja besinna och förstå det. Rom. 1: 20, 21.

5. Deras snöre går ut i all land, och deras tal intill werldens ändar;* han hafwer gjort solen en hydda i dem. *Rom. 10: 18.

Snöre, mätesnöre och rättesnöre, bet. här den bestämda och härliga ordningen i skapelsen och i naturlagarne, hwarigenom Gud uppenbarar sig både såsom Skaparen och Uppehållaren. Denna härliga ordning, detta lif, denna anda, denna makt, som genomgår allt, är liksom ljudet af Guds tal till menniskan i skapelsen. Derföre har Apostelen öfwersatt ordet snöre med ljud och framställt detta ljud i skapelsen såsom ett bild af Guds uppenbarelse genom ordet, som är ett ännu tydligare och härligare ljud, hwarigenom Evangelii hemligheter förkunnas till syndares frälsning och salighet. Himlarne äro liksom en hydda för solen. Guds rike bland menniskorna är liksom ett tabernakel för Christus, rättfärdighetens sol.

6. Och hon går ut såsom en brudgumme utur sin kammare och fröjdar sig såsom en hjelte till att löpa wägen.

7. Hon går upp wid himmelens ända; och löper omkring åter till samma ändan; och intet blifwer för hennes hetta förskyldt.

I solen kan menniskan se liksom en strålglans af Skaparens makt; och såsom ingenting på jorden är förborgadt för solens wärma, så är ock ännu mindre någon ting förborgadt eller undangömdt för den allestädes närwarande Guden, hwilkens härlighets sken är Christus. Solen liknas här wid en brudgumme, såsom en bild af Christus, som är sin församlings brudgumme. I skapelsen är solen Guds skönaste uppenbarelse, men i nådens rike uppenbarar sig Gud genom det oskapade ewiga ljuset, Jesus Christus, som är werldens lif och menniskornas ljus. Joh. 1: 4. cap. 6: 51. Såsom solen på himmelen är en bild af rättfärdighetens sol, så är den ock en prophetia, att Evangelii ljus skall spridas till alla folk, likasom solen sprider sitt sken och sin wärma kring hela jorden. Solens ljus kan man utestänga, men icke så kan man utestänga dess wärma. Nådens ljus kan man utestänga, men Herrans makt och Hans eldslåga är oemotståndlig. Uppb. 1: 14.

8. HERrans lag är utan wank, och wederqwicker själarna: HERrans wittnesbörd är wisst, och gör de enfaldiga wisa.* *Rom. 15: 4. 2 Tim. 3: 15, [et]c. 2 Pet. 1: 19.

Här göres öfwergången från uppenbarelsen i skapelsen till Hans uppenbarelse genom ordet. De särskilda uttrycken: lag, wittnesbörd, befallningar, bud, rätter (v. 9, 10), sanningen (Ps. 25: 5), förbund (Ps. 25: 10), betyda alla här och annorstädes Guds uppenbarade ord i dess oändligt rika innehåll.

9. HERrans befallningar äro rätta, och fröjda hjertat: HERrans bud äro klara, och upplysa ögonen.* *Ps. 119: 111130.

10. HERrans fruktan är ren, och blifwer ewinnerligen: HERrans rätter äro sanne, allesamman rättfärdige.

11. De äro kosteligare än guld, och mycket fint guld;* de äro sötare än honung, och honungskaka.† *Ps. 119: 72127. Ords. 8: 10. †Ps. 119: 103.

I Guds ord ligger för menniskan både en härlig och oförgänglig skatt och en söt wederqwickande andelig spis. Guds ord innehåller den högsta upplysningen för förståndet och den enda sanna lifskraften för hjertat. Ordets ljus är icke kallt såsom månans, utan medförer wärma och lif såsom solens ljus; ty det kommer från den ewiga solen, från Christus sjelf.

12. Och warder din tjenare igenom dem förmanad; och den dem håller, han hafwer stor lön.* *Joh. 14: 2123. 1 Tim. 4: 8.

13. Ho kan märka, huru ofta han bryter? Förlåt mig mina hemliga brister.* *Ps. 32: 6.

Det är efter ordets ljus wi skola pröfwa oss dagligen, men det är ändå icke möjligt för menniskan att upptäcka alla sina särskilda dagliga fel; derföre måste de trogna i den dagliga bättringen bedja om förlåtelse för både de fel, de kunna se, och dem, de icke kunna se, om rening och befrielse genom daglig bestänkelse med Christi blod, och om nåd till beständig förnyelse och helgelse. 1 Joh. 1: 7. Col. 3: 10, 12—17.

14. Bewara ock din tjenare för de stolta, att de icke få råda öfwer mig: så blifwer jag utan wank, och oskyldig för stor missgerning.* *Ps. 141: 4.

15. Låt dig täckas min muns tal,* och mitt hjertas tankar för dig, HERre, min tröst, och min förlossare. *Ps. 104: 34.

Så behöfwa alla trogna också bedja derom, att deras bönerop och tankar icke måtte wara den egna andans, utan Guds Andas tal, som lärer dem bedja, Rom. 8: 26, så att det täckes Herran. Upp. 8: 2–5.

[ band II, 94 ]

20. Psalm.

Bön för rätt öfwerhet.

En Psalm Davids,* till att föresjunga. *1 Sam. 10: 1.

2. HERren höre dig i nöden: Jacobs Guds namn beskydde dig.

Denna Psalm innehåller en bön, som Guds Ande gifwit åt Israels folk, till att bedja för sin konung, att Herren måtte gifwa honom lycka och framgång samt seger öfwer fienderna. Samma bön skall bedjas i Christi kyrka, att den himmelske Konungen och Hans rike snart måtte segra öfwer allt motstånd. Häruti innehållas äfwen en lärdom om bönen för öfwerheten. 1 Tim. 2: 2.

3. Han sände dig hjelp af helgedomen; och styrke dig utaf Zion.

4. Han tänke uppå alla dina spisoffer; och dina bränneoffer ware feta.* Sela. *Ps. 141: 2.

Må ditt brännoffer wara inför Herran wälbehagligt! 3 Mos. 3: 16. Måtte din bön blifwa hörd!

5. Han gifwe dig hwad ditt hjerta begär; och fullborde alla dina anslag.* *Ps. 21: 3.

6. Wi fröjde oss, att du oss hjelper: och i wår Guds namn resa wi baneret upp: HERren fullborde alla dina böner.

I allt detta wisar sig tydligt, att denna bön icke blott hade afseende på David, ty orden lyda så, att de äfwen äro en bön till Fadren, att Sonens försoningsoffer måtte werka mäktigt och Hans rike befrämjas, Hans banér segra och Hans böner höras.

7. Nu märker jag, att HERren hjelper sin smorda, och hörer honom i sin helga himmel: Hans högra hand hjelper wäldeligen.

Så får den trogna själen midt i sin bön förtröstan och wisshet om hjelp i Christo, som är Herrans smorda. Hwarje seger öfwer wåra andeliga fiender är en sådan hjelp. Fadren hjelper, att Hans Sons sak i wåra hjertan winner.

8. De andra förlåta sig på wagnar och hästar; men wi tänka på HERrans wår Guds namn.* *Ords. 21: 31. Jer. 9: 23, 24.

I all strid skall Guds folk förtrösta på sin Gud och icke sätta kött sig till arm. Hästar äro en bild af werldslig makt och köttslig kraft.

9. De äro nederstötte, och fallne; men wi stå upprätte.

10. Hjelp, HERre: Konungen höre oss, när wi ropa.

Bönen ställes till Herran och till Konungen på en gång, till Gud och till Hans Son, den Konung Han insatt hafwer. Ps. 2: 6. Joh. 5: 23. Guds folk skall icke strida annorlunda än under sin Konungs fana. Eph. 6: 10–18.

21. Psalm.

Christi seger öfwer de ogudaktiga.

En Psalm Davids, till att föresjunga.

2. HERre, konungen fröjdar sig i din kraft; och huru ganska glad är han af din, hjelp!* *Ps. 16: 9.

Äfwen denna Psalm är en konungs sång, som kunde tillämpas på David och Salomo m. fl. konungar på samma thron, såsom förebilder af Christus, men det är i Christus, den ewiga Konungen, som denna Psalm fullkomligt uppfylles. Så är Guds ord inrättadt, att det isynnerhet syftar på Christus och i Honom kan tillämpas på Hans församling i alla tider.

3. Du gifwer honom hans hjertas önskan; och förwägrar intet hwad hans mun beder.* Sela. *Joh. 11: 41, 42. Ebr. 5: 7.

Se Ps. 2: 8. Joh. 17.

4. Ty du öfwerskuddar honom med god wälsignelse: du sätter en gyllene krona uppå hans hufwud.

Den goda wälsignelsen innefattar hela Evangelii fullkomliga wälsignelse, Christi rikes fullbordan, och lif och salighet för alla, som ingå i Hans rike. Han är af Fadren krönt med ära och härlighet. Phil. 2: 9, 10. Ebr. 2: 7.

5. Han beder dig om lif; så gifwer du honom ett långt lif, alltid och ewinnerligen.* *Es. 53: 8. Rom. 6: 9.

Se Ps. 16: 10. Es. 53: 810. I Christo lefwer också David och hela det konungsliga presterskapet ewinnerligen.

6. Han hafwer stor ära af din hjelp; du lägger lof och prydelse uppå honom.

7. Ty du sätter honom till en wälsignelse ewinnerligen: du fröjdar honom med ditt anletes fröjd.* *Ps. 16: 11.

Det är genom Christus Gud meddelar all wälsignelse åt menniskorna; någon wälsignelse utom Honom finnes icke. Äfwen de otrogna få blott genom Honom den timliga wälsignelsen, som de åtnjuta, under det Herren wäntar på deras bättring. 2 Pet. 3: 9. I Sonen är Fadrens anlete fullkomligt uppenbaradt, Ebr. 1: 3, och detta är den enda källa till fröjd och salighet. Se Ps. 16: 11.

8. Ty konungen* hoppas uppå HERran; och skall igenom den Högstas godhet fast blifwa. *Ps. 24: 810.

Se Es. 9: 6, 7.

[ band II, 95 ]9. Din hand skall finna alla dina fiender; din högra hand skall finna dem, som dig hata.

I det föregående beder Konungen och församlingen gemensamt till Fadren, men här wänder sig församlingens bön till Konungen, till enfödde Sonen.

10. Du skall göra dem såsom en glödande ugn, när du dertill ser: HERren skall uppskaka dem i sin wrede; elden skall uppfräta dem.* *5 Mos. 32: 22. Jer. 17: 4.

Så snart Herrans ansigte wändes till de otrogna, så är Han för dem såsom en förtärande eld. Ebr. 12: 29. Såsom en glödande ugn, d. ä. de blifwa såsom om de kastades i en glödande ugn. Se 1 Mos. 19: 24, 25. Ugn är också en bild af stort elände, hårdt förtryck och swåra lidanden. Egypten war för Israels folk en jernugn. Se 5 Mos. 4: 20. I bedröfwelsens ugn sker trons pröfning och själens luttring. Se Es. 48: 10. Wår Frälsare liknar fördömelsen wid en brinnande ugn. Matth. 13: 42.

11. Deras frukt skall du förgöra utaf jorden; och deras säd ifrån menniskors barn.* *Ps. 109: 13.

12. Ty de tänkte att göra dig ondt: och togo de råd före, som de icke fullborda kunde.

Jesu rikes fiender stämplade ondt emot Jesus personligen, när Han blef korsfäst och dödad. Men de stämpla ock ondt emot Honom i det onda, de göra emot Hans trogna; ty allt det onda, som de ända från syndafallet intill ändan hafwa gjort dem, anser Han såsom gjordt emot Honom sjelf. Matth. 25: 4045. Men de kunna aldrig fullborda sina råd. De kunde korsfästa Honom, de kunna smäda Hans namn, förkasta Hans ord och döda Hans efterföljare; men Han lefwer, och de, som dö med Honom, skola ock lefwa med Honom.

13. Ty du skall göra dem till skuldror: med dina strängar skall du emot deras anleta skjuta.* *Ps. 7: 13, 14.

D. ä.: Du skall twinga dem i striden att wända sig om för att fly, så att de wända till dig ryggen och skuldrorna; och då de fly, träffas dock deras anleten af dina bågsträngars pilar. Hwart de då wända sig, äro de förlorade. Se Ps. 11: 6. Es. 30: 31, 32. Uppb. 20: 9.

14. HERre, upphöj dig i din kraft; så wilja wi sjunga och lofwa din makt.

Denna bön uppfylles fullkomligt, då Konungen uppenbarar sig i stor kraft och härlighet, Matth. 24: 30; men den uppfylles särskildt med hwarje seger, som Han förlänar åt sin kyrka och församling. En gång slutas striden och förwandlas till ewig lofsång.

22. Psalm.

Christi lidande, härlighet.

En Psalm Davids, till att föresjunga om hinden, som bittida jagad warder.

Grt.: Om morgonrodnadens hind. Med denna liknelse framställes hela denna underbara Psalms innehåll. Såsom den första gryningen redan anwändes för att jaga den menlösa hinden öfwer berg och dal, så blef Christus förföljd alltifrån sin späda barndom, och i sin församling har Han warit förföljd ifrån dess begynnelse, såsom det redan wisade sig, då Cain slog ihjel sin broder Abel, och detsamma wisar sig ännu på många olika sätt.

2. Min Gud, min Gud, hwi hafwer du öfwergifwit mig?* Jag ryter; men min hjelp är fjerran. *Matth. 27: 46. Marc. 15: 34.

Ryter, d. ä. qwider. De första orden af denna vers anwände wår Frälsare på korset i den oändeligt pinande känslan af menniskoslägtets syndaskuld och af syndens alla förbannelser. Det war såsom om Herren Jesus då warit nedsänkt i wåra synders omätliga haf och i qwalen af den död, som syndens lön är, så att Fadrens anlete derigenom war för Honom bortskymdt och hjelpen syntes borta. Jesus kallade då sin Fader: min Gud, ty Han stod för Honom då, såsom inför den rättfärdige domaren, från hwilken straffet för wår syndaskuld utgår, och hwilket Christus tog på sig i wårt ställe. — Så länge wi hafwa wåra synder i behåll och icke äro Guds barn i Christo Jesu, kunna wi icke med rätta kalla Gud wår Fader, utan blott wår Gud.

3. Min Gud, om dagen ropar jag, så swarar du intet: och om natten tiger jag ock icke.* *Ps. 88: 2.

Se Ebr. 5: 7. Hela Jesu inre lif war en beständig bön.

4. Men du är helig,* du som bor ibland Israels lof. *Ps. 77: 14.

Det war Guds rättfärdighet och helighet, som Christus såsom wår medlare och försonare måste tillfredsställa. I templet bland Israels lofsånger hade Herren sin synliga thron ibland sitt folk mellan Cherubim öfwer nådastolen.

5. Wåra fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.

6. Till dig ropade de, och wordo hulpne: de hoppades på dig, och wordo icke till skam.

7. Men jag är en mask och icke menniska;* menniskors gabberi, och folks föraktelse. *Es. 52: 14.

Se Es. 52: 14. I sin djupaste förnedring war Christus den allraföraktadaste och wanwördaste. Es. 53: 3. Marc. 9: 12.

8. Alla de, som mig se, bespotta mig; [ band II, 96 ]gapa upp med munnen, och rista hufwudet.* *Matth. 27: 39. Marc. 15: 29. Luc. 23: 35, 36.

9. Han klage det HERranom, Han hjelpe honom ut; och undsätte honom, om han hafwer lust till honom.* *Matth. 27: 43.

Allt detta blef genom Jesu lidande bokstafligen fullbordadt.

10. Ty du hafwer dragit mig utur mitt moderlif; och war min tröst, då jag än på min moders bröst låg.

11. På dig är jag kastad utaf moderlifwet; du är min Gud allt ifrån min moders lif.

Så prisar Christus såsom menniskones Son den himmelske Fadren, både för den nåd, som blifwit bewisad genom den underbara aflelsen och födelsen af en ren jungfru, samt för den bewarande och uppehållande nåden, som allt sedan ledsagat Honom. Jesus, såsom menniska, begagnade sig icke sjelf af den gudomliga naturen, för att uppehålla och hjelpa sig, utan war i allt beroende af sin himmelske Fader. Se Phil. 2: 6–9. Så wisar också alla Jesu böner, att Han ställde sig i det fullkomligaste lydnadsförhållande till Fadren.

12. War icke långt ifrån mig: ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.

13. Stora stutar hafwa belagt mig; feta oxar hafwa omhwärft mig.

Stora stutar och feta oxar nämnas här liknelsewis, för att beteckna Jesu fienders djuriska oförstånd i andeliga ting, deras hårdhet och känslolöshet och den makt, som i det timliga ofta är dem gifwen, samt deras högmod och öfwerdåd. De öfwerste presterne och de skriftlärde, Herodes och Pilatus, NebucadNezar, och Nero, samt otaliga andra med mindre makt och myndighet, hafwa bewisat sådana egenskaper af hårdhet och hat emot Christus och Hans församling.

14. De uppgapa med sin mun emot mig såsom ett glupande och rytande lejon.

Ett rytande lejon är en annan bild af fiendernas makt och grymhet. Och det war det osynliga rytande lejonets wrede, som werkade i Jesu synliga fiender. 1 Pet. 5: 8.

15. Jag är utgjuten såsom watten; alla mina ben hafwa skiljts åt: mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält wax.

Jesu lekamliga lifskrafter blefwo med blodet utgjutna såsom watten, alla ledamöter blefwo sönderslitna af plågor, och af ångest och qwal wille hjertat bortsmälta, såsom wax bortsmälter och förtäres i elden.

16. Mina krafter äro borttorkade* såsom ett stycke af en potta; och min tunga låder wid min gom: och du lägger mig uti dödens stoft. *Ps. 109: 24.

Krafternas borttorkande i qwalens hetta, tungans fastlådande wid gommen af torrhet och törst, och sedan sjelfwa döden på korset äro här beskrifna.

17. Ty hundar hafwa kringhwärft mig, och de ondas rote hafwer ställt sig omkring mig: mina händer och fötter hafwa de genomborrat.* *Matth. 27: 31. Marc. 15: 20. Joh. 19: 18. Ap. G. 2: 23. Col. 2: 14.

Hundar är åter en bild, som betecknar fiendernas arga wrede, bitterhet och orena hjerta.

18. Jag måtte tälja alla mina ben: men de skada och se sin lust på mig.

19. De byta mina kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.* *Matth. 27: 35. Marc. 15: 24. Luc. 23: 34. Joh. 19: 23.

Hela denna beskrifning om Jesu lidande på korset blef bokstafligen uppfylld. Det är tydligt, att David i Guds Andas ljus såg den korsfäste Medlaren, som sjelf i andanom talade så genom David. På korset woro Jesu händer och fötter genomborrade och krigsknektarne togo hans kläder och skiftade dem sinsemellan. Äfwen detta fullbordades, att de kastade lott om hans klädnad. Men David erfor sjelf något af allt detta, och församlingen får bära korset efter Jesus.

20. Men du, HERre, war icke fjerran: min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.

21. Fria min själ ifrån swärdet; min ensamma ifrån hundarna.

Min ensamma, d. ä. mitt enda, mitt käraste, d. w. s. mitt lif.

22. Hjelp mig utur lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.

Enhörningarna. se Job 39: 12, 13. Märkwärdigt är, att åtskilliga farliga djur liknelsewis nämnas, för att beteckna Jesu fienders makt, list, hat, bitterhet och hela deras känslolösa, oförnuftiga wäsende. Men dessa bilder wisa tillika, huru djupt menniskan förnedras, och huru hennes innersta egentliga gestalt blifwer beskaffad, så snart hjertat helt och hållet tillstänges för Guds Ande, så att Guds beläte i själen alldeles förstöres, och förhärdelse uppstår. Se Jud. v. 19. Uppb. 22: 15.

23. Jag will predika ditt namn för mina bröder: jag will prisa dig i församlingen.* *Ebr. 2: 12.

Sedan Jesu lidande och försoningsdöd i föregående härliga prophetia blifwit beskrifwen och framställd i bön om Fadrens bistånd, så fortfar nu den bedjande Försonaren att omtala förkunnandet af salighetens evangelium för bröderna, d. ä. för alla, som derigenom blifwa Jesu bröder. Guds namn är Hans uppenbarelse i Christo. I församlingen prisas Fadren genom Sonen och så fullbordas den bönen: Helgadt warde ditt namn!

[ band II, 97 ]24. Lofwer HERran, I som frukten Honom; Honom äre all Jacobs säd, och Honom wörde all Israels säd.

25. Ty Han hafwer icke föraktat eller försmått den fattigas eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom: och då han ropade till Honom, hörde Han det.

Sonens bönerop, v. 2, äro hörda. Han blef hörd, då Han ropade utur djupet af sin förnedring; Fadrens anlete spridde åter sitt nådeliga ljus i Hans hjerta.

26. Dig will jag prisa uti den stora församlingen;* jag will betala mitt löfte inför dem, som frukta Honom. *Ps. 35: 18. Ps. 40: 10, 11.

Försonarens löfte, som betalades, war det löfte, som Han gifwit i gudomens rådslut före werldens begynnelse, att Han wille återlösa den fallna werlden. 2 Tim. 1: 9. Eph. 1: 4. 1 Pet. 1: 20. Detta löfte betalades eller uppfylldes genom Jesu död och nu fortfarande i församlingen genom Evangelii predikan till syndares frälsning och salighet. Se Ps. 40: 8–10.

27. De elände skola äta, att de mätte warda;* och de, som efter HERran fråga, skola prisa Honom; edert hjerta skall lefwa ewinnerligen. *Ps. 69: 33.

Se Es. 55: 1, 2. Christus sjelf är lifsens bröd, och de elända, de andeligen fattige, de som hungra och törsta efter rättfärdighet, blifwa andeligen mättade med nådens håfwor, med Hans lekamen och blod, och hafwa i Honom ewinnerligt lif. Joh. 6: 3540. Då hjertat lefwer, så lefwer hela menniskan. Då hjertat emottager det sanna lifwet, som är Christus sjelf, så meddelar sig från denna kalla och medelpunkt det ewiga lifwet åt menniskans hela wäsende. Joh. 4: 14. Här omtalas således de härliga nådens rikedomar, som genom Jesu försoning blifwit förwärfwade.

28. Tänke derpå alla werldens ändar, och omwände sig till HERran; och alla hedningars slägter tillbedje för Honom.* *Ps. 2: 8.

Sedan nådens rike blifwit sålunda grundadt, uppmanas hela werlden att tänka derpå, att omwända sig och tillbedja. Sedan Jesu död och uppståndelse hade skett, sade Jesus till sina lärjungar: ”Mig är gifwen all makt i himmelen och på jorden. Går fördenskull ut och lärer allt folk.” Lärer dem känna Evangelii hemlighet, Christus! wägen, sanningen och lifwet!

29. Ty HERren hafwer ett rike; och han råder ibland hedningarna.

Se Ps. 2.

30. Alla fete* på jorden skola äta och tillbedja; för Honom skola knäböja alla de, som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefwa.† *Ps. 68: 23. †1 Sam. 2: 8.

”De fete äro de rike och mäktige; de som i stoftet ligga, äro de ringe och fattige; de som med möda och bekymmer lefwa, de som till döden beredde äro; alla skola de tillbedja Christum.” L.

31. Han skall så en säd,* den Honom tjenar: om HERran skall man förkunna intill barnabarn. *Es. 53: 10. Os. 2: 23.

Se Ps. 110: 3. Es. 53: 10. Christus är den nye stamfader, i hwilken menniskan, som i den första Adam är fallen, födes till nytt lif. Hela Hans församling är Honom gifwen såsom en säd, ett nytt slägte, som skall lefwa och tjena Honom ewinnerligen. Intill barnabarn, d. ä. från slägte till slägte. Så länge werlden står, skall Hans Evangelium förkunnas.

32. De skola komma och predika Hans rättfärdighet* för det folk, som födas skall, att Han det gör. *Jer. 23: 6.

Rättfärdighetens predikare skola komma slägte efter slägte till jordens folk och förkunna: att det är Han, Christus allena, som fullgjort allt och som gör rättfärdiga och saliga alla dem, som tro. Eph. 1: 68.

23. Psalm.

Rätt tröst i Christo.

En Psalm Davids. HERren är min herde,* mig skall intet fattas. *Es. 40: 11. Jer. 23: 4. Hes. 34: 23. Joh. 10: 11, [et]c. Ebr. 13: 20. 1 Pet. 2: 25; cap. 5: 4.

Sedan i den föregående psalmen Christi försoningsdöd och salighetens Evangelium blifwit framlagde, wisar nu Guds Ande uti denna Psalm, huru Christi församling och hwarje enskild trogen själ kan glädjas och fröjda sig i Herran sin Frälsare. Han framställes här såsom den gode Herden, som med den ömmaste kärlek föder och sköter, bewarar och wälsignar sin frälsta hjord. Samma ljufliga liknelse förekommer på många ställen i Guds ord. Se isynnerhet Joh. 10.

2. Han föder mig på en grön äng; och förer mig till friskt watten.

Den gröna ängen och det friska wattnet beteckna alla de nådens håfwor, som själen till det andeliga lifwets näring behöfwer.

3. Han wederqwicker min själ; Han förer mig in på rätta wägen för sitt namns skull.

Den rätta wägen är den smala wäg, som förer till ewinnerligt lif. Matth. 7: 14. Det är för sitt namns skull, det är af idel nåd, utan någon förtjenst å menniskans sida, Han genom sin anda och sitt ord förer syndaren in på salighetens wäg.

4. Och om jag än wandrade i en mörk dal, fruktade jag intet ondt: ty du är när mig; din käpp och staf trösta mig.

I mörka dalar äro i Österlanden alltid [ band II, 98 ]grufliga wilddjur att frukta, såsom lejon, tigrar, leoparder samt ormar och skorpioner m. m. Såsom en wärnlös wandrare i en sådan dal har all orsak att frukta, så har menniskan ännu mera orsak att frukta sina andeliga fiender, om hon icke har den gode Herden till förswarare. Såsom ett lamm i en sådan dal genast blifwer ett byte för rofdjuren, om det icke återföres till hjorden med herdens käpp och förswaras mot wilddjuren med herdens staf, så blifwer själen i frestelsens, i pröfningens och mörkrets tid ett byte för sina fiender, om hon icke förswaras och bewaras af den gode Herden och föres på den rätta wägen. Jesu wård och beskydd är såsom käpp och staf, hwaraf själen hemtar tröst och kraft i frestelsens och bedröfwelsens mörker. (Herdar i Österlanden bruka en smal käpp, för att återföra till hjorden de får, som wilja skilja sig derifrån, men en stor staf för att bortjaga rofdjuren).

5. Du bereder till mig ett bord emot mina fiender; du smörjer mitt hufwud med olja,* och inskänker fullt för mig. *Ps. 92: 11.

Äfwen under fiendernas anfall wederqwickes själen, såsom wid ett rikt bord, af den andeliga näring, som Christus gifwer. Smörjelsen med olja är en bild af den Heliga Andas nådegåfwor och af glädje, ljus och fröjd. 1 Joh. 2: 20. Win betecknar Christi blod och andelig lifskraft, och det fulla inskänkandet bewisar, att Herren icke sparar för sina trogna de himmelska wederqwickelser, som de behöfwa på wandringen genom detta lifwet. Se Joh. 6: 33–58.

6. Godhet och barmhertighet skola följa mig i alla mina lifsdagar; och jag skall blifwa i HERrans hus ewinnerligen.* *Ps. 27: 4. Ps. 84: 5.

Med sådan förtröstan kunna Guds barn hwila trygga under den gode Herdens trogna wård. Han war redan i gamla förbundets tid sina trognas gode Herde, och i Nya Testamentet kunna de, om än i swaghet och med bäfwande bön, säga med Apostelen: ”Jag är wiss derpå, att hwarken död, eller lif, eller englar, eller förstadöme, eller wäldigheter, eller de ting, som nu äro, eller de ting, som tillkomma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något annat kreatur skall skilja oss ifrån Guds kärlek, som är i Christo Jesu wårom Herra.” Rom. 8: 38, 39. De äro redan med själ och hjerta i Herrans hus och de blifwa bewarade.

24. Psalm.

Christus ärones Konung.

En Psalm Davids. Jorden är HERrans och hwad, deruti är; jordens krets, och hwad derpå bor.* *2 Mos. 19: 5. 5 Mos. 10: 14. Job 41: 2. Ps. 50: 12. 1 Cor. 10: 2628.

Denna Psalm är en prophetisk hyllningssång. Med denna hyllningssång infördes Förbundets ark i Jerusalem. Arken föreställde Guds synliga thron, och dess införande först i tabernaklet på Sion 2 Sam. 6: 17, och sedan i templet war derföre ett Herrans intågande i sin helgedom. Med samma hyllningssång skulle de trogna af det gamla förbundet emottaga sin Messias, då Han kom. Så will Han nu emottagas i wåra hjertan, att de må blifwa Hans tempel. Se 2 Cor. 6: 16. Uppb. 3: 20. Och så skall Han slutligen emottagas, då Han kommer synligen med stor makt och härlighet; då skall den stora frälsta skaran med en sådan hyllningssång emottaga sin allsmäktige Konung. Med dessa lofsångsord: ”jorden är Herrans och hwad deruti är.” will Guds Anda lära alla att besinna, att ingen är sin egen eller sjelfrådande herre öfwer någon ting, och att ingen har rättighet att undandraga sig ifrån att emottaga denne Konung, eller att hindra andra derifrån.

2. Ty Han hafwer grundat* henne på hafwet; och på floderna beredt henne. *Job 38: 6. Ps. 104: 5.

Jorden är Herrans skapade werk och wittnar om Honom. Se 2 Pet. 3: 5.

3. Ho skall gå uppå HERrans berg? Och ho kan stå i Hans helga rum?* *Ps. 15: 1.

Sedan det blifwit wisadt, hwad makt och rättighet den Konungen eger, som skall hyllas, så wisas nu, hurudana de äro, som hylla Honom. Att gå på Herrans berg och stå i Hans helga rum betecknade både i Davids tid och nu såwäl deltagandet i den yttre gudstjensten, som isynnerhet i den andeliga gemenskapen med Honom.

4. Den oskyldiga händer hafwer, och renhjertad är; den ej lust hafwer till lösaktig lära, och swär icke falskeligen.

Oskyldighet i lefwernet, såsom en frukt af hjertats renhet genom tron, måste finnas hos denne Konungs rätte undersåter. De skola icke hafwa lust till någon lösaktig lära eller något slags falskhet och fåfänglighet, Ps. 32: 2; de skola icke swärja falskeligen, d. ä. icke på något sätt missbruka Guds namn eller bedrifwa skrymteri; ty skrymteri är att swärja falskeligen, det är att med skenet lofwa hwad man hwarken kan eller will i hjertat hålla, och allt sådant är inför Herran en styggelse.

5. Han skall undfå wälsignelse af HERranom, och rättfärdighet af sin helsas Gud.

Helsas Gud d. ä. Salighets Gud. Denna rättfärdighet i trons gemenskap med Gud är lif och helsa. Den som af Christus blifwer rättfärdiggjord och renad, v. 4, undfår fortfarande wälsignelse, både andlig och lekamlig, samt en fortfarande kraft till rättfärdighet i hela sitt wäsende och i sitt lefwerne.

6. Detta är den slägt, som efter Honom frågar, den ditt ansigte, Jacob, söker. Sela.

Alla, som så emottaga sin Konung, sin Frälsare och Medlare, äro den slägt, som alltid frågar efter Honom, Hans rike och Hans ord. Den [ band II, 99 ]ditt ansigte, Jacob, söker, grt.: den ditt ansigte söker är Jacob, d. ä. den ditt ansigte söker, o, Herre! är det andeliga Israel, ditt eget folk.

7. Görer portarna wida, och dörrarna i werlden höga, att ärones Konung* må draga derin. *Ps. 21: 8. Ps. 29: 1, 2.

Grt.: I portar, upphöjer edra öfra delar och upphöjens, I werldens dörrar, att ärones Konung må draga derin. I menniskor, som ären skapade för det höga ändamål att wara lefwande Guds tempel, öppner edra hjertan högt och widt för att emottaga eder Konung, och görer höga andeliga äreportar, genom hwilka Han kan intåga. Christus kallas ärones Konung såsom Guds härlighets sken och Hans äras högsta uppenbarelse. Ebr. 1: 3.

8. Hwilken är den samme ärones Konung? Det är HERren, stark och mäktig, HERren mäktig i strid.* *2 Mos. 15: 3.

Se Es. 63. Uppb. 19: 12–16.

9. Görer portarna wida, och dörrarna i werlden höga, att ärones Konung må draga derin.

Se v. 7.

10. Hwilken är den samme ärones Konung? Det är HERren Zebaoth; Han är ärones Konung. Sela.

Då den botfärdiga själen i sitt hjerta emottager sin Öfwerste Prest och Konung, så blifwer hennes klagan förwandlad i fröjd, och hon får då wara glad i Gudi sin Frälsare. Och denna glädje blifwer fulländad, då Christus, som är de trognas lif, uppenbarad warder; ty då warda de ock uppenbarade med Honom i härligheten. Se Col. 3: 4. 2 Tim. 4: 8.

25. Psalm.

Guds regering, nåd, beskydd.

En Psalm Davids. Efter dig, HERre, längtar jag.

Somliga Psalmer äro inrättade efter det hebreiska a b c eller alphabetet, så att antingen hela verserna eller versernas delar börjas i alphabetisk ordning. Dessa Psalmer äro 25, 34, 37, 111, 112, 119 och 145.

Samma ordning finna wi till en del äfwen i Ordspr. 31 och Jer. Klagow. 3. Denna ordning hade till ändamål att göra det lättare att i minnet fästa och i hjertat behålla hela innehållet.

2. Min Gud, jag hoppas uppå dig, låt mig icke komma på skam; att mina owänner icke skola glädja sig öfwer mig.

3. Ty ingen kommer på skam, den dig förbidar;* men de löse föraktare komma på skam. *Es. 49: 23.

4. HERre, wisa mig dina wägar, och lär mig dina stigar.* *Ps. 27: 11. Ps. 86: 11. Ps. 143: 10.

5. Led mig i din sanning, och lär mig; ty du är den Gud, som mig hjelper; dagligen förbidar jag dig.

Guds osanning är hela Guds uppenbarade ord. Blifwer menniskan ledsagad deruti, så har hon i Gud beständig hjelp, kraft, tröst och ewig salighet.

6. Tänk, HERre, på din barmhertighet, och uppå din godhet; den af werldens begynnelse warit hafwer.

Se 2 Tim. 1: 9.

7. Tänk icke uppå min ungdoms synder,* och min öfwerträdelse; men tänk uppå mig efter din barmhertighet, för din godhets skull, HERre. *Job 13: 26. Jer. 31: 19.

Med ungdomssynder och öfwerträdelse menas här synden i dess helhet, både arfsynd och werksynd. Det är arfsynden, som föregick all uppsåtlig synd, och som menniskan har med sig ända från sin födelse, och äfwen för den behöfwer hon Guds nåd och förlåtelse. Se Tit. 3: 4–7.

8. HERren är god och from; derföre underwisar Han syndarena på wägen.

På wägen, d. ä. Han wisar syndarena genom sitt ord den wäg, som leder till lif och salighet.

9. Han leder de elända rätt; och lärer de elända sin wäg.

De elända, d. ä. de botfärdige, de andeligen fattige. Se Matth. 5: 35.

10. Alla HERrans wägar äro godhet och sanning; dem som Hans förbund och wittnesbörd hålla.

Hans förbund är det förbund, som Gud ingick med menniskan i Gamla Testamentet genom omskärelsen, som förpligtade de omskurna att hålla hela Guds lag. Gal. 5: 3. Men emedan detta för den fallna menniskan är omöjligt, så war äfwen i Gamla Testamentet Evangelii hufwudsumma genom löften, genom offren och andra nådesinrättningar och förebilder uppenbarad. Genom detta Evangelium, framstäldt i löften och förebilder, war förbundet redan då ett trons förbund i Herrans ord. Ännu fullkomligare är det i Nya Testamentet ett trosförbund, och deruti blifwer själen särskildt genom det heliga dopet upptagen. Herrans wittnesbörd innefattar både lagen och evangelium. Se 2 Mos. 31: 18. Joh. 8: 18–54.

11. För ditt namns skull, HERre, war min missgerning nådelig, den stor är.

Ingen menniska tager sin tillflykt till Christum och finner nåd utan att känna uppriktig ånger öfwer synden. I denna syndaånger känner själen sina synder såsom en tung börda och såsom stor missgerning. Se 1 Tim. 1: 15, 16. Blott af Guds barmhertighet allena kan menniskan få förlåtelse och blifwa frälst för Hans namns skull. d. ä. för Jesu skull.

12. Hwilken är den der fruktar [ band II, 100 ]HERran, Han skall lära honom den bästa wägen.

13. Hans själ skall bo i det goda; och hans säd skall besitta landet.* *Ps. 112: 1, 2. Ordspr. 20: 7.

Att bo i det goda är att lefwa i andelig gemenskap med Herren. Se 1 Joh. 1: 47. Att besitta landet eller jorden, Matth. 5: 5, är att åtnjuta Guds nådelöftens fullbordan. Se Ps. 37: 11. Ebr. 11: 13–16. Men löftet sträcker sig mycket längre och ända till den nya jorden. 2 Pet. 3: 13.

14. HERrans hemlighet är ibland dem, som frukta Honom; och sitt förbund låter Han dem få weta.* *Ords. 3: 32.

Herrans hemlighet är Christus och Hans försoningsnåd och föreningen med Honom. Se Joh. 15: 15. Eph. 1: 9. Den sanna gudsfruktan är icke möjlig utan genom delaktighet af detta fördolda lif med Christo i Gudi. Se Col. 3: 3. De trogna blifwa mer och mer upplysta af Herran, och Hans Ande leder dem i all sanning.

15. Mina ögon se alltid till HERran:* ty Han skall taga min fot utur nätet. *Ps. 141: 8.

Den werld, hwari wi lefwa, och alla dess frestelser likna ett nät; så länge wi wandra på jorden, hafwa wi liksom foten insnärjd uti nätet eller nära derwid, och Herren allena kan befria oss derifrån.

16. Wänd dig till mig, och war mig nådelig; ty jag är ensam och elände.

Om wi än hade aldrig så många wänner, så äro wi dock sålunda ensamme och elände uti all andelig nöd, att deruti ingen menniska, utan Herren allena, kan wara wår hjelpare och tröstare.

17. Mitt hjertas ångest är stor; för mig utur min nöd.

Se Ps. 6.

18. Se uppå min jemmer och eländhet,* och förlåt mig alla mina synder. *Ps. 119: 153.

19. Se deruppå att mina fiender så många äro,* och hata mig med orätt.† *Ps. 3: 2. †Joh. 15: 25.

Se Ap.G. 14: 22.

20. Bewara min själ och fräls mig; låt mig icke komma på skam, ty jag förtröstar uppå dig.

21. Fromhet och rätthet* beware mig; ty jag förbidar dig. *Job 1: 1; cap. 2: 3.

Fromhet och rätthet, eller rättsinnighet och rättfärdighet, se Ps. 32: 2, äro för Guds folk liksom ett harnesk, en beskyddande betäckning. Eph. 6: 14. I all pröfning och tuktan skola de trogna segra genom Christi rättfärdighet, och af Honom få de tålamod och stilla undergifwenhet. Uppb. 14: 12. Jac. 5: 10, 11.

22. Gud löse Israel utaf alt sin nöd.

Se 1 Thess. 5: 17. I den uppriktiga bönen i Jesu namn ligger redan hjelp och tröst och förlossning. Es. 65: 24.

26. Psalm.

Om en rätt saks befordran.

En Psalm Davids. HERre, skaffa mig rätt, ty jag är oskyldig:* jag hoppas på HERran; derföre skall jag icke falla. *1 Sam. 19: 4; cap. 24: 12. Ps. 7: 9, 10. Ps. 17: 2, 3.

Oskyldig i ordets högsta mening är i sig sjelf ingen menniska, utom Han, som är både Gud och menniska, d. ä. Christus wår Frälsare. Men genom trons rättfärdighet äro de oskyldige, som Christo tillhöra, se Rom. 8: 1, 33, 34. I blott wanlig mening af detta ord kunna de trogna äfwen glädja sig, då de icke äro skyldige till de anklagelser, hwarmed de öfwerhopas af Christi rikes motståndare. Se Matth. 5: 11. I denna mening påstod äfwen Job, att han war oskyldig; men bekände tillika, att han war en syndare. Men i Christo kan en trogen själ säga i ödmjuk fröjd detta härliga ord: Jag är oskyldig. Min skuld är borttagen.

2. Pröfwa mig, HERre, och försök mig; ransaka mina njurar och mitt hjerta.* *Ps. 139: 2, 3.

Om Guds Andas nåd till daglig sjelfpröfning skola de trogne uppriktigt bedja. Ps. 139: 23, 24. 2 Cor. 13: 5. Njurarne beteckna känslorna, och hjertat innefattar wiljan och den egentliga personligheten med hela dess riktning.

3. Ty din godhet är för mina ögon; och jag wandrar i din sanning.* *Job 31: 5.

4. Jag sitter icke när de fåfänga menniskor; och hafwer icke umgängelse med de falska.* *Ps. 1: 1.

5. Jag hatar de ondas församling; och sitter icke när de ogudaktiga.* *Ps. 119: 128.

6. Jag twår mina händer med oskyldighet:* och håller mig, HERre, intill ditt altare:† *Ps. 73: 13. †Ps. 43: 4.

Herrans altare war i Gamla Testamentet försoningens medelpunkt, detsamma som korset är för oss. 1 Cor. 1: 23. Der får den nådehungriga själen twå sina händer i oskyldighet, der blifwer synden aftwagen. Händerna nämnas såsom företrädeswis själens redskap till uppsåtens utförande, men här menas hela menniskans wäsende, wandel och werksamhet.

7. Der man hörer tacksägelses röst, och der man predikar alla dina under.* *1 Tim. 4: 4.

[ band II, 101 ]8. HERre, jag hafwer ditt hus boning kär, och det rum, der din ära bor.* *Ps. 84: 5. Ps. 122: 1.

Med Guds ära menas här Hans härlighet i det allraheligaste. 2 Mos. 40: 34, 35.

9. Ryck icke min själ bort med syndarena, eller mitt lif med de blodgiriga;

10. Hwilka umgå med arg list, och taga gerna gåfwor.

Hwarje oomwänd menniska har fasthet i hjertat och söker sin egen ära, sin egen nytta, sin egen förnöjelse. Detta är ock att taga gåfwor, och att taga det, hwartill man ej har rätt. Se Phil. 2: 421. I gröfre mening menas här orättwisa i lag och rätt och i umgänge med menniskor, för egen nyttas skull.

11. Men jag wandrar oskyldeligen; förlös mig och war mig nådelig.

12. Min fot går rätt; i församlingen will jag lofwa dig, HERre.

Se 1 Pet. 4: 12–19. Hela Psalmen är ett bönerop af den stridande församlingen i alla tider, och genom församlingen beder Christi Anda, som är i de trogna, Rom. 8: 15. Min fot går rätt. En rättskaffens wandel, bön, lof och tacksägelse äro trons frukter.

27. Psalm.

Tröst i Gudi. Hans ord.

En Psalm Davids. HERren är mitt ljus, och min helsa; för hwem skall jag frukta mig? HERren är min lifskraft; för hwem skulle jag grufwa mig?

Herrans ljus för själen är Christus sjelf och Hans uppenbarade sanning, Joh. 1: 9. Han är lif, helsa och kraft för alla, som genom Honom blifwa helbregda gjorde. Joh. 6, och cap. 15.

2. Derföre om de onde mina motståndare och fiender till mig wilja, till att fräta mitt kött, måste de stöta sig och falla.* *Ps. 18: 39.

3. Om än en här lade sig emot mig, Så fruktade sig ändå mitt hjerta intet;* om en strid hofwe sig upp emot mig, så förlåter jag mig uppå Honom. *Ps. 3: 6.

4. Ett beder jag af HERranom, det hade jag gerna; att jag i HERrans hus blifwa må i alla mina lifsdagar,* till att skåda den sköna HERrans gudstjenst, och besöka Hans tempel. *Ps. 23: 6. Ps. 84: 2. Luc. 10: 42.

De trognas innerligaste längtan måste wara, att själens gemenskap med Honom måtte blifwa allt fullkomligare och fastare. Templet och gudstjensten war redan i Gamla Testamentets tid en stor lust och fröjd för de fromma. Ännu mera bör det wara så i Nya Testamentet, och isynnerhet skall den trogna själen trakta derefter, att hon må hafwa sin umgängelse i den himmelska helgedomen, Phil. 3: 20, och att hon må så wara der ewinnerliga. Uppb. 3: 12.

5. Ty Han öfwertäcker mig i sin hydda i ond tid; han förgömmer mig hemligen i sitt tjäl,* och upphöjer mig på en klippa. *Ps. 31: 21. Jer. 36: 26.

Herrans tjäll betyder här hwarje tillflyktsort, der Han liksom undangömmer sina trogna, såsom en herde förwarar sin hjord emot owäder och skadedjur. Upphöjelsen på en klippa betyder, att Herren bewarar dem emot nöd och motgång, storm och faror.

6. Och skall nu upphöja mitt hufwud öfwer mina fiender, som omkring mig äro; så will jag i Hans hydda lof offra, jag will sjunga och lofsäga Herranom.

7. HERre, hör min röst, när jag ropar; war mig nådelig, och hör mig.

8. Mitt hjerta håller dig ditt ord före; I skolen söka mitt ansigte:* derföre söker jag ock, HERre, ditt ansigte. *5 Mos. 4: 29. Ps. 50: 15.

Detta är alltid det rätta bönesättet, att liksom fatta och fasthålla Herran wid Hans egna ord och nådelöften. I skolen söka mitt ansigte, säger Han. Sådan tillsägelse, sådant ord eller löfte är såsom Jesu klädefåll, som den sjuka qwinnan fattade och blef helbregdagjord. Matth. 9: 20–22.

9. Fördölj* icke ditt ansigte för mig, och bortdrif icke din tjenare i wreden; ty du är min hjelp; öfwergif mig icke, och drag icke handen ifrån mig, Gud min salighet. *Ps. 13: 2.

10. Ty min fader och min moder öfwergifwa mig; men HERren upptager mig.

Äfwen de ömmaste menskliga band kunna sönderslitas, eller menniskorna kunna, äfwen med den innerligaste kärlek, icke hjelpa hwarandra; men Herrans kärlek är trofast, oföränderlig och allsmäktig.

11. HERre, wisa mig din wäg, och led mig på den rätta stigen,* för mina fienders skull. *Ps. 5: 9. Ps. 25: 4, 5.

Se Eph. 6: 10–18.

12. Gif mig icke uti mina fienders wilja; ty falska wittnen stå emot mig, och göra mig orätt skamlöst.

Emot alla trogna uppstå alltid några falska wittnen i ett eller annat afseende, Matth. 5: 11, och detta skedde allramest emot Christus sjelf.

13. Men jag tror dock, att jag se [ band II, 102 ]skall HERrans goda, uti de lefwandes land.

Herrans goda, d. ä. uppfyllelsen af Herrans goda nådelöften här i tiden och sedan i ewigheten.

14. Förbida HERran; war tröst och oförfärad, och förbida HERran.* *Ps. 31: 25.

Efter ett sådant bönens samtal med Gud fick David, och så får hwarje trogen bedjare ett trösteord ifrån Herran, ett förmaningsord till tålamod och förtröstan; i detta swar ligger redan bönhörelsen.

28. Psalm.

Emot falska menniskor.

En Psalm Davids. När jag ropar till dig, HERre, min tröst, så tig mig icke; på det när du tiger, jag icke warder dem lik, som i kulan fara.* *Ps. 143: 7.

Kulan, d. ä. de obotfärdigas boning efter döden, som liknas wid en kula eller ett mörkt fängelse. Se Luc. 16: 23. Om Herren icke genom sin Ande talar till wåra hjertan och lärer oss bedja, så kunna wi icke heller åkalla Honom. Hos de osaliga döda finnes ingen bön, och så äro äfwen de menniskor stumma här på jorden, som icke bedja. Se Ps. 6: 6. Då ett hjerta är utan bön, så är det skumt inför Gud; då är det ock såsom en kula, hwaruti själen är liksom död, död för Herran, såsom lik, infatta i grifter, icke kunna tala till de lefwande.

2. Hör min böns röst, när jag ropar till dig; när jag upplyfter mina händer till din helga chor.

Chor war det allraheligaste i tabernaklet och sedan i templet, der nådastolen war, som förebildade Christum, Rom. 3: 25. Det är till nådastolen de trogna i bönen skola upplyfta sina händer, Ebr. 4: 16.

3. Drag mig icke bort ibland de ogudaktiga,* och ibland de ogerningsmän, som wänligen tala med sin nästa, och hafwa ondt i hjertat.† *Ps. 141: 4. †Ps. 62: 5. Jer. 9: 8.

4. Gif dem efter sina gerningar, och efter sitt onda wäsende; och gif dem efter sina händers werk; betala dem det de förtjent hafwa.

5. Ty de wilja icke akta uppå HERrans gerningar, eller uppå Hans händers werk;* derföre skall Han nederslå, och icke uppbygga dem. *Es. 5: 11, 12.

V. 5 innehåller orsaken till bönen i v. 4 och en förklaring deröfwer. Wi se häraf, att hwarje sådant uttryck är på en gång en bön och en förutsägelse, huru Herren skall göra med sitt rikes motståndare. Hans rike måste slutligen komma och Hans wilja ske, derföre kunna de ogudaktige icke blifwa ostraffade, se Es. 1: 27, 28, emedan de stå i wägen för Hans rike.

6. Lofwad ware HERren; ty Han hafwer hört min böns röst.

7. HERren är min starkhet, och min sköld; uppå honom hoppades mitt hjerta, och mig är hulpet: och mitt hjerta är gladt, och jag will tacka Honom med min wisa.

8. HERren är deras starkhet, Han är den starke, som sin Smorda hjelper.* *Ps. 18: 51.

Så är Davids ropande, v. 1, förwandladt i lofsång och så öfwergår bönen till tacksägelse, då den trogna själen upplyfter sina händer till nådathronen.

9. Hjelp ditt folk och wälsigna ditt arf;* och föd dem, och upphöj dem till ewig tid. *5 Mos. 9: 29. Ps. 79: 13. Ps. 95: 7. Ps. 100: 3.

Här lära wi äfwen, huru wi skola bedja för wår nästa, hwarje gång wi framträda till nådens thron. Dessa ord innehålla både bön och prophetia, och hwarje bön, som Herrans Ande i sitt ord har lärt oss, är tillika en bestämd förutsägelse om dess fullbordan.

29. Psalm.

Guds ords kraft.

En Psalm Davids. Bärer fram HERranom, I wäldige; bärer fram HERranom ära* och starkhet. *Ps. 24: 7. Ps. 47: 10.

2. Bärer fram HERranom Hans namns ära;* tillbedjen HERran i helig prydning. *Ps. 96: 7, 8.

Denna psalm är en härlig lofsång till Herrans ära. Först uppmanas alla himmelska andar, Englahärarne, som kallas starke hjeltar, Ps. 103: 20, och har wäldige, att instämma i lofsången gemensamt med de trognas församling på jorden, som uppmanas att tillbedja i helig prydning, nemligen i trons rättfärdighet genom Christum. Es. 61: 10. Ps. 110: 3. Uppb. 7: 14.

3. HERrans röst går på wattnen: ärones Gud dundrar;* HERren på stora watten. *Job 37: 2, [et]c.

I denna och de sex följande verserna beskrifwas sju thordönsröster, såsom äfwen instämmande i lofsången. Thordönet är den mäktigaste rösten i den synliga skapelsen. Men ännu mäktigare är rösten af trons bön till Gud. Denna underbara röst i naturen är för oss en maning att tillbedja Herren. Dessa sju thordön äro tillika prophetiska röster, som wi återfinna i [ band II, 103 ]Uppb. 10: 3, 4, hwilka antyda Guds Andas innersta och mäktigaste werksamhet i Christi kyrkas framgång, strid och seger, intill den stora fulländningen. I thordönet låter Herren höra sin makt på stora watten i molnen.

