Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Lukas’ Evangelium

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Marci Evangelium Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Lukas’ Evangelium
Johannes’ Evangelium  →


[ band III, 152 ]

Lukas’ Evangelium.

Inledning.

Evangelisten Lukas, som skrifwit detta evangelium och äfwen Apostlagerningarne, war icke en apostel, utan en medhjelpare och följeslagare åt aposteln Paulus, se Ap. G. 16: 10. 20: 5, 613. 21: 15. Han är sannolikt densamme, som af aposteln Paulus kallas Lukas, läkaren, den älskade, se Kol. 4: 14. 2 Tim. 4: 11. Filem. v. 24. Gamla kyrkolärare säga, att han war bördig af Antiokia, hufwudstaden i Syrien, se Ap. G. 13: 1. Lukas stälde sitt evangelium först till en förnäm man wid namn Teofilus, för att gifwa honom en omfattande och klar berättelse om det wigtigaste, som Herren Jesus hade gjort, lärt och lidit till werldens frälsning. Namnet Teofilus betyder: Gudälskande. Detta innebär att evangelisten skrifwit allt just för alla dem, som wilja i Kristus tro, och älska Gud. Noggrann kännedom om allt detta hade han förwärfwat sig genom umgänge med apostlarna, och dertill hade han tillfälle både i sitt långwariga umgänge med aposteln Paulus och i sitt umgänge med Petrus, Jakob och Johannes wid flera tillfällen, då han war med Paulus i Jerusalem. Han har skrifwit sitt evangelium senare än Matteus och Markus, och berättar många omständigheter, som de twå föregående evangelisterna icke hafwa upptagit. Att han warit, wid författandet af sitt evangelium, uppfyld af den Helige Andes ingifwelse, såwäl som apostlarne, kunna wi taga för afgjordt; ty eljest hade hans evangelium icke blifwit upptaget bland det nya testamentets heliga skrifter, hwilka samlades till ett helt, medan aposteln Johannes ännu lefde. Lukas anses hafwa skrifwit sitt evangelium omkring år 64 efter Kristi födelse. Om denne evangelists enskilda lefnadsomständigheter weta wi ingenting mera, än hwad aposteln Paulus i förut anförda ställen af sina epistlar omnämner.

1 Kapitlet.

Ängelns budskap till Sakarias. Marias bebådelse. Hennes lofsång. Johannes’ födelse. Sakarias’ lofsång.

Emedan många hafwa tagit sig före att beskrifwa de ting, som bland oss äro fullkomligt wissa,

2 efter hwad de hafwa meddelat oss, som af begynnelsen warit ögonwittnen och ordets tjenare,

3 så har ock jag, som från början har sorgfälligt följt med allt, funnit för godt att i ordning skrifwa derom till dig, ädle Teofilus, Ap. G. 1: 1.

4 att du må lära wäl känna wissheten af de läror, i hwilka du har blifwit underwisad.

De många, som hafwa tagit sig före o. s. w., se v. 1, woro sådana lärare, som icke hade af den Helige Ande fått tillräckligt ljus att wara evangelister, och hwilkas berättelser derföre icke woro så fullkomligt tillförlitliga, som det de rätta evangelierna hafwa meddelat. V. 2 syftar på apostlarna, som sjelfwa hade warit med Herren Jesus och haft del uti det, som de berättade, och troligtwis hade Lukas äfwen talat med Jesu moder. V. 3 wisar oss den heliga noggrannhet, hwarmed Lukas gick till wäga, då han samlade kunskaper om det han wille skrifwa, och huru samwetsgrant han meddelade hwad han hade inhemtat. Dessutom hade han aposteln Paulus närwarande, för hwilken han utan twifwel meddelade allt hwad han skref. Lukas war angelägen om, att hans wän Teofilus skulle få en noggrann kunskap i evangelii sanning; men det war Herrens afsigt, att detta evangelium, såwäl som hela den heliga skrift, skulle lända till underwisning och uppbyggelse för alla trogna i alla tider.

5 I Herodes’, Judakonungens, dagar war en prest, wid namn Sakarias af Abias skifte, och hans hustru war en af Arons döttrar, och hennes namn war Elisabet. 1 Krön. 24: 1019.

Presterna woro indelade i 24 klasser, och hwarje klass stod under ett öfwerhufwud. Hwarje klass skötte tempeltjensten en weckas tid och aflöste hwarandra. Sakarias war, såsom prest, af Arons slägt, men äfwen Elisabet war af Arons döttrar eller efterkommande, och således war detta i dubbelt afseende en ädel slägt. Abias skifte war den 8:de prestklassen af Davids införda ordning. 1 Krön. 25: 3–5, 10.

[ band III, 153 ]6 Och de woro båda rättfärdiga inför Gud och wandrade ostraffliga i alla Herrens bud och stadgar.

De woro rättfärdiga inför Gud, ty de trodde och wäntade på den utlofwade frälsaren, och deras wandel war ostrafflig inför menniskor. Att wandra ostraffligt hjelper icke till saligheten, utan trons rättfärdighet. Men trons rättfärdighet kan icke finnas, utan att medföra ett allwarligt bemödande att wandra ostraffligen, se Fil. 3: 6. 1 Tess. 2: 10.

7 och de hade inga barn, ty Elisabet mar ofruktsam, och båda woro de wid framskriden ålder.

8 Och det begaf sig, att när han i sitt skiftes ordning gjorde presttjenst inför Gud, fick han,

9 efter sedwänjan wid presttjensten, lotten att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen. 2 Mos. 30: 7. Ebr. 9: 6.

De wigtigaste presterliga göromålen fördelades mellan de tjenstförrättande presterna genom lottning. Om rökelsen, såsom en bild af själens andeliga offer, af de trognas bön och lofoffer o. s. w., se 2 Mos. 30: 6–8. Upp. 8: 3, 4.

10 Och allt folket stod utanför och bad den stund rökelsen skedde. 3 Mos. 16: 17.

Folket förenade sig i bön utanför helgedomen, medan presten rökte derinne. Genom rökelsen skulle folkets böner uppstiga inför Gud och täckas honom. Det är genom rökwerket af den himmelske öfwersteprestens förtjenst och förbön, wi så nalkas Gud och blifwa bönhörde; han lefwer alltid och beder för sitt folk, Ebr. 7: 25, och röken af hans rökwerk uppstiget jemte de heligas böner inför Gud, Upp. 8: 2–4. När presten i templet upptände rökelsen, så bad han, och derpå gafs tecken, att äfwen folket skulle frambära bönens och lofwets rökoffer. Så blifwer Guds folk af Herrens ande manadt till bön. Utan Kristi rökwerk hjelper icke wår bön; det är i hans namn wi skola bedja. Men hans rökwerk kommer oss icke till godo, om wi icke nalkas Herren med bön i tro och förtröstan på Kristi förtjenst. Wår själ måste liksom inswepas i den wälluktande offerröken af hela hans tillfyllestgörelse, för att i honom wara Gud täckelig. Detta sker hwarje gång wi bedja i hans namn, och emedan tron också är en beständig bön i hjertat, så äro de trogna alltid inneslutne i wällukten af Kristi rökwerk.

11 Och honom syntes en Herrens ängel, stående på högra sidan om rökelsealtaret.

Samma ängel, som mer än femhundra år förut uppenbarat sig för Daniel, och tillkännagifwit tiden då Messias skulle komma — ängeln Gabriel, v. 19, se Dan. 9: 21.

12 Och Sakarias wardt förskräckt, då han såg honom, och fruktan föll öfwer honom.

13 Men ängeln sade till honom: Frukta icke, Sakarias; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son och du skall gifwa honom namnet Johannes,

Sakarias hade utan twifwel ofta framburit bönen om den wälsignelse, som här menas; efter utseendet hade nu denna bön alltid warit förgäfwes, ty både han och Elisabet woro wid framskriden ålder, v. 7, men de trognas böner äro alla i himmelen förwarade, somliga för att uppfyllas på ett högre sätt, än den bedjande tänkt, stundom för att underbart uppfyllas på en tid, då man ej kunde wänta det. Johannes, på ebreiska Johannan, betyder den benådade, och denne son blef i sanning högt benådad. Med detta namn antydes äfwen, att nådens tid nu war nära, Messias’ tid och Messias’ rike, som Johannes skulle förbereda.

14 och du skall hafwa glädje och fröjd, och många skola glädja sig öfwer hans födelse,

Sakarias fick icke blott den glädjen och fröjden, att få en son, utan en ännu högre fröjd öfwer denna sons stora embete och utkorelse. Alla, som förstodo Guds ändamål med Johannes’ predikan och döpelse, fröjdades deröfwer och funno nåd och salighet hos Messias, till hwilken Johannes wisade dem.

15 ty han skall wara stor inför Herren, och win och starka drycker skall han icke dricka, och han skall ända från moderlifwet warda uppfyld med den Helige Ande, 4 Mos. 6: 3. Dom. 13: 4. Jer. 1: 5.

Johannes war fattig och ringa inför menniskor, hans lif war ett ökenlif, fullt af försakelse, och hans död syntes bedröflig, men han war stor för Herren, en utkorad nasir, se 4 Mos. kap. 6. Redan i moderlifwet werkade Herren på denna menniska, för att dana, utrusta och bereda honom till det höga embete, hwartill han war bestämd. Häraf kan man lära, huru wigtigt det är, att föräldrarne höra Herren till, och att de bedja för sina barn, redan innan de äro födda; ty både med sin skaparemagt och med nåden will Herren höra sådan bön, och på den stora frågan: Hwad månde warda utaf detta barnet? är swaret i himmelen redan gifwet, innan barnet är födt, men detta swar är gifwet så, att hwar och en, som will, kan blifwa salig.

16 och han skall omwända många af Israels barn till Herren, deras Gud;

Till Herren, deras Gud, nemligen till Messias, se Joh. 3: 36.

17 och han skall gå före honom, med Elias’ ande och kraft, för att omwända fädernas hjertan till barnen och de ohörsamma till de rättfärdigas förstånd och skaffa åt Herren ett beredt folk. Mal. 4: 5 f. Mark. 9: 12 f.

Denna vers syftar på profetian i Mal. 3: 1. Johannes predikade bättring till syndernas [ band III, 154 ]förlåtelse och döpte med bättringens döpelse, och på detta sätt gjorde han åt Messias ett beredt folk af alla dem, som wille lyda Herrens ord. Dessa, som läto förbereda sig af honom, kommo sedan till tro på Guds Son, och blefwo frälste, de blefwo rättfärdiggjorde genom tron, och de kommo till den wishet, det förstånd och den lefwernets rättfärdighet, som måste åtfölja en sann tro. I sin ande, sin personlighet och sitt yttre lefwerne hade Johannes stor likhet med Elias.

18 Och Sakarias sade till ängeln: Hwaraf skall jag weta detta, ty jag är gammal, och min hustru är wid framskriden ålder? 1 Mos. 17: 17.

På detta sätt yttrade Sakarias sin ödmjuka önskan, att ett tecken måtte gifwas honom, hwaraf han kunde weta, att löftet skulle uppfyllas. Märk den stora skilnaden i tron mellan Sakarias och Maria. Maria bad icke om något tecken, se v. 38; hon trodde, utan tecken, på löftet.

19 Då swarade ängeln och sade till honom: Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är utsänd att tala till dig och bringa dig detta goda budskap. Dan. 9: 21.

20 Och se, du skall blifwa tyst och icke kunna tala intill den dagen, då detta sker, derföre att du icke trodde mina ord, hwilka skola fullbordas i sin tid.

Gabriel betyder: min kraft är Gud, och af detta namn, som för Sakarias war bekant af profetian, kunde han weta, att löftet stod fast, men han fick ett tecken. Klentron hos Sakarias gjorde ej Guds löfte om intet, men tecknet blef swårt. Det blef förödmjukande, förkrossande, men det förde honom djupare in i nådens hemligheter.

21 Och folket stod och wäntade på Sakarias och förundrade sig, att han dröjde i templet.

Folket wäntade att Sakarias skulle komma ut, för att meddela dem den wanliga wälsignelsen, 4 Mos. 6: 23–26.

22 Men då han kom ut, kunde han icke tala till dem, och de förmärkte, att han hade sett en syn i templet, och han tecknade åt dem och förblef stum.

Då han kom ut, kunde han icke gifwa dem wälsignelsen, utan tillkännagaf med ett tecken, att han war mållös.

23 Och det begaf sig, att då dagarna för hans tjenst woro fullbordade, gick han dem till sitt hus.

Hem till sitt hus, nemligen tillbaka till Hebron, se v. 39.

24 Och efter dessa dagar blef hans hustru Elisabet hafwande och fördolde sig i fem månader och sade:

25 Så har Herren gjort med mig i de dagar, då han såg till mig för att borttaga min smälek bland menniskor. 1 Mos. 30: 23. Es. 4: 1.

Den fromma modren, full af förundran, gjorde icke uppseende med det underwerk, som med henne skett, utan drog sig undan i det stilla, för att umgås med Herren. Så bör också själen, efter att hafwa fått den nya födelsens nåd, hålla sig stilla och umgås med Gud i det fördolda, för att icke i otid blifwa utsatt för smädelsens och förströelsernas mångfaldiga frestelser. — Denna stillhet hos Elisabet hörde äfwen till barnets beredelse i moderlifwet för det embete, hwartill det war skapadt.

26 Och i sjette månaden wardt ängeln Gabriel utsänd af Gud till en stad i Galileen, benämnd Nasaret,

27 till en jungfru, som war trolofwad med en man, hwilkens namn war Josef, af Davids hus, och jungfruns namn war Maria. Matt. 1: 18.

I sjette månaden, sedan Sakarias hade fått Uppenbarelsen. Både Josef och Maria woro af Davids hus och slägt.

28 Och ängeln kom in till henne och sade: Hell dig, du benådade! Herren är med dig; wälsignad är du ibland qwinnor.

Hell dig, du benådade, d. ä. war helsad, du benådade!

29 Men då hon såg honom, wardt hon förfärad af hans tal och tänkte på, hurudan helsning detta war.

Maria fick skåda ängeln uti en härlig gestalt, och blef derefter häpen, men icke så att hon förlorade sin klara besinning och eftertanke, ty hon tänkte på hwad helsningen kunde hafwa att betyda. Guds barn behöfwa aldrig förskräckas för någon slags syn, eller för någonting, som händer; ty de få hwila såsom barn wid fadershanden, men de böra tänka på hwad det, som händer, har att betyda.

30 Då sade ängeln till henne: Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud,

31 och se, du skall afla i ditt lif och föda en son, och du skall gifwa honom namnet Jesus. Es. 7: 14. Matt. 1: 21. Luk. 2: 21.

Jesus betyder Frälsaren. Twenne stora män i gamla testamentet hade haft detta namn, och warit förebilder af Messias. Den ene, Josua, förde Israels folk öfwer Jordan in i Kanaans land, den andre Josua efter Jehosua war den öfwersteprest, som ledsagade det frigjorda folket från den babyloniska fångenskapen. Esr. 2: 2. Sak. 3: 1–8.

32 Han skall wara stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall gifwa honom hans fader Davids tron. 2 Sam. 7: 12 f. Es. 9: 6 f. 16: 5.

[ band III, 155 ]33 Och han skall wara en konung öfwer Jakobs hus till ewig tid, och på hans rike skall ingen ände wara. 1 Krön. 17: 14. Ps. 45: 7. 89: 37. Jer. 23: 5. Dan. 2: 44. 7: 14, 27. Mik. 4: 7.

Här förkunnas uttryckligen, att Jesus, Marias son, också skulle wara den Högstes Son ty att kallas är inför Gud detsamma som att wara. Han utlofwas såsom den rätte tronarfwingen af Davids slägt, såsom den af Gud insatte ewige öfwersteprestan och konungen, Ps. 2: 6–12. Ps. 110: 4, och såsom den genom Moses’ utlofwade profeten, 5 Mos. 18: 18, 19. Jesus är Guds Son i en högre mening än något skapadt wäsen; han är icke Guds Son genom skapelsen, såsom änglarne och de första menniskorna, se kap. 3: 38. Job 1: 6. 38: 7, icke heller genom ny födelse och ett af nåd skänkt barnaskap, såsom de pånyttfödda menniskorna, icke heller genom sitt embete, såsom öfwerheten kallas gudar och den Högstes barn, Ps. 82: 6; utan genom en ewig födelse af Fadren från all ewighet. Jesus kom att upprätta det rätta Davidsriket, det ewiga konungariket, som åt David blef utlofwadt, 2 Sam. 7: 16. Han skall wara en andelig konung öfwer ett andeligt Israel i tid och ewighet. Till detta rike höra alla trogna, både af Judar och hedningar. Jakobs hus och Abrahams säd i andelig mening omfattar alla trogna, se Dan. 7: 27. Upp. 20: 4. 2 Kor. 15: 2428.

34 Då sade Maria till ängeln: Huru skall detta ske, då jag icke wet af någon man?

Maria frågade icke af otro, utan af helig förundran, med bön om upplysning, emedan det höga budskapet för henne war så obegripligt. Af ängelns ord förstod Maria, att löftet nu skulle fullbordas.

35 Och ängeln swarade och sade till henne: Den Helige Ande skall komma öfwer dig, och den Högstes kraft skall öfwerskygga dig, hwarföre ock det heliga, som warder födt, skall kallas Guds Son.

Detta, som för dig är så obegripligt, skall den Helige Ande sjelf, den tredje personen i gudomen, hos dig werka genom sin allsmägtiga kraft och med sin härlighet öfwerskygga ditt inre wäsen, såsom molnskyn öfwerskyggde tabernaklet i öknen, ty han sjelf. Jesus, skall blifwa det ewiga tabernaklet, det lefwande tempel, den Immanuel, i hwilken Guds härlighet skall bo ibland menniskorna, såsom den af Fadren enföddes härlighet, full med nåd och sanning. Derföre att han aflas af den Helige Ande, skall han också efter den menskliga naturen kallas Guds Son, och wara Guds Son, såsom han efter den gudomliga naturen är Guds Son af ewighet. Genom den Helige Andes werkan förenades gudomen och mandomen i Kristus, och genom den Helige Andes nådewerkningar förenas Guds Son och botfärdiga själar genom ny födelse, så att Fadren och Sonen blifwa boende i dem. Joh. 14: 23.

36 Och se, Elisabet, din fränka, äfwen hon har aflat en son på sin ålderdom, och detta är sjette månaben för henne, som säges wara ofruktsam;

37 ty för Gud är ingenting omöjligt. Jer. 32: 17. Matt. 19: 26.

Ehuru Maria icke begärde något tecken till bekräftelse af det underbara löfte, hon undfått, så gifwes henne här ett wigtigt tecken, som också blef för henne en anwisning, hwar hon skulle finna någon menniska, som kunde förstå den stora hemligheten och styrka hennes tro under den swåra pröfwotiden.

38 Och Maria sade: Se, Herrens tjenarinna; warde mig efter ditt tal. Och ängeln gick bort ifrån henne.

Marias swar war ett uttryck af stilla undergifwenhet och trons lydnad; ett swar wittnande om en underbar tro!

39 I de dagarna stod Maria upp och for till bergsbygden med hast till en stad i Juda

40 och gick in i Sakarias’ hus och helsade Elisabet.

Hebron war den största preststaden uti den judiska bergsbygden, och dit begaf sig nu Maria till sin slägtinge Elisabet, emedan ängeln hade nämnt hennes namn.

41 Och det begaf sig, att när Elisabet hörde Marias helsning, spratt barnet till i hennes lif, och Elisabet wardt uppfyld med den Helige Ande

42 och ropade med hög röst och sade: Wälsignad du ibland qwinnor, och wälsignad din lifsfrukt!

43 Och hwarföre sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?

Wid Marias helsning blef Elisabet uppfyld af den Helige Ande, så att hon fick weta genom ingifwelse, att Maria skulle blifwa Messias’ moder. Hon anwänder samma helsningsord, som ängeln hade begagnat, och denna helsning måste för Marias tro hafwa warit utomordentligt stärkande. Johannes Döparen, som ännu war ett barn i moderlifwet, uppfyldes af Guds Andes kraft och gjorde liksom ett glädjesprång. — Kan Anden från höjden så werka på ett barn, som ännu icke är födt, huru skulle man då kunna neka de små barnen i kyrkans gemenskap att döpas med watten, huru skulle man kunna neka möjligheten för Herrens Ande att i den späda själen nedlägga det nya, det andeliga lifwets frö och grundämne på samma gång, som den upptages i nådesförbundet i Kristus!

Elisabet gifwer tillkänna, att han genom Guds Andes kraft wisste, att Marias lifsfrukt skulle blifwa till wälsignelse för menniskorna, och hon kallar Maria: min Herres moder. Detta war den första trosbekännelse på Messias efter hans mandomsanammelse.

44 Ty se, då rösten af din helsning [ band III, 156 ]kom till mina öron, spratt barnet af glädje till i mitt lif.

45 Och salig är hon som trodde, ty det skall fullbordas, som blifwit sagdt till henne från Herren. Luk. 11: 28.

Med sådan glad och wiss försäkran slutar Elisabet sin lofsång, och lika stor orsak, som hon, hafwa wi alla att fröjda oss deröfwer, att Jesus är kommen; lika stor wisshet, som hon, kunna wi få derom, att han är wår Herre och frälsare, som will uppfylla allt, hwad han oss sagt hafwer.

46 Och Maria sade: Min själ prisar Herren,

47 och min ande fröjdar sig öfwer Gud, min Frälsare;

48 ty han har sett till sin tjenarinnas ringhet. Ty se, härefter skola alla slägten prisa mig salig, 1 Sam. 1: 11. 1 Mos. 30: 13.

Det första Maria gör, är att gifwa Gud äran. Hon är långt ifrån att taga någon ära för sig sjelf, fastän Elisabet, uppfyld af Herrens Ande, kallade henne Messias’ moder, och en ängel från himmelen hade kallat henne den högt benådade. Hon säger: min själ — och min ande; ty hon kände sig helt och hållet uppfyld af salig glädje. — Davids slägt war nu ringa aktad. Maria war en fattig jungfru, och Josef en timmerman. — Nu war den tiden kommen, att Davids hus skulle upphöjas, och löftet till David fullbordas. Alla trogna prisa henne salig, men de få alla dela hennes salighet. Till alla, som honom älska, säger Jesus: Se, min moder och mina bröder! Ty hwar och en som gör min Faders wilja, som är i himmelen, han är min broder och syster och moder. Matt. 12: 49, 50.

49 ty den Mägtige har gjort stora ting med mig, och hans namn är heligt.

50 Och hans barmhertighet warar från slägte till slägte öfwer dem som frukta honom. 2 Mos. 20: 6. Ps. 103: 17.

Se 2 Mos. 20: 6. Ps. 103: 17. Denna barmhertighet war redan åt Abraham utlofwad, de fromma fäderna fröjdade sig deröfwer i tron och i hoppet, och nu uppstämdes lofsången öfwer dessa löftens fullbordan, en lofsång, som, sedan Maria uppstämde den, aldrig har tystnat och aldrig skall upphöra bland dem, som frukta honom.

51 Han har öfwat magt med sin arm; han har förskingrat dem som woro högmodiga i sitt hjertas sinne, Ps. 33: 10. Es. 51: 9. 52: 10. 1 Petr. 5: 5.

52 han har störtat de mägtiga från troner och upphöjt de ringa, 1 Sam. 2: 7 f. Job 5: 11. Ps. 113: 6 f.

53 de hungriga har han mättat med goda ting, och de rika har han låtit gå tomma bort. 1 Sam. 2: 5. Ps. 34: 11.

Här anföras sjelfwa grunderna, hwarpå de otrognas förkastelse beror, nemligen högfärden och otron, samt huru de måste wara beskaffade, som skola upptagas i Messias’ rike, nemligen ringa i sina egna tankar, ödmjuka, hungriga efter nåd, se Upp. 3: 17. Maria anwänder här flera uttryck af Hannas profetiska lofsång, som nu gick i fullbordan.

54 Han har antagit sig sin tjenare Israel för att ihågkomma sin barmhertighet — Es. 41: 8. Jer. 31: 320.

55 såsom han har talat till wåra fäder — mot Abraham och hans säd till ewig tid. 1 Mos. 17: 19.

Maria lofwar och prisar Gud icke blott för sin del, utan för hela Israels skull; hon är såsom den första tongifwande rösten i Kristi församling, den moderliga ande, som wisar, huru alla trogna skola blifwa beskaffade. Eva trodde ormens ord och bragte synden och döden i werlden, men Maria trodde ängelns budskap om Messias, och till henne sades: Salig är hon, som trodde. Om Israel, se Gal. 4: 1, 2. Om löftena till Abraham, se 1 Mos. 17: 7. 22: 18.

56 Och Maria stannade hos henne omkring tre månader och gick så hem igen.

57 Men för Elisabet blef tiden fullbordad, att han skulle föda, och hon födde en son.

58 Och hennes grannar och fränder fingo höra, att Herren hade gjort sin barmhertighet stor mot henne, och de fröjdade sig med henne.

59 Och det begaf sig, att på den åttonde dagen kommo de för att omskära barnet, och de kallade honom efter hans faders namn, Sakarias. 1 Mos. 17: 12.

Till omskärelsen war den åttonde dagen bestämd i lagen, 1 Mos. 17: 12, och då war det wanligt att gifwa barnet namn.

60 Då swarade hans moder och sade: Ingalunda; utan han skall heta Johannes.

Hwad barnet skulle heta, wisste Elisabet på samma sätt, som hon wisste, att Maria skulle blifwa Messias’ moder, v. 43.

61 Och de sade till henne: I din slägt är ingen, som har det namnet;

62 och de tecknade åt hans fader, hwad han wille att han skulle heta.

63 Och han äskade en liten tafla och skref dessa ord: Johannas är hans namn. Och alla förundrade sig.

En sådan skriftafla war wanligtwis af trä, öfwerdragen med wax. Johannes war det namn. som Herren sjelf bestämt, se v. 13.

64 Och strax öppnades hans mun och hans tunga, och han talade, lofwande Gud.

[ band III, 157 ]I det han tecknade det namn, som ängeln hade nämnt, låg en trosbekännelse, och i tron öppnades nu också Sakarias’ mun till en fröjdefull lofsång. Troligt är, att han kunde utsäga namnet med munnen i samma ögonblick, som han skref det, och derpå utbrast han i lof och tacksägelse.

65 Och fruktan kom öfwer alla deras grannar, och ryktet om allt detta gick ut öfwer hela Judeens bergsbygd;

66 och alla som hörde det lade det på hjertat, sägande: Hwad månde wäl warda af detta barn? Och Herrens hand war med honom.

67 Och Sakarias, hans fader, wardt uppfyld med den Helige Ande, profeterade och sade:

68 Lofwad ware Herren, Israels Gud, att han har besökt och förlossat sitt folk Luk. 2: 30 f.

69 och upprättat åt oss frälsningens horn i sin tjenare Davids hus,

70 såsom han har talat genom sina heliga profeters mun ifrån fordom tid, Ps. 132: 17. Jer. 23: 5 f.

71 att han skulle frälsa oss från wåra owänner och ur alla deras hand, som hata oss.

72 och göra barmhertighet med wåra fäder och minnas sitt heliga förbund, Jer. 31: 31 f. 1 Mos. 22: 16. Ps. 105: 8 f.

73 den ed han har swurit wår fader Abraham, att gifwa oss,

74 att wi, frälsta ur wåra owänners hand, må tjena honom utan fruktan

75 i helighet och rättfärdighet inför honom i alla wåra dagar! 1 Petr. 1: 15.

Sakarias talar i denna profetiska lofsång om det tillkommande, såsom om det redan wore skedt, han såg i andanom Messias såsom redan kommen, han såg förlossningen såsom redan skedd, v. 68, han såg frälsningens horn eller magt, nemligen nådens rike i Messias, redan upprättadt, v. 69, profetiorna uppfylda, v. 70, frälsningen från synliga och osynliga fiender redan wunnen, v. 71, förbundet med Abraham stadfästadt och uppfyldt, v. 72, 73. Detta förbund med Abraham hade Gud med ed bekräftat; förbundet hwilade på Kristus; nu skådar Sakarias den komne Messias och prisar sig och alla trogna lyckliga, såsom frälste genom tron från syndens, dödens och djefwulens wåld och från lagens träldom, för att kunna tjena Herren utan fruktan, i helighet och rättfärdighet här i tiden, och sedan ingå i härligheten, v. 74, 75. Detta war innehållet af Guds förbund med Abraham; trons rättfärdighet, helig wandel och ewinnerligt lif, se Rom. 8: 15–17.

76 Och du, barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå framför Herrens ansigte för att bereda hans wägar, Mal. 3: 1.

77 till att gifwa hans folk frälsningens kunskap till deras synders förlåtelse, Luk. 3: 3.

78 för wår Guds innerliga barmhertighets skull, genom hwilken en soluppgång från höjden har besökt oss Mal. 4: 2.

79 till att skina öfwer dem som sitta i mörker och dödens skugga, för att styra wåra fötter in på fridens wäg. Es. 9: 2. 42: 7. 60: 1.

Framför Herrens ansigte, v. 76, d. ä. för Messias. Med ordet Herren betecknas Messias’ gudom. Johannes’ predikan och Johannes’ döpelse skulle meddela folket frälsningens kunskap och hänwisa till Messias, för att hos honom få syndernas förlåtelse, v. 77. Detta gjorde Johannes, han wisade till Jesus och sade: Se, Guds Lam, som borttager werldens synd. Allt detta skedde efter Guds oändliga barmhertighet, efter hans ewiga kärleks rådslut, och soluppgången från höjden, rättfärdighetens sol, Messias, som war utlofwad, war nu i sin uppgång, och Sakarias skådade i andanom honom, som är werldens ljus, och som nu kom för att upplysa det i syndens mörker inswepta menniskoslägtet och gifwa ljus och lif i dödens skugga, v. 78, 79. I mörker och dödens skugga äro alla menniskor af naturen, och de befinna sig icke på fridens wäg, de hafwa icke frid med Gud, de äro döda i öfwerträdelser och synder, de anklagas af lagen och af samwetet, och de hafwa död och fördömelse att wänta för syndens skull. Jesus kom att förwärfwa och skänka oss lif och salighet. Han upplyser med sitt ljus, han gifwer rättfärdighet och lif åt dem som anamma honom i tron, och han ledsagar dem med sin Ande på rättfärdighetens och fridens wäg, i daglig förnyelse och helgelse, till dess de uppnå det saliga målet.

80 Och barnet wäxte upp och stärktes i anden och wistades i öknen till den dag, då han skulle framträda för Israel. Luk. 2: 40.

Johannes stärktes i anden ifrån sin barndom, han umgicks mera med Gud än med menniskor, han gick i Guds Andes skola, hans ande bildades, upplystes och närdes af Herrens Ande och bereddes af honom till sitt stora embete.

Den bästa barnauppfostran är alltid den, då Herrens Ande får wara den högste läromästaren.

2 Kapitlet.

Jesus födes, omskäres och frambäres i templet. Simeon och Hanna. Jesus lärer i templet.

Och det begaf sig i de bagarna, att från kejsar Augustus utgick ett påbud, att att werlden skulle skattskrifwas.

[ band III, 158 ]2 Denna skattskrifning war den första och skedde då Qvirinius war höfding öfwer Syrien.

3 Och de foro alla, hwar och en till sin stad, för att låta skattskrifwa sig.

Spiran war tagen ifrån Juda, 1 Mos. 49: 10. Immanuels land war nu ett lydrike under den romerske kejsarens spira, som ansåg sig wara herre öfwer werlden, och befalde, att all werlden, nemligen hela det romerska riket, skulle skattskrifwas eller upptecknas till namn och egendom. Konung Herodes war blott en lydkonung under den romerske kejsaren, men skattskrifningen skedde dock efter judisk ordning, så att hwar och en skulle skattskrifwas i den stam och i den slägt, således hwar och en i den stad, dit han hörde enligt sin härkomst, och der slägtregistren förwarades. Detta war blott en skattskrifning, som Qvirinius fick befallning att göra, innan han blef höfding öfwer Syrien. Omkring 10 år derefter blef Herodes’ son Arkelaus afsatt och landsförwist till det nuwarande Frankrike, då blef Qvirinius ståthållare öfwer Syrien, såsom ett romerskt landskap, och då blef sjelfwa beskattningen werkstäld.

4 Så for ock Josef upp från Galileen, från staden Nasaret, till Judeen, till Davids stad, som heter Betlehem, emedan han war af Davids hus och slägt, 1 Sam. 16: 4. Mik. 5: 2. Matt. 1: 1. Joh. 7: 42.

5 för att låta skattskrifwa sig, jemte Maria, sin trolofwade, som war hafwande.

Med anledning af den första beskattningen eller påbudet om skattskrifningen, begaf sig Josef med sin trolofwade hustru Maria till staden Betlehem, der Davids stam hade sitt slägtregister, och der de således woro skrifna: dit hörde de också nu i den romerska skattskrifningen. En trolofwad qwinna ansågs efter Moses’ lag såsom den mans hustru, med hwilken hon war trolofwad. Men en hustru behöfde wanligtwis icke wara med wid en skattskrifning, derföre är det sannolikt, att Maria war ett arfdotter och således hufwudpersonen i sin slägt, se 4 Mos. 27: 1–8. 4 Mos. 36: 2–12. Huruwida Josef och Maria wisste, att Messias skulle födas i Betlehem, är osäkert; Herodes wisste det ej, Matt. 2: 4. David war född och uppfödd i Betlehem, 1 Sam. 16: 1–13. Namnet Betlehem betyder brödhus, och nu fullbordades namnets betydelse, nu föddes i Betlehem Messias, det brödet af himmelen, som gifwer werlden lif, se Mik. 5: 2.

6 Men det begaf sig, att medan de woro der, wordo dagarna fullbordade, att hon skulle föda.

7 Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty för dem war icke rum i herberget. Matt. 1: 25.

Med herberge menas ett sådant stort offentligt hus, som man i österlandet plägar uppbygga för resande, der man kan finna tak öfwer hufwudet, men der inga lifsmedel äro att tillgå. Ett sådant hus fans i Betlehem, men äfwen der war icke rum för Josef och Maria på något annat ställe, än uti ett stall, och der föddes han, som är Herre öfwer himmel och jord. — Den rena jungfrun, som war utsedd att blifwa hans moder, kunde till en början icke ens för sin egen trolofwade yppa den stora hemligheten i Nasaret, utan wandrade till Hebron, säkert under många djupa betraktelser; och nu kom en wigtig, afgörande stund på ett främmande ställe, långt ifrån hemmet, i ytterligt trångmål, stor fattigdom, och inga wänner omtalas. Af allt detta skall Kristi församling lära att tåligt genomgå smälek och försakelse, pröfningar och lidanden, och betrakta sig såsom gäster och främlingar på jorden.

8 Och i samma ängd woro några herdar ute på marken och höllo wakt om natten öfwer sin hjord.

Fåren instängdes om natten i en inhägnad, utan tak, under herdens wård.

9 Och se, en Herrens ängel stod bredwid dem, och Herrens härlighet kringsken dem, och de wordo storligen förfärade;

10 och ängeln sade till dem: Waren icke förfärade; ty se, jag bådar eder stor glädje, som skall wederfaras allt folket;

Det glada budskapet war först och främst bestämdt för hela Judafolket, men också för alla hedningafolk, se Matt. 2: 1–11.

11 ty i dag är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren, i Davids stad.

Dessa ord wisa, att de herdar, som här omtalas, woro fromma trogna Israeliter, som wäntade på Messias.

12 Och detta skall för eder wara tecknet: I skolen finna ett lindadt barn, liggande i en krubba.

Denna uppenbarelse af en härskara af änglar för några fattiga herdar i marken är ett af de högsta bewisen på Guds nedlåtande kärlek till menniskorna. Dessa längtande själar, de skulle icke lemnas i okunnighet om de stora ting, som skedde; de skulle strax underrättas, att deras wäntan war uppfyld, att deras böner woro hörda! Dessa herdar äro en träffande bild af Kristi församling; för dem uppgick ett ljus i natten, och de fingo förnimma änglaskarans lofsång. Så får Kristi församling ofta förnimma ljus i mörkret och deltaga i himmelsk lofsång under pröfningarnas natt. Så får också hwarje enskild ångerfull och nådehungrig själ, som will emottaga Kristus, genom Guds Andes kraft förnimma ett sådant ljus af ordet, en sådan tröstande tillsägelse i hjertat, att hon kan tro, att en ny födelse är skedd och att han har syndernas förlåtelse, lif och salighet hos sin Frälsare. Han är Frälsaren, Kristus, Herren! Han frälsar från synden, döden och fördömelsen; han har den Helige Ande i oändlig rikedom att meddela, till att pånyttföda, helga och härliggöra dem, som tro, och han är den Herre och Konung, [ band III, 159 ]som de wilja tjena. Redan i denna helsning ligger hela salighetens budskap.

13 Och strax wardt med ängeln en mängd af den himmelska härskaran, hwilka lofwade Gud och sade:

14 Ära ware Gud i höjden, och frid på jorden, till menniskorna ett godt behag! Luk. 19: 38. Es. 57: 19. Ef. 2: 17. 1: 5.

Derigenom att Guds Son blef menniska, blef Gud uppenbarad på ett wida högre sätt, än genom skapelsen; genom Jesu tillfyllestgörelse blef Guds kärlek och rättfärdighet på det högsta förhärligad, och de frälsta menniskorna blifwa ett under af barmhertighet i all ewighet, en lofsjungande församling, som aldrig skall tystna. Upp. 7: 9; kap. 14; kap. 19. Genom Messias kom frid på jorden, frid emellan Gud och den syndiga menniskan; han är fridens Konung, som upprättar fridens rike, och i honom blifwa alla frälsta och rättfärdiggjorda själar ett Guds wälbehag. Gud har till dem en god wilja eller ett godt behag för Kristi skull, och i Kristus älska de Gud, och i honom älska de hwarandra. Således innefattas i denna lofsång Herrens ära, försoning, frid och kärlek i sina widsträcktaste werkningar i tid och ewighet.

15 Och det begaf sig, att när änglarne hade farit ifrån dem upp i himmelen, sade herdarna sins emellan: Låtom oss nu gå fram till Betlehem och se detta, som har skett och hwilket Herren har kungjort för oss.

Märk: herdarne dröjde icke, de skyndade åstad, för att uppsöka den nyfödde Messias. Nöj dig icke med, att du hört honom omtalas, utan skynda dig till honom, för att lära känna och tillbedja och omfamna honom.

16 Och de gingo hasteligen och funno Maria och Josef och barnet, som låg i krubban.

17 Och när de hade sett det, kungjorde de hwad som hade blifwit dem sagdt ont detta barn.

18 Och alla som hörde det förundrade sig öfwer det som hade blifwit dem sagdt af herdarne.

19 Men Maria gömde allt detta, begrundande det i sitt hjerta.

Maria öfwerwägde allt detta underbara uti stilla betraktelse, se kap. 1: 29, 38, 45.

20 Och herdarne gingo tillbaka, prisande och lofwande Gud för allt hwad de hört och sett, såsom det hade blifwit dem sagdt.

Nu kunde herdarne också prisa Gud, men de hade förut förnummit en högre lofsång, v. 13, 14. Glädjen i himmelen öfwer en syndare, som sig bättrar, föregår alltid den frälsta själens lofsång, ty glädjen i himmelen sker redan, medan den wäckta själen är försänkt i ånger och syndasorg.

21 Och när åtta dagar woro fullbordade, så att barnet skulle omskäras, erhöll han namnet Jesus, som gafs honom af ängeln, förr än han wardt aflad i moderlifwet. 1 Mos. 17: 12. Matt. 1: 21. Luk. 1: 31.

Wår Frälsare behöfde icke omskärelsen i samma mening, som den war förordnad för syndiga menniskor, till ett förbundstecken med Gud, utan den skedde med honom såsom en del af den fullkomliga lydnaden och tillfyllestgörelsen, och tillika såsom en pant, att han skulle fullkomna sin trogna församling. Han gaf nu i sin späda barndom sitt blod till pant på hela det försoningswerk, som framdeles skulle fulländas, se Matt. 1: 21. Luk. 1: 31.

22 Och när deras reningsdagar efter Moses’ lag woro fullbordade, förde de honom upp till Jerusalem för att bära honom fram inför Herren — 3 Mos. 12: 2 f.

23 såsom det är skrifwet i Herrens lag: ”Allt mankön, som öppnar moderlifwet, skall kallas heligt åt Herren” — 2 Mos. 13: 2. 4 Mos. 3: 13.

Om reningen och reningsoffret, se 3 Mos. 12: 6–8. Jesu moder behöfde icke rening af samma skäl som en moder, hwilken framfödt ett wanligt menniskobarn, afladt och födt i synd, men äfwen detta offer hörde till den fullkomliga lydnaden och tillfyllestgörelsen af hela Guds lag i wårt ställe, se Gal. 4: 4. Alla förstfödda söner skulle lösas med offer, se 4 Mos. 3: 12, 13. 8: 17, 18. 18: 15, 16. Denna lag hade en särskild förebildlig betydelse, syftande på Kristus, den förstfödde i högre mening, än någon menniska kan wara det. Icke blott i anseende till den gudomliga naturen, att han är född af Fadern i ewighet, utan ock i anseende till den menskliga naturen är han den förstfödde, så att ingen genom ny födelse blifwer ett Guds barn, utan genom honom, Joh. 7: 38, 39; och han är förstlingen ibland dem, som sofwa, 2 Kor. 1: 15, förstlingen i uppståndelsen, se Kol. 1: 18. 1 Petr. 1: 3. Jesusbarnet fördes således på den bestämda tiden inför Herren i östra tempelporten, och blef derigenom för första gången liksom inwigd till sitt höga kall; född under lagen, kom han nu i sin Faders hur och förband sig att uppfylla hela lagen, såsom den förstfödde, för att göra tillfyllest för alla sina bröder.

