| 612 | Om prophetens embete. | Propheten Hesekiel. | Cap. 32, 33. |
döden och fördömelsen. Att få flere med sig skall twärtom föröka fördömelsens qwal. Se Luc. 18: 27, 28.
32. Ty hela werlden skall dock en gång frukta sig för mig, att Pharao och all hans hop, ibland de oomskurna och med swärd slagna, ligga skall, säger HERren HERren.
Alla dessa mäktiga konungar och folk hafwa gjort sig fruktade i werlden; men de äro ibland de döda, och ingen fruktar dem mer. Äfwen den mäktigaste menniska måste snart dö. Detta borde lära alla att frukta Herran allena. Rädens icke för dem, som dräpa kroppen och hafwa dock icke makt att dräpa själen, utan rädens mer Honom, som kan förderfwa både själ och kropp i helwete. Matth. 10: 28.
33. Capitel.
Lärares och åhörares pligt.Och HERrans ord skedde till mig och sade:
2. Du menniskobarn, predika emot ditt folk och säg till dem: Om jag låte komma swärdet öfwer landet, och folket i landet toge en man ibland sig, och gjorde honom till sin wäktare;* *Hes. 3: 17.
3. Och han såge swärdet komma öfwer landet, och blåste uti trumpeten, och förwarade folket;
4. Hwilken som nu trumpetens ljud hörde, och wille icke taga sig till wara, och swärdet komme och toge honom bort, hans blod ware öfwer hans hufwud.
5. Ty han hörde trumpetens ljud, och tog sig likwäl icke till wara; derföre ware hans blod öfwer honom; men den som tager sig wara, han undsätter sitt lif.
6. Men om wäktaren såge swärdet komma, och han icke blåste i trumpeten, och icke förwarade sitt folk: och swärdet komme och toge några bort, desamma wordo wäl för sina synders skull borttagne; men deras blod skall jag kräfwa utur wäktarens hand.
Wäktaren, som försummat att warna, war skulden till deras undergång, och har med sin försummelse förwerkat sitt lif. Så är en andelig wäktare, som försummar att warna i Herrans namn och redligt förkunna ordet, just genom denna försummelse, skyldig till deras död och fördömelse, som blifwit honom af Herran anförtrodda. Och detta är en förskräcklig blodsskuld. Det är att märka, att denna skuld ingalunda förminskas derigenom, att alla, som förgås, också sjelfwe äro orsaken till sin förtappelse, och ingen af dem kan en gång afwältra skulden ifrån sig sjelf och lägga den på den försumlige wäktaren.
7. Och nu, du menniskobarn, jag hafwer satt dig till en wäktare öfwer Israels hus; när du hörer något utaf min mun, att du dem på mina wägnar förwara skall.
8. När jag nu säger till den ogudaktige: Du ogudaktige måste döden dö; och du säger honom det icke, att den ogudaktige må taga sig till wara för sitt wäsende; så skall wäl den ogudaktige dö för sitt ogudaktiga wäsendes skull; men hans blod will jag kräfwa utur din hand.
9. Men förwarar du den ogudaktige for hans wäsende, att han må wända sig derifrån; och han icke will wända sig ifrån sitt wäsende; så skall han för sina synders skull dö, och du hafwer frälst din själ.
10. Derföre, du menniskobarn, säg Israels hus: Så hafwen I sagt: wår ondska och wåra synder ligga på oss, att wi derunder förgås, huru kunna wi då lefwa?
Det är en wanlig ursäkt, som en menniska gör, då hon hörer wäktareropet och uppwaknar ur sin andeliga dödsdwala, att hon tycker hennes synder äro så stora, att de ej kunna förlåtas och att hon icke kan blifwa frälst, ehwad hon än försöker; eller att hon är fängslad af så starka synder, att hon icke kan öfwerwinna dem. Sådana swar gåfwo äfwen somliga af Judarna på prophetens wäktarerop, med afseende på den timliga räddningen. Då en menniska talar så för att ursäkta sig sjelf, emedan hon icke will omwända sig, så är det ett motstånd emot Guds nåd. Men då någon talar så af räddhåga inför Herran i häpenhet öfwer sina synder, så gifwer Herren åt den själen till tröst det ljufliga swar, som nu följer:
11. Så säg nu till dem: Så sannt, som jag lefwer, säger HERren HERren, jag hafwer ingen lust till den ogudaktiges död, utan att den ogudaktige omwänder sig ifrån sitt wäsende och lefwer;* så omwänder eder dock nu ifrån edert onda wäsende; hwi wiljen I dö, I af Israels hus? *Hes. 18: 23, 32.
Detta säger Herren ock till de allrastörsta syndare, som wilja frälsas. Ingens synder äro så stora, att de icke kunna för Christi skull förlåtas, och ingen är så bunden i syndens makt, att icke Christus kan sönderslita banden. Gå trösteligen fram till nådastolen, du som häpnar öfwer din syndaskuld; Herren will, att du skall lefwa och icke dö.
12. Och du menniskobarn, säg till
_616.jpg&oldid=346256){kind=link}