4. HERrans röst går med makt; HERrans röst går härligen.

5. HERrans röst sönderbryter cedrar; HERren sönderbryter cedrar i Libanon.

6. Och låter dem springa såsom en kalf; Libanon och Sirion, såsom en ung enhörning.

Cedrarnes sönderbrytande genom blixten betecknar, att Gud förkrossar de starka motståndare, som sätta sig emot Hans kyrka och församling. Att de mäktige cederträden kastas omkring såsom en springande kalf, att Libanon och Sirion eller Hermon, dessa wäldiga berg, darra såsom förskräckta djur, är en ännu starkare bild, som skall wisa, huru lätt Herren, då stunden kommer, förskräcker och omstörtar äfwen de mäktigaste fiender.

7. HERrans röst afhugger såsom en eldslåge.

Se 2 Mos. 9: 1823. Ps. 50: 3, 4. Ps. 97: 3. Es. 66: 15. 2 Thess. 1: 7, 8. Med eldslåga blifwa motståndarena straffade, men med nådens eld will Herren förkrossa och smälta menniskors hjertan, att de må fly till Christum och blifwa frälste. Ap.G. 2: 37, 38.

8. HERrans röst berörer öknen;* HERrans röst berörer öknen Kades. *4 Mos. 20: 1. 5 Mos. 8: 2.

Herrans röst är äfwen en bild af Evangelii predikan, hwarmed Han söker hedningarna, hwilka äro uti en andelig öken. De skola lära känna den Gud, som med mäktig röst kallar syndare till bättring och bjuder dem att ingå i himmelriket.

9. HERrans röst berörer hinderna, och blottar skogarna; och i Hans tempel skall hwar och en säga Honom ära.

Grt.: Herrans röst kommer Hindarne till att föda. Thordönet förorsakar en sådan förskräckelse, att den öfwergår till födslosmärta. Men med sitt ords röst will Herren åstadkomma den werkan hos menniskor, att förskräckelsen genom lagens dunder och ljungeld må öfwergå till ny födelse genom Evangelii ord. Jac. 1: 18. 1 Pet. 1: 23. — En stor födslopina har warit ifrån början i församlingen, ty alla, som skola warda saliga, måste födas på nytt. Men en stor pånyttfödelse är ännu att wänta. Se Uppb. 12. Ordet hind är en betydelsefull bild, som betecknar Christi stridande församling, hwilken förföljes såsom en jagad hind. Ps. 22: 1. I denna förföljelse och strid har Han sjelf gått förut, och ännu alltid är Han närwarande. Skogarnes blottande betyder fiendernas nederlag. De kunna likaså litet motstå Herrans makt, som skogarne kunna motstå Hans ljungeldar. Genom allt detta fullbordas Hans lefwande tempel till Hans ära och pris. 1 Pet. 2: 5.

10. HERren sitter till att göra en flod;* och HERren blifwer en Konung i ewighet. *Hes. 36: 25. Joel 3: 18. Zach. 13: 1. 1 Pet. 3: 20, 21.

Såsom ljungeld och thordön pläga efterföljas af flödande regn, som i Österlanden alltid är så efterlängtadt och wälsignelserikt, så låter Gud också nådens gåfwor och krafter nedströmma i det hjerta, som rätt emottagit ljungelden och thordönsrösten. Herren gifwer ett nådens regn, som blifwer i den trogna själen en källa med springande watten i ewinnerligt lif. Joh. 4: 14. Med denna flod wederqwickes det törstande hjertat, syndalustarne qwäfwas, såsom ohyra på den torra marken bortsköljes af starkt regn, och wid detta springande watten, som Christus lofwat, wäxa lifsens träd med rättfärdighetens frukt, nemligen ett sådant lefwerne och en sådan frukt, som bättring tillhörer. Matth. 3: 8. Och i det stora hela sker detta då, när röster, thordön, ljungeld och stor jordbäfning fullborda kyrkans seger. Uppb. 16: 18. Hes. 38: 22. Derefter flyta watten i öknen och strömmar i wildmarken. Es. 35: 6. Hes. 47: 212.

11. HERren skall gifwa sitt folk kraft: Herren skall wälsigna sitt folk med frid.

Efter ånger och förkrosselse får menniskan genom tro på Guds Son nåd och kraft, wälsignelse och frid. Efter den stora segren öfwer mörkrets rike skola rättfärdighet och frid blifwa rådande på jorden. Es. 61: 11.

30. Psalm.

Davids tacksägelse, förmaning, bön.

En Psalm, till att sjunga om Davids hus wigning.* *5 Mos. 20: 5. 2 Sam. 6: 20. 1 Kon. 8: 1. 1 Chrön. 16: 43.

David önskade att bygga Herran ett tempel och gjorde stora förberedelser dertill, men detta tempel blef icke bygdt i hans tid. Wi måste således antaga, att denna psalm diktades af David för att inwiga den plats, på hwilken templet skulle uppbyggas, och att den sedan skulle sjungas wid templets inwigning efter hans död. David hade syndat emot Herran derigenom, att han hade låtit räkna folket, för att införa en ny och allmän krigsordning. Till tuktan för denna synd kom en förödande pest öfwer hela hans land i tre dagar, och då David ropade till Herran i sin stora nöd, så syntes honom Herrans Engel på Moria berg, som då war en tröskloge: en öppen plats, der säd uttröskades, och der uttalade David ett löfte att uppbygga Herrans tempel. Han offrade der åt Herran, och platsen blef högtidligen inwigd.

2. Jag prisar dig, HERre, ty du hafwer upphöjt mig; och låter icke mina fiender glädja sig öfwer mig.

[ band II, 104 ]3. HERre, min Gud, då jag ropade till dig, gjorde du mig helbregda.

Synden är för själen såsom en förtärande sjukdom, och syndernas förlåtelse är själens helbregdagörelse.

4. HERre, du hafwer fört min själ utur helwetet; du hafwer behållit mig lefwande, der de i helwetet foro.

David hade redan sett många af sina ogudaktiga fiender dö i deras synder och taga en ända med förskräckelse, såsom Saul, Absalom, Achitophel m. fl. Han kände i sin hjerta, att han, likasåwäl som de, hade förtjent att dö i synden, och prisar derföre Guds barmhertighet, som hade uppehållit honom. I ångrens och syndanödens tillstånd, då menniskan känner sig wara ett wredens barn, finner hon sig stundom i sådan ångest, att hon liksom ser helwetet framför sig eller till och med känner en försmak deraf, och när hon då af Herrans Ande blifwer förd till nådastolen, och syndaskulden afplanas i försoningsblodet, så känner hon sig såsom förd utur helwetet till himmelen och från döden till lifwet.

5. I helige, lofsjunger HERranom: och tacker i Hans helga högtid.

6. Ty Hans wrede warar ett ögonblick*; och Han hafwer lust till lif: om aftonen warar gråten, men om morgonen glädjen. *Es. 54: 7, 8. Joh. 16: 19, 20. 2 Cor. 4: 17.

Så fröjdar sig den själ, som funnit förlossning, och wille gerna uppfordra alla Herrans helige, både i himmelen och på jorden att deltaga i denna fröjd och lofsång. ”Det warder glädje i himmelen öfwer hwarje syndare, som sig bättrar”. Luc. 15: 7. De helige der lofsjunga Herran med församlingen på jorden, hwarje gång ett hjerta blifwer inwigdt till Herrans tempel. Herren hafwer lust till lif. Han hafwer lust att skona, förbarma sig och förlåta. Så snart en menniska kommer till en rätt syndaånger och åstundan efter nåd, så hafwer Han lust att förbarma sig och förwandla gråten i glädje. Här i tiden warar Guds wrede blott ett ögonblick och upphör, så snart man söker nåden i Christo. Äfwen de swåraste pröfningar eller straffdomar här äro korta i jemförelse med de fridsdagar, Herren skänker. Men i ewigheten är Guds wrede öfwer de förtappade ewig.

7. Men jag sade, då mig wäl gick: Jag skall aldrig omkull ligga.

8. Ty du, HERre, hafwer igenom din goda wilja gjort mitt berg starkt: men då du bortdolde ditt ansigte, förskräcktes jag.

Då allting går wäl i timliga ting, inslumrar själen lätteligen uti säkerhet, och om detta sker, så kommer från Herran någon kraftig warning. Då komma bedröfwelsemoln, som bortskymma Hans ansigte, och själen förskräckes, såsom David i den swåra hemsökelsen af pesten ibland hans folk ock samwetsqwalen i hans hjerta.

9. Jag will, HERre, ropa till dig; HERran will jag bedja.

10. Hwad nytta är i mitt blod, när jag död är? Mån ock stoftet* tacka dig, och förkunna din trohet? *Ps. 6: 6.

De, som dö i synden, kunna aldrig prisa Herran. Derföre fröjdar sig David med tacksamt hjerta, att han blifwit skonad, och kunde med wisshet om nåd och förlåtelse tacka och prisa Honom i församlingen.

11. Hör, HERre, och war mig nådelig: HERre, war min hjelpare.

12. Du hafwer förwandlat mig min klagan uti fröjd: du hafwer afklädt mig min säck; och omgjordat mig med glädje.

13. På det min ära* skall lofsjunga dig, och icke tyst warda: HERre, min Gud, jag will dig tacka i ewighet. *Ps. 57: 9. Ps. 108: 2, [et]c.

Nöden och bedröfwelsen framställas i v. 12 under bilden af en säck, d. ä. den grofwa trånga hårklädnad, som brukades i djup sorg. Gördelen deremot är en bild både af styrka och prydnad. Syndernas förlåtelse och hjertats fullhet af sanningens ord gifwer åt själen både fasthet och skönhet. Med sanningens kraft är hon rustad till strid mot fienderna och till wandringen på lifsens wäg.

Min ära, v. 13, d. ä. min själ. Det är isynnerhet i själen Guds härlighet will uppenbara sig, såsom Han uppenbarade sin härlighet genom ett klart sken mellan Cherubim i det allraheligaste.

Af Psalmens hela innehåll finna wi, att den likaså fullkomligt passar wid hjertats inwigning till ett Herrans tempel, då en syndare sig omwänder och bättrar, som den passade wid templets inwigning i Jerusalem. Den syftar äfwen på den beständiga inwigningen af det lefwande templet, som är församlingen, och på den slutliga stora inwigningen af Guds tabernakel bland menniskorna. Uppb. 21: 3, då hela Guds skapelse skall lofsjungande fröjda sig.

31. Psalm.

Hoppets kraft i nöd.

En Psalm Davids, till att föresjunga.

2. HERre, uppå dig förtröstar jag*, låt mig aldrig på skam komma: fräls mig genom din rättfärdighet. *Ps. 16: 1. Ps. 71: 1.

Det framställes ofta i Guds ord, att menniskan aldrig kan blifwa frälst genom sin egen rättfärdighet, utan endast och allena genom den rättfärdighet, som Gud gifwer af nåd i Christo Jesu åt den botfärdige syndaren.

3. Böj dina öron till mig, hasteligen [ band II, 105 ]hjelp mig; war mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.

4. Ty du är min klippa och min borg*; att du dock för ditt namns skull mig leda och föra wille. *Ordspr. 18: 10.

5. Att du wille draga mig utur nätet, som de för mig ställt hafwa; ty du är min starkhet

Alla andeliga fiender, både synliga och osynliga, lägga nät för hwar och en själ, som will blifwa frälst. Allramest fick wår Frälsare sjelf erfara detta under sin jordiska lefnad.

6. Uti dina händer befaller jag min anda*; du hafwer mig förlöst, HERre, du trofaste Gud.* *Luc. 23: 46.

De första orden i denna vers utgöra wår Frälsares sista bön på korset till sin himmelske Fader. Wi kunna ock häraf finna, huru Psalmerna äro så ställda, att de utgöra både wår Frälsares och församlingens böner och lofsånger, och att ingen bestämd gränslinea kan dragas emellan Hans tal och församlingens tal, likasom de trogna äro med Honom oskiljaktigt förenade, så att det är Hans Anda, som i dem bor och i dem beder. Så snart wår Frälsare utropade detta ord på korset, så war förlossningen wunnen; då war icke blott pinan öfwerstånden, utan förlossning förwärfwad för det fallna menniskoslägtet. Och så snart nu en menniska will öfwerlemna sin anda, sig sjelf helt och hållet åt Herran, så är hon i och med detsamma förlossad ifrån allt ondt. Just i återlösningen ligger också grunden dertill, att menniskan får nåd att öfwerlemna sig åt Herran.

7. Jag hatar dem, som hålla uppå lösaktig lära: men jag hoppas till HERran.

Lösaktig lära: grt.: lögnens fåfängligheter, såsom falsk gudstjenst, falsk andlighet, falsk utläggning af Guds ord, all otro och wantro. Så länge en menniska deruti är fången, så har hon ett köttsligt sinne, som är en fiendskap emot Gud. Rom. 8: 7. Christi kärlek till menniskorna är oändlig, och Han har gifwit sitt lif till deras återlösning, men Han kan icke älska dem sålunda, att de kunna få qwarblifwa i synden och ändå blifwa frälste; ty detta är omöjligt. Derföre älskar Han dem såsom återlösta menniskor, men Han hatar dem såsom obotfärdiga syndare och anwänder sina medel för att hos dem göra synden om intet, och detta Hans arbete emot synden drabbar syndarena, såsom om Han hatade dem. Och när en gång synden blifwer oskiljaktig ifrån menniskan, och förhärdelse inträdt, så kan hon icke annat än wara ett föremål för Hans hat och wrede, ty Gud är rättfärdig. Samma sinne måste ock finnas hos Herrans trogna, att de älska menniskorna, men hata synden, bedja och arbeta för syndares omwändelse, men bestraffa och motarbeta det onda i hopp och förtröstan på Herran.

8. Jag fröjdar mig, och är glad* öfwer din godhet; att du anser mitt elände, och känner min själ i nöden. *Ps. 16: 9.

9. Och du öfwergifwer mig icke uti fiendens händer*: du sätter mina fötter uppå widt rum.† *1 Sam. 23: 7. †Ps. 40: 3.

10. HERre, war mig nådelig, ty mig är ångest: mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.

Buk, d. ä. inelfwor. Här beskrifwas själens och kroppens förenade qwal.

11. Ty mitt lefwande är förtärdt wordet af bedröfwelse, och mina år af suckande: min kraft är igenom min missgerning förfallen, och mina ben äro försmäktade.* *Ps. 40: 13.

Det är i synnerhet wår Frälsare sjelf, som i andanom talar sålunda om sina lidanden, och på flera ställen kallar Han wåra synder för sina. Detta är ett outsägligen ljufligt trösteord af Guds Lamm, som borttager werldens synder, att Han säger om wår syndaskuld: mina missgerningar! Se Ps. 40: 13. I wår Frälsares oändliga qwal försmäktade sjelfwa benen.

12. Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse worden för mina grannar, och en styggelse för mina kända: de som mig se på gatan, de fly för mig.* *Es. 53: 2, 3.

13. Jag är förgäten af hjertat såsom en död*: jag är worden såsom ett sönderslaget käril. *Luc. 24: 21.

Sedan wår Frälsare uppgifwit andan, blef Hans sida genomborrad af ett spjut, och för alla åskådare, som icke trodde på Honom, gällde korsfästelsen såsom ett bewis, att Han war af Gud öfwergifwen och att Han lidit för egna missgerningars skull, så att Han war inför dem en styggelse. De glömde Honom såsom en död, och ingen tänkte på Hans uppståndelse.

14. Ty många försmäda mig illa, så att strax man skyr wid mig; de rådslå med hwarannan om mig, och akta taga mig lifwet bort.

15. Men jag, HERre, hoppas uppå dig, och säger: Du är min Gud.

16. Min tid står i dina händer: hjelp mig utur mina fienders hand, och ifrån dem, som mig förfölja.

Dag och stund, då Christus skulle lida, woro noga bestämda i Guds rådslut, men alla menniskors dagar och stunder stå äfwen i Herrans händer.

17. Låt ditt ansigte lysa* öfwer din tjenare; hjelp mig genom din godhet. *4 Mos. 6: 25, 26. Ps. 80: 4.

18. HERre, låt mig icke till skam warda, ty jag åkallar dig: de [ band II, 106 ]ogudaktige warde till skam, och tystade i helwete.

De ogudaktige, som aldrig wilja bättra sig, måste slutligen med sina hädelser tystna.

19. Tystne de falske munnar*, som tala emot den rättfärdiga hårdeligen, högmodeligen och hånligen. *Ps. 63: 12. Ps. 107: 42.

Huru det slutligen går med alla obotfärdiga Guds ords försmädare, med alla, som tala emot Christus, står här att läsa.

20. Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bewarat hafwer; och bewisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!

21. Du förgömmer dem hemligen* när dig för hwar mans trug; du förskyler dem i hyddan för de trätosamma tungor. *1 Sam. 23: 1419; cap. 24: 2, [et]c. Ps. 27: 5. Jer. 36: 26.

I hyddan, d. ä. i Herrans osynliga tempel eller tabernakel, hwaruti de trogna äro inneslutne och omhägnade. De trätosamma tungor äro både menniskors förtal och satans anklagelser. Mot dem alla hafwa de trogna ett säkert beskydd i Herrans hydda.

22. Lofwad ware HERren, att Han mig en underlig godhet bewisat hafwer i en fast stad.

Den fasta staden är det Jerusalem, som ofwantill är (Gal. 4: 26), hwaraf den trogna själen redan här i tiden är en medborgare.

23. Ty jag sade i min häpenhet: Jag är bortdrifwen ifrån dina ögon*; likwäl hörde du min böns röst, då jag till dig ropade.† *Ps. 22: 2. †1 Sam. 23: 26, 27.

På korset utropade wår Frälsare: Min Gud! Min Gud, hwi hafwer du öfwergifwit mig! Men snart war fullkomlig seger wunnen genom Hans härliga uppståndelse: Hans bönerop hade alla blifwit hörda, och Hans tårar woro alla räknade. Ebr. 5: 7.

24. Älsker HERran, alle Hans helige: HERran bewarar de trogna, och wedergäller dem rikeligen, som högmod öfwa.

25. Warer tröste och oförfärade, alle I, som HERren förbiden.* *Ps. 27: 14.

Sedan Christi lidande och försonings död, Hans bön och förtröstan blifwit beskrifna, framställes nu till slut den härliga frukten deraf för Hans återlösta. De, som tro, blifwa helige genom Honom; Han förmanar dem att älska Herran och wara wid en god tröst, emedan Han öfwerwunnit werlden. Joh. 16: 33. De högmodiga kunna derför aldrig segra, de hafwa sin wedergällning att wänta af den allsmäktige Domaren.

Ehuru denna psalm i sitt innersta djup handlar om wår Frälsare, så handlar den dock tillika om församlingen, som är kallad att wandra i Jesu fotspår och lida med Honom. Se Rom. 8: 17. 2 Cor. 4: 16–18. Detta fingo både David och andra trogna i Gamla Testamentet erfara, och då David, rörd och upplyft af den Helige Ande, talade om Messias och liksom talade ur Hans mun, så war uti detta tal mycket tillämpligt på David sjelf, såsom en förebild af Christus.

Genom tro och bön och förtröstan på Herran winnes i Hans kraft alltid tröst i alla lidanden och seger öfwer alla frestelser.

32. Psalm.

2. Bot-Psalm.

En underwisning Davids. Säll är den, hwilken öfwerträdelsen förlåten är, den synden öfwerskyld är.* *Rom. 4: 6, [et]c.

2. Säll är den menniska, som HERren icke tillräknar missgerning: i hwilkens anda ingen falskhet är.

I denna härliga Psalm, som med rätta kallas en underwisning eller Läropsalm, hafwa wi åter hela salighetsordningen för oss framlagd. Först wisas, huru säll och lycklig den menniskan är, som har fått sina synders förlåtelse. Härwid är det tydligen förutsatt, att hwarje menniska är en syndare, och att den syndaren är olycklig, som har sina synder i behåll. Då själen ångerfull och botfärdig söker nåd i Christo Jesu, så är öfwerträdelsen förlåten, synden öfwerskyld i Hans försoningsblod, och missgerning blifwer icke den menniskan tillräknad, utan i det stället tillräknas henne Jesu rättfärdighet. Men detta kan icke ske, så länge menniskan behåller någon falskhet i andan, så länge hon will behålla någon skötesynd eller något hemligt band, eller i någon mån hjelpa sig sjelf genom egna utwägar och egna gerningar. Det är äfwen falskhet i andan, om man icke will i allt tro på Herrans ord och rätta sig derefter.

3. Ty då jag wille förtiga det,* försmäktade mina ben, genom min dagliga gråt. *Ordsp. 28: 19.

Så länge menniskan icke uppriktigt will bekänna alla sina synder inför Herran samt afbedja och öfwergifwa dem, kan hon icke komma till någon frid med Gud. Wäl kan hon åter insomna i trygg säkerhet, men detta blifwer icke frid, utan en syndadwala, utur hwilken nödwändigt ett gång ett förskräckligt uppwaknande förestår.

4. Ty din hand war dag och natt swår* på mig; så att min wätska borttorkades, såsom det om sommaren torrt warder: Sela. *Ps. 38: 35. Ps. 65: 4.

[ band II, 107 ]I syndaångren känner menniskan Guds wrede öfwer sig såsom ett tungt tryckande af Hans hand.

5. Derföre bekänner jag dig min synd, och förskyler icke min missgerning: jag sade: Jag will bekänna för HERran min öfwerträdelse; då förlät du mig min synds missgerning:* Sela. *Es. 65: 24.

Såsom den förlorade sonen fick förlåtelse, då han återkom till Fadren och bekände sin synd, så får hwarje syndare förlåtelse, som med ett ångerfullt och förkrossadt hjerta bekänner sina synder, bekänner sig wara wärd en ewig fördömelse och ropar om nåd för Christi skull.

6. För detta skola alla helige* bedja dig i rättan tid:† derföre när stora wattufloder komma, skola de icke räcka intill dem. *Ps. 19: 13. †Es. 49: 8. 2 Cor. 6: 2.

Det är i ångrens och förkrosselsens andeliga födslosmärta, Guds Ande upptänder tron hos den, som will tro på Guds Son, och så snart tron blifwit upptänd, hörer själen till de heligas samfund och är helig genom Jesu blod. Då ljuder i själen Hans aflösningsord: Dina synder förlåtas dig! gå i frid! — synda icke härefter. För den alltid widlådande synden i hjertat och alla fel och brister hafwa de också förlåtelse genom tron på Christum, men till widmakthållandet af tron på Christum och det nya lifwet hörer nödwändigt daglig bättring, daglig syndabekännelse, daglig förnyelse genom umgänge med Herran i ordet och bönen. Af Honom få de ock hjelp, då stor lekamlig eller andelig nöd såsom stora wattenfloder påkomma.

7. Du är mitt beskärm, bewara mig dock för ångest; att jag förlossad må ganska gladeligen fröjdas. Sela.

Efter förlossningen uppfylles själen mer eller mindre känbart af fröjd och frid och lofsång.

8. Jag will underwisa dig, och lära dig wägen, den du wandra skall; jag skall leda dig med mina ögon.

9. Warer icke såsom hästar och mular, som intet förstånd hafwa; hwilka man måste lägga bett och betsel* i munnen, om de icke till dig wilja. *Ords. 26: 3.

Efter sådan förlossning har själen Herrans bestämda löfte att af Honom sjelf blifwa underwisad och ledsagad på wägen till himmelen och bewarad från all willfarelse, alla afwägar och alla egna wägar på wandringen genom lifwet. Här utlofwas både Guds Andas ledning på nådawägen och Guds försyns ledning på lefnadswägen.

Obeskrifligen ljufligt är Herrans löfte: Jag skall leda dig med mina ögon! Huru trygg kan den kortsynta menniskan wara, då hon har den allseende Guden till ledsagare! Efter löftet kommer en befallning till de trogna, att skola lydigt och willigt låta leda sig af Herrans öga, så att de gifwa akt på Hans Andas röst i hjertat och i ordet, samt akta på hwarje wink i det yttre lifwet, hwarigenom Han wisar dem, hwad de böra göra. De skola friwilligt tjena Honom och icke likna arbetsdjuren, som måste styras och ledas med bett och betsel. Alla syndare, som gå sina egna wägar, måste ledas på detta sätt. Genom mångfaldiga skickelser, medel och orsaker leder Herren dem så, att, fastän de icke wilja blifwa frälste, måste de dock på ett eller annat sätt bidraga till att uppfylla Hans wiljas afsigter i werldsstyrelsen. Det är härligt att se, huru midt i bönen Herren kommer med swaret, löftet och förmaningen.

10. Den ogudaktige hafwer många plågor:* men den, som hoppas uppå HERran, honom skall barmhertighet omfatta. *Ordsp. 12: 21.

Redan uti detta lifwet hafwa de ogudaktige många plågor, men det förskräckligaste förestår i ewigheten. De som hoppas uppå Herran blifwa omfattade eller liksom omfamnade af Hans barmhertighet.

11. Fröjder eder af HERranom, och warer glade, I rättfärdige; och berömmer eder, alle I fromme.

Stor glädje och fröjd hafwa Guds barn redan här i tiden, och den korta bedröfwelsen och striden, de måste genomgå, skall snart förwandlas till ewig lofsång.

33. Psalm.

Guds sannhet, makt, tro.

Fröjder eder af HERranom, I rättfärdige: de fromme skola prisa Honom härligen.

2. Tacker HERranom med harpor; och lofsjunger Honom på psaltare af tio strängar.* *Ps. 92: 4.

3. Sjunger Honom en ny wisa; sjunger wäl på strängaspel med klingande ljud.

4. Ty HERrans ord är sannfärdigt; och hwad Han lofwar, det håller Han wisserligen.* *4 Mos. 23: 19. 1 Sam. 15: 29.

5. Han älskar rättfärdighet och dom; jorden är full af HERrans godhet.* *Ps. 119: 64.

6. Himmelen är gjord genom HERrans ord; och all Hans här genom Hans muns anda.* *1 Mos. 1: 2.

Denna Psalm är en fortsättning af den föregående på det sätt, att den är ett uttryck af de lofsångsljud, som uppstiga uti de hjertan, hwilka fått erfara fröjden af syndernas förlåtelse och frid med Gud genom tron på Försonaren och Medlaren. I denna Psalm framställas nu Guds härliga under både i skapelsen och uppehållelsen, [ band II, 108 ]både i allmaktens och i nådens rike, såsom orsaker, hwaröfwer de trogna kunna fröjda sig, emedan deras Konung är både allmaktens och barmhertighetens Gud. Herrans ord är Guds Son. Joh. 1: 13. Hans muns ande är den Helige Ande. Alla tre gudomspersonerna nämnas således i denna vers, som wisar oss, att hela Gudomen är oskiljaktigt werksam både i skapelsen, i werldsstyrelsen och i nåderikets inrättning.

7. Han håller wattnet i hafwet tillsammans, såsom uti en lägel; och lägger djupen i det fördolda.* *1 Mos. 1: 9. Job 38: 10.

8. All werlden frukte HERran; Honom rädes allt det som på jorden bor.

9. Ty om Han säger, så sker det; om Han bjuder, så är det gjordt.* *Ps. 148: 5.

10. HERren gör hedningarnas råd om intet; och wänder folks tankar.* *Ps. 2: 1, 2, 4.

11. Men HERrans råd blifwer ewinnerligen;* Hans hjertas tankar i ewighet. *Ords. 19: 21. Es. 46: 10.

12. Saligt är det folk, hwilkets Gud HERren är; det folk, som Han till ett arf utkorat hafwer.* *Ps. 144: 15.

I föreningen med Gud är salighet redan i detta lifwet. Sällhet och framgång, frid och fröjd, tålamod i lidandet och glädje i döden äro frukter af den sanna tron.

13. HERren skådar neder af himmelen, och ser alla menniskors barn;

14. Utaf sin fasta stol ser Han uppå alla dem, som på jorden bo.

15. Han böjer allas deras hjerta;* Han aktar uppå alla deras gerningar. *Ords. 16: 1, 2, 9; cap. 21: 1, 2.

Hwad menniskorna tänka, det böjer och wänder Herren, såsom Han will. Genom många medel och orsaker inwerkar Herren på menniskornas tankar och wilja, så att Hans afsigter i werldsstyrelsen winnas, och härtill måste menniskorna ofta medwerka, utan att wilja det, och utan att weta hwad de göra. Men till menniskans omwändelse och frälsning är det icke nog med ett sådant böjande af menniskans hjerta, utan dertill är det nödwändigt, att menniskan lemnar sitt hjerta i Hans hand med fullt samtycke och medwetande af hwad hon gör.

16. En konung hjelper intet hans stora makt;* en kämpe warder icke hulpet genom hans stora kraft. *2 Chrön. 14: 11.

17. Hästar hjelpa ock icke, och deras stora starkhet frälsar icke.* *Job 39: 21. Ps. 147: 10. Ords. 21: 31.

18. Si, HERrans öga ser uppå dem, som frukta Honom; de, som uppå Hans godhet trösta;

19. Att Han skall fria deras själ ifrån döden, och föda dem i hård tid.* *Ps. 34: 10, 11. Ps. 37: 19.

All mensklig makt är förgäfwes, om icke Herren hjelper. Men huru tröstligt för alla, som frukta Herran, att Hans öga beständigt wakar öfwer dem! Detta öga är en öppen himmel, en beständig borgen, att de skola få all den tröst, den hjelp och det beskydd, de behöfwa. I andelig torrhet och swåra pröfningar skola de blifwa närda med lifsens bröd och äfwen i lekamliga trångmål försörjda.

20. Wår själ wäntar efter HERran; Han är wår hjelp och sköld;

21. Ty wårt hjerta gläder sig af Honom; och wi hoppas på Hans helga namn.

22. Din godhet, HERre, ware öfwer oss, såsom wi på dig förtrösta.

Så är de trognas inre lif en omwexling af betraktelser öfwer Herrans under, af tacksägelse och bön, af hopp och förtröstan.

34. Psalm.

Tacksägelse för Guds godhet.

En Psalm Davids, då han förwandlade sitt ansigte för Abimelech; den honom ifrån sig dref, och han gick sin wäg.* *1 Sam. 21: 10. Ps. 56: 1.

Abimelech war en allmän äretitel för Philisteernas konungar, likasom Egyptens konungar kallades Pharao. Denne konungs egentliga namn war Achis. Denna Psalm är en tacksägelse för Davids räddning utur den stora faran i Philisteernas land och en tacksägelse, som alltid åter af Guds Anda wäckes i trogna hjertan wid dylika räddningar, och de kunna då prisa Herran med denna lofsång. All tacka Gud, då man blifwit frälst ur nöd och fara, är af Herran befaldt: Åkalla mig i nöden, så will jag hjelpa dig, och du skall prisa mig. Ps. 50: 15. Denna Psalm är också inrättad efter det Hebreiska alphabetet, så att verserna börja med bokstäfwerna i den ordning de stå i alphabetet (som består af 22 bokstäfwer). Denna första vers, som utgör inledningen, står särskildt.

Förwandlade sitt ansigte, grt. förställde sitt förstånd, d. ä. ställde sig wansinnig. Se 1 Sam. 21: 13, 14.

2. Jag will lofwa HERran i all tid; Hans lof skall alltid wara i min mun.* *Ps. 146: 2.

3. Min själ skall berömma sig af HERran; att de elände skola höra det, och glädja sig.

4. Priser med mig HERran; och låter oss med hwarannan upphöja Hans namn.

[ band II, 109 ]5. Då jag sökte HERran, swarade Han mig, och frälste mig utur all min fruktan.

6. De som uppå Honom se, de warda upplyste; och deras ansigte warder icke till skam.

Då man wänder ögat till solen, så blifwer det upplyst, och då man wänder sin själ till Herran, så blifwer den uppfylld af Hans ljus. ”De som sig till Honom tränga och likasom öfwerfalla, såsom den orätt lidande enkan öfwerföll domaren, Luc. 18: 3, eller såsom watten flyta neder hoptals och med storm; ty Gud ser det gerna, att man söker, klappar och bultar med bönen, utan återwändo.” L. I trons glädje och frimodighet wisar sig äfwen under nöden och bedröfwelsen Guds ansigtes ljus i de trognas anlete.

7. Då denne elände ropade, hörde honom HERren, och halp honom utur all hans nöd.

Denne elände, nemligen David sjelf och hwar och en, som i ödmjukhet räknar sig till de elända, hwilka söka hjelp af Herran.

8. HERrans engel lägrar* sig omkring dem, som frukta Honom, och hjelper dem ut. *1 Mos. 32: 1, 2. 2 Kon. 6: 17.

På många ställen försäkrar oss Herrans ord, att Guds barn hafwa en englawakt, som beskyddar dem, och att dessa tjensteandar, dessa starke hjeltar utsändas till deras tjenst, som saligheten ärfwa skola, och ofta äro de talrika härar. Se Ebr. 1: 14. Ps. 91: 11. 1 Mos. 32: 1, 2. 2 Kon. 6: 17.

9. Smaker och ser, huru ljuflig HERren är;* säll är den. som tröstar uppå Honom.† *1 Pet. 2: 3. †Ps. 2: 12.

Ofta få de trogna smaka och se, huru ljuflig Herren är; men denna särskilda nåd har Han förbehållit sig att gifwa, när det Honom täckes, och det kan icke uppnås derigenom, att de sjelfwa arbeta på att få erfara ljufwa känslor eller något sådant smakande af Herrans ljuflighet. De skola wandra i tron och låta sig nöja, fastän de icke se Honom. Denna vers är en inbjudning till delaktighet i nådens håfwor och till den stora nattwarden i himmelen.

10. Frukter HERran. I Hans helige; ty de, som frukta Honom, de hafwa ingen brist.* *Ps. 33: 19. Ps. 37: 19.

11. De rike skola torftige wara, och hungra; men de, som HERran söka, hafwa ingen brist på något godt.* *Luc. 1: 53.

12. Kommer hit, barn. hörer mig: jag will lära eder HERrans fruktan.

13. Hwilken är den, som ett godt lefwande begärar, och gerna goda dagar hade?* *1 Pet. 3: 10.

Ett godt lefwande och goda dagar betyda det saliga lifwet i trons gemenskap med Gud och det oförgängliga lifwet i Hans ewiga rike.

14. Bewara din tunga för det ondt är,* och dina läppar, att de intet bedrägeri tala. *Eph. 4: 29: cap. 5: 4. Col. 4: 6.

Munnens tal är yttringen af hjertats tillstånd; ty deraf hjertat fullt är, deraf talar munnen. Man kan like bewara munnen, utan att bewara hjertat, och hjertat kan icke bewaras, utan att det först blifwit pånyttfödt och uppfyldt med lif af Herrans Ande. Så länge synden i hjertat hyses, så är den i sig sjelf ett bedrägeri, hwarmed menniskan bedrager sig sjelf och andra.

15. Låt af det onda, och gör det goda; sök friden och far efter honom.* *Amos 5: 15. Ebr. 12: 14.

Är hjertat wändt till Herran, så wändes menniskan också i sitt lefwerne ifrån det onda till det goda.

16. HERrans ögon se* uppå de rättfärdiga, och Hans öron på deras ropande. *2 Chrön. 16: 9. Ps. 33: 18.

17. Men HERrans ansigte står öfwer dem, som ondt göra, så att Han utskrapar deras åminnelse* af jorden. *Ps. 73: 20. Ps. 109: 15.

Se 1 Pet. 3: 1012.

18. Då de rättfärdige ropa, så hörer HERren,* och hjelper dem utur all deras nöd. *Ps. 145: 18.

De rättfärdige äro de, som i tron ega Jesu rättfärdighet.

19. HERren är hardt när dem, som ett förbråkadt hjerta hafwa; och hjelper dem, som ett bedröfwadt mod hafwa.* *Ps. 51: 19. Es. 66: 2.

Så snart den sanna ångern och sorgen öfwer synden hos en menniska blifwer werkad, så är Herren den menniskan nära med sin nåd och med sin hjelp. — Ju mera sann ödmjukhet och andans fattigdom hos de trogna finnes, desto närmare äro de med Herran förenade. Högmod, egenkärlek och egenrättfärdighet tillstänga hjertat emot Herrans Ande.

20. Den rättfärdige måste mycket lida; men HERren hjelper honom utur det allt.

Se Rom. 8: 37. 2 Cor. 4: 8–11. 1 Pet. 2: 1921.

21. Han bewarar honom alla hans ben, att icke ett* sönderbrutet warder.† *Matth. 10: 30. †Joh. 19: 36.

Se v. 8. Ingenting kan skada dem, som frukta Herran, äfwen motgång, olyckshändelser och lidanden, som öfwergå de trogna, kunna icke skada dem, utan måste lända till deras bästa. Rom. 8: 28. Detta löfte syftar bokstafligen på [ band II, 110 ]wår Frälsare. Joh. 19: 36. Men Herren bewarar sina trogna för Christi skull.

22. Den ogudaktiga skall det onda dräpa; och de som hata den rättfärdiga, de skola brottslige warda.

Det onda röfwar stundom det lekamliga lifwet från de ogudaktiga och alltid åstadkommer det andelig och ewig död, om det icke öfwerwinnes genom tron på Christus. Den rättfärdige, i ordets högsta mening, är Christus, och de, som hata Honom, äro brottslige, ty de hafwa alla sina synder i behåll och de resa sig upp emot Honom. Ps. 2. Men äfwen de, som hata en rättfärdig menniska, äro brottslige derföre, att de i den rättfärdige hata Gud sjelf; det är Honom hatet gäller, ty det är ifrån Honom all rättfärdighet utgår. Se Joh. 15: 18–21.

23. HERren förlöser sina tjenares själar; och alle de, som trösta på Honom, skola icke warda brottslige.

Se Rom. 8: 1.

35. Psalm.

Emot de grufliga fiender.

En Psalm Davids. HERre, trät med dem, som med mig träta; strid emot dem, som på mig strida.

Äfwen denna Psalm handlar om de förföljelser och lidanden, som Guds folk måste genomgå i denna werlden, och lärer de trogna att bedja och förtrösta på Herran i all nöd och i all strid. Huru Christus bad emot sina fiender och för sina fiender, beskrifwes både uti Psalmerna och uti Evangelierna. Dessa böner emot dem åsyftade, att de såsom obotfärdige syndare måtte blifwa hemsökte och kufwade af den straffande och förödmjukande nåden, på det de måtte göra bättring och blifwa frälste; eller att de måtte göras oskadliga för Guds rike, om de icke wille bättra sig. På samma sätt kunna också Herrans trogna bedja, så framt det sker med den sanna kärleken, i Jesu Christi anda och sinne.

2. Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.

Guds wapen äro af mångfaldiga slag, dels omedelbara, osynliga krafter, dels synliga ting, såsom storm och ljungeld, sjukdomar och plågor, eldswådor och wattunöd, wilddjur och krigshärar m. m.

3. Drag fram glafwen, och beskydda mig emot mina förföljare; säg till min själ: Jag är din hjelp.

Glafwen, grt. spjutet.

4. Skämme sig och warde bespottade alle de, som efter min själ stå; wände till rygga, och warde till skam de, som mig ondt wilja.* *Ps. 40: 15, 16. Ps. 70: 3, [et]c.

5. Warde såsom agnar* för wäder, och HERrans Engel bortdrifwe dem. *Ps. 1: 4. Os. 13: 3.

6. Deras wäg warde mörk och slipprig;* och HERrans Engel förfölje dem. *Ps. 69: 24.

Se 2 Kon. 6: 17. I synliga strider här på jorden äro alltid osynliga härar närwarande. Fallne englar stå på de ondas sida, och Herrans englar bistå de trogna, såsom Egyptierne sjelfwe bekände: Låter oss fly ifrån Israel; Herren strider för dem emot de Egyptier. 2 Mos. 14: 25. Se äfwen 2 Kon. 19: 35.

7. Ty de hafwa utan sak ställt mig sina nät till förderf; och hafwa utan skuld grafwit för min själ en grop.* *Ps. 9: 16. Ps. 57: 7. Matth. 22: 15.

8. Han warde oförsedt öfwerfallen, och hans nät, som han ställt hafwer, fånge honom; och han warde deruti öfwerfallen. *Ps. 141: 10.

Han warde m. m. Detta syftar på hwarje fiende till Guds rike.

9. Men min själ fröjde sig af HERranom; och ware glad af Hans hjelp.

10. Alla mina ben säge: HERre, ho är din like, du som hjelper den elända ifrån den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrån sina röfware?

Alla mina ben m. m. är ett starkt uttryck af en så innerlig genomträngande glädje, att både kropp och själ, ja sjelfwa benen, det hårdaste i menniskokroppen, kunna känna och liksom uttala det. Så fröjda sig Christi efterföljare öfwer hwarje seger, som de winna i Hans kraft.

11. Der träda wrånga wittnen fram, och de wittna öfwer mig, dess jag intet skyldig är.* *Matth. 26: 60. Luc. 23: 210. Joh. 18: 30.

12. De göra mig ondt för godt;* att min själ måste wara, såsom hon intet godt gjort hade. *Ps. 109: 5.

De falska wittnesbörden och den stora fiendskapen gingo i högsta grad öfwer Christus sjelf, och det är tydligt att denna Psalm isynnerhet syftar på Honom, men den fullbordas beständigt äfwen i de trogna, som lida i Christi efterföljelse. Tålamod och stilla undergifwenhet, förtröstan på Herran och innerlig bön få wi här lära af Christi ande; såsom Han sjelf led och bad och här talar i den trogna församlingens namn, så werkar Han denna bön i de trognas hjertan.

13. Men jag, när de kranke woro, drog en säd uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.* *Ps. 69: 11.

Alla menniskor äro kranka genom arfsynden och genom egna öfwerträdelser och synder. Denna krankhet är till döds, om själen icke blifwer helbregdagjord. Men Christus kom i werlden [ band II, 111 ]och iklädde sig för wår skull den djupaste förnedrings sorgedrägt, Han kom i syndeligt kötts liknelse, Han sörjde, Han kämpade, Han fastade och bad, Han led och dog på korset för wår skull, Han bar wår krankhet och lade uppå sig wår sweda. Es. 53: 4.

14. Jag höll mig, såsom det hade warit min wän och broder; jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sin moder.

Så har Guds Son gjort den fallna menniskan till sin wän och broder genom återlösningen, och så brinnande är Hans barmhertighet, att Han gick sorgse för menniskoslägtets skull, såsom då han gret öfwer Jerusalem. Såsom en öm menniska sörjer om sin moder, så sörjde Han öfwer alla, som Han såg skulle förgås i otro och ewig död, och så sörjde Han öfwer sitt folk och öfwer Judas och den syndiga staden. De, som Christo tillhöra, måste också deltaga i denna kärlek och denna sorg.

15. Men de glädja sig öfwer min skada, och församla sig;* de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifwa, och hålla icke upp. *Matth. 26: 3, 4.

De halte m. m., grt.: Med smädelser församla de sig emot mig. Då David måste fly för Saul och sedan för Absalom, samt i andra sorgetider, fick han erfara sina fienders bittra skadeglädje. Och då Christus blef anklagad och korsfäst, så yttrade sig denna skadeglädje emot Honom i hån och bespottelse. Så yttrar den sig ännu öfwer dem, som lida för Hans skull.

16. Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfwer mig.

17. HERre, huru länge will du se häruppå? Fräls dock min själ ifrån deras buller, och min ensamma ifrån de unga lejon.* *Ps. 22: 21, 22.

Så war Christi seger en trons seger, och Han blef tagen utur ångest och dom. Es. 53: 8. Han wardt bönhörd, derföre att Han höll Gud i wördning. Ebr. 5: 7. De unga lejon bet. starka wilda fiender.

18. Jag will tacka dig uti den stora församlingen; och ibland mycket folk will jag prisa dig.* *Ps. 22: 26. Ps. 40: 10, 11.

Den himmelske Öfwersteprestens tacksägelse och pris efter den härliga segern sker icke blott af Honom sjelf i himmelen, utan i församlingen genom Evangelii predikan, och genom den Helige Ande i alla bedjande och lofsjungande hjertan.

19. Låt dem icke glädja sig öfwer mig, som mig utan skäl fiender äro; eder begabba med ögonen, som utan skuld* hata mig. *Joh. 15: 25.

Ännu blifwer Christus begabbad och hatad, ty det, som fienderna göra emot Hans ord och emot Hans folk, det göra de emot Honom sjelf. Hans öfwerstepresterliga bön och alla dessa böner, som wi i Psalmerna läsa, gälla äfwen för Hans folk.

20. Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landet.

De trogna kallas de stilla i landet, de som älska friden och hålla sig hårdt wid ödmjukheten.

21. Och gapa* med sin mun widt upp emot mig, och säga: Så, så, det se wi gerna.* *Job 16: 10. Es. 57: 4.

22. HERre, du ser det, tig icke: HERre, war icke långt borta ifrån mig.

23. Uppwäck dig, och waka upp till min rätt, och till min sak, min Gud och HERre.

24. HERre min Gud, döm mig efter din rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfwer mig.

Christus, den fullkomligt rättfärdige, kunde i sin bön tala om sin rätt och hänskjuta sin sak till Fadrens rättfärdighet. Och om en själ är i besittning af Christi rättfärdighet genom tron, så kan hon med trons hand framhålla denna rättfärdighet inför Gud och bedja: döm mig efter din rättfärdighet. Så, så (v. 21 och 25) är ett hånande utrop.

25. Låt dem icke säga i sitt hjerta: Så så, det wille wi: låt dem icke säga: Wi hafwa uppswulgit honom.

26. Skämme sig och till blygd warde, alle de, som glädja sig öfwer min ofärd: warde med blygd och skam iklädde,* de som berömma sin emot mig. *Ps. 109: 18, 19.

Ju förr Jesu fiender skämma sig, desto bättre är det för dem. Lycklig den motståndare, som låter öfwerwinna sig af sanningens kraft och wänder om till Herran med ånger, blygd och syndabekännelse, såsom den förlorade sonen. De, som icke nu wilja blygas öfwer sina synder, förödmjuka sig i stoftet och söka nåd, måste en gång mot sin wilja knäböja för den allsmäktige Konungen. Phil. 2: 10.

27. Berömme och glädje sig de, som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säga: Lofwad ware HERran högeligen,* den sin tjenare godt will. *Ps. 40: 17.

28. Och min tunga skall tala om din rättfärdighet, och prisa dig dagligen.* *Ps. 7: 18.

Herrans ära är högsta ändamålet både med skapelsen och återlösningen. Äfwen af denna Psalm lära wi, huru innerligen den trogna församlingen är förenad med sitt hufwud, som är Christus, och att samma Anda, som uttalade Christi böner och tacksägelser genom Davids mun, ännu beder och tackar Herran på samma sätt i de trognas hjertan, och manar godt för dem med osägelig suckan.

[ band II, 112 ]

36. Psalm.

Emot gudlösa skrymtare.

En Psalm Davids, HERrans tjenares, till att föresjunga.

2. Jag säger i sanningen, att de ogudaktige arge skalkar äro: ty när dem är ingen gudsfruktan.

3. De rosa hwarannan inbördes, att de måga främja sina onda saker, och skämma andra.

4. All deras lära är skadlig och lögn: de låta ock icke underwisa sig, att de måtte något godt göra.

5. Utan de tänka till skada på deras säng:* och stå faste på den onda wägen, och fly för intet ondt. *Ords. 4: 16. Mich. 2: 1.

Med dessa bestämda träffande kännetecken beskrifwer Guds Ande alla Guds rikes fiender. I det följande deremot beskrifwes Guds nåd och trofasthet, hwarmed Han beskyddar sitt folk emot fienderna, kröner dem med nåd och barmhertighet och hjelper dem till en härlig seger.

6. HERre, din godhet räcker så widt, som himmelen är; och din sanning så widt, som skyarne gå.* *Ps. 57: 11. Ps. 108: 5.

7. Din rättfärdighet står såsom Guds berg, och dina rätter såsom stora djup:* HERre, du hjelper både menniskor och fänad.† *Ps. 92: 6. Rom. 11: 33. †Ps. 145: 15.

Här wisas, huru Guds barmhertiga omsorg om sina skapade werk är så stor, att Han äfwen tänker på djuren. Skulle Han då icke mycket mera tänka på menniskorna, isynnerhet på sitt folk! Ser uppå fåglarne under himmelen, de så intet och intet skära de heller upp och församla intet i ladorna; och eder himmelske Fader föder dem: ären I icke mycket mer än de? Matth. 6: 26.

8. Huru dyr är din godhet, Gud! att menniskors barn tröst hafwa under dina wingars skugga.* *Ps. 17: 8. Ps. 57: 2.

Under Cherubims wingar war nådastolen, och wid nådastolen, hos Christus, äro alla trogna beskyddade under den Allsmäktiges wingar. Han betäcker dem, så att intet ondt kan wederfaras dem.

9. De warda druckne utaf ditt hus rika håfwor; och du skänker dem med wällust såsom med en ström.

De rika håfworna i Herrans hus äro alla Hans kyrkas rikedomar, ordet och sakramenterna och den Helige Andas nådegåfwor. Stundom blifwa de trogna uppfyllde med en så obeskriflig glädje, fröjd, frid, kraft och frimodighet, såsom om en ström från himmelen hade utgjutit sig i själen. Denna ström flyter ifrån Guds och Lammets thron, från den lefwande källan eller lifsens källa, som är Gud sjelf med sina ewiga krafter. Upp. 22: 1.

10. Ty när dig är en lefwande källa;* och i ditt ljus se wi ljus. *Jer. 2: 13. cap. 17: 13.

Det är blott i Herrans eget ljus, wi kunna se ljuset. Det är icke möjligt att kunna känna Honom och rätt fatta något af gudomliga ting utan Hans ord och Hans upplysande nåd. Himlen kan blott skådas i himlens eget ljus.

11. Utbred din godhet öfwer dem, som känna dig; och din rättfärdighet öfwer de fromma.

12. Låt mig icke undertrampad warda af de stolta; och de ogudaktigas hand omstörte mig icke.

13. Utan låt de ogerningsmän der falla; att de måga bortdrifne warda, och icke bestå kunna.

Se v. 6. Hwarje sådan bön emot fienderna är en bön, att Christi rike måtte segra; den är en bön, att det måtte segra i de ondas hjertan, eller, om de icke wilja låta nåden segra, att de då måtte blifwa undanröjde och wägen för himmelriket banad. Samma strid mellan ljuset och mörkret fortfar ännu och skall fortfara, till dess Herren sjelf gör slut derpå med sin mäktiga hand.

37. Psalm.

Gudlöshets lycka ostadig.

En Psalm Davids. Harmas icke öfwer de onda; war icke nitisk öfwer de ogerningsmän.* *Ords. 24: 19. Pred. 7: 10.

2. Ty såsom gräs warda de snart afhuggne: och såsom gröna örter skola de förwissna.* *Ps. 92: 8.

Äfwen denna Psalm är inrättad efter det Hebreiska alphabetet: den är ett gyllene a b c, och innehållet är i korthet sammanfattadt i dessa twå ingångsverser. De ogudaktiga hafwa icke bestånd, de måste dö, de hafwa icke det ewiga lifwet.

3. Haf hopp till HERran, och gör det godt är: blif i landet, och föd dig redligen.

Denna vers innehåller på en gång ett bud och ett löfte. Haf hopp till Herran och gör det godt är, så får du blifwa i landet, och du skall kunna föda dig med ära och redlighet. Hoppet och goda gerningar förutsätta den sanna tron. Något förbud emot utflyttning ur fäderneslandet innehålles icke i denna vers, men wäl böra alla, som frukta Herran, noga pröfwa hwad de göra och wara förwissade om, att det är Guds wilja, innan de wåga något sådant företag; ty är det [ band II, 113 ]Gud emot, är det en egen wäg de gå, så kunna de icke hoppas, att dem skall wäl gå.

4. Haf din lust i HERranom; Han skall gifwa dig hwad ditt hjerta önskar.

Hwad de trognas hjerta önskar, utlofwar Herren, ty Hans Ande lärer dem att önska och bedja om det godt är, Rom. 8: 26, 27, och att öfwerlemna allt åt Guds gode, behaglige och fullkomlige wilje.

5. Befall HERranom din wäg, och hoppas uppå Honom; Han skall wäl göra det.* *Ps. 55: 23. 1 Pet. 5: 7.

6. Och skall frambära din rättfärdighet såsom ett ljus; och din rätt såssom en middag.

De trognas rättfärdighet, som är Christi rättfärdighet, skall en gång uppenbaras i det allrahärligaste ljus och i sig sjelf wara ljus och härlighet. Och fastän deras sak och trons wäg och deras bekännelse och wandel i denna werlden ofta öfwerhöljas med försmädelse, så skall den dock en gång fullkomligen rättfärdigas, såsom då solen skiner i sin middagsglans. Är en gång segren wunnen, så äro också alla synder icke blott förlåtna, utan borttagna, nedsänkta ”i hafsens djup,” och blott den rättfärdighet är qwar, som Gud har skänkt af nåd för Christi skull.

7. Förbida HERran, och wänta efter Honom: harmas* icke öfwer den, för hwilken all ting efter hans wilja lyckosamligen framgå. *Pred. 10: 4.