24 och för att offra, såsom det är sagdt i Herrens lag, ett par turturdufwor eller twå unga dufwor. 3 Mos. 12: 6 f.

Maria offrade det reningsoffer, som war wanligt för fattiga mödrar, se 3 Mos. 12: 8.

25 Och se, i Jerusalem war en man, wid namn Simeon, och denne man war rättfärdig och from och wäntade efter Israels tröst, och den Helige Ande war öfwer honom,

[ band III, 160 ]26 och för honom hade blifwit uppenbaradt af den Helige Ande, att han icke skulle se döden, förr än han hade sett Herrens Smorde.

Messias wäntades af de trogna såsom Israels tröst, och han wäntades såsom alla hedningars tröst, fastän denna wäntan hos de flesta war blott en omedweten plåga under syndens börda. Simeon war en af den Helige Ande högt upplyst man, som länge hade bedt om Messias’ ankomst, och genom uppenbarelse fått det swar, att han icke skulle dö, förr än han äfwen med sina lekamliga ögon hade sett Herren Jesus, den af Gud sände Messias.

27 Och han kom af Andens tillskyndelse till templet. Och då föräldrarne buro in barnet Jesus för att göra med honom såsom sed war efter lagen,

Andens tillskyndelse, d. ä. den Helige Andes ledning. Så förer den Heliga Ande alla längtande själar Herren Jesus till mötes, att de slutligen få taga honom i famnen såsom Simeon.

28 då tog äfwen han honom i sin famn, lofwade Gud och sade:

29 Herre, nu låter du din tjenare fara i frid, efter ditt ord, 1 Mos. 46: 30.

30 ty mina ögon hafwa sett din frälsning, Luk. 1: 68.

31 hwilken du har beredt inför alla folk, Ps. 98: 2 f. Es. 52: 10. Luk. 3: 6.

32 ett ljus till hedningarnes upplysning, och ditt folk Israel till pris. Es. 49: 6. Ap. G. 13: 47.

Inför alla folk, v. 31, således både inför Judar och hedningar, att han skulle blifwa deras ljus intill werldens ände, se Es. 60: 1–3. 49: 6. Se, huru den sanna kärleken i den gamle Simeon omfattar både Israel och hedningarna, för att liksom samla dem alla i sin famn till Jesusbarnet, Frälsaren, som han nu höll i sina armar! Han fröjdade sig och kände sig salig, och han önskade,* att Israel och hedningarne måtte snart dela hans glädje.

33 Och Josef och hans moder förundrade sig öfwer det som sades om honom.

34 Och Simeon wälsignade dem och sade till Maria, hans moder: Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken, som warder motsagdt. Es. 8: 14. 28: 16. Matt. 21: 44. Ap. G. 28: 22. Rom. 9: 32. 2 Kor. 1: 23 f.

35 Ja, ett swärd skall ock gå genom din egen själ, på det att många hjertans tankar må uppenbaras. Joh. 19: 25.

Efter lofsången, som måste mägtigt bidraga att stödja tron hos Josef och Maria, följer nu en profetia full af de djupaste hemligheter. Detta barn är salighetens tecken, som står till ett baner för folken, till hwilket alla skola samlas, som wilja frälsas. Es. 11: 10. 8: 13, 15. I honom stå de upp från synden och döden och lefwa ewinnerligen. De andre motsäga honom i otro, de stöta sig på honom, såsom på en sten, som ligger dem i wägen, på hwilken de falla och förgås. Men han är den utwalda hörnsten, på hwilken församlingen hwilar. Ett swärd gick igenom Marias själ wid Jesu lidande och död, den djupaste bedröfwelse, som för en menniska är möjlig, gick genom hennes hjerta. — Tron eller otron på den korsfäste medlaren är just det, som tydligast wisar, huru en menniskas inre är beskaffadt.

36 Och det war en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, af Asers stam. Hon war kommen till en hög ålder och hade lefwat med sin man i sju år från sin jungfrubom,

37 och hon war nu ett enka wid åttatiofyra år, som aldrig war borta från templet, tjenande Gud med fastor och böner natt och dag.

Profetissa, d. ä. begåfwad af den Helige Ande med profetians ljus.

38 Och hon war i samma stund tillstädes och prisade Herren och talade om honom till alla dem som i Jerusalem wäntade förlossning.

Af Hanna lära wi, huru en rätt gudstjenst skall wara beskaffad, att själen skall alltid andeligen wistas i Herrens osynliga tempel, och hjertat umgås med honom både dag och natt. Då får hon i tron stundom liksom skåda Jesus och prisa Herrens namn, och då, men icke förr, kan hon rätt tala om honom till andras ledning, tröst och uppbyggelse. På detta sätt kan äfwen en from qwinna bidraga mycket att uppbygga Kristi kyrka, fastän det är föreskrifwet, att hon icke skall tala offentligt i församlingen.

39 Och när de hade fullgjort allt efter Herrens lag, wände de tillbaka till Galileen, till sin stad Nasaret. Matt. 2: 19 f.

Meningen är här icke, att Josef och Maria nu strax, efter frambringandet af reningsoffren, återwände från Jerusalem till Galileen, utan de återwände till Betlehem, och gjorde derifrån resan till Egypten, der de wistades, till dess Herodes war död, och derefter återwände de till Nasaret i Galileen.

40 Men barnet wäxte upp, stärktes i anden och uppfyldes med wishet, och Guds nåd war öfwer honom. Luk. 1: 80.

Jesus war menniskan lik i all ting, synden allena undantagen; han föddes som ett barn och wäxte till, i anseende till kroppen, och så hade han en mensklig själ, hwilkens krafter tillväxte, såsom hos andra barn, men fortare och [ band III, 161 ]kraftigare, ty hos honom war ingen synd, som hindrade, och Guds nåd och kraft werkade hos honom mägtigt i den menskliga naturen.

41 Och hans föräldrar foro årligen till Jerusalem wid påskhögtiden. 2 Mos. 23: 1517. 34: 23.

Enligt Moses’ lag, 5 Mos. 16: 16, skulle alla män i Israel tre gånger om året infinna sig wid heIgedomen inför Herren, nemligen wid påsk- pingst- och löfhyddohögtiderna. Fromma qwinnor gingo ofta med, i synnerhet till påskhögtiden.

42 Och när han wardt tolf år gammal, foro de upp till Jerusalem efter högtidens sedwänja.

43 Och då de hade fulländat dagarna och foro hem igen, blef pilten Jesus qwar i Jerusalem, och Josef och hans moder wisste det icke.

Dagarna, nemligen högtidens sju dagar. 5 Mos. 16: 5–8.

44 Men de menade, att han war med i ressällskapet, och de gingo en dagsled och sökte honom bland fränder och bekanta.

45 Och när de icke funno honom, wände de tillbaka till Jerusalem för att söka honom.

Högtidsgästerna plägade resa i stora sällskap. Då Josef och Maria anträdde återresan till Nasaret, sökte de honom på första dagsresan i sällskapet och om aftonen i herberget, och då detta war förgäfwes, återwända de till Jerusalem.

46 Och det begaf sig, att efter tre dagar funno de honom i templet, sittande midt ibland lärarne, både hörande dem och frågande dem.

På tredje dagen efter afresan från Jerusalem. Med templet sammanhängde en stor försal, der lärare föreläste lagen för folket och gåfwo underwisning deruti. För åhörare och lärjungar war det tillåtet att fråga lärarne och bedja om förklaring af det de icke förstodo.

47 Och alla som hörde honom häpnade öfwer hans förstånd och swar.

Meningen är icke, att Jesus underwisade lärarne, utan att han både frågade och swarade så, att han wisade en förundranswärd wishet och kunskap.

48 Och när de fingo se honom, förundrade de sig, och hans moder sade till honom: Barn, hwarföre gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hafwa sökt efter dig, sörjande.

Josef kallades hans fader, och den stora hemligheten om Jesu gudomliga härkomst hölls förborgad, till dess Herren sjelf widare uppenbarade den.

49 Och han sade till dem: Hwarföre sökten I mig? Wissten I icke, att i det min Fader tillhörer bör jag wara?

På den förundrade modrens fråga swarar nu det tolfåriga Jesusbarnet med en tydlig förklaring, att han wäl wisste, att han war Guds Son, att han wisste, att äfwen Josef och Maria kände denna heliga hemlighet, och att de hade bort besinna den, då han saknades, de hade bort söka honom i templet, i hans Faders hus. De wisste, att han alltid war ett lydigt barn, och att han icke kunnat draga sig undan föräldrarna, utan att blifwa dragen af sin himmelske Fader och af det ord, som wittnade om honom. Detta swar är det första ord, som ur Jesu mun är upptecknadt, och det wisar, huru han wisste, att han war den, som skulle uppfylla lagen och profetiorna. Ps. 40: 79.

50 Och de förstodo icke det ord han talade till dem. Luk. 9: 45. 18: 34.

51 Och han for ned med dem och kom till Nasaret och war dem underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjerta.

Fastän Jesus så tydligt hade talat om sin himmelske Fader, så war han dock underdånig och har härmed gifwit ett heligt exempel och en kraftig förmaning till barnslig lydnad. Ingen kan wara ett godt och fromt barn, utan att hedra fader och moder och lyda dem uti allt, som icke strider emot Guds ord och samwetet.

52 Och Jesus wäxte till i wisdom och ålder och nåd för Gud och menniskor.

Jesu tillwäxt både till själ och kropp, det owanliga förstånd och den outsägliga huldhet, som uppenbarade sig hos honom mer och mer, gjorde, att äfwen menniskorna älskade honom, likasom också hela hans wäsende bewisade, att han war högt älskad af Gud.

3 Kapitlet.

Johannes predikar och döper. Jesus döpes. Hans slägttafla.

I femtonde året af kejsar Tiberii regering, då Pontius Pilatus war landshöfding i Judeen och Herodes war tetrark[1] i Galileen, och Filippus, hans broder, war tetrark i Itureen och landet Trakonitis, och Lysanias war tetrark i Abilene,

2 då Hannas war öfwersteprest och Kaifas, kom Guds ord till Johannes, Sakarias’ son, i öknen. Joh. 11: 49. 18: 13. Ap. G. 4: 6.

Konung Herodes dog kort efter Jesu födelse. Hans son, Arkelaus, gjordes då af den romerske kejsaren till lydkonung öfwer en del af faderns rike; men sedan han regerat i tio år, blef han afsatt och landsförwist till det nuwarande Frankrike, och Judeen gjordes då till en romersk provins, tillika med Idumeen och Samarien. Herodes Antipas, en yngre son af Herodes den [ band III, 162 ]store, war tetrark eller fjerdingsfurste öfwer Galileen och Pereen. Itureen kallades äfwen Auranitis och Bataneen, nordost om Galileen. Abilene låg wid Libanon. Tiberius efterträdde såsom kejsare sin stjuffader Augustus år 14 efter Kristi födelse. — Enligt Moses’ lag skulle blott en wara öfwersteprest, se 4 Mos. 20: 25–28, således anses det sannolikt, att af de twå, som här nämnas, Kaifas war den, som innehade embetet, men Hannas hade också en stor magt, emedan han warit öfwersteprest förut, och war Kaifas’ swärfader. — Guds befallning till Johannes i öknen, der han wistades, skedde genom uppenbarelse.

3 Och han gick omkring i hela trakten wid Jordan och predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse, Matt. 3: 1 f. Mark. 1: 3 f.

Se Matt. 3: 1–6. Mark. 1: 4.

4 såsom det är skrifwet i profeten Esaias’ utsagors bok, då han säger; ”En ropandes röst i öknen: bereden Herrens wäg, gören hans stigar räta; Es. 40: 3 f.

Se Matt. 3: 1–6. Es. 40: 3, 4.

5 alla dalar skola fyllas, och alla berg och kullar skola sänkas, och de krokiga stigarna skola blifwa räta och de ojemna wägarna släta,

6 och allt kött skall se Guds frälsning.” Es. 52: 10. Luk. 2: 30.

Hindren för Messias skola alla undanrödjas, och wägen för honom banas genom Herrens Ande, de stolta förödmjukas, och de ödmjuka och förkrossade upprättas och helbregdagöras. Guds salighet är Messias, som Gud sändt till menniskornas salighet. Dessa twå verser äro ett sammandrag af Esaias’ profetior, Es. 40: 4. 52: 10.

7 Så sade han nu till folket, som gick ut för att döpas af honom: I huggormars afföda, hwem har ingifwit eder, att I skolen undfly den tillkommande wreden? Matt. 3: 7 f.

8 Bären fördenskull sådan frukt, som tillhör bättringen, och begynnen icke att säga inom eder sjelfwa: wi hafwa Abraham till fader; ty jag säger eder, att Gud år mägtig att af dessa stenar uppwäcka barn åt Abraham. Joh. 8: 39. Ap. G. 2: 37.

9 Men redan är ock yxan satt till roten på träden; derföre warder hwart och ett träd, som icke bär god frukt, afhugget och kastadt i elden.

Till fariseerne och sadduceerne, och till mängden, som kom för att låta döpa sig, utan början till bättring och tro, sade Johannes dessa skarpa warningsord, se Matt. 3: 7–10.

10 Och folket frågade honom, sägande: Hwad skola wi då göra?

Warningen werkade så, att en del af folket frågade, hwad de skulle göra. En sådan fråga uppstår, då ett wäckelseord från Herren rätt träffar menniskohjertat, se Ap. G. kap. 2.

11 Och han swarade och sade till dem: Den som har twå lifklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon, och den som har mat, han göre sammalunda. 1 Joh. 3: 17. Jak. 2: 15 f.

Guds heliga lag sammanfattas här i sin stora hufwudsumma, nemligen i kärlekens bud, men i stället för det egentliga budet, framställes exempelwis på ett sätt utöfningen deraf, att man skall älska sin nästa såsom sig sjelf derhän, att man skall unna sin nästa likaså godt, som sig sjelf, och meddela ända till det oumbärliga. Detta är lagens fordran, jemte mycket annat, och redan på denna föreskrift måste den egna rättfärdigheten stranda och drifwa dem, som med allwar sökte sann rättfärdighet, att söka den hos Messias, till hwilken Johannes’ döpelse wisade. Af denna föreskrift fingo de se, att det gälde djupt allwar om bättringen skulle blifwa sann, och att dertill hörde försakelse och den gamla menniskans dödande.

12 Och äfwen publikaner kommo för att döpas och sade till honom: Mästare, hwad skola wi göra?

13 Och han sade till dem: Utkräfwen icke mer än det som är eder förelagdt.

14 Och äfwen krigsmän frågade honom, sägande: Hwad skola då wi göra? Och han sade till dem: Gören icke öfwerwåld mot någon eller orätt, och låten eder nöja med eder sold.

Allt detta fordras såsom bewis på allwar med frågan, se Es. 1: 15–18. Johannes fordrade icke att någon skulle afstå ifrån sin tjenst, men då någon befinner sig uti en oloflig handtering, så är det klart, att den måste öfwergifwas, om menniskan will ingå i Messias’ rike. Orätt eller oförrätter syftar på att kärlekslöshet, som utöfwas med list och ränker, onda rykten, förtal eller falska beskyllningar, m. m.

15 Och då folket war i wäntan och alla tänkte i sina hjertan angående Johannes, om han möjligen kunde wara Kristus,

Se Joh. 1: 20.

16 swarade Johannes och sade till dem alla: Jag döper eder med watten, men den kommer, som är starkare än jag, hwilkens skorem jag icke är wärdig att upplösa. Han skall döpa eder med den Helige Ande och med eld, Matt. 3: 11 f. Mark. 1: 7 f. Joh. 1: 26 f. Ap. G. 1: 5. 2: 4. 11: 15 f. 13: 25. 19: 4.

17 och han har sin kastskofwel i sin hand, och han skall göra sin loge ren [ band III, 163 ]och samla hwetet i sin lada, men agnarna skall han uppbränna i osläcklig eld.

Se Matt. 3: 11, 12.

18 Sålunda gaf han ock många andra förmaningar och predikade evangelium för folket.

Först predikade Johannes lagen, v. 11—14, till sjelfpröfning, till sjelfkännedom och egenrättfärdighetens afklädande, sedan predikade han evangelium, i det han wisade folket till Messias, hwilken han förkunnade för dem, v. 16, 17.

19 Men Herodes, tetrarken, wardt bestraffad af honom för Herodias’, sin broder Filippi hustrur, skull, och för allt ondt, som Herodes gjorde, Matt. 14: 3. Mark. 6: 17.

Se Matt. 14: 3.

20 och han lade till allt annat äfwen det, att han inneslöt Johannas i fängelse.

Utöfwer allt detta ondo, som Herodes gjorde, begick han efteråt äfwen den synden, att han satte Johannes i fängelse. Detta berättar Lukas här medan han talar om Johannes döparen, ehuru fängslandet skedde en tid senare, se Matt. kap. 14. Mark. kap. 6.

21 Och det begaf sig, när allt folket döptes, att då äfwen Jesus wardt döpt och bad, öppnades himmelen. Matt. 3: 13 f. Mark. 1: 9 f.

22 och den Helige Ande for ned i lekamlig skepelse, såsom en dufwa, öfwer honom, och en röst kom från himmelen, som sade: Du är min älskade son; i dig har jag ett godt behag. Es. 42: 1. Joh. 1: 32.

Allt folket, v. 21, d. ä. ganska mycket folk. Meningen är, att wid samma tid, då allt det andra folket, som lät sig döpa af Johannes, gingo till honom, skedde äfwen Jesu döpelse, se Matt. 3: 16, 17. Luk. 9: 35.

23 Och Jesus war omkring trettio år gammal, då han begynte sitt werk, och han war, såsom det troddes, son af Josef, son af Eli, Matt. 1: 1 f.

24 son af Mattat, son af Levi, son af Melki, son af Janna, son af Josef,

25 son af Mattatias, son af Amos, son af Naum, son af Esli, son af Naggai,

26 son af Maat, son af Mattatias, son af Semei, son af Josef, son af Judas,

27 son af Joanan, son af Resa, son af Sorobabel, son af Salatiel, son af Neri,

28 son af Melki, son af Addi, son af Kosam, son af Elmodam, son af Er,

29 son af Josef, son af Elieser, son af Jorim, son af Mattat, son af Levi,

30 son af Simeon, son af Judas, son af Josef, son af Jonan, son af Eljakim,

31 son af Meleas, son af Mennas, son af Mattata, son af Natan, son af David,

32 son af Jesse, son af Jobed, son af Boes, son af Salmon, son af Naasson,

33 son af Aminadab, son af Aram, son af Hesrom, son af Fares, son af Judas,

34 son af Jakob, son af Isak, son af Abraham, son af Tara, son af Nakor,

35 son af Saruk, son af Ragau, son af Falek, son af Eber, son af Sala,

36 son af Kainan, son af Arsaksad, son af Sem, son af Noa, son af Lamek,

37 son af Matusala, son af Enok, son af Jaret, son af Maleleel, son af Kainan,

38 son af Enos, son af Set, son af Adam, son af Gud.

Evangelisten Matteus anförer Josefs stamtafla och wisar, huru han härstammade från David, men Lukas har här upptecknat Marias stamtafla, och äfwen detta är ett bewis, att hon war en arfdotter, se Luk. 2: 5. Lukas säger oss, att Jesus ännu troddes wara Josefs son, då han började att lära och då han war omkring trettio år gammal, v. 23, och Josef kallas Elis son, emedan han war hans swärson. Detta war ej en owanlig benämning, se Rut 1: 1–12 m. fl., och detta egde rum i synnerhet då, när någon äktade en arfdotter och således egentligen upptogs i sons ställe och antog hustruns familjenamn. Eli (äfwen Joakim kallad) war Marias fader. Salatiel och Sorobabel woro icke samma personer, sam nämnas Matt. 1: 12, fastän de hade samma namn. Kainan i v. 36, är icke upptagen i 1 Mos. 10: 24; men en annan Kainan, v. 37, kallas Kenan, 1 Mos. 5: 9. Adam kallas son af Gud, derföre att han war omedelbarligen skapad af Gud, och emedan Guds beläte warit hos honom inplantadt. De, som anamma Kristus och tro på hans namn, blifwa Guds barn i ännu högre mening än Adam, de blifwa det icke genom skapelse, utan genom födelse af den Helige Ande införlifwade med Kristus och i honom delaktige af Guds natur, 2 Petr. 1: 4, och Guds beläte blifwer hos dem inplantadt på ett högre sätt än hos Adam.

Hos Matteus äro 28 leder från David till Kristus, och hos Lukas 42, och detta kommer dels deraf, att hos Matteus några blifwit utelemnade, dels af olika ålder i lederna.

[ band III, 164 ]

4 Kapitlet.

Jesus frestas af djefwulen, lärer i Nasarets synagoga, botar en besatt och andra sjuka.

Och Jesus wände tillbaka från Jordan, full af den Helige Ande, och fördes af Anden till öknen Matt. 4: 1 f. Mark. 1: 12 f.

2 och frestades i fyratio dagar af djefwulen; och under de dagarna åt han intet, och när de hade gått till ända, blef han hungrig. 2 Mos. 34: 28. 1 Kon. 19: 8.

Genom dopet hade Jesus blifwit uppfyld af den Helige Andes gåfwor utan mått, på ett högre sätt, än han förut till den menskliga naturen warit. Dopet war den höga inwigningen till hans medlareembete, och nu skulle han i öknen genomgå det första swåra profwet, och bestå i frestelser, som woro af helt annat slag, än den förste Adam hade att genomgå, se Ps. 45: 8. Es. 61: 1. Till någon det få Jesu efterföljare erfara detsamma; sedan de blifwit delaktige af den Helige Ande, sättas de på prof, och i strider och frestelser måste de öfwa den kraft och göra bruk af den nåd, de af Herren undfått och derigenom blifwa i tron stadfästade. Jesus blef icke lekamligen försörjd genom något underwerk, såsom fordom Elias, 1 Kon. 17: 4–6, utan hans lekamliga lif blef uppehållet genom Andens kraft, som han i dopet hade undfått.

3 Och djefwulen sade till honom: Är du Guds Son, så säg till denna sten, att han warder bröd.

4 Och Jesus swarade och sade till honom: Det är skrifwet: ”Icke af bröd allenast lefwer menniskan, utan af hwart och ett Guds ord.” 5 Mos. 8: 3.

Se Matt. 4: 3, 4. 5 Mos. 8: 3.

5 Och djefwulen förde honom upp på ett högt berg och wisade honom alla riken på jorden i ett ögonblick.

6 Och djefwulen sade till honom: Dig skall jag gifwa all denna magt och deras härlighet, ty han är gifwen mig i händer, och jag gifwer henne åt hwem jag will.

7 Om du derföre faller ned inför mig och tillbeder, så skall hon hel och hållen wara din.

8 Och Jesus swarade och sade till honom: Gå bort ur min åsyn, Satan; det är skrifwet: ”Herren din Gud skall du tillbedja, och honom allena skall du dyrka.” 5 Mos. 6: 13. 10: 20.

Lukas omtalar frestelserna, utan att bestämma den tidsordning, i hwilken de följde, men emedan Jesus efter denna frestelsen helt och hållet wisar Satan ifrån sig, så ser man tydligt, att det war den sista, såsom Matteus berättar. Lukas gör mera afseende på stället, der den skedde, och berättar den i sammanhang med den första, emedan både den första och den sista skedde i öknen. Då djefwulen säger, v. 6, hon är gifwen mig i händer, och jag gifwer henne åt hwem jag will, så motsäger Jesus honom icke, utan kallar honom, Joh. 14: 30, denna werldens furste; men ingenting kan Satan göra utan Guds tillåtelse. Den som fikar efter denna werldens goda, är ännu en mamonsträl och ännu fängslad af Satans list. Ju mera rikedom och ära och annat, som tillhörer werlden, en sådan menniska uppnår, desto starkare blifwa de band, hwarmed Satan håller henne fången. Skatta dig lycklig, då Herren söndersliter banden.

9 Och han förde honom till Jerusalem och stälde honom på templets utsprång och sade till honom: Är du Guds Son, så kasta dig ned härifrån;

10 ty det är skrifwet: ”Han skall gifwa sina änglar befallning om dig, att de skola bewara dig,

11 och de skola bära dig på händerna, att du icke skall stöta din fot emot någon sten”. Ps. 91: 11 f.

12 Och Jesus swarade och sade till honom: Det är sagdt: ”Du skall icke fresta Herren, din Gud”. 5 Mos. 6: 16.

Med Guds tillstädjelse har djefwulen magt att upphöja till werldslig ära, att till pröfning uppföra menniskan på tinnarna. Lycklig den, som består i pröfningen! olycklig den, som swäfwar i luften, utan fotfäste, utan sann tro, och icke består! Guds änglar bewara och tjena dem, som frukta och älska Gud; djefwulen kan icke beskydda, bewara och hjelpa, allra minst i döden och domen. Att fresta Herren kan ske på många sätt, se 2 Kor. 10: 9. Egentligen är hwarje synd att fresta Gud, ty man försöker dermed, till hwad grad och huru länge det går an att synda honom emot. Fresta icke den allsmägtige! Gud låter icke gäcka sig.

13 Och sedan djefwulen hade slutat all frestelse, wek han från honom till en tid.

Till en tid wek frestaren, men han kom åter, i synnerhet i Jesu lidandes tid. Luk. 22: 53.

14 Och Jesus wände genom Andens kraft tillbaka till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela trakten der omkring. Matt. 4: 12. Mark. 1: 14. Joh. 4: 43. Ap. G. 10: 37.

Icke nu genast återwände Jesus till Galileen, utan först skedde det, som berättas, Joh. 1: 154: 54.

15 Och han lärde i deras synagogor och wardt prisad af alla.

[ band III, 165 ]16 Och han kom till Nasaret, der han war uppfödd, och gick, såsom hans sedwänja war, på sabbatsdagen in i Synagogan och stod upp för att föreläsa.

Uppståendet war ett tecken, att han wille läsa utur den heliga skrift för folket, som war församladt i synagogan.

17 Då wardt honom gifwen profeten Esaias’ bok; och då han öppnade boken, fann han det ställe, der det stod skrifwet:

Öppnade, d. ä. då han upprullade bokrullen.

18 ”Herrens Ande är öfwer mig, derföre att han har smort mig till att predika evangelium för de fattiga; han har sändt mig till att läka de i hjertat förkrossade, till att förkunna de fångna frihet och de blinda syn, till att försätta de sönderslagna i frihet,

19 till att predika ett behagligt Herrens år”. Es. 61: 1 f.

Om den härliga profetia, som Messias kom att fullborda, se Es. 61: 1 och 42: 7. De sista orden tillade Jesus såsom förklaring, emedan de båda profetiorna höra tillsamman. Herrens behagliga år betyder i gamla testamentet alltid jubelåret eller friåret, 3 Mos. 25: 8. Men jubelåret war en förebild af den sanna friheten i Messias’ rike, förlossningen i Kristus, hwarigenom syndaskulden efterskänkts dem, som tro på Guds Son, och de återfå den himmelska arfwedelen, som de genom synden förlorat.

20 Och han lade ihop boken och gaf den åt tjenaren och satte sig, och allas ögon i synagogan woro fästa på honom.

Jesus förklarade profetian, i det han tillämpade den på sig sjelf; han war en lefwande förklaring deraf, och så måste allt Guds ord förklaras i wårt inre genom Jesu egen andeliga närwarelse, för att blifwa klart och lefwande i wåra hjertan.

21 Och han begynte säga till dem: I dag är denna skrift fullbordad för edra öron.

22 Och alla gåfwo honom wittnesbörd och förundrade sig öfwer de nådens ord, som utgingo från hans mun, och sade: Är icke denne Josefs son? Mark. 6: 2 f. Luk. 2: 47. Joh. 6: 42. 7: 46.

De som hörde, gåfwo wittnesbörd, att han war en underbar lärare, men de flesta förundrade sig blott deröfwer, att han kunde så tala, det förde dem icke till den rätta trosföreningen med honom.

23 Då sade han till dem: Wisst skolen I säga till mig detta ordspråk: Läkare, läk dig sjelf; alla de ting, som wi hafwa hört att du gjort i Kapernaum, gör ock här i din fädernestad.

24 Men han sade: Sannerligen säger jag eder: Ingen profet är wäl upptagen i sitt fädernesland. Matt. 13: 57. Joh. 4: 44.

Jesus wisste deras tankar och uttalade dem, till bewis på sitt allwetande, men förklarade tillika orsaken, hwarföre icke samma under gjordes i Nasaret, som i Kapernaum. Det war för den otros skull, som herrskade i Nasaret, der han war uppwäxt, se Matt. 13: 57. Mark. 6: 4.

25 Men i sanning säger jag eder: Många enkor woro på Elias’ tid i Israel, då himmelen war igenlyckt i tre år och sex månader, så att stor hunger kom öfwer hela landet, 1 Kon. 17.

26 och till ingen af dem blef Elias sänd, utan till en enka i Sarepta wid Sidon;

I v. 25 och Jak. 5: 17 lära wi noga känna, huru lång tid himmelen war igenlyckt i Elias’ dagar. Sarepta kallades på ebreiska Sarpat och låg emellan Tyrus och Sidon. 1 Kon. 17: 9.

27 och många spetelska woro på profeten Elisas tid i Israel, och ingen af dem gjordes ren, utan Syrern Naeman. 2 Kon. 5.

Fastän Gud hade utwalt Israels folk, så hade han dermed dock icke bundit sig wid detta folk, och fastän Jesus war uppfödd i Nasaret, så blef dock detta företräde för den staden om intet genom folkets otro; den som tror, han blifwer salig, och den, som icke tror, är förkastad och blifwer fördömd, utan afseende på lekamliga företräden. Wi, som nu kallas kristna, utgöra ett Nasaret, wi äro liksom uppwäxta uti Herrens bekantskap, men äro genom wår otro i stor fara att mista alla nådens under.

28 Och alla som woro i synagogan uppfyldes med wrede, när de hörde detta,

29 och de stodo upp och drefwo honom ut ur staden och förde honom ända till branten af det berg, hwarpå deras stad war byggd, för att störta honom der utföre.

Just denna wrede hos folket i Nasaret mot Herren Jesus war det största bewis, att de icke kände honom, och att de woro långt ifrån den ödmjukhet och den hunger efter nåd, som är nödwändig för att emottaga honom. Samma wrede glöder nu hos många, som kallas kristna, så snart något twifwel yttras om deras delaktighet i nådens under.

30 Men han gick mitt igenom dem sin wäg.

Han gick ifrån dem på ett underbart sätt. Joh. 8: 59.

31 Och han kom ned till staden Kapernaum i Galileen, och han lärde dem på sabbaten. Matt. 4: 13. Mark. 1: 21 f.

Se Matt. 4: 13.

[ band III, 166 ]32 Och de häpnade öfwer hans lära, ty han talade med magt. Matt. 7: 28.

Se Matt. 7: 29.

33 Och i synagogan war en man, som hade en oren ond ande, och han ropade med hög röst Mark. 1: 23 f.

34 och sade: Ack! hwad hafwa wi att göra med dig, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förderfwa oss? Jag wet hwem du är, Guds helige.

Äfwen onda andar, icke blott djeflar, utan onda menniskor berömma stundom uppenbarelsens hemligheter, för att göra dem misstänkta, likasom denne orene anden aflade en bekännelse, att Jesus war Guds helige, nemligen Messias. Märkom, hwilken stor skilnad är emellan att kunna tala om Jesus och att ega honom. Denne onde ande war på sitt sätt renlärig, men kunde derföre icke blifwa salig. De obotfärdigas skriftenliga bekännelse förökar deras answar, deras syndaskuld och deras fördömelse.

35 Och Jesus näpste honom, sägande: Tig och gå ut från honom. Och den onde anden kastade honom midt ibland dem och gick från honom och gjorde honom ingen skada.

36 Och häpnad kom öfwer alla, och de talade med hwarandra, sägande: Hwad är detta för ett ord, att han med magt och wäldighet befaller de orene andarne, och de gå ut?

37 Och ryktet om honom gick ut öfwer allt i trakten der omkring.

38 Och han stod upp och gick från synagogan in i Simons hus. Och Simons swärmoder war angripen af en swår feber, och de bådo honom för henne. Matt. 8: 14 f. Mark. 1: 29 f.

Se Matt. 8: 14.

39 Och han lutade sig öfwer henne och näpste febern, och den öfwergaf henne, och strax stod hon upp och tjenade dem.

40 Och då solen gick ned, förde alla som hade sjuka, hwilka ledo af mångahanda sjukdomar, dem fram till honom, och han lade händerna på hwar och en af dem och botade dem. Matt. 8: 16 f. Mark. 1: 32 f.

Se Matt. 8: 16.

41 Och äfwen onde andar foro ut från många, ropande och sägande: Du är Kristus, Guds Son. Och han näpste dem och tillstadde dem icke att tala, ty de wisste, att han war Kristus.

42 Men när det hade blifwit dag, gick han bort till en öde trakt, och folket sökte honom, och de kommo till honom och wille hålla honom qwar, att han icke skulle gå från dem. Mark. 1: 35 f.

43 Men han sade till dem: Äfwen för de andra städerna måste jag predika evangelium om Guds rike, ty dertill är jag sänd.

44 Och han predikade i Galileens synagogor.

Jesus är kommen för att förkunna och tillbjuda himmelriket åt alla, v. 43. Hans lekamliga närwaro kunde icke sträcka sig längre än till Judeen, Galileen och Samarien, men hans andeliga närwaro sträcker sig till alla, som wilja anamma honom, och salige äro de, som både emottaga och hålla honom qwar, att han icke må gå ifrån dem! v. 42.

5 Kapitlet.

Det stora fiskafänget. Jesus botar en spetelsk och en lam, kallar Matteus och underwisar om fastan.

Och det begaf sig, att då folket trängde sig på honom för att höra Guds ord, stod han wid sjön Genesaret

2 och fick se twå båtar stå wid sjöstranden; men fiskarena hade gått i land och sköljt sina nät. Matt. 4: 18 f. Mark. 1: 16 f.

3 Då steg han i en af båtarna, som war Simons, och bad honom lägga ut något litet från land, och han satte sig och lärde folket ifrån båten.

4 Och när han hade slutat tala, sade han till Simon: Lägg ut på djupet, och kasten ut edra nät till fångst. Joh. 21: 6.

Matteus och Markus berätta blott om Simons och Andreas’, Jakobs och Johannes’ kallelse till apostlaembetet, men icke om detta underbara fiskafänge.

5 Då swarabe Simon och sade till honom: Mästare, wi hafwa arbetat hela natten och fått intet, men på ditt ord skall jag kasta ut nätet.

Natten är den egentliga tiden för fiske, och som det under natten slagit fel, war ingen utsigt, att det nu wid dagsljuset skulle lyckas; och att lägga ut på djupet, v. 4, war också stridande mot erfarenheten, men Petrus förtröstar på Jesu ord och lyder honom; då Herren talar, måste förnuftet tiga.

6 Och de gjorde så och omslöto en stor hop fiskar, och deras nät gick sönder. Joh. 21: 6.

Nu sattes Simons tro på ett nytt prof, nu hade fisk, förunderligt nog, kommit i nätet, men nätet gick sönder, så att hjelp behöfdes för att fatta det från flera håll.

[ band III, 167 ]7 Och de winkade åt sina kamrater, som woro i den andra båten, att de skulle komma och hjelpa dem. Och de kommo och fylde båda båtarna, så att de begynte sjunka.

Båtarne sänkte sig djupt i wattnet under tyngden af den myckna fisken, och detta war en ännu ytterligare trospröfning.

8 Då Simon Petrus såg det, föll han till Jesu knän, sägande: Gå från mig, Herre; ty jag är en syndig menniska.

Nu blef Petrus fullkomligare än förut öfwertygad om, att Jesus war Messias, och i djup ödmjukhet och känsla af sin owärdighet utbrister han i detta utrop af häpenhet: Gå från mig, Herre; men dessa ord hafwa egentligen en motsatt mening. Petrus wille nu för ingen del blifwa skild ifrån sin Frälsare. Herrens tjenare hafwa i alla tider samma känsla, då de få erfara någon stor nåd eller utmärkt framgång, af hwilken de känna sig alldeles owärdige; då wilja de liksom gömma sig i stoftet inför honom.

9 Ty häpnad hade kommit öfwer honom och öfwer alla som woro med honom för det fiskafänges skull, som de hade fått;

10 sammalunda ock öfwer Jakob och Johannes, Sebedei söner, som woro Simons stallbröder. Och Jesus sade till Simon: Frukta icke. Härefter skall du fånga menniskor. Jer. 16: 16. Hes. 47: 9.

Det stora underwerket, såwäl som Jesu ord, utgjorde en mägtig kallelse, uppmuntran och lärdom till dessa lärjungar. Jesus lofwar att göra dem till menniskors fiskare, och med det underbara fiskafänget har han wisat, att han har fullkomlig magt öfwer fiskarne, det medwetslösa djurlifwet i hafwet. Då han nu lofwar ordets tjenare, att de skola fånga menniskor, så innebär det en försäkran, att han sjelf will samla själar med evangelii not, som de skola utkasta. Ordet fånga betyder på grundspråket egentligen fånga lefwande. Fiskar fångas lefwande och dödas sedan, men genom evangelii not samlas menniskor utur den andeliga dödens haf för att blifwa delaktige af ewinnerligt lif. I samma löfte, som har blef gifwet åt Simon, äro i alla tider alla trogna ordets tjenare inbegripna.

11 Och de förde båtarna i land och öfwergåfwo allt och följde honom.

De hade redan förut blifwit Jesu lärjungar, se Joh. 1: 39, men nu blefwo de kallade till apostlar, de hade efter sin första kallelse åter sysselsatt sig med sina handtwerk, utan twifwel med Jesu tillåtelse. Nu följa de honom, för att alltid qwarblifwa i hans sällskap.

Ehuru det underbara fiskafänget i synnerhet war egnadt att gifwa lärjungarne en wiss pant på deras kallelse och deras framgång, så måste det tillika utgöra en wäsentlig lärdom och uppmuntran för en kristen i alla möjliga pligter och göromål här i tiden; en kristen skall göra allt, hwad han gör, i förtröstan på Jesu ord, och wänta framgång och wälsignelse, icke af den egna wisheten och det egna arbetet, utan af Jesu magt och Jesu barmhertighet. Kol. 3: 17.

12 Och det begaf sig, att när han war i en af städerna, se, då war der en man, full af spetelska; och när han fick se Jesus, föll han ned på sitt ansigte och bad honom, sägande: Herre, will du, så kan du göra mig ren. Matt. 8: 2 f. Mark. 1: 40 f.

I en af städerna, nemligen i Galileen. De spetelska måste bo utanför städerna, se 3 Mos. 13: 46. Således hade denne man antingen olagligen kommit in i staden, då han hörde ryktet om den store profeten och undergöraren, eller war det just wid stadsporten han fick se Herren Jesus.

13 Då räckte han ut handen och rörde wid honom, sägande: Jag will; blif ren. Och strax gick spetelskan bort ifrån honom.

14 Och han bjöd honom att icke omtala det för någon; men gå bort — sade han — och wisa dig för presten och offra för din rening, såsom Moses har påbjudit, till ett wittnesbörd för dem. 3 Mos. 14: 2 f.

Se Matt. 8: 4.

15 Men ryktet om honom spridde sig än mer, och mycket folk församlade sig för att höra honom och blifwa botade från sina sjukdomar.

16 Men han gick afsides bort i ödemarkerna och bad.

Utan twifwel gjorde Jesus helbregda så många sjuka, som woro komna, och underwisade folket, innan han begaf sig bort. Men hela hans lif war ett bönelif, hwarje ord, han talade, härflöt af gemenskap med Fadren, hwarje underwerk, han gjorde, war en bön, som för de hjelpbehöfwande nedhemtade gåfwor och krafter från himmelen, ty såsom Gud egde han dessa krafter och gåfwor, men såsom menniska fick han dem genom beständig bön. Också umgicks han i den stilla ensamhetens djupaste bönelif ofta med sin himmelske Fader. Med allt detta har han wisat oss, att under allt wårt lekamliga arbete skall wara bön i hjertat, men att wi tillika ofta böra bedja så, att själen drager sig helt och hållet undan ifrån allt skapadt, för att umgås med Herren allena.

17 Och det begaf sig, att en dag, då han lärde, sutto der fariseer och lagkloke, som hade kommit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem, och Herrens kraft war der till att göra dem helbregda.

18 Och se, då buro några män på en säng en man, som war lam, och honom [ band III, 168 ]sökte de att bära in och lägga framför honom. Matt. 9: 2 f. Mark. 2: 3 f.