8. Håll tillbaka af wrede, och öfwergif grymhet: blif icke wred, så att du ock illa gör.

Ofta känna Christi bekännare en frestelse att taga saken i sin egen hand, och de wille gerna, om de kunde, störta mörkrets makt och införa ljusets rike. Här förmanas de af Herran sjelf att med stilla tålamod, förtröstan och bön, förbida Hans hjelp; de förmanas till den rätta fördragsamheten; icke det onda, men de onda skola de fördraga, så länge Herren will; icke mot synden skolo de wara fördragsamme, men för syndarena skolo de bedja.

9. Ty de onde skola utrotade warda: men de, som wänta efter HERran, skola ärfwa landet.* *Matth. 5: 5.

Se Matth. 5: 5. Löftet, att de skola ärfwa landet, uppfylles fullkomligt i det tillkommande lifwet, der för Guds folk beredas nya himlar och en ny jord, deruti rättfärdighet bor. Men till en början uppfylles detta löfte redan i detta närwarande lifwet. Marc. 10: 30.

10. Det är ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer; och när du efter hans rum ser, skall han borta wara.

11. Men de elände skola ärfwa landet; och lust hafwa i stor frid. *Ps. 119: 165.

Då Guds folk redan här i tiden får röna medgång och timlig wälsignelse, så är det blott en förebild af den fullkomliga saligheten och liksom en pant derpå.

12. Den ogudaktige trugar den rättfärdige, och biter sina tänder tillsamman öfwer honom.* *Ps. 112: 10.

13. Men HERren ler åt honom;* ty Han ser, att hans dag kommer. *Ps. 2: 4.

14. De ogudaktige draga ut swärdet, och bända sin båge, att de skola fälla den elända och fattiga, och slagta de fromma.

Se Ps. 7.

15. Men deras swärd skall gå in i deras hjerta; och deras båge skall sönderbrista.

Allt det onda, som de ogudaktiga företaga emot Guds folk, ingår slutligen såsom ett swärd i deras eget hjerta.

16. Det lilla, som en rättfärdig hafwer, är bättre än många ogudaktigas stora håfwor.

17. Ty de ogudaktigas arm skall sönderbrytas; men HERren håller de rättfärdiga wid makt.* *Ps. 1: 6.

Se Ps. 10: 15 och Ps. 3: 6.

18. HERren känner de frommas dagar*; och deras gods skall blifwa ewinnerligen. *Ps. 139: 19.

Guds folk har sitt egentliga gods och sin skatt i himmelen och detta gods är oförgängligt, det är Herren sjelf och Hans härlighets himmel. Och äfwen sitt jordiska gods kunna de trogna göra oförgängligt, då de anwända det till Herrans ära. Se Matth. 25: 35, 36. Luc. 16: 9.

19. De skola icke på skam komma i den onda tiden; och i hårda år skola de nog hafwa.* *Ps. 33: 19. Ps. 34: 10.

Herrans omsorg om sitt folk sträcker sig äfwen till alla deras timliga behof. Matth. 6: 25–34.

20. Ty de ogudaktige skola förgås, och HERrans fiender, om de än wore såsom en kostelig äng, skola de likwäl förswinna, såsom en rök förswinner.* *Ps. 68: 3.

Här är rök ett bildligt uttryck, som wisar, huru häftigt de med allt sitt prål och sin rikedom förgås, såsom en rök hastigt förskingras af winden.

21. Den ogudaktige borgar, och betalar intet; men den rättfärdige är barmhertig och mild.

Den oomwända menniskan är ofta oärlig på groft sätt och alltid på ett finare sätt, isynnerhet mot sig sjelf. De äro icke uppriktiga mot Guds ord, och icke mot sina samweten. De [ band II, 114 ]rättfärdige, nemligen Herrans trogna, äro icke nöjde med att blott wara ärlige och göra hwar man rätt, utan de bemöda sig äfwen att wara barmhertige — barmhertige isynnerhet mot sina egna och andras själar.

22. Ty Hans wälsignade ärfwa landet; men Hans förbannade warda utrotade.

De wälsignade äro alla de, som söka efter Guds rike och Hans rättfärdighet; ty de hafwa löfte om både andeligt och lekamligt godt. Se Matth. 6: 33. De förbannade äro de, som i otro skiljt stå ifrån Gud och Hans rike; de äro under lagens dom, de äro wredens barn. Såsom afskiljde, utdömde landsflyktige från himmelen, dit de icke wille komma genom Christum, som allena är wägen, blifwa de slutligen kastade i det yttersta mörkret, emedan de älskade mörkret mer än ljuset. Se Matth. 25: 41–45.

23. Af HERran warder sådan mans gång främjad; och Han hafwer lust till hans wäg.

24. Om han faller, warder han ej bortkastad; ty HERren håller honom wid handen.

Om han faller, nemligen uti någon olycka, så blifwer han hulpen; om han af swaghet syndar, men flyr med ånger och bön till sin Frälsare, så blifwer han icke utkastad.

25. Jag hafwer ung warit, och är gammal worden, och hafwer ännu aldrig sett den rättfärdige förlåten, eller hans säd efter bröd gå.

26. Han är alltid barmhertig, och lånar* gerna; och hans säd skall wälsignad warda. *Ps. 112: 5. Luc. 6: 34, 35.

Förlåten: öfwergifwen. Denna erfarenhet ar urgammal och hwilar på den ewige Gudens oföränderliga trofasthet. En sådan wisshet kan både uppfylla hjertat med den gladaste förtröstan midt i den största fattigdom och äfwen uppmuntra till en rätt werksam och wälgörande kärlek till nästan. Lycklige de föräldrar, som efterlemna en sådan wälsignelse till arf åt sina barn och efterkommande! Det är af högre wärde än alla timliga egodelar. Lycklige de barn, som få ett sådant arf!

27. Låt af det onda, och gör det goda*; och blif i ewig tid. *Ps. 34: 15.

I denna vers äro befallning och löfte förenade såsom i v. 3. Den rätta omwändelsen från det onda till det goda, från synden till rättfärdigheten i Christo, hafwer löfte om ewinnerligt lif.

28. Ty HERren älskar rätten, och öfwergifwet icke sina heliga, ewinnerligen warda de bewarade; men de ogudaktigas säd skall utrotad warda.* *Ps. 21: 11.

29. De rättfärdige ärfwa landet, och blifwa derinne ewinnerligen.

Se v. 11.

30. Den rättfärdiges mun talar wishet, och hans tunga lärer rätten.* *Ordspr. 31: 26.

31. Hans Guds lag är i hans hjerta*; hans steg slinta icke. *Ps. 40: 9. Es. 51: 7.

Med Guds lag menas här hela salighetsläran; hwilken som hafwer densamma lefwande i sitt hjerta, blifwer deraf bewarad ifrån willfarelse och fall.

32. Den ogudaktige waktar uppå den rättfärdige, och aktar dräpa honom.

33. Men HERren låter honom icke uti hans händer, och fördömer honom icke, då han dömd warder.

Då en from menniska dömes af de orättfärdige, så blifwer hon dock icke af Herran öfwergifwen. Många tusende af Guds folk hafwa af förblindade menniskor blifwit dömda till döden såsom missgerningsmän och dårar, och man har äfwen uttalat öfwer dem den ewiga fördömelsedomen, under det de prisade Gud med lofsång i den blodiga döden för Hans namns skull och fingo ingå i himmelen. Matth. 5: 11.

34. Förbida HERran, och håll Hans wäg, så skall Han upphöja dig, så att du skall ärfwa landet: du skall se, att de ogudaktige utrotade warda.

35. Jag hafwer sett en ogudaktig, den war fast wäldig* och utbredde sig, och grönskades såsom ett lagerbärsträd. *1 Sam. 25: 2, [et]c. cap. 31: 1 [et]c. Job 20: 5. Ps. 52: 39.

36. Då man gick der fram om, si, så war han borta: jag frågade efter honom, då wardt han ingenstäds funnen.* *Job 20: 7. Ps. 10: 15.

Såsom ett grönskande träd hastigt kan borthuggas, så blifwa alla ogudaktige mot sin wäntan borthuggna. Hwart och ett träd, som icke bär god frukt, blifwer afhugget och kastadt i elden.

37. Blif from, och håll dig rätt; ty slika skall det på sistone wäl gå.

38. Men de öfwerträdare skola tillsammans förgås; och de ogudaktige på sistone utrotade warda.* *Ps. 5: 5, 6.

39. Men HERren hjelper de rättfärdiga, Han ar deras starkhet i nöd.* *Ps. 9: 10.

40. Och HERren skall wara dem biståndig, och hjelpa dem; Han skall undsätta dem ifrån de ogudaktiga, och frälsa dem: ty de trösta uppå Honom.

Hela denna Psalm innehåller en himmelsk [ band II, 115 ]lärdom, huru Guds folk skall förhålla sig i striden emot mörkrets rike; den gifwer de trogna en kraftig uppmuntran med de härligaste löften och är en ljuflig balsam för fromma hjertan i all nöd och bedröfwelse. Fromma hjertan äro icke blott de högt benådade, utan också alla de, som sörja öfwer sina synder och hos Herran Christus söka hugswalelse. Matth. 5: 4.

38. Psalm.

3. Bot-Psalmen.

En Psalm Davids, till åminnelse.* *Ps. 132: 1.

Detta är den tredje af de sju Psalmer, som företrädeswis blifwit kallade Bot-Psalmer. I den sanna bättringen framkomma begångna synder i den lifligaste åminnelse. Lycklig är då den bedröfwade själen, om hon af Guds Ande äfwen låter påminna sig om Guds härliga nådelöften till dem, som wilja tro på Medlaren och Hans försoningsnåd!

2. HERre, straffa mig icke i din wrede; och näps mig icke i din grymhet.* *Ps. 6: 2. Jer. 10: 24. Hes. 5: 15.

Af naturen äro wi wredens barn. Eph. 2: 3. Wi äro syndare och förtjena med arfsynd och werksynd Guds rättfärdighets wrede.

3. Ty dina skott äro fastnade i mig, och din hand trycker mig.* *5 Mos. 32: 23. Job 6: 4.

Dessa skott äro ångrens och syndasorgens pilar, de skall, som Herrans Ande genom lagens ljungeld inskjuter i hjertat, på det menniskan må blifwa rätt sårad och sargad och derigenom willig att fly till den himmelska läkaren. Se Ps. 32: 4.

4. Det är intet helbregda på min kropp för ditt hots skull; och ingen frid är i mina ben för mina synders skull.

5. Ty mina synder gå öfwer mitt hufwud:* såsom en tung börda äro de mig för swåra wordna. *Ps. 88: 17.

I syndaångren genomtränges hos somliga äfwen kroppen, ja, sjelfwa benen af sweda och pinsam känsla för själens bedröfwelses skull, och synden kännes såsom en tung börda eller såsom en wattuflod, som hotar att fördränka menniskan, allt efter som den Helige Ande finner det behöfligt för att drifwa till Christum.

6. Mina sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.

Syndasåren i hjertat äro för den ångerfulla själen såsom ruttnande och illaluktande sår eller ännu mer wämjeliga, och hon erkänner nu, att all synd är den största galenskap.

7. Jag går krokig och mycket lutad; hela dagen går jag sorgsen.

8. Ty mina länder borttorkas med allo; och intet helbregda är på min kropp.

9. Jag är allt förmycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mitt hjertas oro skull.

Med rytandet betecknas den ångerfulle syndarens inre jemmer och klagan, som stundom äfwen utbryter i hörbara klagoljud. Härwid lider också kroppen, då ångren är stark och långwarig.

10. HERre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig icke fördold.

För ingen annan än för Gud sjelf äro den botfärdiga själens längtan och begär efter nåd och förlossning rätt tydliga, och det är själens enda utwäg att framlägga allting inför Honom.

11. Mitt hjerta bäfwar; min kraft hafwer mig förlåtit; och mina ögons ljus är icke när mig.

Det är såsom om ögonen wore mörka och hela werlden förmörkad för menniskan i denna bedröfwelse.

12. Mina wänner och fränder stå gent emot mig, och se min plåga; och mina närmaste träda fast fjerran.* *Ps. 27: 10. Ps. 88: 19.

De närmaste wänner och fränder, om de äro werldsligt sinnade, kunna icke förstå den uppwäckta själens ångest och längtan efter nåd och tröst, och stundom anse de wäckelsetillståndet såsom en själssjukdom, öfwerspändhet, svärmeri m. m. och gifwa många förhatliga namn åt den allwarliga omtankan om själens frälsning. Då Job war i nöd, blef hans lidande missförstådt af hans närmaste wänner och derigenom förökadt.

13. Och de der efter min själ stå, de gillra för mig; och de som mig ondt wilja, rådslå, huru de skada göra måga, och gå om med all list.

14. Men jag måste wara såsom en döfwer, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun icke upplåter.* *Ps. 39: 210.

15. Och måste wara såsom en den der intet hörer, och den der intet genswar i sin mun hafwer.

16. Men jag bidar, HERre, efter dig; du HERre, min Gud, warder mig hörande.

17. Ty jag tanker, att de ju icke skola glädjas öfwer mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfwer mig.

Jag tänker, grt.: Jag säger, nemligen i min bön och suckan. Redan den wäckta menniskan är uppfylld af en ängslig räddhåga för att med fel och synder ohelga Guds namn och gifwa fienderna orsak till skadeglädje och försmädelse. I denna förödmjukelse hemställes allt med stilla bön åt Herran allena.

18. Ty jag är gjord till att lida; och min wärk är alltid för mig.* *Ps. 39: 3.

[ band II, 116 ]Gjord till att lida, grt.: nära att stappla. I wäckelsen är kampen ofta swår, och fall på nytt hotar oupphörligt.

19. Ty jag gör min missgerning kunnig;* och sörjer för min synd. *Ps. 51: 5.

Se Ps. 32: 5. Bekännelse och ånger måste wara förenade, då syndaren framkommer till Christus och söker nåd. Se Luc. 15: 21.

20. Men mina fiender lefwa och äro mäktige; de mig utan skuld hata, äro stora.* *Ps. 3: 2.

21. Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig;* derföre att jag far efter det godt är. *Ps. 119: 95.

Både af dessa och andra uttryck i denna Psalm kunna wi finna, att dess djupaste mening gått i fullbordan i wår Frälsares eget hjerta, och att Han under tyngden af wår omätliga syndaskuld led en oändligt djup bedröfwelse och pina, som ingen menniska kan fatta. Den djupaste ånger hos en botfärdig själ är i jemförelse med wår Frälsares inre qwal blott såsom en droppe jemförd med hafwet. Men Psalmen utgör tillika ett passande uttryck för hwarje botfärdigt hjerta. Wi finna äfwen af denna Psalm, att både bot-psalmerna och andra böne- och tacksägelse-psalmer först gått genom Jesu eget hjerta, och dernäst af Hans Ande blifwit inskrifna i Davids och andras hjertan, så att de utgöra både Medlarens och församlingens tal inför den himmelske Fadren. På detta tal gifwer Guds Anda sjelf swar, så att löften, hugswalelser, lärdomar, uppmuntringar, warningar och hotelser stå uti en härlig omwexling med dessa bönerop och tacksägelser.

22. Förlåt mig icke, HERre; min Gud, war icke långt ifrån mig.

Förlåt mig icke, d. ä.: Öfwergif mig icke!

23. Skynda dig till att göra mig bistånd, HERre, min hjelp.* *Es. 45: 21. Ap.G. 4: 12.

Så beder den, som hungrar och törstar efter rättfärdighet, så beder ock den efter Herran längtande församlingen: Ja, kom snart Herre Jesu! Uppb. 22: 20.

39. Psalm.

Christelig lefnad. Salig död.

En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun.* *1 Chrön. 25: 1, 3, 6.

Jeduthun war en af tempelsångens föreståndare, se 2 Chrön. 5: 12, och han kallas siare, d. ä. han war utrustad med den Helige Andes prophetiska gåfwor.

2. Jag hafwer satt mig före, jag will taga mig wara, att jag icke syndar med min tunga; jag will hålla min mun tillbaka såsom med bett; * efter jag så måste se den ogudaktiga för mig. *Ps. 17: 3.

Bett, d. ä. betsel, betecknar här ett sådant munnens förwarande, att icke något enda syndigt ord måtte blifwa taladt af missnöje öfwer de ogudaktigas makt och framgång, under det Herren hafwer tålamod och insamlar så många själar, som kunna räddas.

3. Jag är tystnad och stilla worden, och tiger om glädjen; och måste fräta min sorg i mig.* *Ps. 38: 18.

4. Mitt hjerta är brinnande i mig; och när jag tänker deruppå, warder jag upptänd; jag talar med min tunga.

Dessa ord uttrycka den djupaste smärta öfwer allt det onda, som Guds rikes fiender göra, medan Herren wäntar, att så många som möjligt skola bättra sig. Under det själen strider mot missnöjets klagan (v. 2), wisar sig här den inre elden öfwermäktig och utbrister i tal med tungan inför Herran. En sådan klagande nitälskan om Guds ära och Hans rike, äfwen om denna klagan icke är alldeles fri från otålighet, är likwäl för Herran kärare än det kalla, döda tillståndet hos dem, som icke fråga efter Guds rikes framgång, och äfwen kärare än den lagiska twungna tystnaden, som wisar ett skenbart tålamod, under det hjertat brinner af otålighet. Bättre är att inför Herren omtala hjertats hela tillstånd och uttala det syndiga, som der will röra sig, än att sjelf i egen kraft söka förqwäfwa det; ty rätt helbregdagörelse kan blott af den himmelske läkaren åstadkommas, men dertill är det nödwändigt, att hjertats sår för Honom framwisas.

5. Men, HERre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafwa, och jag hädan måste.* *Ps. 90: 12.

En beständig tanke på ändalykten och på det ewiga målet bidrager mycket att i hjertat inplanta den sanna wisheten. Ps. 90: 12. Ehuru ingen sanning är wissare än att wi måste dö, så är dock ingen menniska, som betänker detta, om icke Herren får lära henne det.

6. Si, mina dagar äro en twärhand för dig; och mitt lif är såsom intet* för dig; huru platt intet† äro alla menniskor, de dock så säkre lefwa. Sela. *Ps. 144: 4. †Ps. 62: 10.

7. De gå bort såsom en skugge,* och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och weta icke ho det få skall.† *Job 8: 9; cap. 14: 2. †Pred. 2: 18; cap. 5: 13, 15.

Likaså osäkert, som lifwet är, likaså osäkra äro äfwen egodelarne. Menniskans jordiska lif är såsom en skugge och egodelarnes besittning högst osäker; ty man ser ofta de största rikedomar liksom bortflyga med wingar.

8. Nu, HERre, wid hwad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.

9. Fräls mig ifrån alla mina synder; och låt mig icke de galna tid spott warda.

Sedan det i v. 6, 7 blifwit wisadt, huru [ band II, 117 ]dåraktigt det är att älska werlden och de ting, som i werlden äro, följer nu bön om en rätt förtröstan på Herran, om förlåtelse för misströstan, klagan och alla synder, och att denna förtröstan icke måtte komma på skam.

10. Jag will tiga och icke upplåta min mun;* du skall wäl göra det. *Ps. 38: 14.

Du skall wäl göra det, grt.: Du hafwer gjort det, d. ä. du hafwer pålagt mig detta lidande, du hafwer låtit detta öfwergå mig, derför will jag lida med tålamod. Äfwen då de fromme måste röna förföljelse af de onda, skola de anse lidandet såsom tillskickadt af Herran, såsom David sade, då Simei bannade honom: Herren hafwer budit honom det.

11. Wänd din plåga ifrån mig; ty jag är försmäktad för din hands straff.

12. När du en tuktar för syndens skull, så warder hans fägring förtärd* såsom af mal; ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. Sela. *Ps. 6: 8.

De lidanden, som öfwergå de trogna, äro på en gång tuktan för widlådande swaghetssynder, pröfning för tron och luttringsmedel, hwarigenom förnyelsen och helgelsen skola befrämjas. 1 Pet. 1: 6, 7.

13. Hör min bön, HERre, och förnim mitt ropande; och tig icke öfwer mina tårar: ty jag är en främling för dig, och en gäst,* såsom alla mina fäder. *3 Mos. 25: 23. 1 Chrön. 29: 15. Ps. 119: 19. Ebr. 11: 13. 1 Pet. 2: 11.

14. Håll upp af mig, att jag wederqwicker mig, förr än jag bortfar och är icke mer här.* *Job 7: 16.

Det wisar sig tydligt, att David, då denna Psalm diktades, war i djup bedröfwelse och anfäktning, som liknade Jobs inre strid. Sådana djupa pröfningar så många trogna genomgå, men detta händer wanligtwis blott sådana själar, som kommit till någon stadga och fasthet i tron, så att de icke äro nychristna. Alla menniskor äro gäster och främlingar på jorden, men de fleste söka här sitt rätta hem och wandra icke såsom Abraham och de fromma fäderne till det himmelska fäderneslandet. Ebr. 11: 13–16.

40. Psalm.

Christi lidande, embete.

En Psalm Davids, till att föresjunga.

2. Jag förbidde HERran; och Han böjde sig till mig, och hörde mitt rop;

3. Och drog mig utur den grufliga kulan, och utur träcken;* och satte mina fötter uppå ett hälleberg,† så att jag wisst gå kan. *Ps. 69: 15. †Ps. 31: 9.

Denna härliga Psalm handlar i sin innersta och högsta mening om wår Frälsare sjelf, om Hans lidande under wår syndabörda och om Hans hjertas tankar och böner i denna bottenlösa nöd. Wårt syndaelände föreställes här under bilden af en grop eller brunn, hwars watten är borttorkadt, så att endast gyttja på bottnen är qwar, en bottenlös gyttja, som icke lemnar något fotfäste. I en sådan uttorkad brunn blef Joseph nedsänkt, 1 Mos. 37: 24, och Jeremia nedsänktes i en sådan kula med djup träck. Jer. 38: 6. En sådan bottenlös gyttjegrop är en träffande bild af syndens orenlighet, hwaruti hela menniskoslägtet är nedsänks, och som hotade att uppsluka och fördränka den Guds helige, om det hade warit möjligt. Wi kunna anse denna Psalm såsom en tolkning af Jesu tacksägelse och bön efter lidandet i örtagården, då en engel kom och styrkte Honom, samt före och under lidandet på korset.

4. Och hafwer gifwit mig en ny wisa i munnen, till att lofwa wår Gud; det skola många se,* och frukta HERran, och hoppas uppå Honom. *Es. 52: 15.

Under sjelfwa lidandet prisade Christus sin himmelske Fader med förtröstans segersång och fröjdade sig, att många skulle lära känna Hans seger och derigenom komma till lefwande gudsfruktan och rätt salighetshopp.

5. Säll är den, som sitt hopp sätter till HERran; och icke wänder sig till de högfärdiga, och de der med lögn umgå.

Salig är den, som grundar sitt hopp på Herran Jesum allena! De högfärdiga och de der med lögn umgå äro alla egenrättfärdiga och obotfärdiga menniskor, som uppgöra för sig ett salighetswäg efter egna eller andra menniskors tankar och inbillningar, och icke efter Herrans ord. All sådan menniskolära kallas i Skriften lögn. All mensklig wisdom, som försöker att göra menniskan salig och lycklig förutan Christus, är lögn och fåfänglighet.

6. HERre, min Gud, stora äro dina under, och dina tankar,* som du på oss bewisar; dig är ingen ting lik:† jag will förkunna dem, och deraf säga, ändock de stå icke till att räkna. *Ps. 92: 6. †2 Mos. 15: 11.

Så prisar Christus i sin församling och genom församlingens mun och hjerta sin himmelske Fader för alla nådens och barmhertighetens under, och så prisade Han Honom, då Han beredde sin själ till döden på korset.

7. Offer och spisoffer behaga dig icke; men öronen hafwer du öppnat mig;* du will hwarken brännoffer eller syndoffer. *Ebr. 10: 5.

Redan i Mose lag war det antydt, att offren icke kunde i sig sjelfwa behaga Herran eller försona menniskans synder, utan hänwisade till Christus, om hwilken de wittnade, och de woro liksom Hans löftesförbindelser, att Han wille sjelf fullgöra lagens fordringar och offrens betydelser. Öronens öppnande betyder, att Han war beredd till fullkomlig lydnad, Es. 53: 7, och [ band II, 118 ]att Gud Fader hade berett Honom den menskliga lekamen, som skulle blifwa försoningsoffret. Ebr. 10: 5.

8. Då sade jag: Si, jag kommer; i boken* är skrifwet om mig;† *1 Mos. 3: 15; cap. 12: 3; cap. 18: 18; cap. 22: 18; cap. 26: 4; cap. 49: 10. †Luc. 24: 27. Ap.G. 10: 43. Ebr. 13: 8.

Löftet om återlösningen hade Guds Son gifwit redan före werldens skapelse i gudomens rådslut och sedan genom många uppenbarelser till Adam, till Abraham, Isaac och Jacob, till Mose, David m. fl. 1 Pet. 1: 20.

9. Din wilja, min Gud, gör jag gerna; och din lag hafwer jag i mitt hjerta.* *Ps. 37: 31.

Guds wilja är Hans namns förhärligande och menniskans salighet, således också syndens tillintetgörande genom försoning och genom lagens fullkomliga fullbordan. I Jesu hjerta war Guds lag; och hela Hans lif, såwäl som Hans död, utgingo från denna lag i Hans hjerta. Hans wilja såsom menniska war i den fullkomligaste öfwerensstämmelse med den himmelske Fadrens wilja, så att Han äfwen i det djupaste lidande sade: Fader, ske icke min wilja, utan din!

10. Jag will predika rättfärdigheten uti den stora församlingen;* si, jag will icke låta stoppa mig munnen till; HERre, du wet det. *Ps. 22: 2326. Ps. 35: 18.

Det är igenom evangelium Guds rättfärdighets fordringar fullkomligt tillfredsställas och uppenbaras; blott i och genom Christus får Gud af den fallna menniskan sin rätta ära. Blott den rättfärdighet, som kommer af Jesu Christi tro, är fullkomlig. Rom. 3: 22. Denna rättfärdighet predikar Christus sjelf; Hans Evangelium är Hans predikan, och i församlingen predikar Han genom sin Ande, sitt ord och ordets tjenare. Ingen kan tillstoppa Hans mun.

11. Din rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjerta; om din sanning och om din salighet talar jag; jag fördöljer icke din godhet och trohet uti den stora församlingen.

Evangelium innehåller Guds sanning och salighet, Hans godhet och trohet. Godhet och trohet. d. ä.: Nåd och Sanning. Se Joh. 1: 14. Ju mera Evangelium får werka hos menniskorna, desto mera blifwa dessa himmelska ting och dessa härliga Guds egenskaper uppenbarade.

12. Men HERre, wänd dock icke din barmhertighet ifrån mig: låt din godhet och trohet bewara mig alltid.* *Ps. 59: 2.

Sä bad wår Frälsare både för sig sjelf och för församlingen, som kallas Hans kropp och således är en del af Honom sjelf. Eph. 5: 30.

13. Ty mig är ondt uppå kommet, der intet tal på är; mina synder hafwa tagit mig fatt, så att jag icke se kan: de äro flere än håren på mitt hufwud, och mitt hjerta hafwer öfwergifwit mig.* *Ps. 31: 11.

Så talar Christus om werldens syndaskuld som Han lade uppå sig sjelf, och wåra synder woro i sanning flera än håren på Hans hufwud. Wåra synder kallar Han sina och säger: mina synder hafwa tagit mig fatt! Ack, denna outgrundeliga kärlek! och den outransakeliga hemlighet, som ligger i det saliga bytet, att wåra synder blifwa Hans och Hans rättfärdighet blir wår genom tron! Det war då, såsom om den omätliga syndamängdens gyttja, hwaruti Han nedsänktes, så betäckt Honom, att Han icke kunde se den himmelske Fadrens blida ansigte, utan blott synden, förbannelsen och fördömelsen. Då Han kände helwetets gränslösa ångest, så kände Han sig af sin Fader öfwergifwen för syndens skull, och Hans hjerta kunde icke då känna någon fröjd och frid.

14. Låt det täckas dig, HERre, att du undsätter mig: skynda dig, HERre, till att hjelpa mig.

15. Skämme sig och på skam komme alle de, som efter min själ stå, att de skola förgöra henne: falle till rygga, och komme på skam, de mig ondt unna.* *Ps. 35: 4. Ps. 70: 3, [et]c.

16. Färskräcke sig uti sin skam de, som öfwer mig ropa: så, så.

Under det Christus bad sålunda emot sina fiender, bad Han tillika äfwen i sjelfwa dödsstunden: Fader! förlåt dem, ty de weta icke, hwad de göra. Han bad om seger öfwer alla motståndare och om nåd för alla, att kunna frälsas.

17. Fröjde sig och ware glade i dig, alle de, som fråga efter dig; och de, som din salighet älska, säge alltid: HERren ware högeligen lofwad.* *Ps. 34: 3–5. Ps. 35: 27.

Så beder Christus widare för sin församling, för alla, som älska den salighet, Gud beredt för den fallna werlden. Denna salighet är Christus sjelf. De som älska Honom, de älska Guds salighet, och i Honom kunna de högeligen lofwa och prisa Herran och innerligen fröjda sig; men utom Christus finnes ingen salighet.

18. Ty jag är fattig och eländig, men HERren sörjer för mig: du är min hjelpare och förlossare; min Gud, förtöfwa icke.

Fattig kallas wår Frälsare. Zach. 9: 9. Eländig, d. ä. plågad, full med wärk och krankhet. Se Es. 53: 3. Såsom Han genom fattigdom och elände, lidande och död gick till ära och härlighet, så will Han äfwen, att Församlingen skall med Honom förhärligas, och Han beder för sina trogna fortfarande denna bön, den gäller för dem alla. I denna werlden äro de i mångfaldigt elände, men skola en gång blifwa uppenbarade med Honom i härligheten. Col. 3: 4. Joh. 17: 20–23. Såsom Christus är i sina trogna och de trogna i Honom, så fortfar också [ band II, 119 ]hela denna wår Frälsares bön i Hans trogna församling; ty Han sjelf är både sin församlings hufwud och sin församlings hjerta. Af hjertat utgår lifwet, af Christus utgår det andeliga lifwet, och de, som lefwa i Honom, få äfwen bedja, tacka och lofwa med sådana böner och lofsånger, som utgått från Hans hjerta, såsom wi lära både af Psalmerna och af Herrans bön. Bön: Min Gud! Förtöfwa icke. Swar: Herren fördröjer icke sitt löfte! 2 Pet. 3: 9.

41. Psalm.

Wälgerningar, otacksamhet.

En Psalm Davids, till att föresjunga.

2. Säll är den, som låter sig wårda om den fattiga:* honom skall HERren hjelpa i den onda tiden. *Ps. 112: 59. Es. 58: 7.

Salige äro de barmhertige; ty dem skall ske barmhertighet. Matth. 5: 7. Den kärlek till nästan, som har sin rot i kärleken till Gud och således i den sanna tron, har många löften med sig, och den anbefalles af Honom, som är barmhertighetens Gud. Låter sig wårda, grt.: wisligen tänker på. Den fattige, i ordets djupaste mening är: Christus sjelf. Es. 53: 3. Att rätt begrunda och tro på Hans lidande förer till sällhet och salighet. Då upptändes Christi kärlek i menniskans hjerta, och detta är den enda sanna menniskokärleken. En rätt wård om de fattige fordrar stor wishet, på det man icke med oförståndig wälwilja må förlama medmenniskors egen omtanka och underlätta lättja och laster; ty genom owis hjelpsamhet göres mera ondt än godt, men hjelpsamhet med christlig wishet är en oafwislig christlig pligt.

3. HERren skall bewara honom, och hålla honom i lif, och låta honom gå wäl på jorden;* och icke gifwa honom uti hans fienders wilja. *Dan. 4: 24.

4. HERren skall wederqwicka honom på hans sotsäng; du hjelper honom ifrån all hans krankhet.

Stora och sköna äro dessa löften. Äfwen i det lekamliga gör Herren barmhertighet med dem, som barmhertige äro. Den sanna kärleken har löfte om wälsignelse redan i detta lifwet, men ännu mera i det tillkommande. Se 1 Tim. 4: 8.

5. Jag sade: HERre, war mig nådelig; hela min själ, ty jag hafwer syndat, emot dig.

Äfwen i denna Psalm är det i den innersta grunden Messias, Jesus Christus, wår Frälsare sjelf, som beder och talar om menniskoslägtets synder, såsom om Han wore den ende syndaren i allas ställe, emedan Han derigenom, att Han blef menniska, blef med menniskoslägtet införlifwad och tog uppå sig wåra synder.

6. Mina owänner talade ondt emot mig: När kan han dö, och hans namn förgås?

7. De komma till att skåda, och mena det dock icke af hjertat: utan söka något, det de lasta måga, gå bort, och föra det ut.* *Luc. 14: 1, [et]c.

8. Alla de, som mig hata, tassla tillhopa emot mig, och tänka ondt öfwer mig.

9. De hafwa beslutit ett skalkstycke öfwer mig: när han ligger, skall han icke uppstå igen.* *2 Sam. 16, 17 cap.

10. Och min wän, den jag mig betrodde, den mitt bröd åt, trampade mig under fötterna.* *Ps. 55: 14, 15. Matth. 26: 14. Marc. 14: 10. Luc. 22: 4. Joh. 13: 18. Ap.G. 1: 16.

I dessa verser beskrifwer Christus genom Davids mun sina fienders hat och onda stämplingar, och isynnerhet utmärkts Judas och hwarje förrädare, som kallas en christen, men i sitt hjerta bär hat till sin himmelske mästare. För David war t. ex. Achitophel en sådan falsk wän och förrädare.

11. Men du, HERre, war mig nådelig, och hjelp mig upp, så will jag wedergälla dem.

Fadren har upphöjt Christus till all werldens domare, och han wedergäller rätt. 2 Cor. 5: 10. Han är barmhertig emot alla, som wilja mottaga barmhertighet genom Evangelium, Han är rättfärdig emot alla obotfärdiga, och det ord, Han talat hafwer, skall döma dem på den yttersta dagen. Joh. 12: 48.

12. Derpå märker jag, att du ett behag till mig hafwer, att min fiende icke skall glädja sig öfwer mig.

Uppståndelsen war det härligaste tecken, hwarmed Gud Fader wisade sitt wälbehag till sin enfödde Son. och för Christus och för församlingen war detta underwerk en pant på fullkomlig seger öfwer alla fiender. Genom Jesu uppståndelse blef fiendens glädje omintetgjord.

13. Men mig uppehåller du för min fromhets skull; och ställer mig inför ditt ansigte ewinnerligen.

För sin fullkomliga rättfärdighet och helighets skull blef Christus uppehållen och sedan förhärligad. För Hans rättfärdighets skull och genom Hans nåd blifwa Hans trogna här i tiden bewarade och i ewigheten förklarade och ställda med Honom inför Guds ansigte ewinnerligen.

14. Lofwad ware HERren Israels Gud, ifrån nu, allt intill ewighet: Amen. Amen.

Också i denna Psalm äro bön och lofsång förenade. Christi kärlek till församlingen och de trognas kärlek titt nästan framställas i förening; [ band II, 120 ]ty den rätta kärleken till nästan är blott en frukt af Christi kärlek, som brinner i de trognas hjertan. Christi lidande och församlingens lidande sammanfattas äfwen; ty de trognas lidande i Hans efterföljelse är blott en ringa eftersmak af Hans oändliga lidanden, hwaraf de få erfara mågot litet, för att derigenom blifwa med Honom så mycket mer införlifwade och beredde till den ewiga saligheten. Församlingen skall derföre öfwa barmhertighet, lida med tålamod och prisa Gud i Jesu Christi fotspår.

42. Psalm.

Förföljelses elände, tröst.

En underwisning Korah barns,* till att föresjunga. *1 Chrön. 6: 33, [et]c. Ps. 44: 1.

Åt Korah barn eller Sång-Chor öfwerlämnades denna Psalm till att föresjunga för församlingen.

2. Såsom hjorten ropar efter friskt watten, så ropar min själ, Gud, till dig.

Denna sköna bild uttrycker själens innerliga och brinnande längtan efter lifsens watten, efter de ewiga lifskrafer, som Gud sjelf meddelar alla, som nalkas Honom.

3. Min själ törstar* efter Gud, efter den lefwande Gud; när skall jag dertill komma, att jag måtte se Guds ansigte? *Ps. 63: 2, 3. Ps. 84: 3.

Guds ansigte är Guds Son, Jesus Christus, och detta får man skåda, då Han uppenbarar sig, såsom då Han uppenbarade sig i templet och nu i ordet och sakramenterna och i sin Andas nådewerkningar.

4. Mina tårar äro min spis* dag och natt, på man dagligen till mig säger: Hwar är nu din Gud? *Ps. 80: 6. Ps. 102: 10.

5. När jag nu derpå tänker, så utgjuter jag mitt hjerta wid sjelf: ty jag wille gerna gå med hopen, och med dem wandra till Guds hus; med glädje och tacksägelse, ibland den hopen, som högtid hålla.

Då de trogna synas hjelplöse, såsom David i sin flykt, så anse fienderna detta såsom ett bewis, att de äro öfwergifna af Gud, och att de äro skrymtare. Efter gudstjensten och nådemedlen, efter den fulla gemenskapen med Jesu lemmar i de heligas samfund, känner Guds folk den längtan, som Christi kärlek werkar: men ännu starkare måste deras dagliga längtan efter Honom sjelf wara och Hans tillkommelse i härlighet, under det de sucka efter barnaskapet och den fulla förlossningen för att blifwa ewigt med Honom förenade.

6. Hwad bedröfwade du dig, min själ, och är så orolig i mig? Hoppas uppå Gud: ty jag skall ännu tacka Honom, att Han hjelper mig med sitt ansigte.

Gud hjelper icke på något annant sätt än med sitt ansigte, d. ä. med och genom Christus, enligt Hans eget uppenbarade ord.

7. Min Gud, bedröfwad är min själ i mig; derföre tänker jag på dig i det land wid Jordan, och Hermonim,* på det lilla berget. *5 Mos. 3: 8.

Wid Jordan och Hermonsbergen war den längtande själen långt ifrån Herrans synliga helgedom, men i tankarna och i bönen kunde hon dock besöka helgedomen och umgås med Gud. Så skola Christi efterföljare nu tänka på Honom, under det de äro på wandringen genom främlingskapet.

8. Dina floder fräsa fast, så att ett djup brusar här och ett djup der; alla dina wattuwågor och böljor gå utöfwer mig.

Dessa fräsande floder, brusande djup och swallande böljor afbilda all den yttre och inre nöd och anfäktning, som Guds folk här i tiden måste genomgå. Dessa djup och böljor äro icke lika för alla trogna, men alla behöfwa Herrans hjelp för att kunna genomgå dem.

9. Om dagen hafwer HERren utlofwat sin godhet, och om natten sjunger jag Honom,* och beder till mitt lifs Gud.* *Ps. 92: 3.

I Guds hus, i Hans himmelska tempel är beständig lofsång. Uppb. 7: 912. Och deruti kunna sanna Christna i tron instämma. Gud är deras lif, deras fröjd både dag och natt. De få i tron ofta höra engla-chorens och de fulländade saliga andars lofsång och känna en försmak af saligheten, så att de i den största nöd kunna blanda sina böner med lofsångsljud.

10. Jag säger till Gud, min klippa: Hwi hafwer du förgätit mig? Hwi måste jag gå så sorgsen, när min fiende mig tränger?* *Ps. 13: 2. Ps. 18: 3. Ps. 43: 2.

11. Det är såsom ett mord i mina ben, att mina fiender skämma mig; då de dagligen till mig säga: Hwar är nu din Gud? *Ps. 115: 2.

All försmädelse emot Gud och Hans ord är för Guds folk pinsam att höra, såsom om mördande pilar genomträngde deras ben. Ps. 69: 10.

12. Hwad bedröfwar du dig, min själ, och är så orolig i mig? Hoppas uppå Gud: ty jag skall ännu tacka Honom, att Han mitt ansigtes hjelp och min Gud är.* *Ps. 43: 5.

Under all strid emot de andeliga fienderna och under all nöd och bedröfwelse är Herren allena sitt folks tröst och hjelp. Se v. 6. Då [ band II, 121 ]själens ansigte i tron wändes till Guds ansigte, så har hon hos Honom hjelp och tröst och salighet!

43. Psalm.

Gud högste domaren.

Döm mig, Gud, och uträtta min sak emot det oheliga folk; och fräls mig ifrån de falska och onda menniskor.

Denna Psalm är liksom en fortsättning af den föregående, och lärer, huru trogna hjertan skola bedja inför Herran i all förföljelse af fienderna och i all nöd. Guds folk kan icke påräkna, att i sina högre angelägenheter finna insigt och rättwisa hos werldsligt sinnade menniskor. Se 1 Cor. 2: 14. Derföre skola de öfwerlemna allt åt den helige och allwise domaren.

2. Ty du är, Gud, min klarhet, hwi bortdrifwer du mig? Hwi låter du mig gå så sorgsen, då min fiende tränger mig?* *Ps. 42: 10.

3. Säg ditt ljus och din sanning, att de leda mig, och föra mig till ditt helga berg, och till din boning:* *2 Sam. 6: 17.

4. Att jag ingår till Guds altare,* till Gud, som min glädje och fröjd är; och tackar dig, Gud, på harpa, min Gud. *Ps. 26: 6.

Herrans ljus är uppenbaradt Christo, och Hans ord är sanning. Christus och Hans ord måste wara wår ledning till Herrans ewiga helgedom.

5. Hwad bedröfwar du dig, min själ, och är så orolig i mig? Hoppas uppå Gud: ty jag skall ännu tacka Honom, att Han mitt ansigtes hjelp, och min gud är.

Se Ps. 42: 12.

44. Psalm.

De heligas tillstånd, bön.

En underwisning, Korah barns, till att föresjunga.* *Ps. 42: 1.

2. Gud, wi hafwa med wåra öron hört, wåra fäder hafwa det förtäljt oss, hwad du i deras dagar gjort hafwer fordom.* *Ps. 78: 3.

3. Du hafwer med din hand fördrifwit hedningarna; men dem hafwer du insatt:* du hafwer förderfwat folken;† men dem hafwer du utwidgat. *2 Mos. 15: 17. Ps. 80: 9. †Ps. 9: 6.

4. Ty de hafwa icke intagit landet genom sitt swärd, och deras arm halp dem intet:* utan din högra hand, din arm, och ditt ansigtes ljus;† ty du hade ett behag till dem. *Jos. 24: 12. †2 Mos. 33: 14. 4 Mos. 6: 25.

5. Gud, du är den samme min Konung, som Jacob hjälp tillsäger.

6. Igenom dig skola wi nederslå wåra fiender: i ditt namn wilja wi undertrampa dem, som sig emot oss sätta.* *Ps. 18: 39.

Denna Psalm har säkerligen blifwit diktad uti en swår allmän nöd, då Israel hade krig med Edoms hedningar. Se 2 Sam. 8. På en tid woro utsigterna för Isarel mörka, men David och hans folk förtröstade på Herran oh ropade till Honom om hjelp. Att Han hade hulpit deras fäder med så många och stora under war för dem en pant, att Han nu också wille hjelpa. De gåfwo Herran allena äran och förtröstade icke på sin egen kraft, derföre woro de oöfwerwinnelige.

7. Ty jag förlåter mig icke uppå min båge; och mitt swärd kan intet hjelpa mig.* *1 Sam. 17: 39.

8. Utan du hjelper oss ifrån wåra fiender; och gör dem till skam, som hata oss.

9. Wi wilja dagligen berömma oss af Gudi; och tacka ditt namn ewinnerligen. Sela

10. Hwi bortdrifwer du då nu oss, och låter oss till skam warda? Och drager icke ut i wår här?

Då Israels här blef slagen af fienderna, så war det såsom om Herren icke hade warit med dem.

11. Du låter oss fly för wåra fiender; att de, som oss hata, skola beröfwa oss.

12. Du låter uppäta oss såsom får; och förströr oss iband hedningarna.

13. Då säljer* ditt folk förgäfwes, och tager der intet före. *5 Mos. 32: 30. Dom. 2: 14. Hes. 30: 12.

14. Du gör oss till smälek för wåra grannar; till spott och hån dem, som omkring oss äro.* *Ps. 79: 4.

15. Du gör oss till ett ordspråk ibland hedningarna; och att folken rista hufwudet öfwer oss.* *2 Kon. 19: 21.

16. Dagligen är min smälek för mig; och mitt ansigte är fullt med skam:

17. Att jag måste de försmädare och lastare höra; och fienderna och de hämndgirige se.

Såsom Israel ofta behöfde tuktan och förödmjukelse, för att derigenom drifwas till mera allwar i sitt hat mot synden och i sin wandel inför [ band II, 122 ]Herran, så behöfwer såwäl hela församlingen, som den enskilde medlemmen af Christi församling, att genom förödmjukelse befrias från förlitandet på sig sjelf och på egna krafter. Guds folk behöfwer ofta ett stort nederlag för att sedan winna seger. Så snart menniskans eget jag är öfwerwunnet af Herran, så har hon en segerkraft, som öfwerwinner alla andeliga fiender. V. 13, förgäfwes, d. ä. för intet.

18. Allt detta är öfwer oss kommet; och wi hafwa dock icke förgätit dig, eller otroligen i ditt förbund handlat.

19. Wårt hjerta är icke affallet, eller wår gång wiken ifrån din wåg.

20. Att du så sönderslår oss ibland drakar, och öfwertäcker oss med mörker.

Drakar, d. ä. ”hedniska tyranner”. Es. 14: 29. Jer. 51: 34. Ogudaktige och skrymtare hafwa icke Guds beläte, utan ormens beläte i sina hjertan, derföre kallas de huggormas afföda. Matt. 3: 7. Edomiterna och andra hedningar, som plågade Israel och hotade det med undgergång, föreställde den store drakens makt och alla andeliga fiender, som hwilka Guds folk i alla tider måste strida, Upp. 12.

21. Om wi wår Guds namn förgätit hade, wåra händer upplyft till en främmande gud;

22. Det kunde Gud finna; nu känner Han ju wårt hjertas grund.

23. Ty wi warda ju dagligen för din skull dräpne; och äro räknade såsom slagtefår.* *Rom. 8: 36.

Såsom Guds församling höll på att förtäras af fienderna, då denna Bönepsalm först blef sjungen och äfwen långt förut, redan då Cain mördade sin broder Abel, så hotades församlingen i Apostlarnes tid, Ap. G. 8: 1, och det är på samma sätt intill denna dag. Men allt detta är för Guds folk en stor wälgerning, ty derigenom warder den gamla menniskan dagligen dödad, och den nya, den inwärtes menniskan, förnyad dag från dag. Rom. 6: 3–11. 2 Cor. 4: 16–18.

24. Uppwäck dig, HERre; hwi sofwer du? Waka upp, och bortdrif oss icke med allo.

25. Hwi fördöljer du ditt ansigte? Och förgäter wårt elände och twång?* *Ps. 13: 2.

26. Ty wår själ är nederböjd till jorden; wår buk låder wid jorden.* *Ps. 7: 6. Es. 51: 23.

27. Statt upp, hjelp oss, och förlös oss för din godhets skull.

Hela denna Psalm lärer, huru Guds folk och hwarje trogen själ skall förhlla sig i striden mot alla fiender, kämpa i Herrans kraft allena, waka och bedja samt noga tillse, att allt, hwad de lida och allt hwad de göra, sker för Herrans skull, v.&bnsp;23. Då kunna de alltid med wishet wänta förlossning för Guds godhets skull.

45. Psalm.

Christus och församlingen.

En brudwisa och underwisning, Korah barns, om rosen,* till att föresjunga. *Ps. 69: 1. Eph. 5: 2532.

Om rosen, grt.: efter liljorna, d. ä. efter en melodi, som började med detta ord. Denna Psalm kallas en brudwisa och den är en brudsång af ett himmelskt innehåll. Detta innehåll är den himmelska segerhjeltens andeliga förening med församlingen, som kallas hans brud, och som Han med sitt blod förwärfwat sig af Adams fallna slägte.

2. Mitt hjerta diktar en skön wisa: jag will sjunga om en konung;* min tunga är en god skrifwares penna.† *Ps. 2: 6. †2 Sam. 23: 2. 2 Pet. 1: 19, [et]c.

Denne Konung är densamme, om hwilken hela den Heliga Skrift handlar och som isynnerhet i Psalmerna för oss så tydligt framstår i förnedringen och lidandet, i bönen och striden, i segren och härligheten, t. ex. Ps. 2, Ps. 22, Ps. 110 o. s. w. Det hjerta, som diktade denna brudsång, skådade i den Helige Andes ljus den himmelske Konungen i Hans segerglans och den med Hans egen härlighet beprydda bruden, och tungan rördens af Guds Ande såsom den skrifwande handen förer pennan. Såsom pennan är blott werktyg för den tänkande menniskan, som skrifwer, så war denna tunga ett Herrans medel att uttala dessa höga och himmelska hemligheter, om hwilkas fulländning wi läsa Uppb. 19: 7.

3. Du är den däjeligaste ibland menniskors barn: täckelige äro dina läppar;* derföre wälsignar dig Gud ewinnerligen. *Högaw. 1: 16; cap. 5: 13.

Denne härlige Konung, om hwilken Skriften säger i Hans förnedringstillstånd: ”Han hafwer ingen skapnad eller däjelighet: wi sågo Honom, men der war ingen den skapnad, som oss kunde behaga: Han war den allraföraktadaste och wanwördigaste, full med wärk och krankhet”, Es. 53: 2, 3; denne samma Konung är nu prydd med oförgänlig ära och härlighet, icke blott såsom Gud, utan såsom förklarad menniska, så att Han är den däjeligaste ibland menniskors barn. Från Hans läppar har utgått salighetens budskap till jorden. Derföre att Hans själ arbetat hafwer, skall Han få se sin lust och nog hafwa, och Honom skall gifwas ganska mycket till byte, Es. 53: 11, 12, så att Hans återlösningswerk blifwer wälsignadt med rika och ewiga frukter.

4. Bind ditt swärd wid din sida, du hjelte; och pryd dig härligen.

Under bilden af en krigshjelte beskrifwes här Christus, såsom den segrande Konungen, hwilken med sitt lidande och sin död, sin fullkomliga [ band II, 123 ]tillfyllesegörelse och föwärfwade konungamakt öfwerwunnit och öfwerwinner synden, döden, djefwulen och alla mörkrets härar. Swärdet är Hans makt och Hans muns anda, 1 Thess. 2: 8. Uppb. 19: 15, och dertill hörer äfwen Hans ord, Eph. 6: 17. Ebr. 4: 12.

5. Lyckosamligen gånge dig i din skrud; drag fram för sanningens skull, och till att behålla de elända wid rätt;* så skall din högra hand bewisa under. *Ps. 72: 4.

För sanningens skull och med salighetens ord drager Han fram öfwer all werlden och bewisar under genom sin Andas kraft till folkens omwändelse, till dess jorden blifwer öfwerstrålad af Hans ljus. Att detta må ske, derom beder Hans församling och önskar Honom lycka och framgång till hastig seger: tillkomme ditt rike! De elända äro de, som känna sitt syndaelände och wilja frälste warda. Desssa hjelper Han till rättfärdighet genom tron på Hans namn, och behåller dem wid rättt.

6. Skarpa äro dina skott; så att folken för dig skola nederfalla, midt ibland konungens fiender.

Sanningens ord äro såsom hwassa pilar. Se Pred. 12: 11. Ap. G. 2: 37. 2 Cor. 10: 4, 5, och midt ibland talrika fiender församlas många till Honom af allahanda folk och tungomål. Salige äro de, som nu få styng i sina hjertan och låta besegra sig af sanningens kraft, såsom den skara, som på Pingstdagen blef omwänd!

7. Gud din stol blifwer alltid och i ewighet; ditt rikes spira är en rättwis spira.* *Ps. 110: 2. Ebr. 1: 8.

Det är denne Konungen, som här kallas Gud. Du lefwandes Guds Son, du Immanuel! Din thron blifwer i ewighet. Christus regerar med rättfärdighetens spira, och gör sitt folk rättfärdigt, så att rättfärdighet och helighet blifwa Hans rikes grundlag, emedan Hans Anda bor i Hans församling och gör den delaktig af Guds natur. 2 Pet. 1: 4.

8. Du älskar rättfärdigheten, och hatar ogudaktigt wäsende; derföre hafwer, Gud, din Gud smort* dig med glädjens olja mer än dina medbröder. *Ps. 2: 2. Ebr. 1: 9.