19 Och då de för folkets skull icke funno, på hwilken wäg de skulle kunna bära in honom, stego de upp på taket och släppte ned honom tillika med sängen genom teglet midt framför Jesus.

20 Och då han såg deras tro, sade han till honom: Menniska, dina synder äro dig förlåtna.

21 Och de skriftlärde och fariseerna begynte tänka, sägande: Hwem är denna, som talar hädelser? Hwem kan förlåta synder, utan Gud allena? Es. 43: 25.

22 Men Jesus, som märkte deras tankar, swarade och sade till dem: Hwad tänken I uti edra hjertan?

23 Hwilket är lättare, att säga: dina synder äro dig förlåtna, eller att säga: stå upp och gå?

24 Men på det att I mån weta, att Menniskosonen har magt på jorden att förlåta synder — sade han till den lame: Jag säger dig: Stå upp och tag din säng och gå hem.

25 Och strax stod han upp i deras åsyn och tog det hwaruppå han hade legat och gick hem, prisande Gud.

26 Och bestörtning kom öfwer alla, och de prisade Gud och blefwo uppfylda med fruktan och sade: Wi hafwa i dag sett förunderliga ting.

Om detta underwerk, se Matt. 9: 2–8. De, som blefwo bestörte och lofwade Gud, woro icke fariseerna och de skriftlärde, utan folket.

27 Och härefter gick han ut och fick se en publikan, wid namn Levi, sitta wid tullen, och han sade till honom: Följ mig. Matt. 9: 9 f. Mark. 2: 14 f.

Se Matt. 9: 9.

28 Och denne öfwergaf allt och stod upp och följde honom.

29Och Levi gjorde för honom ett stort gästabud i sitt hus; och der war en stor hop publikaner och andra, som sutto till bords med dem. Luk. 15: 1 f.

30 Och deras skriftlärde och fariseerna knorrade mot hans lärjungar, sägande: Hwarföre äten och dricken I med publikanerna och syndarne?

31 Då swarade Jesus och sade till dem: De helbregda behöfwa icke läkare, utan de kranka. Luk. 19: 10.

32 Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till bättring. 1 Tim. 1: 15.

Se Matt. 9: 12, 13.

33 Då sade de till honom: Hwarföre fasta Johannes’ lärjungar ofta och hålla böner, sammalunda ock fariseernas, men dina äta och dricker? Matt. 9: 14 f. Mark. 2: 18 f.

34 Men han sade till dem: Icke kunnen I wäl förmå bröllopsswennerna att fasta, så länge brudgummen är med dem?

35 Men dagar skola komma, då brudgummen skall tagas ifrån dem, och då skola de fasta i de dagarna.

Se Matt. 9: 14, 15.

36 Och han sade dem äfwen en liknelse: Ingen sätter en lapp af ett ny klädnad på en gammal klädnad; annars både söndersliter han den nya, och lappen af den nya passar icke till den gamla.

Att så göra wore på dubbelt sätt oförståndigt, den nya klädnaden blefwe derigenom förderfwad, och till den gamla passade ej den nya lappen; den lossnar snart och rifwer med sig något af det gamla, så att hålet blir större.

37 Och ingen slår nytt win i gamla läglar; annars spränger det nya winet sönder läglarna, och det spilles ut, och läglarna förderfwas;

38 utan nytt win bör slås i nya läglar, och så blifwa båda bewarade.

Likasom det wore orimligt att skära sönder en ny klädnad för att lappa en gammal, så wore det också orimligt att sönderstycka den rättfärdighetsklädnad, som Jesus gifwer, för att dermed söka hoplappa egenrättfärdighetens gamla, trasiga klädnad; och likasom gamla murkna skinnläglar icke duga till att förwara nytt, kraftigt win, så duger icke heller den gamla menniskan, det naturliga adamssinnet, att emottaga Kristi Ande och det nya lifwet, utan menniskan måste blifwa en ny menniska för att uppfyllas med Herrens Ande och wara klädd i Kristi rättfärdighet allena; allt måste blifwa nytt, det gamla måste undan.

39 Och ingen som har druckit gammalt begär strax nytt; ty han säger: det gamla är bättre.

Med dessa ord förklarar wår Frälsare, hwarför Johannes’ och fariseernas lärjungar fastade, v. 34—38. Menniskostadgar och egen rättfärdighet äro för den gamla menniskan, för det förderfwade adamssinnet angenämare än evangelii lära, som fordrar, att köttet måste dö och att man måste födas på nytt af watten och ande och blifwa rättfärdig genom tron af idel nåd för att blifwa en himmelrikets arfwinge.

[ band III, 169 ]

6 Kapitlet.

Lärjungarne plocka ax på Sabbaten. Jesus botar ett förtwinad hand, utwäljer tolf apostlar, håller sin bergspredikan.

Och det begaf sig, att han på en sabbat, som war näst den första, gick genom sädesfält, och hans lärjungar afryckte ax, som de gnuggade med händerna och åto. Matt. 12: 1 f. Mark. 2: 23 f.

Detta war sannolikt den första sabbaten efter den stora påsksabbaten, annandagen af Judarnes påskhögtid, på hwilken förstlingskärfwen af den mognande säden offrades åt Herren, se 3 Mos. 23: 11. Från denna andra högtidsdag räknades sju sabbater eller weckor till pingst, se 3 Mos. 23: 15, och denna dag, som war den andra efter den stora påskdagen, war den första i weckoräkningen före pingst. I wår tidräkning äro alltid påskdagen och pingstdagen den första dagen i weckan, men weckoräkningen är densamma.

2 Då sade några af fariseerna till dem: Hwarföre gören I det som icke är lofligt att göra på sabbaten? 2 Mos. 20: 10. 5 Mos. 23: 25.

3 Och Jesus swarade och sade till dem: Hafwen I icke ens läst hwad David gjorde, när han och de som woro med honom blefwo hungrige, 1 Sam. 21: 6.

4 huru han gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt och gaf äfwen åt dem som woro med honom, ehuru det icke är lofligt för andra än allenast för presterna att äta deraf? 2 Mos. 29: 32 f.

5 Och han sade till dem: Menniskosonen är Herre äfwen öfwer sabbaten.

Se Matt. 12: 1–8.

6 Och det begaf sig äfwen, att han på en annan sabbat gick in i synagogan och lärde; och der war en man, hwilkens högra hand war förtwinad. Matt. 12: 9 f. Mark. 3: 1 f.

7 de skriftlärde och fariseerna waktade på honom, om han skulle hela på sabbaten, att de måtte finna någon anklagelse mot honom. Luk. 13: 14 f 14: 3 f.

8 Men han wisste deras tankar och sade till mannen, som hade den förtwinade handen: Stå upp och träd fram. Och han stod upp och trädde fram.

9 Då sade Jesus till dem: Jag frågar eder: Hwad är lofligt på sabbaten, att göra godt eller att göra ondt, att rädda lif eller att förgöra det?

10 Och han såg omkring på dem alla och sade till mannen: Räck ut din hand. Och han gjorde så, och hans hand wardt helbregda igen såsom den andra.

Se Matt. 12: 9–13. Fariseerna gjorde lagen om intet derigenom, att de dödade och borttogo kärleken, som är lagens egentliga kärna. Jesus wisar dem, att kärleken är hufwudsaken, och att de just genom sin kärlekslöshet woro lagbrytare. Jesus uppfylde lagen fullkomligt också deruti: uti allt ådagalade han den allra fullkomligaste kärlek och utöfwade kärlekens werk. Sabbatens ändamål är, att menniskorna skola sjelfwa hwila och låta Herren werka, att de skola emottaga och låta Herren gifwa. Han har icke lust till de offer, som en menniska i egen kraft kan gifwa honom, utan han har lust till det försoningsoffer, som är ett werk af hans fria barmhertighet; han har lust att gifwa åt menniskan allt det goda, som detta offer förwärfwat; han har lust att se försoningens tillfyllestgörelse anammad af menniskan. Han will gifwa, han will, att du skall taga! detta är hans lust; och då du så tager emot, firar du rätt din sabbat. Har du derjemte tillfälle att med dessa emottagna gåfwor bewisa kärlek till din nästa med helig sabbatsro i själen, så hörer äfwen det till sabbatens rätta firande, se Jak. 1: 27.

11 Men de blefwo ursinnige och talade sins emellan om hwad de skulle kunna göra åt Jesus.

Denna ursinnighet bewisar just fariseernas blindhet, bitterhet och kärlekslöshet; sina gamla stadgar wärderade de högt. Jesus sjelf, den ewiga sanningen, kunde de icke tåla, ehuru de af Jesu underwerk kunde se, att han war sänd af Gud.

12 Och det begaf sig, att han i de dagarna gick ut till berget för att bedja och blef der öfwer natten i bön till Gud. Matt. 10: 1 f. Mark. 3: 13 f. Luk. 9: 1.

Denna natt, tillbragt i bönens samtal mellan Fadren och Sonen, mellan Gud och wår medlare, föregick apostlawalet, som strax i det följande här berättas; de blefwo honom af Fadren gifna, såsom swar på hans bön, se Joh. 17: 6, de woro således genom den Helige Ande utwalde. Och till swar på denna bön af Herren Jesus wäljas ännu alla af honom kallade lärare i församlingen. Alla de, som icke dertill wäljas af honom, äro icke hans tjenare, utan om dem gäller Herrens ord hos profeten: Jag sände dem icke, likwäl lupo de. Jer. 23: 2132.

13 Och när det hade blifwit dag, tillkallade han sina lärjungar och utwalde tolf af dem, hwilka han ock kallade apostlar:

14 Simon, hwilken han ock kallade Petrus, och Andreas, hans broder, Jakob [ band III, 170 ]och Johannes, Filippus och Bartolomeus, Joh. 1: 42.

15 Matteus och Tomas, Jakob, Alfei son, och Simon, som kallas Ifraren,

16 Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, densamme som blef en förrädare.

Se Matt. 10: 1–20. Ifraren war ett tillnamn, liksom den andre Simon kallades Petrus. Dessa tolf utkorade Jesus att blifwa hans apostlar eller sändebud, för att frambära salighetens budskap till werlden, hwilket de först gjorde med sin predikan och nu fortfarande genom sina skrifter.

17 Och han steg ned med dem och stälde sig på en jemn plats, och der stod en hop af hans lärjungar och en stor mängd folk ifrån hela Judeen och Jerusalem och från Tyri och Sidons hafskust. Matt. 4: 25. Mark. 3: 7 f.

18 hwilka hade kommit för att höra honom och warda helade från sina sjukdomar. Äfwen de som woro qwalda af orene andar wordo botade.

19 Och allt folket sökte att få röra wid honom, ty kraft utgick från honom, och han helade alla. Matt. 14: 36. Mark. 5: 30.

En himmelsk helsogifwande kraft utgick af Jesus och botade alla, som kommo med sådan tro och förtröstan, att de wille emottaga hjelpen. Se kap. 15: 17.

20 Och han lyfte upp sina ögon öfwer sina lärjungar och sade: Salige ären I fattige, ty Guds rike hörer eder till. Matt. 5: 2 f.

Folkmängden i allmänhet war säkert angelägnare om Jesu underwerk än om hans ord, derföre wänder han sig med sitt tal i synnerhet till sina lärjungar och tilltalar dem. Detta tal innehåller en del af de lärdomar, som äro framställda i Matt. 5, 6, 7 kap. och som benämnes bergspredikan. Det kallas ock med detta namn, ehuru det endast är ett återupprepande af en del af bergspredikans innehåll. Jesus höll nemligen detta tal icke på ett berg utan på en plats i marken, v. 17, eller på slätten, sedan han nedkommit från berget, der han hade tillbragt natten allena i bön till Gud, v. 12. Med fattige menar wår Frälsare här andeligen fattige, de som känna sig arme och utblottade på allt eget godt och på all förmåga att hjelpa sig sjelfwa; jemför Upp. 3: 17. För att emottaga Kristi rättfärdighet måste själen afklädas sitt eget inbillade goda.

21 Salige ären I, som nu hungren, ty I skolen warda mättade. Salige ären I, som nu gråten, ty I skolen le. Es. 55: 1 f. 61: 2. Joh. 6: 35.

Här menas att hungra efter Guds nåd, syndernas förlåtelse och sann rättfärdighet. Den som derefter hungrar, skall blifwa mättad. Den som gråter och sörjer öfwer synden, skall få erfara den sanna trösten och fröjden. I allt detta inbegripas äfwen alla de försakelser, allt det kors och alla de lidanden, som Jesu efterföljare hafwa att genomgå. Deras sorg skall förwandlas i glädje, se Ps. 126. Matt. 5: 3–6.

22 Salige ären I, när menniskorna hata eder och när de förskjuta eder och försmäda och bortkasta edert namn, såsom wore det ondt, för Menniskosonens skull. 1 Petr. 3: 14. 4: 14.

När de utesluta eder utur sin gemenskap, se Joh. 9: 22–34. 12: 42. 16: 2, och då de bortkasta edert namn, såsom owärdigt att nämnas eller såsom brännmärkt med wanära, derföre att I tillhören Kristus.

23 Glädjens och fröjdens på den dagen, ty se, eder lön är stor i himmelen; ty sammalunda gjorde deras fäder med profeterna. Ap. G. 5: 41. 7: 52.

Se Matt. 5: 12. Glädjens och fröjdens på den dagen — ja, redan på den dagen, då sådan smälek wederfares eder för min skull, ty en annan dag kommer, då I skolen få fröjda eder med outsäglig och oändlig glädje. Jfr Ap. G. 5: 40, 41.

24 Men we eder, I rike; ty I hafwen fått ut eder hugnad. Ps. 17: 14. Luk. 16: 25. Jak. 5: 1.

Med rika menas här både sådana, som äro rika på jordiska egodelar och hafwa all sin glädje deruti, samt äfwen sådana, som äro sjelfbelåtna och inbilla sig att på egna krafter och egna dygder wara rike och hafwa nog och behöfwa intet, Upp. 3: 17. Os. 12: 8, således alla, som hafwa sin tillfredsställelse uti någonting annat än de oförgängliga egodelarne. Sådana menniskor kunna aldrig hjelpas och få den sanna trösten, så framt de icke blifwa fattige i anden.

25 We eder, I mätte; ty I skolen hungra. We eder, som nu len; ty I skolen wara bedröfwade och gråta. Es. 65: 13. Ords. 14: 13. Jak. 4: 9.

De, som söka och hafwa sin del i denna werlden och icke söka den himmelska arfwedelen, förlora snart allt hwad de här hafwa eller inbilla sig hafwa; jordiska egodelar måste qwarlemnas i döden och alla jordiska förnöjelser upphöra och förwandlas i ewig jemmer för alla, som aldrig hungra och törsta efter rättfärdigheten och aldrig emottaga den af Jesu hand. Se Matt. 13: 42. Jak. 5: 1–5. Es. 65: 14.

26 We eder, då alla menniskor tala wäl om eder; ty sammalunda gjorde deras fäder med de falske profeterna.

Om werlden är nöjd med eder, så är det ett tecken, att I icke prediken sanningen, att saltet hos eder har mist sin sälta, att I ären falska profeter, och att werlden med sina synder får för eder wara i god ro, se Jer. 23: 17. Mik. 2: 11.

[ band III, 171 ]27 Men eder, som hören, säger jag: Älsken edra owänner, gören wäl mot dem som hata eder. Matt. 5: 44 f. 2 Mos. 23: 4 f. Ords. 25: 21.

28 wälsignen dem som förbanna eder och bedjen för dem som försmäda eder. Luk. 23: 34. Ap. G. 7: 60. Rom. 12: 1420. 2 Kor. 4: 12. 1 Petr. 3: 9.

Se Matt. 5: 44–48. Ords. 25: 21. Ap. G. 7: 60. Att så bedja har Jesus lärt oss på korset: Fader, förlåt dem; ty de weta icke hwad de göra; detsamma har också Stefanus, det första blodwittnet i Kristi kyrka, lärt oss, då han sade: Herre, tillräkna dem icke denna synd.

29 Åt den som slår dig på det ena kindbenet räck äfwen det andra fram, och tager någon manteln från dig, så förhåll honom icke heller lifklädnaden. Ords. 20: 22. 24: 29. Matt. 5: 39 f. Rom. 12: 17. 2 Kor. 6: 7. 1 Tess. 5: 15.

Lid med tålamod hellre dubbel orätt och skada i yttre måtto, än att du skulle sjelf skada din själ genom motstånd, otålighet, kärlekslöshet eller hämndlystnad, se Matt. 5: 39, 40. Den skada, andra kunna göra dig, är lätt botad, så länge du älskar Gud och lyder honom, se Rom. 8: 28, men skadar du din själ, så kan skadan blifwa mycket stor eller obotlig.

30 Men gif åt hwar och en som beder dig, och af den som tager ditt från dig kräf det icke igen. 5 Mos. 15: 7 f. 1 Joh. 3: 17.

I hwilka fall och till hwad grad dessa bud skola bokstafligen lydas, will Herrens Ande wid hwarje dylikt tillfälle sjelf lära dem, som bedja honom om den sanna kärleken och den rätta wisheten, se Jak. 1: 5 och Matt. 5: 40–42.

31 Och såsom I wiljen att menniskorna skola göra eder, så gören ock I dem. Matt. 7: 12.

32 Och om I älsken dem som älska eder, hwad tack hafwen I derför? Ty äfwen syndarne älska dem, af hwilka de warda älskade. Matt. 5: 46 f.

33 Och om I gören dem godt, som göra eder godt, hwad tack hafwen I derför? Ty äfwen syndarne göra detsamma.

34 Och om I lånen åt dem, af hwilka I hoppens få igen, hwad tack hafwen I derför? Ty äfwen syndare låna åt syndare for att få lika igen.

Se Matt. 7: 12. Hwad tack, grt. hwad nåd? — hwad nådelön kunnen I då wänta hos Gud? I söken ju blott menniskors kärlek och menniskors pris, då I blott älsken dem, som eder älska, och gören godt emot dem, som göra eder godt. Se Matt. 5: 42.

35 Utan älsken edra owänner och gören godt och lånen, utan att hoppas få något igen, och eder lön skall wara stor, och I skolen wara den Högstes barn, ty han är mild emot de otacksamma och onda.

36 Waren fördenskull barmhertige, såsom ock eder Fader är barmhertig.

I skolen älska icke blott edra wänner, utan också edra owänner, och göra godt icke blott emot dem, som kunna wedergälla eder, utan också mot dem, of hwilka hwarken wedergällning eller tack är att wänta. Se Matt. 5: 4648. 6: 1—4.

37 Och dömen icke, så skolen I icke warda dömde; fördömen icke, så skolen I icke warda fördömde; förlåter, så skall eder warda förlåtet. Matt. 7: 1 f. Rom. 2: 1. 2 Kor. 4: 5.

38 Gifwen, så skall eder warda gifwet. Ett godt mått, packadt, skakadt och öfwerflödande, skall man gifwa i edert sköte, ty med samma mått, hwarmed I mäten, skall det mätas åt eder igen. Ords. 19: 17. Mark. 4: 24. Gal. 6: 7.

Se Matt. 7: 1. Att döma i kärleken är icke blott tillåtet, utan det är en pligt, då det sker i ödmjukhet och med bön och förbön, till nästans förbättring, se Matt. 18: 15–20 och Gal. 6: 1. Men först och främst måste man hafwa låtit domen gå öfwer sig sjelf och fått nåd och förlåtelse af Herren i rättfärdiggörelsen och fortfara i den dagliga bättringen. Att fördöma, att anse sin felande nästa såsom förkastad och ohjelplig är icke tillåtet så länge någon är i nådatiden. Den som wågar sätta sig på Guds domstol och på sådant sätt fördöma, begår en kärlekslöshet, som röjer ett oomwändt och hårdt tillstånd, så att en sådan själ ännu är under lagens dom, se Matt. 7: 1–5. Om nödwändigheten af den förlåtande kärleken, se Matt. 18: 21–35. 6: 14. Om den gifwande kärleken, se 2 Kor. 13. 2 Kor. 9: 6, 7. Jak. 2: 12–17. Om ordet sköte, se Rut 3: 15.

39 Och han sade till dem en liknelse: Icke kan wäl en blind leda en blind? Falla de icke båda i gropen? Matt. 15: 14.

Se Matt. 15: 14. Den sanning, som är innehållen i denna liknelse, gäller i allmänhet i andeliga ting, och den gäller äfwen angående dömande öfwer medmenniskor; den som ännu icke fått ögonen öppnade att se sitt eget syndaförderf och icke fält fördömelsedomen öfwer sig sjelf inför Herren, kan omöjligen rätt bedöma någon annan menniskas andeliga ställning; den som icke ser bjelken i sitt eget öga, kan icke rätt se att borttaga grandet ur sin nästas öga. Jemför 2 Kor. 4: 35.

40 Icke är lärjungen öfwer sin mästare, men hwar och en fullärd blifwer såsom hans mästare. Matt. 10: 24. Joh. 13: 16. 15: 20.

Blinda lärares lärjungar kunna icke genom [ band III, 172 ]sådana lärare blifwa andeligen seende, utan de döma blindt såsom deras mästare; derföre är till ett rätt dömande i kärleken alldeles nödwändigt att wara andeligen seende och att alltid lära af den himmelske mästaren.

41 Men hwarföre ser du grandet, som är i din broders öga, men blifwer icke warse bjelken, som är i ditt eget öga? Matt. 7: 3 f.

42 Eller huru kan du säga till din broder: ”Broder, låt mig taga ut grandet, som är i ditt öga”, du som icke ser bjelken i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjelken ur ditt öga, och sedan skall du se klart nog för att uttaga grandet, som är i din broders öga.

Se Matt. 7: 3–5.

43 Ty det finnes icke ett godt träd, som bär dålig frukt, ej heller ett dåligt träd, som bär god frukt; Matt. 7: 16 f.

I Matt. 7: 17 stå dessa ord med en annan tillämpning, ty det är en regel, som gäller allmänt; men här är betydelsen i synnerhet den, att hwar och en som dömer kärlekslöst om sin nästa, ännu är ett ondt träd, en oomwänd menniska, men den, som dömer rätt i sanning, kärlek och ödmjukhet, bär sålunda en god frukt och kan icke wara ett ondt träd. Matt. 7: 17.

44 ty hwart och ett träd warder kändt af sin frukt, ty icke hemtar man fikon af törnen, ej heller skördar man windrufwa af törnbusken.

45 Den goda menniskan frambär godt ur sitt hjertas goda förråd, och den onda menniskan frambär ondt ur sitt hjertas onda förråd, ty hwaraf hjertat är fullt, deraf talar hennes mun.

God är blott en sådan menniska, som tror på Herren Jesus och drifwes af Guds Ande, Rom. 8: 14, och ond är hwarje menniska, som ännu icke hörer Herren Jesus till, se Rom. 8: 9; och allt efter som hjertats tillstånd är, sådant blifwer talet, sådant blifwer omdömet öfwer menniskorna, sådan blifwer umgängelsen, sådana blifwa gerningarne. Se Joh. 15.

46 Men hwarföre kallen I mig Herre, Herre, och gören icke hwad jag säger? Hos. 8: 2. Matt. 7: 21. Rom. 2: 13. Jak. 1: 22.

Detta säger Jesus till alla skrymtare, som ropa Herre, Herre, men wilja icke göra hans wilja; men dessa ord hafwa också till afsigt att uppdaga och utrensa sådana qwarlefwor af kärlekslöshet och skrymteri, som ännu äro qwar hos upprigtiga lärjungar, se Matt. 7: 21 och Joh. 15: 2.

47 Hwar och en som kommer till mig och hör mina ord och gör dem, jag skall wisa eder, hwem han är lik. Matt. 7: 24 f.

48 Han är lik en man, som, när han byggde ett hus, gräfde djupt och lade grunden på hälleberget; men då öfwerswämning kom, bröt floden fram mot det huset, men förmådde icke skaka det, ty det war grundadt på hälleberget.

49 Men den som hör och icke gör, han är lik en man, som byggde ett hus på jorden utan grundwal, mot hwilket floden bröt fram, och strax föll det, och det husets fall wardt stort.

Se Matt. 7: 24–27.

7 Kapitlet.

Jesus botar en höfwitsman tjenare, uppwäcker en enkas son i Kain. Johannes skickar twenne sina lärjungar till Jesus. Synderskan i Simons hus.

Och när han hane slutat att tala alla sina ord för det lyssnande folket, gick han in i Kapernaum.

I stället för Jesu bergspredikan, som meddelas af Matteus, har Lukas upptecknat ett annat tal af wår Frälsare, som hölls wid ett senare tillfälle och hwaruti åtskilliga stycken, som finnas i bergspredikan, blifwit anförda, såsom af wår Frälsare sjelf talade äfwen då, men i annat sammanhang och med en annan tillämpning, och nu sammanträffar Lukas åter med Matteus, kap. 8: 5 och följande.

2 Och en höfwitsman hade en tjenare, hwilken han högt aktade, och som war sjuk och nära döden. Matt. 8: 5 f.

3 Och då han hade hört om Jesus, sände han till honom några af Judarnes äldste och bad honom, att han wille komma och göra hans tjenare helbregda.

Höfwitsmannen beder först genom de äldsta af Judarna, att Jesus måtte komma, men då han fick weta att Jesus kom, blef han gripen af ödmjuk förundran och gick med häpen wördnad sjelf för att möta honom, och uttala den bön, att Jesus måtte hela hans tjenare med ett allmagtsord. Så hade hans ödmjukhet och hans tro tillwäxt och förökat sig just genom Jesu nedlåtande nåd, att han sjelf wille komma. Så sker alltid, då menniskan öfwerlemnar sig åt Herren; ju mera nåd hon då får erfara, desto mera blifwer han förödmjukad, och desto större blifwer hennes förtröstan.

4 Och när de kommo till Jesus, bådo de honom enträget, sägande: Han är wärd, att du gör honom detta,

5 ty han älskar wårt folk, och det är han, som har byggt synagogan åt oss.

Denne höfwitsman war en romersk hedning men hade stor kärlek till det judiska folket, och detta war en följd af Guds nåds werkan på hans hjerta.

6 Då gick Jesus med dem. Men då [ band III, 173 ]han redan war icke långt ifrån huset, sände höfwitsmannen några wänner och sade till honom: Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke wärdig, att du går in under mitt tak,

7 hwarföre jag ock icke räknade mig sjelf wärdig att gå till dig; utan säg ett ord, så warder min tjenare helbregda.

En menniska, som ännu icke warit förödmjukad af nåden, skulle ansett det för en stor ära att Jesus wille komma till honom; men denne höfwitsman ansåg sig så owärdig, att han först sände bud genom sina wänner, och sedan synes det af berättelsen hos Matteus, att han sjelf skyndade efter, för att personligen säga sina tankar.

8 Ty äfwen jag är en menniska, som står under befäl och har krigsmän under mig, och jag säger till en: gå, och han går, och till en annan: kom, och han kommer, och till min tjenare: gör det, och han gör så.

9 Och när Jesus hörde detta, förundrade han sig öfwer honom och wände sig om och sade till folket, som följde honom: Jag säger eder: Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.

10 Och de som hade blifwit utsände gingo hem igen och funno den sjuke tjenaren helbregda.

Se Matt. 8: 9, 10.

11 Och det begaf sig, att han dagen derefter gick till en stad, som kallas Nain. och med honom gingo många hans lärjungar och mycket folk.

Nain war en stad i Galileen, halfannan timmes wäg från Nasaret och ungefär 2 timmars wäg söder om Tabor, i Isaskars stam.

12 Och då han kom nära stadsporten, se, då bars der ut en död, sin moders ende son, och hon war enka, och en stor hop folk ifrån staden war med henne.

13 Och när Herren såg henne, warkunnade han sig öfwer henne och sade till henne: Gråt icke.

14 Och han gick fram och rörde wid båren, och de som buro stannade, och han sade: Unge man. jag säger dig: Stå Upp. Ap. G. 9: 40.

15 Och den döde satte sig upp och begynte tala, och han gaf honom åt hans moder.

Stort och härligt war detta underwerk, hwarmed Jesus så fullkomligt bewisade, att han war lifwets furste och att han hade oinskränkt magt öfwer lif och död. Det war ett stort allmagtsunder, men det war ett wida större kärlekens under. Jesus warkunnade sig öfwer den sörjande enkan och modren. De orden warkunnade sig uttryckas i grt. med ett ord, som betyder att gripas af ett brinnande medlidande, och innan han uppwäckte den döde ynglingen, tröstade han den gråtande och sade till henne: gråt icke; trösten gick före hjelpen, men hjelpen kom strax derpå. Sådan är Jesu kärlek, så brinnande är Jesu barmhertighet, så allsmägtig är hans hand till att hjelpa! Aldrig gjorde Jesus något underwerk blott för att bewisa sin magt, det war alltid kärleken, warkunsamheten och förbarmandet, som förmådde honom dertill. Det brukades då liksom nu i österlanden ingen likkista, utan den döde låg på en öppen bår. Jesus gaf den uppwäckte sonen åt hans moder såsom en gåfwa, som nu gafs för andra gången. Hwarje sådant underwerk är en ny skapelse, och denne uppwäckte yngling är ett insegel på Jesu löfte om de dödas uppståndelse.

16 Och räddhåga kom öfwer alla, och de prisade Gud, sägande: En stor profet har uppstått bland oss, och Gud har besökt sitt folk. Mark. 7: 37. Luk. 1: 68. Joh. 4: 19. 6: 14. 9: 17.

Detta underwerk war ett bewis, att Gud nu sökte sitt folk genom utomordentlig nåd. Messias war kommen att söka och frälsa det borttappade.

17 Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och hela trakten der omkring.

18 Och Johannes’ lärjungar berättade allt detta för honom.

Johannes döparen war då i fängelse, se Matt. 11: 2.

19 Och Johannes kallade till sig twå af sina lärjungar och sände dem till Jesus och sade: Är du den som skall komma, eller skola wi förbida någon annan? Matt. 11: 2 f.

20 Och då männen kommo till honom, sade de: Johannes döparen har sändt oss till dig, sägande: Är du den som skall komma, eller skola wi förbida någon annan?

21 Men i samma stund botade han många från sjukdomar, plågor och onde andar och gaf många blinda deras syn.

22 Och Jesus swarade och sade till dem: Gån och berätten för Johannes hwad I hafwen sett och hört: blinda få sin syn, halta gå, spetelske blifwa rena, döfwa höra, döda stå upp ochför fattiga förkunnas evangelium. Es. 35: 5. 61: 1.

23 Och salig är den som icke tager anstöt af mig.

[ band III, 174 ]24 Men då Johannes’ sändebud hade gått sin wäg, begynte han tala till folket om Johannes: Hwad gingen I ut i öknen till att se? Månne ett rör, som drifwes hit och dit af winden? Matt. 11: 17 f.

25 Eller hwad gingen I ut till att se? Månne en menniska, klädd i sina kläder? Se, de som bära präktiga kläder och lefwa i kräslighet äro i konungahusen.

26 Eller hwad gingen I ut till att Se? Månne en profet? Ja, säger jag eder, och mer än en profet.

27 Denne är det, om hwilken det är skrifwet: ”Se, jag sänder min ängel före ditt ansigte, som skall bereda din wäg framför dig”. Mal. 3: 1.

28 Ty jag säger eder: Bland dem som äro födde af qwinnor är ingen större profet än Johannas döparen, men den mindre i Guds rike är större än han.

Se Matt. 11: 1–15.

29 Och allt folket, som hörde honom, och publikanerna gåfwo Gud rätt och läto döpa sig med Johannes’ dop.

30 Men fariseerna och de lagkloke föraktade Guds råd angående dem sjelfwa och läto icke döpa sig af honom.

Många af de gröfsta syndare trodde på sanningen och låta döpa sig med Johannes’ dop, de gjorde bot och bättring för att undfly den tillkommande wreden. Men fariseerna och de lagkloke föraktade Johannes’ dop, och dermed föraktade de Guds råd angående dem sjelfwa, nemligen Guds nådiga wilja att frälsa dem genom bättringens döpelse och tron på Messias. Dessa ord tillägger wår Frälsare, för att wisa, huru olika werkan Johannes’ predikan hade på dem, som hörde honom.

31 Wid hwad skall jag då likna menniskorna af detta slägte, och hwad äro de lika? Matt. 11: 16 f.

32 De äro lika barn, som sitta på torget och ropa till hwarandra och säga: wi hafwa spelat för eder, och I hafwen icke dansat; wi hafwa sjungit sorgesånger för eder, och I hafwen icke gråtit.

33 Ty Johannes döparen har kommit, och han hwarken äter bröd eller dricker win, och I sägen: Han har en ond ande.

34 Menniskosonen har kommit, och han äter och dricker, och I sägen: Se, hwilken fråssare och windrinkare, publikaners och syndares wän!

35 Och wisheten har blifwit rättfärdigad af alla sina barn.

Se Matt. 11: 16–19. Guds wishet att åstadkomma menniskors frälsning blifwer redan här i tiden rättfärdigad af och genom alla dem, som komma till tron och blifwa wishetens barn, och ännu mera blifwer denna wishet förhärligad i den ljusa ewigheten, då alla frälsningens och nådens hemligheter blifwa uppenbarade i deras mångfaldiga werkningar på menniskorna, just på det sätt som bäst motswarar hwars och ens beskaffenhet och behof. Ja, denna wishet blifwer äfwen rättfärdigad af dem, som förtappas; det wisar sig, att de blifwa förtappade blott genom eget förwållande och genom sitt motstånd mot den frälsande wisheten.

36 Och en af fariseerna bad honom, att han wille äta med honom; och han gick in i fariseens hus och satte sig till bords,

37 och se, en qwinna i staden, som war en synderska, då hon förnam, att han satt till bords i fariseens hus, tog han en alabasterflaska med smörjelse

Denna qwinnas namn är obekant. Somliga hafwa utan grund antagit, att det war Maria Magdalena (kap. 8: 2). Berättelsen är icke densamma, som står i Matt. 26: 6. Det som Lukas här berättar, skedde i Galileen; det som Matteus berättar, skedde i Betanien. Simon i Betanien kallas den spetelske. Om fariseen Simon i Galileen säges ingenting sådant. Qwinnan i Betanien utgöt den wälluktande salvan på Jesu hufwud twå dagar före Jesu död, men denna synderska i Galileen, som här omtalas, utgöt smörjelsen på hans fötter en längre tid förut.

38 och stälde sig bakom honom wid hans fötter, gråtande, och begynte wäta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hufwudhår och kysste ifrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen.

Utan twifwel hade denna synderska blifwit af Jesus försäkrad om sina synders förlåtelse och war nu af tacksamhet och brinnande kärlek eldigt genomträngd, så att han icke kunde motstå sin längtan att äfwen wisa honom denna kärlek.

39 Men när fariseen, som hade bjudit honom, såg detta, sade han inom sig sjelf: Wore denne en profet, så wisste han för wisso, hwilken och hurudan denna qwinna är, som rör wid honom, att hon är en synderska. Luk. 15: 2.

Fariseen kände ännu icke Jesu barmhertighet mot syndare, utan håller sig i sin egenrättfärdighet ännu för bättre än denna qwinna, som nu nalkas Herren Jesus.

40 Då swarade Jesus och sade till [ band III, 175 ]honom: Simon, jag har något att säga dig. Och han sade: Mästare, säg! —

Jesus började swara på Simons tankar, som han genomskådade lika klart, som han kände qwinnans förra lefwerne och närwarande inre tillstånd.

41 En borgenär hade twå gäldenärer. Den ene war skyldig honom fem hundra penningar[2] och den andre femtio.

42 Och då de icke kunde betala, efterskänkte han för dem båda. Hwilkendera af dem skall nu älska honom mest?

43 Och Simon swarade och sade: Jag förmodar den, hwilken han efterskänkte mest. Och han sade till honom: Rätt dömde du.

44 Och han wände sig till qwinnan och sade till Simon: Ser du denna qwinna? Jag kom in i ditt hus. Du har icke gifwit mig watten till mina fötter, men hon har wätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hufwudhår. 1 Mos. 18: 5.

Om fötternas twagning, se 1 Mos. 18: 4.

45 Du har icke kysst mig, men från den stund jag kom hit in har hon icke upphört att ifrigt kyssa mina fötter.

Se 1 Mos. 29: 11.

46 Du har icke smort mitt hufwud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse.

Att smörja en gästs hufwud med wälluktande olja war en ärebetygelse i forntiden, se Ps. 23: 5.

47 Derföre säger jag dig: Henne äro de många synderna förlåtna, ty hon älskade mycket. Men den, hwilken litet förlätes, han älskar litet.

Att hon fått mycket förlätet, kan du se deraf, att hon älskar mycket. Du har sjelf sagt, att den, som fått en större skuld efterskänkt, älskar mera, än den, som fått en mindre skuld eftergifwen. Således kan du se, att hon både erkänt och ångrat sina synder, och att hon har fått förlåtelse, eftersom hon wisar så stor kärlek. Ordet ty betyder ej, att hennes kärlek war grunden och orsaken, att hennes synder blefwo förlåtna, utan det wisar, att Simon af hennes kärlek borde kunna se, att hennes synder woro förlåtna. Så länge man icke har syndernas förlåtelse, så har man en trälaktig räddhåga för Gud, man wågar icke rätt nalkas honom, och man kan icke älska, utan blott frukta honom. Men när själen har fått syndernas förlåtelse, så kan hon nalkas honom med kärlek och tacksamhet, och will gerna för alltid wara i hans gemenskap, hwaremot den hwilken litet förlåtes, han älskar litet. Wår Frälsare tager här fariseen sådan han är: I fariseer inbillen eder, att I icke hafwen många och stora synder, och således blott litet, som behöfwer förlåtas; dessa tankar wisa sig uti eder ringa kärlek, och eder kärlek är ringa just derföre, att I icke hafwen genomgått någon syndaånger och förkrosselse och fått syndernas förlåtelse. Men dessa ord betyda ingalunda, att en menniska kan hafwa några få synder förlåtna och hafwa de andra i behåll. Gud förlåter aldrig till en del, utan helt och hållet, och detta sker icke annorledes, än då menniskan sjelf tycker, att hennes synd öfwerflödar, och då öfwerflödar nåden ännu mer (Rom. 5: 20); det, som förlåtes, är då i hennes ögon ganska mycket, och då får hon kärlekens och barnaskapets Ande.

48 Och han sade till henne: Synderna äro dig förlåtna.

Redan förut hade hon fått syndernas förlåtelse, men nu får hon en ytterligare försäkran derom, och denna försäkran blef också gifwen för Simons och gästernas skull, för att wisa dem alla, att om de wille hafwa syndernas förlåtelse, så måste de blifwa ångerfulla syndare, och från högmodets och den egna inbillade rättfärdighetens höjder stiga ned i syndasorgens och ödmjukhetens djup, eljest skulle på dem det ordet uppfyllas: Publikanerna och skökorna ingå i Guds rike förr än I.

49Och de som sutto till bords med honom begynte säga för sig sjelfwa: Hwem är denne, som ock förlåter synder? Matt. 9: 2 f. Mark. 2: 7.

Se Matt. 9: 3.

50 Då sade han till qwinnan: Din tro har frälst dig. Gå i frid. Luk. 8: 48. 18: 42.

Se Matt. 9: 3.

Genom tron på Messias hade hon fått syndernas förlåtelse, genom tron skänktes henne nu den sanna friden, genom tron skulle hon nu också blifwa bewarad i ett rättfärdigt lefwerne, bewarad mot frestelsen och återfall i sitt förra syndiga lefwerne. De förflutna synderna äro förlåtna; att synda widare blifwer icke tillåtet, utan genom nåden och försäkran om förlåtelsen gifwer Herren kraft att sedan i tron och kärleken wandra i rättfärdighet och renhet. Märkom äfwen, att försäkran om syndernas förlåtelse är här en ytterligare wälgerning, som bewisades denna qwinna, sedan hon förut hade fått förlåtelse. Stundom kan en längre tid förflyta emellan syndernas förlåtelse och den fulla försäkran derom; men sedan förlåtelsen är genom tron emottagen i rättfärdiggörelsen, upphöra samwetets anklagelser, den trälaktiga räddhågan och den ihållande fasan för fördömelsen. Guds rike i den trogna själen blifwer rättfärdighet och frid och fröjd i den Helige Ande. Rom. 14: 17.

8 Kapitlet

Jesus framställer liknelsen om såningsmannen. Jesu moder och bröder. Jesus stillar en storm, utdrifwer onde andar, botar en qwinnas blodgång och uppwäcker Jairi dotter.

Och derefter begaf det sig, att han wandrade från stad till stad och från by till by, predikande och [ band III, 176 ]förkunnande evangelium om Guds rike, och med honom woro de tolf

Detta war i Galileen, v. 26. Lärjungarne följde honom, men de predikade icke.

2 och några qwinnor, som hade blifwit botade från orene andar och från sjukdomar: Maria, som kallas Magdalena, från hwilken sju onde andar hade utgått, Matt. 27: 55 f. Mark. 15: 40 f. Joh. 19: 25.

3 och Johanna, hustru åt Kusas, Herodes’ fogde, och Susanna och många andra, som tjenade honom af sina egodelar.

Om Maria Magdalena, se Matt. 27: 55, 56. Sedan hon genom Jesu nåd blifwit befriad ifrån de sju onda andar, som höllo henne fången, war hon full af tacksamhet och kärlek till sin Frälsare. Ingen anledning finnes, att anse henne för den förutnämnda synderskan, kap. 7: 37, 38. Det war på den tiden icke owanligt, att förmögna qwinnor underhöllo lärare, men det är ett ganska märkwärdigt drag i Jesu förnedringstillstånd, att han, som är Herre öfwer allt, blef så fattig för wår skull, på det wi måtte warda ewigt rike, att han äfwen mottog lekamliga gåfwor af dem, som hade gifwit hela hjertat åt honom. Utan twifwel skulle mången skatta sig lycklig, att hafwa något sådant tillfälle, att bewisa honom kärlek; men alldeles samma kärlek kan du bewisa honom, då du bewisar den mot fattiga Guds barn; ty Jesus säger: Så widt I hafwen gjort det mot en enda af dessa mina minsta bröder, hafwen I gjort det mot mig. Matt. 25: 40.

4 Då nu mycket folk kom tillhopa, och de från den ena staden efter den andra gingo till honom, sade han i en liknelse: Matt. 13: 3 f. Mark. 4: 1 f.

5 En såningsman gick ut till att så sin säd. Och när han sådde, föll somt wid wägen och wardt nedtrampadt, och himmelens foglar åto upp det.

6 Och somt föll på hälleberget, och då det hade gått upp, förtorkades det, ty det hade icke någon wätska.

7 Och somt föll midt ibland törnena, och törnena wäxte med upp och förqwäfde det.

8 Och somt föll i den goda jorden, och det gick upp och bar hundrafaldig frukt. Då han sade detta, ropade han: Den som har öron till att höra, han höre!

9 Då frågade hans lärjungar honom, hwad denna liknelse betydde. Matt. 13: 10 f. Mark. 4: 10 f.

10 Och han sade: Eder är gifwet att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra genom liknelser, på det att de, seende, icke skola se och hörande icke skola förstå. Es. 6: 9. 29: 10. Joh. 12: 40. Ap. G. 28: 26.

Se Matt. 13: 11.

11 Men liknelsens betydelse är denna: Säden är Guds ord; Matt. 13: 18 f. Mark. 4: 14 f.

12 och de wid wägen, äro de som höra; sedan kommer djefwulen och tager bort ordet ur deras hjerta, att de icke skola tro och warda frälsta.

De som wid wägen, d. ä. de menniskor, hwilka betecknas med den säden, som föll wid wägen. Så förstås äfwen början af v. 13, 14, 15. Se Matt. 13: 19–23.

13 Men de på hälleberget, äro de som, när de hafwa hört, mottaga ordet med glädje; och dessa hafwa ingen rot, hwilka tro till en tid, men i frestelsens stund affalla.

Frestelserna äro både retelser till synd samt allahanda pröfningar, som komma genom bedröfwelser, förföljelser och lidanden.

14 Och det som föll bland törnena äro de som, sedan de hafwa hört, gå bort och förqwäfwas af bekymmer och rikedom och lifwets wällust och bringa intet till mognad. 1 Tim. 6: 9.

Gå bort, gr.: under fortgången, under det de skulle fortfara att låta Guds nåd werka, på det ordet hos dem måtte bära frukt, förqwäfwas de o. s. w. Se Matt. 13: 22.

15 Men det som föll i den goda jorden äro de som, när de hafwa hört ordet, behålla det i ett rättsinnigt och godt hjerta och bära frukt i tålamod.

Meningen är ej, att någons hjerta af naturen är rättsinnigt och godt, utan att dessa begagna ordet och den gifna nåden så, att hjertat derigenom blifwer sålunda rättsinnigt och godt, att det känner sig öfwermåttan syndigt samt hungrar och törstar efter Jesu Kristi nåd och rättfärdighet, och att de, sedan de i tron anammat dessa gåfwor, behålla dem i ett af Guds Ande omskapadt hjerta. Dertill behöfwes tålamod och ståndaktighet i alla pröfningar och frestelser, på det de må winna seger och bära rättfärdighetens frukt. Se Matt. 13: 23. Ap. G. 16: 14.

16 Och ingen som har upptändt ett ljus gömmer det under ett käril eller sätter det under en bänk, utan han sätter det på en ljusstake, att de som komma in må se skenet. Matt. 5: 15. Mark. 4: 21 f. Luk. 11: 23.

17 Ty intet är fördoldt, som icke skall warda uppenbart, och intet är [ band III, 177 ]förborgadt, som icke skall warda kändt och komma i dagen. Matt. 10: 26. Luk. 12: 2.

Se Mark. 4: 21, 22.

18 Sen fördenskull till, huru I hören; ty hwilken som har, honom skall warda gifwet, men hwilken som icke har, från honom skall tagas äfwen det han menar sig hafwa. Matt. 13: 12. Mark. 4: 25. Luk. 19: 26.

Se Matt. 13: 12. De som hafwa fått andelig kunskap, nådens medel, naturliga gåfwor och goda, naturliga egenskaper, timliga förmåner, ja, äfwen erfarenhet af Guds nådewerkningar o. s. w., men icke emottaga sjelfwa rättfärdigheten af Guds nåd i Kristus Jesus, de mista till slut allt, både det de hafwa och det de mena sig hafwa, emedan de icke hafwa just det, som är nödwändigt till saligheten.

19 Och till honom gingo hans moder och hans bröder, och de kunde icke komma fram till honom för folkets skull. Matt. 12: 46 f. Mark. 3: 31 f.

20 Då wardt honom bådadt och sagdt: Din moder och dina bröder stå utanför och wilja se dig.

21 Men han swarade och sade till dem: Min moder och mina bröder äro dessa, som höra Guds ord och göra det. Joh. 15: 14.

Se Matt. 12: 46–50.

22 Och det begaf sig en dag, att han steg i en båt med sina lärjungar och sade till dem: Låtom oss fara öfwer till andra sidan sjön. Och de afseglade. Matt. 8: 18, 23 f. Mark. 4: 35 f.

23 Och medan de seglade, somnade han, och en stormwind for ned på sjön, och båten fyldes med watten, och de woro i fara.

24 Då gingo de fram och wäckte honom, sägande: Mästare, Mästare, wi förgås. Och han stod upp och näpste wädret och wattnets wågor, och de stillades, och det wardt lugn.

Se Matt. 8: 23–26.

25 Och han sade till dem: Hwar är eder tro? Men de förskräcktes och förundrade sig, sägande till hwarandra: Hwem är då denne, att han befaller både wädren och wattnet, och de äro honom lydiga?

Lärjungarne hade tron, men det war nu, såsom om den warit borta eller öfwerwäldigad af stormen och faran; dock wisade sig tron just deruti, att de wäckte honom och ropade: Mästare! men klentron blandade sig med tron, ty de ropa: wi förgås. Så få alla trogna ofta erfara i swåra pröfningar, att tro och klentro kämpa med hwarandra, men Jesus är när och hjelper dem, då de ropa. Efter hjelpen så de i samwetet förnimma förebråelser för sin klentro samt helig bäfwan och förundran, ty de hafwa lärt känna sin Frälsare närmare än förut. Lärjungarne lände honom förut och hade sett lika stora underwerk, som detta, och nu utbrista de ändå i dessa ord of förundran: Hwem är då denne? — Hela naturen lyder Herrens wilja, och hwarje menniska måste lyda hans allmagt, men emot nåden kan den obotfärdige göra motstånd, och förblifwa såsom ett stormande haf, som aldrig kan wara stilla. Es. 57: 20. Men den, som lyder Jesus, kommer alltid till den sanna friden.

26 Och de seglade ned till Gadarenernas land, som ligger midt emot Galileen. Matt. 8: 28 f. Mark. 5: 1 f.

27 Och då han hade stigit i land, mötte honom från staden en man, som en lång tid hade warit besatt af onde andar och hade inga kläder på sig och botte ej i hus, utan i grifterna.

Matteus talar om twenne besatta, se Matt. 8: 28.

28 Och när han fick se Jesus, ropade han och föll ned för honom och sade med hög röst: Hwad har jag att göra med dig Jesus, Guds, den högstes, Son? Jag beder dig: plåga mig icke.

29 Ty han bjöd den orene anden, att han skulle fara ut från mannen, emedan han länge hade anfäktat honom; och han hade warit bunden med kedjor och fotbojor och bewakad, men hade slitit sönder bojorna och drifwits af den onde anden ut i öknarna.

30 Och Jesus frågade honom och sade: Hwad är ditt namn? Och han swarade: Legio; emedan många onda andar hade farit in i honom.

31 Och de bådo honom, att han icke skulle bjuda dem fara bort till afgrunden.

Ännu war icke tiden kommen, att slutdomen öfwer dem skulle fällas, se Jud. v. 6—13.

32 Och der gick en stor swinhjord i bet på berget; och de bådo honom, att han wille tillstädja dem att fara in i denna, och han tillstatte dem det.

33 Och de onde andarne foro ut från mannen och foro in i swinen, och hjorden störtade sig utför branten i sjön och drunknade.

34 Men när herdarne sågo det som hade skett, flydde de och berättade det i staden och på landet.

[ band III, 178 ]35 Då gingo de ut för att fe det som hade skett, och de kommo till Jesus och funno mannen, från hwilken de onde andarne hade utfarit, klädd och wid sina sinnen, sittande wid Jesu fötter, och de wordo förskräckta.

36 Och de som hade sett det, berättade för dem, huru den besatte hade blifwit helbregda.

37 Och allt folket ifrån trakten der omkring i Gadarenernas land bad honom, att han wille gå bort ifrån dem, ty de woro gripna af stor förskräckelse. Och han steg i båten och wände tillbaka;

Se Matt. 8: 34.

38 men mannen, från hwilken de onde andarne hade utfarit, bad honom att få wara med honom, men Jesus skilde honom från sig, sägande:

39 Wänd tillbaka hem och förtälj, huru stora ting Gud har gjort med dig. Och han gick bort och förkunnade i hela staden, huru stora ting Jesus hade gjort med honom.

”Gadarenerna kunna icke fördraga Kristus hos sig; men den helade will öfwergifwa sitt hem och följa honom. Här wisar sig, hwilken stor skilnad det är emellan kännedomen af Guds magt och kännedomen af Guds nåd; magten, som, förenad med syndakänslan, werkar fruktan, drifwer bort ifrån Guds ansigte; nåden lockar dem så ljufligen till honom, att de icke kunna tänka sig något kostligare än föreningen med Gud”. Hwarföre Jesus sände denne man ifrån sig, se Mark. 5: 18, 19.

40 Och det begaf sig, att då Jesus kom tillbaka, mottog folket honom, ty alla wäntade efter honom.

41 Och se, en man kom, som hette Jairus, och som war en föreståndare för synagogan, och han föll ned för Jesu fötter och bad honom gå in i hans hus, Matt. 9: 18 f. Mark. 5: 22 f.

42 ty han hade ett enda barn, en dotter wid tolf års ålder, och hon war döende. Men på wägen dit trängde folket honom.

43 Och en qwinna, som hade haft blodgång i tolf år, och som hade förspilt allt hwad hon egde på läkare, utan att af någon hafwa kunnat botas, Matt. 9: 20 f. Mark. 5: 25 f.

44 nalkades bakifrån och rörde wid det yttersta af hans klädnad, och strax stannade hennes blodgång.

45 Och Jesus sade: Hwem war det, som rörde wid mig? Och då alla nekade, sade Petrus och de som woro med honom: Mästare, folket trycker och tränger dig, och du säger: hwem war det, som rörde wid mig?

46 Då sade Jesus: Det war någon som rörde wid mig, ty jag kände, att kraft gick ut från mig.

47 Och då qwinnan såg, att hon icke war dold, kom hon darrande och föll ned för honom och förkunnade inför allt folket, af hwad orsak hon hade rört wid honom, och huru hon strax hade blifwit helbregda.

48 Och han sade till henne: War wid godt mod, min dotter; din tro har hulpit dig. Gå i frid.

Många woro de, som widrörde Jesus i den stora trängseln; men blott denna qwinna, som widrörde hans klädefåll med en längtande tro, fick af honom helsokraft och blef helbregda; hon blef icke blott lekamligen helbregda, utan hon fick äfwen tillförsäkran om andelig helbregdagörelse genom det nådesordet: din tro har hulpit dig. Gå i frid. Yttre gudstjenst och munnens böner och annat sådant kan icke gifwa dig andelig helsa, men tron suger till sig den nåd och hjelp och kraft, som af Jesus utgår. Luk. 6: 19.

49 Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade till honom: Din dotter är död; gör icke Mästaren omak. Mark. 5: 35 f.

50 Men då Jesus hörde detta, swarade han och sade till honom: Frukta icke, allenast tro, så warder hon helbregda.

51 Och då han gick in i huset, tillstadde han ingen att gå in med honom, utom Petrus, Jakob och Johannes och flickans fader och moder.

52 Och alla gräto och jemrade sig öfwer henne. Då sade han: Gråten icke; hon är icke död, utan hon sofwer. Matt. 9: 23 f.

53 Och de gjorde spe af honom, emedan de wisste, att hon war död.

54 Men han dref ut dem alla och tog henne wid handen och ropade och sade: Flicka, stå upp!

55 Och hennes ande kom igen, och hon stod genast upp, och han bjöd, att man skulle gifwa henne att äta.

56 Och hennes föräldrar blefwo [ band III, 179 ]bestörta, men han bjöd dem att icke säga för någon hwad som hade skett.

Se Matt. 9: 18–30.

9 Kapitlet.

Jesus utsänder sina tolf lärjungar och bespisar fem tusen män. Petri bekännelse. Jesus talar om sitt och sina bekännares lidande. Jesus förklaras, botar en månadsrasande. Lärjungarnes strid om företräde. Samariternas ogästwänlighet. Jesu efterföljd.

Och han kallade tillhopa de tolf och gaf dem kraft och magt öfwer alla onda andar och att bota sjukdomar. Matt. 10: 1 f. Mark. 6: 7 f. Luk. 6: 13 f.

Se Matt. 10: 1–8.

2 Och han utsände dem till att predika Guds rike och göra de sjuka helbregda. Matt. 19: 7 f.

3 Och han sade till dem: Tagen intet med eder på wägen, icke stafwar, icke rensel, icke bröd, icke penningar, och hafwen icke twå klädningar hwar. Matt. 10: 9 f. Luk. 10: 4. 22: 35.

Se Matt. 10: 7–10.

4 Och i hwilket hus I ingår, stannen der, och gån derifrån widare. Matt. 10: 11. Luk. 10: 5 f.

Ordets tjenare skola icke ombyta boning för någon yttre beqwämlighets skull. Se Matt. 10: 11.

5 Och hwar helst de icke mottaga eder, gån bort ifrån den staden och skudden stoftet af edra fötter, till ett wittnesbörd öfwer dem. Luk. 10: 11. Ap. G. 13: 51.

Se Matt. 10: 12–14.

6 Och de gingo ut och wandrade från by till by, predikande evangelium och botande allestädes.

Herrens apostlar gjorde helbregda till kropp och själ, åt själen meddelade de evangelii lifskraft, och då kroppen war sjuk, återfick den kraft och helsa. Återlösningen genom Jesus Kristus har till ändamål att frälsa och helbregdagöra hela menniskan. Denna helbregdagörelse börjas i nya födelsen och fullbordas i uppståndelsen.

7 Men tetrarken Herodes fick höra allt det som gjordes af honom och wardt willrådig, emedan det sades af somliga, att Johannes hade uppstått från de döda, Matt. 14: 1. Mark. 6: 14 f.

8 och af somliga, att Elias hade uppenbarat sig, och af andra, att en profet af de gamle hade uppstått.

Han blef willrådig och owiss, hwad han skulle tro, se Mark. 6: 14. Matt. 16: 14.

9 Och Herodes sade: Johannes har jag halshuggit, men hwem är denne, om hwilken jag hör sådant? Och han sökte att få se honom.

Han sökte tillfälle att se Jesus; men det står icke, att han någon gång såg honom, förr än då Pilatus sände Jesus till honom, kap. 28: 8. Han gjorde sig ingen möda att lära känna Jesus, ehuru många under han gjorde.

10 Och apostlarne kommo tillbaka och förtäljde för honom allt hwad de hade gjort. Då tog han dem med sig och gick afsides bort till en öde trakt wid en stad, som kallades Betsaida. Matt. 14: 13 f. Mark. 6: 30 f. Joh. 6: 1 f.

Se Matt. 14: 13. Detta Betsaida låg wid nordöstra sidan af sjön Genesaret och hade äfwen namnet Julias, till kejsar Augusti dotter Julias ära. En annan stad Betsaida låg wester om Genesaret, nära Kapernaum och Korasin, och war tre apostlars födelseort (Simons, Andreas’ och Filippi). Joh. 1: 41–44.

11 Och då folket fick weta det, följde de efter honom. Och han tog emot dem och talade med dem om Guds rike och gjorde dem helbregda, som behöfde bot.

Jesus begaf sig med sina lärjungar till ödemarken, att de der måtte ostördt få lära af honom och i stilla betraktelse umgås med Gud; men folket, som kände behof af underwisning och helbregdagörelse, kommo efter i ödemarken. Will du ingå i Guds rike och blifwa andeligen helbregda, så gå till honom, fastän du tycker han wistas i en ödemark, der du måste gå in på många försakelser; men der han är, der är sjelfwa ödemarken ett paradis med lifwets träd.

12 Och dagen begynte lida till slut, och de tolf gingo fram och sade till honom: Skilj folket ifrån dig, att de må gå till byarna och gårdarna här omkring för att skaffa sig herberge och få mat; ty wi äro här i en öde trakt.

Se Matt. 14: 15–21. Joh. 6: 5–14.

13 Men han sade till dem: Gifwen I dem att äta. Då sade de: Wi hafwa icke mer än fem bröd och twå fiskar, om wi icke skola gå och köpa mat åt allt detta folket.

Kort förut hade lärjungarne för Jesus berättat de underwerk, som de hade gjort, se v. 10, och nu synas de icke weta, hwarifrån bröd skulle komma, till att spisa detta myckna folket. De fråga, om de skola köpa, fastän de hafwa honom framför sig, som i öknen försörjde Israel i 40 år, och som med så många stora under bewisat sin skaparekraft. Detta wisar oss, att tron icke lefwer af underwerk, utan den lefwer af nåden allena, och om wi hade Jesus synligen närwarande ibland oss, så behöfde wi, för att tro, lika mycken nåd, som wi behöfwa nu.

14 Ty de woro omkring fem tusen män. Då sade han till sina lärjungar: Låten dem lägra sig, femtio i hwarje lag.

[ band III, 180 ]15 Och de gjorde så och läto dem alla lägra sig.

16 Då tog han de fem bröden och de twå fiskarna, såg upp till himmelen, wälsignade dem och bröt och gaf åt lärjungarna, att de skulle lägga fram för folket,

Jesus upplyfte sina ögon till himmelen, såsom hans rätta hem. All sann hjelp, all god gåfwa och all wälsignelse kommer ifrån himmelen. Äfwen de lekamliga tingen blifwa för oss himmelska gåfwor, då wi med tro och tacksamhet emottaga dem från himmelen.

17 Och de åto alla och wordo mätta, och det som efter dem blef öfwer af stycken upptogs, tolf korgar.

Fastän Herren icke nu gör underwerk alldeles på samma sätt, så gör han dock ännu dagligen underwerk med sin uppehållande magt, med sin omsorg om menniskorna, med sin försyns skickelser och med sin frälsande nåd.

18 Och det begaf sig, att när han war allena och bad, woro hans lärjungar med honom, och han frågade dem och sade: Hwem säger folket mig wara? Matt. 16: 13 f. Mark. 8: 27 f.

19 Och de swarade och sade: Johannes döparen, men andra Elias, och andra: någon profet af de gamle har uppstått.

20 Och han sade till dem: Men hwem sägen I mig wara? Och Petrus swarade och sade: Guds Smorde.

Se Matt. 16: 13–19. Petrus swarade icke blott i sitt, utan i de andra lärjungarnes namn; ty frågan war stäld till dem alla. I denna bekännelse, att Jesus är Guds Smorde, den utlofwade Messias, ligger den sanna tron uttalad, då bekännelsen går af hjertat. I Kristus bor gudomens hela fullhet lekamligen, han har undfått gåfwor för menniskorna, en öfwerströmmande fullhet med Andens gåfwor, hwaraf han meddelar åt alla, som wilja emottaga, och sålunda gör han menniskor till kristna, icke blott så, att de kallas efter hans namn, utan de trogna hafwa Andens smörjelse, Guds afbild blifwer hos dem återstäld, och de göras delaktige af Guds natur, 2 Petr. 1: 4.

21 Och han befalde dem strängeligen att icke säga detta för någon

Se Matt. 16: 20, 21.

22 och sade: Menniskosonen måste mycket lida och förkastas af de äldste och öfwerstepresterna och de skriftlärde och dödas och på tredje dagen uppstå igen. Matt. 16: 21. Mark. 8: 31. Luk. 18: 31.

23 Och han sade till alla: Om någon will efterfölja mig, han förneke sig sjelf och tage sitt kors på sig hwar dag och följe mig; Matt. 16: 24 f. Mark. 8: 34 f. Luk. 14: 27.

Se Matt. 16: 24. Utan kors kan ingen kristen wara — utan sjelfförsakelse fins ingen sann tro. Den som will följa Jesus och tager på sig sitt kors, har dermed underkastat sig den gamla menniskans dödsdom, och gamle Adam måste då dagligen wandra till hufwudskalleplatsen och blifwa korsfäst. Gal. 5: 24. Se Rom. 6: 3–11.

24 ty hwilken som will bewara sitt lif, han skall mista det, men hwilken som mister sitt lif för min skull, han skall bewara det; Luk. 17: 33. Joh. 12: 25.

Se Matt. 16: 25.

25 ty hwad hjelper det en menniska, om hon winner hela werlden, men förderfwar eller förlorar sig sjelf?

Se Matt. 16: 26.

26 Ty hwilken som blyges wid mig och mina ord, wid honom skall ock Menniskosonen blygas, då han kommer i sin och sin Faders och de heliga änglars härlighet. Matt. 10: 33. Luk. 12: 9. 2 Tim. 2: 12. Sak. 14: 5. Matt. 25: 31. 26: 64. Rom. 1: 16.

Se Matt. 10: 33. Sonens härlighet är lika med Fadrens, i anseende till gudomen, men i anseende till mandomen har Sonen en särskild härlighet, den af gudomen uppfylda och i gudomen upptagna, förklarade menskliga naturen. Änglarnas härlighet är deremot blott en gåfwa af skaparen.

27 Men jag säger eder för wisso: Några äro bland dem som här stå, hwilka icke skola smaka döden. förr än de hafwa fått se Guds rike. Mark. 9: 1.

Guds rike blef uppenbaradt, då den Helige Ande blef utgjuten öfwer lärjungarne, och Kristi kyrka grundades. Alla trogna äro i Guds rike redan här i tiden, och om dem säger Jesus: Guds rike är inwertes i eder, Luk. 17: 21.

28 Och det begaf sig, att han, omkring åtta dagar sedan han hade talat detta, tog Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för att bedja. Matt. 17: 1 f. Mark. 9: 2 f.

Matteus och Markus säga, att detta skett sex dagar efter förestående tal, nemligen sex dagar emellan den dagen, då talet hölls, och den dagen, då förklaringen skedde, men Lukas inberäknar dem båda. Dessa tre apostlar fingo wara wittnen till Jairi dotters uppwäckande, och nu till förklaringen, och just desamma fingo sedan wara wittnen till Jesu kamp i Getsemane. Genom den stora härligheten blefwo de beredde att wara wittnen till hans swåraste kamp.

29 Och under det han bad, wardt hans ansigtes utseende förändradt och hans klädnad skinande hwit.

I det dagliga lifwet war Jesus eljest till utseendet såsom en wanlig menniska, men nu blef icke blott kroppen, utan äfwen kläderna [ band III, 181 ]genomstrålade af den härlighet, som trängde sig ut från hans inre wäsende, en förebild af hans och alla trognas förklarade tillstånd efter uppståndelsen.

30 Och se, twå män samtalade med honom, hwilka woro Moses och Elias.

31 Och de syntes i härlighet och talade om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem.

32 Men Petrus och de som woro med honom woro tunge af sömn, och när de uppwaknade, sågo de hans härlighet och de twå männen, som stodo hos honom.

Moses och Elias woro hufwudpersonerna i det gamla testamentet, och dessa samtalade nu med Jesus om hans lidande, död och uppståndelse. Hans bortgång, v. 31, betyder hans död. Denna dödsgång war för oss ingången till Fadren, den öppnade för oss wägen från döden till lifwet. Den sömn, som här omtalas, war icke wanlig sömn, utan liksom en dwala, förorsakad af den stora härlighetens öfwerwäldigande kraft, som den swaga lekamen icke war mägtig att bära.

33 Och då de skildes från honom, sade Petrus till Jesus: Mästare, här är oss godt att wara; låtom oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en; och han wisste icke hwad han sade.

Då de, nemligen Moses och Elias woro i begrepp att skiljas ifrån honom, sade Petrus detta, men tänkte icke på omöjligheten af det han sade: hans ord woro blott uttryck af den salighet han kände, och som han önskade måtte fortfara.

34 Och då han sade detta, kom en sky och öfwerskyggde dem, och de wordo förskräckte, när dessa gingo in i skyn.

En sky öfwerskyggde Jesus, Moses och Elias, och till en del äfwen dessa lärjungar, som då blefwo förfärade, och af denna sky blefwo Moses och Elias borttagna utur deras åsyn. Genom denna förskräckelse fingo de erfara, att kött och blod icke kan ärfwa Guds rike, att menniskan med sin dödliga lekamen hwarken kan rätt emottaga eller uthärda någon fortfarande himmelsk sällhet och salighet. Stundom få Guds barn erfara liksom en hastig stråle af en himmelsk sällhet, såsom ett wittnesbörd om Guds närwaro, men derpå måste själen åter ned i jordelifwets wanliga gång, i pröfningar, mödor, kamp och strid och bedröfwelser.

35 Och en röst kom ur skyn och sade: Denne är min älskade Son; honom hören. Luk. 3: 22. 2 Petr. 1: 17.

Se Matt. 17: 5. Mark. 1: 11.

36Och när röstan kom, funno de Jesus wara allena. Och de tego och omtalade för ingen i de dagarna något af hwad de hade sett. Matt. 17: 9. Mark. 9: 9.

Frälsaren förbjöd lärjungarne att tala om hwad de hade sett, till dess han wore uppstånden ifrån döda. Se Matt. 17: 9.

37 Och det begaf sig, att när de dagen derefter gingo ned från berget, mötte honom mycket folk. Mark. 9: 14 f.

38 Och se, en man ropade ur folkhopen och sade: Mästare, jag beder dig: se till min Son; ty han är mitt enda barn, Matt. 17: 14 f.

39 och se, en ande griper honom, och strax ropar han, och han sliter honom, så att han tuggar fradga, och han går med nöd ifrån honom, sönderbråkande honom.

40 Och jag bad dina lärjungar, att de skulle utdrifwa honom, och de kunde icke.

Lärjungarne hade fått full magt öfwer alla onda andar; men här war lärjungarnes klentro ett hinder, och denna klentro war, i afseende på den af Kristus åt dem gifna magten, otro. Se Matt. 17: 20.

41 Men Jesus swarade och sade: O du otrogna och wrånga slägte! Huru länge skall jag då wara hos eder och fördraga eder? För hit din son.

Se Matt. 17: 17.

42 Och ännu under det han gick fram, ryckte den onde anden honom och drog ihop honom. Men Jesus näpste den orene anden och gjorde pilten helbregda och gaf honom åt hans fader igen.

Se Mark. 9: 25.

43 Och alla häpnade öfwer Guds härlighet. Och då alla förundrade sig öfwer allt hwad Jesus gjorde, sade han till sina lärjungar:

44 Akten på dessa ord med edra öron; ty Menniskosonen skall blifwa antwardad i menniskors händer. Matt. 17: 22 f. Mark. 9: 31 f. Luk. 24: 7.

Guds härlighet, v. 43, betyder här den magt och det majestät, som i Jesus uppenbarade sig genom detta under. Större under än detta gör Herren Jesus andeligen ännu beständigt i sin kyrka och församling. Så länge menniskan icke kommit till lifwet i Kristus, är hon på ett finare eller gröfre sätt i djefwulens wåld, hon drifwes då af och an i sitt inre, af syndiga tankar, känslor och inbillningar; hjerta, ögon och öron drifwas till syndiga begär, tungan drifwes till swordomar och orent tal, och många slitas af och an i grofwa synder och förslita sitt lefwerne, 1 Petr. 4: 3, i denna träldom; somliga blifwa utslitna, ty de mottaga ingen befrielse af Guds Son, som blef uppenbarad för att nedslå djefwulens gerningar. Men hwarje själ, som befrias ur denna träldom, är ett under af den [ band III, 182 ]frälsande barmhertigheten. Frälsningens ord behöfwa de sedan att beständigt fasthålla, ty kors och bedröfwelser wänta. Kristus blef antwardad i menniskors händer; i hans efterföljelse måste de trogna genomgå förföljelser och lidanden.

45 Men de förstodo icke detta tal, och det war fördoldt för dem, så att de icke kunde fatta det, och de räddes att fråga honom om detta tal. Luk. 2: 50. 18: 34.

De kunde icke förstå, huru en sådan död, som han förutsade, kunde stå tillsamman med upprättandet af det Messiasrike, de wäntade.

46 Och bland dem uppstod en tanke, hwilken af dem som wore störst. Matt. 18: 1 f. Mark. 9: 33 f. Luk. 22: 24.

Just sådana jordiska tankar om hans rike och om äreplatser i detta rike hindrade dem ifrån att rätt fatta Jesu ord, v. 45. Se Mark. 9: 33.

47 Men Jesus, som såg deras hjertas tanke, tog ett barn och stälde det bredwid sig

48 och sade till dem: Hwilken som mottager detta barn i mitt namn, han mottager mig, och hwilken som mottager mig, han mottager den som har sändt mig; ty den som är minst ibland eder alla, han skall wara stor. Luk. 10: 16. 14: 11. 18: 14. Joh. 13: 20.

Den som förödmjukar sig sjelf och blifwer den minste bland de trogna, blifwer af Herren sjelf upphöjd. Ju större ödmjukhet, desto större upphöjelse.

49 Då swarade Johannes och sade: Mästare, wi sågo en som i ditt namn utdref onde andar, och wi förbjödo honom det, emedan han icke följer oss. Mark. 9: 38.

50 Och Jesus sade till honom: Förbjuden honom icke; ty den som icke är mot eder, han är för eder. Luk. 11: 23.

Se Matt. 12: 30. Mark. 9: 40.

51 Och det begaf sig, att när dagarna woro fullbordade, att han skulle warda upptagen, stälde han sin färd till Jerusalem, Mark. 16: 19. Ap. G. 1: 2.

De orden warda upptagen syfta på Jesu himmelsfärd, men lidandet, döden och uppståndelsen förestodo honom först. Han stälde sin färd, d. ä. han gick med fast beslut, till Jerusalem, redan tidigt på wintern, till kyrkoinwigningsfesten, som han icke efter lagen war förbunden att besöka.

52 och han sände bud framför sig, och de foro och kommo in i en Samariternas by för att reda till för honom.

Dessa bud woro troligen Johannes och Jakob, v. 54.

53 Men de mottogo honom icke, emedan han hade stält sin färd till Jerusalem. Joh. 4: 49.

Emedan det war tydligt, att Jesus war på wägen till Jerusalem, wille Samariterna icke herbergera honom, ty emellan Judarna och Samariterna war en gammal strid om huruwida templet i Jerusalem eller det Samaritiska templet på berget Garizim hade företrädet, se Joh. 4: 20.

54 Och när hans lärjungar Jakob och Johannes sågo det, sade de: Herre, will du, att wi skola säga, att eld må komma ned från himmelen och förtära dem, såsom ock Elias gjorde? 2 Kon. 1: 1012.

Dessa lärjungar hade kort förut sett Jesu härlighet och blefwo nu så mycket mer upptända af nit om sin Mästares ära, då de sågo detta folks owänliga bemötande.

55 Men han wände sig om och tillrättawisade dem och sade: I weten icke, hwilken andes barn I ären.

56 Ty Menniskosonen har icke kommit för att förderfwa själar, utan för att frälsa dem. Och de gingo till en annan by.

Det war icke Kristi Ande, som talade i dessa lärjungar, då de talade om eld från himmelen, utan det war deras egen ande. Jesus förebrår dem detta och lärer dem, att de måste blifwa uppfylde af hans Ande, för att blifwa hans rätte apostlar och uträtta hans werk. Hade dessa menniskor blifwit dödade genom eld från himmelen, så hade de dött i sina synder, de hade då warit förlorade, men genom hans tålamod nu och genom hans försoningsdöd och evangelium, som sedan förkunnades i Samarien, blefwo många af dem frälste. Detta är hans wilja, han är kommen i werlden till att frälsa syndare, se Joh. 3: 17. 12: 47.

57 Och det begaf sig, att medan de gingo på wägen, sade någon till honom: Jag will följa dig hwart helst du går, Herre. Matt. 8: 19 f.

Detta skedde på en annan tid, enligt Matt. 8: 18–20. Lukas anförer det på detta ställe, för att dermed wisa, huru somliga som wisade sig williga att följa Jesus, ändå gingo ifrån honom och woro icke bättre än Samariterna.

58 Och Jesus sade till honom: Räfwarna hafwa kulor, och himmelens foglar hafwa nästen; men Menniskosonen har icke någon plats, der han kan nedluta sitt hufwud.

59 Och till en annan sade han: Följ mig. Men han sade: Herre, tillåt mig först gå bort och begrafwa min fader. Matt. 8: 21 f.

[ band III, 183 ]60 Och Jesus sade till honom: Låt de döda begrafwa sina döda, men gå du och förkunna Guds rike.

Af Matt. 8: 21 synes, att detta war en lärjunge, som en tid hade följt Jesus, och Jesus ser, att i hans bortgående ligger för honom en så stor fara, att det war bättre, att wid detta tillfälle undandraga sig den barnsliga kärlekens pligt, att wara med wid fadrens begrafning. Den döde skulle nog blifwa begrafwen ändå; men hade denne lärjunge gått, så hade han kastat sig i fara att förgås i andelig och ewig död.

61 Äfwen en annan sade: Jag will följa dig, Herre, men tillåt mig först taga farwäl af dem som höra till mitt hus.

62 Och Jesus sade till honom: Ingen som sätter sin hand till plogen och ser tillbaka är beqwäm till Guds rike.

Att plöja och så är i den heliga skrift en bild af andeligt arbete i Guds rike; det betyder att ingå i Herrens tjenst, att blifwa en sann kristen. Den som will detta, måste gifwa hela hjertat åt Herren och med hela sin själ ingå i Guds rike, och icke med begärlighet se tillbaka till werlden, såsom Israeliterna i öknen längtade tillbaka efter Egyptens köttgrytor. Förwara din själ och se icke tillbaka!

10 kapitlet.

Jesus utsänder sjuttio lärjungar. Den barmhertige Samariten. Marta och Maria.

Och derefter utsåg Herren äfwen sjuttio andra och utsände dem, twå och twå, framför sig till hwarje stad och ort, dit han sjelf ämnade komma.

Dessa sjuttio Herrens sändebud skulle bidraga till att bereda wäg för Messias, de skulle såsom Johannes Döparen förkunna, att himmelriket war nära, och att menniskorna skulle ingå deruti genom bättring och tro. Att deras antal war sjuttio, skulle wisa, att Jesus war den profet, som Herren hade lofwat att uppwäcka såsom Moses, emedan Jesus meddelade af sin Ande åt dessa 70, likasom de 70 äldste blefwo delaktige af Moses’ ande, se 4 Mos. 11: 16, 17. 5 Mos. 18: 15. Genom dessa sändebud blef folket i alla delar af landet, der Jesus wille framgå, kalladt att ingå i Messias’ rike.

2 Och han sade till dem: Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull skördens Herre, att han utsänder arbetare till sin skörd. Matt. 9: 37. Joh. 4: 35.

Se Matt. 9: 37, 38.

3 Gån åstad. Se, jag sänder eder såsom lam midt ibland ulfwar. Matt. 10: 16.

Se Matt. 10: 16.

4 Bären icke penningpung, icke rensel, icke heller skor, och helsen på ingen under wägen. Matt. 10: 9, 11 f. Mark. 6: 8 f. Luk. 9: 3 f. 22: 35.

Se Matt. 10: 10. Ännu är det i österlanden wanligt att wid helsningar iakttaga en tidsspillande höflighet. Detta förbjuder Jesus sina lärjungar, dels emedan deras tid war dyrbar, dels emedan budskapet om Messias’ rike icke skulle sättas i förbindelse med tomma höfligheter.

5 Men i hwilket hus I ingån. Sägen först: Frid ware detta hus.

6 Och om någon fridens son är der inne, så skall eder frid hwila öfwer honom, men annars skall den wända tillbaka öfwer eder.

Se Matt. 10: 13. Fridens barn äro de, som hafwa emottagit eller wilja emottaga fridsfursten Jesus.

7 Och stannen i det huset och äten och dricken hwad de hafwa; ty arbetaren är wärd sin lön. Gån icke ur hus i hus. 2 Kor. 9: 4. 1 Tim. 5: 18.

Se Matt. 10: 10, 11. Hwad det timliga uppehället beträffar, kunna Herrens sändebud utan twekan emottaga friwilliga kärleksbewisningar, men nästan aldrig någon ansenligare gåfwa, ty de blifwa då lätt misstänkta för egennytta, deras budskap blifwer misstänkt, och Guds namn blifwer ohelgadt.

8 Och i hwilken stad I ingån, och de mottaga eder, äten det som sättes för eder

9 och boten de sjuka som äro der, och sägen till dem: Guds rike är eder nära. Matt. 3: 2. 4: 17.

Helbregdagörelsen skulle wara ett tecken, att Messias’ rike war nära. På samma sätt förkunnades Messias’ rike af Johannes Döparen, Matt. 3: 2, men Johannes Döparen hade icke gåfwan att göra underwerk; denna gåfwa hade dessa sjuttio sändebud.

10 Men i hwilken stad I ingån, och de icke mottaga eder, gån ut på dess gator och sägen: Ap. G. 13: 51.

11 Äfwen det stoft, som låder wid wåra fötter ifrån eder stad, skaka wi af oss åt eder; weten dock det, att Guds rike är eder nära.

Se Matt. 10: 14. Guds rike är nära för dem, som wilja emottaga det. Ännu kunnen I ingå deruti.

12 Jag säger eder, att för Sodom skall det på den dagen wara drägligare än för den staden.

Se Matt. 10: 15.

13 We dig, Korasin, we dig, Betsaida! Ty om i Tyrus och Sidon de krafter blifwit gjorda, som hafwa blifwit gjorda [ band III, 184 ]i eder, skulle de länge sedan hafwa suttit i säck och aska och gjort bättring. Matt. 11: 21 f.

Se Matt. 11: 21, 22. Krafter, d. ä. underwerk.

14 Dock skall det för Tyrus och Sidon wara drägligare i domen än för eder.

15 Och du Kapernaum, som har warit upphöjd ända till himmelen, du skall warda nedstörtad ända till afgrunden.

Se Matt. 11: 22, 23.

16 Den som hör eder, han hör mig, och den som föraktar eder, han föraktar mig, och den som föraktar mig, han föraktar den som har sändt mig. Matt. 10: 40. Luk. 9: 48. Joh. 13: 20. 1 Tess. 4: 8.

Se Matt. 10: 40. Att höra betyder här att willigt anamma salighetens ord.

17 Och de sjuttio kommo tillbaka med glädje och sade: Herre, äfwen de onde andarna äro oss underdånige i ditt namn.

Åt dessa sjuttio hade Herren Jesus icke uttryckligen lofwat en sådan magt, se v. 9; derföre berätta de med glad förundran denna framgång. Herren gör alltid mer än han lofwat.

18 Och han sade till dem: Jag såg Satan falla ifrån himmelen såsom en ljungeld. Upp. 12: 8, 9.

Jesus’ hade redan i Anden sett Satans fullkomliga slutliga dom, så wäl som han sett hans första fall och förwarande med ewiga bojor i mörkret. Jud. v. 6. Den egentliga domens werkställande förestår ännu, se Upp. 12: 9. 20: 2, 10.

19 Se, jag gifwer eder magt att trampa på ormar och skorpioner och öfwer all fiendens kraft, och intet skall kunna skada eder. Mark. 16: 18. Ap. G. 28: 5.

Se Mark. 16: 18 och Ps. 91: 13. Fienden betyder här djefwulen.

20 Glädjens dock icke deröfwer, att andarne äro eder underdånige, utan glädjens, att edra namn äro skrifna i himmelen.

Det högsta och största ämnet till glädje måste wara att hafwa sitt namn inskrifwet i lifwets bok. Utom detta kunde de största naturens och Andens gåfwor icke hjelpa oss, det wore för oss af ingen nytta, om andra menniskor blefwe från Satans magt befriade genom det ord, wi förkunna, men wi sjelfwe icke blefwe fria. Äfwen de största andeliga gåfwor kunde icke hjelpa oss, om wi icke blefwe frälsta genom tro på Guds Son, och derigenom finge herrawälde öfwer syndens magt i wåra hjertan.