Kärleken till rättfärdigheten och hatet till ogudaktigheten har Guds Son bewisat i hela återlösningswerket och bewisar det fortfarande i församlingen. Se Rom. 3: 26. Fördenskull uppenbarades Guds Son, att Han skulle nederslå diefwulens gerningar. 1 Joh. 3: 8. Äfwen i denna vers kallas Han Gud: derföre hafwer, o! Gud (o! Guds Son), din Gud och Fader smort dig m. m. Såsom konungar och öfwersteprester genom smörjelse med helig olja blefwo inwigde till sina höga embeten, hwarmed beteknades, att de dertill skulle utrustas med nåd och kraft af höjden, så är Christus, men i wida högre mening, utrustad efter den menskliga naturen med den Helige Andes wäsende och gåfwor utan allt mått. Se Es. 11: 1–3. Olja är en härlig bild af Guds Andas nåd; den är liksom ett flytande ljus; den är ett ljusämne, som sprider ljus, så snart det tändes; den är ljus i jordisk gestalt. En sådan oändlig rikedom af anda, ljus och lif är nu i den förklarade Medlaren, att Han kan meddela deraf åt hwarje menniskosjäl, som will blifwa en medlem af ljusets rike. Med Hans medbröder menas de trogna i Hans församling, som Han kallar bröder men isynnerhet de ädlaste i Gamla Testamentet, som woro förebilder af HOnom. Dessa oändliga Andans rikedomar har Han förwärfwat med sitt försoningswerk. Eph. 4: 8.

9. Dina kläder äro klart mirrham, aloe, och kezia; när du i din sköna härlighet utur de elphenbenspalats utgår.

Myrrham, aloe och kezia äro alla bittra, men kraftiga, wälluktande och stärkande läkemedel. Wällukten är en bild af Guds Andas lifgifwande kraft. Christi klädnad, Christi kropp, Christi förwärfwade rättfärdighet och det ord, som nu för oss utgör Hans klädnad, gifwer anda och lif åt dem, som tro; det är för dem en lifsens lukt till lifs, men dem androm en dödsens lukt till döden. I wigoljan war dessa örter wällukt, och härmed är på ett härligt sätt antydt, huru den Helige Andes himmelska krafter spridas såsom en doft af wällukt ifrån Christus och gifwa himmelskt lif åt de andeligen döda. Hans elphenbenspalats eller palats af hwit glänsande marmor äro en bild af ljusets boningar, hwarifrån Han nu med sin Anda oupphörligt utgår, för att dit insamla sin brud ifrån jordens folk.

10. Uti din skrud gå konungadöttrar;* bruden står på din högra hand, uti klart kosteligt guld. *Es. 49: 18.

Bruden är församlingen; den består af idel konungadöttrar, själar, som af den himmelske Konungen sjelf födde äro. Joh. 1: 13. De äro klädde i Hans skrud, i Hans rättfärdighet, som kallas rent och skinande silke, Uppb. 19: 3, och i klart kosteligt guld. som betecknar Hans dyra förtjenst och de himmelska prydnader, som Han åt sin brud förwärfwat. I andanom skådade Psalmisten denna brud, stående på Konungens högra sida, ty han såg fulländningen, Uppb. 19, men ännu håller brudförsamlingen på att insamlas.

11. Hör dotter, se uppå, och böj dina öron; förgät ditt folk, och din faders hus.

12. Så skall konungen få luft till din däjelighet: ty Han är din Herre, och du skall tillbedja Honom.

De, som Christo tillhöra, skola förgäta det, som tillbaka är, och sträcka sig efter det, som frammantill är, Phil. 3: 13, 14, och akta hela werlden för ett intet emot det ewiga hem, till hwilket de äro kallade. Se Matth. 10: 37. Bruden skall se på Jesum och böja själens öron till Hans ord i tro och lydnad. Brudens [ band II, 124 ]däjelighet är den skönhet, som Christus sjelf henne gifwit hafwer i rättfärdiggörelsen. Men hon blifwer förklarad från den ena klarheten till den andra genom helgelsen och ändtligen fullkomligt i uppståndelsen. Församlingens brudkärlek skall bewisa sig uti innerligt tillbedjande, såwäl som uti en helig wandel. Joh. 14: 15.

13. Dottren Tyrus skall wara der med skänker;* de rike i folket skola bedja inför dig. *Ps. 68: 30. Ps. 72: 10. Ps. 87: 4.

Dottren Tyrus, d. ä. staden Tyrus. Detta är en bild af de folk och hedningar, som utom Israel skola frälste warda. Såsom Konungen af Tyrus och hans folk biträdde Salomo uti att uppbygga Herrans tempel, så skola många af allahanda folk frambära sig sjelfwa och sina håfwor till offer åt den himmelska konungen och tillbedja inför Honom. De rike i folket äro de, som köpa guld af Honom, att de rike warda. Uppb. 3: 18.

14. Konungens dotter är ganska härlig inwärtes; hon är klädd i gyllene stycke.

Konungens dotter är bruden, som består af konungadöttrar, se v. 10, och hon har i denna werlden ingen utwärtes härlighet, utan en ¨ inwärtes, som är Christi egen prydnad. Hon är icke utwärtes utan inwärtes klädd i gyllene stycke, se v. 10, och Apostelen säger om denna inwärtes härlighet: edert lif är fördoldt med Christo i Gudi. Col. 3: 3. Guldet är en bild af Christi härlighet. Hela det Salomoniska templet war inwändigt öfwerdraget med guld.

15. Man förer henne uti stickade kläder in till Konungen; och hennes leksystrar jungfrurna, som efter henne gå, förer man till dig.

Denna vers innehåller stora drag af en bröllopsbeskrifning efter det Judiska bruket, och huruwida äfwen dessa bildliga uttryck kunna tillämpas på det himmelska bröllopet, finna wi i Matth. 25: 110.

16. Man förer dem med glädje och gamman: och de gå in i Konungens palats.

Här i tiden få de, som insamlas till Christi rike, åtnjuta nådens rikedomar, och i Konungens palats i den himmelska härligheten blifwa de delaktiga af den ewiga salighet, som icke på jorden kan beskrifwas.

17. Uti dina fäders stad skall du söner få; dem skall du sätta till förstar* i hela werlden. *Matth. 19: 28. Uppb. 1: 6; cap. 5: 10.

I stället för dina fäder, o Konung, af hwilka du såsom menniska härstammar, skola dina andeliga barn, dina trogna, blifwa det konungsfolk, som med dig skola lefwa och regera ewinnerligen. Se Zach. 12: 8. Luc. 19: 1719. 1 Pet. 2: 9. Uppb. 1: 6; cap. 20: 6. Apostelen säger, att de helige skola döma werlden, nemligen med Christo. 1 Cor. 6: 2.

18. Jag skall tänka uppå ditt namn, barn efter barn; derföre skola folken tacka dig alltid och i ewighet.

I Christi församling böra alla tänka på Hans namn och alltid hafwa för ögonen denna outsägligt höga bestämmelse, hwartill de kallade äro. Här i tiden måste själen lära denna brudsång och med längtande hjerta prisa den himmelske brudgummen, eljest får hon icke wara med wid Lammets bröllop och deltaga i den ewiga brudsången. Anden och bruden säga: kom! och den det hörer, han säge: kom, och den der törstar, han komme! och den der will, han tage lifsens watten för intet. Uppb. 22: 17. Så skola jordens folk genom Hans segrande nåd besegras, omwändas och saliggöras. Uppb. 7: 9. Joh. 10: 16.

46. Psalm.

Frommas tröst och säkerhet.

En wisa Korah barns, om ungdomen, till att föresjunga.* *Ps. 42: 1.

Om ungdomen. Se Ps. 9: 1.

2. Gud är wår tillflykt och starkhet; en hjelp uti de stora bedröfwelser, som oss uppå komne äro.

3. Derföre frukta wi oss intet, om än werlden förginges, och bergen midt i hafwet sjönko.

4. Om än hafwet rasade och swallade,* så att för dess bullers skull bergen omkull föllo. Sela. *Ps. 93: 3, 4. Ps. 124: 4, 5. Es. 17: 12, 13.

5. Likwäl skall Guds stad* lustig blifwa med sina brunnar, der den Högstes helga boningar äro. *Ps. 48: 2.

Staden Jerusalem med dess brunnar och boningar, Siloa watten och templet på Moria afbilda Guds andeliga stad, det himmelska Jerusalem, Gal. 4: 26; och medborgare af denna himmelska stad äro alla, som i tron hafwa anträdt resan till det rätta hemmet. Ebr. 11: 16. Guds rike på jorden kan icke förstöras. I Christi församling skall alltid lifsens watten flöda; de trognas hjertan äro Herrans boningar, och Hans kyrka finnes öfwer allt, der sådana lefwande tempel finnas.

6. Gud är när dem derinne; derföre skall han wäl blifwa; Gud hjelper honom bittida.

Bittida, d. ä. alltid och i rättan tid. Herren är i sin församling alltid närwarande, Matth. 28: 20.

7. Hedningarne måste förtwifla, och konungariken falla; jorden måste förgås, då Han sig höra låter.

[ band II, 125 ]Folk och riken förgås, det ena efter det andra, och slutligen måste sjelfwa jorden förgås, men Guds folk skall blifwa ewinnerligen. 1 Joh. 2: 17. 2 Pet. 3.

8. HERren Zebaoth är med oss; Jacobs Gud är wårt beskydd. Sela.

9. Kommer och ser HERrans werk, den på jorden sådan förstöring gör.

Hedningarna, de otrogna, uppresa sig emot den himmelske Konungen och ådraga sig de förskräckligaste straffdomar. Se Ps. 2: 1, 9.

10. Den örlig stillar i hela werlden; sönderbryter bågen; sönderbråkar spetsen, och uppbränner wagnarna med eld.* *2 Sam. 8: 1, [et]c. Ps. 76: 4. Hes. 39: 9.

11. Warer stilla,* och besinner, att jag är Gud: jag skall winna pris ibland hedningarna; jag skall winna pris på jorden. *Es. 30: 15.

12. HERren Zebaoth är med oss; Jacobs Gud är wårt beskydd. Sela.

Hela Psalmen syftar på den strid mellan ljuset och mörkret, som blifwit förd, allt sedan synden kom i werlden, men isynnerhet på striden i den yttersta tiden. Se Hes. 39: 17. Uppb. 19, o. s. w.

47. Psalm.

Christi himmelsfärd.

En Psalm till att föresjunga, Korah barns.

2. Klapper med händerna, allt folk, och fröjdens Gudi med glädsam röst.* *Ps. 97: 1, 8.

Föregående Psalm låter oss liksom höra ett wapengny från de fiendtliga härar, som strida emot Guds rike på jorden, och den uppmanar oss att i andanom beskåda de straffdomar, hwilka der framställas, v. 9, 10; men i denna Psalm uppmanas wi att instämma i segersången. Först och främst skola wi fröjda oss deröfwer, att Jesus Christus redan wunnit en fullkomlig seger öfwer alla andeliga fiender. Dernäst böra wi noga pröfwa oss sjelfwe, huruwida wi kunna fröjda oss i Herranom, att fienden blifwit öfwerwunnen i wårt eget hjerta. Och slutligen uppmanar denna Psalm de trogna att prisa Herran med fröjd och lofsång för utgången af den sista striden, för Christi kyrkas härliga seger, hwarigenom alla fiender skola blifwa lagde till den himmelska Konungens fotapall.

3. Ty HERren, den allrahögste, är förskräcklig; en stor Konung på hela jorden.

4. Han skall twinga folk under oss, och hedningar under wåra fötter.

Se Dan. 7: 27. De, som wilja tro på Evangelium, öfwerwinnas af nåden, och de andre blifwa öfwerwunna af Guds allmakt.

5. Han utwäljer oss till en arfwedel,* Jacobs härlighet, den Han älskar. Sela. *1 Pet. 2: 9.

Jacobs härlighet är Medlaren sjelf och Hans församling, det andeliga Israel, som Herren sjelf gjort härliga. Rom. 8: 30.

6. Gud är uppfaren* med fröjd; och HERren med klar basun. *Ps. 68: 19. Marc. 16: 19. Col. 2: 15.

Denna vers syftar först och främst på wår Frälsares himmelsfärd efter Hans första härliga seger genom döden och uppståndelsen. Fröjden och det klara basunaklanget hördes icke på jorden, utan i himmelen, men ett genljud deraf fingo säkert de åskådande lärjungarna förnimma. Englarne sjöngo lofsång wid Hans födelse, och huru mycket högre måste den himmelska lofsången hafwa warit wid himmelsfärden, då enfödde Sonen återwände till Fadrens hus efter fullbordandet af medlarekallet, hwarigenom Gud blifwit på det högsta sätt förhärligad och den fallna menniskan återlöst! Men en himmelsk lofsång af samma slag förestår ännu, då de trogna skola så följa sin härlige Konung på fulländningens himmelsfärd. 1 Thess. 4: 17.

7. Lofsjunger, lofsjunger Gudi; lofsjunger, lofsjunger wår Konung.

8. Ty Gud är Konung på hela jorden: lofsjunger Honom förnufteligen.

All gudstjenst och lofsång måste wara andeligt förnuftig för att kunna täckas Herran, den måste ske efter Herrans ord med ett af Guds Anda upplyst förnuft och icke bestå i skrymtaktiga gerningar eller i tanklösa ord. Se 1 Pet. 2: 2.

9. Gud är Konung öfwer hedningarna; Gud sitter på sin helga stol.

10. Förstarna ibland folken äro församlade till ett folk åt Abrahams Gud; ty Gud är fast upphöjd när herrarna* på jorden. *Ps. 29: 1. Ps. 68: 23, 32.

När riket helt och hållet blifwer Herrans, Obad. v. 21, och då Christus med sina utwalda regerar öfwer folken, då är denna prophetia fulländad. Se Luc. 22: 30. Uppb. 3: 21. Äfwen de starke skall Han hafwa till rof; konungar och förstar skola tjena Honom. Es. 52: 15 och 53: 12. Då är Guds rike kommet och då sker hela Guds wilje såsom i himmelen, så ock på jorden. (I Gamla Testamentet sjöngs denna Psalm, då förbundsens ark under basunklang infördes i templet.) Jemför Es. 60: 10–16.

48. Psalm.

Zion, Guds kyrkas bild.

En Psalmwisa, Korah barns.

2. Stor är HERren, och högt [ band II, 126 ]berömd, uti wår Guds stad, på Hans helga berg.* *Ps. 76: 2, 3.

3. Det berget Zion är såsom en skön telning,* på hwilken hela landet tröstar; på den sidan norr ut ligger den stora konungens stad.† *Es. 4: 2; cap. 11: 1. †Matth. 5: 35.

Denna Psalm är en Christi församlings lofsång öfwer hwarje seger, som den himmelske Konungen winner öfwer sina fiender, men den syftar äfwen, liksom föregående Psalm, på den sista fulländade segren isynnerhet. Zion war såsom en telning, och Christus sjelf liknas wid en telning, som i början inför menniskor stod swag och ensam, men sedan genom en talrik församling blifwit liksom ett stort fruktbärande winträd, som slutligen skall öfwerskygga all werlden. På Honom skall hela werlden slutligen förtrösta. Templet war liksom konungens stad eller palats, och det låg norr om Zions berg, der David hade sin boning. Han ansåg sig icke sjelf för annat än en ringa tjenare åt Honom, som han kallar den store Konungen, Herren Zebaoth som i helgedomen uppenbarade sin härlighet.

4. Gud är känd i hans palats, att Han beskärmaren är.

5. Ty si, konungar äro församlade, och med hwarannan framdragne.

6. De hafwa förundrat sig, då de detta sågo; wordo häpne och omstörte.

7. Bäfwande är dem der påkommet; ångest såsom ett födande qwinna.

Se Ps. 2: 29.

8. Du sönderbråkar skeppen i hafwet igenom östanwäder.

Ofta har Herren förkrossat sina fiender, då de gjorde sig förwissade om seger öfwer Hans rike. Egypten och Assyrien, Edom och Canaan, Moab och Ammon hafwa fått erfara stora nederlag genom underbara straffdomar. På många andra sätt hafwa andra mäktiga fiender blifwit krossade. Segerkraften af detta löfte om Herrans bistånd har församlingen ofta fått erfara och ännu förestår dess fullkomliga fullbordan. Se Ps. 50: 3.

9. Såsom wi hört hafwa, så se wi det på HERrans Zebaoths stad, wår Guds stad; Gud håller honom wid makt ewinnerligen. Sela.

Det är Guds andeliga stad, den trogna församlingen, på hwilken detta löfte i sin fulla mening syftar.

10. Gud, wi förbida din godhet i ditt tempel.

11. Gud, såsom ditt namn, så är ock ditt lof, allt intill werldens ändar; din högra hand är full med rättfärdighet.

Den rättfärdighet, hwaraf Herrans hägra hand är full i Christo Jesu, skall utbredas öfwer all werlden till Hans namns ära. Hela Guds styrelse är full af barmhertighet och rättfärdighet.

12. Berget Zion fröjde sig; och Juda döttrar ware glada, för dina rätters skull.

Berget Zion, d. ä. Jerusalem. Juda döttrar, d. ä. Juda städer. Härmed betecknas också hela Guds församling, som uppmanas till fröjd och tacksägelse.

13. Går omkring Zion, och beskåder det; täljer dess torn.

14. Gifwer grann akt uppå dess murar, och upphöjer dess palats; på det man derom må förkunna för efterkommanderna.

Tornen, murarne och palatsen i Jerusalem afbildade församlingen och det himmelska Jerusalems fasthet och skönhet.

15. Ty denne Guden är wår Gud alltid och ewinnerligen; Han förer oss såsom ungdomen.

Den allsmäktige Guden, himmelens och jordens Herre, är i Christo Jesu sin församlings Gud, och Han leder dem nådeligen genom sin Anda och sitt ord, med faderlig kärlek såsom sina barn. Hans godhet och trofasthet wara ewinnerligen.

49. Psalm.

Arghets öde, grafskrift.

Psalm till att föresjunga, Korah barns.

2. Hörer till, allt folk;* akter häruppå, alle I, som på denna tid lefwen. *Ordspr. 8: 4.

3. Både den menige man och herrar, både rike och fattige; den ene med den andra.

I som på denna tid lefwen, grt.: alla werldens innewånare. Alla menniskor af hwad stånd och wilkor som helst behöfwa att lära wishet af Herrans ord för att kunna frälsas.

4. Min mun skall tala wishet; och mitt hjerta förstånd.

Den wishet och det förstånd, som här lofwas, war den Helige Andes ingifwelse.

5. Wi wilja ett godt ordspråk* höra; och en skön dikt på harpa spela. *Ps. 78: 2. Matth. 13: 35.

Jag will till min och andras underwisning gifwa akt på den Heliga Andas lära m. m.

6. Hwi skulle jag frukta mig i de onda dagar, när mina förtryckares ondska omfattar mig?

7. Hwilka sig förlåta uppå sitt gods, och trotsa uppå sina stora rikedomar.

Ehuru de rike merändels lita uppå sitt jordiska gods och sina rikedomar, så wisar det sig dock snart, huru litet wärde timliga skatter hafwa, ty ingen menniska kan friköpa sig sjelf eller [ band II, 127 ]någon annan ifrån döden, om hon hade än så stora rikedomar.

8. Kan dock en broder ingen förlösa, eller Gudi någon försona;* *Job 17: 3. Matth. 16: 26.

9. Ty det kostar förmycket* att förlösa deras själ; så att han måste låta det bestå ewinnerligen; *1 Pet. 1: 18.

Icke en gång det lekamliga lifwet kan friköpas från döden, äfwen om man derför kunde gifwa allt det dyrbaraste i denna werlden, och huru mycket omöjligare måste det då wara för en menniska att återlösa sin egen eller någon annans själ ifrån synden och den ewiga döden. Det är blott den lösepenningen af oändligt wärde, det är blott Christi dyra blod, som inför Gud är en tillräcklig lösen för den fallna menniskan. 1 Pet. 1: 18, 19.

10. Om han ock än länge lefwer, och grafwen icke ser.

11. Ty man skall se, att sådana wise dock dö, så wäl som de dårar och galne förgås; och måste låta sitt gods åt andra.* *Pred. 2: 18. Jer. 17: 11.

Om än den obotfärdige rike lefwer länge och anser sig wara wis, såsom den rike mannen, Luc. 16: 1, [et]c., säkert prisades för sin wishet, så tager han dock en ända med förskräckelse och dör såsom en dåre, som icke sökt den sanna wisheten och de oförgängliga egodelarna. Matth. 6: 19–21. 1 Cor. 1: 18–20.

12. Med deras tankar står det alltså: Deras hus wara förutan ända, deras boningar blifwa ifrån slägte till slägte, och de hafwa stor ära på jorden.

Detta är en af Guds Anda tecknad lefwernesbeskrifning, som wisar oss alla obotfärdiga menniskors hela inre lif och deras beständiga diktan och traktan.

13. Likwäl kunna de icke blifwa i sådan wärdighet; utan måste hädan såsom fä.

Se Pred. 3: 19. Då menniskan icke emottager Guds Ande i sitt hjerta och får ewinnerligt lif i Christo Jesu, så är hennes lekamliga död en ingång till den ewiga döden. Den andeligen döda menniskan har icke det rätta menniskolifwet. Hon har förlorat det ursprungliga lifwet i Gud, och icke emottagit det nya lifwet i Christo. Hennes lif är mera djuriskt än menskligt, hon lefwer för dagen såsom djuren, utan att rätt tänka på Gud och ewigheten, och då är hädanfärden wida sorgligare än djurens död.

14. Denna deras handel är allsamman galenskap; likwäl lofwa det deras efterkommande med sin mun. Sela.

15. De ligga i helwete såsom får, döden gnager dem; men de fromme skola hasteligen få råda* öfwer dem, och deras trotsande måste förgås; uti helwete måste de blifwa. *1 Cor. 6: 1, 2. Uppb. 2: 26.

Såsom får om dagen gå frie och i ymnigt bet, men om natten drifwas tillhopa uti ett mörkt och trångt rum, så hafwa sådana werldsligt sinnade menniskor sin egen wäg, efter sin egen wilja i denna werlden, men sedan pina, Luc. 16: 25. Döden gnager dem, grt.: Döden är deras herde. Ingen annan boning än grafwen för kroppen och det yttersta mörkret för själen hafwa de till hemwist, då de hädan måste.

16. Men Gud skall förlösa min själ utur helwetes wåld; ty Han hafwer upptagit mig. Sela.

Syndens och dödens wåld är också helwetes wåld. Så länge menniskan är syndens träl, så är hon i helwetes wåld och kan, hwarken genom sin egen eller någon menniskas makt befrias derifrån; det är endast Guds Son, som kan lösa dessa band, skänka ewinnerligt lif och ändtligen en härlig uppståndelse. Upptagningen till barnaskapet är en pant på uppståndelsen. Rom. 8: 11.

17. Sköt der intet om, när en rik warder, om hans huses härlighet stor warder.* *Ps. 37: 17.

18. Ty han skall i sin dödstid intet med sig taga: och hans härlighet far icke efter honom.* *Job 27: 19.

19. Utan han tröstar på detta goda lefwandet; och prisar det, när en gör sig goda dagar.

20. Så fara de efter sina fäder, och få aldrig se ljuset.

21. Korteligen: när en menniska är i wärdighet, och hafwer icke förstånd, så far hon hädan såsom fä.

Om en menniska wore i aldrig så stor wärdighet i detta lifwet och hade icke den sanna wisheten, som är salighetens kunskap, så wore dock hennes lott högst beklaglig och ömklig. Hennes död liknar då djurens död, men efter döden tillstundar en tillwaro, som är förskräckligare än all lekamlig död. Häraf skall man lära att icke afundas dem, som äro rike och mäktige i denna werlden, eller eftersträfwa förgängliga skatter; ty de, som wilja rike warda, falla uti frestelse och snara. 1 Tim. 6: 9. Denna Psalm framställer för wåra ögon både lifwet och döden, både den högsta wälsignelse och den grufligaste förbannelse, och bjuder menniskan wälja. Den wisar, huru litet all jordisk härlighet är att eftersträfwa, den öppnar för wåra blickar afgrundens mörka boningar, för att om möjligt wäcka besinning hos de olyckliga menniskor, som icke wilja antaga kallelsen till himmelriket, utan ursäkta sig med jordagods och oxar och bröllop m. m. Luc. 14: 16–24. O, hwilken sorglig död!

[ band II, 128 ]

50. Psalm.

Rätt Gudstjenst.

En Psalm Assaphs.* HERren Gud den mäktige talar, och kallar werlden, ifrån solens uppgång, allt intill nedergången. *1 Chrön. 25: 1. 2 Chrön. 29: 30.

2. Af Zion går upp Guds härliga sken.* *Es. 2: 3. Mich. 4: 1, 2.

3. Wår Gud kommer, och tiger icke; förtärande eld går för Honom,* och omkring Honom en mäktig storm. *Ps. 97: 3.

4. Han kallar himmel och jord, att Han skall döma sitt folk. *5 Mos. 31: 28.

5. Församler mig mina heliga, som förbundet mer akta än offer.

6. Och himlarna skola förkunna Hans rättfärdighet: ty Gud är domaren.* Sela. *1 Mos. 18: 25. Joh. 5: 2227.

Genom uppenbarelsen på Sinai, genom sin heliga lag, genom Evangelii härliga sken från Zion och genom alla under i nådens rike talar den Allsmäktige och kallar all werlden till bättring och salighet. Han kallar menniskorna till delaktighet af de heligas arfwedel i ljuset, och för dem, som icke wilja lyda, blifwer samma kallelse ett förkunnande af dom och fördömelse, då Han en gång skall församla sina heliga och himlens härar förkunna Hans rättfärdighet. Denna kallelse och hotelse utgår nu genom ordets predikan öfwer all werlden, och menniskorna kallas till bättring, tro och salighet. En gång kallas alla menniskor till doms, då Herren kommer. De döda skola uppstå af jorden för att dömas, och de helige samlas från himmelens ändar, v. 4. Matth. 24: 31.

7. Hör, mitt folk, låt mig tala; Israel, låt mig ibland dig betyga: Jag, Gud, är din Gud.

8. För ditt offers skull straffar jag dig icke; äro dock dina brännoffer alltid för mig.

Herren wisar Israels folk och äfwen de Christna, att offren och stadgarnas yttre iakttagande och yttre gudstjenst ingalunda kan åstadkomma den sanna rättfärdighet, som är nödwändig för att kunna i domen bestå inför Herran.

9. Jag will icke taga oxar utur ditt hus, eller bockar utur dina stall.

10. Ty alla djur i skogen äro mina, och boskapen på bergets, der de wid tusende tal gå.

11. Jag känner alla fåglar på bergen: och allahanda djur på marken äro för mig.

12. Om mig hungrade, wille jag intet säga dig deraf; ty jordens krets är min, och allt det deruti är.* *Job 41: 2. Ps. 24: 1.

13. Menar du, att jag oxakött äta will, eller bockablod dricka?

Med allt detta wisas, huru orimligt det är, om en menniska inbillar sig, att hon med någon ting, som hon gör, skulle kunna göra Herran en tjenst. Herren behöfwer icke hennes offer och gåfwor, böner m. m. Äfwen om man med den mest nitiska lydnad wille bjuda till att hålla lagen och gjorde de allrastörsta uppoffringar, då den lefwande tron och den rätta kärleken fattas, så äro menniskans alla gerningar af ingen nytta för hennes ewiga wälfärd. Allt det icke går af tron, det är synd. Rom. 14: 23. Trons förbund med Gud i Christo står öfwer alla offer, v. 5. De, som tillhöra detta förbund, äro Herrans helige.

14. Offra Gudi tackoffer, och betala den Högste ditt löfte.

Tackoffers offrande och löftets betalande skall bestå deruti, att menniskan återwänder till sitt förbund med Gud, återwänder till döpelseförbundet genom sann bättring och tro, och gifwer sitt hjerta såsom ett tackoffer åt Herran. Något syndoffer, något försoningsoffer kan menniskan icke gifwa, utan skall emottaga af Herran genom tron denn nåd och rättfärdighet, som är förwärfwad genom Jesu försoningsoffer.

15. Och åkalla mig i nöden; så will jag hjelpa dig, så skall du prisa mig.* *Ps. 13: 6. Ps. 91: 15.

För att kunna hjelpas af Herran, måste menniskan först känna sin andeliga nöd, eljest wet hon ej, att hon behöfwer någon hjelp, och åkallar icke Herran derom. Nöden drifwer att åkalla. Es. 26: 16. Den nödställde hör löftet: åkalla mig, så will jag hjelpa dig, tror det, gör som Herren säger, åkallar Honom och blir hulpen; och likasom nöden dref henne att åkalla Herran, så drifwer henne ock hjelpen att prisa Honom.

16. Men till den ogudaktiga säger Gud: Hwi förkunnar du mina rätter, och tager mitt förbund i din mun?* *Rom. 2: 17.

17. Efter du dock hatar tuktan, och kastar mina ord bakom dig.

Att tala om Herrans lära är blott ett groft skrymteri, då menniskan icke will lyda Hans ord. En sådan skrymtare är hwar och en i predikoembetet, som icke låter Herran tukta sig till den bättring, som är inför Gud, och den tro, som är till wår Herra Jesum Christum.

18. När du ser en tjuf, så löper du med honom, och hafwer din del med horkarlar.* *Ordspr. 29: 24.

19. Din mun låter du tala det ondt är; och din tunga bedrifwer falskhet.

20. Du sitter och talar emot din broder; din moders son förtalar du.

[ band II, 129 ]21. Detta gör du, och jag tiger: det menar du, att jag skulle wara lika som du; men jag skall straffa dig, och sätta dig det under ögonen.

För alla, som icke wilja lyda Guds kallelse till bättring och salighet, blifwer det i domen tydligen wisadt och liksom framsatt under deras ögon, hwarföre de blifwa förtappade. Matth. 25: 42–46.

22. Märker dock det, I som Gud förgäten, att jag icke en gång bortrycker, och är så ingen förlösare mer.

23. Den der tack offrar, han prisar mig: och der är wägen, att jag wisar honom Guds salighet.* *Ps. 91: 16. Es. 49: 6. Luc. 2: 30.

Guds salighet, den salighetsgrund, som Han har gifwit oss, är Jesus Christus. Då Guds Ande för det ångerfulla hjertat genom Evangelium wisar Guds Lamm, som borttager werldens synder, så wisar Han wägen; Christus sjelf är wägen, sanningen och lifwet, så i det Gamla, som i det Nya Testamentet. Detta är den rätta gudstjensten, att lefwa i Guds Sons tro, 1 Joh. 3: 23, och att utgifwa sitt hela wäsende, ande, själ och kropp till ett offer, som är lefwande, heligt och Gudi behagligt; ja, detta är den enda skäliga gudstjenst. Rom. 12: 1.

51. Psalm.

4. Bot-Psalm.

En Psalm Davids, till att föresjunga:

2. Då den propheten Nathan till honom kom, när han till BathSeba ingången war.* *2 Sam. 11: 4; cap. 12: 1.

Denna Psalm är den fjerde af de sju, som företrädeswis kallas Bot-Psalmer. David hade fallit uti en swår synd, och från den ena synden in uti den andra. Derefter blef hjertat för en tid så hårdt och känslolöst, att han icke synes hafwa känt, huru djupt han war fallen. Men Gud förbarmade sig öfwer honom och sände till honom propheten Nathan med bestraffning och kallelse till bättring.

3. Gud, war mig nådelig, efter din godhet; och afplana min synd, efter din stora barmhertighet.

Det war lyckligt för David, att han gaf akt på Guds Andas bestraffning i samwetet. Då propheten framställde hans swåra syndaskuld genom en liknelse, så war David ännu så förblindad, att han icke märkte meningen, förr än Nathan sade till honom: du är den mannen. Då kände David sig slagen i sitt samwete, ångrade sina synder och började anropa Herran om nåd och förbarmande. På Guds godhet och barmhertighet grundar han sin bön, men tänker ingalunda, att någon af hans egna dygder och många goda egenskaper skulle kunna borttaga hans synder.

4. Twå mig wäl af min missgerning, och rensa mig ifrån min synd.

Twagning och renselse woro i Mose lag föreskrifna, men David insåg wäl, att icke något yttre iakttagande af lagens föreskrifter kunde rena honom från synden, utan att Herren sjelf måste göra det.

5. Förty jag känner min missgerning, och min synd är alltid för mig.* *2 Sam. 12: 13.

Förty, d. ä. emedan jag så djupt känner min missgerning, så anropar jag dig om nåd. Sådan måste ångren wara, att den drifwer syndaren till att söka nåd och förlåtelse, och att man icke kan wända ögat ifrån sin synd, förrän det genom Evangelium wändes till Försonaren.

6. Mot dig allena hafwer jag syndat, och illa gjort för dig; på det du må rätt blifwa i dina ord, och icke straffad blifwa, då du dömd warder.* *Rom. 3: 4.

Ehuru mycket en menniska kan hafwa försyndat sig emot sina medmenniskor, så består dock syndens egentliga wäsende deruti, att den är en öfwerträdelse af Guds heliga lag, och detta måste syndaren erkänna och framför allt bekänna sin synd inför Herran och bedja om förlåtelse och rening. Då du dömd warder, grt.: i ditt dömande. Jag erkänner och känner nu djupet af mitt syndaförderf, så att jag måste bekänna, att alla dina domsord öfwer synden äro fullkomligt rättwisa, och då du dömer din lags öfwerträdare, kan ingen i sina tankar straffa dig eller beskylla dig för orättwisa. Gud är så fullkomligt helig och rättfärdig, att Han äfwen för sina skapade förnuftiga wäsen will hafwa sin rättfärdighet framställd i det klaraste ljus så att ingen motsägelse skall wara möjlig, icke ens från djefwulen och hans englar och de fördömda menniskorna, hwilka alla måste erkänna, att de blott lida det, som deras gerningar wärde äro, och att Gud är både rättfärdig, helig och barmhertig i alla sina domar. Så länge menniskan lefwer i obotfärdighet, så erkänner hon icke sin syndaskuld, utan gör Guds ord till lögn; hon will sjelf hafwa rätt och menar, att Guds ord har orätt, då det säger, att han är en fördömelsewärd syndare; hon menar, att det skulle wara orätt, om Gud fördömde henne för sådana obetydligheter, som han anser sina synder wara. För att kunna få syndernas förlåtelse, är det således först nödwändigt, att man känner sin synd och gifwer domaren rätt, så att man icke anser det möjligt att blifwa frälst genom egen rätt, utan genom Guds nåd. Den obotfärdiga menniskan gör sig sjelf till domare öfwer sin Domare och will sjelf afgöra sin sak; och så länge detta sinne warar, är frälsningen icke möjlig.

7. Si, jag är af syndelig* säd född; och min moder hafwer mig i synd aflat. *Job 14: 4; cap. 25: 4.

I det föregående bekännes werksynden, men här bekännes sjelfwa arfsynden, syndaförderfwet i hjertat, den orena källa, hwarifrån alla [ band II, 130 ]werksynder såsom ett beständigt utflöde härleda sig. Se Matth. 15: 19. Jac. 1: 14, 15. Joh. 3: 6. Arfsynden följer menniskonaturen ända från sjelfwa aflelsestunden. Det, som är födt af kött, är kött. Frukten kan icke annat än wara af samma art som säden, och säden är syndig. Till den rätta syndaångren är det icke nog med att en och annan gröfre werksynd bekännes, utan att man inför Gud med ett förkrossadt hjerta bekänner hela sin djupa syndaförderf.

8. Si, du hafwer lust till sanningen, den i det fördolda ligger; du låter mig weta den hemliga wisheten.

Sanningen i det fördolda är Evangelii lära om rättfärdiggörelsen genom tron, som är en hemlighet för den naturliga menniskan. Den hemliga wisheten, den genom Guds Andas upplysning uppenbarade kunskapen om synden och nåden, om förbannelsen och rättfärdiggörelsen, är nödwändig till menniskans salighet.

9. Skära mig med Isop*, att jag må ren warda; twå mig, att jag må snöhwit warda. *3 Mos. 14: 47. 4 Mos. 19: 18.

Reningen med Isop war den starkaste rening, som i lagen war föreskrifwen. 3 Mos. 14: 6, 7. 4 Mos. 19: 17–20, och syftade på själens rentwagning i Jesu försoningsblod genom den Helige Andas nåd. Det war således den djupa betydelsen af offren och stänkelsen med Isop såsom syftande på försoningen, genom Medlarens blod, som David här isynnerhet kallar den hemliga wisheten. Denna bön innebär, att den ångerfulle David flydde till den utlofwade Försonaren för att blifwa rentwagen ifrån sina synder.

10. Låt mig höra glädje och fröjd, att de ben, som du förkrossat hafwer, måga fröjda sig.

11. Wänd bort ditt ansigte ifrån mina synder; och afplana alla mina missgerningar.

Detta är en fortsatt bön om syndernas förlåtelse och om en nådig bönhörelse, hwarigenom det beklämda hjertat kunde blifwa tröstadt och den bedröfwade själen få skåda Guds ansigtes ljus genom tron.

12. Skapa i mig, Gud, ett rent hjerta; och gif i mig en ny wiss anda.* *Hes. 18: 31; cap. 36: 26.

Det ordet: skapa gifwer tillkänna, att den nya födelsen är en ny skapelse i menniskan, den fordrar en särskild werksamhet af Herran sjelf. Af naturen är hjertat orent, och det kan icke blifwa rent utan genom en ny skapelse; det måste inplantas i en ny lifsgrund, i den nya stamfadren Christus, för att få det sanna lifwet, och på det Guds beläte må blifwa återstäldt. Menniskan behöfwer härtill den Helige Ande, som gör hennes ande ny och wiss i tron, och sedan fast i sin wandel på sanningens wäg. Utan Anden från höjden är menniskans egen ande owiss, den är swag såsom en rö, som drifs hit och dit af wädret, den föres af och an efter syndens olika windkast och af allahanda inbillningar och lärdomswäder.

13. Förkasta mig icke ifrån ditt ansigte; och tag icke din Helga Anda ifrån mig.

För att kunna framträda inför Herran i helgedomen, såsom presterna, och för att frambära offer inför Honom, war det nödwändigt att wara ren efter reningslagen. Men den lagiska renheten kan icke göra menniskan rättfärdig och helig inför Herran och åstadkomma förening med Honom i ett nytt lif. Denna förening kan endast ske derigenom, att Guds Ande inkommer och qwarblifwer i hjertat, så att det blir Hans tempel. Den trogna själen står inför Herrans ansigte såsom tillhörande det andeliga presterskapet. 1 Pet. 2: 9.

14. Tröst mig igen med din hjelp: och den frimodige anden uppehålle mig.

Se Rom. 8: 15. Trons lydnad i Jesu Christi kärlek är wida skiljd ifrån den arbetande lydnaden under lagen med twång och räddhåga. Så länge menniskan icke har syndernas förlåtelse genom tron på Christum, kan hon icke älska Gud eller göra någonting af hjertat för Hans skull. Se 1 Cor. 13. Han hafwer Guds lag såsom twång, hotelse och förbannelse öfwer sig, men icke Guds wiljas heliga lag i hjertat inskrifwen i tro och kärlek. Syndernas förlåtelse, kärlek, tröst och frimodighet äro nödwändiga för att uppehålla menniskan på wandringen till himmelen.

15. Ty jag will lära öfwerträdarena dina wägar, att syndarena måga wända sig till dig.

David hade med sitt exempel gifwit förargelse åt sitt folk, hans synd hade bedröfwat de fromma, förfört de swaga att följa hans onda exempel, och ända till denna dag gifwer den de ogudaktiga anledning till bespottelse. Detta allt låg honom tungt på hjertat, och han kände sig nu af kärlek drifwen, att så mycket mera söka werka till menniskors omwändelse och frälsning genom öppen bekännelse, godt exempel och kraftiga warningar. Hwar och en, som genom Guds nåd blifwer frälst ur fall såsom David, känner det också såsom en kärlekens pligt, att så mycket som möjligt werka till andras wälfärd, isynnerhet att rätt öppet framlägga sanningen för dem, som man förut föregått med ondt exempel. Så måste en konung werka på sitt folk, en själasörjare på sin hjord, en husfader på sitt husfolk, en fader på sina barn, och hwar och en på sin omgifning.

16. Fräls mig ifrån blodskulder, Gud, som min Gud och Frälsare är: att min tunga må lofwa din rättfärdighet.

Propheten Nathan förkunnade David, att synden war förlåten, så snart David bekände sin synd och flydde till försoningens hemlighet. Likwäl fortfar blodskulden ännu att swida, emedan den gifwit hans samwete det djupaste såret, och han beder om en sådan wisshet om förlåtelsen, att han måtte kunna prisa Gud derföre och [ band II, 131 ]lofwa Guds rättfärdighet, som gör den ogudaktige rättfärdig af nåd. Rom. 4: 5.

17. HERre, upplåt mina läppar, att min mun må förkunna din pris.

Då Guds Anda gifwer själen wittnesbörd om syndernas förlåtelse, så wittnar den frälste syndarens mun med lof och pris om Guds nåd och barmhertighet.

18. Ty du hafwer icke lust till offer*, eljest wille jag wäl gifwa dig det; och brännoffer behaga dig icke. *Osea 6: 6.

David insåg wäl, att inga offer efter lagen kunde borttaga hans synder, derföre talar han om den hemliga wisheten, v. 8.

19. De offer, som Gudi behaga, äro en bedröfwad ande: ett bedröfwadt och förkrossadt hjerta warder du, Gud, icke föraktande.* *Ps. 34: 19. Es. 66: 2.

Davids mening är ingalunda, att man med ånger och sorg öfwer synden skulle kunna förtjena eller göra sig wärdig till syndernas förlåtelse, men hjertat måste nödwändigt blifwa sargadt af Guds ords tweeggade swärd och förkrossadt med sanningens hammar, innan det öfwerlemnar sig åt den himmelske läkaren att af Honom emottagas och helbregdagöras. Så snart själen är bedröfwad öfwer synden och hjertat förkrossadt, och menniskan frambär detta inför Herran, åberopande Guds Sons försoningsdöd, så är det ett offer, som behagar Herranom för Medlarens skull.

20. Gör wäl wid Zion efter din nåd; uppbygg murarna i Jerusalem.

Med sin synd hade David nedrifwit Jerusalems starkaste murar, nemligen trons förening med Herran, rättfärdigheten och det himmelska beskydd, som Han lofwat sitt folk. Nu beder David, att det onda, som han häruti åstadkommit, och den skada, han gjort sitt folk, måtte blifwa godtgjord, och att tro och rättfärdighet, fromhet och frid måtte blifwa rådande; ty dessa himmelska gåfwor äro ett folks starkaste wärn och fastaste murar.

21. Då skola dig behaga rättfärdighetens offer*, brännoffer och heloffer; då skall man oxar uppå ditt altare offra. *Ps. 4: 6. Ebr. 13: 15.

Då, när tro och rättfärdighet blifwit återställda, blifwa offren wälbehagliga inför Herran. 1 Mos. 4: 4. Ebr. 11: 6. Rom. 12: 1–2. Hafwa wi syndernas förlåtelse genom tron på Guds Son, det enda offerlamm, som borttager synder, så blifwa wåra gerningar rättfärdighetens offer, som behaga Herran för Christi rättfärdighets skull.

I denna härliga Psalm hafwa wi hela nådens ordning kort och kraftigt för oss framlagd; Guds Ande lägger oss den för ögonen genom den syndarens omwändelse och bön, som här talar till oss efter Guds Andas underwisning och ledning. Först hafwa wi kallelsen och wäckelsen genom propheten Nathan, v. 2, hwarigenom David kom till ånger och syndasorg, bekännelse och bön om nåd och barmhertighet. v. 37. Han gifwer Gud rätt, men anklagar och fördömer sig sjelf. Således har Guds ord upplyst och förkrossat hans hjerta. Derpå följer upplysningen genom Evangelium, nemligen genom offrens och reningens evangeliska betydelse, och denna upplysning uttalas i bön om rening och rättfärdiggörelse, v. 811. Med rättfärdiggörelsen, med syndaskuldens afplanande inför Gud står den nya födelsen i ett oupplösligt sammanhang. David bad derföre icke blott om syndernas förlåtelse, utan tillika att Gud måtte skapa i honom ett rent hjerta, och gifwa honom en ny wiss anda; han bad om syndaskuldens afplanande genom stänkelseblodet, och att Herren skulle både befria honom ifrån syndens makt i hjertat och afwända från andra menniskor följderna af hans synd, så att han måtte blifwa en ny menniska och att allt måtte blifwa godtgjordt. (Det går icke an att wilja hafwa syndernas förlåtelse och ändå wilja behålla det gamla hjertat oförändradt, v. 12, 14.) På den stora förändringen följa de bönerop, som uttrycka Davids angelägenhet om att wandra i ett nytt lefwerne och tjena Herran i rättfärdighet till Hans ära och till medmenniskors sanna wälfärd, v. 1521. Häruti wisas förnyelsen och helgelsen. Utan helgelse får ingen se Herran.

Ehuru icke alla synda på samma sätt som David i de yttre gerningarne, så hafwa dock alla samma syndiga begärelse, och den största af alla blodskulder hafwa wi alla på wåra samweten; wi hafwa alla med wåra synder korsfäst Guds Son och med wår otro och wår wandel ropat: Hans blod komme öfwer oss. Wi hafwa häruti begått större synd än David kunde begå på sin tid. Widare måste det betänkas, att syndens rot är i hjertat, och wi behöfwa alla att blifwa rentwagne i försoningens helsobrunn, och att Gud skapar i oss ett rent hjerta och gifwer oss en ny wiss ande, på det wi må kunna ärfwa ewinnerligt lif. De, som blott tala om Davids synder eller till och med wåga uttala bespottelser, fälla domen öfwer sig sjelfwa. De erkänna, att synden är ond, men de söka icke nåd såsom David, de bättra sig icke såsom han. De skola dömas med den dom, hwarmed de döma. Matth. 7: 2.

52. Psalm.

David klagar öfwer Doeg.

En underwisning Davids, till att föresjunga:

2. Då Doeg, den Edomeen kom, och bebådade Saul, och sade: David är uti Ahimelechs hus kommen.* *1 Sam. 21: 7; cap. 22: 9, [et]c.

Den förrädiske Edomiten Doeg traktade efter Davids lif och förledde Saul till den förskräckliga mordsynden, att han lät döda åttiofem af Herrans prester, utan att de på något sätt hade felat. Under den djupa bedröfwelse, som David deröfwer kände, emedan han warit en oskyldig anledning till denna förskräckliga gerning, skref [ band II, 132 ]han denna Psalm; och deruti har Guds Anda för hela den stridande församlingen uppenbarat, hwad de ogudaktige hafwa att wänta och att Herren icke öfwergifwer sitt folk, fastän det stundom synes, såsom om Han hade öfwergifwit dem till att utrotas af fienderna. Såsom Saul på Doegs anstiftan lät döda Herrans prester, så har på många tider en stor del af det andeliga presterskapet blifwit utrotadt från jorden; men Herren har likwäl uppehållit sin kyrka och församling och skall uppehålla den intill tidens slut.

3. Hwad högmodas du, tyrann, att du kan skada göra? Efter dock Guds godhet ännu dagligen warar.

4. Din tunga far efter skada: och skär med lögn såsom en skarp rakknif.

5. Du talar hellre ondt än godt; och hellre falskt än rätt. Sela.

6. Du talar gerna allt det, som till förderf tjenar, med falsk tunga.* *Jac. 3: 6.

Se Jac. 3: 58. Tungan uppenbarar hwad i hjertat är, och ofta kan en menniska synda mycket mer med sin tunga och dermed göra mera ondt, än hon kunde åstadkomma med någon syndig gerning.

7. Derföre skall ock Gud med allo förderfwa dig, och sönderkrossa dig, och utur hyddan rycka dig, och utur de lefwandes land utrota dig. Sela.

8. Och de rättfärdige skola det se, och frukta sig, och skola le åt honom.* *Ps. 58: 11.

Detta leende innebär ingalunda någon skadeglädje, utan en förundran öfwer Guds rättfärdiga skickelser och domar.

9. Si, det är den man, som icke höll Gud för sin tröst: utan förlät sig uppå sin stora rikedom, och war mäktig till att göra skada.

10. Men jag skall blifwa såsom ett grönt oliveträd* i Guds hus: jag förlåter mig på Guds godhet alltid och förutan ända. *Ps. 92: 13.

11. Jag tacker dig ewinnerligen, ty du kan wäl göra det: och will förbida ditt namn, ty dine helige hafwa der fröjd utinnan.

Häraf skall Guds folk lära att med stilla undergifwenhet förtrösta på Herran, då det ser, att de ogudaktige till en tid blomstra och hafwa framgång i sina onda företag. Guds folk skall förbida Herran och med wishet och kärlek, tålamod och bön öfwerlemna allt i Hans mäktiga hand. Alltid finnes mången Doeg i församlingen, och dylikt förräderi och dråp med falska tungor förekomma dagligen. Derwid skall Guds folk tänka på Herrans ord i Matth. 5: 11, 12.

53. Psalm.

Menniskans elände, upprättelse.

En underwisning Davids, i Choren ymsom till att föresjunga.

Ymsom, d. ä. skiftewis i twå sångchor. Denna Psalm är den 14:de Psalmen med några förändringar, som hade till ändamål att göra den ännu mera passande till Israeliternas bruk under den Babyloniska fångenskapen.

2. De galne säga i sitt hjerta: Det är ingen Gud till*; de duga intet, och äro en styggelse wordne uti deras onda wäsende: ingen är som godt gör. *Ps. 10: 4. Ps. 14: 1, [et]c.

3. Gud såg af himmelen uppå menniskors barn, att Han måtte se, om der någon* förståndig wore, den efter Gud frågade. *Rom. 3: 10, [et]c.

4. Men de äro alle affallne, och allesammans oduglige; der är ingen, som godt gör, ja icke en.

5. Wilja då de ogerningsmän icke låta säga sig? De der mitt folk fräta, på det de skola föda sig; Gud åkalla de icke.

6. Men der frukta de sig, der intet fruktandes är: ty Gud förskingrar de plågares ben; du gör dem till skam, ty Gud försmår dem.

Hela denna skildring passar i alla tider på Guds rikes fiender, men Israeliterna fingo isynnerhet erfara detta under fångenskapen, och då behöfde de den tröstande wisheten, att Herren står på sitt folks sida emot fienderna.

7. Ack, att den hjelp utaf Zion öfwer Israel komma måtte, och Gud sitt fångna folk förlöste! Så skulle Jacob fröjda sig, och Israel glad wara.* *1 Mos. 49: 18. Ps. 14: 7. Luc. 10: 24.

Se Ps. 14: 7.

54. Psalm.

Bön emot stolta fiender.

En underwisning Davids, till att föresjunga på strängaspel:

2. Då de af Siph kommo, och sade till Saul: David hafwer fördolt sig när oss.* *1 Sam. 23: 19; cap. 26: 2.

Under det David den ena gången efter den andra fick erfara förrädiska menniskors ondska och förnimma, att han ingenstädes kunde påräkna någon säker fristad bland menniskorna, tog han [ band II, 133 ]sin tillflykt till den trofaste Guden och fröjdade sig öfwer Hans beskydd. Se 1 Sam. 23: 19.

3. Hjelp mig, Gud, genom ditt namn,* och skaffa mig rätt genom din makt. *Ps. 20: 2. Ps. 31: 4.

4. Gud, hör min bön; förnim min muns tal.

5. Ty stolte sätta sig emot mig, och wåldswerkare stå efter min själ; och hafwa icke Gud för ögon.* Sela. *Ps. 10: 4. Ps. 86: 14.

6. Si, Gud står med mig; HERren uppehåller min själ.

7. Han skall betala mina fiender det onda; förstör dem genom din trohet.

8. Så will jag göra dig ett glädjeoffer; och tacka, HERre, ditt namn, att det så trösteligt är.

9. Ty du hjelper mig utur all min nöd; att mina ögon måga på mina fiender lust se.* *1 Sam. 23: 26, [et]c. Ps. 58: 11.

Den största lust, som de fromma möjligen kunna få se på sina fiender, är då fienderna blifwa öfwerwunne af Guds omwändande nåd, så att de med förödmjukelse och bön wända sig till den himmelske Öfwerstepresten och Konungen, Christus, och ingå i himmelriket. Dernäst är det för Guds barn en lust, då de få se mörkrets wälde och de ondas makt förminskas, så att Guds rike kan blomstra och utwidga sig. En gång blifwa alla Guds barn frälsta ur all nöd.

55. Psalm.

Bön emot falska bröder.