21 I samma stund fröjdade sig Jesus i anden och sade: Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordens Herre, att du har fördolt detta för wisa och kloka och uppenbarat det för enfaldiga. Ja, Fader; ty så har warit behagligt för dig. Es. 29: 14. Matt. 11: 25 f. 2 Kor. 1: 1926.

Se Matt. 11: 2527.

22 Allt har blifwit mig öfwerlåtet af min Fader; och ingen känner, hwilken Sonen är, utom Fadren, och hwilken Fadren är, utom Sonen och den, för hwilken Sonen will uppenbara det. Ps. 8: 7. Joh. 3: 35. 17: 2. Ef. 1: 21 f. Joh. 1: 18. 6: 46. 10: 15.

Se Ps. 8: 7. Matt. 28: 18. Fil. 2: 10.

23 Och han wände sig till lärjungarna afsides och sade: Saliga äro de ögon, som se det I sen; Matt. 13: 16 f.

24 ty jag säger eder: Många profeter och konungar wille se det I sen och fingo icke se det, och höra det I hören och fingo icke höra det. 1 Petr. 1: 10.

Blott till sina lärjungar kunde Jesus säga dessa ord, ty fastän det öfriga folket såg honom sjelf och såg hans underwerk och hörde hans ord, så kom det dock icke till sanningens kunskap; ögon och öron blefwo icke andeligen öppnade, ty de wille icke! Se Joh. 1: 14. 1 Petr. 1: 10.

25 Och se, en lagklok stod upp och frestade honom och sade: Mästare, hwad skall jag göra, att jag må ärfwa ewigt lif?

Se Matt. 19: 16. Mark. 10: 17.

26 Då sade han till honom: Hwad är skrifwet i lagen? Huru läser du?

27 Och han swarade och sade: Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjerta och af all din själ och af all din kraft och af allt ditt förstånd och din nästa såsom dig sjelf. 5 Mos. 6: 5. 3 Mos. 19: 18.

Hufwudsumman af lagen, 5 Mos. 6: 4, 5, lästes i synagogorna hwarje dag, både morgon och afton, och den skriftlärde förstod, att Jesus menade denna kärna af lagen.

28 Och han sade till honom: Rätt swarade du. Gör det, så skall du lefwa. 3 Mos. 18: 5. Hes. 20: 1113.

Att weta sanningen är icke nog, att weta Guds lag är icke tillräckligt till saligheten, utan det är nödwändigt att göra, att uppfylla hela Guds lag. Men detta är för menniskan omöjligt, och lagen kan icke gifwa henne kraft dertill. Jesu befallning att göra detta skulle således wisa den lagkloke, att det war omöjligt att blifwa frälst genom lagen, och att en annan frälsningswäg war nödwändig, den frälsningswäg som nu skulle beredas genom Messias. Se Rom. 10: 5. Gal. 3: 12–21.

29 Då wille han göra sig sjelf rättfärdig och sade till Jesus; Hwilken är då min nästa?

[ band III, 185 ]De Judiske skriftlärde förklarade det ordet nästa såsom om det betydde blott de närmaste anhörige. Den skriftlärde wille nu wisa, både att han sjelf motswarade denna förklaring, så att han älskade sin nästa i denna inskränkta mening, och att han genom lagens obestämdhet war berättigad till en sådan fråga. I båda delarna wisar sig hans egenrättfärdighet.

30 Och Jesus swarade och sade: En man for ned från Jerusalem till Jeriko och råkade ut för röfware; och de både klädde af honom och slogo honom och gingo derifrån och läto honom ligga halfdöd.

Mellan Jerusalem och Jeriko war en ödslig bergstrakt, som i alla tider warit en tillflyktsort för röfware.

31 Då hände sig, att en prest for ned samma wäg, och då han såg honom, gick han förbi honom.

32 Sammalunda ock en Levit; då han kom till samma ställe, gick han fram och såg honom och gick förbi honom.

Både presten och Leviten sågo den olycklige, men de bewisade intet medlidande, ehuru just de, till följe af sin kallelse, woro närmast pligtige att bewisa honom barmhertighet.

33 Men en Samarit, som for wägen fram, gick till honom, och när han såg honom, förbarmade han sig öfwer honom

34 och gick fram och förband hans sår och göt olja och win deruti och lade honom på sitt eget ök och förde honom till ett herberge och skötte honom.

Den som här bewisade barmhertighet, war en af det folk, som Judarne afskydde och hatade. Jesus will härmed wisa, att lagen fordrar barmhertighet, utan afseende på olika folk eller olika stånd. Olja och win woro wanliga läkemedel, se Es. 1: 6.

35 Och följande dagen, då han for derifrån, tog han fram twå penningar, hwilka han gaf åt wärden, och sade till honom: Sköt honom, och hwad helst du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.

Då denne barmhertige Samarit måste resa widare, drog han försorg om den sårade sjuke och öfwergaf honom icke. Kärleken är icke bunden till tid och rum.

36 Hwilken af dessa tre synes dig nu hafwa warit den mannens nästa, som hade råkat ut för röfwarena?

37 Och han sade: Den som bewisade honom barmhertighet. Då sade Jesus till honom: Gå äfwen du och gör sammaledes.

”Nästa är icke allenast den, som wälgerning gör, utan också den, som wälgerning behöfwer; ty wi äro alla hwarandras nästa”. L. — Med denna liknelse twingade Jesus den lagkloke till den bekännelse, att Samariten war den olycklige Judens nästa. Hade liknelsen lydt så, att den olycklige war en Samarit, så skulle den lagkloke hafwa swarat, att ingen Jude behöfde anse honom för sin nästa. Men nu tillstår den lagkloke sjelf, att han war Judens nästa, då han bewisade barmhertighet, således skulle han också hafwa warit en Judes nästa, om han behöft barmhertighet. Wår Frälsare gör ingen skilnad emellan olika slags folk eller emellan höga och låga, rika och fattiga, då han säger: Allt hwad I wiljen att menniskorna skola göra eder, det gören I ock dem. Kristus will, att wår kärlek och barmhertighet skola sträcka sig till alla menniskor och utöfwas så långt kärleken möjligen kan sträcka sin werksamhet.

38 Och det begaf sig, att medan de wandrade, gick han in i en by, och en qwinna, wid namn Marta, mottog honom i sitt hus. Joh. 11: 1. 12: 2.

Denna lilla stad war Betanien, nära Jerusalem, se Joh. 11: 1. Marta war sannolikt den äldre af de twå systrarna.

39 Och hon hade en syster, benämnd Maria, som ock satte sig ned wid Jesu fötter och hörde hans ord.

40 Men Marta war upptagen af idelig tjenst, och hon gick fram och sade: Herre, sköter du icke om, att min syster har lemnat mig att tjena allena? Så säg henne då, att hon hjelper mig.

41 Jesus swarade och sade till henne: Marta, Marta, du bekymrar och oroar dig för mångahanda;

42 men ett är nödwändigt. Maria har utkorat den goda delen, hwilken icke skall tagas ifrån henne.

Dessa twå systrar äro en träffande lefwande bild af olika sinne hos olika klasser af Jesu lärjungar. Den ena will bewisa sin kärlek genom yttre tjenst och yttre werksamhet, och är stundom i fara att försumma hjertats stilla umgänge med sin Frälsare; den andra klassen älskar att i synnerhet umgås med honom i stilla, ostörd andakt och betraktelse, och är stundom i fara att åsidosätta lifwets yttre pligter och göromål. Af dessa twå faror är den första wida större än den andra. Detta wille Jesus lära oss, då han twå gånger nämner Martas namn och warnar henne för omsorg och bekymmer för mångahanda. Deremot gifwer han åt Maria det wittnesbördet, att hon hade utkorat den goda delen, som icke skulle tagas ifrån henne. Han will härmed lära oss, att wi skola framför allt begagna hwarje tillfälle att lära af honom och njuta hans umgänge och hans nåd. Den goda delen, som Maria hade utwalt, war Jesus sjelf och det innerliga umgänget med honom. Maria wille hafwa Jesus sjelf och helt och hållet gifwa sig sjelf. Detta ett, detta ena är nödwändigt [ band III, 186 ]till saligheten. Marta wille nästan hellre gifwa hwad hon kunde, än hon wille af Jesus i stillhet emottaga. Det war detta, för hwilket Jesus warnade henne. Orden i v. 40 wisa, att äfwen Maria deltagit i de timliga göromålen; ty Marta säger: Herre, sköter du icke om, att min syster har lemnat mig att tjena allena? Maria hade först tjenat för Jesu skull, men derpå upphörde hon för Jesu skull. Det är denna rätta förening af yttre tjenst och stilla umgänge med Kristus, denna förening af timlig werksamhet och innerlig kärlek, som wi af denna sköna berättelse skola lära. Ju mera kärlek och umgänge med Herren, desto lättare uträttas äfwen lifwets göromål; men försummas umgänget med Kristus för de yttre göromålens skull, så uppstår oro, ängslighet, missnöje, klandersjuka, kärlekslöshet, och hjelpa icke Herrens warningar, så följer slutligen andelig död.

11 Kapitlet.

Jesus lärer att bedja. Judarnes bitterhet mot Jesus. Han bestraffar fariseerna och de lagkloke.

Och det begaf sig, att då han war på ett ställe och bad, sade en af hans lärjungar, när han hade slutat, till honom: Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina lärjungar.

Johannes Döparen hade lärt sina lärjungar att bedja, men han kunde icke lära dem att anropa Gud såsom Fader. Detta kunde blott Jesus, som gifwer dem, hwilka honom anamma, magt att blifwa Guds barn, och gifwer dem barnaskapets Ande. Då lärjungarne bådo Jesus lära dem bedja, så war detta redan början till bön.

2 Då sade han till dem: När I bedjen, sägen så: Fader wår, som är i himmelen! Helgadt warde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din wilja, såsom i himmelen så ock på jorden; Matt. 6: 9 f.

3 wårt dagliga bröd gif oss för hwar dag;

4 och förlåt oss wåra synder, ty ock wi förlåta alla, som oss skyldige äro; och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss från ondo.

Det ordet ty innebär ingalunda, att wi skulle kunna förtjena förlåtelse af Gud dermed, att wi förlåta dem, som brutit oss emot, utan blott, att den bedjande häruti will lyda Herrens föreskrift och gerna förlåta, se Matt. 6: 14, 15, emedan den, som icke förlåter såsom Gud befaller, icke kan undfå någon förlåtelfe. Slutet af denna bön är här utelemnadt. Samma bön, som Jesus lärde fina lärjungar wid ett annat tillfälle, se Matt. 6: 9–13.

5 Och han sade till dem: Hwilken af eder har en wän och går till honom midt i natten och säger till honom: ”Min wän, låna mig tre bröd; Luk. 18: 1 f.

6 ty en min wän har kommit till mig wägfarande, och jag har ej något att sätta fram åt honom”;

7 och den som är innanför skulle swara och säga: ”Gör mig icke omak; dörren ar redan stängd, och mina barn hafwa med mig gått till sängs; jag kan icke stiga upp och gifwa dig”?

8 Jag säger eder: Om han än icke stiger upp och gifwer honom derföre att att han är hans wän, så står han dock upp för hans oförsynthets skull och gifwer honom så mycket han behöfwer.

Med denna liknelse wisar wår Frälsare, huru Gud will, att wi skola bedja, nemligen ifrigt och innerligt, ja, att man skall alltid bedja och aldrig förtröttas, Luk. 18: 1, och bedja enträgnare, om bönhörelsen dröjer. Af samma liknelse lära wi äfwen att bönhörelsen är wiss. Om en menniska till och med i oläglig tid hjelper en enträget bedjande wän för att slippa honom, huru mycket mer skall då Gud, som är kärleken, såsom en barmhertig Fader hjelpa dem, som bedja!

9 Så säger jag ock eder: Bedjen, och eder skall warda gifwet; söken, och I skolen finna; klappen, och eder skall warda upplåtet; Matt. 7: 7 f. Mark. 11: 24. Joh. 14: 13. 15: 7. 16: 23 f. 1 Joh. 3: 22. Jak. 1: 5 f.

Se Matt. 7: 7. Mark. 11: 24. Joh. 14: 13.

10 ty hwar och en som beder, han får, och den som söker, han finner, och för den som klappar warder upplåtet.

11 Och hwilken bland eder är den fader, som, om hans son beder honom om ett bröd, gifwer honom en sten? Eller ock om han beder om en fisk, icke gifwer han wäl honom en orm i stället för en fisk?

12 Eller ock om han beder om ett ägg, icke gifwer han wäl honom en skorpion?

Se Matt. 7: 8–11. Skorpionen är ett mycket giftigt djur. Det berättas hafwa warit ett bruk i forntiden att åt menniskor, som man wille döda, räcke ett äggskal, hwaruti en skorpion war innesluten. Men så kan ju ingen fader, med någon faderskänsla, göra mot sitt barn.

13 Om nu I, som ären onde, som förstån att gifwa edra barn goda gåfwor, huru mycket mer skall icke den himmelske Fadren gifwa den Helige Ande at dem som bedja honom!

Om redan I, syndiga menniskor, så älsken edra barn, att I icke gifwen dem onda, utan goda gåfwor, så kunnen I weta, att den himmelske Fadren älskar sina barn wida mera, och att han först och främst gifwer dem såsom bönhörelse sin högsta gåfwa, som är den Helige Ände. Derom skola de framför allt bedja honom; då få de äfwen allt annat, hwarom de bedja, i den mån det är dem godt och nyttigt.

[ band III, 187 ]14 Och han utdref en ond ande, och den war döfstum, och det begaf sig, att når anden hade gått ut, talade den döfstumme, och folket förundrade sig; men några af dem sade: Matt. 9: 32 f. 12: 22 f.

Den onde anden hade gjort denna menniska stum, men Jesus befriade den olycklige ifrån den onde anden och löste tungans band. Detta underwerk berättar Lukas just i sammanhang med wår Frälsares uppmaning till trägen bön, för att dermed antyda, att menniskan, så länge hon år bunden i synden, är andeligen stum, kan icke bedja, tacka och lofwa, hon kan icke tala med Gud, hon kan icke himmelens tungomål, förrän Jesus befriar henne och löser tungans band och lärer henne bedja. Till bönen är det icke nog med munnens ord, till bönen fordras en inre förlassning, och denna förlossning har Jesus redan börjat i själen, innan menniskan ens kan börja ropa derom.

15 Med Beelsebul, de onde andarnes furste, utdrifwer han de onde andarna. Mark. 3: 22 f.

Se Matt. 9: 34. 12: 24.

16 Och andra frestade honom och begärde af honom ett tecken från himmelen; Matt. 12: 38.

Se Matt. 12: 38. 16: 1. Mark. 8: 11.

17 men han, som wisste deras tankar, sade till dem: Hwart och ett rike, som är söndradt mot sig sjelf, warder förödt, och hus faller på hus.

18 Men är äfwen Satan söndrad mot sig sjelf, huru skall då hans rike hafwa bestånd, emedan I sägen, att jag utdrifwer de onda andarna med Beelsebul?

19 Men om jag utdrifwer de onde andarne med Beelseebul, med hwem drifwa då edra barn dem ut? Derföre skola de wara edra domare.

20 Men om jag utdrifwer de onde andarne med Guds finger, så har ju Guds rike kommit till eder.

21 När den starke, wäpnad, bewakar sin gård, är hans egendom fredad,

22 men så snart den som är starkare än han kommer öfwer honom och öfwerwinner honom, tager han bort alla hans wapen, på hwilka han förtröstade, och skiftar hans byte.

Se Matt. 12: 25–29. Fastän Satan är en stark bewäpnad, som kraftigt förswarar det hjerta han har i besittning, så är dock Kristus oändeligt starkare. Kristus har genom sin död och uppståndelse, sin lydnad och tillfyllestgörelse öfwerwunnit djefwulen och de wapen, hwarpå han förtröstar, nemligen synden, wantron, otron, okunnigheten, alla lustar och begärelser m. m. Dessa wapen borttager Kristus, i det han förlossar själen och gör henne fri ifrån djefwulens wåld.

23 Den som icke är med mig, han är mot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.

Något mellantillstånd finnes för menniskan icke, hon kan icke wara fullkomligt sin egen, utan antingen är hon ett djefwulens rof eller en Jesu lärjunge, och den, som icke är med Jesus, är nödwändigt emot honom. Den som tillhör Kristus i tro och kärlek, will också gerna församla med honom, och den, som icke detta gör, förskingrar, fastän han tycker sig göra intet emot Kristus; ty hwarje menniska har en god eller ond inflytelse på sin nästa, och werkar godt eller ondt, allt efter hjertats beskaffenhet.

24 När den orene anden har farit ut från menniskan, wandrar han genom torra platser och söker efter hwila, och då han icke finner någon, säger han: Jag will wända tillbaka till mitt hus, hwarifrån jag utgick. Matt. 12: 43 f.

25 Och när han kommer, finner han det sopadt och prydt.

26 Då går han och tager med sig sju andra andar, som äro wärre än han sjelf, och de gå in och bo der, och den menniskans sista warder wärre än det första. Ebr. 6: 4 f. 10: 26. 2 Petr. 2: 20.

Se Matt. 12: 43–45.

27 Och det begaf sig, att då han sade detta, upphof en qwinna sin röst ur hopen och sade till honom: Salig är den gwed, som har burit dig, och de spenar, som du har diat.

Hon wille säga: o, huru lycklig är den moder, som har födt och uppfödt en sådan son! Se Luk. 1: 48.

28 Men han sade: Ja, saliga äro de som höra Guds ord och gömma det. Matt. 7: 21. Rom. 2: 13. Jak. 1: 22.

Jesus gifwer denna qwinna rätt, sägande: ja! men han gör ett tillägg, som wisar, att många äro lika saliga som hans moder. Alla, som i hjertat emottaga hans ord, undfå honom sjelf; Fadren och Sonen taga sin boning i den trogna själen. Se Joh. 14: 23.

29 Men då folkhoparna samlade sig, begynte han säga: Detta slägte äro ondt. Det söker tecken, och intet annat tecken skall gifwas det än profeten Jonas’ tecken; Jon. 2: 1. Matt. 12: 39 f.

30 ty likasom Jonas wardt ett tecken för Nineviterna, så skall ock Menniskosonen wara för detta slägte.

Af det underwerk, som Gud gjort med Jonas, kunde Nineviterna weta, att han war en Herrens profet, och så skulle nu dessa menniskor af Jesu lidande, död och uppståndelse kunna weta, [ band III, 188 ]att han war sänd af Gud, och att han således war Messias, såsom han om sig sjelf bekände.

31 Söderlandets drottning skall uppstå i domen med männen af detta slägte och fördöma dem; ty hon kom från jordens ändar för att höra Salomos wishet, och si, här är mer än Salomo. 1 Kon. 10: 1. 2 Krön. 9: 1.

32 Nineves män skola uppstå i domen med detta slägte och fördöma det; ty de bättrade sig efter Jonas’ predikan, och se, här är mer än Jonas. Jon. 3: 5.

Se Matt. 12: 41, 42.

33 Och ingen upptänder ett ljus och sätter det i ett lönrum eller under skäppan, utan på ljusstaken, att de som komma in må se skenet. Matt. 5: 15. Mark. 4: 21. Luk. 8: 16.

Se Matt. 5: 15. Wår Frälsare har här uttalat dessa ord i ett annat sammanhang än hos Matteus, och de äro en tillämpning af det föregående: såsom man icke upptänder ett ljus, för att sätta det under en skäppa, utan på ljusstaken, så har jag också tydligt uppenbarat mig för eder med mina underwerk och min lära, och skall ännu tydligare uppenbara mig såsom werldens ljus, just genom de tecken, som lofwades, v. 30.

34 Kroppens ljus är ögat. När derföre ditt öga är oförderfwadt, så warder ock hela din kropp ljus, men när det är ondt, så warder ock din kropp mörk. Matt. 6: 22 f.

Kristus är kommen såsom werldens ljus, men till att kunna se detta ljus fordras ett andeligen öppnadt öga. Om detta ljus är för menniskan förborgadt, så är hennes andeliga blindhet och otro skulden dertill. Då en menniska är lekamligen blind, så är hela kroppen i mörker, och då hon icke af Kristus emottager andeligt ljus, så är själen i mörker.

35 Se derföre till, att ljuset, som är i dig, icke är mörker.

Såsom ögat är kroppens ljus, så har menniskan ett inre öga, som är skapadt att emottaga andeligt ljus; hennes hjerta, förstånd och wilja behöfwa upplysas af den gudomliga sanningen, och sker icke detta, så blifwer hjertats ljus förwandladt till mörker.

36 Om nu din kropp är hel och hållen ljus och icke har någon del mörk, så skall han wara ljus hel och hållen, såsom när ljuset med sin glans belyser dig.

Då du i hela ditt wäsende will emottaga Jesus såsom ditt ljus, så blifwer du af honom helt och hållet upplyst och ledsagad, och af honom förklarad från den ena klarheten till den andra i nådetiden, och sedan till oförgänglig härlighet i hans ewiga ljus.

37 Men under det han talade, bad honom en farisé, att han skulle äta hos honom; och han gick in och satte sig till bords.

38 Och då fariseen såg, att han icke twådde sig före måltiden, förundrade han sig. Mark. 7: 3.

Se Matt. 15: 2.

39 Då sade Herren till honom: Nu gören I fariseer det yttre af bägaren och fatet rent, men edert inre är fullt af rof och ondska. Matt. 23: 25 f. Tit. 1: 15.

Yttre fromhet, utan hjertats renhet, liknar ett fat eller en bägare, som utantill är ren, men innantill full med orenlighet. Gud har skapat icke blott menniskans yttre, utan också hennes inre wäsende, och fordrar icke blott yttre, utan framför allt inre renhet. Men denna rening kan menniskan icke sjelf åstadkomma, den måste werkas af Herren sjelf genom rättfärdiggörelse och ny födelse och helgelse. All egenrättfärdighet och allt, hwad menniskan sjelf kan åstadkomma, blir i bästa fall blott en utwertes rening, och hjertat är fullt med syndens orenlighet och med rof, så länge det oomwända tillståndet warar. Rof är allt, hwad den oomwända menniskan tycker wara sitt, det är röfwadt och stulet ifrån Herren, det är ej af honom så gifwet, som menniskan will sjelf ega det.

40 I dårar, har icke den som har gjort det yttre äfwen gjort det inre?

41 Dock gifwen såsom almosa det som är inuti, och de, då är eder allt rent. Es. 58: 7. Luk. 12: 33.

Gifwen almosa af det I hafwen i kärlen, dermed renas kärlen bättre, än genom twagning; gifwen hela eder inre menniska, hela edert hjerta, hela eder själ såsom en offergåfwa åt Gud, låten Guds Ande göra eder till lefwande offer åt honom, upptagen Jesus i edra hjertan, så blifwa alla synder förlåtna, all orenlighet aftwagen, hwad I egen blifwer Herrens, och det, som är hans, är rent och heligt. Detta lärde Sakkeus att både förstå och utöfwa. Se Luk. 19: 1–10. Orden innebära ock en warning af Jesus emot deras egenrättfärdiga sinne, i det de tänkte: Wi gifwa almosor och ega derigenom renhet i allt.

42 Men we eder, fariseer, att I gifwen tionde af mynta och ruta och allt slags kryddwäxter, men gån förbi domen och kärleken till Gud! Detta borde man göra och det andra icke låta. 4 Mos. 18: 21. Mik. 6: 8. Matt. 23: 23.

Se Matt. 23: 23.

43 We eder, fariseer, att I älsken de främsta platserna i synagogorna och h elsningarna på torgen! Matt. 23: 6. Mark. 12: 38. Luk. 20: 46.

Se Matt. 23: 6.

44 We eder, skriftlärde och fariseer, [ band III, 189 ]I skrymtare, att I ären såsom de grifter, som icke synas och öfwer hwilka menniskorna gå utan att weta det! Matt. 23: 27.

Se Matt. 23: 27. Grifter, som icke syntes, woro wådliga för Judarne i afseende på den lagiska renheten; man kunde lätt komma dem nära och blifwa förorenad. Denna orenhet war lika stor, äfwen om en sådan grift widrördes, utan att man märkte det, och i grafwarne herskade död och förruttnelse, fastän de icke syntes; så är också den andeligen döda menniskan lika oren inför Gud, och hjertat är fullt af syndens dödslukt, fastän hon bemödar sig om yttre fromhet och renhet.

45 Då swarade en af de lagkloke och sade till honom: Mästare, då du så talar, smädar du äfwen oss.

Hwad Jesus swarade till deras warning och frälsning, upptogo de såsom försmädelse och förhärdade sig deremot. På samma sätt blifwer sanningen ofta förkastad äfwen nu af obotfärdiga menniskor. Då de warnas mot synden och fördömelsen och uppmanas till bättring, så kalla de det kärlekslöshet.

46 Och han sade: We ock eder, I lagkloke, att I läggen odrägliga bördor på menniskorna och sjelfwa icke rören wid bördorna med en enda af edra fingrar! Matt. 23: 4. Ap. G. 15: 10.

Se Matt. 23: 4.

47 We eder, att I uppbyggen profeternas grifter, men edra fäder dräpte dem. Matt. 23: 29.

Se Matt. 23: 29.

48 Så wittnen I och gillen edra fäders gerningar, ty de dräpte dem, men I uppbyggen deras grifter.

Då de uppbyggde profeternas grafwar, togo de sig skenet af att ära profeterna, men då de gjorde det utan omwändelse och utan att lyda profetens ord, så syndade de emot profeterna och woro deras andelige fiender. Att med sådant sinne uppbygga deras grafwar, war detsamma, som att gilla, att deras fäder hade i otro förkastat och mördat dem.

49 Derföre har ock Guds wishet sagt: Jag skall sända till dem profeter och apostlar, och somliga af dem skola de dräpa och förfölja, Matt. 23: 34 f. Ap. G. 5: 40. 22: 19. 2 Kor. 4: 8 f. Ebr. 11: 36 f.

Guds wishet betecknar den ewiga personliga wisheten, den andre Gudomspersonen, se Ords. 1: 20. kap. 8. Samma ord, som här anföras såsom talade af Guds wishet, säger Kristus sjelf.

50 på det att af detta slägte skall utkräfwas alla profeters blod, som är utgjutet från werldens grundläggning,

51 från Abels blod intill Sakarias’ blod, hwilken dödades mellan altaret och templet. Ja, säger jag eder, det skall utkräfwas af detta slägte. 1 Mos. 4: 8. 2 Krön. 24: 21 f.

Se Matt. 23: 34, 35.

52 We eder, I lagkloke, att I hafwen tagit bort kunskapens nyckel! Sjelfwa hafwen I icke gått in, och dem som woro på wägen dit in hafwen I hindrat. Matt. 23: 13.

Se Matt. 23: 13. De lagkloke tillwällade sig rättighet att förklara skrifterna, såsom de wille, och medgåfwo icke folket någon rättighet att ransaka skrifterna och fatta dem efter sitt förstånd. Ordet nyckel syftar på det judiska bruket, att då någon inwigdes till Rabbi, så lemnades honom en nyckel, till tecken, att han nu hade rättighet att förklara skrifterna, likasom i wår kyrka en messhake klädes på dem, som prestwigas, till tecken, att de hafwa det heliga embetets fullmagt. Fariseerna och de skriftlärde och de lagkloke wille icke tro evangelium och sjelfwe ingå i himmelriket, ej heller wille de tillåta andra att ingå. Med sina falska utläggningar af lagen och profetiorna tillstängde de wägen, i stället för att de med uttolkningens nyckel skulle hafwa öppnat wägen för dem, som behöfde underwisas i skriften och wägledas till Kristus.

53 Och när han sade detta till dem, begynte de skriftlärde och fariseerna att sätta hårdt åt honom och utfråga honom om många stycken,

54 läggande försåt för honom och sökande att uppfånga något af hans mun för att kunna anklaga honom.

I stället för att lyssna till Jesu warningar, blefwo de allt mera förbittrade; sanningen werkar antingen sanningskärlek eller ett ökadt motstånd.

12 Kapitlet.

Jesus warnar för fariseernas surdeg, för synd mot den Helige ande, för girighet och werldslig omsorg, uppmanar till waksamhet, trohet och försonlighet.

När under tiden otaligt mycket folk hade samlats, så att de trampade på hwarandra, begynte han säga till sina lärjungar: Framför allt tagen eder till wara för fariseernas surdeg, som är skrymteri. Matt. 16: 6. Mark. 8: 15.

Under tiden, nemligen då det skedde, som berättas, kap. 11: 53, 54, församlade sig en ganska stor folkmängd, grt. myriader, d. ä. 10,000:tal. Skrymteri liknar en surdeg, derföre att det werkar i det fördolda och genomtränger och förderfwar hela menniskan, hennes tänkesätt och gerningar o. s. w. Det är skrymteri, då det onda [ band III, 190 ]döljes under ett yttre sken af fromhet, och det kan äfwen kallas skrymteri, då sanna trogna af menniskofruktan eller andra orsaker söka dölja sin tro och sätta ljuset under skäppan.

2 Intet är förborgadt, som icke skall blifwa uppenbart, och intet är fördoldt, som icke skall warda kändt. Matt. 10: 26. Mark. 4: 22. Luk. 8: 17.

Allting skall komma i dagsljuset; äfwen det finaste skrymteri skall uppenbaras. Dessa ord förekomma på flera ställen, med flerfaldig tillämpning. Se Matt. 10: 26.

3 Derföre skall allt hwad I hafwen sagt i mörkret warda hördt i ljuset, och hwad I hafwen talat i örat i kamrarna skall warda predikadt på taken.

Öppen och oförskräckt bekännelse af sanningen är för alla Jesu lärjungar nödwändig; men tid, tillfälle och omständigheter måste derwid med kristlig wishet och kärlek iakttagas. Matt. 7: 6. Också skola de trogna aldrig tala eller göra något, som de frukta, att det skall komma i ljuset, ty allt skall blifwa blott och uppenbart.

4 Men jag säger eder, mina wänner: Rädens icke för dem som dräpa kroppen och sedan icke hafwa magt att göra något mera. Matt. 10: 28 f. 1 Petr. 3: 14.

5 Men jag will wisa eder, för hwilken I skolen rädas. Rädens för den som, sedan han har dräpt, har magt att kasta till helwetet. Ja, säger jag eder, för honom rädens.

Jesus kallar alla sina trogna: mina wänner; att wara hans wän, att älskas af honom är en oändligt rik ersättning för det man genom sin bekännelse förlorar werldens wänskap, och måhända äfwen utsätter sig för förföljelse. Att wara werldens owän, kan på sin höjd medföra en kort och timlig fara; att wara Guds owän medförer faran af timligt förderf och ewig fördömelse, se Jak. 4: 4. Matt. 19: 28. Wår Frälsare wisar oss med dessa ord, att man äfwen med menniskofruktan och brist i bekännelsen kan ådraga sig en swår dom. Bland de fördömda uppräknas äfwen de fega, Upp. 21: 8, ja, de fega nämnas först bland alla, troligen derföre, att deras antal är det största.

6 Säljas icke fem sparfwar för twå skärfwar? Och icke en af dem är förgäten inför Gud,

7 men på eder äro till och med alla hufwudhåren räknade. Rädens derföre icke; I ären mer wärde än många sparfwar. 2 Sam. 14: 11. Luk. 21: 18. Ap. G. 27: 34.

Se Matt. 10: 29–31. Med denna liknelse wisar Jesus, huru stor omsorg den himmelske Fadren har om alla sina barn, och att de af menniskorna aldrig hafwa någonting att frukta.

8 Men jag säger eder: Hwar och en som bekänner mig inför menniskorna, honom skall ock Menniskosonen bekänna inför Guds änglar. Mark. 8: 38. Luk. 9: 26. Upp. 3: 5.

9 Men den som förnekar mig inför menniskorna, han skall ock warda förnekad inför Guds änglar.

Både med det härligaste löfte och den strängaste hotelse inskärper Frälsaren än widare den warning, att de trogna icke skola låta menniskofruktan råda framför Herrens fruktan.

10 Och hwar och en som säger något mot Menniskosonen, honom skall det warda förlåtet, men den som hädar den Helige Ande, honom skall det icke warda förlåtet. Matt. 12: 31 f. Mark. 3: 28. Ebr. 6: 4. 10: 26. 1 Joh. 5: 16.

Se Matt. 12: 31, 32. Otrons tal emot Menniskosonen kan förlåtas, men icke synd emot den Helige Ande, emedan otro på Sonen, i anseende till hans förnedring, icke förutsätter en sådan förhärdelse, som hädelse emot den Helige Ande; efter den förra synden är bättring möjlig, men icke efter den senare.

11 Och när de draga eder fram för synagogorna och för öfwerheterna och för myndigheterna, waren icke bekymrade, huru eller hwarmed I skolen förswara eder eller hwad I skolen säga; Matt. 10: 19 f. Mark. 13: 11. Luk. 21: 14 f.

12 ty den Helige Ande skall lära eder i samma stund, hwad I skolen säga.

Se Matt. 10: 19, 20.

13 Och en man sade till honom ur folkhopen: Mästare, säg till min broder, att han skiftar arfwet med mig.

14 Men han sade till honom: Menniska, hwem har satt mig till domare eller skiftesman öfwer eder?

Så länge Jesus icke hade fulländat försoningswerket, war han icke sjelf fullkomnad såsom Israels konung, och wille icke antaga något sken af en jordisk domaremagt, ej heller styrka någon i tanken på ett jordiskt Messiasrike. Jesu domaremagt beror här i tiden på den magt, som hans Ande och hans ord kunna utöfwa öfwer menniskorna. Med warningen i v. 15 wisar wår Frälsare för öfrigt, att girighet och winningslystnad woro orsaken till denna arfstwist. Här i tiden will Jesus blott wara skiljedomare mellan bröder. Se 2 Kor. 6. Fil. 2: 1–5.

15 Och han sade till dem: Sen till och tagen eder till wara för all girighet; ty icke deraf beror någons lif, att han har öfwerflöd på egodelar. 1 Tim. 6: 7 f.

Äfwen om någon har de största rikedomar, kan han dock icke dermed köpa sann glädje, helsa eller lekamligt lif, och ännu mindre det ewiga lifwet.

[ band III, 191 ]16 Och han sade dem en liknelse: En rik man hade ett fält, som bar ymnigt;

17 och han tänkte inom sig sjelf och sade: Hwad skall jag göra, ty jag har icke något rum, der jag kan insamla min skörd?

18 Och han sade: Detta skall jag göra: jag skall rifwa ned mina lador och bygga upp större, och i dem skall jag insamla hela min gröda och allt mitt goda

19 och säga till min själ: Själ, du har mycket godt förwaradt för många år; gif dig ro, ät, drick, war glad. Pred. 11: 9. 2 Kor. 15: 32. Jak. 5: 5.

Ehuru fjäten, genom girighet och ett orätt bruk af de jordiska egodelarne, förnedras till köttets träldom, och sedan i döden lemnas hungrig, utblottad och förstörd, så är dock den girige så angelägen om jordiska ting, som om själens wälfärd berodde derpå, och såsom om hon blott wore skapad för detta lifwet.

20 Men Gud sade till honom: Du dåre, i denna natt. skall man kräfwa din själ af dig, och hwem skall då få hwad du har tillredt? Job 20: 22. 27: 8. Ps. 39: 7. Jer. 17: 11.

Så öfwerraskas Mamonsträlen af en owäntad död, så mister han på en gång allt det goda, hwarpå han anwändt all sin omsorg och alla sina krafter, hela hans himmel är på en gång förlorad. Se Ps. 52: 79. Jer. 17: 11. Ps. 39: 7.

21 Så går det den som samlar skatter åt sig sjelf och som icke är rik för Gud. 1 Tim. 6: 17 f.

Den man, som här omtalas, fick sin winning på det allra lofligaste sätt, nemligen genom en bördig åker, och ändå woro egodelarne för honom så farliga. Själens fara består således icke blott uti förwärfwandet, utan också i egandet och anwändandet af egodelarne. Då själen hänger fast derwid och icke anwänder dem efter Herrens wilja, utan efter sin egen wilja, så är den menniskan en Mamonsträl på jorden och förtappad i ewigheten.

22 Och han sade till sina lärjungar: Derföre säger jag eder: Sörjen icke för edert lif, hwad I skolen äta, eller för eder kropp, hwad I skolen kläda eder med. Matt. 6: 25 f. Fil. 4: 6. Ebr. 13: 5. 1 Petr. 5: 7.

23 Lifwet är mer än maten, och kroppen mer än kläderna.

24 Gifwen akt på korparna! De så icke och skörda icke heller och hafwa hwarken wisthus eller lada, och Gud föder dem. Huru mycket ären icke I mer än foglarna! Job 39: 3. Ps. 147: 9. Matt. 10: 31.

25 Och hwilken af eder kan med sin omsorg sätta en aln till sin lifslängd?

Se Matt. 6: 2427.

26 Kunnen I nu icke det som minst är, hwarföre sörjen I för det öfriga?

Då det icke står i eder magt att förlänga eder lifstid så mycket som ett spann, huru dåraktigt är det då, att så anwända all omsorg och kraft på det, som hörer till det timliga lifwets uppehälle, att omtanken om det ewiga lifwet utestänges och glömmes!

27 Gifwen akt på liljorna, huru de wäxa: de arbeta icke, ej heller spinna de. Men jag säger eder: Icke ens Salomo i all fin härlighet War få klädd som en af dem.

28 Kläder nu Gud så gräset på marken, hwilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han icke kläda eder, I klentrogne!

29 Söken icke heller I, hwad I skolen äta eller hwad I skolen dricka, och hafwen ingen oro;

Se Matt. 6: 28–31. Söken icke, d. ä. trakten icke derefter med misströstan, girighet eller ängslig omsorg. Hafwen ingen oro, egentl. faren icke i höjden, d. ä. låten icke edra begär flyga högt och drifwas af och an, såsom agnar i en windhwirfwel, eller såsom skeppet i wågorna.

30 ty allt detta söka hedningarna i werlden, och eder Fader wet, att I behöfwen detta;

31 utan söken Guds rike, så skall allt detta derjemte tillfalla eder. 1 Kon. 3: 13. Ps. 37: 25.

Se Matt. 6: 32, 33. Den, som söker och finner Guds rike, är rik i Gud, se v. 21, och har wunnit sann upphöjelse, Jak. 1: 9. Den, som är rik på jordisk besittning, men utan del i Guds rike, skall snart förgås, såsom blomstret på gräset.

32 Frukta du lilla hjord; ty det är eder Faders goda behag att gifwa eder riket.

Äfwen i fattigdom, förföljelsen och lidanden behöfwa Jesu lärjungar icke frukta, fastän de utgöra en swag och liten hjord. Med denna kärleksfulla försäkran om Fadrens nådiga wilja bekräftar Jesus den förmaning och det löfte, han gifwit, v. 15–31. Fadren will gifwa eder riket — himmelriket med all dess härlighet; huru mycket mer skall han då gifwa eder allt det timliga, som I behöfwen, och som för honom ingalunda är mycket.

33 Säljen hwad I hafwen och gifwen almosa, gören eder penningpungar, [ band III, 192 ]som icke föråldras, en skatt, som icke minskas, i himmelen, dit tjuf icke når, och der mal icke förderfwar; Matt. 6: 19 f. Luk. 16: 9. Ap. G. 2: 45. 1 Tim. 6: 9, 11 f.

Se Matt. 6: 20, 21. Här wisar wår Frälsare, huru de trogna, som i honom ega den högsta himmelska rikedomen, äfwen kunna förwandla jordiska egodelar till en oförgänglig skatt, då de anwända dem till hans ära och till fattiga bröders bästa. Penningpungar, som icke föråldras, äro deras werk i kärleken, som en gång kallas Jesu bröder, Matt. 25: 40, och hwarje tillsatte att befrämja Kristi rike. Om följandet och om detta slags försakelse, se Luk. 19: 110.

34 ty der eder skatt är, der är ock edert hjerta.

Se Matt. 6: 21.

35 Edra länder ware omgjordade och edra ljus brinnande. Ef. 6: 14. 1 Petr. 1: 13.

36 Och waren I like menniskor, som wänta sin herre, när han skall komma hem från bröllopet, att när han kommer och klappar, de strax må låta upp för honom.

37 Salige äro de tjenarne, hwilka herren finner wakande, när han kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall omgjorda sig och låta dem sitta till bords, och han skall gå och tjena dem;

Med denna liknelse menar wår Frälsare icke detsamma, som med en likadan liknelse i Matt. 25: 1. Upp. 19. Då husherren war borta och wäntades hem om natten, war det tjenarnes pligt att hafwa ljus brinnande, att wara klädde, omgjordade och beredde att emottaga honom. Wår Herre och Frälsare är uppfaren till himmelen, men han har lofwat att komma igen; då han kommer är det natt i hans kyrka på jorden, men dem han finner wakande, då han kommer, will han upphöja till himmelsk ära: de skola lefwa och regera med honom, upphöjas på hans tron och krönas med en oförgänglig krona. De få då erfara af honom en outsäglig nedlåtande kärlek. Den som öfwerwinner, honom skall jag gifwa att sitta med mig på min tron. Upp. 3: 21.

38 och om han kommer i den andra nattwäkten, eller han kommer i den tredje nattwäkten och finner det så, salige äro de tjenarne. Matt. 24: 42 f.

Natten war indelad i fyra wäkter; den första klockan 6—9, den andra klockan 9—12, den tredje klockan 12—3, den fjerde klockan 3—6. De twå mellersta wäkterna nämnas här, för att wisa huru owäntad Jesu återkomst skall wara för de flesta, och hwilken djup andelig sömn då skall herska på jorden.

39 Men det skolen I weta, att om husbonden hade wetat, hwilken stund tjufwen skulle komma, så skulle han för wisso hafwa wakat och icke tillåtit, att man bröt sig in i hans hus. 1 Tess. 5: 2. 2 Petr. 3: 10. Upp. 3: 3.

40 Derföre waren ock I redo; ty den stund I icke menen kommer Menniskosonen. Mark. 13: 33. Luk. 21: 34.

Se Matt. 24: 43, 44.

41 Och Petrus sade till honom: Herre, är det till oss du säger denna liknelse, eller ock till alla?

Petrus framställer denna fråga med afseende på Jesu löfte, v. 37.

42 Då sade Herren: Hwilken är nu den trogne och kloke förwaltaren, hwilken hans herre skall sätta öfwer sitt husfolk till att i rätt tid gifwa dem den bestämda kosten? Matt. 24: 45 f. 2 Kor. 4: 2.

Med detta swar wisar Jesus, att han menade alla trogna, men i synnerhet ordets tjenare, kyrkans förwaltare. Att saken framställts såsom fråga, wisar, att trogna lärare äro sällsynta, och tillika skall denna fråga allwarligt mana ordets tjenare till sträng sjelfpröfning, trohet och nit genom Guds Andes kraft.

43 Salig den tjenaren, hwilken hans herre finner så görande, när han kommer!

44 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom öfwer alla sina egodelar.

45 Men om den tjenaren säger i sitt hjerta: min herre dröjer att komma, och han begynner slå tjenarne och tjenarinnorna och äta och dricka och berusa sig,

46 så skall den tjenarens herre komma den dag han icke wäntar och den stund han icke wet och hugga honom i stycken och gifwa honom hans lott ibland de otrogna.

Se Matt. 24: 43–51.

47 Och den tjenaren, som har wetat sin herres wilja och icke beredt sig ej heller gjort efter hans wilja, han skall straffas med många slag,

Ju större kunskap och ju större gåfwor någon har fått, desto större är answaret och desto större blir straffet, om kunskapen och gåfworna missbrukas, och beredelsen försummas. Se Jak. 4: 17.

48 men den som icke har wetat den, men gjort det som är slag wärdt, han skall straffas med få slag. Och hwar och en, åt hwilken mycket har blifwit gifwet, af honom skall mycket warda utkrafdt, och den, åt hwilken man har anförtrott mycket, af honom skall man fordra mera.

[ band III, 193 ]Se Rom. 2: 12–24. Icke blott efter syndens storlek, utan äfwen efter kunskapen och gåfworna afmätes straffet öfwer dem, som blifwa förtappade.

49 Jag har kommit för att kasta ut en eld på jorden, och huru gerna will jag icke, att han redan brunne!

Här wänder wår Frälsare åter talet tillbaka till v. 13, och efter förmaningen och underwisningen om det rätta bruket af de jordiska tingen, och om det ena nödwändiga för ewigheten, wisar han nu det ändamål, för hwilket han är kommen, nemligen för att på jorden upptända en eld, en nådens och reningens eld. Denna eld är Andens eld från himmelen, den eld som han sjelf nedsände öfwer lärjungarne, Ap. G. 2: 3, och som han fortfarande underhåller i sin kyrka genom ordet och sakramenten, och upptänder i den ena själen efter den andra, så att de blifwa döpte med den Helige Ande, blifwa brinnande i Anden, brinnande i tro och kärlek. Denna eld är för kött och blod förtärande, den är en reningseld, som för den gamla menniskan är smärtsam och dödande. Och samma eld werkar på werlden såsom en brand af oenighet och strid. De, som hata ljuset, blifwa upptända af hat och bitterhet deremot. ”Han talar efter ordspråket: Jag will upptända en eld, d. ä.: jag will komma en ofrid åstad med evangelium.” L.

50 Men jag har en döpelse att döpas med, och huru ängslas jag icke, till dess hon warder fullbordad! Matt. 20: 22. Mark. 10: 38.

Innan denna eld kan upptändas, måste Jesus försänkas i djupet af gränslösa qwal och lidanden, och dermed döpas och fullkomnas, för att blifwa för alla dem, som honom lyda, en orsak till ewig frälsning. Se Ebr. 5: 8, 9. Matt. 20: 22. Ps. 69: 2.

51 Menen I, att jag har kommit för att gifwa frid på jorden? Nej, säger jag eder, utan söndring; Matt. 10: 34 f. Mik. 7: 6.

52 ty härefter skola fem i ett hus söndras från hwarandra, tre mot twå och twå mot tre.

53 Fader skall wara söndrad mot son och son mot fader, moder mot dotter och dotter mot moder, swärmoder mot sin sonhustru och sonhustru mot sin swärmoder.

Härmed förutsäger wår Frälsare, huru den eld, han war kommen att tända, skulle werka på de obotfärdiga, så att de skulle hata dem, som blefwo Jesu trogne efterföljare, och att ingen slägtskap, inga blodsband kunde skydda mot detta hat.

54 Och han sade äfwen till folket: När I sen ett moln stiga upp i wester, strax sägen I: det kommer regn; och det sker så.

Det föregående har Jesus talat till lärjungarna, men här talar han hufwudsakligen till det tweksamma eller otrogna folket.

55 Och när I sen sunnanwind blåsa, sägen I: det blifwer warmt; och det sker. Matt. 16: 2 f.

56 I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att pröfwa; hwarföre pröfwen I då icke denna tiden?

Hwarföre pröfwen I icke denna tiden, då Herrens nådiga hemsökelse är kommen och uppenbarar sig med så stora och tydliga tecken?

57 Hwarföre dömen I ock icke af eder sjelfwa hwad rätt är?

Redan utan tecken kunnen I af eder sjelfwa weta, hwad I bören göra, för att undfly den tillkommande wreden och ingå i himmelriket.

58 När du nu går med din wederdeloman till en öfwerhetsperson, så winnlägg dig under wägen att blifwa förlikt med honom, att han icke må draga dig fram för domaren; och så skall domaren antwarda dig åt rättstjenaren och rättstjenaren kasta dig i fängelse. Matt. 5: 25 f.

59 Jag säger dig: Du skall icke utkomma derifrån, förr än du har betalt äfwen den yttersta skärfwen.

Denna warning står här i ett annat sammanhang än hos Matteus, och Jesus will här wisa folket, hwad som war nödwändigt att göra, nemligen att trakta efter försoning i ordets fulla mening. Är det bäst att förlika sig med en mensklig wederpart, innan man kommer inför domaren, så är det ännu wida nödwändigare, att i Kristus blifwa försonad med Gud, medan man ännu är i denna tiden, och innan man kommer inför honom såsom domare! Matt. 5: 25.

13 Kapitlet.

Jesus förmanar till bättring och framställer liknelsen om fikonträdet, botar en qwinna på sabbaten, framställer liknelsen om Guds rike, bestraffar det otrogna Jerusalem.

Wid samma tid kommo några som berättade för honom om de Galileer, hwilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer.

Denna händelse att Pilatus låtit nedhugga ett antal Galileer, då de offrade i tempelgården, omtalas här såsom nyligen skedd. Måhända war detta en af orsakerna, att Herodes och Pilatus blefwo fiender. Se kap. 23: 12.

2 Då swarade Jesus och sade till dem. Menen I, att dessa Galileer hafwa warit syndare mer än alla andra Galileer, derföre att de lidit sådant?

3 Nej, säger jag eder, utan om I icke bättren eder, skolen I alla sammalunda förgås.

[ band III, 194 ]Med detta swar antyder wår Frälsare, att dessa Galileer med sina synder wisserligen hade förtjent detta straff, men att de dock icke woro större syndare än de öfriga. Om I icke bättren eder, grt.: om I icke ändren edert sinne. Kristus förutsäger i dessa ord den undergång, som förestod Judarne i allmänhet, derföre att de i otro förkastade Kristus. Så skedde ock wid Jerusalems förstöring, att många tusende Judar, då de wid påskhögtiden offrade, blefwo af Romarne nedhuggna. Således äro dessa ord en profetia. ”Judarne höllo det så före, att de woro Gudi behaglige, hwilka det i timlig måtto gick wäl: twärtom, när någon illa ginge, wore han en syndare.” L. Denna willomening blifwer här af wår Frälsare motsagd.

4 Eller de aderton, öfwer hwilka tornet i Siloam föll och hwilka det dödade, menen I, att de warit brottsliga mer än alla andra menniskor, som bo i Jerusalem?

Detta tornet i Siloam, om hwars fall annars intet är bekant, war antingen kanske ett torn till skydd för den som begagnade wattnet i dammen Siloa eller Selah, Neh. 3: 15. Joh. 9: 11, eller ock ett torn i sjelfwa stadsmuren som af granskapet fick samma namn.

5 Nej, säger jag eder, utan om I icke bättren eder, skolen I alla sammalunda förgås.

Så skedde äfwen, när Jerusalems torn och murar föllo genom de romerska soldaterna, då blefwo oräkneliga Judar derunder krossade.

6 Och han sade denna liknelse: En man hade ett fikonträd planteradt i sin wingård, och han kom och sökte frukt derpå och fann ingen.

7 Då sade han till wingårdsmannen: Se, i tre år har jag kommit och sökt frukt på detta fikonträd, och jag finner ingen. Hugg bort det. Hwarföre skall det ock göra marken onyttig?

Äfwen denna liknelse syftar på Judafolket. Nu hade Gud, som war detta fikonträds planterare, förgäfwes sökt frukt derpå år efter år genom sin Son, Kristus, som war den wingårdsman, åt hwiken wingården anförtroddes. Israels folk hade genom denna plantering i en wingård erfarit ett stort företräde framför andra folk. De tre åren syfta i synnerhet på Kristi läroembetes år, under hwilka han hos detta folk sökte frukt af alla de nådesanstalter, som han bland dem hade inrättat, och af den trogna wård, sam be fått erfara. Borthuggandet syftar på den undergång, som förestod detta folk. Att detta träd gjorde marken onyttig är en förutsägelse derom, att judendomen sedan, då evangelium förkunnades, stod i wägen för kristendomen och wisade fiendskap deremot.

8 Men han swarade och sade till honom: Herre, låt det stå ännu detta år, till dess jag har fått gräfwa omkring det och göda det;

9 kanske det då skall bära frukt; men i annat fall må du framdeles hugga bort det.

Denna förbön fälde Jesus på korset och wid andra tillfällen; jemför ock Joh. kap. 17. Omgräfwandet och gödandet betyder Kristi och hans apostlars ytterligare bemödanden, att föra Judafolket till bättring och tro, att det måtte blifwa ett fruktbärande fikonträd. Borthuggandet skedde, då Jerusalem förstördes och landet ödelades, och folket dödades eller förskingrades. Denna liknelse kan äfwen tillämpas på hwarje enskild menniska, som är i det oomwända tillståndet i Kristi kyrka; hon är i wingården ett fikonträd utan frukt, men Gud wäntar frukt, och har tålamod med henne år efter år, för Kristi förböns skull. Slutligen sker borthuggandet, då hon fortfar att förakta Guds tålsamhets och långmodighets rikedom. Se 2 Petr. kap. 3.

10 Och han lärde på sabbaten i en af synagogorna.

11 Och se, der war en qwinna, som hade haft en wanmagtsande i aderton år, och hon war hopkrumpen och förmådde icke fullt räta sig upp.

En wanmagtsande betyder en sjukdom, som härrörde från en ond ande. I det Jesus kallar denna qwinna en Abrahams dotter, är anledning tro, att hon war en from qwinna, öfwer hwilken Herren hade tillstadt detta swåra lidande till pröfning, likasom Job pröfwades, och på det hon nu, till Herrens pris, måtte erfara en härlig befrielse.

12 Och då Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade till henne: Qwinna, du är fri ifrån din wanmagt.

13 Och han lade händerna på henne, och strax reste hon sig upp och prisade Gud.

14 Men synagogföreståndaren, hwilken det förtröt, att Jesus botade på sabbaten, swarade och sade till folket: Sex dagar äro, på hwilka man bör arbeta. Kommen derföre på dem och låten bota eder, och icke på sabbatsdagen. 2 Mos. 20: 9. Luk. 6: 7 f. 14: 3 f. Joh. 7: 23.

15 Då swarade Herren honom och sade: Skrymtare, löser icke hwar och en af eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och leder dem bort och wattnar dem?

16 Och denna, som är en Abrahams dotter, hwilken Satan har hållit bunden, se, nu i aderton år, borde hon icke lösas från denna boja på sabbatsdagen?

[ band III, 195 ]Då de skriftlärde sjelfwa lärde, att det war lofligt att på sabbaten lösa oxe eller åsna från krubban o. s. w., huru orimligt, att då wilja påstå, att det war ett sabbatsbrott att lösa denna qwinna från det långwariga lidandets band!

17 Och då han sade detta, blygdes alla hans motståndare, och allt folket gladde sig öfwer alla de härliga gerningar, som gjordes af honom.

18 Och han sade: Hwad är Guds rike likt, och hwarwid skall jag likna det?

19 Det är likt ett senapskorn, som en man tog och sådde i sin örtagård; och det wäxte och blef ett stort träd, och himmelens foglar byggde sina nästen på dess qwistar. Matt. 13: 30 f. Mark. 4: 30 f.

Se Matt. 13: 2132.

20 Och åter sade han: wid hwad skall jag likna Guds rike?

21 Det är likt en surdeg, hwilken en qwinna tog och blandade i tre mått mjöl, till dess alltsamman blef syradt. Matt. 13: 33.

Se Matt. 13: 33.

22 Och han färdades från stad till stad och från by till by och lärde och tog wägen åt Jerusalem.

23 Och någon sade till honom: Herre, äro de få, som warda frälsta? Och han sade till dem:

24 Kämpen för att komma in genom ben trånga porten; ty många, säger jag eder, skola söka att inkomma och skola dock icke kunna det. Matt. 7: 13.

25 Sedan husbonden har stått upp och stängt dörren, och I hafwen begynt att stå utanför och klappa på dörren, sägande: Herre, Herre, låt upp för oss, så skall han swara och säga till eder: Jag känner eder icke, hwarifrån I ären. Matt. 7: 21 f. 25: 11 f.

Huru många eller huru få de äro, som blifwa salige, bestämmer Jesus icke i sitt swar på denna fråga, utan förmanar, att hwar och en för sin del skulle med fullt allwar winnlägga sig att komma in genom den trånga porten, emedan det snart för hwar och en blifwer för sent, nemligen då, när nådens tid är ute och himlens dörr är stängd. Men så länge någon är i nådens tid, så kan han komma in genom den trånga porten, om han winnlägger sig derom, efter Jesu ord och i hans kraft. Men redan i nådens tid försöka många förgäfwes, ty de wilja wäl ingå i himmelen, men de wilja icke förfela synden och werlden. Om dem, som slutligen komma för sent, se Matt. 7: 22, 23. Dem, som icke blifwit Jesu lärjungar i nådatiden, erkänner han icke för sina på domedag.

26 Då skolen I begynna säga: Wi hafwa ätit och druckit inför dig, och du har lärt på wåra gator.

27 Och han skall säga: Jag säger eder: Jag känner eder icke, hwarifrån I ären; gån bort ifrån mig, alla I ogerningsmän.

Jesus upprepar med ett wigtigt tillägg samma ord som i v. 25, för att wisa, att hans dom är oföränderlig, och att inga böner hjelpa, då dörren är stängd. Matt. 25: 10–12.

28 Der skall gråten och tandagnisslan wara, när I fån se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike, men eder utkastas. Es. 2: 2 f. Matt. 8: 11 f.

Der, nämligen dit I då måsten gå såsom ogerningsmän. Se Matt. 8: 11, 12.

29 Och de skola komma från öster och wester och från norr och söder och sitta till bords i Guds rike;

Af alla stammar och folk och tungomål skall samlas den skara, som en gång i salig segerfröjd skall lofsjunga Gud och Lammet. Se Upp. 7: 9, 10. Matt. 8: 11.

30 och se, det finnes sista, som skola wara de första, och det finnes första, som skola wara de sista.

Se Matt. 19: 30. Dessa ord talade wår Frälsare här, med särskild tillämpning i afseende på frågan i v. 23.

31 Samma dag gingo några fariseer fram och sade till honom: Gå ut och far härifrån; ty Herodes will dräpa dig.

32 Och han sade till dem: Gån och sägen den räfwen: Se, jag utdrifwer onde andar och helar i dag och i morgon, och på tredje dagen är jag wid slutet.

Herodes wågade icke företaga något emot Jesus, utan med list försatte han att genom hotelse förmå honom att gå bort från Galileen, och fariseerna önskade detsamma. Jesus genomskådade detta listiga försök lika klart, som han kände hwarje menniskas hela inre beskaffenhet, derföre kallar han Herodes en räf, med afseende på hans listiga, falska och tillika rädda natur. Då menniskan är utan Guds beläte i sin själ, så har hon mera likhet med djurwerlden än med Gud, hon saknar sitt högsta menniskowärde och sin egentliga adel, med hwilken hon ursprungligen blef skapad, och som hon genom återlösningen åter kan uppnå. I psalmerna liknas arga menniskor ofta wid djur; jemför Upp. 22: 15. I dag och i morgon betyder ännu en kort tid, och på tredje dagen, betyder strax derpå; likaså i v. 33.

33 Likwäl måste jag både i dag och [ band III, 196 ]i morgon och följande dag wara på wäg, ty det kan icke ske, att en profet förgås annanstädes än i Jerusalem.

Med detta swar wisade Jesus, huru wäl han wisste allt, hwad som skulle öfwergå honom, och att han icke skulle dö i Galileen, utan i Jerusalem. Jerusalem, den ogudaktiga hufwudstaden, skulle, efter gammal wana, hafwa företrädet i den stora synden, som snart skulle begås.

34 Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sände till dig, huru ofta har jag ej welat församla dina barn, likasom hönan sina kycklingar under sina wingar, och I hafwen icke welat! Es. 31: 5. 65: 2. Jer. 7: 13. Matt. 23: 37 f.

Fastän Jesus icke nu war i Jerusalem, så tilltalar han dock nu Jerusalem, emedan fariseerna woro i förbindelse med hufwudstaden, och hyste samma skrymtaktiga, arga sinne, som hufwudstadens folk. Med denna ömma liknelse, som betecknar moderlig huldhet och omsorg, wille Jesus ännu samla så många som möjligt under sina wingar och frälsa dem ifrån synden och förderfwet.

35 Se, edert hus skall lemnas eder öde; men jag säger eder, att I icke skolen se mig, förr än den tid kommer, då I skolen säga: Wälsignad ware han, som kommer i Herrens namn! Es. 1: 7. Mik. 3: 12. Ps. 118: 26. Luk. 19: 38.

I dessa märkwärdiga ord äro en sträng profetisk hotelse och ett härligt löfte förenade, en profetia om templets förstöring och Israels förkastelse men också en profetia om Israels omwändelse till sin Messias, och huru detta folk då skall hylla sin konung med den messianska lofsången, Ps. 118: 26. Dessa ord blifwa då en hufwudsaklig del af Israels trosbekännelse. Se Sak. 12: 10–14. Rom. 11: 15–35.

14 Kapitlet.

Jesus botar på Sabbaten en wattusigtig, förmanar till ödmjukhet och oegennyttig menniskokärlek, framställer liknelsen om den stora måltiden och wilkoren för det sanna lärjungaskapet.

Och det begaf sig, att då han på en sabbat gick in för att åta bröd i en mans hus, som war en af de förnämste bland fariseerna, waktade dessa på honom.

2 Och se, der war en wattusigtig man inför honom.

Denne sjuke hade fariseerna sannolikt med flit ditfört, för att fresta Jesus, emedan de wisste, att han äfwen på sabbaten gjorde sjuka helbregda.

3 Då swarade Jesus och sade till de lagkloke och fariseerna: Är det lofligt att bota på sabbaten? Luk. 13: 14 f.

Jesus swarade på deras tankar genom en fråga, som de icke wågade beswara.

4 Men de tego. Och han tog på honom och gjorde honom helbregda och lät honom gå.

5 Och han swarade och sade till dem: Hwilken af eder är, som, om hans åsna eller oxe faller i en brunn, icke strax drager upp honom på sabbatsdagen?

Se Luk. 13: 15.

6 Och de förmådde icke swara honom härtill.

7 Men han sade till dem som woro bjudna en liknelse, då han märkte, huru de utwalde de främsta platserna, och han sade till dem:

8 När du har blifwit bjuden af någon till bröllop, så sätt dig icke på främsta platsen, att icke tilläfwentyrs någon mera ärad än du är bjuden af honom,

9 och den som har bjudit dig och honom kommer och säger till dig: gif plats åt denne; och då skall du till din blygd börja intaga den sista platsen.

10 Utan när du har blifwit bjuden, så gå och sätt dig på den sista platsen, att, då den kommer, som har bjudit dig, han må säga till dig: min wän, stig högre upp. Då skall heder ske dig inför alla dem som sitta till bords med dig;

11 ty hwar och en som upphöjer sig, han skall warda förnedrad, och den som förnedrar sig, han skall warda upphöjd. Job 22: 29. Ords. 29: 23. Matt. 23: 12. Luk. 18: 14. 1 Petr. 5: 5.

Denna underwisning kallas en liknelse, emedan Herren af gästernas egenkärlek och traktande efter äreplatser tog sig anledning wisa, på hwad sätt förnedringen och upphöjelsen tillgår i Guds rike. Icke blott för att ingå i himmelriket äro förödmjukelse, sjelfförnedring och syndasorg nödwändiga, så att man will blifwa frälst genom Guds fria, oförskylda nåd allena, utan äfwen sedan är det nödwändigt, att helt och hållet öfwerlemna sig åt Guds fria nåd, att aldrig söka sin egen ära, utan öfwerlemna åt honom att bestämma den plats, man skall intaga i hans rike, både här i tiden och sedan i ewigheten. Se Matt. 5: 3 och kap. 23: 12. Med denna underwisning har Jesus icke upphäft den timliga ståndsskilnaden i det borgerliga lifwet, som beror på olika naturgåfwor och Guds försyns styrelse o. s. w., utan underwisningen handlar här endast om nådens rike. Men äfwen i timligt afseende kan häraf hemtas en ganska wigtig lärdom; äfwen bland menniskorna kommer man längst genom sann ödmjukhet och anspråkslöshet, förenade med andra goda egenskaper.

[ band III, 197 ]12 Och han sade ock till den som hade bjudit honom: När du gör en middags- eller aftonmåltid, så bjud icke dina wänner eller dina bröder eller dina fränder eller rika grannar, att icke ock de tilläfwentyrs bjuda dig igen och dig stor wedergällning;

13 utan när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda.

14 Och salig skall du wara, emedan de icke hafwa något att wedergälla dig med; ty det skall wedergällas dig i de rättfärdigas uppståndelse.

Härmed har wår Frälsare icke förbjudit att till en måltid inbjuda wänner och bröder, hwilket äfwen fromma fäder hafwa gjort, se 1 Mos. 21: 8, utan han will med denna föreskrift wisa, att det inför Gud ingalunda gäller såsom något bewis på sann kristlig kärlek, då man bewisar kärlek emot wänner och bröder, och emot dem, som kunna wedergälla, när detta sker af jordiska afsigter. Till den sanna kärleken hörer nödwändigt, att man för Herrens göra godt, så widt man kan, äfwen mot dem, af hwilka i detta lifwet aldrig någon wedergällning kan wäntas. I denna föreskrift ligger tillika en sträng dom uttalad öfwer alla sådana samqwäm, gästabud och måltider, der mat och dryck förtäras i yppigt öfwerflöd. Allt det, som i öfwerflöd förtäres, är på wisst sätt stulet ifrån de fattiga, hwilka man är pligtig att understödja med de medel, som kunna undwaras, se Rom. 13: 13. 1 Petr. 4: 3. De rättfärdigas uppståndelse kallas ock lifwets uppståndelse, eller uppståndelsen till ewinnerligt lif, se Joh. 5: 29. 2 Kor. 15: 22–24. Då är en nådelön utlofwad åt de trogna, för den kärlek de bewisat här i tiden för Jesu skull.

15 Och då en af dem som sutto med wid bordet hörde detta, sade han till honom: Salig är den som får äta bröd i Guds rike.

Denna bordsgäst synes fattad af Jesu ord, men war utan twifwel insöfd i den wanliga säkerheten, att hwarje israelit skulle få deltaga i den stora måltiden i Messias’ rike, hwarom Judarne gjorde sig ganska köttsliga föreställningar, se Es. 25: 6; derföre framställer Jesus för honom, och för alla säkra menniskor äfwen i kristenheten, följande liknelse, såsom en kraftig warning.

16 Då sade han till honom: En man tillredde en stor måltid och bjöd många. Es. 25: 6. Matt. 22: 2 f.

Den, som tillredt den stora måltiden, är Kristus, och de, som bjudas, äro alla, för hwilka evangelium predikas. Den stora måltiden betyder nådesinrättningen i kyrkan med alla nådens håfwor, som der få åtnjutas, men i synnerhet den stora måltiden, som Guds folk har att wänta. Upp. 19: 79. Liknelsen är icke den. samma, som i Matt. 22: 2–14. Liknelser, med mycken likhet i sitt innehåll, framstäldes af Jesus wid olika tillfällen i särskilda syftemål.

17 Och han sände ut sin tjenare, när måltidstimmen war inne, att han skulle säga till de bjudne: Kommen; ty allt är nu redo.

De bjudne äro alla, som höra till den kristna kyrkan, just genom dopet. Derigenom att de tillhöra kyrkan, äro de redan bjudne, och genom Evangelii ord och den kallande nåden utgår till dem bjudningen på nytt, att de skola komma och med tron taga i besittning allt det goda, som Kristus åt dem förwärfwat, tillredt och i dopet skänkt och åt dem beseglat. Detta budskap låter Kristus utgå genom sina tjenare alltid i sin kyrka, och slutligen skall detta budskap ljuda ännu mägtigare. Matt. 25: 6. Upp. 14: 6–13.

18 Och de begynte alla enhälligt ursäkta sig. Den förste sade till honom: Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det. Jag beder dig: mottag min ursäkt.

Alla enhälligt, eller med en mun. Dermed menas folket och deras ledare i allmänhet. Somliga fröjda sig öfwer budskapet, fastän de, i jemförelse med den stora hopen, här icke nämnas.

19 Och en annan sade: Jag har köpt fem par oxar, och jag går att försöka dem. Jag beder dig: mottag min ursäkt.

20 Och en annan sade: Jag har tagit mig hustru, och derföre kan jag icke komma.

På detta trefaldiga sätt framställer wår Frälsare det allmänna rådande werldssinnet. Så länge detta sinne får råda, förebäras allehanda omständigheter, såsom giltiga hinder för en sann omwändelse, och hwilka de obotfärdiga mena kunna gälla inför Gud såsom giltiga ursäkter. Den tredje, som sade, att han tagit sig hustru, ansåg sig hafwa ett så giltigt skäl till bortoblifwande, att han icke ens ansåg det behöfligt att bedja om ursäkt. Alla dessa hinder äro så beskaffade i liknelsen, att de icke behöft hindra de bjudne ifrån att komma; jordagodset kunde beses efteråt, oxarne kunde försökas sedan, den tredje hade kunnat tillika med sin hustru följa inbjudningen. Ännu ogiltigare blifwa alla hinder, som de obotfärdiga förebära, då de wägra att lyda Guds kallande nåd; de jordiska göromålen kunna skötas lika wäl och ännu bättre, fastän man lyder kallelsen och blifwer en himmelens arfwinge; äktenskapet och dylika förhållanden, som i sig sjelfwa äro lofliga, så just då sin rätta betydelse och wälsignelse, när himmelriket utgör hufwudsaken. Såsom de jordiska omsorgerna i alla tider äro wanliga hinder, hwaraf de obotfärdiga låta afhålla sig ifrån att ingå i Kristi rike, så blifwer det ock i den sista tiden. Såsom Noas dagar woro, så skall Menniskosonens tillkommelse wara. Ty likasom i dagarna före floden de åto och drucko, gifte sig och bortgifte intill den dagen, då Noa gick in i arken, [ band III, 198 ]och de wisste intet af, förr än floden kom och tog bort dem alla; så skall ock Menniskosonens tillkommelse wara. Matt. 24: 37–39.

21 Och denne tjenare kom och berättade detta för sin herre. Då wardt husbonden wred och sade till sin tjenare: Gå genast ut på gator och gränder i staden och för hit in de fattiga och krymplingar och halta och blinda.

Med staden menas här i liknelsen den kristna kyrkan. De fattiga och krymplingar, halta och blinda äro alla sådane, som känna sina synder och bekänna, att de äro eländige och jemmerlige, fattige, blinde och nakne (Upp. 3: 17), och som derföre af kyrkans säkra och egenrättfärdiga medlemmar förkastas och likasom utstötas på gator och gränder, såsom dårar och okunniga menniskor. Dessa fattiga äro just de, som glädja sig öfwer bjudningen till Lammets bröllop, likasom då kyrkan grundades, många hedningar, som af Judarne föraktades, ingingo i Kristi kyrka, men Judarne wille icke komma.

22 Och tjenaren sade: Herre, det har skett, såsom du har befalt, och det är ännu rum.

23 Då sade husbonden till tjenaren: Gå ut på wägar och gärden och nödga dem att komma in, på det att mitt hus må warda fullt;

24 ty jag säger eder, att ingen af de män, som woro bjudne, skall smaka min måltid.

De, som samlades från stadens gator och gränder, woro icke så många, att Herren dermed war nöjd, utan han befalde, att samla flera från wägar och gärden, således utom staden. Först predikades evangelium för Judarna, sedan utomkring för hedningarna, och så skall evangelium ännu förkunnas utom den kristna kyrkan för hedningarna i all werlden, och de skola inbjudas till den stora måltiden i himmelen. Det ordet genast, v. 21, antyder, att det år brådtom med denna bjudning, och att den måste ske med stor ifwer och fart; och det ordet nödga dem, v. 23, uttrycker den stora angelägenhet, hwarmed Guds kärlek kallar och drager syndare till bättring och tro, och att ordets tjenare och alla arbetare i wingården skola wara angelägne att med kärlekens ifwer bjuda och samla så många gäster som möjligt. De, som woro bjudne, men icke wille komma, blifwa ändtligen uteslutne och få icke ingå i det himmelska bröllopet. Se Matt. 25.

25 Och mycket folk gick med honom; och han wände sig om och sade till dem:

26 Om någon kommer till mig och icke hatar sin fader och moder och hustru och barn och bröder och systrar och dertill äfwen sitt eget lif, han kan icke wara min lärjunge. Matt. 10: 37 f.

Då wår Frälsare säger, att man måste hata fader, moder, hustru, barn, bröder, systrar och sitt eget lif för hans skull, så menar han dermed det hat, som är en följd af ren och helig kärlek, så att man både hos sig sjelf och hos den, man älskar, betraktar med ett heligt hat allt det, som är syndigt, och det, som står i wägen för Kristi rike. Då älskar man Kristus högre, än man älskar någon menniska, se Matt. 10: 37–39, och då är man willig att äfwen uppoffra sitt lif för hans skull. Då föräldrar och anhörige wilja hindra ifrån att lyda Kristus, så blifwa wi ofta nödsakade att tala och göra det, som smärtar dem och uppwäcker hos dem hat och bitterhet. Men detta bör drifwa oss att ännu ifrigare bedja för dem och bewisa dem kärlek och eftergifwenhet uti allt, som icke strider emot Guds wilja.

27 Och hwilken som icke bär sitt kors och följer efter mig, han kan icke wara min lärjunge. Mark. 8: 34. Luk. 9: 23.

Se Matt. 10: 38. Det är icke nog med att följa Kristus, såsom mycket folk följde honom utan att wara hans lärjungar; det är icke nog med att i yttre måtto synas wara en kristen, utan det är nödwändigt att födas på nytt, att försaka sig sjelf och taga korset uppå.

28 Ty hwilken af eder, som will bygga ett torn, sätter sig icke först ned och beräknar kostnaden, om han eger hwad som behöfwes till dess fullbordan,

29 på det att icke tilläfwentyrs, sedan han har lagt grundwalen och icke förmår fullända det, alla som se det begynna göra spe af honom

30 och säga: Denne man begynte bygga och förmådde icke fullända?

Den, som börjar att lyda nådens kallelse, men icke will fortfara, liknar just en sådan man som börjar en stor byggnad, hwilken han icke kan fullända. Att wara Jesu efterföljare är ljufligt, hans ok är lustigt, hans börda lätt, men tung för kött och blod. Det kostar allt hwad man har, det kostar den gamla menniskans död. Se Matt. 13: 44–46.

31 Eller hwilken konung, som går att i krig sammandrabba med en annan konung, sätter sig icke först ned och öfwerlägger, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot honom med tjugu tusen?

32 Annars, medan denne ännu är långt borta, sänder han budskap till honom och underhandlar om fred.

Den föregående liknelsen syftar på den inre kostnad, de inre försakelsen det kostar att följa Jesus, och denna liknelse syftar på de yttre strider mot werlden och allehanda frestelser, för hwilka man blifwer utsatt för Kristi skull. För att kunna öfwerwinna allt detta, är det nödwändigt, att menniskan emottager Herrens kraft och blifwer klädd i Andens wapenrustning. Ef. 6: 10. Eljest finner man sig snart ur stånd [ band III, 199 ]att möta fienden, och man ingår med Kristi rikes motståndare en skamlig förlikning, innan striden ens är börjad.

33 Sammalunda hwar och en af eder, som icke försakar allt hwad han eger, han kan icke wara min lärjunge.

Så förklarar Jesus sjelf dessa liknelser, och wisar, hwad som behöfwes till hans efterföljelse, se v. 26. ”För Guds dom kan ingen bestå, utan han försakar sin förmåga och söker nåd och beder om hjelp i Kristus.” L.

34 Saltet är godt; men om saltet mister sin sälta, hwarmed skall det återställas? Matt. 5: 13. Mark. 9: 50.

35 Det är tjenligt hwarken för jorden eller för gödselhögen; man kastar ut det. Den som har öron till att höra, han höre.

Se Matt. 5: 13. Likaså onyttigt, som saltet är, då det mister sin sälta, så onyttig är i det andeliga en menniska, som blott har Kristi namn, men icke Kristi Ande. Den som icke hafwer Kristi Ande, han hörer icke honom till. Rom. 8: 9. Sådana menniskor äro andeligen ofruktbara och för Kristi rike onyttiga.

15 Kapitlet.

Jesus framställer liknelsen om det förlorade fåret, om den borttappade penningen och om den förlorade sonen.

Och till honom kommo alla publikaner och syndare för att höra honom. Luk. 5: 29.

Publikaner och syndare kommo ofta till Jesus under det fariseer och skriftlärde och andra, som icke ansågo sig för syndare, höllo sig ifrån honom, eller kommo blott af nyfikenhet, eller för att fresta honom. Se Matt. 9: 10, 11.

2 Och fariseerna och de skriftlärde knorrade och sade: Denne mottager syndare och äter med dem.

Detta knorrande af fariseerna och de skriftlärde gaf anledning till följande härliga liknelser om Kristi rike och Guds rådslut med den fallna menniskan.

3 Då sade han till dem denna liknelse:

4 Hwilken är den man bland eder, som, om han har hundra får och har förlorat ett af dem, icke lemnar de nio och nittio i öknen och går efter det förlorade, till dess han finner det? Hes. 34: 11 f. Matt. 18: 12 f.

Kristus sjelf är den gode herden, som gaf sitt lif för fåren; alla trogna äro Kristi hjord, och så stor är hans kärlek, att han icke will förlora något enda af sina får, ehuru många han än hade qwar, utan om något af hans får skiljes ifrån hjorden och blifwer borta, så söker han det åter, till dess han finner det. Detta kan han göra utan att öfwergifwa de öfriga; men dessa ord höra till bildspråket i liknelsen, emedan en wanlig herde icke kan både wakta hjorden och gå att söka det borttappade: men Jesus kan det och gör det.

5 Och då han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje,

I stället för att wisa wrede mot det får, som gått wilse, lägger herden det på sina axlar och bär det till hjorden; det kan icke drifwas, ty det är uttröttadt, och han will skona det så mycket som möjligt. Så söker Jesus förwillade syndare, som irra omkring i syndens och werldens öken, och så många, som låta fatta sig af honom, dem bär han med trofast frälsarekärlek och förer dem på grönt bete och till lefwande wattenkällor.

6 och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina wänner och grannar och säger till dem: Glädjens med mig; ty jag har funnit mitt får, som war förloradt. 1 Petr. 2: 25.

7 Jag säger eder, att sammalunda warder glädje i himmelen öfwer en enda syndare, som bättrar sig, mer än öfwer nio och nittio rättfärdiga, som ingen bättring behöfwa.

Såsom en herde will dela sin glädje öfwer ett återfunnet får med sina wänner och grannar v. 6, så glädja sig änglarne i himmelen öfwer hwarje syndare, som blifwer frälst och salig genom Kristi kärlek. De nio och nittio fåren äro sådana rättfärdiga menniskor, som stå i nåden och icke behöfwa förnyad omwändelse. Herdens kärlek till dem är icke mindre, än till det, som blifwit borttappadt och återfunnet, men den uppenbaras kraftigare och tydligare, likasom en moder sköter ett sjukt barn med mycket större ömhet, än hon sköter de friska, ehuru moderskärleken är lika stor emot de friska barnen, som emot det sjuka. Härmed will Jesus wisa fariseerna och de skriftlärda, att om de warit rättfärdiga och ingen bättring behöft, såsom de trodde, så skulle de hafwa fröjdat sig, att publikaner och syndare kommo till Jesus, ty dessa borttappade får sökte han.

8 Eller hwilken är den qwinna, som, om hon har tio penningar och tappar bort en af dem, icke tänder upp ljus och sopar huset och söker granneligen, till dess hon finner honom?

I den föregående liknelsen har wår Frälsare wisat, huru stor hans herdekärlek är och huru han söker hwarje borttappadt får, hwarje bortkommen syndare; men i denna liknelsen wisar han, huru stor den kärlek och omsorg är, som han har utgjutit och nedlagt i sin församling. Med qwinnan menas här Kristi församling, se Uppb. 21: 2. Församlingen är hans redskap wid sökandet efter det förlorade. Penningarna betyda sådana syndare, hos hwilka icke är någon början till andeligt lif; de äro icke får af Kristi hjord, men de äro af högt wärde såsom dyrt [ band III, 200 ]återlöste med Kristi blod. Wi se häraf, huru kärleken måste wara beskaffad hos alla sanna medlemmar af Kristi kyrka, de söka ifrigt efter det, som är förloradt, och de fröjda sig, då det förlorade finnes. Då fariseerna och de skriftlärde icke wisade sådan glädje, så hade de icke kärleken, och dem fattades således hufwudsaken af det, som lagen bjuder.

9 Och när hon har funnit honom, kallar hon tillhopa sina wänner och grannar och säger: Glädjens med mig; ty jag har funnit den penning, hwilken jag hade tappat bort.

10 Sammalunda, säger jag eder, warder glädje inför Guds änglar öfwer en enda syndare, som bättrar sig.

Se v. 7.

11 Och han sade: En man hade twå söner,

12 och den yngre af dem sade till fadern: Fader, gif mig den del af egendomen, som tillkommer mig. Och han skiftade egodelarna mellan dem.

Gud har åt menniskorna utdelat både naturens och nådens gåfwor och krafter, åt hwar och en ett bestämdt mått, och efter deras medskapade fria wilja få de anwända dessa gåfwor och krafter, hwarwid somliga liksom utkräfwa dem af den himmelske Fadren. Detta göra de på det sätt, att de göra sig oberoende af Fadrens wilja och anwända gåfworna efter sitt eget godtycke. Så gjorde Judafolket, så gör kristenheten, så göra hedningarne. Andra deremot qwarblifwa i en wiss lydnad och erkänna sitt beroende af Fadrens wilja, så att de icke anse sig sjelfwa såsom egare, som kunna göra med egodelarne efter godtycke. Liknelsen syftar först på fariseerna, såsom den äldre sonen, och publikaner och syndare, såsom den yngre; widare på Judafolket såsom den äldre och hedningarne såsom den yngre, och slutligen i synnerhet på alla egenrättfärdiga såsom den äldre och botfärdiga såsom den yngre.

13 Och icke många dagar derefter lade den yngre sonen allt sitt tillhopa och for långt bort i främmande land, och der förskingrade han sin egendom genom ett öfwerdådigt lefwerne.

Detta bortfarande i främmande land betyder den obotfärdige syndarens skilsmessa från Gud. Det främmande landet är synden och werlden. Egodelarnes förskingrande betyder det förderf och den skada till kropp och själ, som genom synden åstadkommes.