En underwisning Davids,* till att föresjunga på strängaspel. *2 Sam. 15 cap.

2. Gud, hör min bön; och fördölj dig icke för mitt bedjande.

3. Akta uppå mig, och hör mig, huru jemmerligen jag klagar och gråter.

4. Att fienden så ropar, och den ogudaktige tränger; ty de wilja komma mig på skada, och äro mig swårligen wrede.

5. Mitt hjerta ängslas i mitt lif; och dödens fruktan är fallen uppå mig.

6. Fruktan och bäfwande är mig uppå kommet; och grufwelse hafwer öfwerfallit mig.

7. Jag sade: O! hade jag wingar såsom dufwor, att jag måtte flyga, och någorstädes blifwa.* *Jer. 9: 2.

Under swår förföljelse af fiender med en förrädare i spetsen, som förut warit en wän, önskar David att hafwa dufwowingar för att kunna söka en säker tillflyktsort. Allt detta fick David för sin egen person erfara, och Guds folk får i alla tider erfara detsamma dels i andeligt, dels i lekamligt hänseende. Och då de ansättas af fienderna, af anfäktelser eller swåra frestelser, önska de alltid att med trons dufwowingar kunna fly till den rätta fristaden, till Jesu kors och till Hans härlighets thron, dit inga fiender kunna följa med. Der lindras all sorg, der förlora frestelserna sin makt.

8. Si, så wille jag draga mig långt bort, och blifwa i öknen. Sela.

I öknen, i pröfning och ensamhet är det ofta godt för själen att wara, för att i stilla betraktelse och bön utrustas med Herrans kraft och beredas till den strid, som i det yttre lifwet förestår. I fyratio år bereddes Israels folk uti öknen till lifwet i Canaans land, som war så helt annorlunda än lifwet i Egypten. I fyratio dagar wistades wår Frälsare sjelf i öknen, innan Han egentligen började den offentliga werksamhet, som hörde till Hans medlarekall.

9. Jag wille skynda mig, att jag måtte undkomma för storm och owäder.

Storm och owäder äro icke blott nöd och förföljelser af yttre fiender, utan inre stormar, sjätsqwal och anfäktelser.

10. Gör, HERre, deras tungor oens, och låt dem förgås; ty jag ser orätt och trätor i staden.

Med staden menas hela det stora Babylon, hela de ogudaktigas folk i dess gemensamma sträfwande att upprätta och stadfästa syndens och dödens rike i denna werlden. Men såsom uti Babylon tungomålen blefwo oense, så att menniskor icke kunde bygga det torn, som skulle räcka upp i himmelen, så gör ock Herren fortfarande de ogudaktigas råd om intet genom deras egen förbistring. Då Jerusalem och Judafolket affallit, så war det ett Babylon, och till slut kallas den affälliga christenheten Babylon. Uppb. 18: 2.

11. Sådant går dag och natt allt omkring inom hans murar: möda och arbete är derinne.

12. Orätten regerar derinne; lögn och bedrägeri wänder icke igen uppå hans gator.

13. Om min fiende skämde mig, wille jag det lida; och om min hatare trugade mig, wille jag gömma mig bort för honom.

14. Men du är min stallbroder, min skaffare, och min kände wän.* *2 Sam. 16: 23. Matth. 26: 14.

15. Wi som wänligen umgingos inbördes med hwarannan, wi wandrade i Guds hus tillhopa.

Så hade Achitophel warit Davids wän, under det lyckan gynnade David, men sedan wisade [ band II, 134 ]sig denne wän såsom en förrädare. Och hwilken outsäglig pina måste det hafwa warit för Davids hjerta, att hans egen son gjorde uppror emot honom! Så blef ock Jesu egen lärjunge Judas Hans förrädare, och så har Christi församling här i tiden alltid förrädare inom sitt eget sköte, så länge ogräset wäxer bland hwetet. För wår Frälsares ömma hjerta måste det hafwa warit outsägligen pinsamt att blifwa hatad och förrådd af en ibland sina få lärjungar, som Han kallade det förlorade barnet, Joh. 17: 12, ty Han hade älskat honom såsom ett barn.

16. Döden öfwerfalle dem, och fare sig lefwande uti helwetet; ty all skalkhet är uti deras hop.

Såsom prophet förkunnar David här de ogudaktigas undergång, såsom Mose förkunnade, att Korah, Dathan och Abiram och deras hop skulle blifwa uppslukade af jorden. 4 Mos. 16: 3033. Ibland blifwa de ogudaktiga hastigt straffade, och till slut går en dylik straffdom öfwer Guds rikes fiender, som fordom öfwer Korah. Es. 66: 24.

17. Men jag will ropa till Gud; och HERren skall hjelpa mig.

18. Om afton, morgon* och middag will jag klaga och gråta; så skall Han höra min röst. *Ps. 5: 4. Dan. 6: 10.

19. Han förlöser min själ ifrån dem, som wilja till werka med mig, och skaffar henne ro: ty de äro månge emot mig.

20. Gud skall höra det och späka dem, den alltid blifwer. Sela. Ty de wända sig icke, och frukta Gud icke.

21. Ty de lägga sina händer uppå Hans fridsamma; och ohelga Hans förbund.

22. Deras mun är halare än smör, och hafwa dock örlig i sinnet; deras ord äro lenare än olja, och äro dock bar swärd.* *Ps. 57: 5. Ps. 59: 8.

23. Kasta din omsorg uppå HERran, Han skall försörja dig;* och skall icke låta den rättfärdiga i oro blifwa till ewig tid. *Ps. 37: 5. Matth. 6: 25. Luc. 12: 22. 1 Pet. 5: 7.

Midt under böneropen får själen erfara en uppmuntrande bönhörelse, ett swar på sin bön i hjertats djup, med uppmaning att kasta all omsorg på Herran, med ett säkert löfte om Hans wård och beskydd. Se Matth. 6: 25. 1 Pet. 5: 7. Så barmhertig är Herren, att Han först gifwer bönhörelse i hjertat under sjelfwa bönen och derefter bönhörelse genom sådan hjelp och förlossning, som länder till själens sanna wälfärd.

24. Men, Gud, du skall nederstörta dem uti den djupa kulan; de blodgiriga och falske* skola icke komma till sin halfwa ålder; men jag hoppas uppå dig. *Ps. 5: 7.

Se v. 16. Den djupa kulan ör fördömelsen.

56. Psalm.

Bön emot förföljare.

Ett gyllene klenodium Davids, till att föresjunga, om den stumma dufwan ibland de främmande, då de Philisteer grepo honom i Gath.* *1 Sam. 21: 10. Ps. 34: 1.

En beskrifning om Guds hemlighetsfulla wägar, på hwilka Han förer sina utwalda, kallas här ett gyllene klenodium, eller en förborgad skatt. Den stumma dufwan är en bild af hwar och en menniska, som har börjat wandringen till himmelen, och som således är en främling på jorden; ty den menniskan kan icke förswara sig sjelf mot hela den otrogna werlden, utan måste wara stilla och förbida Herrans hjelp. Se 1 Sam. 21: 12 och följande.

2. Gud, war mig nådelig, ty menniskor wilja nedersänka mig; dagligen strida de och tränga mig.

3. Mina fiender nedersänka mig dagligen: ty många strida emot mig högmodeligen.* *Ps. 3: 2.

Nedersänka mig, d. ä. undertrycka, med åstundan att nedsänka den förföljda i grafwen.

4. När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.

5. Jag will prisa Guds ord; på Gud will jag hoppas och intet frukta mig; hwad skulle något kött* göra mig? *2 Chrön. 32: 8. Ps. 78: 39. Ps. 118: 6. Jer. 17: 5. Ebr. 13: 6.

Kött är allting förgängligt. Guds folk behöfwer aldrig att frukta för någonting, som hörer till den förgängliga werlden; ty de hafwa Guds Ande, och Anden är starkare än allt kött. Allt kött är hö, höet torkar bort, blomstret förwissnar. men wår Guds ord blifwer ewinnerligen. Es. 40: 6–8.

6. Dagligen strida de emot mina ord; alla deras tankar äro att de må göra mig ondt.

7. De hålla tillhopa och wakta, och taga wara uppå mina hälar, huru de min själ gripa måga.

8. Hwad de ondt göra det är allaredo tillgifwet (säga de); Gud störte sådana menniskor neder utan all nåd.

De ogudaktige äro wanligtwis så förblindade, att då de göra ondt emot Guds folk, så tro de sig göra Gud en tjenst dermed, och att intet straff är att wänta. Denna blindhet är i sig [ band II, 135 ]sjelf ett bewis på Guds wrede, som är öfwer dem, så att Han undandragit dem sin Andas ljus och låtit samwetet tystna. 1 Mos. 6: 3. De störta sig alltså sjelfwa i synd och förtappelse.

9. Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel: utan twifwel räknar du dem.

Räkna min flykt, d. ä. räkna min flykts dagar och stunder. Lägel. d. ä. skinnsäck, hwaruti olja, win och allahanda waror plägade förwaras, hwilket ännu är brukligt i Österlanden. Det war också ett bruk i forntiden, att de, som sörjde öfwer en kär bortgången wäns hädanfärd, samlade sina tårar i en flaska, som den döde fick med sig i grafwen såsom det sista bewis på sina närmastes kärlek och ömhet. Sådana flaskor finner man ännu i gamla grafwar, och de äro merändels gjorda af ler, såsom wanligt krukmakarearbete. De frommas tårar, under det de bära korset i Jesu fotspår, äro alla räknade i himmelen. De äro ett utsäde, som bär frukt för tiden och för ewigheten.

10. Då måste mina fiender tillbaka wända: när jag ropar, förmärker jag, att du min Gud är.

11. Jag will prisa Guds ord; HERrans ord will jag prisa.

12. Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hwad kunna menniskor göra mig?

13. Jag hafwer gjort dig löfte,* Gud, att jag dig tacka will. *Ps. 66: 13.

14. Ty du hafwer frälst min själ ifrån döden, mina fötter ifrån fall; att jag må wandra för Gudi uti de lefwandes ljus.* *Ps. 116: 8, 9.

De lefwandes ljus, d. ä. lifwet i nådens tid och isynnerhet Guds Andas ljus, hwaruti Guds barn lefwa. Solens ljus är nödwändigt för allt lefwande på jorden, men ännu nödwändigare är nådesolens ljus för alla ljusens barn, ty deras lif utslocknar i samma ögonblick, de skiljas från nådens sol. Hwarje räddning ifrån timlig fara eller lekamlig död är för Guds barn en pant och försäkran på Guds beskyddande wård om deras andeliga lif. Såsom David war i landsflykt bland Philisteerna, så är det närwarande tillståndet i Christi församling likt en landsflykt; ty de som höra till Messie rike äro alltid omgifne af fiender, isynnerhet af osynliga fiender, och de behöfwa derföre alltid att på samma sätt som David söka beskydd hos sin himmelske Konung. När de ropa, få de förnimma, att Herren är deras Gud, v. 10.

57. Psalm.

Emot de grufliga fiender.

Ett gyllene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke borta blef, då han för Saul flydde in i kulan.* *1 Sam. 22: 1; cap. 24: 4. Ps. 142: 1.

Denna Psalm diktades, då David war uti en stor nöd och lifsfara, då konung Saul förföljde honom och ifrigt traktade efter hans lif. Se 1 Sam. 22: 1 och 24: 4.

2. Gud, war mig nådelig, war mig nådelig; ty uppå dig tröstar min själ, och under dina wingars skugga hafwer jag tillflykt,* till dess att det onda går öfwer. *Ps. 17: 8. Ps. 36: 6. Ps. 91: 4.

Wid nådastolen under Cherubims wingar är den trogna själens fristad. Ebr. 4: 16.

3. Jag ropar till Gud den Allrahögsta; till Gud, den på min jemmer en ända gör.* *Ps. 138: 8.

4. Han sänder af himmelen, och hjelper mig ifrån mina förtryckares försmädelse. Sela. Gud sänder sin godhet och trohet.

5. Jag ligger med min själ ibland lejon; menniskors barn äro lågor; deras tänder äro spjut och pilar, och deras tungor skarpa swärd.* *Ps. 55: 22. Ps. 59: 8.

Att Guds rikes fiender liknas wid wilddjur är i den Heliga Skrift ett wanligt sätt att framställa deras wilda, tanklösa wäsende och deras brist på andeligt sinne och lif. Se Ps. 22. Lågor: lågor eller flammor är en annan bild af fienderna, emedan syndens och de onda begärens helwetesbrand glöder i deras själ och stundom uppflammar i förtärande lågor.

6. Upphöj dig, Gud, öfwer himmelen; och din ära öfwer all werlden.

Bewisa din gudomliga makt i himmelen och din härlighet i hela werlden.

7. De ställa för min gång nät, och nedertrycka min själ; de gräfwa för mig en grop, och falla sjelfwe deruti.* Sela. *Ps. 7: 16. Ps. 9: 16. Ps. 35: 7.

8. Mitt hjerta är redo, Gud, mitt hjerta är redo, att jag skall sjunga och lofwa.* *Ps. 108: 2.

9. Waka upp min ära,* waka upp psaltare och harpor; bittida will jag uppwaka. *Ps. 30: 13.

10. HERre, jag will tacka dig ibland folken; jag will lofsjunga dig ibland hedningarna.

11. Ty din godhet är så widt som himmelen är; och din sannfärdighet så widt som skyarna gå.* *Ps. 36: 6. Ps. 108: 5.

[ band II, 136 ]12. upphöj dig, Gud, öfwer himmelen, och din ära öfwer all werlden.

Se v. 6. Under sin flykt war David nödsakad att på wissa tider uppehålla sig i kulor och ödemarker. Så hafwa många af Guds folk ofta warit nödsakade, att gå elände i öknar och i berg och i skrefwor och i jordkulor. Ebr. 11: 38. Och ännu tillstunda sådana tider. Men detta ökenlif är här en yttre bild af det andeliga mörker, det inre ökenlif, som Guds folk ofta måste erfara, då själen är liksom en mörk kula, der nådesolens ljus icke förnimmes. De behöfwa i denna belägenhet alltid att wända trons blick till Herran och bedja såsom David; och lycklige äro de, om de äfwen i denna dunkelhet kunna ropa med en waken själ. v. 8, och säga såsom han: mitt hjerta är redo, Gud! mitt hjerta är redo, att jag skall sjunga och lofwa.

58. Psalm.

Emot belackare.

Ett gyllene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke förgicks.* *Ps. 57: 1.

Att han icke förgicks, grt. (Ps. 57: 1): Att han icke borta blef. Orden antyda en melodi, efter hwilken dessa Psalmer skulle sjungas. Så äfwen Ps. 59 och Ps. 75.

2. Ären I då dummar, att I icke tala wiljen hwad rätt är? och döma hwad likt är,* I menniskors barn? *Ps. 82: 2.

Hwad rätt och lika eller rättwist är. Se Col. 4: 1.

3. Ja, af blotta ondska gören I orätt i landet; och följen efter med edra händer, och gören öfwerwåld.

4. De ogudaktige äro afwoge af moderlifwet,* de ljugare fara wille allt ifrån moderlifwet. *Es. 48: 8.

5. De rasa, såsom en orm rasar; såsom en döf huggorm, den sitt öra tillstoppar;

6. Att han icke skall höra* tjusarens röst; beswärjarens, den wäl beswärja kan. *Jer. 17: 23. Hes. 12: 2. Ap. G. 7: 57.

Äfwen den minsta huggorm kan med sitt bett åstadkomma en menniskas död, då den är af det giftigaste slaget. Det war på den tiden och är ännu brukligt i Österlanden, att beswärja ormar. De tjusas med pipande, de uppresa hufwudet och röra det i en wiss takt efter pipan. Så länge detta warar, är huggormen icke farlig, men så snart pipandet upphör, måste ormtjusaren akta sig wäl, ty då blifwer ormen uppretad. Så snart en huggorm är uppretad, kan han icke lätteligen tjusas, det är såsom om han då wore döf eller tillstoppade sin öra för dessa ljud. Detta är en träffande bild af de ogudaktiga, som wäl hållas uti ett slags tjusning och kunna wisa sig glada och milda, wänliga och äfwen wälgörande till en tid, så länge en wiss tjusning af naturlifwets mildare ljud intager hjertat; men syndagiftet och mordandan ligga slumrande i själens djup, och förr eller sednare wisa de sig såsom ett ormens yngel, Matth. 3: 7, såsom en andetig afföda af den, som är en mandråpare af begynnelsen. Joh. 8: 44.

7. Gud, sönderbryt deras tänder* i deras mun; sönderslå, HERre, oxlatänderna af de unga lejon. *Ps. 3: 8.

8. De skola förgås såsom watten,* det bortflyter; de skjuta med sina pilar,† men de gå sönder. *Job 14: 10, 11. †Ps. 64: 4, 5, 8.

9. De förgås, såsom en snigel försmäktas; såsom en qwinnas otidiga börd* se de icke solen. *Job 3: 16.

Snigeln eller landtsnäckan, som förtärer sig sjelf, under det den framkryper på marken, är en träffande bild utaf alla de menniskor, som icke hafwa något andeligt lif, utan älska werlden och de ting, som i werlden äro; de förtära sina naturliga krafter under den jordiska wandringen, deras själ kryper på marken, arbetar i stoftet och torkar bort. Och såsom en otidig börd icke får se denna werldens ljus, så få de aldrig se den tillkommande werldens ewiga ljus, utan lefwa med ett halft lif några ögonblick här i tiden och skynda bort i den ewiga natten!

10. Förr än edra törnen på busken mogne warda, skall wreden i wäxten bortrycka dem.

Grt.: Förr än edra grytor märka törnet skall Han i storm bortrycka det, antingen det, (grytans innehåll) är rått eller kokadt. I Österlanden finnas icke wärdshus, allraminst i öknarna, utan de resande upptända eld i öknen af de törnen, som der wäxa, och koka öfwer denna eld sin mat; men stundom kommer en häftig hwirfwelwind och borttrycker både grytan med det som deruti är och de torra brinnande törneqwistar, som ligga derunder. Detta är en ganska målande beskrifning öfwer de ogudaktigas företag och den owäntade utgång, som så ofta bedrager deras förhoppningar. Synden brinner i deras hjertan, begärelsernas törne är eldämnet; i sina tankar och företag sammankoka de allahanda ogudaktiga planer, hwarmed de wilja bereda sig en efterlängtad måltid, en syndig njutning, och hastigt kommer öfwer dem döden eller någon straffdom och gör på alltsammans en förskräcklig ända.

11. Den rättfärdige skall glädja* sig, när han en sådan hämnd ser; och skall twå sina fötter uti den ogudaktigas blod. *Ps. 54: 9.

Med denna beskrifning betecknas både fiendernas mängd och den swåra straffdomen. Hela beskrifningen fullbordas tid efter annan under Guds rikes tillwäxt på jorden, men syftar [ band II, 137 ]isynnerhet på den stora straffdom, som ännu skall komma. Uppb. 14: 19. Den eld af sprakande törnen, som de ogudaktige upptända, för att bringa sina onda afsigter till mognad, skall utsläckas, och den heliga eld, som Christus kom att upptända, skall då sprida sin milda ljus och sin lifgifwande wärme öfwer hela jorden!

12. Att man skall säga: Den rättfärdiga måste det ju njuta:* Gud är ju ännu domare† på jorden. *Ps. 37: 37. †Ps. 7: 12. 1 Thess. 1: 5.

Så snart Guds rike blifwer rådande, skola menniskorna både erkänna Guds rättfärdighet i Hans domar och underkasta sig Honom såsom den rätte domaren.

Hela Psalmen är en bildrik och gripande framställning af himmelriket på jorden både i förnedringstillståndet under korset, och i segren, upphöjelsen och härliggörelsen.

59. Psalm.

Emot förföljare.

Ett gyllene klenodium Davids, till att föresjunga: att han icke borta blef, då Saul sände bort, och lät bewara hans hus, på det att han måtte dräpa honom.* *1 Sam. 19: 11.

2. Fräls mig, min Gud, ifrån mina fiender; och beskydda mig för dem, som sig emot mig sätta.

Både wid denna och andra dylika Psalmer måste wi betänka, att David är en förebild både af församlingen och af Christus sjelf. Såsom Saul och andra fiender traktade efter Davids lif, så söker också själafienden, denna werldens förste, att förstöra de trognas andeliga lif, 1 Pet. 5: 8, 9, och frestade äfwen Christus, för att om möjligt störta Honom, såsom den förste Adam, i andelig död. Se Matth. 4: 1–10. Dagligen behöfwa wi derföre bedja de böner, som wi i Psalmerna lära; ty wi omgifwas beständigt af fiendens försåt och list.

3. Fräls mig ifrån de ogerningsmän; och hjelp mig ifrån de blodgiriga.

4. Ty si, HERre, de wakta efter min själ: de starke församla sig emot mig, utan min skuld och missgerning.

5. De löpa utan min skuld och bereda sig: waka upp, och möt mig, och se der till.

6. Du, HERre, Gud, Zebaoth, Israels Gud, waka upp, och hemsök alla hedningar: war ingen nådelig* af dem, som sådana förstockade ogerningsmän äro. Sela. *Jer. 7: 16.

War ingen nådelig af dem: ”Låt dig icke behaga deras onda uppsåt, och hjelp icke, att deras ondska må hafwa framgång." L.

7. Om aftonen låt dem ock tjuta igen såsom hundar; och löpa omkring i staden.

I Österlanden finnas i städerna en mängd hundar, som icke hafwa någon egare, och de löpa omkring hungrige och tjuta efter föda. De ogudaktige hungra efter föda för sina syndalustar. Synden är såsom en hunger och törst efter de ting, som kunna tillfredsställa ögonens begärelse, köttets begärelse och det högfärdiga sinnet, och denna hunger och törst wisar sig ofta deruti, att de motarbeta Guds rike och förfölja Guds folk. Såsom ett lejon hungrar och törstar efter sitt bytes kött och blod, så hungrar och törstar satan efter att förderfwa Christus och Hans rike, och fienden upptänder en brand af denna hunger och törst i otrons barn, i hwilka han werkar. Eph. 2: 2. Derföre beder David, att denna de ogudaktigas hunger aldrig måtte blifwa tillfredsställd. Då fienderna sökte David och traktade efter hans lif, men icke funno honom, så woro de uti sitt djuriska hat och i sin förargelse öfwer den felslagna förhoppningen förnedrade i sin själ till likhet med hungriga hundar.

8. Si, de tala med hwarannan; swärd äro i deras läppar:* ho skulle det höra? *Ps. 55: 22. Ps. 57: 5. Ps. 120: 4.

Ho skulle det höra? säga de. De tänka icke på Gud, som ser och hörer allting.

9. Men, HERre, du skall le åt dem; och bespotta* alla hedningar. *Ps. 2: 4.

10. För deras makt håller jag mig intill dig: ty Gud är mitt beskärm.

11. Gud bewisar mig rikeligen sin godhet; Gud låter mig lust se på mina fiender.

12. Dräp dem icke, att mitt folk icke förgäter det; men förströ dem med din makt, HERre, wår sköld; och nederslå dem.

Denna bön har ett dubbelt ändamål, dels att de obotfärdiga må hafwa rum till bättring, dels att de trogna under förföljelsen och striden må så mycket mera tillwäxa i tron och mogna för himmelen. Så beder Christus om nådetidens förlängande för de oomwända, Luc. 13: 7–9, och på samma sätt skola alla Guds barn bedja för sina fiender och för alla oomwända, att de måtte frälste warda, om de kunde bewekas till bättring och tro. Wi böra också komma ihåg, att äfwen de oomwända mot sin wilja måste tjena Guds rike, och de äro på många sätt till stor nytta för Guds folk. Derföre beder David icke om deras hastiga utrotande, utan blott att de onda icke måtte få öfwerhanden.

13. Deras lära är allsamman synd, och blifwa fast i sin högfärd; och predika intet annat än bannor och motsägelse.

Allt hwad de lära är idel synd, de öro insnärjde och fångna i sitt stolta sinne, 2 Tim. 2: 26; efter egna inbillningar uppgöra de sig en [ band II, 138 ]egen salighetswäg och häda och motsäga Guds heliga ord och framhärda i högfärd och egen rättfärdighet.

14. Förgör dem utan all nåd, förgör dem, så att de icke mer äro: och besinna måga, att Gud är rådande i Jacob, öfwer all werlden. Sela.

Denna vers motsäger icke v. 12, utan förkunnar, att de, som, under det Gud i långmodighet skonar dem och kallar dem till bättring, dock icke omwända sig, slutligen skola förgås i sina synder, så att de öfrige måste besinna, att Gud är Domaren. Matth. 25: 3146.

15. Om aftonen låt dem ock tjuta igen såsom hundar; och löpa omkring i staden.

16. Låt dem löpa hit och dit efter mat, och tjuta, om de icke mätte warda.* *Es. 8: 21, 22. Am. 8: 11.

17. Men jag will sjunga om din makt, och lofwa om morgonen din godhet: ty du är mitt beskärm och tillflykt i min nöd.

18. Jag will lofsjunga dig, min tröst: ty du, Gud, är mitt beskärm, och min gunstige Gud.

Guds barmhertiga omsorg om de trogna, Hans långmodighet mot de obotfärdiga och den slutliga domen öfwer alla Guds rikes motståndare lära wi i denna Psalm känna såsom föremål för församlingens bön.

60. Psalm.

Bön för Guds församling.

Ett gyllene klenodium Davids, till att föresjunga, om ett gyllene rosenspann, till att lära;* *Ps. 80: 1.

Om ett gyllene rosenspann, grt.: Om wittnesbördets lilja. Detta war namnet på en melodi, efter hwilken denna Psalm skulle sjungas. Ett gyllene klenodium kallas denna Psalm, emedan den är en härlig bön till att alltid bedja i Guds församling i alla tider under striden mot fienderna. Se Ps. 16: 1. Den skall gömmas i hjertat såsom kosteligt guld.

2. Då han stridt hade med de Syrer i Mesopotamien, och med de Syrer af Zoba: då Joab omwände, och slog de Edomeer i saltdalen, tolf tusen.* *2 Sam. 8: 3; cap. 10: 7. 1 Chrön. 18: 3, [et]c.

Se 2 Sam. 8: 3. 1 Chrön. 18. Då Edomiterna gjorde uppror, blefwo de åter af David underkufwade genom fältherren Joab; men Abisai hade förut slagit aderton tusen af dem.

3. Gud, du som oss bortdrifwit och förstrött hafwer, och war wred, trösta oss igen.

Kriget war swårt, och lyckan i början omwexlande. I nöden flyr David med sitt folk till Herren, den starke hjelten i Israel.

4. Du, som jorden hafwer berört och remna låtit; hela hennes refwor, den så förfallen är.

En olycka i detta krig jemföres här med en stark jordbäfning, hwaraf jorden remnat. Så stor som wid en sådan jordbäfning war nu rikets fara och folkets förskräckelse.

5. Ty du hafwer bewist ditt folk ett hårdt ting: du hafwer gifwit oss en dryck win,* att wi omkull falla måste. *Ps. 75: 9. Es. 51: 1722. Jer. 25: 15, 16.

Kalk med win eller annat innehåll är en i Skriften ofta förekommande bild af de skickelser och den lott, som af Guds försyn åt menniskan beredes eller iskänkes. Kalken är stundom en bild af lycka, glädje och fröjd, Ps. 16: 5 grt., men merändels betecknar den lidande, sorg och bedröfwelse. Här är en dryck win bild af en för hjertat nedslående och för frimodigheten döfwande motgång.

6. Men du hafwer dock gifwit ett tecken dem, som dig frukta: hwilket de uppreste, att de skulle säkre wara. Sela.

Tecken, grt.: banér. Gud gifwer alltid åt sitt folk under de swåraste pröfningarne wissa tecken, hwarigenom tron stärkes och deras hopp om seger lifwas och widmakthålles. Christus sjelf är sin kyrkas banér, Hans kors är församlingens segertecken, som aldrig förlorar sin kraft att ingifwa sann förtröstan och werkligt hjeltemod. Es. 11: 10.

7. På det dina wänner skola förlöste warda: så hjelp nu med din högra hand, och hör oss.* *Ps. 108: 7.

8. Gud talar i sin helgedom: dess gläder jag mig; och will dela Sichem, och afmäta Succoths dal.

Sichem hade afsöndrat sig ifrån Davids rike under Isboseth, Sauls son, och äfwen Succoth på andra sidan Jordan. Dessa twå besittningar nämnas i stället för allt det land, som åt patriarken Jacob blifwit utlofwadt, och David uttalar här, i förtröstan på Herran, sin konungsliga föresats, att såsom en del af Hans rike intaga, utmäta och utdela dessa länder.

9. Gilead är min, min är Manasse; Ephraim är mitt hufwuds makt: Juda är min förste.

Här framställes ännu tydligare och mera omfattande landet på båda sidor om Jordan, såsom tillhörande Davids rike.

10. Moab är mitt twättekar; mina skor sträcker jag utöfwer Edom: Philistea fägnar mig.* *2 Sam. 8: 1, 2, 14. Ps. 15: 44.

Twättekar m. m. d. ä. Moab måste tjena mig. Edom hafwer jag lagt under mina fötter: Philistea hyllar mig såsom sin konung.

[ band II, 139 ]11. Ho will föra mig uti en fast stad? Ho leder mig in till Edom?

Den fasta staden i Edom war den nästan otillgängliga bergstaden Selah, som i sednare tider kallades Petra, hufwudstaden i Edom. Den war omgifwen af höga branta berg, och der är ännu en stor mängd af lemningar efter byggnader, som måste hafwa warit ofantligt stora och praktfulla. Edoms folk, Esaus efterkommande, hörde till Israels mäktigaste fiender. Davids bön, att alla hans rikes fiender måtte blifwa besegrade och honom lydige, är i andelig mening den bön af Davids Son, den himmelske segerhjelten, att alla Hans rikes fiender måtte blifwa besegrade genom Evangelium, och införlifwade med himmelriket.

12. Skall icke du göra det, Gud, som oss bortdrifwer; och icke utdrager, Gud, med wår här?

Äfwen under stridens dunkla tider, då det synes såsom om Gud hade bortdrifwit sin församling ifrån sitt ansigte, skola wi lära att förtrösta på Honom och bedja om Hans bistånd.

13. Skaffa oss bistånd i nöden; ty menniskors hjelp är fåfäng.* *Ps. 56: 5. Jer. 17: 5.

14. Med Gudi wilja wi mäktiga ting göra: Han skall underträda wåra fiender.

Se Ps. 33: 16. Ps. 110. Phil. 2: 9–11. Eph. 6: 10–17. Christus är Konungen, och församlingen är den stridande hären, som kämpar under Hans fana och beder om seger i Hans kraft. Gud gaf åt David herrawälde öfwer alla hans fiender. Christus skall upprätta sitt rike bland alla folk!

61. Psalm.

Bön för öfwerheten.

En Psalm Davids, till att föresjunga på strängaspel.

Se Ps. 4: 1.

2. Hör, Gud, mitt rop, och akta uppå min bön.

3. Här nere på jorden ropar jag till dig, när mitt hjerta i ångest är:* för mig dock uppå en hög klippa. *Es. 26: 16.

Här nere på jorden, grt.: Här ifrån landets ända, ifrån en gränsort i det Judiska landet, dit David hade flytt för sina fiender.

4. Ty du är min tillflykt;* ett starkt torn för mina fiender. *Ords. 18: 10. Nah. 1: 7.

Klippa (v. 3) och torn (v. 4) betyda beskydd och säkerhet.

5. Jag will bo uti din hydda till ewig tid; och min tröst hafwa under dina wingar.* Sela. *Ps. 27: 5.

Se Ps. 27: 4, 5.

6. Ty du, Gud, hörer mina löften: du lönar dem wäl, som ditt namn frukta.

Du lönar m. m., grt.: Du gifwer mig deras arfwedel, som ditt namn frukta.

7. Du gifwer konungen långt lif, att hans år wara ifrån slägte till slägte,

Se Ps. 2: 6. Den himmelske Konungens lif warar ifrån slägte till slägte, alltid och ewinnerligen, och till detta ewiga lif förer Han sin församling.

8. Att han må ewigt för Gud sittande blifwa; bewisa honom godhet och trohet, att de bewara honom.* *Ps. 40: 12.

Se Ps. 89: 37.

9. Så will jag lofsjunga ditt namn ewinnerligen. att jag må betala mina löften dagligen.* *Ps. 66: 13. Ps. 116: 14.

Guds folks lofsång är ewig såsom det lif, som den himmelske Konungen gifwer.

Under de lidanden, som Christi församling måste genomgå, kan den lofsjunga Herran, emedan den har en Konung, som lefwer ewinnerligen, hwilkens rike är ewigt och hwilken ingen kan störta från thronen.

62. Psalm.

Om rätt och falsk förtröstan.

En Psalm Davids, för Jeduthun,* till att föresjunga. *Ps. 39: 1.

För Jeduthun, se Ps. 39: 1.

2. Min själ wäntar allenast i stillhet efter Gud, den mig hjelper.

3. Ty Han är min tröst, min hjelp, mitt beskärm; att intet ondt skall omstörta mig, ehuru stort det ock är.

4. Huru länge gån I så alle enom efter? Att I mågen dräpa honom, såsom en lutande wägg, och en remnad mur.

En lutande wägg och en remnad mur äro lätta att kullkasta och kunna lätt falla. De, som icke känna Herrans starkhet, inbilla sig, att Hans rike och Hans folk likaså lätt skola kunna störtas.

5. De tänka allenast huru de måga förtrycka honom; winnlägga sig om lögn, gifwa goda ord; men i hjertat banna de.* Sela. *Ps. 28: 3.

6. Men min själ wäntar allenast efter Gud: ty Han är mitt hopp.

7. Han är min tröst, min hjelp, och mitt beskärm,* att jag icke faller. *Ps. 18: 3.

8. När Gudi är min salighet, min ära, min starkhets klippa; mitt hopp är till Gud.

[ band II, 140 ]9. Hoppens uppå Honom alltid; I folk, utgjuter edert hjerta för Honom: Gud är wårt hopp. Sela.

10. Men menniskorna äro dock ju intet; de myndige fela ock; de wäga mindre än intet,* så månge som de äro. *Ps. 39: 6. Es. 40: 1517. Dan. 5: 27.

Alla menniskor. både de ringa och de högt uppsatte, wäga mindre än intet inför Gud; ty de äro alle dödlige och de äro syndare, som icke blott sakna förtjenst och äro owärdige till belöning, utan de hafwa med sina synder förtjent att straffas. (En menniska, som ingenting har men ändå är skuldsatt, eger mindre än intet i förmögenhet.) Att sätta sin tillit till menniskor är derföre dåraktigt; ty i de flesta fall kunna de intet hjelpa, och alltid är hjelpen owiss. Stundom gifwa de goda ord, men i deras hjertan är af naturen lögn och hal.

11. Förlåter eder icke uppå orätt och öfwerwåld; håller eder icke till sådant, det intet wärdt är: faller eder rikedom till, så lägger icke hjertat deruppå. * *Job 31: 24. 1 Tim. 6: 17.

Det är dåraktigt att förlita sig på menniskors hjelp och beskydd, men ännu dåraktigare är det att förlita sig på orätt, öfwerwåld, rikedomar och all slags fåfänglighet.

12. Gud hafwer ett ord talat; det hafwer jag ofta hört, att Gud allena mäktig är.

Jag är Herren din Gud. 5 Mos. 5: 6. Detta ord, att Herren allena är den allsmäktige Guden, hörde Israel, så ofta lagen lästes, och detta ord böra wi alltid höra i wåra hjertan. Detta skall hjelpa oss, så att wi icke förtrösta på någonting annat än Honom allena, den Allsmäktige, helige och barmhertige! v. 10, 11.

13. Och du, HERre, är nådelig; och lönar hwarjom och enom, såsom han förtjenar.* *Job 34: 11. Ords. 24: 12. Jer. 32: 19. Matth. 16: 27. Rom. 2: 6. 1 Cor. 3: 8. Uppb. 22: 12.

Emedan Herren är både rättfärdig och allsmäktig, så har Han både wilja och makt att wedergälla hwarjom och enom efter hans gerningar, v. 12. 2 Cor. 5: 10.

Af denna psalm skall hela Guds församling och hwarje enskild trogen själ lära att i stilla bön söka sin tröst och sin kraft i umgängelse med Herran och i betraktelse öfwer Hans ord under all strid och bedröfwelse.

63. Psalm.

Rätt längtan till Guds hus.

En Psalm Davids, då han war i Juda öken.* *1 Sam. 22: 5; cap. 23: 14, 15.

2. Gud, du är min Gud, bittida* wakar jag upp till dig; min själ törstar† efter dig, mitt kött längtar efter dig, uti ett torrt och törstigt land, der intet watten är. *Ps. 5: 4. †Ps. 42: 2, 3. Ps. 84: 3.

Under det David war landsflyktig och uppehöll sig i öknen, diktades denna Psalm, som uttrycker själens törst och längtan efter Herran och efter delaktighet i gudstjensten i Herrans helgedom. Denna längtan war så stark, att äfwen kroppen kände den. Davids ökenlif war en bild af det ökenlif, som alla Guds barn på ett eller annat sätt måste genomgå under beredelsen till den rätta, den ewiga konungawärdigheten. Under detta ökenlif längta de efter Herrans helgedom, efter den fulla föreningen med Honom i Hans himmelska tempel. I ökenlifwet på jorden lider den trogna själen ofta andelig hunger och törst och längtar efter uppbyggelse, tröst och ett wederqwickande umgänge med sanna trogna, och långa tider kunna förekomma, utan att denna längtan blifwer tillfredsställd.

3. Der ser jag efter dig i din helgedom,* att jag måtte skåda din makt och ära. *2 Sam. 15: 25.

Att David war skiljd från sina närmaste anhörige, deröfwer klagar han icke, men deröfwer att han war skiljd ifrån Herrans helgedom.

4. Ty din godhet är bättre än lif; mina läppar prisa dig.

5. Der wille jag gerna lofwa dig, i mina lifsdagar, och upplyfta mina händer i ditt namn.

6. Det wore mitt hjertas fröjd och lust, då jag dig med glad mun lofwa skulle.

7. När jag mig i säng lägger, så tänker jag uppå dig; när jag uppwaknar, så talar jag om dig.

De trognas högsta glädje är Gud sjelf, och umgänget med Honom är deras wederqwickelse. Han är det käraste föremålet för deras tankar och känslor, då de nedlägga sig eller uppstå, så att hjertat talar med Honom både dag och natt.

8. Ty du är min hjelpare; och under dina wingars skugga* will jag fröjda mig. *Ps. 17: 8. Ps. 36: 8. Ps. 57: 2. Ps. 91: 4.

Wid nådastolen under Cherubims wingar är själens fröjd och frid, der äro hennes synder förlåtna, der är hon öfwerstrålad af härlighetens ljus. Se 2 Mos. 37: 9.

9. Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.

10. Men de stå efter* min själ till att öfwerfalla mig; de måste under jorden nederfara. *Ps. 17: 9.

[ band II, 141 ]De, som sätta sig upp emot den himmelske Öfwerstepresten och Konungen, måste slutligen förgås; Se 4 Mos. 16: 30, och de, som hata Guds folk, bewisa dermed sitt hat emot denne Konungen, som Guds folk tillbeder.

11. De måste falla i swärd, och räfwarne till lott blifwa.

Listiga menniskor liknas wid räfwar, Luc. 13: 32. De, som icke wilja tro sanningen, utan hellre tro lögnen, blifwa bedragne med kraftig willfarelse och fångas af arga och listiga förförare. 2 Thess. 2: 10, 11. Men bokstafligen går denna förutsägelse i fullbordan wid den straffdom, då en stor måltid skall beredas för jordens wilddjur. Uppb. 19: 17, 18.

12. Men konungen fröjdar sig i Gudi: den wid honom swär,* han skall prisad warda; ty de lögnmunnar skola tillstoppade warda.† *5 Mos. 6: 13. †Ps. 31: 19. Ps. 107: 42.

Att wid konungen edeligen bedyra det, som skulle bekräftas, war ett bruk i forntiden, som berodde derpå, att han war Herrans smorda och stod under Hans särskilda wård och beskydd, och det war dessutom ett tecken till trohet och lydnad. Den himmelske konungens undersåter hafwa icke något högre wittne än sin konung, på hwilket de kunna åberopa sig. Han är på en gång deras Konung och deras domare, och de wisa härmed, att de helt och hållet wilja lyda under Hans domsrätt. Den, som ärar Sonen, skall af Fadren äras.

Israel war i fyratio år i öknen. Christus war i öknen i fyratio dagar, Johannes Döparen, som war kallad att bereda wäg för Herran, lefde i öknen, och innan David kom på thronen, måste han genomgå swåra pröfningar i sin flykt på bergen och i öknarna. Allt detta afbildar tillika, att Christi församling här på jorden måste såsom uti en öken beredas till härligheten i det tillkommande lifwet. Under denna ökenwandring erhålla de trogna mera ljuflig tröst och kraft och frimodighet, ju mera de i andanom hafwa beständigt umgänge med Herran, och göra Davids betraktelser och böner till sina.

64. Psalm.

Emot belackare.

En Psalm Davids, till att föresjunga.

2. Hör,* Gud, min röst i min klagan, bewara mitt lif för den grufliga fienden. *Ps. 5: 2.

3. Förskyl mig för de ondas församling; för deras hop, som illa göra;

4. De der skärpa sina tungor såsom ett swärd, och skjuta med sina förgiftiga ord såsom med pilar;* *Ps. 11: 2.

5. Att de måga lönligen skjuta* den fromma; med hast skjuta de uppå honom utan all fruktan. *Ps. 58: 8.

6. De äro djerfwe med sina onda anslag; och talas wid, huru de snaror lägga wilja, och säga: Ho kan se dem?

Ho kan se dem, nemligen de fromma, eller bekymra sig om dem. De ogudaktige anse de fromma såsom wärnlöse och tro icke, att de hafwa något beskydd i himmelen, emedan de sjelfwe icke hafwa någon tro på himmelska ting. Förgiftiga ord äro dels smädeord, dels smicker och förförelseord, isynnerhet falsk lära.

7. De dikta skalkhet, och hålla det hemligen; de äro illfundige, och hafwa listiga skalkstycken före.

8. Men Gud skall hasteligen skjuta* dem, så att dem skall swida efter. *Ps. 21: 13.

Förrän de onda kunna utföra sina illfundiga afsigter, träffas de stundom af någon wredens pil, tillskickad af den domaren, på hwilken de icke tänka, stundom följa redan här i tiden Guds straffdomar på deras onda gerningar.

9. Deras egen tunga skall fälla* dem; så att dem bespotta skall hwar och en, som dem ser. *Ps. 7: 16. Ps. 9: 16.

De ogudaktige äro sjelfwe redskap till sitt eget och hwarandras straff och undergång; såsom också slutligen i den stora striden dessa fiender draga sina swärd mot hwarandra. Hes. 38: 21.

10. Och alla menniskor, som det se, skola frukta sig, och säga: Det hafwer Gud gjort; och förmärka, att det är Hans gerning.* *Ps. 94: 15. Rom. 9: 17.

11. De rättfärdige skola fröjda sig af HERranom, och förtrösta uppå Honom; och alla fromma hjertan skola deraf berömma sig.

Alla Herrans skickelser och domar äro wishet och sanning och förhärliga Hans namn. Alla rätthjertade fröjda sig öfwer allt hwad Han gör, och Hans under är deras berömmelse.

De obotfärdigas inre tillstånd, deras syftemål och afsigter emot Guds rike och deras slutliga undergång äro här tecknade, samt Guds folks förhållande i stridens och pröfningens tid. De trogna skola under pröfwotiden se på Jesum, Ebr. 12: 1, 2, lida med tålamod, förbida Herrans hjelp, bedja och icke förtröttas.

65. Psalm.

Tacksägelse för wälgerningar.

En Psalm Davids, för en wisa till att föresjunga.

Grt.: till öfwersta sångmästaren en lofsång Davids.

[ band II, 142 ]2. Gud, man lofwar dig i stillhet i Zion; och dig betalar man löfte.* *Ps. 61: 9. Ps. 66: 13.

Gud har befallt, att man icke blott skall bedja och åkalla Honom i nöden, utan prisa Honom för hjelpen. Detta är att betala löfte, de skola betalas med penningar af Konungens egen prägel, d. ä. med lof och tacksägelse werkade af Guds ande. Se 1 Pet. 1: 18.

3. Du hörer bön, derföre kommer allt kött* till dig. *Ps. 86: 9. Es. 43: 7.

Allt kött, d. ä. alla menniskor; — ja äfwen djuren på marken ropa till Herren, hwart och ett på sitt sätt.

4. Wår missgerning trycker oss hårdeligen;* förlåt oss wåra synder. *Ps. 38: 5.

En menniskas bön om hjelp i nöden blifwer alttid hörd, då den är förenad med syndabekännelse och bön om förlåtelse för Medlarens skull. Den Allsmäktige sjelf kan icke grundligen hjelpa en menniska i någon nöd förr, än Han fått hjelpa henne ur synden, som är källan till all nöd, och ingen begär Hans hjelp derur, som icke känner sin missgerning och nedtryckes af dess tyngd. Bekännelsen och förlåtelsen höra tillsammans. 1 Joh. 1: 9.

5. Säll är den du utwäljer och hafwer honom till dig, att han skall bo i dina gårdar; han hafwer en rik* tröst af ditt hus, det helga templet. *Ps. 36: 9.

Utwäljande betecknar ett nådawal. Nådawalet är af flera slag. Det war ett nådawal, att Abraham blef kallad att blifwa Guds folks stamfader, att Isaac wäldes framför Ismael, Jacob framför Esau och Israels folk framför alla andra folk i werlden till ett Guds arfwedelsfolk. Det är ett nådawal, att de christna folken blifwit kallade ur mörkret genom Evangelium framför de folk, som ännu äro hedningar. Det war ett nådawal, att Levi stam blef utwald att wara ett presterligt slägte och att såsom prester tjena Herran. Det war ett nådawal, att David blef kallad till konung öfwer Israels folk, och det är ett nådawal, då Han utwäljer en menniska till något särskildt kall uti sitt rike. För allt detta skola alla prisa Honom.

Ehuru Gud will, att alla menniskor skola frälste warda, och icke skapat någon till att blifwa ewigt förtappad, så wisar sig dock de benådades frälsning för deras ögon såsom ett nådawal, men de, som blifwa förtappade, känna det i sin förtappelse alltid såsom ett pinande qwal, att de förkastade kallelsen till bättring och gjorde om intet det nådawal, hwarmed Gud sökte dem, ty redan det, att man af Herran kallas, tillbjuder ett nådawal. Presternas, Leviternas och den fromma församlingens wistelse i Jerusalems helgedom war en bild af alla trognas andeliga tillbedjande i Herrans osynliga helgedom och slutligen i det oförgängliga templet. Uppb. 3: 12. Salig är den, som får ewigt bo i Hans gårdar!

6. Hör oss, efter den underliga rättfärdigheten, Gud wår salighet: du, som är allas hopp på jorden, och fjerran på hafwet.* *Es. 42: 4.

Grt.: Förunderligt bönhörer du oss uti rättfärdighet, wår salighets Gud m. m. Herrans bönhörelse är ofta förunderlig. Egentligen är hwarje bönhörelse ett underwerk, och dessa underwerk hafwa icke upphört i Guds församling ända till denna dag. Genom bönhörelserna uppenbarar Gud både sin barmhertighet och rättfärdighet, och det är Christi rättfärdighet, som är grundwalen till Guds barmhertighet emot syndare och till alla bönhörelsen. Icke hafwa alla menniskor på jorden det sanna hoppet, ty de känna icke Gud; utan ordens mening är, att utan Gud finnes icke något hopp för någon menniska på jorden.

7. Du, som bergen stadiga gör i sin kraft; och begjordad är med makt.

Jordens berg äro de fasta grundwalar, hwaraf jorden sammanhålles och som bestämma gränserna mellan land och haf. De äro liksom sinnebilder af Guds makt och Hans oföränderliga lagar; och så fast, som Han grundat bergen, har Han också grundat sin werldsstyrelse och sin regering öfwer menniskors barn, och att uppresa sig deremot är för menniskan likaså förgäfwes, som att försöka röra bergen af deras rum. Menniskor kunna blott (och det med mycket arbete) göra små gångar i bergens yta.

8. Du, som stillar hafwens fräsande,* dess böljors fräsande och folks buller. *Ps. 89: 10.

9. Att de, som wid de landsändar bo, skola förskräcka sig för dina tecken; du gläder allt det som röres, både om morgon och om afton.

Då hafwet brusar, kan ingen annan än Gud stilla det; också är det blott Han, som kan stilla bullrande folkskaror och bringa upproriska sinnen till lugn och ödmjuk stillhet (v. 9). Allt lif kommer af Herran; det, som lefwer, fröjdar sig, och denna fröjd är af Gud. Guds härliga skapelse kunna menniskorna betrakta i alla werldens ändar, om de wilja gifwa akt derpå, och en sådan betraktelse kan då hos dem wäcka förskräckelse för Hans tecken och lära dem den Allsmäktiges fruktan.

10. Du besöker landet, och wattnar det, och gör det mycket rikt; Guds källa* hafwer watten tillfyllest; du låter dess korn wäl trifwas; ty alltså brukar du landet. *Ps. 46: 5.

Guds källa, hwarutur det, som lefwer och wäxer på jorden, får watten tillfyllest, är outtömlig; hafwet och luften och underjordiska förråd äro mer än tillräckliga för alla tider och för alla wäsen, som behöfwa dem. Och så är det ewiga lifwets helsobrunn, den källa, hwarifrån [ band II, 143 ]alla andeliga krafter och all salighet flöda, outtömlig och tillräcklig för hwarje törstande själ i alla tider. Se Es. 55: 1.

11. Du wattnar dess fåror, och fuktar det upplöjdt är; med regn gör du det blött, och wälsignar dess wäxt.* *5 Mos. 11: 12. Ords. 10: 22.

12. Du kröner året med ditt goda; och dina fotspår drypa af fetma.

13. De boningar i öknen äro ock feta, så att de drypa;* och högarna äro allt omkring lustige. *Ps. 104: 10.

14. Hjordmarken är full med får, och dalarna stå tjockt med säd; så att man glädes derwid, och sjunger.

Denna psalm är efter den närmaste ordalydelsen en lofsång till Gud för Hans faderliga godhet i skapelsen, i uppehållelsen, i werldsregeringen, och för den årliga wälsignelsen på marken till menniskans uppehålle. Men all denna lekamliga wälsignelse öfwerträffas wida af den andeliga wälsignelsen, som Herren skänker i sin plantering på jorden, som är Hans församling; Han wattnar den såsom sin örtagård, Han gifwer den ljus och wärma af nådens sol, och gör den blomstrande och fruktbärande för sitt ewiga rike. För all denna wälsignelse skall allt Hans folk lofwa och prisa Hans namn.

66. Psalm.

Lof för Guds underliga werk.

En Psalmwisa till att föresjunga. Fröjdens Gudi, alla land.

Då alla land uppfordras att fröjda sig inför Gud, så ligger häruti ett Herrans löfte, att alla land skola lära känna Herran och fröjda sig i Honom. Se Hab. 2: 14.

2. Lofsjunger till att ära Hans namn;* priser Honom härligen. *Ps. 8: 2.

3. Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dina fiender skall det fela för din stora makt.

4. Alla land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge ditt namn. Sela.

5. Kommer och ser uppå Guds werk: den så underlig är i sina gerningar ibland menniskors barn.

6. Han förwandlar hafwet uti det torra,* så att man till fot öfwer wattnet går: dess fröjde wi oss i Honom. *2 Mos. 14: 21. Jos. 3: 16. Ps. 114: 3.

7. Han är rådande med sin kraft ewinnerligen; Hans ögon skåda* på folken: de affällige skola icke kunna upphäfwa sig. Sela. *2 Chrön. 16: 9. Job 28: 24.

Se Ps. 2: 8, 9. De skola icke segra, ehuru högt de uppresa sig.

8. Lofwer, I folk, wår Gud; låter Hans lof widt hördt warda.

9. Den wår själ wid lif behåller; och låter wåra fötter icke slinta.

10. Ty, Gud, du hafwer försökt oss, och pröfwat oss, såsom silfwer pröfwadt warder.

11. Du hafwer fört oss uti häktelse: du hafwer lagt en tunga* på wåra länder. *Ps. 68: 20.

12. Du hafwer låtit komma menniskor öfwer wårt hufwud:* wi äro komne i eld och i watten; men du hafwer utfört oss och wederqwickt oss. *5 Mos. 28: 43, 44.