14 Och sedan han hade förslösat allt, wardt stor hungersnöd i det landet, och han begynte lida brist.

Nu hade den förlorade sonen bortslösat hwad han egde, och en nöd uppstod, så att ingen wille eller kunde hjelpa honom. Snart är det för syndaren förbi med naturliga krafter och tillgångar, och så snart man ingenting har att gifwa, kan man af werlden ingenting få. Att werldens nöjen och rikedomar förslå ej att mätta en uthungrad själ.

15 Och han gick och gaf sig till en af inbyggarne i det landet, och han skickade honom ut på sina marker att sköta swin;

16 och han längtade efter att få fylla sin buk med de fruktskidor, som swinen åto, men ingen gaf honom.

Dessa fruktskidor woro frukten af det så kallade Johannisbrödträdet, en wanlig föda för kreatur och det fattigaste folket i österlanden. Att wakta swinen ansågs af Judarna för en i hög grad förnedrande tjenst. Så förnedras den menniska, som lefwer i synden; hon träder i Satans tjenst och anwändes till oren och förbjuden tjenst, och själen spisas med usel kost, lider hunger ändå, och blifwer till slut alldeles utan. Den tid kommer alltid förr eller senare, då själen icke kan hafwa någon glädje eller njutning af allt, hwad denna werlden har att bjuda, och ofta undandrages det, medan själen ännu kunde åtnjuta det. Hos werlden finnes aldrig medlidande med en hungrig själ; på sin höjd finnes medlidande med en hungrig och naken kropp.

17 Då besinnade han sig och sade: Huru många min faders legodrängar hafwa icke bröd i öfwerflöd, och jag förgås här af hunger!

Genom hungern och nöden, men icke genom någon barnslig kärlek, blef denne sonen förd till besinning. Men hungern och nöden woro ej werkade af honom sjelf, således icke heller besinningen. Så är det också Gud sjelf, som både börjar och fulländar menniskans omwändelse; det är han, som werkar hungern och nöden, i det han låter menniskan känna följderna, qwalen och faran af synden och af skilsmessan ifrån Herren.

18 Jag will stå upp och gå till min fader och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig;

19 jag är icke mer wärd att kallas din son. Låt mig wara såsom en af dina legodrängar.

I den bekännelse, som den förlorade sonen redan på förhand aflägger, wisar sig ånger, ödmjukhet och tillförsigt till fadren. Han will bekänna sin owärdighet; ty han wet sig wara owärdig att nu åter upptagas till barn. Med denna känsla af owärdighet är ännu förenadt ett lagiskt sinne, han ämnar bedja om att få blifwa såsom en af fadrens legodrängar; ty emedan han icke ännu hade blifwit upptagen till barn, så kan han icke hafwa rätt barnasinne och full barnaförtröstan, men dock will han begagna det tröstliga fadersnamnet.

20 Och han stod upp och gick till sin fader. Och då han ännu war långt ifrån, såg honom hans fader och warkunnade sig och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste honom ömt.

[ band III, 201 ]Detta är det rätta bättringsuppsåtet, som strax werkställes. Just då wisar det sig wara ett Herrens werk, när det med lydnad werkställes. Det är icke nog med en blott rörelse, besinning, känsla af ånger, eller ett godt uppsåt, som uppskjutes. Hade den förlorade sonen stannat qwar, der han war, så hade han förgåtts i sin nöd, fastän han kände ånger och smärta och åstundan efter hjelp. Det war således nödwändigt att han icke lät hindra sig af blygsel och fruktan, utan stod upp för att gå till fadren med hopp och tillförsigt, och deruti låg redan början till tro. Fadren såg sin förlorade son, medan han ännu war långt borta; så är den himmelske Fadren med hela sin faderskärlek den återkommande syndaren till mötes. Ja, detta wisar, att Gud har ögonen fästade på sina förlorade barn under deras irrfärder i synden, att han aldrig förlorar dem ur sigte, att han wäntar på deras bättring, att han anwänder alla behöfliga medel för att återföra dem till bättring, tro och barnaskap, och så skyndar fadren att sluta denne son i sin fadersfamn och helsa honom med faderskyssen, så att sonen icke fick tid att uttala den syndabekännelse, han ämnade aflägga, och ännu mindre hade sonen något tillfälle att med lydnad och ett bättre uppförande bewisa upprigtigheten af den sinnesändring, som hos honom skett. Detta måste wisa oss, att menniskans sinnesförändring ingalunda är grunden till att hon blir åter upptagen till Guds barn, då hon återwänder till honom, utan hon blifwer upptagen af idel nåd för Jesu skull, och fadrens kärlek war för den förlorade sonen samma faderskärlek, ännu innan sonen hade fattat bättringsuppsåtet. Fadren i himmelen har sändt sin enfödde Son till syndares frälsning, Fadren werkar med sin styrelse och med sin nåd den andeliga nöd och den hunger, hwaruti beslutet uppstår att till Fadren återwända, och drager syndarens hjerta med sin frälsande kärlek och den Helige Andes nåd.

21 Och sonen sade till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig, och jag är icke mer wärd att kallas din son.

Nu, sedan sonen fått erfara fadrens kärlek, kunde han rätt uttala sin ödmjuka bekännelse, nu kunde hon med barnakärlek kalla honom fader, nu kände han den rätta ångern och förödmjukelsen och sin owärdighet till barnaskapet, och det lagiska sinnet war nu borta. Nu tillade han icke de orden: låt mig wara såsom en af dina legodrängar, som han förut hade ämnat säga. Dessa ord skulle hafwa sårat och smärtat fadershjertat och hos sonen bewisat brist på barnsligt förtroende.

22 Då sade fadern till sina tjenare: Bären fram den yppersta klädningen och kläden honom deruti och sätten en ring på hans hand och skor på hans fötter

Den yppersta klädningen betyder trons rättfärdighet, salighetens kläder, Es. 61: 10, denna högtidsklädning, som Kristus med sin tillfyllestgörelse förwärfwat, se Fil. 3: 9. Upp. 3: 18. 7: 13—17. Ringen på handen betyder den Helige Andes insegel, den nya födelsen, barnaskap, barnarätt, barnaskapets ande, Andens gåfwa och Andens wittnesbörd, se Rom. 8: 16. 2 Kor. 1: 21, 22. Skorna betyda de nya krafter, som Gud gifwer att wandra i ett nytt lefwerne, och det beskydd, som menniskan på sin wandring behöfwer, se Ef. 6: 15, nåd till helgelse och förnyelse.

23 och hemten den gödda kalfwen och slagten honom, och låtom oss äta och göra oss glade;

24 ty denne min son war död och har fått lif igen, han war förlorad och är återfunnen. Och de begynte göra sig glade.

Den förlorade sonens återkomst förorsakar en glädjefest i fadrens hus, se v. 7. I det oomwända tillståndet är menniskan andeligen död, Ef. 2: 1. Denne son war andeligen död, så länge han war skild från fadren, men nu hade han återfått det sanna lifwet; synden dödar, men Herrens Ande gör lefwande. Den gödda kalfwen syftar på alla de nådesförmåner och den andeliga spis, som den pånyttfödda själen får åtnjuta, se Es. 25: 6. Upp. 3: 20.

25 Men hans äldre son war ute på marken, och när han kom nära huset, hörde han spel och dans

26 och kallade till sig en af tjenarne och frågade, hwad detta kunde wara.

27 Och han sade till honom: Din broder har kommit, och din fader har slagtat den gödda kalfwen, derföre att han har fått honom helbregda tillbaka.

28 Då wardt han wred och wille icke gå in. Då gick hans fader ut och bad honom.

Fastän denne äldre son icke war affallen på samma sätt, som den yngre, så hade han dock icke det rätta barnasinnet, den rätta lydnaden och den rätta kärleken. I stället för glädje öfwer brodrens återkomst waknade hos denne son afund och owilja öfwer faderns kärlek till den återkomne. Att fadern gick ut och bad honom, bewisar en outsäglig Guds nedlåtenhet och barmhertighet. Med denne äldre son åsyftar Kristus först de egenrättfärdiga fariseerna, som afundades, att Jesus så wänligt emottog publikaner och syndare, se v. 1. Matt. 9: 10. Äfwen till dessa egenrättfärdige sträckte sig Guds kallande nåd, de blefwo warnade och förmanade och bjudne att ingå i himmelriket, och detta budskap fördes till dem ofta af Jesus sjelf.

29 Men han swarade och sade till fadern: Se, jag har tjenat dig i så många år och har aldrig öfwerträdt ditt bud, och mig har du aldrig gifwit ett kid, att jag kunde göra mig glad med mina wänner;

Denne son talar om sin tjenst; så talar det lagiska sinnet. Han säger: jag har aldrig [ band III, 202 ]öfwerträdt ditt bud; så talar egenrättfärdigheten. Han trodde den yttre lydnaden war tillräcklig; han talar om lön eller wedergällning såsom en rättighet, som han af fadern hade kunnat wänta. Detta wisar det fariseiska, werkheliga sinnet, se Fil. 3: 6.

30 men sedan denne din son, som har förtärt dina egodelar med skökor, har kommit, har du för honom slagtat den gödda kalfwen.

Han säger icke: min broder. Fariseerna wille icke erkänna publikaner och syndare såsom lika berättigade med dem att ingå i Messias’ rike. Han utmålar den yngre broderns syndiga lefwerne såsom groft och wederstyggeligt. Huru kände han det? Han gissade. Men så gör icke den sanna kärleken. Så wågar dessutom denne äldre son att beskylla sin fader för en orättwis förkärlek till den yngre sonen. Allt detta wisar, att med denne son menas både fariseerna och alla sådana oomwända menniskor, som utwertes föra ett ärbart och dygdigt lefwerne och tro, att detta är tillräckligt till saligheten.

31 Då sade han till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt;

Fariseerna och de, som lefde på deras wis, ansågo sig uteslutande wara i besittning af Guds rike, och de hade warit och woro i full belittning af alla nådens inrättningar, som hörde till det gamla förbundet, såsom om de aldrig hade afwikit ifrån Herren. På detta sätt äro alla i den kristna kyrkan, som hafwa sådant tänkesätt, ändå i full besittning af kyrkans alla yttre förmåner.

32 men det war tillbörligt att glädjas och fröjdas, ty denne din broder war död och har fått lif igen, och han war förlorad och är återfunnen.

Emedan i himmelen är glädje öfwer en syndare, som bättrar sig, så hade fariseerna redan deraf kunnat weta, att då de knorrade mot publikaner och syndare, hade de icke det himmelska sinne, som råder hos en himmelsk arfwinge, en medlem i Guds rike. Ännu tydligare måste de se, att kärleken, som är lagens fullbordan, alldeles fattades dem, då de nu genom denna liknelsen fingo lära, huru den himmelske Fadren sjelf anser och emottager en förlorad son, som återkommer. Denne äldre son behöfwer ännu en stor förändring, en ny födelse för att komma i besittning af det rätta barnaskapet och blifwa delaktig af de heligas arfwedel i ljuset. Kristus lärer fariseerna med dessa ord, huru de hade bort glädja sig, då de sågo publikaner och syndare komma för att höra honom. Så länge du icke kan glädja dig öfwer en upprigtig omwändelse hos dina medmenniskor, så är du sjelf andeligen död. Antingen du hörer till den klass af syndare, som menas med den yngre sonen, eller till den klass, som menas med den äldre, så behöfwer du syndernas förlåtelse, rättfärdighetens kläder, andens pant och skor på fötterna för att kunna wandra evangelium wärdigt och sedan ingå i härligheten. Derföre skynda till Fadren, ty nu är nådens tid, nu är frälsningens dag! 2 Kor. 6: 2.

16 Kapitlet.

Jesus framställer liknelsen om den otrogne förwaltaren och om den rike mannen och Lasarus.

Men han sade ock till sina lärjungar: Det war en rik man, som hade en förwaltare, och denne blef angifwen för honom såsom förskingrande hans egodelar.

I föregående kapitel har wår Frälsare framstält de lärorika liknelserna för att wisa fariseerna och de skriftlärde och alla egenrättfärdiga, huru falsk deras rättfärdighetslära war och huru grundlöst deras salighetshopp; och tillika har han wisat den enda rätta wägen till rättfärdighet, lif och salighet. Men nu framställer han strax derefter till sina lärjungar, i synnerhet de publikaner och syndare, som woro komne för att höra honom, kap. 15: 1, en liknelse, som skall särskildt lända dem till lärdom och warning. Den rike mannen i denna liknelsen betyder Gud, som har anförtrott wissa gåfwor åt alla menniskor, så att de alla kunna kallas hans förwaltare. Alla gåfwor och krafter, som menniskan har, äro gifna af Gud för att anwändas efter hans wilja. Ordet förskingra är detsamma, som brukas om den förlorade sonen, kap. 15: 13. Med egodelar menas icke blott timlig förmögenhet, utan alla gåfwor och krafter, som Gud förlänat oss. Ware sig dessa gåfwor äro större eller mindre, måste wi aflägga räkenskap för dem, antingen detta genom nåden sker i sann bättring, och då frälsas själen; eller det sker i domen, och då är man förlorad!

2 Då kallade han honom till sig och sade till honom: Hwad är detta, som jag hör om dig? Gör räkenskap för din förwaltning; ty du kan icke längre wara förwaltare.

I wäckelsen säger Gud till menniskan: gör räkenskap, ty hon är ännu under lagen och är räkenskap skyldig. Flyr hon då till nåden, såsom den förlorade sonen, så blir hon frälst. Men ingår hon i ewigheten med ett oomwändt sinne, så måste hon der aflägga räkenskap, men kan det icke; lagen fördömer henne, och nåden har hon icke sökt. Alla anförtrodda egodelar, pund och gåfwor tagas då ifrån henne.

3 Och förwaltaren sade för sig sjelf: Hwad skall jag göra? Ty min herre tager från mig förwaltningen. Gräfwa orkar jag icke, tigga blyges jag.

Hwad skall jag göra? är den stora fråga, som uppstår, då menniskan får ett styng i sitt hjerta och måste tänka på räkenskapen, Ap. G. 2: 37. Söker hon swar derpå i evangelium och tror på Kristus, så blifwer hon frälst. Men swarar hon på sin fråga efter eget förnuft och söker att hjelpa sig sjelf, såsom denne förwaltaren, så [ band III, 203 ]blifwer hon ewigt hjelplös. Denne förwaltare orkade icke gräfwa och blygdes att tigga; så göra många i andelig mening, de finna, att det är omöjligt att med arbete under lagen uppfylla alla dess fordringar, och de blygas att tigga om nåd. Hellre förfalska de Guds ord och salighetswägen med sina egna inbillningar och uträkningar, såsom förwaltaren lät förfalska skuldebrefwen och förfalskade sin herres räkenskapsböcker. Alla försök att förblinda, att muta eller förqwäfwa samwetet och att göra orätt tillämpning af Guds ord, äro sådana förfalskningar. Akta dig för förfalskningsbrott!

4 Jag wet hwad jag skall göra, att, när jag warder satt ifrån förwaltningen, de må upptaga mig i sina hus.

5 Och han kallade till sig hwar och en af sin herres gäldenärer och sade till den förste: Huru mycket är du skyldig min herre?

6 Och han sade: Hundra bat[3] olja. Då sade han till honom: Tag ditt skuldebref och sätt dig strax ned och skrif femtio.

7 Sedan sade han till en annan: Och du, huru mycket är du skyldig? Och han sade: Hundra korer[4] hwete. Och han sade till honom: Tag ditt skuldebref och skrif åttatio.

8 Och husbonden prisade den orättfärdige förwaltaren, att han handlade klokt. Ty denna werldens barn äro wisare än ljusets barn i förhållande till sitt slägte.

Husbonden prisade icke sin förwaltares otrohet och bedrägeri, utan blott hans kloka utwäg. Ofta berömmes fintlighet och list framför rättwisa och trohet. Måhända war bedrägeriet så fint och wäl utfördt, att husbonden saknade medel att bewisa det, så att förwaltaren blef entledigad med ett godt loford, fastän husbonden i allmänhet wisste, att han war en bedragare. Den otrogne förwaltaren handlade klokt på werldens wis, han tänkte på framtiden och sökte utwäg att betrygga sig, fastän med olofliga medel. På detta sätt äro denna werldens barn klokare än ljusets barn, de anwända ofta att sin fintlighet och skarpsinnighet för att winna sina ändamål, utan att fråga efter, om de medel, som de dertill anwända, äro rättmätiga eller icke. Detta kunna icke ljusets barn! de måste framför allt fråga, om de medel, de tänka anwända, äro af Gud tillåtna eller icke, och derigenom hindras de från att anwända alla sådana medel, som den orättfärdige förwaltaren begagnade. I förhållande till sitt slägte, eller efter sin art, dermed syftas på den ormnatur och den list, hwarmed de onde söka att hjelpa sig och äfwen räcka hwarandra handen till orättfärdighet, såsom förwaltaren och gäldenärerna.

9 Och jag säger eder: Gören eder wänner medelst orättfärdighetens Mamon[5], på det att, när den tagit slut, de må mottaga eder i de ewiga hyddorna. Matt. 19: 21. Luk. 18: 22. 1 Tim. 6: 17 f.

Här gör wår Frälsare sjelf tillämpningen af den föregående liknelsen. Af denna liknelse skola wi således ingalunda lära orättwisa och bedrägeri, utan wishet i anwändandet af allt det, som Gud har förlänat oss. De publikaner och syndare, till hwilka Jesus talade, hade wisserligen en i wanlig mening orätt förwärfwad Mamon eller rikedom, som de nu blefwo uppmanade att anwända så, att den kunde blifwa till rätt nytta både för dem och andra. Men hwar och en menniska är af naturen en orättfärdig förwaltare. Så länge man icke tänker derpå, att allt hwad man har är Herrens, utan anser det såsom sitt eget och brukar det efter eget godtycke, så har man en orättfärdighetens Mamon; det man har är då liksom stulet ifrån Herren i himmelen. Kristus uppmanar oss således att gifwa allt tillbaka åt Herren sjelf, på det sätt, att man först rätt erkänner, att det är hans, och sedan blifwer rätt willig att efter hans wilja anwända alla gåfwor och krafter, som han gifwer. Då länder det också till wårt bästa för den stora framtiden, ewigheten. Icke så, som skulle man med arbete eller wälgörenhet o. s. w. kunna förwärfwa saligheten; ty saligheten beror allena derpå, att själen blir rättfärdiggjord genom tron på Kristus; utan wi uppmanas till detta anwändande med den förutsättning, att det måste ske i tron och såsom en trons frukt. Det, som menniskan så gör i tron för Kristi skull, förklaras och anses af Herren Jesus såsom wore det gjordt åt honom sjelf, se Ords. 19: 17 och Matt. 25: 35–40. Wälgörenhet mot fattiga af kärlek till Kristus är således en utwäg, hwarigenom de owissa timliga egodelarne kunna förwandlas till oförgängliga skatter. Mottagandet i de ewiga hyddorna sker då, när Herren Jesus till alla, som åtlydt denna förmaning, säger: kommen, I min Faders wälsignade, och tagen i besittning det rike, som eder är tillredt från werldens grundläggning o. s. w. Matt. 25: 34. I wår Frälsares liknelse och förmaning ligger ingalunda någon tillåtelse att förwärfwa en orättfärdighetens Mamon; ty just för sin otrohet blef den otrogne förwaltaren afsatt och förkastad, utan wi hafwa genom wår syndiga natur förwärfwat oss en orättfärdighetens Mamon, som wi skola skilja oss wid. Äfwen den fattigaste, som förslösar sin nådetid och sina kropps- och själskrafter, är en otrogen förwaltare; han försummar nådemedlen och förspiller de ewiga egodelarna; han förderfwar sin själ, som är Jesu egendom, och han är en tjuf i Guds stora hushållning. Dessutom är att märka, att ordet orättfärdighetens Mamon kan betyda opålitlighetens Mamon, emedan den är bedräglig och ofta blifwer orsak till obotfärdighet, fängslar hjertat, bedrager själen och lemnar henne hjelplös i dödsstunden och stundom förr. I motsats mot de owissa och bedrägliga nämnas de sannskyldiga, de ewiga och oförgängliga egodelarna, v. 11, som de trogna få taga i [ band III, 204 ]besittning, just då de behöfwa, då de skiljas från denna werlden, och äfwen kroppens jordiska tälthus nedbrytes, 2 Kor. 5: 1.

10 Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i mycket, och den som är orättfärdig i det minsta, han är ock orättfärdig i mycket. Luk. 19: 17. Matt. 6: 24.

Genom dessa ord will nu Kristus förebygga allt missbruk af denna liknelse, wi få icke tänka, att någonting är så ringa, att det är likgiltigt, antingen wi deruti göra efter Guds wilja såsom trogne förwaltare eller icke, utan Herren fordrar trohet så wäl i det minsta, som i det mer är. Ingen kan wara trogen uti det mer är, om han icke är trogen i det minsta, och just igenom trohet uti det timliga, skola de trogna beredas att emottaga och rätt anwända ewighetens stora oförgängliga håfwor; de skola der regera med Kristus, men här skola de wara trogne tjenare; i synnerhet i det andeliga, men också i det lekamliga, ty all otrohet är synd.

11 Hafwen I nu icke warit trogne i den orättfärdige Mamon, hwem skall då betro eder det sannskyldiga goda?

Äfwen den största timliga rikedom är ringa emot de oförgängliga egodelarne; de jordiska egodelarne kunna äfwen derföre kallas en orättfärdig Mamon, emedan de egas af orättfärdiga oftare än af rättfärdiga, och äro till större delen i sådana händer, som anwända dem illa och till ewig skada för sig sjelfwa och andra.

12 Och hafwen I icke warit trogne i en annans, hwem skall då gifwa eder det som är edert?

En annans kallas allt det, som Gud har anförtrott oss, ty det är hans och icke wårt eget. Det som menniskan här på jorden eger, har hon blott såsom ett lån, och det tillhör icke hennes egentliga wäsende. Blott det som menniskan i sitt inre är och hwad han i anden eger, det är hennes sanna egendom. Sanningens kunskap, trons rättfärdighet, det nya lifwet i Kristus, barnaskapets ande, äro de högsta tillhörigheter, som här i tiden kunna gifwas, och derpå följer i uppståndelsen den ewiga härligheten, och en owansklig krona, som de trogna få helt och hållet till ewig besinning; detta allt blifwer helt och hållet deras och skall aldrig tagas ifrån dem.

13 Ingen tjenare kan tjena twå herrar; ty antingen skall han hata den ene och älska den andre, eller skall han hålla sig till den ene och förakta den andre. I kunnen icke tjena Gud och Mamon.

Så länge menniskan icke kommit till nytt lif i Kristus, har hon icke den sanna friheten och den sanna magten; hon kan icke råda öfwer synden, utan hon är syndens träl; hon är werldens och Mamons tjenare; hon hafwer icke sig sjelf och sina egodelar, utan de hafwa henne: Mamon tjenar icke menniskan, utan menniskan tjenar Mamon. Hon kan icke blifwa en trogen förwaltare i Herrens tjenst, förr än hon blir frigjord från werldskärleken och syndens och Mamons tjenst genom tro på Kristus. Sedan detta skett, tjenar hon Gud med trohet i barnslig kärlek och tjenar icke längre werlden, utan werlden och Mamon måste tjena henne. Hwad som är henne anförtrodt anwändes efter Guds wilja, och hwad werlden gör och hwad som sker måste tjena till det bästa, efter Guds löfte och under hans styrelse. Rom. 8: 28.

14 Och allt detta hörde ock fariseerna, som woro girige, och de gjorde spe af honom.

Fariseerna, som hade ett sken af gudaktighet, men woro dock fulla af girighet och werldskärlek, menade, att de wäl kunde förena gudstjenst och mamonstjenst, och de fleste, som kallas kristna, mena detsamma, och mer eller mindre öppet göra de spe af Jesu ord, som uttryckligen säger oss, att gudstjenst och mamonstjenst icke kunna förenas. Älsken icke werlden, icke heller de ting, som äro i werlden. Om någon älskar werlden, i honom är icke Fadrens kärlek. 1 Joh. 2: 15.

15 Och han sade till dem: I ären de som gören eder sjelfwa rättfärdige inför menniskorna; men Gud känner edra hjertan, ty det som bland menniskor är högt är en styggelse inför Gud. 1 Sam. 16: 7. Ps. 7: 10.

Det som bland menniskor är högt, och således äfwen edert skrymteri, det är en styggelse inför Gud, som ser till hjertat. 2 Kor. 10: 9. 1 Sam. 16: 7. 1 Petr. 5: 5.

16 Lagen och profeterna woro intill Johannes. Från den tiden warder Guds rike förkunnadt genom evangelium, och hwar man gör wåld på det. Matt. 11: 12 f.

Fariseerne och de skriftlärde inbillade sig, att de kände och höllo lagen, men nu wisar wår Frälsare, att de icke blott föraktade hans ord och evangelium, utan också lagen. Just för lagiska menniskor är en rätt predikan af lagen odräglig. Evangelium förkunnades, och himmelriket war nu nära; men dess motståndare gjorde wåld på det. De sökte wåldsamt att hindra det, och med wåld afhöllo de så många de kunde ifrån att ingå deruti, men å andra sidan gjorde många publikaner och syndare wåld på det förkunnade himmelriket, i det de trängde in deruti genom den magt, som Herren skänkte dem; de gjorde wåld på himmelriket genom nådens magt, som de i tron anammade. Sålunda gjorde hwar man wåld på himmelriket, men på mycket olika sätt. Se Matt. 11: 12, 13.

17 Men lättare är, att himmel och jord förgås, än att en prick af lagen faller. Matt. 5: 18. Luk. 21: 33.

Härmed förklarar Kristus åter, att han ingalunda war kommen till att upplossa, utan till att fullborda lagen. Matt. 5: 17.

18 Hwar och en som skiljer sin hustru från sig och gifter sig med en annan, [ band III, 205 ]han gör hor, och hwar och en som gifter sig med en som är skild från sin man, han gör hor. Mark. 5: 32. 2 Kor. 7: 10.

Just med hänwisning till detta särskilda bud i lagen slog Kristus dessa lagiska egenrättfärdiga menniskors hjertan och samweten; det war en hänwisning till deras egna samwetens domstol, inför hwilken de måste känna sig brottsliga, just emot den lag, som de inbillade sig hålla. Så snart lagen rätt förstås, måste hwarje menniska efter lagen finna sig wara en förtappad och fördömd syndare. Lagen predikar icke annat än fördömelse, 2 Kor. 3: 9. Gal. 3: 10, på det att hwar mun må tillstoppas, och all werlden wara brottslig för Gud, Rom. 3: 19. Lättsinniga äktenskapsskillnader och alla slags otuktssynder woro också wanliga öfwerträdelser bland dessa skrymtare, se Matt. 5: 31.

19 Det war en rik man, som klädde sig i purpur och kostbart linne och lefde hwar dag i glädje och prakt.

Det lägges honom intet annat till last, än sorglös lefnadsnjutning och likgiltighet för de fattiga. Fariseerna och de skriftlärde hade förhärdat sig emot förmaningen i föregående liknelse. Nu går wår Frälsare widare i sin warning för att wisa dem, hwilken fördömelse det medförer att förakta lagen och profeterna och att missbruka de timliga egodelarne. De skulle deraf lära, hwad de hade att wänta. Den rike är här en bild af fariseerna och af alla, som i tänkesätt och lefwerne likna dem. Det står icke, att detta är en liknelse; måhända woro både denne rike och Lasarus twå personer, som woro bekanta för de åhörare, hwilka då woro samlade omkring Herren Jesus.

20 Och det war en fattig, wid namn Lasarus, som låg för hans dörr, full med sår

Låg, egentligen: hade blifwit lagd. Namnet Lasarus är detsamma som det ebreiska Eleazar och betyder: Gud hjelp! Det war wanligt i österlanden, att sådana fattiga sjuka menniskor lades i portgångarne till de rikas hus. De fingo ligga der och blefwo försörjde på torftigt sätt. Sådana rika, som tillika woro skenheliga, hade således en lefwande tafla af deras wälgörenhet utbredd för allas ögon, som gingo ut och in genom deras husdörr.

21 och längtande efter att mättas med de smulor, som föllo ifrån den rikes bord. Men till och med hundarna kommo och slickade hans sår.

Det står icke, att dessa smulor nekades honom; han sitt lifsuppehelle, men de orden: men till och med hundarna innebära, att till hans skötsel och för hans sår gjordes ingenting; de förbundos ej; de woro öppna, så att hundarne slickade dem, och detta war den enda lindring, han fick erfara.

22 Så hände det, att den fattige dog och wardt förd af änglarne i Abrahams sköte. Och äfwen den rike dog och wardt begrafwen.

Abrahams sköte, ett uttryck som innebär förtrolig gemenskap med de trognas fader, war för Judarne på Kristi tid en bild af de fromma israeliternas salighet efter döden. Änglarne emottogo denna fromma, trogna själ och förde henne i Abrahams sköte. Wi kunna häraf sluta, att dessa tjensteandar, af Gud utsände till tjenst för deras skull, som skola ärfwa frälsning, Ebr. 1: 14, på samma sätt tjena alla trogna själar wid den dyra sista färden. Den rikes själ blef ej af änglar ledsagad, blott den ståtliga begrafningen betecknade hans flyttning från tiden till ewigheten. Märk: Lasarus nämnes wid namn, ty hans namn war skrifwet i lifwets bok. Den rike nämnes ej wid namn, ty han war blott skrifwen på jorden, Jer. 17: 13, och hans namn war i ewigheten förloradt. De ewigt förtappade hafwa inga namn. Se Ps. 49: 21.

23 Och i dödsriket upplyfte han sina ögon, der han låg i plågor, och fick se Abraham långt ifrån och Lasarus i hans sköte,

Ordet dödsriket betecknar här icke den brinnande sjön, i hwilken de förtappade blifwa kastade på den yttersta dagen, utan ett pinorum, i hwilket de förtappade besinna sig mellan döden och domen, se Upp. 20: 13. Abraham och Lasarus woro ännu icke i den fulländade härligheten, i hwilken de trogna skola komma efter uppståndelsen, utan i paradiset; men emellan paradiset och pinorummet war ett stort swalg, v. 26.

24 och han ropade och sade: Fader Abraham, warkunna dig öfwer mig och sänd Lasarus, att han må doppa det yttersta af sitt finger i watten och swalka min tunga, ty jag pinas i denna låga. Es. 66: 24. Mark. 9: 44.

Måhända war detta den första bön, som den rike mannen någonsin hade bedit; han wände sig till en menniska, han kände icke Gud, hans pina war stor i lågan, och han kunde ej blifwa bönhörd. Märkwärdigt är, att han just beder, att Lasarus skulle blifwa sänd för att lindra hans qwal. Han wet hwad han menar; han tänker på de smulor, han gifwit åt Lasarus, och tycker, att de wäl kunna wara wärde en wattendroppe. Wi upptäcka här den grund, hwarpå han hade byggt sitt hopp om salighet; det war blott hans egen rättfärdighet, hans wälgörenhet, hans goda gerningar, som dock bestodo blott af de smulor, som föllo af hans bord. Han finner sig nu förskräckligt bedragen, men will ändå göra sin räkning gällande. I det han kallar Abraham fader, will han blifwa hulpen såsom Abrahams son, och i det han nämner Lasarus, will han att de smulor, han gifwit, skola wedergällas!

25 Men Abraham sade: Min son, kom ihåg, att du fick ut ditt goda medan du lefde, och Lasarus sammaledes det onda; men nu har han här hugnad, och du pinas.

[ band III, 206 ]Abraham kallar honom son, men wisar honom, att hon i lifwet på jorden anwändt alla de stora gåfworna så, att han i ewigheten hade intet att wänta. Den lilla wälgerning han bewisat Lasarus, war betalad genom de goda dagar, de stora rikedomar, han hade åtnjutit, och räkningen war betald, han hade fått sitt goda. Lasarus war icke salig derföre, att han hade lidit ondt, utan emedan han hade trott på Herren med den sanna tron, så att han war ett Abrahams barn efter löftet. Och den rike mannen led pina, icke för sin rikedoms skull, utan för sin otros skull, och derföre att han hade warit en otrogen förwaltare i anwändandet af allt det goda, som warit honom anförtrodt.

26 Och utom allt detta är mellan oss och eder ett stort swalg befäst, på det att de som wilja gå öfwer härifrån till eder icke må kunna det, icke heller de som äro der må kunna komma öfwer till oss.

Afståndet mellan de saliga och de fördömda är så stort, att ingen öfwergång är möjlig från det ena stället till det andra.

27 Och han sade: Jag beder dig då, fader, att du sänder honom till min faders hus,

28 ty jag har fem bröder, att han må förmana dem, att icke äfwen de må komma till detta pinorum.

Orsaken, hwarföre den rike mannen war angelägen, att hans fem bröder skulle räddas, är är icke uttalad. Måhända war en gnista af slägtkärlek ännu hos honom för handen, men troligtwis war det enda skälet till hans önskan den farhåga, att genom dem skulle hans fördömelse blifwa ännu swårare, emedan han wäl wisste, huru mycket han bidragit att föra dem in på otrons, syndens och fördömelsens wäg, och att de derföre skulle föröka hans pina i ewigheten.

29 Abraham sade till honom: De hafwa Moses och profeterna; må de höra dem. Joh. 5: 3945.

Så wisar oss äfwen Abraham, att Moses och profeterna genom Guds Andes nåd woro en tillräcklig wägledning till saligheten. Ännu mera är således hela Guds ord, som nu består icke blott af det gamla, utan äfwen af det nya testamentet, ett tillräckligt ljus och fullständig wägledning till lif och salighet.

30 Och han sade: Nej, fader Abraham, men om någon från de döda kommer till dem, skola de bättra sig.

Ännu i pinorummet är hos den rike mannen samma otro och motsägelse qwar, som han hyste, medan han lefde. Han har intet förtroende till Guds ord, han motsäger sjelfwe Abraham med ett groft nej. I detta nej se wi den djupaste grunden till hans fördömelse. Hans lif på jorden hade warit ett beständigt nej emot lagen och profeterna, och samma 'nej genljuder nu i det mörka pinorummet. Ett sådant nej emot Herrens ord, detta otrons nej, är det just, som är orsaken till alla de menniskors ewiga olycka, hwilka blifwa förtappade. Att han trodde det skulle hjelpa hans fem bröder, om Lasarus kom till dem, war ett groft sjelfbedrägeri. De skulle hafwa förklarat en sådan syn för en synwilla, för en inbillning eller för ett spöke. Men märkom wäl, hwilken dom den fördömda själen fäller öfwer sig sjelf! Han talar om bättring! Så mycket wisste han, att detta war nödwändigt. Hör här, du obotfärdige! en botpredikan från pinorummet, från en förlorad själ, som sjelf erfar hwad det will säga att wara fördömd. Här är från pinorummet en predikan om bättringens nödwändighet!

31 Men han sade till honom: Höra de icke Moses och profeterna, så skola de icke heller tro, om någon uppstode från de döda.

Att icke något underwerk, icke heller en död menniskas uppwäckelse kan förmå de obotfärdiga till bättring är ganska klart deraf, att de flesta menniskor som sågo Jesu underwerk, icke blefwo omwände, utan förhärdade sig. Joh. 11: 46–53; 12: 9, 10. Jesus är uppstånden och wittnar fortfarande genom ordet och sin Andes nåd, men de obotfärdige tro honom icke.

17 Kapitlet.

Jesus lärer om försonlighet, om trons kraft och gerningarnas ringhet, botar tio spetelske män och talar om sin tillkommelse.

Och han sade till sina lärjungar: Det är omöjligt, att icke förförelser skola komma; men we den, genom hwilken de komma! Matt. 18: 6 f. Mark. 9: 42.

Fariseerna gjorde spe af Kristus och hans tal, och detta gaf anledning till den warning emot förförelser, som här läses. Så stort är förderfwet hos menniskorna, att det är omöjligt att förförelser icke skulle komma. Men olycklig den, som lägger förförelser eller hinder och stötestenar i wägen för dem, hwilka eljest wille ingå i himmelriket.

2 Honom är det bättre, att en qwarnsten lägges om hans hals och han kastas i hafwet, än att han förför ett enda af dessa små.

Se Matt. 18: 6, 7.

3 Wakten eder. Men om din broder syndar, så tillrättawisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. 3 Mos. 19: 17. Matt. 18: 15, 21 f.

Sådan warning i kärleken och sådan förlåtelse äro nödwändiga, på det icke förförelse må åstadkommas (se Matt. 18: 8, 9) för andra eller för eder sjelfwa. Rom. 16: 17. 2 Petr. 3: 17.

4 Och om han sju gånger om dagen syndar mot dig och sju gånger kommer [ band III, 207 ]tillbaka till dig, sägande: jag ångrar mig, så skall du förlåta honom.

Se Matt. 18: 21, 22. Det ordet sju betyder här ofta, eller huru många gånger som helst. Se Ps. 12: 7.

5 Och apostlarne sade till Herren: Föröka wår tro.

Apostlarne kände, att de behöfde trons försökelse för att kunna öfwerwinna all förförelse och förlåta, om det wore än så ofta, hwar och en som bröte dem emot. Men just i en sådan bön till Herren Jesus winnes den rätta segerkraften; den seger, som har öfwerwunnit werlden, är wår tro. 1 Joh. 5: 4.

6 Då sade Herren: Om I haden tro såsom ett senapskorn, så saden I till detta mulbärsträd: ryck dig upp och plantera dig i hafwet, och det skulle lyda eder. Matt. 17: 20. Mark. 11: 23.

Denna försäkran om trons kraft, detta löfte af Jesu mun war just medlet att uppfylla deras bön och föröka deras tro. Wid ett annat tillfälle wisade Jesus för dem genom en annan liknelse, huru mägtig tron är. Matt. 17: 20. Mark. 11: 23. Tron fattar den allsmägtiges hand, och för honom är ingenting omöjligt.

7 Men hwilken af eder har en tjenare, som kör plogen eller waktar boskapen, och säger till honom, när han kommer in från marken: gå strax och sätt dig till bords?

8 Säger han icke hellre till honom: red till min måltid och omgjorda dig och tjena mig, medan jag äter och dricker, och sedan ät du och drick?

9 Icke tackar han wäl tjenaren, att han gjorde det som blef honom befaldt? Nej, menar jag.

10 Sammalunda ock I, när I hafwen gjort allt som har blifwit eder befaldt, så sägen: Wi äro onyttige tjenare; wi hafwa gjort hwad wi woro pligtige att göra.

Med denna liknelse will nu wår Frälsare wisa, att en sådan tro icke kan finnas utan i ett sådant hjerta som will helt och hållet tillhöra och tjena Gud, och aldrig tror sig kunna förtjena något eller hafwa något att fordra af honom. Tjenare woro på den tiden lifegna, så att de icke tjente för lön eller kunde genom ökadt arbete något förtjena, så är också menniskan i wida högre mening Guds tillhörighet och egendom och är pligtig att tjena honom med kropp och själ af alla krafter. Detta weta de trogna och emottaga af Herren det goda, de undfå, såsom af idel nåd. Denna liknelse wisar mycket tydligt, att menniskans rättfärdiggörelse inför Gud och det ewiga lifwets nådelön aldrig kan bero på menniskans werk och gerningar, ware sig före eller efter omwändelsen. Allt hwad hon före sin omwändelse gör, är af synd besmittadt, och hwad hon sedan gör i Herrens tjenst, dertill har hon både wiljan och kraften af honom; det ar således hans werk och nådegåfwor. Och om en trogen själ än så ifrigt tjenar Herren, så wet och känner hon dock alltid, att det är långt ifrån att wara ett rätt fullgörande af trons och kärlekens höga bud; hon wet sig wara en onyttig tjenare och lefwer och hwilar på nåden allena. All wår förtjenst är utelyckt. Men den lön, som omtalas kap. 12: 37, är just en nådelön, en lön, som trogna tjenare icke af Herren förtjena, utan som han sjelf för dem har förtjent och skänker dem af idel nåd. ”Här talar Kristus efter menniskosätt, platt enfaldeligen om utwertes gerningar, eljest kan ingen för Gud göra så mycket han pligtig är; ty Gud låter sig icke nöja med blotta gerningarne.” L.

11 Och det begaf sig, att när han gick till Jerusalem, tog han wägen mellan Samarien och Galileen.

Detta war nu Jesu sista resa till Jerusalem.

12 Och då han gick in i en by, mötte honom tio spetelske män, som stodo på afstånd,

Utanför byn woro desse spetelske, hwilka för sin orenhets skull icke fingo bo bland andra menniskor, se 3 Mos. 13: 45, 46.

13 och de upphofwo sin röst och sade: Jesus, Mästare, warkunna dig öfwer oss!

Spetelskan medförer heshet; men de ansträngde sig och ropade så högt de kunde. Du som känner dig plågad af syndens spetelska, ropa till Herren Jesus, om din böneröst är än så swag eller blott ett hwäsande, qwidande ljud utur djupet af din själ; han hörer dig dock.

14 Och när han såg dem, sade han till dem: Gån och wisen eder för presterna. Och det begaf sig, att under det de gingo, wordo de rene. 3 Mos. 14: 2 f. Luk. 5: 14.

I deras ropande låg början till tro; de blefwo bönhörde, men med Jesu löfte om bönhörelse förenades en pröfning, om de wille tro detta löfte och lyda hans ord. Med denna tro togo de emot den helbregdagörande kraften och blefwo rene i detsamma de wände sig och gingo efter Jesu befallning.