Israels folk måste genomgå mycken nöd och swåra pröfningar; de genomgingo Röda hafwet och den brännande öknen; de woro wid åtskilliga tillfällen liksom omgifne af eld och af watten, men Herren halp dem utur all nöd. Så hjelper Han alltid sin församling strider hela den jordiska wandringen och skänker wederqwickelse efter pröfningarne, så att Hans folk kan prisa Honom för bönhörelsen och hjelpen.

13. Derföre will jag med brännoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften.* *Ps. 61: 9. Ps. 116: 14.

14. Såsom jag mina läppar upplåtit hafwer; och min mun talat hafwer i min nöd.

15. Jag will göra dig feta brännoffer af brända wädrar; jag will offra oxar och bockar. Sela.

Dessa offer, som i Gamla Testamentet offrades för att tacka Herran efter hjelp ur nöden, afbildade hjertats och hela menniskans öfwerlemnande åt Herran, såsom ett lefwande offer i tron på Försonaren. Rom. 12: 1.

16. Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag will förtälja hwad Han min själ gjort hafwer.

17. Till Honom ropade jag med min mun; och prisade Honom med min tunga.* *Ps. 50: 15.

18. Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så worde HERren mig ej hörande.* *Job 27: 8, 9. Ordspr. 15: 29; cap. 28: 9. Es. 59: 2. Joh. 9: 31.

19. Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön.

20. Lofwad ware Gud, den min bön icke förkastar, eller wänder sin godhet ifrån mig.

Psalmen börjar och slutar med tacksägelse, den är en tacksägelse af wår anbeliga Konung [ band II, 144 ]och af Hans församling till den allsmäktige Fadren för hwarje hjelp och barmhertighet, Han låter sitt folk få röna. Församlingens Konung kan åberopa sig på sin fullkomliga rättfärdighet och oskyldighet såsom grunden till bönhörelsen, v. 18, 19, och genom nåden äro de trogna från synden förlossade, så att de icke wilja förehafwa något orätt i sina hjertan (v. 18). Se Ps. 32: 2. Så länge menniskan will behålla någon synd eller någon falskhet i andan, kan hon icke blifwa fullt bönhörd eller till fullo hjelpas; om hon än får hjelp i lekamlig nöd såsom Achab, så är dock den största nöden qwar. Derföre skall hwar och en, som will rätt hjelpas, bedja både om syndernas förlåtelse och om ett rent hjerta, se Ps. 51, och derefter kan han sjunga fröjde- och segersång inför Guds ansigte.

67. Psalm.

Prophetia. Bön. Tacksägelse.

En Psalmwisa, till att föresjunga på strängaspel.

2. Gud ware oss nådelig, och wälsigne oss: Han låte sitt ansigte lysa* oss. Sela. *4 Mos. 6: 24, 25. Ps. 44: 4.

3. Att wi på jorden måge känna Hans wäg; ibland alla hedningar Hans salighet.* *Luc. 2: 30. Ap.G. 4: 12.

Se 4 Mos. 6: 24. Märkwärdigt är, att Gud (i v. 2) åkallas med en trefaldig bön, såsom wälsignelsen, som förkunnades genom Mose, är trefaldig. All nåd utgår af Fadren från Hans ansigte, som är Sonen, genom den Helige Ande, som meddelar nådens och ljusets wälsignelser åt menniskorna, v. 3. Guds wäg är salighetens wäg i Hans Evangelium. Herren lärde sin församling redan genom David att bedja derom, att denna wäg måtte blifwa kungjord och Hans salighet känd ibland alla hedningar, på det alla folk måtte blifwa den himmelske Konungens lydiga folk.

4. Gud, dig tacke folk; alla folk tacke dig.

5. Folken fröjde sig och glädjes: att du dömer folken rätt, och regerar folken på jorden. Sela.

6. Gud, dig tacke folk; alla folk tacke dig.

Tacksägelse, fröjd och glädje äro frukter af den sanna omwändelsen till Herran och en försmak af salighet, som Han redan will gifwa här i tiden. Denna bön är en prophetia om hedningarnes omwändelse. Folken skola glädja sig öfwer Herrans dom och rättfärdighet, förkunnad i lagen och Evangelium, de skola ingå i himmelriket och hafwa Honom till Konung.

7. Landet gifwer sin frukt: Gud, wår Gud, wälsigne oss.

8. Gud wälsigne oss; och all werlden* frukte Honom. *Es. 6: 3.

Då menniskorna frukta och älska Gud, så hafwa de äfwen löfte om lekamlig wälsignelse. Wi kunna icke rätt föreställa oss, huru outsägligen härligt både det andeliga och lekamliga tillståndet på jorden skall blifwa, då en gång all werlden fruktar Herran, och Hans wälsignelser flöda såsom ymniga strömmar öfwer alla land. Om denna ljusets seger skall församlingen bedja, såsom Guds Ande lärer oss i denna Psalm. Den är en förberedelse till Herrans bön, den är en bön, som tillika innehåller löfte om den härligaste bönhörelse. Det högsta syftemålet med alla Guds wälgerningar är, att de menniskor sjelfwe, som få åtnjuta dem, må hafwa nytta deraf för ewigheten, och att dessa wälgerningar äfwen må anwändas till att befrämja och utwidga Hans rike i all werlden.

68. Psalm.

Christi upphöjelse och kraft.

En Psalmwisa Davids, till att föresjunga.

”Denna Psalm talar allt igenom om Christo, derföre måste man wäl gifwa akt deruppå; ty Han förer sällsynt tal och ord efter bokstafwen”. L. De i denna Psalm i talet med hwarandra omwexlande personerna tala liksom chorwis.

2. Gud stånde upp, att Hans fiender måga förströdde warda; och de Honom hata, fly för Honom.* *4 Mos. 10: 35.

Denna Psalm war bestämd till att avsjungas, då förbundets ark fördes till Zion, och detta betydde Herrans förhärligande ibland sitt folk. Se Ps. 41. Ju mera Christus förhärligas i sin kyrka och församling, ju mera Christus werkar i detta andeliga Zion, desto mera måste fienderna förskräckas och gifwa wika.

3. Fördrif dem, såsom en rök fördrifwen warder*: såsom wax försmälter för eld, så förgånge de ogudaktige för Gudi. *Ps. 37: 20.

Det som är födt af kött, det är kött, och då födelsen af Guds Anda saknas, kan menniskan icke bestå inför Gud, som för alla oomwända menniskor är en förtärande eld. Ebr. 12: 29. För Honom skola de liksom försmälta och borttorkas för räddhågas skull. Luc. 21: 26.

4. Men de rättfärdige fröjde sig, och ware glade för Gudi, och fröjde sig af hjertat.* *Ps. 35: 27.

De rättfärdige, se Rom. 3: 26, 27.

5. Sjunger Gudi, lofsjunger Hans namn: görer Honom wäg*, som sakta fram far, Han heter HERren†; och glädjens för Honom. *Es. 40: 3, 4. †Uppb. 19: 16.

De rättfärdigas församling uppmanas att lofsjunga sin Konung, och de oomwända uppmanas att öppna wäg för Honom i sina hjertan.

[ band II, 145 ]6. Den en fader är åt faderlösa, och en domare för enkor*; Han är Gud i sin helga boning. *Ps. 146: 9.

De wärnlösa och ringa behöfwa icke frukta, att de för sin ringhets skull skola af denne Konungen blifwa förkastade. Han är likaså barmhertig som mäktig.

7 En Gud, som åt de ensamma gifwer huset fullt med barn; den der fångar utförer i rättan tid, och låter de affälliga blifwa i det torra.

Grt.: En Gud, som hemförer de förskingrade, som utförer fångar till wälfärd och låter de affälliga bo i torra öknen. Den gode herden uppsöker förskingrade och borttappade får och förer dem hem. Matth. 18: 12. Han förlossar de fångna, Es. 61: 1, som wilja emottaga friheten, och motståndarena låter Han blifwa i syndens torra ödemark.

8. Gud, då du utdrog* för ditt folk, då du gick i öknen; Sela. *2 Mos. 13: 20, [et]c.; cap. 33: 14.

På Israels wandring från Egypten till Canaan gick Herren framför dem. Det war Guds ansigte, förbundets Engel, Guds Son, som ledsagade dem.

9. Då bäfwade* jorden, och himlarna dröpo för denna Guden, i Sinai; för Gudi, som Israels Gud är. *2 Mos. 19: 16. Dom. 5: 4, 5. Ps. 18: 8.

Wid dundren och ljungelden bäfwade jorden, då Gud på Sinai utgaf sin heliga Lag, och det starka regnet war ett tecken till de nådeströmmar, som Gud wille skänka menniskorna, om de wille lyda Hans ord.

10. Men nu gifwer du, Gud, ett nådeligt regn*: och ditt arf, det torrt är, wederqwicker du. *Es. 41: 17. Ap.G. 2: 1733.

11. Att dina djur måga bo deruti: Gud, du wederqwicker* de elända med din godhet. *Ps. 36: 9.

Den wederqwickelse, som Gud genom regnet skänker åt den torra marken och gör den fruktbärande för menniskor och djur, är både i sig sjelf en wälgerning och tillika en bild af de andeliga gåfwor och nådens utgjutelser, hwarmed Herren will wattna sin plantering, som är församlingen, och göra den fruktbärande. Det efter Herran törstande hjertat behöfwer att wederqwickas med lifsens watten.

12. HERren gifwer ordet med en stor Evangelisters skara.* *Eph. 4: 11.

Grt.: Herren gifwer ordet: de glada budbärande (äro) en stor här. Det brukades i Gamla Testamentet, att segrar firades med musik och fröjdesång af qwinnor och jungfrur; Mirjams lofsång efter Israels öfwergång öfwer Röda hafwet. 2 Mos. 15: 20, Deboras lofsång, Dom. 5. Jephtas dotters lofsång, Dom. 11: 34, och qwinnornas segersång, då David hade slagit Goliath. 1 Sam. 18: 6, 7. äro härpå exempel. Dessa segerförkunnande sångerskor nämnas här såsom afbildande christna församlingar med deras lärare, hwilka skola förkunna den himmelske Konungens seger i alla land, till dess jorden blifwer full af Hans ära.

13. Konungarna för härarna äro med hwarannan wänner; och husäran utskifter rofwet.* *Es. 9: 3.

Grt.: Konungarne för härarne fly, de fly, och husäran (husmodren) utskiftar rofwet. Ofta woro flera främmande folk med sina konungar förenade emot Israels folk, men de måste fly. Jos. 10: 511. Dom. 7: 22–25. Israel fick byte, och husmödrarne hade äran och fröjden att dela det i familjerna. Så skola en gång äfwen Christi kyrkas mäktigaste fiender fly, och husäran, församlingen, skall utskifta bytet.

14. När I liggen i marken, så glimmar det såsom dufwo-wingar, hwilka såsom silfwer och guld glittra.

Efter segren hwilar hären, och segerfröjden glänser i deras ögon och anleten, såsom dufwowingarnes milda glans i solens ljus. Efter den fullkomliga segern skall Christi församling en gång glänsa i ewighetens ljus, klädd i Jesu rättfärdighet och härlighet.

15. När den Allsmäktige allestäds ibland dem konungar sätter, så warder klart, der mörkt är.

Grt.: När den Allsmäktige der förströr konungar, så blifwer Salmon betäckt med snö. Då Herren förströr sina fiender, så utdelar Han åt sin församling himmelska gåfwor, som göra den snöhwit i rättfärdighet och fruktbärande i goda gerningar. Salmon war ett berg, som i sig sjelf war dunkelt och ofruktbart, men stundom fick en klädnad från himmelen, som gjorde det hwitt af snö.

16. Guds berg är ett fruktsamt berg; ett stort och fruktsamt berg.

Såsom Basans berg (grt.) woro mycket fruktbara, så är Guds berg, Hans kyrka, det andeliga tempelberget, alltid blomstrande och fruktbart, ehuru ringa dess yttre tillstånd och utseende kan wara. Basensbergen bestodo af många särskilda höjder och kullar, men utgjorde dock ett sammanhängande helt; så är ock Christi kyrka i yttre måtto söndrad, men alla sanna trogna utgöra en enda allmännelig kyrka.

17. Hwi springen I, stora berg? Gud hafwer lust till att bo på detta berget; och HERren blifwer der ock ewinnerligen.

Springen, grt. upphöjen eder. Riken och makter och falska religioner hafwa upphäfwit och upphöjt sig emot Guds rike, men de måste alla förnedrade warda, och Gud will bo i sin församling ewinnerligen. Se Es. 2: 11–14. Berg äro i den Heliga Skrift en wanlig bild af det, som är fast och mäktigt, stundom af afgudamakter och werldsliga riken. Men Zions berg är en bild af Guds rike.

[ band II, 146 ]18. Guds wagn är mång tusende tusen: HERren är ibland dem, på det helga Sinai

Guds wagn, d. ä. Cherubim och Englaskarorna. Se Hes. 1. Cherubim föreställas såsom Guds thronwagn, på detta ställe syftas på de englahärar, som med segerfröjd förhärligade Jesu himmelsfärd. Se Ps. 47: 6, 7. Ap.G. 1: 10, 11. Såsom Herren uppenbarade sig på Sinai och kom med mång tusen heliga, 5 Mos. 33: 2. Ap.G. 7: 53. Gal. 3: 19, så åtföljdes Han af englahärar på sin himmelsfärd, och då Han kommer igen för att döma werlden, så är Han också omgifwen af sina heliga Englar. Matth. 25: 31.

19. Du hafwer farit upp* i höjden, och hafwer fångat fängelset: du hafwer undfått gåfwor† för menniskorna; de affällige ock, att HERren Gud skall ändå likwäl blifwa der. *Ps. 47: 6. †Eph. 4: 8.

I denna prophetia om Jesu himmelsfärd innehålles tillika, att Han genom sin seger öfwerwunnit synden, döden, djefwulen och helwetet, och att Han med sin förtjenst förwärfwat gåfwor åt de affällige menniskorna. Synden och dess följder äro redan här i tiden ett fängelse. Se Es. 61: 1. Och för dem, som i synden qwarblifwa, förestår ett ewigt fängelse. Med sin död, uppståndelse och himmelsfärd har Christus öfwerwunnit och tillfångatagit detta fängelse, och will ur syndafängelset befria alla, som åstunda förlossning. Till denna förlossning behöfwa de gåfwor, som Christus förwärfwat, på det de i sann bättring och tro må blifwa nya menniskor, införlifwade med Christo och uppfyllde af Hans Anda, så att Gud, oaktadt synden, må kunna bo ibland menniskorna i den församlings hjertan, i hwilken Christus fortfarande werkar, och från himmelen emottager och medförer gåfwor för menniskorna, fastän de warit affälliga. Så är Hans himmelsfärd fortsatt uti en beständig andelig närwaro på jorden, så att med Honom får Hans församling dagligen i andanom hålla himmelsfärd och beredes till himmelsfärd med Honom i de förklarades uppståndelse. Sina gåfwor och sin härlighet will Christus icke behålla ensam; Han will dela allt med sin församling. Men för att en gång få hålla himmelsfärd med Honom till härligheten, måste församlingen nu följa Honom på korsfärden.

20. Lofwad ware HERren dagligen: Gud lägger oss en börda* uppå; men Han hjelper oss ock. Sela. *Ps. 66: 11.

Då Herren lägger korset på sina trogna, så hjelper Han att bära det, Han låter det lända till deras salighet, och under korset få de ofta emottaga mera än wanligt af Hans himmelska gåfwor.

21. Wi hafwa en Gud, en Gud, den der hjelper; och HERran, HERran, den ifrån döden frälsar.

Se v. 19.

22. Men Gud skall sönderslå hufwudet på sina fiender, samt med deras hjessa, som blifwa i deras synder.

Hjessa, d. ä. det högsta de hafwa ”samt med deras konungarike och presterskap”. 1 Mos. 49: 3. L. Ingen mensklig makt, eller ära, eller förstånd kan emot den Allsmäktige beskydda dem, som qwarblifwa i synden.

23. Dock säger HERren: Jag will hemta somliga ibland de feta*; utur hafwets djup will jag somliga hemta. *Ps. 22: 30.

24. Derföre skall din fot uti fiendernas* blod färgad warda, och dina hundar skola det slicka. *Luc. 19: 43; cap. 21: 20, [et]c.

Grt. (v. 23): Ty Herren säger: Jag will hemta dem ifrån Basan, jag will återbringa dem från hafwets djup, (v. 24) på det du må intrycka din fot i blod och dina hundars tunga slicka det af fienderna. Om Guds rikes fiender söka tillflykt på Basans högsta berg eller i hafwets djup, så kan Herren finna dem, då Hans stund att hemsöka dem är kommen. Se Luc. 19: 43, 44. Denna prophetia har flera gånger gått i fullbordan, t. ex. då Jerusalem förstördes af Babylonierne, och sedan ännu förskräckligare, då det förstördes af Romarne; men ännu widsträcktare kommer den att fullbordas i det straff, som förestår. Es. 63: 3. Uppb. 14: 20.

25. Man ser, Gud, huru du går; huru du, min Gud och Konung, i helgedomen går.

Grt.: Man ser, o Gud, dina segertåg, min Guds och Konungs segertåg i helgedomen. Då förbundets ark och nådastolen fördes i Israels här i öknen, så war det redan ett Herrans segertåg. Och så är Han sjelf i sin församling osynligen närwarande, Hans wägar äro wishet och barmhertighet. och Han förer sin kyrka, som är den helgedom, hwaruti Han uppenbarar sig, till den fulla och ewiga segren.

26. De sångare gå framföre, dernäst de spelmän ibland pigor, som slå på trummor.

Då arken infördes i helgedomen, så skedde det med spel och glädjesång, 2 Sam. 6: 21, 22, och på samma sätt prisades Gud i församlingen wid andra stora glädjefester. Qwinnor och jungfrur beledsagade sången med pukor och cymbaler.

27. Lofwer HERran Gud i församlingarne, för Israels brunn.

För Israels brunn, grt. (I) af Israels brunn, d. ä. alla, som äro af Israels folk och härstamma ifrån Jacob. Se Es. 51: 1. Blott de, som äro af det andeliga Israel, kunna prisa Herran.

28. Der är rådande ibland dem den lille Benjamin, Juda förstar med [ band II, 147 ]deras hopar, Sebulons förstar, Naphthali förstar.

Benjamin kallas den lille, emedan han war den yngste af Jacobs söner. I Sauls tid blef Benjamin konungastam. I denna vers nämnas de förstar, som på den tiden hade företrädet i församlingen, men de woro tillika förebilder af andeliga förstar i Guds rike. Paulus war af Benjamins slägte. Jacobus, Johannes och många andra woro af Juda slägte. Sebulon och Naphtali blefwo särskilt utmärkta genom Jesu werksamhet i deras landsändar, och af Galileen woro Jesu fleste lärjungar. Es. 9: 1. Matth. 4: 14, 15.

29. Din Gud hafwer upprättat ditt rike, det stärk, Gud, i oss; ty det är ditt werk.* *Matth. 6: 1013. 2 Thess. 3: 2, 3.

De trogna skola alllid bekänna, att riket är Herrans, att det är Han, som grundat och uppehåller det, samt bedja, att Han måtte i deras hjertan beständigt uppehålla och stadfästa detta rike och utwidga det i hela werlden. Derom bedes i Herrans bön.

30. För ditt tempels skull i Jerusalem skola konungar föra dig skänker.* *Ps. 45: 13. Ps. 72: 10, 11, 15. Es. 60: 6. Matth. 2: 11.

Då Davids rike blomstrade i yttre segerkraft, så blefwo främmande folk underkufwade, och förde skänker till Herrans tempel i Jerusalem. Detta war en förebild deraf, att Christus, Konungen af Davids säd, skall hafwa de starka till rof, Es. 53: 12, och konungar skola wara Hans skaffare. Es. 49: 23.

31. Straffa djuret i rören, oxahoparna ibland deras kalfwar, de der drifwa för penningars skull: Han förströr de folk, som gerna örliga.

Djuret i rören, d. ä. Nilhästen, (se Job 40: 10) en bild af den mäktige fiende, som upphäfwer sig emot Christi kyrka och kallas ett wilddjur, uppstigande utur hafwet. Uppb. 13: 1. Så äro ock de andra djur, som här nämnas, betydelsefulla sinnebilder af andeliga fiender, såsom det äfwen förklaras i de orden: Han förströr de folk, som gerna örliga. Oxahoparne m. m., grt. de starkas hop ibland folkens kalfwar, att de nedkasta sig med Silfwerftycken m. m. De mäktige skola öfwerwinnas och bringa skänker till hyllning åt den högste Konungen. Es. 60: 9.

32. De förstar utur Egypten skola komma: Ethiopien skall utsträcka sina händer till Gud.* *Ps. 47: 10. Es. 19: 18.

Egypten och Ethiopien nämnas såsom ett inbegrepp af alla både närmare och aflägsnare hedningar, ty Ethiopien låg mycket långt på andra sidan af Egypten. Hedningarne, både förstar och folk, skola blifwa besegrade genom Evangelium och blifwa införlifwade med Christi rike, och de, som icke wilja tjena Honom, skola förgås, Es. 60: 12.

33. I konungariken på jorden, sjunger Gudi; lofsjunger HERranom. Sela.

34. Den der wistas i himmelen allestädes af begynnelsen: si, Han skall gifwa sitt dunder kraft.* *Ps. 29: 4.

Hans dunder är här en bild af Herrans straffdomar öfwer dem, som göra motstånd.

35. Gifwer Gudi makten: Hans härlighet är i Israel, och Hans makt i skyn.

Gifwer Gudi makten; erkänner, att makten är Hans och hyller Honom! Ps. 2: 12. I himmelen och på jorden förhärligar Herren sitt namn, och Hans Israel, Hans rike, skall utwidgas till werldens yttersta gränser.

36. Gud är underlig* i sin helgedom: Han är Israels Gud, Han skall gifwa folket makt och kraft; lofwad ware Gud. *Ps. 66: 5.

I denna härliga segersång lärer församlingen att lofsjunga sin Herre och Frälsare såsom Konungen i himmelen och på jorden. Det är en Konungs-Psalm, som alla jordens folk ännu skola lära.

69. Psalm.

Messiæ klagan, bön, hot, löfte.

En Psalm Davids, om rosorna*, till att föresjunga. *Ps. 45: 1.

Se Ps. 45: 1. Denna Psalm, som handlar om Messiæ lidande, sjöngs efter samma melodi, som den sköna brudsången, Ps. 45, och detta betyder, att för Christus skulle wägen till största härlighet gå genom den djupaste förnedring och pina. David war i sina lidanden en förebild af Christus, och Christus talar här i andanom genom David.

2. Gud, hjelp mig, ty watten går allt intill min själ.* *Matth. 26: 38.

3. Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen uti djupt watten, och floden will fördränka mig.

Menniskoslägtets syndadjup war den stod, hwaruti Christus i sin förnedring och i lidandet nedsänkte sig för att utur detta djup upphemta och frälsa den fallna menniskan. I detta djup led Han outsägliga qwal af syndens börda och helwetes ångest. Se Ps. 18: 17–20. Ps. 40: 3. Då propheten Jona war i hwalfiskens buk liksom uti en lefwande graf, så war han en afmålning till Christum i dödens ångest, men Christus war uti ett helt annat djup af mörker, ångest och qwal; ty Han bar hela wår syndaskuld och all lagens förbannelse på sitt hjerta.

4. Jag hafwer ropat mig trött,* min [ band II, 148 ]hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida† efter min Gud. *Ebr. 5: 7. †Ps. 22: 2.

Se Ebr. 5: 7. Wi kunna af denna vers tydligen finna, att wår frälsares lidande under tyngden af wår omätliga syndaskuld icke war kort, utan ganska långwarigt; i omwexlande grader warade det under hela Hans lif här på jorden. Se Joh. 11: 33.

5. De, som mig utan skuld* hata, äro flere än jag håren på hufwudet hafwer; de, som mig med oskäl förfölja och förderfwa, äro mäktige; jag måste betala det jag icke röfwat hade. *Ps. 35: 19. Joh. 15: 25.

I Ps. 40: 13 omtalas synderna såsom flera än håren på hans hufwud, men här hans hatare. All synd är ett hat emot Herran.

Wår stamfader Adam röfwade i paradiset, han röfwade äran ifrån Gud och wille blifwa sin egen gud. Han röfwade Guds beläte, sällheten och saligheten ifrån sig och sina efterkommande. I detta röfweri äro wi all delaktige, wi äro Adams barn, wi hafwa hans fallna natur och wi göra på samma sätt som han. Detta mångtusenåriga röfweri måste nu den andre stamfadren för det fallna röfwareslägtet godtgöra. Genom sin djupa sjelfförnedring godtgjorde Han Adams och hans slägtes sjelfupphöjelse och högmod, genom sin försakelse betalade han det fallna slägtets njutningslust och besittningsbegär, och led hunger och törst, fattigdom, ringhet och möda; genom sitt lidande och sin död öfwerwann Han döden och djefwulen. Så betalades wår syndaskuld. Genom denna fullkomliga lydnad och tillfyllestgörelse af hela Guds lag har Han å menniskans wägnar återbetalat till Gud den bortröfwade äran; genom meddelande af de himmelska gåfwor, som Han åt menniskorna förwärfwat, har Han återställt och återställer fortfarande det, som menniskan röfwat ifrån sig sjelf: barnaskapet hos Gud, Guds beläte, frid och salighet. Så har Han betalat allt; och återställer allt genom det rike, Han grundat och fortfar att upprätta; och det, Han icke röfwat hade, är af Honom med fullkomlig tillfyllestgörelse godtgjordt.

6. Gud, du wet min galenskap; och mina skulder äro dig icke förskylda.

Här påminnas wi åter om den obeskrifligt härliga sanning, att Christus gjort wåra synder till sina, på det Hans rättfärdighet må blifwa wår. Es. 53: 6–11. 2 Cor. 5: 21. Se Ps. 40: 13.

7. Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, HERre, HERre, Zebaoth: låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.

Hela Psalmen, såwäl som många andra, är att anse såsom en Öfwerste-presterlig bön, att den lösepenning, Christus för oss erlagt, måtte till fullo komma dem till godo, som i Honom söka Gud och Hans rike. Se Joh. 17.

8. Ty för din skuld* lider jag försmädelse: mitt ansigte är fullt med blygd. *Ps. 16: 2.

Se Ps. 16: 2. Es. 53: 2, 3.

9. Jag är för mina bröder främmande worden; och okänd för min moders barn.* *Ps. 31: 12.

Se Ps. 31: 12.

10. Ty ditt hus nitälskan* uppfräter mig; och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.† *Joh. 2: 17. †Rom. 15: 3.

Se Joh. 2: 17.

11. Och jag gret, och fastade bitterligen; och man begabbade mig dertill.* *Ps. 35: 13, 14.

Jesu gråt och fastande, Hans förnedring, lidande och död war ett ämne till bespottelse för alla Hans motståndare.

12. Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.

Hela Jesu wandring på jorden war för Honom, som kom från härligheten, en sorgetid, och menniskonaturen, syndeligt kötts liknelse, som Han hade iklädt sig, war en sorgedrägt, det war för Honom att wara klädd i säck och aska.

13. De, som i porten sitta, tassla om mig; och i dryckenskap qwäder man om mig.* *Job 30: 9. Klagow. 3: 63.

Denna förföljelse emot Christus kommer att fortfara, till dess Hans rike blifwer uppenbaradt i kraft. Ps. 2. I lekamlig dryckenskap bespottas Christus, men alla syndens lustar äro andelig berusning, i hwilken Han ock bespottas.

14. Men jag beder, HERre, till dig, i behaglig tid;* Gud, efter din stora godhet, hör mig med din trofasta hjelp. *Es. 49: 8. 2 Cor. 6: 2.

15. Upptag mig utur träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst warda ifrån mina hatare, och utur de djupa watten.

Se Ps. 40: 3.

16. Att wattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppslukar mig, och gapet på gropen icke igentäppes öfwer mig.* *Klagow. 3: 5355.

Då wår Frälsare war omgifwen af wåra synder, så war Han uti en grop, hwars djup war döden, och Han beder om förkastning derur. Ps. 16: 10. Jemf. Jer. 38: 6.

17. Hör mig, HERre, ty din godhet är tröstelig; wänd dig till mig efter din stora barmhertighet;

18. Och bortgöm icke ditt ansigte för din tjenare: ty mig är ångest; hör mig snarligen.

19. Nalka dig till min själ, och [ band II, 149 ]förlossa henne; förlossa mig för mina fienders skull.

20. Du wet min försmädelse, skam och blygd: alla mina fiender äro för dig.

21. Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag wäntar, att någon wille warkunna sig, men det är ingen; och efter hugswalare, men jag finner ingen.

22. Och de gåfwo mig galla äta; och ättika dricka uti min stora törst.* *Matth. 27: 48. Marc. 15: 23. Luc. 23: 36. Joh. 19: 28.

Dessa ord blefwo bokstafligen uppfyllda på wår Frälsare, såsom alla evangelisterna omtala, Matth. 27: 3448, jfr Ordspr. 31: 6, och den föregående beskrifningen uppfylldes på Honom personligen och äfwen på Hans församling, som ännu måste dricka mången galladryck i Hans efterföljelse.

23. Deras bord warde för dem en snara; till wedergällning, och till en fälla.* *Rom. 11: 9.

Bordet är en bild af wälstånd och timliga förmåner. Dessa förmåner blifwa till en snara för Guds rikes fiender. De tro, att det skall alltid och ewigt gå dem wäl, derföre att de hafwa framgång och lycka till en tid.

24. Deras ögon warde mörka, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga wara.* *Ps. 35: 6. Rom. 11: 10.

25. Utgjut din ogunst uppå dem; och din grymma wrede gripe dem.

26. Deras boning warde öde; och ingen ware, som uti deras hyddor bor.* *Ap.G. 1: 20.

Se Joh. 12: 40. Rom. 11: 10. Denna och föregående verser förkunna med prophetisk wisshet, huru det skall gå med Guds rikes fiender; det är samma bön, som Christus lärt oss: Ske din wilje; den bedjande ser i Guds Andas ljus Guds wilja att wedergälla alla motståndare. 2 Thess. 1: 6, 7.

27. Ty de förfölja den du slagit hafwer; och berömma att du slår dina illa.* *Es. 53: 4, 5.

Christi fiender trodde, att Han led för sin egen skull, se Es. 53: 4, och så tro de ännu, att Hans bekännare äro föraktade, icke blott af menniskor, utan också af Gud för dårskaps skull. 1 Cor. 2: 23–28.

28. Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till din rättfärdighet.

Dessa ord äro en bön, att alla Guds rikes motståndare måtte förlora sin makt, och att Hans rike måtte blifwa rådande öfwer all werlden. Då de icke wilja blifwa rättfärdige genom Guds nåd, så störta de sig genom sin otro och sina hopade synder i förderfwets djup.

29. Utskrapa dem utur de lefwandes bok, att de med de rättfärdiga icke uppskrifne warda.

De lefwandes bok, eller lifsens bok, är en bild af Guds allwetenhets rådslut om dem, som skola komma till ewinnerligt lif, och dessa ord säga oss, att de, som förkasta Christus, icke höra till antalet af dem, som hafwa det ewiga lifwet. De i Christo rättfärdige äro skrifna i lifsens bok, de äro upptecknade till ewinnerligt lif.

30. Men jag är elände och hafwer ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.

31. Jag will lofwa Guds namn med en wisa; och will högeligen ära Honom med tacksägelse.

32. Det skall bättre täckas HERranom än en stut, den horn och klöfwar hafwer.

Horn och klöfwar äro uttryck, som afmåla det djuriska och ofullkomliga i dessa offer, och gifwa tillkänna, att de icke woro bestämda att för alltid fortfara, utan woro blott förebilder af det rätta försoningsoffret och den andeliga gudstjensten.

33. De elände se det, och glädja sig; och de, som Gud söka, dem skall hjertat lefwa.* *Ps. 22: 27.

34. Ty HERren hörer de fattiga;* och föraktar icke sina fångna. *Ps. 72: 12. Matth. 5: 3.

35. Honom lofwe himmelen, jorden och hafwet, och allt det deruti röres.

36. Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer: att utan der bo skall, och besitta dem.

37. Och Hans tjenares säd skall ärfwa dem: och de, som Hans namn älska, skola blifwa derinne.* *Ps. 102: 29.

Efter beskrifningen om Jesu tillfyllestgörelse följa nu härliga löften om frukterna deraf för de elända, de fattiga och de fångna. De ångerfulla, de andeligen fattiga och botfärdiga, som längta efter förlossning, de skola frälste warda, de få lif för sina hjertan. Guds folk skall ärfwa landet, och Hans rike skall ewigt beståndande blifwa. I föregående Psalm handlades om Christi seger och Hans rikes härlighet, och i denna Psalm beskrifwes wägen till denna härlighet, nemligen Jesu förnedring, lidande och död, och församlingens wandel i Hans efterföljelse genom förnedring till upphöjelse, genom strid till seger. Psalmen handlar således äfwen om församlingen och dess tillstånd i tiden, och David sjelf, då han skref den, war i sin egen erfarenhet och belägenhet en förebild af den lidande Messias, men han war ock en del af Messiæ församling.

[ band II, 150 ]

70. Psalm.

Bön om fienderna.

En Psalm Davids, till att föresjunga till åminnelse.* *2 Tim. 2: 8.

2. Skynda dig, Gud, till att frälsa mig; HERre, till att hjelpa mig.* *Ps. 31: 3.

3. Skämme sig, och komme på skam de, som efter min själ stå; wände till rygga, och komme på skam de, mig ondt önska.* *Ps. 35: 4. Ps. 40: 15.

4. Att de måtte på skam komma igen, som öfwer mig ropa: så, så.* *Ps. 40: 16.

5. Fröjde, och glädje sig i dig* de, Som efter dig fråga; och de, som din salighet älska, säge alltid: Gud ware högeligen lofwad. *Phil. 4: 4.

6. Men jag är elände och fattig; Gud, war snar till mig; ty du är min hjelpare och förlossare; min HERre, fördröj icke.* *Ps. 40: 18. Ps. 71: 13.

Denna Psalm är nästan ordagrannt en återupptagning af de fem sista verserna i Ps. 40, såsom inledning till den 71 Psalmen, som icke har någon särskild öfwerskrift och med hwars hela innehåll denna Psalm helt och hållet öfwerensstämmer, såsom en bön för hela Christi kyrka och församling. Christus beder, och Han beder icke nu för sig, utan för sitt folk. Ebr. 7: 25.

71. Psalm.

Bön om beständighet i tron.

HERre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.* *Ps. 31: 2.

2. Fräls mig genom din rättfärdighet, och hjelp mig ut: böj dina öron till mig, och hjelp mig.

Det är genom sin rättfärdighet i Christo Herren hjelper, och utom denna rättfärdighet gifwes ingen waraktig hjelp.

3. War mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du, som lofwat* hafwer att hjelpa mig; ty du är min klippa och min borg. *Ps. 27: 8.

4. Min Gud, hjelp mig utur den ogudaktigas hand; utur den orättfärdigas och tyrannens hand.

5. Ty du är min tillflykt, HERre, HERre; mitt hopp allt ifrån min ungdom.

6. Uppå dig hafwer jag förlåtit mig allt ifrån moderlifwet; du hafwer dragit mig utur min moders lif:* min berömmelse är alltid af dig. *Ps. 22: 10, 11.

7. Jag är för mången ett widunder; men du är min starka tröst.

En sann fromhet synes ofta widunderlig och aktas såsom en galenskap af de menniskor, som blott hafwa sinne för jordiska ting. 1 Cor. 2: 14.

8. Låt min mun full wara af ditt lof och pris daglig dags.

9. Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfwergif mig icke, när jag swag warder.

10. Ty mina fiender tala emot mig; och de som efter min själ wakta, de rådslå tillhopa,

11. Och säga: Gud hafwer öfwergifwit honom: jager efter, och griper honom;* ty der är ingen hjelpare. *2 Sam. 17: 1.

12. Gud, war icke långt borta ifrån mig: min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.

13. Skämme sig och förgås de, som emot min själ äro: warde med skam och hån öfwertäckte de, som mitt wärsta söka.* *Ps. 35: 4.

14. Men jag will alltid bida; och will alltid föröka ditt lof.

15. Min mun skall förkunna din rättfärdighet, daglig dags din salighet; den jag icke all räkna kan.

16. Jag går i HERrans, HERrans kraft: jag prisat din rättfärdighet, ja, din allena.

17. Gud, du hafwer lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu dina under.

18. Och öfwergif mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå warder;* till dess jag förkunnar din arm för barnabarn, och din makt för alla dem, som ännu komma skola. *Es. 46: 4.

19. Gud, din rättfärdighet är hög, du som stora ting gör:* Gud, ho är dig lik?† *Luc. 1: 49. †2 Mos. 15: 11.

20. Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefwande; och hemtar mig åter upp utur jordens djup.* *Ps. 86: 13. Ps. 116: 3.

I djup bedröfwelse och stora faror känner sig den trogna själen omgifwen af syndens mörker, och detta är en känsla, som om hon redan wore dödens rof eller nedsänkt i grafwen, och frälsningen utur sådan nöd är såsom en befrielse [ band II, 151 ]ifrån döden. Men att sådan befrielse är för de trogna en pant på den stora befrielsen ifrån döden i de dödas uppståndelse.

21. Du gör mig ganska stor,* och styrker mig igen. *Ps. 18: 36.

Guds barns slutliga upphöjelse efter all nöd och alla lidanden är för dem så wiss, att de deraf hemta tröst och kraft i hoppet.

22. Så tackar jag ock dig med psaltarespel för din trofasthet, min Gud: jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.

23. Mina läppar, och min själ, som du förlöst hafwer, äro glade, och lofsjunga dig.

24. Och talar min tunga daglig dags om din rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma de, som mitt wärsta söka.

Alla de, som gudeligen wilja lefwa i Christo Jesu, måste lida förföljelse, 2 Tim. 3: 12, och genom mycken bedröfwelse måste man ingå i Guds rike. Ap.G. 14: 22. Detta är den för hela Guds församling bestämda wägen till upphöjelse och härlighet. Derföre behöfwer hwarje wandrare på denna wäg att rätt lära sådan förtröstan på Herran och sådan bön, som innehålles i denna och så många andra psalmer, hwilka utgöra den stridande församlingens hjertespråk.

72. Psalm.

Christus och Hans rike.

Salomos. Gud, gif Konungen din dom; och din rättfärdighet Konungens son.

2. Att Han må föra ditt folk till rättfärdighet; och hjelpa dina elända.

Den segerrike David hade öfwerwunnit sina fiender och wida utwidgat rikets gränser, så att han lemnade det såsom ett lyckligt fridens rike åt sin son Salomo. Dessa segrar och rikets blomstrande tillstånd samt efterträdaren Salomo, hwilkens namn betyder fridskonung, woro tydliga förebilder af den störste af Davids konungaätt, den Konungen, som kallas Davids Son, och af det rike, hwaruti Han skall i rättfärdighet och frid regera öfwer all werlden. Denna Psalm är således icke blott en lofsång för friden och wälsignelsen i Salomos tid, utan en prophetia om Christus och Hans rike, som ännu oupphörligt håller på att fullbordas. Gud hafwer insatt sin Son till Konung, Ps. 2, åt Honom öfwerlemnat sin dom eller domareregemente, Joh. 5: 2227, och sin rättfärdighet, så att Han rättfärdiggör syndare genom tron och skapar i dem rena och rättfärdiga hjertan. Han regerar i rättfärdighet, Han gör sina undersåter rättfärdiga, Han hjelper dem utur all nöd.

3. Låt bergen frambära frid ibland folket; och högarna rättfärdighet.

På rättfärdigheten är den sanna friden grundad, och utan den rättfärdighet, som Christus gifwer, finnes ingen sann frid. Hwarje sann christen och hwarje församling, som består af lefwande christna, men isynnerhet trogna lärare och framförallt apostlarne kallas werldens ljus (liknande en stad, som ligger på ett berg), och de måste låta sitt ljus lysa för menniskorna, både genom bekännelse och goda gerningar. Så måste rättfärdighet och frid sprida sig från berg och högar, fortplantas ifrån de högsta till de lägsta och ringaste bland folken.

4. Han skall behålla det elända folk wid rätt,* och hjelpa de fattiga, och förtrycka de försmädare.† *Ps. 45: 5. †Ps. 2: 9.

De botfärdiga gör Han rättfärdiga; de andeligen fattige hjelper Han och skänker dem sin nåds rikedomar, men satan och hans redskap hafwa förderfwets dom att wänta. Ps. 2: 9.

5. Han skall frukta dig, så länge sol och måne warar, ifrån barn och intill barnabarn.

D. ä.: Så länge denna werlden står, skall alltid här på jorden finnas en församling, som fruktar och tjenar Herran. Se Es. 60: 19.

6. Han skall nederkomma såsom regn uppå ullskinn;* såsom droppar, de der marken fukta. *Dom. 6: 37.

Grt.: Han skall nederkomma såsom regn på afbergade ängar, såsom regnskurar, som wattna landet. Det regn, som kommer på den afbergade eller förtorkade jorden, är i sig sjelf en wälsignelse från himmelen och en bild af de andeliga nådegåfwor, hwarmed Herren gör sin församling lefwande och fruktbärande, så att den gifwer den ena skörden efter den andra för himmelriket.

7. I Hans tid skall den rättfärdige blomstras; och stor frid,* tilldess att månen intet mer är. *Es. 9: 7; cap. 11: 6; cap. 35: 1, 2. Luc. 2: 14.

I Hans tid, nemligen i Messiæ tid. Redan i Gamla Testamentet war det i Hans rike den rättfärdige blomstrade, och utom Hans rike fanns ingen rättfärdig på jorden. Men ännu mera blomstrar Hans rättfärdighet i Nya Testamentet, och isynnerhet skall denna prophetia uppfyllas efter Hans fullkomliga seger. Ps. 110: 4.

8. Han skall warda rådande ifrån det ena hafwet till det andra; och ifrån elfwen allt intill werldens ändar.* *Ps. 2: 8. Ps. 89: 26. Zach. 9: 10.

Här är uttryckligen förutsagdt, att Christi konungarike, att Hans kyrka skall sträcka sig öfwer all werlden.

9. För Honom skola buga de, som i öknen äro; och Hans fiender skola sleka stoftet.* *Es. 49: 23. Mich. 7: 17.

Att sleka stoftet betecknar, att de skola tillbedja Honom med den djupaste hyllning. Det brukades i Österlanden att lägga ansigtet till marken för att uttrycka den djupaste wördnad.

[ band II, 152 ]10. De konungar wid hafwet och på öarna skola bära fram skänker: de konungar utaf rika Arabien och Seba skola tillföra gåfwor.* *Ps. 45: 13. Ps. 68: 30. Es. 60: 5, 6. Matth. 2: 11.

11. Alla konungar skola tillbedja Honom: alla hedningar skola tjena Honom.

Öknarna, hafwet och öarne och wissa länder nämnas särskilt, för att starkare uttrycka den försäkran, att alla folk en gång skola blifwa delaktige af Hans rättfärdigets och frids regering, och derpå tillägges uttryckligen, att alla konungar och alle hedningar skola tillbedja och tjena Honom.

12. Ty Han skall frälsa den fattiga, som ropar; och den elända, som ingen hjelpare hafwer.* *Ps. 69: 34.

13. Han skall wara den usla och fattiga nådelig; och de fattigas själar skall Han hjelpa.

14. Han skall förlösa deras själar utur bedrägeri och öfwerwåld; och deras blod skall dyrt aktadt warda för Honom.* *Ps. 116: 15.

Se Matth. 5: 3. Synden är ett stort förskräckligt bedrägeri och satans herrawälde öfwer de bedragna är ett fasansfullt öfwerwåld. Satan regerar genom sina redskap. Eph. 6: 12. Men menniskornas själar äro dyrt aktade för wår Återlösare, wår Goel, som befriar de fångna, Es. 61: 1, försonar och beskyddar sitt folk och hämnas sina bekännares blod.

15. Han skall lefwa,* och man skall gifwa Honom af guld utur rika Arabien: och man skall alltid bedja inför Honom; dagligen skall man lofwa Honom. Es. 53: 10.

Den förlossade och benådade skall lefwa: de skola hafwa ewinnerligt lif och frambära till offer åt denne Konungen sina dyrbaraste gåfwor, det guld, hwarmed Konungen sjelf gör dem rika, det offra de Honom i lof och tacksägelse. Uppb. 3: 18.

16. På jodren ofwan på bergen skall korn stå tjockt: Hans frukt skall bäfwa såsom Libanon, och skall grönska i städerna såsom gräs på jorden.

Ju mera Christi rättfärdighet och Christi anda blifwa rådande bland menniskorna, desto större blifwer också wälsignelsen på marken. Och äfwen detta är här utlofwadt, men detta är blott en synlig pant på den största wälsignelsen, det blomstrande tillståndet i Christi andeliga plantering, som öfwer hela jorden skall likna de rikaste skördefält, och ljuda af lofsång, såsom då de rika sädesåkrarne gå i fräsande wågor för winden och wittna om Honom, som gifwit denna wälsignelse.

17. Hans namn skall blifwa ewinnerligen; så länge solen warar, skall Hans namn räcka intill efterkommanderna; och genom Honom skola de wälsignade warda;* alla hedningar skola prisa Honom. *1 Mos. 22: 18.

I christo skola alla trogna wälsignade warda, och för all den salighet, som de i Honom åtnjuta i tid och ewighet, skola de prisa Honom ewinnerligen. Se Upp. 7: 9, 10. Alla hedningar skola prisa Honom, de frälsta med fröjd och de andra med förskräckelse. Phil. 2: 11. Uppb. 6: 16.

18. Lofwad ware HERren Gud, Israels Gud,* den allena under gör. *Ps. 106: 48.

19. Och lowadt ware Hans härliga namn ewinnerligen: och alla land warde fulla med Hans ära. Amen, Amen.

Det största af alla under är den fallna menniskans återlösning och frälsning till lif och salighet. Denna Psalm är både en lofsång och bön i församlingen, en bön: tillkomme ditt rike, en lofsång: riket är ditt och makten och härligheten i ewighet! Amen.

20. En ända hafwa Davids böner, Isai sons.

Ibland de Psalmer, som David i föregående ordning sammafogat, är denna den sista, men i de följade finnas flera Psalmer af David, tillhörade andra Psalmafdelningar.

73. Psalm.

Tröst emot de argas lycka.

En Psalm Assaphs. Wisserligen hafwer Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafwer.

Assaph war Davids sångmästare, en anderik man, utrustad med stora Guds Andas gåfwor. Wi hafwa af honom många Psalmer. — Ett rent hjerta är ett af Herrans Anda pånyttfödt hjerta. Ps. 51: 12. Det will icke behålla någon synd eller falskhet, Ps. 32: 2, och sådane hjertan hafwa alltid tröst i Gud.

2. Men jag hade så när stapplat med mina fötter; mina steg hade fullt när sluntit.

Det är den stora och det Gamla mer än i det Nya Testamentet dunkla frågan om de frommas lidanden och de ogudaktigas medgång i denna werlden, som utgör ämnet för denna Psalm, och som för de trogna ofta ännu är någonting swårt att med rätt tålamod och i rätt trosljus fördraga, men war ännu mera swårt på den tiden, då Evangelii ljus ännu icke uppgått i sin fulla klarhet. Om detta ämne handlar hufwudsakligen hela Jobs bok.

3. Ty mig förtröt em de stortaliga, då jag såg, att de oguaktiga wäl gick.* *Ps. 37: 1, [et]c. Jer. 12: 1.

[ band II, 153 ]4. Ty de äro i ingen dödsfara;* utan stå faste såsom ett palats. *Job 21: 7.

5. De äro icke i olycka, såsom andra menniskor; och warda icke såsom andra människor plågade.

Någon gång ser man till och med, att de ogudaktigaste menniskor till en tid synas hafwa största lycka, såsom om den rättfärdige Guden icke såge deras ondska.

6. Derföre måste deras stolthet wara en kostelig ting; och deras öfwerwåld måste heta allt wäl gjordt.

De ogudaktge blifwa genom medgången mera stolte och uppblåste. Grt.: Med trotsighet omgifwa de sig såsom med en halskedja, och betäcka sig med öfwerwåld såsom en prydnad. Då hjertats otro uppnår en wiss höjd, så berömmer sig menniskan af sitt högmod och sina synder.

7. De swälla i ansigtet som en fet* buk;* de göra hwad dem lyster. *5 Mos. 32: 15. Ps. 17: 10.

Grt.: Deras ögon stå dem ut för fetma; deras hjertans tankar sjuda öfwer, d. ä. de äro uppblåsta i sitt sinne och trotsiga i sin ondska.

8. De förakta allting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeligen.* *Ps. 12: 5.

9. Hwad de tala, det måste wara taladt neder af himmelen; hwad de säga, det måste gälla på jorden.

Grt.: De sätta sin mun mot himmelen, och deras tunga swäfwar på jorden. De häda Gud och Hans ord, och deras tal måste gälla bland menniskorna.

10. Derföre faller dem den menige man till: förty de nyttja deras watten tillfyllest;

11. Och säga: Hwad skulle Gud fråga efter dem? Hwad skulle den Högste sköta om dem?* *Ps. 10: 11. Ps. 94: 9. Hes. 8: 12.

(V. 10). De draga efter sig en talrik hop, som tror, att hos dem får man dricka af lyckans bägare i fulla drag. Alla förförare, willoandar och folkuppwiglare höra till dessa, som ”tala och lasta högmodeligen.” (v. 11). Se Ps. 10: 11.

12. Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i werlden, och warda rike.

13. Skall det då fåfängt wara, att mitt hjerta ostraffeligen lefwer, och jag mina händer i oskyldighet twår?* *Ps. 26: 6.

14. Och warder plågad dageligen; och min näpst är hwar morgon för handen?

Sedan Psalmisten i det föregående beskrifwit de obotfärdigas lycka och wälstånd i denna werlden, följer nu till beswarande den wigtiga fråga, om den sanna fromheten således wore förgäfwes, och om Guds löfte i Ordet om wälsignelse för de fromma icke hade någon fullbordan att wänta? I det Gamla Testamentet woro nemligen efter bokstafwen hufwudsakligen timliga wälsignelser utlofwade. Men dessa äro öfwerallt en afbild af andeliga och himmelska wälsignelser, såsom hela gudstjensten i Gamla Testamentet innehöll afmålningar och förebilder af de osynliga och himmelska ting, hwarpå de syftade. Och då dessa löften i så ringa mån i den tiden blefwo bokstafligen uppfyllda, att ofta motsatsen wisade sig, nemligen att Guds folk måste genomgå många lidanden, så war detta ett ämne till twifwel på Guds ord och till swåra trospröfningar för de fromma.

15. Jag hade fullt när så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt alla dina barn, som någon tid warit hafwa.

Grt.: Om jag hade sagt: på detta sätt will jag tala, si då wore jag trolös emot dina barns slägte. Psalmisten bekänner här i alla Guds barns namn, som lida under dylika twifwelsmål och trospröfningar, att om han skulle så tala (att det är fåfängt att wara from), så wore det ett förräderi emot alla Guds barn, ty derigenom blefwe de gjorda till dårar med sin fromhet. Dermed skulle han både hafwa öfwergifwit dem och bragt dem i twifwelsmål om Guds sannfärdighet och rättwisa.

16. Jag tänkte till, att jag det begripa måtte; men det war mig för swårt.

17. Till dess jag gick in uti Guds helgedom; och märkte uppå deras ända.

(V. 16.) Alla dylika frågor äro för swåra att lösa, så länge man will göra det blott efter eget förnuft, utan upplysning af Guds ord. (V. 17.) Ingåendet i helgedomen är att fråga Herran i Hans ord med bön om upplysning af Hans Anda. Ändalykten och det tillkommande utbreder det rätta ljuset öfwer det ämne, som här afhandlas.

18. Men du satte dem på det hala; och störtade dem i grund.* *Job 21: 30.

Det hala är en liknelse, tagen af en slipprig wäg. För de obotfärdiga är medgång en frestelse. Ps. 69: 23.

19. Huru snart warda de till intet? De förgås, och så en ända med förskräckelse.

Äfwen då de obotfärdige synas dö i lugn, så är deras ändalykt förskräcklig.

20. Såsom en dröm,* när en uppwaknar; så gör du, HERre, deras beläte i staden försmädadt. *Job 20: 8. Ps. 34: 17. Es. 29: 8.

Beläte betyder här skugga. Hela deras wäsende förgås såsom en skugga; den förswinner, så snart deras lefnads sol går ned, men efterlämnar ofta en åminnelse full af wanära.

21. Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

[ band II, 154 ]22. Att jag måste wara en dåre, och intet weta; och måste wara som ett wilddjur för dig.

Grt.: Det gjorde mig ondt i hjertat och gaf mig sweda i mina njurar, att m. m. Assaph omtalar här den pina, han kände medan twiflets frestelse warade, v. 213.

23. Likwäl blifwer jag städse wid dig: ty du håller mig wid min högra hand.

24. Du leder* mig efter ditt råd;† och upptager mig på ändalykten med ära. *Ps. 4: 4. †Es. 28: 29.

Psalmisten lärer oss här att i dylika frestelser hålla oss faste wid Herran och Hans ord med den tro och förtröstan, att Han sjelf håller oss med sin högra hand och förer oss efter sitt råd på sanningens wäg till ära och härlighet.

25. När jag hafwer dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

26. Om mig än kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjertas tröst, och min del.* *Ps. 142: 6.

(V. 25.) Den benådade själen behöfwer hwarken wara bedröfwad öfwer egna motgångar och lidanden eller afundas de gudaktigas lycka. Christus har lärt sina trogna: all eder omsorg kaster på Herran. 1 Pet. 5: 7. Herren sjelf är deras högsta skatt, som de skola älska öfwer all ting i himmelen och på jorden. (V. 26.) Att kunna förtrösta på Herran och prisa Hans namn äfwen i bedröfwelser och lidanden är nåd af Gud, 1 Pet. 2: 19, och en trons frukt, som har en härlig nådelön att wänta.

27. Ty si, de som ifrån dig wika, de skola förgås; du förgör alla dem, som emot dig hor bedrifwa.

All otro och obotfärdighet kallas att bedrifwa hor, det är att öfwergifwa Gud och att hänga sitt hjerta wid afgudar. Se 2 Mos. 20: 35.

28. Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud; och sätter mitt hopp till HERran, HERran, att jag må förkunna, huru du det gör.

Huru du det gör, grt.: alla dina gerningar. Gudaktighet med ett förnöjdt sinne är en stor winning, och detta lära wi af denna Psalm, som wisar oss, huru wi kunna wara rike i fattigdomen, frimodige i faran, glade i hoppet, tålige i bedröfwelsen, bedjande utan återwändo och tacksamme i all ting.

74. Psalm.

Guds kyrkas uppehållande.

En underwisning Assaphs. Gud, hwi föraktar du oss så alldeles? Och är så grymmerligen wred öfwer dina fosterfår?

Denna Psalm är en bön, som Guds församling skall lära att bedja i all motgång, nöd och bedröfwelse. I en sådan nöd war den Judiska församlingen på många olika tider, så wäl uti den Babyloniska fångenskapen, som före och efter densamma. I sådan nöd war också Christi församling i sin första början i trehundra års tid, och nöd och strid hafwa fortfarit på flera sätt intill denna dag, och ännu större förödelser äro att wänta. Hela den trogna församlingen bör i all bedröfwelse betänka, både att detta wederfares deras bröder i werlden, och att det har warit så ifrån begynnelsen.

2. Tänk uppå din menighet, den du af ålder förwärfwat, och dig till arfwedel förlöst hafwer; uppå Zions berg, der du på bor.

3. Trampa dem med fötterna, och stöt dem platt neder i grund; fienden hafwer all ting förderfwat i helgedomen.* *2 Kon. 25 cap.

4. Dina owänner ryta uti dina hus; och sätta sina afgudar der in.

5. Man ser yxorna ofwantill blänka, såsom man i en skog högge;* *2 Chrön. 36 cap. Jer. 52 cap.

6. Och sönderhugga all dess tafwelwerk* med yxor och bilor. *1 Kon. 6: 18, 29, 32.

7. De uppbränna din helgedom;* de oskära ditt namns boning i grund. *2 Kon. 25: 9.

Allt detta är en prophetia om förstörandet af Herrans tempel genom Babylonierna och sedan genom Romarne.

8. De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna alla Guds hus i landet.

Guds hus i landet woro synagogorna och i christenheten kyrkorna och de ställen, der Guds ord läres.

9. Wåra tecken se wi icke; och ingen prophet predikar mer, och ingen lärare lärer oss mer.* *Klagow. 2: 9. Hes. 7: 26. Amos 8: 12.

Wåra tecken, d. ä. de tecken, hwarigenom Gud uppenbarar sin nåd och närwarelse. I den Babyloniska fångenskapen hade Israels folk icke sin wanliga gudstjenst och sina offer m. m. och slutligen icke heller någon prophet. I den christna församlingen saknas på många ställen det rena ordet och sacramenterna, eller blifwa de missbrukade.

Och ingen lärare lärer oss mer, grt.: och ingen ibland oss är, som wet huru länge, neml. huru länge detta elände skall räcka.

10. Ack Gud! Huru länge skall owännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt namn?

11. Hwi wänder du din hand ifrån, [ band II, 155 ]och din högra hand så platt ifrån ditt sköt?

12. Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jorden sker.

13. Du sönderdelar hafwet* genom din kraft; och sönderslår drakarnes hufwud i wattnet.† *2 Mos. 14: 21. †Es. 51: 9, 10. Hes. 29: 3.

14. Du sönderkrossar hufwuden af hwalfiskarna; och gifwer dem åt folket i öknen till spis.

Se 2 Mos. 14: 21. Hufwuden af hwalfiskarne, grt.: Leviathans hufwud, d. ä.: Pharao, af hwilken Leviathan eller krokodilen war en bild. Pharao med sina härförare och sin här blef en spis för öknens wilddjur och foglar, då de uppkastades ur Röda hafwet. Dessa fordna under anföras här såsom trosstyrkande exempel och bewis på Herrans mäktiga nåd och hjelp i nöden.

15. Du låter uppwälla källor och bäckar;* du låter borttorkas starka strömmar.† *2 Mos. 17: 6. 4 Mos. 20: 11. †Jos. 3: 16.

16. Dag och natt äro dina: du gör, att både sol och stjernor sitt wissa lopp hafwa.

17. Du sätter för hwarje land sina gränser: sommar och winter gör du.

18. Så betänk dock det, att fienden försmädar HERran; och ett galet folk lastar ditt namn.

Med åberopande af Guds härliga makt i skapelsen lärer Psalmisten oss att säga i wår bön: för dig, Herre, är det lätt att nederslå alla wåra fiender och öppna wäg för ditt rike i hela werlden.

19. Gif dock icke din turturdufwas själ åt wilddjuret; och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.

Turturdufwan är församlingen, som i sin ensamhet och sin klagan i denna werldens öken längtar efter sin Herre och Frälsare. Turturdufwan är en träffande bild af enfald, renhet, kyskhet och menlöshet. I Ps. 55: 7 samt i Höga Wisan finna wi denna sköna liknelse. Turturdufwan har ingen kraft att stå emot wilddjuren, den kan endast rädda sig genom flygten. Så skall själen med trons och kärlekens wingar söka sin tillflykt i himmelen, för att icke blifwa ett rof för öknens wilddjur. 1 Pet. 5: 8.

20. Tänk uppå förbundet: ty landet är allt omkring jemmerligen förhärjadt, och husen äro nederrifne.

21. Låt icke de ringa afgå med skam: ty de fattige och elände lofwa ditt namn.

22. Upp, o Gud, och uträtta din sak:* tänk uppå den försmädelse,† som dig dagligen af de galna wederfars. *Es. 49: 4. †Rom. 2: 24.

23. Förgät icke dina fienders skri; dina owänners rasande warder ju längre ju större.

Mine käreste! förundrer eder icke på den hetta, som eder wederfares; den eder wederfares, att I skolen försökte warda, såsom om eder hände något nytt. Utan glädjens heldre, att I liden med Christo, på det I ock fröjdas och glädjas mågen uti Hans härlighets uppenbarelse! 1 Pet. 4: 12, 13.

75. Psalm.

Warnas för säkerhet.

En Psalm och wisa* Assaphs, att han icke förgicks,† till att föresjunga. *Ps. 65: 1. †2 Sam. 2 cap.

Se Ps. 57: 1.

2. Wi tacke dig, Gud, wi tacke dig; och förkunne dina under, att ditt namn så när är.

3. Ty (HERren säger): i sinom tid skall jag rätt döma.

4. Jorden häfwar och alle derpå bo; men jag håller hennes pelare stadiga. Sela.

5. Jag sade till de stortaliga: Berömmer eder icke så;* och till de ogudaktiga: Trugens icke uppå wälde; *Ps. 94: 3. Ords. 27: 1.

6. Trugens icke så fast uppå edert wälde; taler icke så halsstyft.

De fyra verserna 3–6 äro ord och utur Herrans mun. Församlingen hörer sin konung sjelf tala om den tid, då Han med makt och rättfärdighet skall uppenbara sig, döma rätt och straffa de ogudaktiga och stolta motståndarna; och då jorden bäfwar i denna dom, håller Han hennes pelare eller grundwalar stadiga. (V. 5) Trugens icke uppå wälde, grt.: upphöjer icke hornet, d. ä. trotser icke på eder makt, warer icke öfwermodige.

7. Det hafwer ingen nöd hwarken af östan eller westan, eller af de berg i öknen.

Så tröstar sig församlingen af Herrans tal i v. 3–6, och så skall hwarje trogen själ påminna sig hans ord och hemta tröst deraf i nöden.

8. Ty Gud är domare: denna förnedrar Han, och den andra upphöjer Han.* *Dan. 4: 32. Luc. 1: 52.

9. Ty HERren hafwer en skål i [ band II, 156 ]handen, och med starkt win* fullt inskänkt, och skänker derutaf; men de ogudaktige måste alle dricka, och utsupa dräggen. *Ps. 60: 5. Es. 51: 1722. Klagow. 4: 21.

Såsom en husfader, den sina barn och husfolk gifwer hwarjom och enom deras del till att äta och dricka, så utdelar Herren ett wisst mått af bedröfwelse åt sina trogna, men de ogudaktige skola dricka Guds wredes kalk. Jer. 49: 12. Uppb. 14: 11 och 18: 6, 7.

10. Men jag will förkunna ewinnerligen, och lofsjunga Jacobs Gud.

I det föregående lärer den trogna själen att förtrösta på Herran och här att tacka och prisa Honom för alla skickelser.

11. Och will sönderbryta allt de ogudaktigas wåld; att de rättfärdigas wälde skall upphöjdt* warda. *Es. 40: 31.

I Herrans kraft skall församlingen öfwerwinna allt motstånd, och riket, makten och wäldet under hela himmelen skall warda gifwet den Högstes heliga folk, hwilkens rike är ewigt, och allt wälde skall tjena Honom och lyda Honom. Dan. 7: 27.

76. Psalm.

Gud, församlingens beskydd.

En Psalm och wisa Assaphs, på strängaspel, till att föresjunga.

2. Gud är känd i Juda; i Israel är Hans namn härligt.* *Ps. 48: 2.

3. I Salem är Hans tjäll; och Hans boning i Zion.* *Es. 31: 9.

Salem, d. ä. Jerusalem. 1 Mos. 14: 18. Ebr. 7: 1.

4. Der sönderbryter Han bågens pilar, sköld, swärd, och strid.* Sela. *Ps. 46: 10.

5. De är härligare och mäktigare än de röfwareberg.* *Jer. 51: 25. Hab. 3: 6.

Röfwareberg, d. ä.: ”de stora riken och konungadömen, såsom Assyrien, Babylon och Egypten, de der landen under sig slogo med wåld och sålunda till sig röfwade.” L.

6. De stolte måste beröfwade warda, och afsomna; och alle krigare måste låta händerna falla.

7. För ditt näpsande, Jacobs Gud, faller i sömn både wagn och häst.

8. Du är förskräcklig; ho kan för dig stå, då du wred är?

9. När du låter höra domen af himmelen, så förskräckes jorden, och warder stilla;

10. När Gud uppstår till att döma, på det Han skall hjelpa alla elända på jorden. Sela.

11. När du en menniska straffar, så måste man bekänna dig,* att du redo är till att straffa andra flera. *Es. 37: 28, 29.

Grt.: Ty menniskans grymhet måste lofwa dig, och med det öfriga af (deras) wrede omgjordar du dig; d. ä.: all grymhet af fienderna och all deras wrede måste tjena till Guds namns förhärligande, och deras egna synder och deras fiendskap anwänder Han såsom sin wapenrustning till att straffa dem; Han styrer det så, att de onda bereda sig sin egen undergång. På Pharao och andra fiender bewisade Han detta. Hes. 38: 21.

12. Lofwer,* och håller det HERranom eder Gud, alle I, som omkring Honom ären; bären fram skänker åt den förskräcklige. *Ps. 65: 2. Pred. 5: 3.

13. Den der förstarna borttager modet; och förskräcklig är ibland konungarna på jorden.* *Job 12: 2124. Ps. 107: 40. Es. 40: 23.

Borttager modet, grt.: bortskär andan, d. ä. Han borttager förstånd och mod, ja sjelfwa lifwet, så snart det Honom behagar. Ordet afskära är samma ord, som brukas om windrufwors afskärande, för att wisa, att alla menniskor äro i Herrans hand, likasom wingårdsmannen med sin trädgårdsknif kan afskära drufworna, så snart han will. Detta syftar äfwen på Uppb. 14: 18, 19.

En sådan underbar hjelp af Herran emot mäktiga fiender fick Israels folk ofta erfara, både under domarenas och under konungarnes tid, och Psalmen torde närmast syfta på Sanheribs nederlag; men den är en segersång, som Guds församling måste bära i hjertat, för att i all strid wara wiss om seger och beredd att prisa Herran, då segren är wunnen.

77. Psalm.

Frommas anfäktning och tröst.

En Psalm Assaphs, för Jeduthun, till att föresjunga.

2. Jag ropar med mitt röst till Gud: till Gud ropar jag, och Han hörer mig.

3. Uti min nöds tid söker jag HERran;* min hand är om natten uträckt, och håller icke upp: ty min själ will sig icke trösta låta. *Ps. 9: 11. Ps. 27: 8.

4. När jag bedröfwad är, så tänker [ band II, 157 ]jag uppå Gud; när mitt hjerta i ångest är, så talar jag.* Sela. *Es. 26: 16.

5. Mina ögon håller du, att de waka;* jag är så wanmäktig,† att jag icke tala kan. *Ps. 102: 8. †Es. 26: 18.

6. Jag tänker uppå den gamla tiden, på de förra år.* *Ps. 143: 5.

Hela Psalmen handlar om Guds församlings pröfningar under de många strider och bedröfwelser, som hon i denna werlden måste genomgå, och om Herrans hjelp och bistånd i all nöd. Många Psalmer handla om detta wigtiga ämne, för att lära oss, först att alltid söka hjelp och tröst hos Herran allena, och för det andra att alltid prisa Honom för den hjelp och den tröst, Han skänker. All den barmhertighet, som Christi kyrka fått röna i alla förflutna tider, skall lända de trogna till uppmuntran och styrka för tron i deras närwarande lidanden; ty den samme Guden, som warit de trogna fädernas hjelpare, lefwer ännu, och Han är alltid densamme i går och i dag och desslikes i ewighet.

7. Jag tänker om natten på mitt strängaspel, och talar med mitt hjerta; min ande ransakar.

Strängaspelet war för Assaph ett medel att lifwa eftertanken och stämma själen till högtidlig betraktelse i den stilla natten. Den trogna själen skall i sig sjelf wara ett strängaspel, hwarpå Guds Ande kan framkalla lofsjungande toner till Guds pris och ära.

8. Månne då HERren skall förkasta ewinnerligen? Och ingen nåd mer bewisa?

9. Är det då alldeles ute med Hans godhet? Och hafwer tillsägelsen en ända?

10. Hafwer då Gud förgätit att wara nådelig? Och tillyckt sin barmhertighet för wredes skull? Sela.

11. Men dock sade jag: Dermed qwäljer jag mig sjelf: den Högstes högra hand kan allting förwandla.

Om jag skulle tänka, att Gud förgätit att wara nådelig, så skulle jag dermed bereda mig sjelf ett onyttigt qwal; då Hans hjelp synes dröja i nödens tid, så är det bäst att betänka, att Hans högra hand kan allting förwandla, så snart Han will.

12. Derföre tänker jag uppå HERrans gerningar: ja, jag tänker uppå dina förra under.

13. Och talar om alla dina werk, och säger om dina anslag:

14. Gud, din wäg är helig: hwar är en så mäktig Gud, såsom du, Gud, är?

15. Du är den Gud, som under gör;* du hafwer bewisat din makt ibland folken. *Ps. 136: 4.

16. Du hafwer förlossat ditt folk wäldeligen,* Jacobs barn och Josephs. Sela. *2 Mos. 6: 6.

17. Wattnen sågo dig, Gud; wattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade.* *2 Mos. 14: 21, 27, 28.

18. De tjocka skyar utgöto watten; skyarne dundrade, och skotten foro deribland.

Såsom ett bewis på Herrans mäktiga hjelp omtalas här, huru Herren förlossade sitt folk utur Egypten. Denna förlossning war en härlig afmålning och förebild af all tillkommande både andlig och lekamlig hjelp och förlossning.

19. Det dundrade i himmelen; ditt ljungande lyste på jorden; jorden rördes och bäfwade deraf.

20. Din wäg war i hafwet, och din stig i stort watten; och man fann dock icke dina fotspår.* *2 Mos. 14: 26.

21. Du förde ditt folk såsom en fårahjord* genom Mose och Aaron. *2 Mos. 14: 19. Ps. 78: 52. Ps. 80: 2.

Med menskliga ögon kunde man icke upptäcka Herrans fotspår i Röda hafwet, icke heller på förhand föreställa sig den wäg, som Han der åt sitt folk beredde. Så äro Herrans wägar för menniskor outransakliga; de kunna hwarken på förhand beräknas eller efteråt med blotta förnuftet begripas. Sälle äro alle de, som låta ledsaga sig af den gode Herden, som gaf sitt lif för fåren. Joh. 10: 11.

78. Psalm.

Guds wälgerningar och straff.

En underwisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag: böjer edra öron till min muns tal.

2. Jag will öppna min mun till ordspråk:* och will förtälja gamla hemligheter; *Ps. 49: 5. Matth. 13: 35.

3. De wi hört hafwa och weta, och wåra fäder oss förtäljt hafwa. * *Ps. 44: 2.

Denna Psalms innehåll kallas gamla hemligheter, icke i den mening, att dessa händelser woro obekanta för Israels folk, utan de omtalas i den afsigt, att folken skulle betänka alla dessa underbara skickelsers betydelse, icke blott för Israel, utan för hela Guds rike på jorden. De yttre händelserna äro härliga bilder och liknelser, hwaruti Guds rikes inre tillstånd, utweckling och gång genom tiden till ewigheten för wåra [ band II, 158 ]ögon äro framlagda. Den Allsmäktige talar icke blott med ord, utan med skickelser och gerningar. Hans gerningar äro stora predikningar från himmelen till menniskors barn och gälla för alla tider.

4. Att wi det icke fördölja skulle för deras barn, som efter komma skulle: utan förkunna HERrans lof, och Hans makt och under, som Han gjort hafwer.

5. Han upprättade ett wittnesbörd i Jacob, och gaf en lag* i Israel, den Han wåra fäder bjöd till att lära deras barn. *2 Mos. 20.

Icke blott Guds lag och hela det uppenbarade ordet war ett Herrans wittnesbörd i Jacob, utan hela Israels folk war i sig sjelf ett sådant wittnesbörd. Hela Christi kyrka och församling är, jemte det skrifna ordet, ett stort lefwande wittnesbörd om Christus.

6. På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde warda: då de uppkommo, att de ock förkunnade det för sina barn:* *5 Mos. 4: 10; cap. 6: 7; cap. 11: 19.

7. Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds werk; och hålla Hans bud:

8. Och icke warda såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art*; hwilkom deras hjerta icke fast war, och deras ande höll sig icke troligen till Gud. *2 Mos. 32: 9; cap. 33: 35; cap. 34: 9.

9. Såsom Ephraims barn, som wäpnade woro och förde bågen, föllo af i stridstiden.* *4 Mos. 14: 40, [et]c. 5 Mos. 4: 41, [et]c.

10. De höllo icke Guds förbund, och wille icke wandra i Hans lag:* *Hes. 20: 10, [et]c.

11. Och förgåto Hans werk och Hans under, som Han dem bewist hade.

12. För deras fäder gjorde Han under*, i Egypti land, på den marken Zoan. *2 Mos. 1415 cap.

13. Han åtskiljde hafwet, och lät dem gå derigenom, och satte wattnet såsom en mur.* *2 Mos. 14: 21. Ps. 106: 9.

14. Han ledde dem om dagen med en molnsky; och om natten med en klar eld.* *2 Mos. 13: 21, 22. Ps. 105: 39.

15. Hon lät bergsklippan remna i öknen; och gaf dem dricka watten tillfyllest.* *2 Mos. 17: 6. 4 Mos. 20: 10. Ps. 105: 41. 1 Cor. 10: 4.

16. Och lät bäckar flyta utur bergsklippan, att de flöto derut såsom wattuströmmar.

17. Likwäl syndade de ännu emot Honom, och förtörnade den Högsta i öknen.

18. Och försökte Gud i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar.* *2 Mos. 16: 2, 3. 4 Mos. 11: 4, 5. Ps. 106: 14.

Till deras själar, d. ä. efter sina själars begär. Till kroppens uppehälle hade de manna, men i själen hade de begärelse efter annan föda. 4 Mos. 11: 4. Då menniskan är köttsligt sinnad, så gör själen de lekamliga behofwen wida större och helt annorlunda beskaffade, än de i sig sjelfwe äro. De lekamliga behofwen äro icke stora, så själen är förnöjd, rik i Gud och lycklig i åtnjutandet af himmelsk sällhet och andelig fröjd.

19. Och talade emot Gud*, och sade: Ja, skulle wäl Gud kunna bereda ett bord i öknen? *4 Mos. 11: 1, [et]c.

20. Si, Han hafwer wäl slagit bergsklippan, att watten utflöt, och bäckar sig utgåfwo: men huru kan Han gifwa bröd, och skaffa sitt folk kött?

21. Då nu HERren det hörde, wardt Han upptänd*: och eld gick upp i Jacob, och wrede kom öfwer Israel; *4 Mos. 11: 1, [et]c.

22. Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå Hans hjelp:

23. Och Han bjöd skyarna ofwan till, och upplät himmelens dörrar:

24. Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd.* *2 Mos. 16: 14, [et]c. 4 Mos. 11: 7. Joh. 6: 31. 1 Cor. 10: 3.

25. De åto englabröd: Han sände dem mat tillfyllest.

Manna kallas englabröd, emedan det nedkom af himmelen och bereddes genom ett Herrans underwerk.

26. Hon lät blåsa östanwäder under himmelen; och genom sin starkhet upprörde sunnanwäder.* *2 Mos. 16: 13. 4 Mos. 11: 31.

27. Och lät kött regna uppå dem såsom Mose; och fåglar såsom sanden i hafwet.

28. Och lät dem falla i deras läger, allestäds der de bodde.

29. Då åto de, och wordo förmätte: Han lät dem släcka sin lusta.* *4 Mos. 11: 33. Ps. 106: 15.

Se v. 18.

[ band II, 159 ]30. Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf,

31. Så kom Guds wrede öfwer dem, och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel.

32. Men öfwer allt detta syndade de ännu mer; och trodde icke uppå Hans under.* *4 Mos. 13, 14. 5 Mos. 2: 1, 14, 15.

33. Derföre lät Han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade warda.

För sina synders skull dogo de i öknen och kommo icke in i det förlofwade landet.

34. När Han drap dem, sökte de Honom, och wände sig bittida till Gud:

35. Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud, den Högste, deras förlösare.

36. Och skrymtade för Honom med deras mun, och ljögo for Honom med deras tungor.

37. Men deras hjerta war icke fast intill Honom, och höllo sig icke troliga intill Hans förbund.

38. Men Han war barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke: och afwände ofta sin wrede, och lät icke all sin wrede gå.

39. Ty Han tänkte, att de äro kött; ett wäder, som bortfar, och kommer icke igen.* *Job 7: 7; cap. 14: 119, [et]c. Ps. 103: 1315.

Se 5 Mos. 5: 26, m. m.

40. De förtörnade Honom ganska ofta* i öknen, och bekymrade Honom i ödemarken. *4 Mos. 14: 22.

41. De. försökte Gud framgent, och retade den heliga i Israel.

”De ställde alltid Gud tid och sätt före, när och huru Han straxt närwarandes och i synliga måtto hjelpa skulle, och wille icke tro eller hoppas på det tillkommande: nu wille de hafwa kött, nu watten, nu bröd. Men att således föresätta och lära Gud, huru Han göra skall, det är att försöka Gud”. L.

42. De tänkte icke uppå Hans hand, den dagen då Han förlöste dem ifrån fienderna.

43. Såsom Han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan:

44. Då Han deras watten i blod* wände; så att de af deras bäckar icke dricka kunde. *2 Mos. 7: 19. Ps. 105: 29.

45. Då Han ohyra ibland dem sände, som dem åto; och paddor, som den förderfwade.* *2 Mos. 8: 2, 6, 21.

46. Och gaf deras frukt åt gräsmaskar; och deras säd åt gräshoppor.* *2 Mos. 10: 4, [et]c. Ps. 105: 34, [et]c.

47. Då Han deras winträd med hagel förderfwade; och deras mulbärsträd med stort hagel.* *2 Mos. 9: 18. Ps. 105: 32, [et]c.

48. Då Han deras boskap slog med hagel; och deras hjordar med ljungande.

49. Då Han i sin grymma wrede sände ibland dem onda englar, och lät dem härja och förderfwa, och skada göra.

Herrans straffdomar utföras dels genom naturkrafter, wilddjur, sjukdomar m. m., dels genom menniskor, dels genom englar. Allting måste tjena Honom.

50. Då Han lät sin wrede gå, och icke skonade deras själar för döden; och lät deras boskap dö af pestilentie.* *2 Mos. 9: 38.

Då Han lät sin wrede gå, d. ä. då Han öppnade wäg för sin wrede.

51. Då Han uti Egypten allt förstfödt slog*: de första arfwingar i Hams hyddor. *2 Mos. 11: 5; cap. 12: 29, 30.

52. Och lät sitt folk utdraga* såsom får, och förde dem såsom en hjord† i öknen. *2 Mos. 12: 13. †Ps. 77: 21.

53. Och Han ledde dem säkra, så att de icke fruktade sig: men deras fiender öfwertäckte hafwet.* *2 Mos. 14: 27, 28.

54. Och lät dem komma i sina helga gränser*, till detta berg, hwilket Hans högra hand förwärfwat hafwer. *Jos. 1 cap.

55. Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfwet*; och lät Israels slägter bo i deras hyddor.† *Jos. 13: 7. †2 Sam. 5: 6, [et]c.

56. Men de försökte och förtörnade Gud, den Högste; och höllo icke Hans wittnesbörd.

57. Och föllo tillbaka, och föraktade all ting såsom deras fäder: och höllo icke, såsom en lös båge.* *Os. 7: 16.

58. Och förtörnade Honom med sina höjder; och retade Honom med sina afgudar.* *2 Mos. 32: 1. Dom. 2 cap.

59. Och då Gud det hörde, wardt [ band II, 160 ]Han upptänd; och förkastade Israel swårligen:

60. Så att Han lät fara sin boning i Silo;* den hydda, der Han ibland menniskor bodde: *1 Sam. 4: 11. Jer. 7: 12.

61. Och gaf deras makt uti fängelse*; och deras härlighet uti fiendens händer. *1 Sam. 4, 5, 6 cap.

Förbundets arf, som war deras härlighet, blef af Philisteerna bortförd.

62. Och öfwergaf sitt folk för swärd; och war upptänd emot sitt arf.

63. Deras unga män förtärde elden; och deras jungfrur måste ogifta blifwa.

64. Deras prester föllo genom swärd; och inga enkor woro, de der gråta skulle.

Sedan utgången ur Egypten och wandringen genom öknen blifwit med en kort och wäldig teckning beskrifwen, tecknas här folkets tillstånd och de wigtigaste händelserna i domaretiden, då Israels folk blef så förtryckt, att hwarken ordentliga begrafningar kunde ske, eller offentlig klagan ega rum, såsom det eljest brukas i Österlanden. Elden, v. 63, d. ä. Guds wredes eld genom Philisteernas swärd o. s. w.

65. Och HERren waknade upp såsom en sofwande; och såsom en stark glad är, den ifrån win kommer.

För menniskors ögon syntes det på somliga tider, såsom om Herren icke aktade på sitt folk: men då Han uppenbarade sig med sin mäktiga hjelp, så war det såsom då en hjelte rusar upp från en tung sömn och slår fienden. Genom dylika menskliga liknelser framställas för oss Guds underbara skickelser med menniskorna.

66. Och slog sina fiender baktill; och hängde en ewig skam uppå dem.

Se 1 Sam. 5: 6, 9, 12.

67. Och förkastade Josephs hydda; och utwalde icke Ephraims slägte;

68. Utan utwalde Juda slägte, det berget Zion, som Han älskade.

69. Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land, det ewinnerligen fast stå skall.

70. Och utwalde sin tjenare David; och tog honom utur fårahusen:* *1 Sam. 16: 11; cap. 17: 34.

71. Ifrån de däggande får hemtade Han honom, att han Hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel.* *2 Sam. 7: 8.

72. Och han födde dem också med all trohet; och regerade dem med all flit.

Så framställes här i korthet hela det Israelitiska folkets historia ända till Davids tid, och deruti kunna wi skåda, såsom uti en spegel, hela Guds rikes historia i werlden ända till den tid, då Davids Son, den himmelske Konungen, skall sjelf taga riket i sin hand. Ps. 2, 45, 116 m. fl. Såsom Israels folk genom många affall, straffdomar, pröfningar och lidanden underbart fördes till upphöjelse och makt, och under David blef ett stort konungarike, så föres också Christi kyrka genom många strider och pröfningar, och oaktadt många affall och straffdomar slutligen till upphöjelse och seger. Det såg ofta ut, såsom om Israels folk blifwit omintetgjordt af mäktiga fiender, men det fick alltid erfara en underbar uppehållelse och räddning. Så får också Christi kyrka erfara en trofast wård, räddning i nöden och slutligen upphöjelse under sin ewige Konungs spira.

79. Psalm.

Emot sanningens fiender.

En Psalm Assaphs. Gud, hedningarna äro in i ditt arf fallne: de hafwa orenat ditt helga tempel, och af Jerusalem stenhopar gjort.* *Klagow. 1: 1.

Denna Psalm handlar om Jerusalems och templets förstöring genom Babylonierna, och denna förödelse war en bild af stadens och templets förstöring genom Romarne och af hwarje förödelse i den christna kyrkan, både genom andeliga och lekamliga fiender.

2. De hafwa gifwit dina tjenares lekamen åt fåglarna under himmelen till att äta; och dina heligas kött åt djuren på marken.

3. De hafwa utgjutit deras blod omkring Jerusalem såsom watten: och der war ingen, som begrof.

4. Wi äro wåra grannar till en försmädelse wordne; till spott och hån dem, som omkring oss äro.* *Ps. 44: 14. Ps. 80: 7. Hes. 36: 2, 3.

5. HERre, huru länge will du så allstinges wred wara; och ditt nit såsom en eld brinna låta?* *Ps. 89: 47.

6. Utgjut din grymhet öfwer hedningarna, de dig icke känna; och uppå de konungariken, som ditt namn icke åkalla.* *Jer. 10: 25.

Se Ps. 69: 25.

7. Ty de hafwa uppätit Jacob; och hans hus förödt.

8. Tänk icke uppå wåra förra missgerningar; förbarma dig öfwer oss snarligen, ty wi äro fast eländige wordne.* *Es. 64: 9.

9. Hjelp du oss, Gud, wår hjelpare, för ditt namns äras skull; fräls oss och förlåt oss wåra synder, för ditt namns skull.* *Ps. 115: 1.

[ band II, 161 ]10. Hwi låter du hedningarna säga: Hwar är nu deras Gud? Låt hämnden öfwer dina tjenares blod, som utgjutet är, kunnig warda ibland hedningarna för wåra ögon.

11. Låt för dig komma de fångars suckande*; efter din stora arm behåll dödens barn. *Ps. 102: 21.

Dödens barn, de, som synas bestämda till döden genom starka fiender. (Job 17: 14.)

12. Och wedergäll wåra grannar sjufallt uti deras sköte* deras försmädelse, der de dig, HERre, med försmädat hafwa.† *Jer. 32: 18. †Es. 65: 7.

13. Men wi, ditt folk och dina fosterfår*, tacka dig ewinnerligen; och förkunna ditt lof förutan ända. *Ps. 28: 9. Ps. 95: 7. Ps. 100: 3.

Så kan Guds folk äfwen i de största lidanden och pröfningar tacka och lofwa Herran, ty Hans godhet warar ewinnerligen.

80. Psalm.

Guds omsorg om sin wingård.

En Psalm Assaphs, om gyllene rosen*, till att föresjunga. *Ps. 60: 1.

2. Hör, Israels herde, du som leder Joseph såsom får*: bete dig, du som sitter på Cherubim. *Ps. 77: 21. Es. 40: 11. Hes. 34: 12. Joh. 10: 11.

På Cherubim, se Hes. 1: 26.

3. Uppwäck din makt, du som för Ephraim, Benjamin och Manasse är; och kom oss till hjelp.

Dessa särskilda stammar nämnas här exempelwis för att uttrycka, att alla stammar i Israel tillhörde Herran.

4. Gud, trösta oss; och låt ditt ansigte lysa*, så warda wi hulpne. *Ps. 4: 7.

5. HERre Gud Zebaoth, huru länge will du wred wara öfwer ditt folks bön?

6. Du spisar dem med tårars bröd*; och skänker dem ett stort mått fullt med tårar. *Ps. 42: 4. Ps. 102: 10.

7. Du lät alla wåra grannar banna oss, och wåra fiender bespotta oss.* *Ps. 44: 14. Ps. 79: 4.

8. Gud Zebaoth, trösta oss; låt ditt ansigte lysa, så warda wi hulpne.

9. Du hafwer hemtat ditt winträd* utur Egypten; och hafwer fördrifwit hedningarna, och planterat det. *Es. 5: 3, 4. Jer. 2: 21. Matth. 21: 33.

Israels folk liknas här wid ett winträd. Christi kyrka, inplantad i Christus, liknas wid grenarne af ett winträd, och detta winträd war redan i Gamla Testamentet planteradt. Christus är Davids Herre såwäl som Davids Son. Uppb. 22: 16. Ps. 110.

10. Du hafwer röjt wägen för det; och låtit det wäl rota sig, så att det hafwer uppfyllt landet.

11. Bergen äro med dess skugga öfwertäckte, och med dess qwistar Guds cederträd.

12. Du hafwer utsträckt dess qwistar intill hafwet; och dess telningar allt intill elfwen.* *1 Mos. 15: 18. 2 Mos. 23: 31. 5 Mos. 11: 24. Jos. 1: 4. 1 Kon. 4: 2124.

13. Hwi hafwer du så sönderbrutit dess gård,* att deraf rifwer allt det, som der framom går? *Ps. 89: 41, 42.

Se Es. 5: 5.

14. De wildswin hafwa uppgräfwit det; och de wilddjur hafwa afbitit det.

Guds folks fiender liknas här åter wid wilddjur. Se Ps. 22.

15. Gud Zebaoth, wänd dig dock

skåda neder af himmelen, och se härtill, och besök detta winträdet;

16. Och håll det wid makt, som din högra hand planterat hafwer, och det du dig skadeligen utwalt hafwer.

17. Se dertill, och straffa det: att på bet brännande och rifwande må en ände warda.

18. Din hand beskydde din högra hands folk, och de menniskor, som du dig stadeligen utwalt hafwer.

19. Så wilja wi icke ifrån dig wika: låt oss lefwa, så wilja wi åkalla ditt namn.

20. HERre Gud Zebaoth, trösta oss; låt ditt ansigte lysa, så warda wi hulpne.

Christi kyrka har i Honom allena sitt lif, sitt beskydd, sin hjelp och sin tröst; och då den är omgifwen af mörker på jorden fröjdar den sig i tron af Hans ansigtes ljus och lefwer deraf.

81. Psalm.

Högtids rätta firande.

På Gittith,* till att föresjunga, Assaphs. *Ps. 8: 1.

[ band II, 162 ]2. Sjunger Gudi gladeligen, den wår starkhet är; fröjdens Jacobs Gudi.

3. Tager Psalmer, och får hit trummor, lusteliga harpor med psaltare.

Tager Psalmer, grt.: Uppstämmer sång. Trummor, se 1 Sam. 10: 5. Psaltare, se Ps. 33: 2.

4. Blåser med basuner uti nymånaden, i wår löfhyddohögtid.* *3 Mos. 23: 24. 4 Mos. 10: 10.

Hwarje nymånad war fest med basunaklang, men isynnerhet i sjunde månaden, i hwilken stora försoningsdagen och löfhyddohögtiden firades. 3 Mos. 23: 24. 4 Mos. 10: 10.

5. Ty detta är en sed i Israel, och en Jacobs Guds rätt.* *5 Mos. 16: 16.

6. Det hafwer Han till ett wittnesbörd satt i Joseph, då de utur Egypti land drogo, och främmande tungomål hört* hade; *1 Mos. 42: 23.

Gudstjenstens inrättningar wittnade både om den utlofwade Frälsaren, som komma skulle, och om hela Israels forntid, och om de under, Herren hade gjort ibland sitt folk.

7. Och jag deras axlar ifrån bördan friade, och deras händer wid krukorna qwitta wordo.

I det föregående talar församlingen, och här swarar Herren. Krukorna, grt.: korgar eller käril, hwarmed de måste bära ler, tegel och annat, som hörde till deras arbete.

8. Då du åkallade mig i nöden, halp jag dig ut; och bönhörde dig, då tordönet öfwerföll dig; och försökte dig wid trätowattnet.* Sela. *2 Mos. 17: 2, 3, 7.

Grt.: Och bönhörde dig utur tordönets dunkelhet, d. ä. i molnstoden.

9. Hör, mitt folk, jag will betyga ibland dig: Israel, du skall höra mig;

10. Att ibland dig ingen annan gud är, och du ingen främmande gud tillbeder.* *2 Mos. 20: 2, 3.

11. Jag är HERren din Gud, som dig utur Egypti land fört hafwer: låt din mun widt upp, låt mig uppfylla honom.

Öppna själens mun för att emottaga mina andeliga gåfwor, så will jag fylla den. Så stort och oinskränkt är Guds nådelöfte, att Han gifwer det, hwarefter själen hungrar och törstar, så snart hon öppnar munnen. Själens mun öppnas, då hon beder om Herrans nådegåfwor. Det händer stundom i de torra öknarna, att både menniskor och djur uppspärra munnen och wända den till himmelen, för att samla regndroppar, då det börjar regna, för att lindra den brännande törsten. Men om själen hungrar och törstar efter Herran och wänder sin öppna mun till himmelen, så will Herren icke blott gifwa små droppar, utan en full ström af nådens gåfwor.

12. Men mitt folk hörde icke min röst; och Israel är intet om mig.

13. Så hafwer jag låtit dem uti deras hjertas sinne; att de måga wandra efter sitt råd.? *Hes. 20: 25, 26. Ap.G. 14: 16. Rom. 1: 24.

14. Om mitt folk wille mig hörsamt wara, och Israel på mina wägar gå:* *5 Mos. 32: 29. Es. 48: 12.

15. Så wille jag snart nederlägga deras fiender, och wända min hand emot deras motståndare.

16. Och de, som HERran hata, skulle fela uppå Honom; men deras tid skulle ewinnerligen wara.

Fela uppå, grt.: smickra inför. De skulle smickrande underkasta sig Guds folk, fastän de hatade Herran. Ju mindre sann tro och andeligt lif är i Christi kyrka, desto mera makt hafwa fienderna. Så snart Israel omwände sig. till Herran, så wann det alltid seger, äfwen öfwer sina mäktigaste fiender.

17. Och jag skulle spisa dem med bästa hwete, och mätta dem med honung utur hälleberget.* *5 Mos. 32: 13, 14.

Canaan war fordom mycket blomsterrikt och icke blott idkades stor biskötsel, utan en mängd af wilda bin samlade honung i bergskrefworna, så att landet sades flyta af mjölk och honung. Med de bästa ting wille Herren wälsigna sitt folk, om det wille wandra i Hans lag, v. 14. Guds ord, såsom näring för själen, liknas äfwen wid honung. Ps. 19: 11. Ps. 119: 103.

Af innehållet kunna wi finna, att denna Psalm isynnerhet skulle sjungas wid högtiderna, och då skulle folket alltid påminna sig och tacka Gud för de stora under, som de och deras fäder hade fått erfara. Under Påskahögtiden skulle de isynnerhet tänka på utgången ur Egypti land, wid Pingsthögtiden på Lagens utgifwande, och wid Löfhyddohögtiden på wandringen genom öknen, då de bodde i hyddor, samt på den andeliga betydelsen af allt detta. Så skall ock Christi församling prisa Herran för alla nådens under, som skedda äro, och för alla de löften, som ännu skola fullbordas.

82. Psalm.

Öfwerhets reglor.

En Psalm Assaphs. Gud står uti Guds församling, och är domare* ibland gudarna.† *2 Chrön. 19: 6. †2 Mos. 22: 28.

Gudarna, d. ä. här öfwerhetspersoner och domare, som af Gud hafwa blifwit satta öfwer [ band II, 163 ]andra, isynnerhet de, till hwilka Guds ord skedde. Joh. 10: 34, 35. Se ock Rom. 13: 1, 3, 6. Fallet är Guds församling, Guds åker. Matth. 13: 24. Öfwerhetspersoner och domare skola komma ihåg, att de äro Herran räkenskap skyldige för utöfningen af sina embeten, och att Herren sjelf är domaren öfwer dem alla. Mose och de domare, han tillsatte, woro upplyste af Guds Anda, så att, då de dömde öfwer folket, war det Herrans Ande, som genom dem talade; det war Han sjelf, som då dömde, derföre kallades de gudar, med afseende derpå, att deras dom war Guds dom. Detta kan icke nu sägas om någon öfwerhet på samma oinskränkta sätt, men öfwerheten är tillsatt att wara Guds tjenare. Rom. 13: 4.

2. Huru länge wiljen I döma orätt, och föresätta (föredraga) de ogudaktigas person?* Sela. *5 Mos. 1: 16, 17.

3. Skaffer den fattige och faderlöse rätt, och hjelper den elände och torftige till rätta.

4. Hjelper den föraktade och fattige, och förlöser honom utur de ogudaktigas wåld.* *Job 29: 12, 13. Ords. 24: 11; cap. 31: 8, 9. Es. 1: 17; cap. 10: 1, 2.

Här befalles icke att emot de rika gifwa de fattiga rätt, om de hafwa orätt, utan att hjelpa dem till rätta, då de hafwa rätt. En orättwisa, hwartill domare ofta frestas, är att hafwa anseende till personen, att hjelpa de rika och undertrycka de fattiga. Men stundom inträffar en motsatt orättwisa, isynnerhet på sådana tider, då en falsk folkanda will göra sig gällande, för att kullkasta all ordning och lag.

5. Men de låta icke säga sig, och akta det icke; de gå allt i mörkret; derföre måste alla landets grundwalar falla.

Så snart öfwerheten, embetsmän och domare i ett christet land förakta Herran och Hans ord, så hafwa de förlorat sitt fotfäste. Blott twå ting kunna då inträffa: antingen måste Gudsfruktan och christligt sinne åter wäckas, så att öfwerhet och folk återwända till Herran, och då kunna de räddas, och land och rike blifwa beståndande; eller om icke detta sker, så går landet och dess folk till sin undergång.

6. Jag hafwer wäl sagt: I ären gudar;* och allesammans den Högstes barn. *Joh. 10: 34.

7. Men I måsten dö såsom menniskor, och såsom en tyrann förgås.* *Ps. 73: 19.

Detta är den dom, som wäntar alla sådana embetsmän och domare, hwilka icke akta på Herrans ord, v. 5.

8. Statt upp, Gud, och döm jorden; ty du är en Herre* öfwer alla hedningar. *Ps. 2: 8. Ebr. 1: 2.

Stode denna Psalm öfwerst i ett rikes grundlag och höllos såsom helig lag af hela dess öfwerhet, så wore det riket grundadt på ett hälleberg.

”Man kunde undra, hwarföre sådana onda menniskor, som Han så hårdt bestraffar, ändå här kallas Guds barn, enär i den Heliga Skrift de heliga trogna menniskorna kallas Guds barn? Swar: Det är wäl också ett stort under, att Han kallar sådana onda menniskor med sitt eget namn gudar. Men det ligger uti det ordet: jag hafwer sagt, v. 6; ty Guds ord helgar och gör till gudomliga alla ting, hwartill det sättes. Derföre kallas de stånd, som äro stiftade med Guds ord, allt heliga, gudomliga stånd, ehuru personerna icke (alltid) äro heliga; såsom fader, moder, predikant, själasörjare m. m., de äro allt heliga, gudomliga stånd, ehuruwäl ändå personerna deruti kunde wara bofwar och skalkar. Således emedan Gud har med sitt ord stiftat och insatt öfwerheten, kallas de rätteligen gudar och den Högstes barn, för det gudomliga ståndet och Guds ords skull, och äro dock arga skalkar, såsom han här klagar och bestraffar.” L. Dessa embeten kunna aldrig omintetgöras, så länge den närwarande werldsordningen warar, ehuru titlar och inrättningar kunna wara olika. Men de personer, som missbruka sådana embeten, kunna icke undfly den Allsmäktige domaren. Hela Psalmen utgör en församlingens bön, att Herren sjelf måtte styra och döma genom den öfwerhet, Han tillsatt. Men om denna öfwerhet icke will tjena Herran, såsom dess pligt är, Rom. 13: 4, så skall församlingen bedja, att Herren måtte omwända denna öfwerhet, eller om detta icke kan ske, att då Herren sjelf wille döma öfwerheten, låta den förgås och sjelf tillsätta en bättre, v. 7, 8. Men aldrig är det för ett folk tillåtet, att sjelft upphäfwa sig till domare öfwer sin öfwerhet. Och detta skulle aldrig ske, om sann tro och bönens kraft i församlingen wore rådande.

83. Psalm.

Emot församlingens fiender.

En Psalmwisa Assaphs.

2. Gud, tig dock icke så, och war dock icke så stilla; Gud, lid det dock icke så.* *Ps. 28: 1.

3. Ty si, dina fiender rasa; och de, som dig hata, sätta upp hufwudet.

4. De hafwa listiga anslag emot ditt folk, och rådslå emot dina fördolda.

5. Kommer, säga de, låter oss utrota dem, så att de intet folk äro; att på Israels namn icke skall mer tänkt warder.

Mäktiga fiender hafwa förenat sig emot Israel för att om möjligt utrota detta folk. I denna nöd ropar Israel till Herran sin Gud. Så äro i alla tider starka fiender förenade emot Guds folk. De fördolda, d. ä. ”De som i trone för werlden fördolde lefwa, så att man håller dem för kättare.” L.

[ band II, 164 ]6. Ty de hafwa förenat sig med hwarannan, och ett förbund emot dig gjort.

7. De Edomeers hyddor, och de Ismaeliters, de Moabiters, och Hagatiters.

8. De Gebaliters, Ammoniters, och Amalekiters, de Philisteer samt med dem i Tyrus.

9. Assur hafwer ock gifwit Sig till dem, och hjelpa Loths barn. Sela.

Alla dessa folk, som woro Israels fiender, betyda alla de hedningar, både döpta och odöpta, som i alla tider förfölja Christi kyrka och församling.

10. Gör dem såsom de Midianiter;* såsom Sifera,† såsom Jabin** wid den bäcken Kison; *Dom. 7: 22; fcap. 4: 15, 16, [et]c.; **cap. 4: 2; cap. 5: 21.

11. Hwilka förderfwade wordo wid Endor; och wordo till träck på jorden.

12. Gör deras förstar såsom Oreb, och Seeb;* alla deras öfwerstar såsom Sebah och Zalmunna;† *Dom. 7: 25; †cap. 8: 1221.

Wid Endor, se Jos. 17: 11. Såsom Gideon öfwerwann dessa förstar genom Herrans kraft, såsom Jabins här blef ödelagd och Sisera dödad, Dom. 4: 215, så skola alla Christi kyrkas fiender, den ene efter den andre, omkomma och få sin dom.

13. De der säga: Wi wilja intaga Guds hus.

Det är Guds helgedom, fienderna wilja förstöra, det är Gud och Hans ord, som de icke wilja tåla. Det är för Herrans skull, Hans kyrka och församling förföljes. Ty ehuru i församlingen äro många fel och brister, ofullkomligheter och synder, som af fienderna tagas till förewändning för deras hat, så är det dock tydligt, att det icke är de Christnas synder, utan de Christnas tro och bekännelse, som fienderna hata; ty synden tåla fienderna gerna hos sina likar.

14. Min Gud, gör dem såsom en hwirfwel, och såsom strå för wäder;

15. Såsom en eld, den en skog förbränner; och såsom en låge, den berg upptänder.

Hwirfwel, stormhwirfwel, som kan wara så stark, att han upplyfter hus, upprycker träd och bortförer menniskor och djur, så att motstånd är omöjligt, och ännu lättare är det för en sådan hwirfwel att bortföra halm och agnar, hwarwid alla ogudaktiga liknas. Ps. 1: 4. — (V. 15) Berg, nemligen träden och gräset på bergen.

16. Alltså förfölj dem med ditt wäder; och förskräck dem med ditt owäder.

17. Gör deras ansigten fulla med blygd:* att de efter ditt namn, HERren söka måste. *Ps. 6: 11.

Här nämnes uttryckligen den första och högsta orsaken, hwarföre församlingen skall bedja, att de ogudaktiga måtte blifwa straffade, nemligen på det de må blygas öfwer sina synder och med ånger och bättring ”söka efter Herrans namn”. Detta är Christi och Hans församlings bön för fienderna; men wilja de ogudaktige icke omwända sig, så blifwer denna bön hörd på annat sätt, och de måste förgås, v. 18.

18. Skämme sig och förskräckes alltid ju mer och mer; och till skam komme, och förgås.

19. Så skola de förnimma, att du med ditt namn heter HERre allena, och den Högsta i all werlden.* *2 Mos. 15: 3. Es. 42: 8. Os. 12: 5.

Så beder församlingen, att Herrans namn måtte helgadt warda och Hans rike komma, att menniskorna må tillbedja och tjena Honom allena, såsom den Högste i all werlden.

84. Psalm.

Guds huses förmån.

En Psalm Korah barns, på Gittith,* till att föresjunga. *Ps. 8: 1.

2. Huru ljuflige äro dina boningar, HERre Zebaoth!

3. Min själ längtar och trängtar efter HERrans gårdar; min kropp och själ fröjda sig uti lefwande Gud.* *Ps. 42: 2, 3. Ps. 63: 2.

Herrans gårdar, helgedomens gårdar, der församlingen sammankom för att offra och tillbedja inför Herran. En sådan djup och innerlig längtan skall hwarje trogen själ och hela församlingen önska att hafwa efter sin Herre och Frälsare och den ewiga helgedomens gårdar. Christus är lifsens Förste, lefwande Gud, som gifwer sin församling andeligt och ewinnerligt lif. Joh. 14: 6.

4. Ty fågeln hafwer funnit ett hus, och swalan sitt bo, der de sina ungar lägga: nemligen ditt altare, HERre Zebaoth, min konung och min Gud.

Såsom en fogel fröjdar sig öfwer att hafwa funnit ett lugnt ställe för sitt bo och längtar till sitt näste, så längtade David efter Herrans altare, då han war flyktig och fördrifwen. Och så längtar hwar och en, som tillhör den lefwande församlingen, efter sitt rätta hem, efter himmelen, efter Christus sjelf. Ju mera själen känner sig förenad med Christus, desto mera är hon hemma när Honom och har i Honom det hem, dit hon oupphörligt återwänder efter hwarje gång hon nödsakas sysselsätta tankarne med de jordiska föremålen. Hjertat är då hos Honom alltid och tankarne kunna blott så skiljas ifrån [ band II, 165 ]Honom, som åkermannen lemnar sitt hus, för att uträtta sina göromål på marken, eller fågeln, som öfwergifwer nästet för att söka föda för sina ungar. Själen liknas här wid en i sig sjelf wärnlös fågel, och på flera ställen liknas församlingen wid en dufwa, hwars näste är Herrans helgedom och Hans altare.

5. Salige äro de, som i ditt hus bo;* de lofwa dig till ewig tid. Sela. *Ps. 23: 6. Ps. 27: 4.

Nemligen presterna och leviterna, samt i andelig mening det tillbedjande andeliga presterskapet, Phil. 3: 20. 1 Pet. 2: 9, och de fullkomliga rättfärdigas andar. Ebr. 12: 23.

6. Salige äro de menniskor, som dig för sin starkhet hålla, och af hjertat efter dig wandra.

7. De der gå genom jemmerdalen, och göra der källor: och lärarena warda med mycken wälsignelse prydde.

En dal i Judalandet kallades Tåredalen, och denna dal war för namnets skull en träffande bild af Christi bekännares wandring till det himmelska Jerusalem. På wägen till högtiderna i Jerusalem plägade det ditwandrande folket wederqwicka sig med psalmer och lofsånger och stundom hwila wid brunnar och källor, för att uppfriska sig med watten och hemta krafter att fortsätta wandringen. Merändels woro prester och leviter med i dessa ressällskapet. Dessa wandringar woro en skön afmålning af den christna församlingens wandring till det himmelska Zion. Wägen går genom tåredalen, genom det jordiska lifwet, fullt af möda och oro, synd och elände, kors och bedröfwelse, jemmer och tårar. Men de få ändå sjunga lofsånger på wägen. Herren har i sitt ord och i sina nådesinrättningar öppnat för dem härliga brunnar och källor, hwaraf de få hemta ljus och lif och kraft och wederqwickelse; de få röna mångfaldiga wälsignelser, de hafwa lärare med sig: Propheter, Evangelister och Apostlar, ja, Herren Jesus sjelf är med i sällskapet, alla äro de med rik wälsignelse beprydda och stundom äro äfwen synliga trogna lärare med, och anföra hwar och en sin lilla hop till den stora församlingen, der alla rätta Zions-wandrare skola mötas. Uppb. 7: 9.

8. De winna den ena segren efter den andra: att man se må, att den rätte Guden är i Zion.

Huru dessa fegrar winnas, se Eph. 6: 10–18.

9. HERre Gud, Zebaoth, hör min bön: akta här till, Jacobs Gud. Sela.

10. Gud, wår sköld, skåda dock: se uppå din Smordas rike.

Herrans smorda i Israels rike war i synlig måtto den regerande konungen, men han war blott en förebild och sinnebild af den osynliga Konungen, hwilken då, så wäl som nu, war Konung och Öfwersteprest i sin församling, och det är för Hans rike alla trogna skola bedja. Men i stället för rike (v. 10) står i grt anlete. Detta är således en bön, att Fadren måtte se uppå sin Sons anlete och Hans helighet och fullkomlighet i stället för wårt anlete, som är betäckt med synd och blygd. Då Fadren ser på sin Sons anlete och själen är öfwerstrålad af Hans anletes ljus, så är bönen hörd.

11. Ty en dag uti dina gårdar är bättre än eljest tusende; jag will hellre wakta dörren uti min Guds hus, än länge bo uti de ogudaktigas hyddor.

Jag will hellre intaga den ringaste platsen i Herrans församling och i Hans tjenst, än en behaglig boning och ett sorgfritt och makligt lefwerne i gemenskap med werlden.

12. Ty HERren Gud är sol och sköld; HERren gifwer nåd och ära; de fromma skall intet godt fattas.* *Ps. 23: 1.

Herren är den sol, som upplyser och wärmer wår själ och gifwer oss det rätta lifwet. Han är den sköld, som betäcker och beskyddar sitt folk.

13. HERre Zebaoth, säll är den menniska, som sig förlåter uppå dig.* *Ps. 2: 12. Ps. 34: 9.

Denna ljufliga Psalm är en resebeskrifning, som innehåller de trognas wandring till den staden, hwars byggmästare och skapare är Gud. Ebr. 11: 16. Resan går genom tåredalen, men de, som wandra till denna stad, äro dock glada, ty Herren är deras sol, som skiner öfwer dem, den sköld, som betäcker dem, de så dricka af Hans brunnar, deras själ är hemmastadd i himmelen och har der sin borgarerätt, de täckas Herran för Hans Smordas skull, hwilkens ansigte Fadren skådar, såsom deras Medlare och Konung, och till resepass på wägen hafwa de ett ord ifrån Konungen sjelf af oändlig rikedom, och löftet säger: de fromma skall intet godt fattas!

85. Psalm.

Bön om alla stånds wälfärd.

En Psalm Korah barns, till att föresjunga.

2. HERre, du som fordom* war ditt land nådelig, och förlossade de fångar af Jacob. *Ps. 77: 6.

3. Du som tillförene ditt folk missgerning förlåtit hafwer, och alla deras synder öfwertäckt.* Sela. *Ps. 32: 1.

4. Du som tillförene all din wrede borttagit hafwer; och wändt dig ifrån din wredes grymhet.

Trons bön åberopar sig Herrans nåderika hjelp tillförene och stärker dermed sin förtröstan om bönhörelse äfwen i den närwarande nöden.

5. Trösta oss, Gud wår Frälsare; och låt af din ogunst till oss.

[ band II, 166 ]6. Will du då till ewig tid uppå oss wred wara? Och låta din wrede gå ewinnerligen?

7. Will du då icke åter wederqwicka oss? Att ditt folk må glädja sig öfwer dig.

8. HERre, bete oss din nåd, och hjelp oss.

9. Ack! att jag höra måtte, det HERren Gud talar; att Han sitt folk och sina heliga frid tillsade: på det de icke skola på någon galenskap komma.* *Ps. 125: 3.

Sedan en själ sökt och funnit nåd hos Gud genom tron på Jesum Christum, så kan wisserligen ofta en stor andelig nöd uppstå, swåra inre strider, mörker och dunkelhet, twifwel och frestelser, allahanda yttre nöd och många lidanden kunna möta, men i all nöd, af hwad slag den än må wara, will Herren wara deras hjelp och har derföre befallt och lofwat: åkalla mig i nöden, så will jag hjelpa dig, och du skall prisa mig. Guds folk kommer på galenskap, då det afwiker från Hans ord.

10. Dock är ju Hans hjelp när dem, som frukta Honom; att i wårt land skall ära bo;

Då Herren hjelper sitt folk, så är det både för Hans namn och för de trogna en ära inför Hans rikes motståndare.

11. Att godhet och trohet mötas tillsamman; rättfärdighet och frid kyssas;

Att godhet och trohet, rättfärdighet och frid, werkade af Herrans Ande, må blifwa så allmänna och ymniga, att de öfwerallt mötas och herrska i den ljufligaste förening.

12. Att trohet må wäxa på jorden; och rättfärdighet skåda neder af himmelen;

Rättfärdigheten nedkommer från himmelen; denna rättfärdighet är Christus sjelf, och då Han genom tron blifwer wår rättfärdighet, wäxer trohet på jorden. Troheten är rättfärdighetens frukt hos dem, som tro. Troheten måste wäxa dels så, att hwarje enskild trogen själ tillwäxer i nåden, dels så, att de trognas antal tillwäxer, och Christi rike utwidgas.

13. Att ock HERren oss godt gör; på det wårt land må sin frukt gifwa;* *Ps. 67: 7.

Det är isynnerhet den andeliga frukten, v. 12, som här menas. Men ju ymnigare den andeliga frukten i ett land blifwer, desto större blifwer det landets wälsignelse äfwen i lekamligt godt.

14. Att rättfärdighet må ändå för Honom blifwa, och sin rätta gång hafwa.

Grt.: Rättfärdighet skall gå framför Hans ansigte och göra sina fotspår till wäg. Herrans wäg är rättfärdighet, rättfärdigheten går alltid framför Honom uti allt hwad Han gör, så wäl då Han benådar syndare för Christi rättfärdighets skull, som då Han straffar de obotfärdiga. Och då Hans rättfärdighet blifwer i menniskors hjertan inplantad, så blifwer den deras wäg, de wilja wandra i dess fotspår; rättfärdigheten är Guds wäg från himlen till jorden och menniskans wäg från jorden till himlen. Wägen är Christus wår rättfärdighet.

86. Psalm.

Bön om åtskillig hjelp.

En bön Davids. HERre, böj neder dina öron, och hör mig; ty jag är elände och fattig.

2. Bewara min själ; ty jag är helig:* hjelp du, min Gud, din tjenare, som sig uppå dig förlåter.† *Ps. 4: 4. †Ps. 25: 20.

Jag är elände och fattig, jag är helig äro tre ord, som wisa, huru menniskan skall blifwa bönhörd. Elände och fattig — bedröfwad öfwer synden och andeligen fattig måste själen först blifwa, eljest kommer hon icke till Honom, som gör den ångerfulle rättfärdig och helig. Den trogna själen är elände och fattig i sig sjelf, men helig i sin Frälsare och kan i bönen åberopa sitt elände, såsom behöfwande att hjelpas, och sin Frälsares helighet såsom orsak, hwarföre Gud skall hjelpa.

3. HERre, war mig nådelig; ty jag ropar dagligen till dig.* *Ps. 88: 10.

4. Fröjda din tjenares själ; förty efter dig, HERre, trängtar jag.* *Ps. 25: 1.

5. Ty du, HERre, är god och nådelig,* af stor godhet allom dem, som åkalla dig. *Joel 2: 13. Jon. 4: 2.

6. Förnim, HERre, min bön; och akta uppå min böns röst.

7. Uti min nöd åkallar jag dig; att du dock wille höra mig.* *Ps. 50: 15.

8. HERre, dig är ingen lik ibland gudarna; och ingen är, som så göra kan som du.* *5 Mos. 3: 24.

Ibland gudarne, ibland hedningarnes gudar eller de mäktige här på jorden. Ps. 82: 16.

9. Alle hedningar, dem du gjort hafwer, skola komma,* och tillbedja för dig, HERre; och ära ditt namn: *Ps. 65: 3. Es. 43: 6, 7.

10. Att du så stor är, och gör under, och allena Gud är.

Den bedjande själen kommer här först med syndabekännelsen, v. 1: Jag är elände och fattig, sedan med en härlig trosbekännelse, v. 2: Jag är helig, se Ps. 32: 1, 2, och sedan, v. 3—10, följer i bönen Guds namns förhärligande, och [ band II, 167 ]Hans makt och nåd anföras såsom orsaker till själens förtröstan på Honom.

11. Wisa mig, HERre, din wäg, att jag må wandra i din sanning;* behåll mitt hjerta wid det ena, att jag ditt namn fruktar. *Ps. 25: 4, [et]c. Ps. 27: 11. Ps. 119: 33. Ps. 143: 10.

Behåll mig wid det ena m. m., grt.: Gör mitt hjerta enigt till att frukta ditt namn, d. ä. bewara mig ifrån hwarje försök att tjena twå herrar. Matth. 6: 24. Till en sann gudsfruktan och rätt tillbedjande är det nödwändigt, att hjertat tillhörer Herran allena. 2 Cor. 6: 14–18.

12. Jag tackar dig, HERre min Gud, af allt mitt hjerta; och ärar ditt namn ewinnerligen.

13. Ty din godhet är stor öfwer mig; och du hafwer frälst min själ utur det djupa helwetet.* *Ps. 71: 20. Ps. 116: 38.

Utur det djupa helwetet, d. ä. utur döden, utur stora lifsfaror, Ps. 71: 20, och utur syndens djup, som är ingången till det djupa helwetet i egentlig mening. Orden äro en tacksägelse för frälsning utur stor både lekamlig och andelig nöd.

14. Gud, de stolte sätta sig emot mig, och de tyranners hop står mig efter min själ: och hafwa dig icke för ögon.* *Ps. 54: 5.

De stolte och de tyranner äro alla, som sätta sig upp emot Gud och mot Hans rike. 1 Mos. 6: 4, 5. Ps. 2.

15. Men du, HERre Gud, är barmhertig och nådelig, tålig, och af stor mildhet och trohet.* *2 Mos. 34: 6. Neh. 9: 17. Ps. 103: 8. Ps. 145: 8.

16. Wänd dig till mig, war mig nådelig; stärk din tjenare med din makt;* och hjelp din tjenarinnas son. *Ps. 138: 3.

Grt.: Gif din tjenare din makt. Herrans makt betyder här både andelig kraft och tröst för själen och yttre hjelp genom Herrans mäktiga arm.

17. Gör ett tecken med mig, att mig wäl går; att de se det, som mig hata, och skämma sig, att du med mig står, HERre, och tröstar mig.

Tecken, d. ä. tydliga bewis, att du will wara mig nådig och hjelpa mig.

Äfwen denna Psalm är i innersta grunden en bön af Christus sjelf i Hans förnedringstillstånd och lidande, och om Honom gäller det ordet: zjag är helig i egentlig och oinskränkt betydelse. Men David och hela den stridande församlingen i Gamla Testamentet och hela Jesu församling i det Nya Testamentet, som wandrar i Hans fotspår, har genom Guds Anda lärt att bedja på detta sätt och att förtröska på Herran i all nöd och i att strid mot alla andeliga fiender, v. 14. Det tecken, som blifwit gifwet såsom det högsta och största, som är oss en borgen, att oss skall wäl gå, om wi hafwa detta tecken i wårt hjerta, det är korset, korstecknet: det är Jesu korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd. Äfwen döpelsen och den heliga nattwarden äro både i ordets högsta mening sacramenter och tillika tecken, att oss skall wäl gå, om wi förblifwa i förbundet med Herran. Hwarje tydlig bönhörelse och hwarje hjelp i nöden äro äfwen tecken, att det skall gå dem wäl, som förtrösta på Honom.

87. Psalm.

Det andeliga Zions härlighet.

En Psalmwisa Korah barns. Han är fast grundad på de helga bergen.* *Ps. 68: 16, 17. Ps. 125: 1, 2. Matth. 16: 18.

Han, nemligen Herrans helgedom. Först stod tabernaklet på Zions berg och sedan blef på Moria berg i Jerusalem templet uppbygdt af Salomo. På dessa berg war i yttre måtto helgedomen grundad. Men det synliga tabernaklet och templet och det synliga Zionsberget war blott en förberedelse för den fullkomliga helgedomen, det lefwande templet, som är Christus och Hans församling, det andeliga Zion. Fast war helgedomens grund på dessa berg i Jerusalem, men ännu fastare är den grunden, hwarpå det andeliga templet uppbygges. Se 1 Cor. 3: 10, 11, 16.

2. HERren älskar Zions portar, öfwer alla Jacobs boningar.

Herren älskade Zions portar derföre, att Hans helgedom war der och den gudstjenst, som Han sjelf hade förordnat, Herren älskar alla menniskor så, att Han will frälsa alla, om de wilja emottaga frälsningen, men blott dem, som i Christo tillhöra Hans andeliga tempel, kan Han bewisa sig frälsande, saliggörande kärlek och för dem uppenbara sig såsom Fader.

3. Härliga ting warda i dig predikade, du Guds stad. Sela.

Jerusalem kallas Guds stad derföre, att Han der hade sin boning. Detta Jerusalem, som sedan förstördes, war blott liksom en yttre bild af den andeliga församling, som der bodde, och en förebild af Christus och Hans kyrka. I denna Guds stad, i detta andeliga Zion, predikas härliga ting, Evangelii hemligheter till syndares frälsning. Och dessa härliga ting blefwo äfwen i det Gamla Testamentet predikade genom Guds ord, genom den gudstjenst och de offer, Herren hade förordnat, och genom de propheter, Han sände.

4. Jag will predika låta för Rahab, och Babel, att de mig känna skola; si, de Philisteer, och Tyrer, samt med de Ethiopier, warda der födde.* *Ps. 45: 13. Es. 19: 18; cap. 30: 7. Matth. 28: 19. Ap.G. 2: 9, 10.

[ band II, 168 ]Rahab betyder Egypten. Herren sjelf talar här genom propheten och förkunnar, att Hans saliggörande ord skall predikas för Egyptens och Babels folk, för Philisteerna, Tyrerna och Ethioperna, d. ä. Afrikas innewånare. Alla dessa hedningar utgjorde de betydligaste hedningafolk, som då lefde. Alla fingo på ett eller annat sätt höra talas om Israels Gud, om Hans härliga tempel och gudstjenst, och om de stora under, som Han gjorde ibland sitt folk, då den stora Assyriska hären blef slagen af en Herrans engel. Es. 37: 36–38. Detta måste på hedningafolken wida omkring hafwa gjort ett mäktigt intryck, och för dem warit en wäldig predikan. Men alla dessa folk woro tillika förebilder af alla tillkommande hedningafolk, för hwilka Evangelium måste predikadt warda enligt Herrans löften och befallningar. Se Es. 52: 710. Matth. 28: 19.

5. Man skall i Zion säga, att allahanda folk derinne födt* warder; och att Han, den Högste, bygger honom. *Ps. 110: 3.

Då hedningar blefwo omwände och införlifwade med Israel, så föregick ett slags döpelse, såsom förberedande rening, innan omskärelse kunde ske, hwarigenom de blefwo upptagne i förbundet med Herran. Denna omwändelse kallades äfwen ny födelse. På detta sätt blefwo många hedningar födde i Zion. Men prophetians rätta fullbordan har skett och sker i Nya Testamentet. I det andeliga Zion födes till ewigt lif allahanda folk bland alla hedningar, till hwilka Evangelium kommer.

6. HERren skall predika låta i allahanda tungomål,* att ock någre af dem skola der födde warda. Sela. *Ap.G. 2: 4; cap. 10: 46. 1 Cor. 12: 10.

För hedningarne i Gamla Testamentets tid blef på deras tungomål mycket om Herran uppenbaradt, såsom för Egyptierna genom Mose, för Babylonierna genom Hesekiel och Daniel samt de Judar, som woro i fångenskapen, och för många andra blef Herrans namn kändt och Hans makt kungjord genom umgänge med Judafolket. Men i högre mening gick detta löfte i fullbordan, då Jesu lärjungar började på Pingstdagen i allehanda tungomål ”förkunna Guds dråpliga werk,” och då sedan ända till denna dag salighetens Evangelium på några hundra tungomål blifwit förkunnadt för hedningarna, så att många derigenom blifwit födde på nytt till ewinnerligt lif. Orden lyda så: Herren skall i folkens förteckning uppräkna: denne (och denne) är der född. Herren framställes här såsom den store Konungen, inför hwilken alla folken samlas och äro upptecknade, och de skiljas då ifrån hwarandra; om den ene och den andre heter det: den är född i Zion, den är pånyttfödd i Christi kyrka, den är en medborgare af det nya Jerusalem.

7. Och de sångare skola alla i dig sjunga till skiftes, såsom i en dans.

Grt.: De skola lofsjunga; såsom ett dansande chor (sägande:) alla mina salighetskällor äro i dig, se Es. 12: 3. Så skola då de pånyttfödda upphöja Zion och prisa sin Frälsare, att de i Honom hafwa funnit all sin salighet. Wid högtiderna sjöngos lofsånger af sångchor, men en gång skall den stora saliga Zionsförsamlingen sjunga denna ewighetssång: salighet Honom, som sitter på stolen, wår Gud och Lammet. Uppb. 7: 10. I Christi kyrka såsom Hans Zion, således i Honom sjelf, äro alla salighetskällor. Detta är den kortaste och skönaste Zions sång.

88. Psalm.

Bön i swår anfäktning.

En psalmwisa Korah barns, till att föresjunga om de eländas swaghet: en underwisning Hemans,* den Esrahitens. *1 Kon. 4: 31. 1 Chrön. 2: 6.

De orden om de eländas swaghet beteckna Psalmens melodi, men antyda tillika innehållet. Esrahitens: så fallas äfwen Ethan i Ps. 89: 1, ett familjenamn.

2. HERre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.

Denna djupt klagande Psalm är icke blott en bön utur församlingens hjerta i stor ångest och swåra lidanden, utan den är isynnerhet en bön af wår Frälsare sjelf i Hans ångest och qwal i örtagården och på korset. Se Ps. 22: 3 och Ps. 69: 4.

3. Låt min bön komma inför dig: böj dina öron till mitt ropande.

4. Ty min själ är full med jemmer; och mitt lif är hardt när helwetet.

Då wår Frälsare war nedsänkt i det bottenlösa djupet af wåra synder, så war Hans själ full med qwal och jemmer. Synden och döden stå med hwarandra i oupplösligt sammanhang. Rom. 6: 23, derföre kände wår Frälsare då dödens ångest och helwetets bitterhet.

5. Jag är aktad lik wid dem, som i kulan fara:* jag är såsom en man, den ingen hjelp hafwer. *Ps. 28: 1. Ps. 143: 7.

Kulan, d. ä. grafwen och afgrunden. De skenhelige phariseerne trodde, att Christus led såsom en falsk prophet, och att Han blef förtappad.

6. Jag ligger ibland de döda öfwergifwen, såsom de slagne, de i grafwen ligga; på hwilka du icke mer tänker, och de ifrån din hand afskilde äro.

Då Christus på korset utropade: Min, Gud, min Gud! hwi hafwer du öfwergifwit mig, så war Han i den andeligen döda syndarehopens ställe, och utstod derföre det oändeliga qwalet att wara skild ifrån Guds ansigte.

7. Du hafwer lagt mig i gropen neder, uti mörkret och i djupet.* *Ps. 130: 1.

[ band II, 169 ]8. Din grymhet trycker* mig, och tränger mig med alla dina böljor.† Sela. *Ps. 38: 3. †Ps. 42: 8.

I detta tillstånd af mörker, i denna skilsmessa ifrån Guds ansigte, under det Han war nedsänkt i syndagropen, hwaruti helwetets plågor omgåfwo Honom, kände Han Guds wrede och den ewiga rättfärdighetens dom öfwer alla synder. Och denna dom war såsom ett haf med brusande wågor. Belials bäckar, syndens förbannelser, som härflyta från Belial, emedan synden af honom har sitt ursprung, Ps. 18: 5, äro de böljor, som här kallas Herrans, emedan de framkallas af Guds rättfärdighet, såsom straff öfwer synden. Så säges äfwen i Skriften, att Jobs plågor kommo ifrån Herran, fastän det war djefwulen, som förorsakade dem efter Guds tillstädjelse.

9. Mina wänner hafwer du låtit komma långt ifrån mig; du hafwer gjort mig dem till en styggelse;* jag ligger fången, och kan icke utkomma. *Job 19: 19. Ps. 38: 12.

Se Es. 53: 2, 3. Under det Christus bar wåra synder, war Han fången för wår skull och lät taga sig till fånga i örtagården samt korsfästas och dödas, för att utur fängelset befria alla fångna, som wilja emottaga förlossning. Es. 61: 1.

10. Mitt ansigte* är jemmerligt för wedermödas skull: HERre, jag åkallar dig dagligen; jag uträcker mina händer till dig. *Ps. 6: 8.

11. Mån du då gör under ibland de döda? Eller mån de döda uppstå och tacka dig?* Sela. *Ps. 6: 6.

12. Mån man uti grafwen förtäljer din godhet? Och din trohet uti förderfwet?* *Ps. 30: 10.

13. Kunna då dina under uti mörkret kände warda? Eller din rättfärdighet i det land, der alla ting förgätas?* *Ps. 115: 17. Es. 38: 18.

I dessa fyra verser förehåller Christus sin himmelske Fader, att om Han icke genom nådens kraft blefwe styrkt och uppehållen i den outsägligt swåra striden för att kunna fullborda återlösningswerket, så måste hela menniskoslägtet blifwa dödens rof. Guds ära wore då bland menniskorna förlorad, då kunde ingen blifwa ett Guds barn och prisa Herran i tid och ewighet. Han beder derföre, att Fadren måtte hjelpa Honom för sitt namns äras skull. Se Ps. 6: 6. Ebr. 5: 7. Mose bad, att folket måtte blifwa skonadt, på det Guds namn icke måtte blifwa försmädadt bland hedningarna. Gud har skapat menniskan till sin ära, men de andeligen döde och de förtappade kunna icke prisa Honom. Derföre beder den lidande Frälsaren, att Hans lidande och död måtte blifwa werldens lif till Fadrens pris och ära.

Det land, der alla ting förgätas, är döden och förderfwet. All werldens härlighet förgätes der, men synden förgätes aldrig.

14. Men jag ropar till dig, HERre; och min bön kommer bittida för dig.

15. Hwi förkastar du, HERre, min själ? Och förskyler ditt ansigte för mig?

16. Jag är elände och wanmäktig, att jag så bortkastad är: jag lider ditt förskräckande, så att jag full när förtwiflar.

Se v. 8. Matth. 26: 37. Marc. 14: 33.

17. Din grymhet går öfwer mig; ditt förskräckande trycker mig.* *Ps. 38: 5.

18. De omlägga mig dagligen såsom watten; och omhwärfwa mig tillsammans.

De, nemligen din grymhet och ditt förskräckande, v. 17. Se Ps. 18: 17 och Ps. 69: 2, 3, 15, 16.

19. Du gör, att mina wänner och närmaste, och mina kände draga sig långt ifrån mig,* för sådan jemmers skull. *Job 19: 13.

I Jobs lidande woro hans wänner usla tröstare, och i wår Frälsares lidande woro Hans trognaste wänner fulla af förskräckelse, och de andre plågades af twifwel och willrådighet. Måhända funnos ock sådana fordna lärjungar, som försmädade Honom, såsom den stora hopen, då Han hängde på korset.

Ofta lida troende själar af swåra anfäktningar och måste genomgå djupa själsqwal. Då känna de sig liksom nedsänkta i död och fördömelse. Men Herren kommer alltid i rätta stunden med hjelp och tröst. 1 Sam. 2: 6.

89. Psalm.

Messias och Hans rike.

En underwisning Ethans*, den Esrahitens. * 1 Kon. 4: 31. 1 Chrön. 2: 6.

2. Jag will sjunga om HERrans nåd ewinnerligen; och Hans sanning* förkunna med min mun ifrån slägte till slägte. *Joh. 1: 17.

3. Och säger alltså: Att en ewig nåd skall uppgå; och du warder din sanning i himmelen troliga hållande.

4. Jag hafwer gjort ett förbund med min utkorade; min tjenare David hafwer jag swurit:

5. Jag skall förskaffa dig en ewig säd; och bygga din stol ifrån slägte till slägte.* Sela. *2 Sam. 7: 12, [et]c. 1 Chrön. 17: 11, [et]c.

Psalmen handlar om Guds förbund med David och hans säd och om de nådelöften å Herrans sida, som med detta förbund woro [ band II, 170 ]förenade. Om David och hans efterträdare och om Israels synliga rike handlar således denna Psalm i bokstafligaste mening. Men den rätte David är Christus, Davids Son, och Hans rike är hela den trogna församlingen. David och hans rike woro blott afmålningar och förebilder af Christus och Hans rike. Således handlar denna Psalm, såsom de flesta andra, om Guds förbund med den ewige Konungen sjelf, menniskoslägtets Öfwersteprest och Medlare, och om Hans rike. Åt detta rike lofwar Gud en ewig nåd, v. 3, och denne Konung af Davids säd är ewig, v. 5.

6. Och himlarna,* HERre, skola prisa dina under; och din sanning, uti de heligas församling. *Es. 6: 3. Eph. 3: 10. Uppb. 4: 8.

I Christo äro åtta ting sammanfattade, allt det i himmelen och på jorden är, så att himlarne förena sig med de heligas samfund till att prisa Herrans under. Eph. 1: 10. Englarne och de utwalda saliga prisa Gud med församlingen på jorden, och det warder glädje i himmelen öfwer en syndare, som sig bättrar. Luc. 15: 710.

7. Ty ho kan i skyn* liknas wid HERran? Och ibland Gudarnas barn HERran lik wara? *Ps. 104: 3.

Gudarnas barn, grt.: Guds barn.

8. Gud är fast mäktig uti de heligas församling; och underlig öfwer alla dem, som omkring Honom äro.

Underlig, grt.: förskräcklig. De högsta englafurstar och heliga, som äro Honom närmast, häpna för Hans majestät och tillbedja på sina anleten inför Honom. Uppb. 4: 10.

9. HERre Gud Zebaoth, ho är såsom du en mäktig HERre? Och din sanning är allt omkring dig.

Jordiska konungar kunna wara omgifna af bedrägliga tjenare och trolösa smickrare, men den allsmäktige Konungen är omgifwen af rättfärdighet och sanning; alla Hans tjenare och Hans härar drifwas af sanningens Ande, som af Honom utgår. Joh. 15: 26.

10. Du råder öfwer det stormande hafwet; du styrer dess böljor, när de upphäfwa sig.* *Ps. 65: 8.

11. Du slår Rahab till döds; du förströr dina fiender med din starka arm.

Rahab, d. ä. Egypten. Ps. 87: 4. Detta namn betyder stolt, stoltheten är syndens djupaste rot, och så står Egypten liksom först ibland Guds rikes fiender. Rahab blef slagen i Röda hafwet, 2 Mos. 14: 24–28, och Röda hafwet war en förebild af den brinnande sjön, som slutligen skall uppsluka Guds folks fiender. Uppb. 19: 20.

12. Himmel och jord äro dina: du hafwer grundat jordens krets, och hwad deruti är,* *Ps. 24: 2. Ps. 104: 5.

13. Norr och söder hafwer du skapat; Thabor och Hermon fröjdar sig i ditt namn.

Thabor och Hermon, såsom utmärkta berg, beteckna allting härligt och upphöjdt, och detta löfte innebär, att äfwen det högsta och härliga på jorden skall fröjda sig i Herran allena och prisa Hans namn.

14. Du hafwer en wäldig arm; stark är din hand, och hög är din högra hand.

15. Rättfärdighet och dom äro din stols stadfästelse;* nåd och sanning äro för ditt ansigte. *Ps. 97: 2.

Rättfärdighet och dom äro Guds hus grundwal, och således kunde den fallna menniskan omöjligen utan en medlare ingå i Guds rike. Men i Christo äro rättfärdighet och dom, nåd och sanning härligt förenade, och nåden bereder sig af de orättfärdiga ett rättfärdighetens rike, genom Evangelii sanning.

16. Wäl är det folk, som fröjdas kan; HERre, de skola wandra i ditt ansigtes ljus.* *Ps. 97: 11. Ps. 112: 4.

Lycklige äro de, som kunna fröjdas i Herran och wandra i Hans ansigtes ljus!

17. De skola dagligen öfwer ditt namn glade wara; och i din rättfärdighet härlige wara.

I Christi rättfärdighet blifwa de trogna allt härligare genom Guds Andas helgande nåd, de warda förklarade uti samma beläte ifrån den ena klarheten till den andra, såsom af Herrans Ande. 2 Cor. 3: 18.

18. Ty du är deras starkhets berömmelse; och genom din nåd skall du upphöja wårt horn.* *Luc. 1: 69.

Se 5 Mos. 33: 29.

19. Ty HERren är wår sköld; och den Helige i Israel är wår Konung.* *Es. 33: 22.

20. På den tiden talade du i en syn till dina heliga,* och sade: Jag hafwer uppwäckt en hjelte, den hjelpa skall; jag hafwer upphöjt en utkorad utur folket. *2 Sam. 7: 4. 1 Chrön. 17: 4.

Med denna syn menas Guds uppenbarelse med löftet till David genom propheten Nathan. 2 Sam. 7: 4–16.

21. Jag hafwer funnit min tjenare David; jag hafwer smort* honom med min helga olja. *1 Sam. 16: 12. Ap.G. 13: 22.

Smörjelsen med wigoljan åsyftade utrustning med den Heliga Andas gåfwor. I ordets högsta mening har detta blifwit uppfyldt på Christus. Men för att blifwa ett Guds barn och införlifwad med det konungsliga presterskapet, 1 Pet. 2: 9, måste hwar och en menniska blifwa uppfylld af den Helige Andes gåfwor. Se Joh. 14: 26. 1 Joh. 2: 2027.

[ band II, 171 ]22. Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom.

23. Fienderna skola icke wara honom öfwermäktige; och de orättfärdige skola icke förtrycka honom.

24. Utan jag skall slå hans owänner för honom; och de honom hata will jag plåga.

25. Men min sanning och nåd skall när honom wara; och hans horn skall i mitt namn upphöjdt warda.

26. Jag skall sätta hans hand uti hafwet, och hans högra hand uti elfwerna.* *Ps. 72: 8. Zach. 9: 10.

Han skall hafwa makt öfwer watten och land; herrawälde öfwer all werlden är åt wår Konung utlofwadt.

27. Han skall kalla mig alltså: Du är min fader,* min Gud och tröst, den mig hjelper. *2 Sam. 7: 14. 1 Chrön. 17: 13. Ps. 2: 7. Ebr. 1: 5.

28. Och jag skall göra honom till första sonen, den allrahögsta ibland konungarna på jorden.* *Ps. 2: 6.

Detta löfte säger oss, att Davids Son är Guds förstling, uppståndelsens och härlighetens förstling af hela menniskoslägtet. Se 1 Cor. 5: 23.

29. Jag will behålla honom min nåd ewinnerligen; och mitt förbund skall honom fast blifwa.

30. Jag skall gifwa honom en ewig säd; och hans stol uppehålla, så länge himmelen warar.

31. Men om hans barn min lag öfwergifwa, och i mina rätter icke wandra:

32. Om de mina stadgar ohelga, och mina bud icke hålla:

33. Så will jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor.

34. Men min nåd will jag icke wända ifrån honom, och icke låta min sanning fela.

35. Jag will icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra, hwad af min mun utgånget är.

Fastän Davids efterkommande öfwergåfwo Herrans lag, så blef derigenom icke Guds förbund med David omintetgjordt. Och fastän många af Christi andeliga säd falla i synd och bryta förbundet, så blifwa dock många bewarade och andra blifwa igenom nåden hemsökte med tuktan till rättfärdighet och med Evangelii kraft, så att de blifwa frälste. Oaktadt swåra strider, många pröfningar, stora synder och swåra straffdomar, skall likwäl alltid en församling af trogna fortfara på jorden, till dess Herren kommer.

36. Jag hafwer en gång swurit wid min helighet: jag will icke ljuga för David.

37. Hans säd skall ewig wara; och hans stol för mig såsom solen.* *2 Sam. 7: 16. Ps. 72: 17. Joh. 12: 34.

38. Såsom månen skall han ewinnerligen wid makt hållen warda; och såsom det wittnet* i skyn wiss wara. Sela. *1 Mos. 9: 13.

Regnbågen war för Noah ett wittne i skyn om Guds nåds förbund, och solen och månen äro wittnen i skyn, att församlingen skall hafwa bestånd, så länge solen och månen warar. Ps. 72: 17. Qwinnan, som är församlingen, är beklädd med solen och har månen under sina fötter. Uppb. 12: 1. Stundom lyser månen i fullmånens glans, och stundom se wi honom knappt såsom det dunkla nedanet. Så omwexlar ljus och mörker i Guds församling i denna werlden i allt det, som de trogna hafwa under sina fötter, men Guds förbund står fast för ewigt, och hos Honom är icke ljus och mörkrets omskiftelse. Jac. 1: 17.

39. Men nu bortdrifwer du och förkastar, och wredgas med din smorda.

Med din smorda, nemligen David och hans efterträdare, då det under konung Hiskias, och ännu mera i den Babyloniska fångenskapen, såg ut, såsom om förbundet och löftet skulle blifwa om intet och Davids rike helt och hållet förstöras. Så har också Christi kyrka i synlig måtto warit sin undergång nära på åtskilliga tider och har en ännu swårare tid att wänta, Uppb. 13: 15, men den är oöfwerwinnerlig, såsom Konungen sjelf i sin härlighet.

40. Du bryter din tjenares förbund; och trampar hans krona neder på jorden.

Du bryter m. m.: Du straffar ditt folk, såsom om du wille bryta ditt förbund.

41. Du nederrifwer alla hans murar; och låter hans fäste afbrytas.* *Ps. 80: 13.

42. Honom beröfwa alle, de der fram om gå; han är för sina grannar ett gabberi worden.* *Ps. 79: 4.

Se 2 Kon. 25: 9.

43. Du upphöjer hans owänners högra hand; och gläder alla hans fiender.

44. Ock hafwer du hans swärds kraft borttagit, och låter honom ingen seger winna i striden.

45. Du förstörer hans renhet, och kastar hans stol till jorden.

I den Babyloniska fångenskapen blef Davids thron störtad.

46. Du förkortar hans ungdoms tid; och betäcker honom med blygd. Sela.

Ungdomstiden, d. ä. rikets blomstrande tillstånd i yttre afseende. Det war ganska kort, det warade blott i Davids och Salomos tid.

[ band II, 172 ]47. HERre, huru länge will du dig så alltinges fördölja? Och låta din grymhet brinna såsom en eld?* *Ps. 79: 5.

48. Tänk huru stackot mitt lif är: hwi will du alla menniskor fåfängt skapat hafwa?

I löftet till David låg den enda trösten för hela det fallna menniskoslägtet, och om detta löfte blefe om intet, så wore ju alla menniskor fåfängt skapade — skapade till mycken onyttig oro och många lidanden under en kort lifstid, och sedan till ewig förtappelse. Detta framställes här af den lidande församlingen, som wäntade på Israels tröst, inför ”allt kötts andas Gud” såsom en bewekande grund till bönhörelse. Af Davids säd skulle Messias komma.

49. Hwilken är den der lefwer, och icke ser döden? Den sin själ friar utur helwetes hand? Sela.

Ingen menniska får lefwa för alltid, och ingen kan befria sig ifrån döden, grafwen och helwetet. Om Messias icke komme (nu wore kommen), så wore alla menniskor fåfängt skapade, v. 48.

50. HERre, hwar är den förra din nåd, den du David i din sanning swurit hafwer?* *2 Sam. 7: 15, [et]c.

51. Tänk, HERre, på dina tjenares försmädelse; den jag bär i mitt sköt, af alla så många folk.

52. Dermed, HERre, dina fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda.

De som förakta och förfölja Guds folk, de förakta den himmelske Konungen sjelf, och de som förakta Hans ord och nådens inrättningar, de trampa Honom sjelf under fötterna. Ebr. 10: 29.

53. Lofwad ware HERren ewinnerligen. Amen. Amen.

I denna Psalm lärer Herrans Ande sin församling att bedja. De trogna skola klaga all sin nöd inför Herran, åberopa sig Hans förbund och löften till den högtlofwade Konungen och Medlaren, prisa Honom äfwen i nöden och i tron säga amen, amen till sin bön, så blifwer den i allt uppfylld, Guds namn blifwer helgadt, Hans rike kommer, Hans wilja sker, och nådens förbund går i fullbordan bland menniskorna.

90. Psalm.

Menniskans dödlighet.

En bön Mose, den Guds mannens. HERre, du är wår tillflykt, ifrån slägte till slägte.

Denna gamla Psalm har Mose, den Guds mannen, diktat och sannolikt med anledning af det som berättas i 4 Mos. 14: 23 och 5 Mos. 3: 26, 27. Tillflykt, grt. boning. Det wandrande folket hade icke något hem i öknen, men Herren sjelf war deras boning deras hem. De bodde under Hans beskärm; eldstoden och molnstoden gåfwo dem ljus och wärma, skygd och wederqwickelse, och Herren sjelf war deras försörjare, deras Fader, som gaf dem bröd från himmelen och watten utur klippan. Lycklig den, som på wandringen genom öknen i detta lifwet har sitt rätta hem hos Herran.

2. Förr än bergen wordo, och jorden och werlden skapade blefwo, är du Gud, af ewighet till ewighet.

3. Du, som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.* *Ps. 104: 29, 30. Pred. 1: 4.

Kommer igen I menniskors barn, d. ä. blifwer till jord igen, hwaraf I komne ären. 1 Mos. 3: 19.

4. Ty tusen år äro för dig såsom den dag, i går framgick, och såsom en nattwäkt. *2 Pet. 3: 8.

En nattwäkt war tre timmar, ty natten war delad i fyra wäkter. Tusende år äro en lång tid, men inför Herran äro de mindre, än för oss menniskor en dag eller en nattwäkt. Denna jemförelse i afseende på Guds rikes gång genom tiden till ewigheten. se 2 Pet. 3: 8.

5. Du låter dem gå sin kos såsom en ström, och äro såsom en sömn; lika som gräs, det dock snarligen förwissnar;* *Job 14: 2.

6. Det der bittida blomstras och snart wissnar; och på aftonen afhugget warder, och förtorkas.* *Ps. 103: 15, 16. Es. 40: 6–8.

Se Jac. 1: 10, 11.

7. Det gör din wrede, att wi så förgås; och din grymhet, att wi så hasteligen hädan måste.

8. Ty wåra missgerningar sätter du för dig; wåra okända synder i ljuset för ditt ansigte.

Dödligheten i öknen war ofta stor och förskräcklig, och stor är dödligheten i hela denna werldens öken, ty för hwarje pulsslag i en menniskas kropp dör en menniska på jorden, så att här är ett oupphörligt döende. Hwad är orsaken? Syndens lön är döden. Rom. 6: 23. Döden är Guds wrede öfwer synden. Guds ansigte liknas wid den klara solen. Alla wåra synder skådar Han i det klaraste dagsljus och huru förskräckliga måste de då synas! Då wi föreställa oss, huru många och grufliga de synder äro, som wi weta, och derwid besinna, att de flesta synder, både wåra egna och andras, äro för oss förborgade, så kunna wi ju omöjligen [ band II, 173 ]göra oss något rätt begrepp om den tafla af de förfärligaste styggelser, som den syndiga jorden framwisar för Honom, hwilkens ögon äro klarare än solen. Wi kunna då icke nog förundra oss öfwer Hans oändliga tålamod och att Han icke på en gång låter förstörelsens dom gå öfwer werlden, utan blott låter menniskorna dö, och arbetar med sin nåd på menniskors hjertan, så att många blifwa frälste från synden och döden och få ewinnerligt lif.

9. Derföre gå alla wåra dagar sin kos genom din wrede; wi lyfte wåra år såsom ett tal.

Såsom ett tal, grt, såsom en tanke, d. ä. helt hastigt.

10. Wårt lif warar sjuttio år, åt högsta åttio år; och då det bäst warit hafwer, så hafwer det möda och arbete warit: ty det går snart sin kos, lika som wi flöge bort.

Detta lifstidsmått är i allmänhet det högsta, som en menniska uppnår. Och då lifwet är förbi, så finna äfwen de menniskor, som hafwa haft mest lycka och framgång i werlden, att det hafwer möda och arbete warit. Deta bör så mycket mera wäcka hwar och en til att besinna, att wi här icke hafwa någon waraktig stad och till att söka det oförgängliga hemmet.

11. Men ho tror det, att du så swårligen wredgas? Och ho fruktar sig för sådan din grymhet?

”Ho tror, att sådant är din wrede och att wår synd är så stor, som en sådan wrede förtjenar?” L., så att han fruktar dig, för att utgå från döden till lifwet.

12. Lär oss betänka, att wi dö måste:* på det wi måge förståndige warda. *Ps. 39: 5.

De förståndigaste menniskor i denna werlden äro dårar, då de förspilla sin nådatid och icke tänka på sin hädanfärd. Den rätta wisheten består uti att lära och lyda den ewiga wisheten, på det man icke må gå miste om den höga ewighetsbestämmelse, hwartill menniskan af sin Skapare och Återlösare är ämnad, men som det står i menniskans makt att förkasta och omintetgöra.

13. HERre, wänd dig dock till oss igen; och war dina tjenare nådelig.* *4 Mos. 14: 17–19.

14. Uppfyll oss bittida med din nåd; så wilja wi fröjas, och glade wara i wåra lifsdagar.

Bittida: tidigt, snart, nu! Detta nu är för menniskan nådens tid, nu är salighetens dag; detta nu kan hos dig blifwa morgongryningen till ett nytt lif, om du will emottaga Honom, som är kommen att gifwa ljus och lif åt den fallna menniskan. Du är syndens och dödens rof, men i stället för fridlöshet och dödsfruktan, Ebr. 2: 15, får du då fröjd och frid och ett saligt hopp genom Honom.

15. Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafwer; efter det wi så länge olycka lidit hafwa.

Här beder Mose och Israel: länge hafwa wi wandrat här i öknen i synd och elände under nöd och jemmer; fräls oss, o Herre! från wåra synder, för oss snart in i Canaans land, som du utlofwat hafwer, och låt oss der fröjdas inför ditt ansigte! I denna bön instämmer hela Christi församling i denna werldens öken, bedjande om frid och fröjd för själen och om en salig hädanfärd.

16. Bete dina tjenare dina gerningar, och din ära för deras barn.

Herrans gerningar äri i synnerhet nådens werk, Hans ära är Hans inneboende i själen och Hans belätes återställande; ty då detta skett, så är Hans namn i själen förhärligadt och Hans rike der upprättadt. Wi skola bedja, att Hans ära måtte blifwa så återställd i all werlden. Mose bad ock, att Herrans underbara gerningar i Israel måtte blifwa kända för barn och efterkommande.

17. Och HERren wår Gud ware oss blid, och främje wåra händers werk med oss; ja, wåra händers werk främje Han.* *5 Mos. 33: 26.

Grt.: Och Herrans wår Guds ljuflighet ware öfwer oss.

Hela denna härliga bön och denna vers isynnerhet war en förbön af Mose för Israels folk och en wälsignelse, hwarmed hans ande följde dem in i Canaans land. Så är wår himmelske Medlare med oss på wår wandring genom öknen, ledsagar oss med sin nåd och med sin förbön och förer oss in i Canaans land i oförgängligheten. Om wi låta Herrans geringar hafwa framgång i wåra hjertan, v. 16, så will Han låta sin ljuflighet wara öfwer oss, befrämja och wälsigna wåra händers werk.

91. Psalm.

Guds beskydds säkerhet.

Den der under den högstes beskärm sitter, och under den Allsmäktiges skugga blifwer:* *Ps. 36: 8.

2. Han säger till HERran: Mitt hopp, och min borg; min Gud, den jag hoppas uppå.

3. Ty Han frälsar dig ifrån jägarens snara; och ifrån den skadliga pestilentia.

Dig, du som sitter under den Högstes beskärm, v. 1, befriar Han ifrån alla fiendens snaror och ifrån allt, som kan skada dig. Jägaren, som will fånga själen, är isynnerhet djefwulen, men hruti inbegripas hans jagttjenare, hzns redskap, som äro onda andar och onda menniskor. Med pestilentia menas den dödliga, smittosamma sjukdomen pesten, och allt dylikt gift, som förstörer det lekamliga lifwet. Men denna dödliga sjukdom är en bild af det gift, som döda själen [ band II, 174 ]det är synden i dess många förförande gestalter. Såsom pestgiftet kommer osynligt i luften, så finnes i det menskliga lifwets alla förhållanden ett förderfligt gift för själen, förpestad ande, som fräter både på den enskilda menniskans och på hela samhällens, ja på hela menniskoslägtets inre lif för att förstöra och förderfwa. Guds folk beder derföre: Fräls oss ifrån onde, och här äro härliga löften, att denna bön skall höras.

4. Han skall betäcka dig med sina fjädrar; och ditt hopp skall wara under Hans wingar;* Hans sanning är spjut och sköld. *Ps. 17: 8. Ps. 57: 2. Ps. 63: 8.

Fjädrar och wingar, se Ps. 36: 8. Sanningen är Guds folks wapen, den sköld hwarmed de betäcka sig, och det spjut, hwarmed de strida emot fienderna. Guds wårdande och omhuldande nåd framställes här under bilden af den moderliga fågeln, som med sina egna wingar beskyddar sina ungar. Se 5 Mos. 32: 11 och Matth. 23: 37.

5. Att du icke behöfwer förskräckas för nattens stygghet;* för de skott,† som om dagen flyga; *Ordsp. 3: 24, 25. †Job 5: 19. Ps. 112: 7, 8. Ps. 121: 5, 6.

Stygghet, grt. förskräckelse. Både natt och dag medföra särskilda faror. Fiendtliga menniskor, mångahanda olyckor och sjukdomar hota både natt och dag, och ofta lika hastigt som pilar (skott), men Herren har lofwat att beskydda sitt folk.

6. För pestilentia, som i mörkret wakar; för den sjuka, som om middagen förderfwar.

Pestsjukdomen smyger i det fördolda, såsom i nattens mörker, och ju starkare wärmen i luften är, hwilket betecknas med ordet: om middagen, desto hastigare dödar den; så smyger ock syndens gift först i det fördolda i menniskans inre, och det wisar sig ofta, att ju kraftigare nådens sol lyser ock wärmer, desto starkare framträder deremot syndaförderfwets makt, både hos den enskilda menniskan i omwändelsen och i hela församlingar och samhällen, der de obotfärdiga wisa dubbel fiendtlighet emot sanningen, så snart den werkar bättring och andeligt lif hos några, som förut sofwit lugnt i sin syndasömn. Men här talas i synnerhet om lekamliga faror.

7. Om tusen falla wid din sida, och tio tusen wid din högra sida; så skall det dock icke drabba uppå dig.

Om faran wore än så stor, så kan den aldrig drabba Guds folk en hårsmån utöfwer Hans tillstädelse. Se. Hes. 9: 4. Matth. 10: 30.

8. Ja, du skall med dina ögon se lust, och skåda, huru de ogudaktiga wedergäldt warder.* *Ps. 92: 12.

Alla Herrans gerningar äro en lust för dem, som Honom älska, och ju mera Han uppenbarar sig, dersto mera fröjda de sig.

9. Ty HERren är ditt hopp: den Högste är din tillflykt.

10. Dig warder intet ondt wederfarandes,* och ingen plåga skall nalkas din hydda. *Ordspr. 12: 21.

Se 2 Mos. 11: 7 och cap. 12: 12, 1323. Såsom Israeliternas hyddor skonades i Egypten, då Egyptiernas förstfödde blefwo slagna, så beskyddar Herren öfwer allt sina trogna, som hafwa märket af Hans förbundsblod wid hjertats dörr.

11. Ty Han hafwer befallt sina englar om dig, att de skola bewara dig på alla dina wägar.* *Ps. 34: 8. Matth. 4: 6. Luc. 4: 10, 11.

12. De skola bära dig på händerna; att du icke stöter din fot på stenen.* *Job 5: 23. Ordspr. 3: 23.

Englar uppenbarade sig såsom beskyddare för Jacob, 1 Mos. 28: 12; twå englahärar lägrade sig omkring honom, då han mötte Esau 1 Mos. 32: 1, 2; Herren sände sin engel för Israels folk, 2 Mos. 23: 20; Försten öfwer Herrans här stridde för Israel, Jos. 5: 13, 14, brinnande hästar och wagnar betäckte Dothans berg omkring propheten Elisa, 2 Kon. 6: 17. Wäl hade Herren kunnat afböja farorna, så att ingen englawård warit behöflig för Hans tjenare, men det behagade Honom att tillåta farorna och att skicka dem ett mäktigt beskydd. Löftet gäller för alla Guds barn, att englar skola besydda dem på alla deras wägar, d. ä. då de gå i sin kallelses werk och icke på afwägar. Äfwen på afwägarne äro englarne med de trogna, så länge de icke fallit ur nåden, men beskyddet är icke detsamma; Herren tillåter då stundom, att de till sin warning komma i allahanda olycka och nöd. Bärandet på händerna betecknar öm och moderlig omwårdnad. Se. 4 Mos. 11: 12.

13. På lejon och huggormar skall du gå; och trampa uppå det unga lejonet och draken.

Äfwen bokstafligen har detta löfte på flera af Herrans tjenare blifwit uppfyldt, såsom på Daniel, Dan. 6: 2023, Ap.G. 28: 36; men det är ett widtomfattande bildligt uttryck, som wisar, att Guds barn skola kunna öfwerwinna både uppenbara och hemliga anfall af både andeliga och lekamliga fiender. Fiender, modiga som lejon eller listiga som drakar, äro icke farliga för dem, som äro under Guds beskydd.

14. Han begär mig, ty will jag uthjelpa honom: han känner mitt namn, derföre will jag beskydda honom.

15. Han åkallar mig, ty will jag höra honom;* jag är när honom i nöden; jag skall taga honom der ut, och låta honom till ära komma. *Ps. 50: 15.

16. Jag skall mätta honom med långt lif; och skall bete honom min salighet.* *Ps. 50: 23.

[ band II, 175 ]Här talar Herren sjelf; löftet kommer ur Hans egen mun, för att så mycket mera styrka sina barns tro i nödens och farans tider. Löftet i hela Psalmen syftar först och främst på wår Frälsare sjelf och i Honom på alla dem, som Honom tillhöra. Hela Psalmen är ifrån himmelens och jordens Konung ett härligt resepass för allt Hans folk på resan genom tiden till ewigheten; ett resepass, som gäller på haf och i öknar, bland tyranner och förföljare, i farsoter och dödsfaror, bland wilddjur och huggormar. En lifwakt från himmelen följer med Guds folk på hela lefnadswägen, och dem är af lifsens Furste utlofwadt ewinnerligt lif och ewig salighet. Men för att aldrig missbruka eller förlora detta konungsliga resepass, måste de wara rätt angelägna om att aldrig wandra annorstäde