15 Men en af dem, när han såg, att han hade blifwit helbregda, kom han tillbaka och prisade Gud med hög röst

16 och föll på sitt ansigte för hans fötter, tackande honom. Och han war en Samarit.

Kanske war detta den ende Samariten bland de tio spetelske. Han hade säkert fruktat, att emedan han war en Samarit, skulle han icke få hjelp af den store profeten, som war en Israelit. Men då han blef helbregdagjord, war han så mycket mera tacksam, fastän Judarne påstodo, att hos en Samarit kunde hwarken finnas tacksamhet etter något annat godt, ej heller skulle [ band III, 208 ]Samariter hafwa någon del i Messias och hans Wälgerningar. Så har Jesus äfwen wid ett annat tillfälle wisat, att Samariter och hedningar kunna inkomma i himmelriket framför det obotfärdiga Judafolket, se kap. 10: 33.

17 Då swarade Jesus och sade: Blefwo icke tio gjorde rene? Hwar äro då de nio?

18 Har ingen funnits, som kommit igen för att prisa Gud, utom denne främling?

De andra emottogo wälgerningen, men prisade icke Gud genom sådan tacksamhet. Dermed bewisade de, att de blott för kroppen, men icke för själen hade emottagit helbregdagörelsen af Herren Jesus.

19 Och han sade till honom: Stå upp och gå. Din tro har hulpit dig.

Med detta ordet: din tro har hulpit dig, gaf Jesus honom den försäkran, att icke blott hans kropp war helad, utan också hans själ renad ifrån syndens spetelska. Så kan ofta en hjelp i lekamlig nöd föra till hjelp för själen i tron på Kristus.

20 Och då han wardt tillfrågad af fariseerna, när Guds rike skulle komma, swarade han dem och sade: Guds rike kommer icke så, att det med ögonen förnimmes;

Johannes Döparen förkunnade himmelriket, och Kristus sjelf ännu mera. Nu wille dessa fariseer weta, när detta rike skulle komma. Han swarade dem, att det icke skulle komma, såsom de trodde, på ett yttre förnimbart sätt, eller med yttre ståt och prakt och blifwa ett werldsligt rike.

21 icke heller skall man säga: se här, eller se der; ty se, Guds rike är inwertes i eder.

Guds rike är redan midt ibland eder, och inwertes hos dem, som tro. I Kristus sjelf war detta rike kommet, han sjelf är detta ewiga rikes grund och kärna, se Dan. 7. Es. 9. Joh. 1: 26. Detta rike måste menniskan emottaga i sitt hjerta och låta Kristus blifwa konung der. Det är ett osynligt rike, som de andeligen blinda icke kunna fatta.

22 Och han sade till lärjungarne: Dagar skola komma, då I skolen åstunda att få se en af Menniskosonens dagar, och I skolen icke få se den.

Så warnar Jesus äfwen sina lärjungar, emedan de också hade orätta föreställningar om Messias’ rike; äfwen de skulle till en del finna sin wäntan förgäfwes och komma i stor ångest och nöd. Detta skedde genom Jesu korsfästelse och död. Och derefter skulle de längta efter hans rikes upprättelse, utan att i början rätt förstå detta rikes beskaffenhet, Ap. G. 1: 6. Också blifwer en wäntetid full af ångest i den sista stora bedröfwelsen, innan han kommer, och många blifwa sömniga och somna, Matt. 25: 5, 6.

23 Och de skola säga till eder: se här, eller se der! Gån icke åstad och löpen icke efter. Matt. 24: 23. Mark. 13: 21. Luk. 21: 8.

Se Matt. 24: 23, 24. Denna warning gäller oss alla, att icke lyda sådana menniskors röster, som föregifwa att Kristus är ibland dem allena.

24 Ty såsom ljungelden ljungar och lyser från himmelens ena ände till den andra, så skall Menniskosonen wara på sin dag. Matt. 24: 27.

Om en sådan ljungeld kan ingen misstaga sig. Kristi andra tillkommelse sker hastigt och för de flesta owäntadt och blifwer allmänt synbar; men dessa ord äro tillika så beskaffade, att de äfwen innesluta den stora straffdomen öfwer Jerusalem och Judafolket.

25 Men först måste han mycket lida och förkastas af detta slägte. Luk. 9: 22. 18: 31. 24: 7, 26.

Såsom Jesus förkastades af Judafolket och korsfästes, då han först kom i werlden, så blifwer han ock före sin andra tillkommelse förkastad af den otrogna kristenheten.

26 Och såsom det skedde i Noas dagar, så skall det ock wara i Menniskosonens dagar. Matt. 24: 37 f. 1 Petr. 3: 20.

Se Matt. 24: 37. 1 Tess. 5: 1–3. 2 Petr. 3: 3, 4.

27 De åto, drucko, gifte sig och bortgiftes allt intill den dagen, då Noa gick in i arken och floden kom och förgjorde dem alla. 1 Mos. 6: 2. 7: 7.

Se Matt. 24: 38.

28 Sammalunda ock, såsom det skedde i Lots dagar: de åto, drucko, köpte, sålde, planterade, byggde; 1 Mos. 19: 14.

29 men på den dagen, då Lot gick ut från Sodom, regnade eld och swafwel från himmelen och förgjorde dem alla. 1 Mos. 19: 24. Jud. bref v. 7.

Både syndafloden och den förstörande eldsdomen öfwer Sodom woro förebilder af den dom öfwer werlden, som är att wänta. Se Jud. v. 7.

30 Likaså skall det wara på den dagen, då Menniskosonen warder uppenbar.

31 Den som på den dagen är på taket och har sitt bohag i huset, han stige icke ned för att hemta det; sammalunda ock den som är ute på marker, han wände icke tillbaka. Matt. 24: 17 f. Mark. 13: 15 f.

32 Kommen ihåg Lots hustru. 1 Mos. 19: 26.

Samma otro och syndasäkerhet, som härskade före floden och i Sodom, skall också blifwa rådande före Kristi andra tillkommelse, och ibland [ band III, 209 ]dessa många mägtiga motståndare äro de trogna få. Till alla, som wilja warda frälste, gäller Kristi warningsord: kommen ihåg Lots hustru. Hon höll på att undgå straffdomen, men hennes hjerta hängde fast wid det, hon hade lemnat bakom sig. Förwara din själ, och se icke tillbaka! Wänd icke med en saknande blick ditt hjerta tillbaka till synden och werlden.

33 Hwilken som söker att behålla sitt lif, han skall mista det; men hwilken som mister det, han skall rädda det. Luk. 9: 24. Joh. 12: 25.

Se Matt. 10: 39. Mark. 8: 35. Den, som mister det lekamliga lifwet för Kristi skull, har dock för själen ewinnerligt lif.

34 Jag säger eder: I den natten skola twå ligga i en säng; en skall upptagas och den andre lemnas qwar. Matt. 24: 40 f.

Detta ord wisar, att Jesu tal icke blott syftar på straffdomen öfwer Jerusalem, som icke skedde så owäntadt på en gång i en enda natt, utan att hans tal, i synnerhet i dessa sista verser, handlar om hans andra tillkommelse. Se Matt. 24: 40, 41. Orden i denna vers föranleddes af talet om Lot och hans hustru, v. 29—32. Då blifwa makar skilda, då skiljas de, som arbeta tillsamman, v. 35, 36, då kommer att wisa sig, hwilken andes barn hwar och en är.

35 Twå qwinnor skola mala tillhopa; en skall upptagas och den andra lemnas qwar.

36 Twå skola wara ute på marken; den ene skall upptagas och den andre lemnas qwar.

37 Då swarade de och sade till honom: Hwar då, Herre? Och han sade till dem: Der åteln är, dit skola örnarna församla sig. Matt. 24: 28.

Såsom örnarne samla sig till åteln, så komma straffdomarnas örnar dit, der andelig död och förruttnelse tagit öfwerhand. Så som straffdomen öfwer Jerusalem, då syndamåttet war fullt. Så har det sedan gått med många andra folk; men i egentlig mening skall detta fullbordas, då den stora straffdomen kommer, som omtalas i 2 Petr. 3: 10.

18 Kapitlet.

Jesus framställer liknelsen om domaren och den fattiga enkan, om fariseen och publikanen, wälsignar barnen, underwisar den rike ynglingen om lifwets wäg och lärjungarne om den rätta försakelsens lön, förkunnar sitt lidande, gifwer synen åt en blind.

Och han sade dem ock en liknelse om huru de alltid borde bedja och icke förtröttas, Luk. 11: 5 f. Rom. 12: 12. Ef. 6: 18. Kol. 4: 2. 1 Tess. 5: 17.

Att alltid bedja, att bedja utan återwändo, 1 Tess. 5: 17, är att lefwa trons lif i Kristus, så att själen är i en oupphörlig lifsgemenskap med Gud. Då har hon bönens ande och drages till ett inre umgänge med Gud, äfwen då detta icke uttryckes med tydliga tankar eller med ord. Den, som lefwer i Kristus, är just genom detta lif alltid bedjande. Detta lif är ett bönelif. Men genom denna liknelse uppmanas de trogne äfwen att rätt ofta med suckande, bedjande, ropande framträda för sin himmelske Fader. Det ordet förtröttas betyder på grundspråket också att blifwa modlös; om bönhörelsen dröjer, må de icke förlora modet och tänka, att deras ropande är förgäfwes.

2 sägande: I en stad war en domare, som icke fruktade Gud och icke hade försyn för någon menniska.

3 Och en enka war i den staden, och hon kom till honom och sade: Skaffa mig rätt af min wederdeloman.

4 Och han wille icke till en tid. Men derefter sade han för sig sjelf: Om jag ock icke fruktar Gud och icke har försyn för någon menniska,

5 will jag dock, emedan denna enka gör mig beswär, skaffa henne rätt, att hon icke till slut kommer och öfwerfaller mig.

Till slut, kan ock betyda: oupphörligt.

6 Och Herren sade: Hören hwad den orättfärdige domaren säger.

Den orättfärdige domaren, grt.: orättfärdighetens domare.

7 Skall då icke Gud skaffa rätt åt sina utkorade, som ropa till honom dag och natt, och wisar han icke långmodighet mot dem? Upp. 6: 10.

Då nu denne domaren, som hwarken war rättfärdig eller barmhertig, blott för att befria sig ifrån det ihärdiga ropet af den nödstälda enkan, hwilket förekom honom beswärligt, afgjorde hennes sak och skaffade henne rätt, huru mycket mera skall Herren Gud, den rättfärdige och barmhertige, höra sina utkorades bönerop och skaffa dem rätt emot werlden och dess furste. Wisar han icke långmodighet mot dem? torde kanske hellre böra öfwersättas: Är han långmodig mot dem? d. ä. dröjer han wäl med hjelpen? Han bönhörer icke af otålighet, såsom den orättfärdige domaren, utan han bönhörer af rättfärdighet och barmhertighet och dröjer icke. Es. 65: 24. I många fall dröjer dock den uppenbara bönhörelsen, se Upp. 6: 10.

8 Jag säger eder, att han snarligen skall skaffa dem rätt. Dock, när Menniskosonen kommer, månne han skall finna tro på jorden? 1 Tim. 4: 1. 2 Tim. 3: 1 f.

Snarligen, och innan kort tid, se Upp. 1: 1. I Guds regering går allting fort och i fullkomlig ordning, så att aldrig ett ögonblick försummas. Han bönhörer snarligen, fastän menniskor ofta tycka, att det sker långsamt eller att [ band III, 210 ]ingen bönhörelse sker. Inför honom står hwarenda bön i ett innerligt sammanhang med hela himmelrikets utweckling och fulländning, och derföre måste bönhörelsen komma på sitt rätta ställe; ty eljest skulle den icke passa till det stora hela. Hwarenda trogen bön kan liknas wid en tråd i en underbar wäfnad, den bedjande lemnar tråden, men förmår ej att infläta den på sitt rätta ställe. — Månne han skall finna tro på jorden? Ja! men de trogna skola wara få, se kap. 17: 10.

9 Och han sade äfwen till somliga, som förtröstade på sig sjelfwa, att de woro rättfärdiga, och som föraktade andra, denna liknelse:

10 Twå män gingo upp i templet för att bedja, den ene en farisé och den andre en publikan.

I förgården till templet, som låg på ett berg, församlade sig twå till tre gånger om dagen sådane Israeliter, som woro fromma eller wille synas wara det; der förrättade de sin bön med ansigtet wändt till det allraheligaste.

11 Fariseen stod och bad så för sig sjelf: Jag tackar dig, Gud, att jag icke år såsom andra menniskor, röfware, orättfärdige, horkarlar eller ock såsom denne publikan. Upp. 3: 17.

12 Jag fastar twå gånger i weckan; jag gifwer tionde af allt hwad jag förwärfwar.

Det ordet för sig sjelf, v. 11, är märkwärdigt och skall wisa oss, att det war han sjelf, som gjorde sin bön, och att det icke war den Helige Ande, som lärde honom bedja. Han talade med sig sjelf och icke med Gud. Hwad han gjorde skalle wara bön, men han bad ej om någonting; ty han tyckte sig wara rik, hafwa öfwerflöd och behöfwa intet; han stödde sig på sin egen rättfärdighet och, i det han låtsar tacka Gud, framhåller han sig såsom bättre än andra menniskor och gifwer sig sjelf äran; ty han talar just om, att han gjorde mer än det, som i lagen war befaldt, v. 12. Jfr Matt. 23: 33. På sitt hjertas beskaffenhet tänkte fariseen icke, och den rätta meningen af Guds lag war för honom förborgad. Han talar blott om gerningar, men huru långt är han ifrån en sådan syndares förödmjukelse, som säger: jag fattig, syndig menniska!

13 Och publikanen stod långt ifrån och wille icke ens lyfta sina ögon upp till himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: Gud, miskunda dig öfwer mig syndare! Esr. 9: 6.

Publikanen wågade icke gå långt in i tempelgården, eller upplyfta sina ögon till himmelen utan insåg och bekände sina synder och sin owärdighet, och anropade Gud om barmhertighet. I fariseens bön finnes ingen kunskap om, eller tanke på de twå wigtiga orden: synden och nåden. Men publikanen bekänner sig wara en syndare och ropar om nåd. Sådan måste en syndares bön wara.

14 Jag säger eder: Denne gick hem rättfärdigad mer än den andre; ty hwar och en som upphöjer sig, han skall warda förnedrad, men den som förnedrar sig, han skall warda upphöjd. Job 22: 29. Ords. 29: 23. Matt. 23: 12. Luk. 14: 11. 1 Petr. 5: 5.

Publikanen gick hem rättfärdigad, mer än, det är framför fariseen. Fariseen blef icke rättfärdiggjord, utan hade sina synder i behåll; ty han hade icke bekänt sina synder eller bedt om nåd och rättfärdighet, utan trott sig wara rättfärdig redan genom sina gerningar. Publikanen allena blef sina synder qwitt, emedan han lade dem ned inför nådatronen. Härwid är dock att märka, att denne farisé war en af de allra bästa, emedan han, oaktadt sin egenrättfärdighet, sökte att gifwa Gud äran och tackade, att han war sådan, som han war. De fleste fariseer i wår tid bjuda aldrig till att tacka Gud. Står det nu så illa till med den bäste farisé, huru skall det då gå med de sämste? Märkom wäl: så länge menniskan will gälla något sjelf och hjelpa sig sjelf, så kan hon icke blifwa delaktig af den rättfärdighet, som Gud gifwer af sin blotta nåd, ty hon begär den icke; och huru skulle hon begära af Gud, hwad hon menar sig hafwa af sig sjelf? 1 Petr. 5: 5.

15 Och de buro äfwen små barn fram till honom, att han skulle taga på dem; men då hans lärjungar sågo det, näpste de dem. Matt. 19: 13 f. Mark. 10: 13 f.

Det ordet små barn uttryckes på grundspråket med ett eget ord, som betyder mycket små barn, och detta ord wisar oss, att man får framföra till Herren Jesus icke blott sådana barn, som kunna förstå något om honom, utan också barn af den allra spädaste ålder, se Matt. 19: 13, 14.

16 Men Jesus kallade dem till sig och sade: Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke; ty sådaua hörer Guds rike till.

17 Sannerligen säger jag eder: Hwilken som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig der in.

Se Matt. 18: 3. Mark. 10: 15. Publikanens ödmjuka sinne, v. 13, och det rätta barnasinnet, som här menas, äro i hufwudsaken detsamma och kunna blott werkas af Herrens Ande. Det ordet mottager wisar oss tydligt, att äfwen i de små barnens hjertan kan den Helige Ande upptända emottagande tro, fastän de icke kunna hafwa medwetande deraf, lika lätt, som det war för Gud att gifwa dem det lekamliga lifwet, innan de wisste deraf. Det är blott med tron själen kan taga emot Guds rike. — Således, då ett barn emottager Guds rike, så har det tro. De som icke i lekamligt afseende äro barn, måste dock blifwa såsom barn i ande och sinne för att kunna mottaga Guds rike såsom barn.

[ band III, 211 ]18 Och en öfwerhetsperson frågade honom och sade: Gode Mästare, hwad skall jag göra, att jag må ärfwa ewigt lif? Matt. 19: 16 f. Mark. 10: 17 f.

19 Jesus sade till honom: Hwarföre kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena.

20 Budorden wet du: ”Du skall icke göra hor, du skall icke dräpa, du skall icke stjäla, du skall icke bära falskt wittnesbörd; hedra din fader och din moder”. 2 Mos. 20: 12 f. 5 Mos. 5: 16 f.

21 Men han sade: Allt detta har jag hållit från min ungdom.

22 Och när Jesus hörde detta, sade han till honom: Ett fattas dig ännu. Sälj allt hwad du har och utdela åt de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen, och kom och följ mig. Matt. 6: 19. Luk. 12: 33.

23 Och då han hörde detta, wardt han djupt bedröfwad, ty han war mycket rik.

24 Och då Jesus såg, att han wardt djupt bedröfwad, sade han: Huru swårt är det icke för dem som hafwa egodelar att komma in i Guds rike! 1 Tim. 6: 9, 10.

25 Ty det är lättare, att en kamel går genom ett nålsöga, än att en rik kommer in i Guds rike.

Se Matt. 19: 24.

26 Då sade de som hörde det: Hwem kan då warda frälst?

27 Och han sade: Det som är omöjligt för menniskor, det är möjligt för Gud. Jer. 32: 17. Sak. 8: 6. Luk. 1: 37.

28 Då sade Petrus: Se, wi hafwa öfwergifwit allt och följt dig. Matt. 19: 27 f. Mark. 10: 28 f. Luk. 5: 11.

29 Och han sade till dem: Sannerligen säger jag eder: Ingen är, som har öfwergifwit hus eller föräldrar eller bröder eller hustru eller barn för Guds rikes skull,

30 som icke skall få mångfaldigt igen i denna tiden, och i den tillkommande werlden ewigt lif.

Se Matt. 19: 27–29. Den, som will höra Jesus till, måste försaka hjertats alla afgudar.

31 Då tog han till sig de tolf och sade till dem: Se, wi gå upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som är skrifwet genom profeterna om Menniskosonen; Matt. 20: 17 f. Mark. 10: 32 f. Luk. 9: 22. 17: 25. 24: 7, 26 f.

Se Matt. 16: 21. Mark. 10: 32.

32 ty han skall antwardas åt hedningarne och begabbas och skymfas och bespottas, Luk. 23: 1. Joh. 18: 28.

33 och sedan de hafwa gisslat honom, skola de döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå igen.

34 Och de förstodo intet häraf, och detta tal war dem fördoldt, och de fattade icke, hwad som sades.

Se kap. 9: 45.

35 Och det begaf sig, att när han kom nära Jeriko, satt en blind wid wägen och tiggde. Matt. 20: 29 f. Mark. 10: 46 f.

Matteus omtalar twå blinde wid Jeriko, som fingo sin syn igen, och nämner detta underwerk, såsom skedt wid utgången från staden. Han sammanfattar twenne underwerk, som skett både wid ingången och utgången, af hwilka Markus särskildt nämner det sista, och Lukas det första.

36 Och när han hörde folket gå förbi, frågade han, hwad detta kunde wara;

37 och de berättade för honom, att Jesus från Nasaret gick förbi.

38 Då ropade han och sade: Jesus, Davids son, förbarma dig öfwer mig!

39 Och de som gingo förut näpste honom, att han skulle tiga, men han ropade mycket mer: Davids son, förbarma dig öfwer mig!

40 Då stannade Jesus och befalde, att han skulle ledas till honom. Och då han kom fram, frågade han honom,

41 sägande: Hwad will du att jag skall göra dig? Och han sade: Herre, att jag må få min syn.

42 Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro har hulpit dig. Luk. 17: 19.

43 Och strax fick han sin syn och följde honom, prisande Gud. Och allt folket, som såg detta, lofwade Gud.

Salig den, som låter sig af nöden drifwas att ropa till Herren Jesus! Salig den, som lärer känna sin andeliga blindhet och beder, att själens ögon måtte öppnas! Köp ögonsalva att smörja dina ögon med, att du må se. Upp. 3: 18.

19 Kapitlet.

Jesus gästar hos Sakkeus, framställer liknelsen om de tio punden, rider in i Jerusalem, gråter öfwer staden och renar templet.

Och han kom in i Jeriko och gick derigenom.

Se kap. 18: 35.

[ band III, 212 ]2 Och se, der war en man, wid namn Sakkeus, och han war en öfwerste för publikanerna och war rik.

En öfwerste för publikanerna war en öfwertullnär eller föreståndare wid tullwerket, som answarade och redogjorde för tulluppbörden till Romarena. Tullnärerna woro för Judarna förhatliga redan derföre att de woro tillsatte och hade fullmagt af den romerska öfwerheten; men äfwen derföre, att de i allmänhet sökte preja så mycket de kunde; de woro kände för snålhet och bedrägeri. Kort förut hade Jesus sagt: Huru swårt är det icke för dem som hafwa egodelar att komma in i Guds rike! kap. 18: 24. Men fastän med swårighet, så kunna de dock komma in, och detta bewisas nu af Sakkeus, som war en rik man. Men han blef andeligen fattig, och han blef willig att anwända sin rikedom efter Herrens wilja.

3 Och han sökte att få se, hwilken som war Jesus, men han kunde icke för folkets skull, ty han war liten till wäxten.

4 Då lopp han i förwäg framför dem och steg upp i ett mulbärsträd för att få se honom, ty han skulle gå den wägen fram.

Sakkeus wisar med sitt beteende ingen blott nyfikenhet, utan en rätt angelägenhet att få se Jesus.

5 Och när Jesus kom till det stället, såg han upp och fick se honom och sade till honom: Sakkeus, skynda dig ned; ty i dag måste jag stanna i ditt hus.

Herren känner sina! Jag kallar dig wid namn, du är min, Es. 43: 1. Nu kallade han Sakkeus wid namn på ett sådant sätt; och de som så kallas af honom, Joh. 10: 3, deras namn äro skrifna i himmelen, Luk. 10: 20. Så snart en själ längtar att i tron se Herren Jesus, så är hon dragen och kallad af honom, och Jesus tillbjuder sig att ingå och gästa i ett sådant hjerta. Se Upp. 3: 20.

6 Och han skyndade sig ned och mottog honom med glädje.

7 Och när de sågo det, knorrade de alla och sade: Han har gått in att gästa hos en syndig man.

Denne publikan fick nåd, ty han trodde på Jesus; men fariseerna, som sökte upprätta sin egen rättfärdighet, sökte icke och funno icke nåd. Just deras knorrande är ett uttryck af det lagiska sinnet, och samma sinne wisar sig också i kristenheten hos alla, som äro under lagen. Men somliga förundrade sig blott öfwer Jesu stora nedlåtande, att han ingick i Sakkei hus, hwartill fariseerna tyckte sig wara alltför helige. Se kap. 15: 2.

8 Men Sakkeus steg fram och sade till Herren: Se, Herre, hälften af mina egodelar gifwer jag de fattiga, och om jag i något har gjort orätt mot någon, så gifwer jag fyradubbelt igen. Luk. 3: 13.

På detta sätt aflägger Sakkeus en bekännelse af sina synder, och sin willighet att, så widt han kunde, mot menniskor godtgöra hwad han brutit; men härpå grundar han ingalunda sitt hopp om förlåtelse, såsom wi strax få se af Jesu ord, och ännu mindre will han härmed rättfärdiga sig sjelf, såsom fariseen, kap. 18: 11, 12. Med sin willighet, att gifwa fyradubbelt igen, wisar han, både att han nu ångrade och hatade orättfärdigheten, så att han icke wille behålla något orättfånget gods, och att hon wille afstå och skilja sig ifrån all orättfärdighet. 2 Tim. 2: 19. Es. 33: 15, 16. Den fyradubbla ersättningen war mer än lagen fordrade, 3 Mos. 6: 5. 4 Mos. 5: 7, utom i ett enda fall, 2 Mos. 22: 1.

9 Och Jesus sade till honom: I dag har frälsning wederfarits detta hus, emedan äfwen han är en Abrahams son,

Frälsning, d. ä. nåd och syndernas förlåtelse, som är början till den ewiga saligheten. Denna nåd, som Sakkeus sjelf fått emottaga, kom äfwen hans husfolk till godo. Nu war han just på det rätta sättet Abrahams son, nemligen i tron och efter löftet. Med dessa ord: emedan äfwen han är en Abrahams son, wisar wår Frälsare, att det just war genom tron Sakkeus nu war frälst. Således icke på den bekännelse och sinnesändring och det goda uppsåt, Sakkeus uttalat, v. 8, grundades denna salighet, som wederfors honom; utan han fick den af nåd genom tron på Jesus, likasom Abraham trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärdighet. Rom. 4: 3. Men sinnesändringen hos Sakkeus war nödwändig för att wilja emottaga denna nåd och salighet.

10 ty Menniskosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det förtappade. Matt. 18: 11.

Det förtappade är Jesus kommen att frälsa. Alla menniskor äro af naturen wredens barn och förtappade syndare; men blott de, som känna sin förtappelse, såsom Sakkeus, åstunda och emottaga den frälsning, som tillbjudes. Fariseerna och alla egenrättfärdiga och obotfärdiga emottaga den icke, de lyda icke Herrens kallelse, derföre säger Jesus: Jag har icke kommit för att kalla de rättfärdiga, utan syndare till bättring. Luk. 5: 32. Sakkeus är ett tröstligt bewis derpå, huru äfwen sådana menniskor, som hafwa swåra hinder att öfwerwinna, ett werldsligt embete, fullt af frestelser, eller rikedomar med deras omsorger, ändå kunna ingå i himmelriket. Han är en lefwande fullbordan af Jesu ord till de öfwerstepresterna och de äldste: publikanerna och skökorna ingå i Guds rike förr än I. Matt. 21: 31.

11 Och när de hörde detta, sade han ytterligare en liknelse, emedan han war nära Jerusalem, och de menade, att Guds rike skulle strax uppenbaras.

Detta är icke samma liknelse, som står i Matt. 25: 14.

12 Derföre sade han: En man af ädel [ band III, 213 ]börd for till ett aflägset land för att öfwertaga ett rike och sedan komma tillbaka. Matt. 25: 14 f.

Judarne trodde, att Messias skulle upprätta ett jordiskt rike, och deruti regera i synlig måtto. Nu wisar Kristus med denna liknelsen, att han skulle gå bort af denna werlden och återwända till sin himmelske Fader, för att emottaga det rike, hwarom profeterna tala, Es. 9. Dan. 7: 13, 14, och sedan komma igen, för att upprätta detta rike på jorden. Denna liknelse är tagen af den tidens bruk; sedan Judalandet kommit under Roms wälde, måste hwarje konung eller furste, som skulle tillsättas, först resa till Rom, för att af kejsaren emottaga sitt rike eller furstendöme. Under hans bortowaro swäfwade då hans wänner och anhöriga i ångest; ty om han gick miste om riket, hwilket Romarena kunde gifwa åt hwem som helst, så war utgången förskräcklig både för honom och dem. Men Kristus är ingången i himmelen och hafwer undfått riket, och regerar nu, fastän på osynligt sätt, och skall ännu återkomma och uppenbar warda, såsom härlighetens Herre och konung. Se Upp. 19: 11–16.

13 Och han kallade till sig tio sina tjenare och gaf dem tio pund[6] och sade till dem: Handlen härmed, till dess jag kommer.

14 Men hans landsmän hatade honom och sände en beskickning efter honom, sägande: Wi wilja icke, att denne skall regera öfwer oss.

Då en furstes landsmän sände en beskickning till kejsaren och bådo, att de måtte slippa honom, så uttalade de en uppenbar fiendtlighet emot honom och wisste wäl, att om han kom till regeringen, så hade de ett strängt straff att wänta. Judarna förkastade evangelium, likasom de hade förkastat Messias sjelf. Dermed förklarade de, att de icke wille hafwa honom till Herre och Konung; han war icke en sådan Messias, som de önskade. Och alla hans landsmän, nemligen de, som efter hans namn kallas kristna, men lefwa i otro och obotfärdighet, säga på samma sätt: wi wilja icke, att denne skall regera öfwer oss.

15 Och det begaf sig, att när han kom tillbaka, efter att hafwa mottagit riket, befalde han, att de tjenare skulle kallas till honom, åt hwilka han hade gifwit penningarna, på det att han skulle få weta, hwem som hade förwärfwat något och huru mycket.

16 Och den förste kom fram och sade: Herre, ditt pund har inbragt tio pund.

17 Och han sade till honom: Wäl, du gode tjenare; emedan du har warit trogen i ett det minsta ting, så haf magt öfwer tio städer.

Denne tjenaren säger icke: jag hafwer förwärfwat, utan gifwer äran åt Herren, och säger: Ditt pund har inbragt tio pund. De tio pund, sam warit honom anförtrodda, kallar Herren det minsta ting, i jemförelse med den stora nådelönen, som blef gifwen. Att de trogna skola regera med Kristus, säges uttryckligen på flera ställen i skriften. Men genom denna liknelse göres saken mycket tydlig. Se 2 Tim. 2: 10–12.

18 Och den andre kom och sade: Herre, ditt pund har afkastat fem pund.

19 Och äfwen till denne sade han: War ock du satt öfwer fem städer!

Denne tjenare är ödmjuk och trogen, såsom den förste, de få båda sin nådelön, både efter sina gåfwors mått och efter den trohet, hwarmed de anwändt dem.

20 Och en annan kom och sade: Herre, se här ditt pund, som jag har haft förwaradt i en duk!

21 Ty jag war rädd för dig, emedan du är en sträng man, som tager upp det du icke lagt ned och skördar det du icke sått.

Denne tjenare talar icke ödmjukhetens, icke trons, icke trohetens tungomål. Pundet war obegagnadt; sin tröghet wille han ursäkta och kasta skulden dertill på Herren sjelf. Så göra alla, som icke äro evangelium lydige; de anse det wara nog, att de i wiss mån bewara det goda, som Gud af naturen och genom kyrkans inrättning har gifwit dem. De förklara det wara omöjligt, att gå in på den heliga skrifts fordran, att blifwa nya menniskor; de skjuta skulden på Gud, att de icke äro annorlunda än de äro, såsom om han hade skapat dem syndiga, swaga och oförmögna att hålla hans bud, och om han ändå fordrar rättfärdighet, så måste han wara sträng och orättwis, och uppskära det, som han icke har fått. Med denna anklagelse wåga de äfwen nalkas honom i domen.

22 Då sade han till honom: Efter din egen mun skall jag döma dig, du onde tjenare. Du wisste, att jag är en sträng man, som tager upp det jag icke lagt ned och skördar det jag icke sått.

23 Hwarföre insatte du då icke mina penningar i en wexelbank, så att, när jag kommit hem, jag hade kunnat uppbära dem med ränta?

Denne tjenare uttalade sjelf, att han wisste, hwilken dom han hade att wänta. De otrogna blifwa dömde efter sina egna insigter, ord och gerningar, se Matt. 25: 41–46. Guds rikes hemligheter och hans outransakliga domar kunna de för öfrigt icke begripa.

24 Och han sade till dem som stodo bredwid: Tagen från honom pundet och gifwen det åt den som har de tio punden.

[ band III, 214 ]25 Och de sade till honom: Herre, han har tio pund.

26 Ty jag säger eder: åt hwar och en som har skall warda gifwet, men från den som icke har skall tagas äfwen det han har. Luk. 8: 18.

Jemför Matt. 25: 27–29.

27 Men dessa mina fiender, som icke wille, att jag skulle regera öfwer dem, fören dem hit och nedgören dem inför mig.

Härmed menas den dom, som skall öfwergå Kristi rikes motståndare, då han kommer, se Upp. 19: 17–21. 21: 8. Stundom fullbordas detta ord på Kristi fiender till en del redan här i den synliga werlden.

28 Och när han hade sagt detta, gick han före upp till Jerusalem.

29 Och det begaf sig, att när han nalkades Betfage och Betania, wid det berg, som kallas oljeberget, sände han twå af sina lärjungar Matt. 21: 1 f. Mark. 11: 1 f. Joh. 12: 12 f.

Se Matt. 21: 1.

30 och sade: Gån in i byn, som ligger midt framför eder; och när I kommen dit, skolen I der finna en fåle bunden, på hwilken ännu ingen menniska har suttit. Lösen honom och fören honom hit.

31 Och om någon frågar eder: hwarföre lösen I honom? skolen I säga så till honom: Herren behöfwer honom.

Egaren kände således Jesus såsom Herren, såsom Messias.

32 Och de som hade blifwit sände gingo åstad och funno såsom han hade sagt dem.

33 Men när de löste fålen, sade hans egare till dem: Hwarföre lösen I fålen?

34 Och de sade: Herren behöfwer honom.

35 Och de förde honom till Jesus och kastade sina kläder på fålen och satte Jesus deruppå;

36 och då han for fram, bredde de sina kläder på wägen.

37 Och då han redan war nära, wid sluttningen af oljeberget, begynte hela hopen af lärjungarna med fröjd och hög röst lofwa Gud för alla de krafter, hwilka de hade sett,

38 sägande: Wälsignad ware han, som kommer en konung i Herrens namn! Frid i himmelen och ära i höjden! Ps. 118: 25 f. Luk. 2: 14.

Redan på den östra sidan af oljeberget ledsagades Jesus af en stor folkmängd, och då han kom upp på berget och började draga ned mot Josafats dal, började denna högljudda lofsång. Denna lofsång uttalar tydligt, att folket erkände honom såsom Messias; de hylla honom såsom konung: Frid är nu i himmelen; genom denne konung hafwa wi frid med Gud, se Rom. 5: 1. Sak. 9: 10. Hag. 2: 10. Es. 9: 7. Derföre gifwa de ära åt Gud i höjden och förklara, att blott genom Messias kan Gud äras rätt. Jemför Ps. 118: 26 och Matt. 21: 1–9.

39 Och några af fariseerna sade ur folkhopen till honom: Mästare, näps dina lärjungar.

40 Men han swarade och sade till dem: Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.

Både wid sjelfwa intåget i staden och sedan in i templet uttalade fariseerna sin owilja emot den hyllning, hwarmed folket nu erkände Jesus wara Messias. Men Jesus gillar sina lärjungars bekännelse och hyllningsrop, och förklarar, att detta icke kunde tillbakahållas; nej, om dessa tiga, skota stenarna ropa, se Hab. 2: 11. Matt. 3: 9. Härmed förebrår han fariseerna deras halsstarriga otro, och det är tillika en profetia för alla tider i Kristi kyrka, att då ordets predikan, bön och åkallan tystna eller förlora det rätta ljudet, så will Gud äfwen genom de liflösa tingen i skapelsen wäcka menniskorna till besinning, såsom då sjukdomar, farsoter, brand och storm och wattufloder o. s. w. måste tala, emedan menniskorna tiga i andelig dödssömn.

41 Och då han kom närmare och fick se staden, grät han öfwer honom

Jesu tårar öfwer den syndiga staden, hwars djupa förderf, framhärdande otro och snara undergång han skådade med sitt allseende öga, dessa tårar wisa hans hjertelag, hans kärlek och förbarmande; de wisa, huru gerna han hade welat hjelpa och frälsa det arma folket; men de wille icke! Dessa tårar bewisa tillika, att Jesus med sin oändliga barmhertighet och magt icke förmår hjelpa och frälsa menniskan, då hon icke will emottaga frälsning ifrån synden, som är orsaken till allt ondt, ja, som är det egentliga onda, och som redan i sig innebär döden och fördömelsen. Jesu tårar öfwer Jerusalem äro också utgjutna öfwer hela den obotfärdiga werlden, och utgöra den starkaste profetia om den dom, som skall öfwergå alla obotfärdiga. Men Jesu tårar äro tillika öfwerstepresterliga bönerop för alla dem, som äro på wägen att förgås, men sedan anamma frälsningen, såsom några af Jerusalems folk blefwa frälste från undergång.

42 och sade: O, att ock du wisste, och det i denna din dag, hwad din frid tillhörer! Men nu är det fördoldt för dina ögon.

Det hade warit Jerusalems frid och räddning, dess timliga och ewiga wälfärd, om det [ band III, 215 ]arma folket ännu på denna nådens dag hade emottagit och hyllat sin Herre och konung; men i sjelfförwållad blindhet och otro förhärdade de sina hjertan mot Jesu tårar, wäckelserop och warningar, såwäl som emot lärjungarnes hosiannarop.

43 Ty dagar skola komma öfwer dig, då dina fiender skola kringskanka dig och omringa dig och tränga dig på alla sidor;

Kringskanka dig, d. ä. uppkasta wallar omkring dig.

44 och dig och dina barn, som äro i dig, skola de slå ned till marken, och de skola icke lemna qwar i dig sten på sten, derföre att du icke kände den tid, då du war sökt. 1 Kon. 9: 7 f. Mik. 3: 12. Luk. 21: 6.

Dessa profetior gingo i fullbordan, då Jerusalem, icke fullt fyratio år derefter, förstördes af romerska krigshärar och jemnades med marken. Den tid, då Jerusalem war sökt, betyder den tid, då Messias sjelf war der; den tid då han kallade dem till bättring och gjorde tecken och under; den tid, då han på korset utropade: det är fullkomnadt; den tid, då den Helige Ande sedan werkade tecken och under och talrika omwändelser genom evangelii predikan af apostlarna. Hwar och en menniska har en tid, då hon särskildt warder sökt af Herren; somliga känna icke den tid, i hwilken de warda sökte; andra blifwa rörda af nåden och börja söka Guds rike, men återwända till werlden; några lyda ordet, komma till tron och blifwa frälste. Detta rop öfwer Jerusalem gäller också Kristi kyrka nu i denna tiden i synnerhet.

45 Och han gick in i templet och begynte utdrifwa dem som sålde och köpte der inne, Matt. 21: 12 f. Mark. 11: 15 f.

Se Matt. 21: 21.

46 sägande till dem: Det är skrifwet: ”Mitt hus är ett bönehus”; men I hafwen gjort det till en röfwarekula. Es. 56: 7. Jer. 7: 11.

Se Matt. 21: 12.

47 Och han lärde hwar dag i templet. Och öfwerstepresterna och de skriftlärde och de förnämste bland folket sökte att förgöra honom; Mark. 11: 18. Joh. 7: 19. 8: 37.

Ju högre och innerligare Jesu kärlek uppenbarade sig, destomera ökades förhärdelsen och förbittringen hos hans motståndare.

48 men de kunde icke finna, hwad de skulle göra, ty allt folket höll sig till honom och hörde honom.

Ännu hörde folket honom gerna, och derföre kunde öfwerstepresterna o. s. w., v. 47, icke så fort, som de önskade, finna utwäg att låta den beslutna dödsdomen öfwergå honom. Detta folk, som ännu wille höra honom, blef sedan deladt; somliga blefwo fiender, och andra kommo till sann tro. Det är ej nog att höra ordet; du måste wälja, om du will bestämdt wara en Jesu wän eller en Jesu fiende. Till sådant wal drifwes slutligen hwar och en. Ack, wälj den bästa delen!

20 Kapitlet.

Jesus tillspörjes om sin magt, straffar i en liknelse öfwerstepresterna och de skriftlärde, lärer om skattepenningen, om uppståndelsen och sin Messianska sändning och warnar för de skriftlärde.

Och det begaf sig, att på en af de dagarna, under det att han lärde folket i templet och predikade evangelium, framträdde öfwerstepresterna och de skriftlärde med de äldste.

2 och talade till honom och sade: Säg oss, af hwilken magt gör du detta, eller hwem är den som har gifwit dig denna magt? Matt. 21: 23 f. Mark. 11: 27 f. Ap. G. 4: 7. 7: 27.

3 Och han swarade och sade till dem: Äfwen jag skall spörja eder ett ord, och sägen mig:

4 War Johannes’ döpelse från himmelen eller från menniskor?

5 Och de öfwerlade för sig sjelfwa och sade: Om wi säga: från himmelen, så skall han säga: Hwarföre trodden I honom då icke?

6 Men om wi säga: från menniskor, så skall allt folket stena oss, ty det är öfwertygadt, att Johannes war en profet.

7 Och de swarade, att de icke wisste hwarifrån.

8 Och Jesus sade till dem: Icke heller säger jag eder, af hwilken magt jag gör detta.

Se Matt. 21: 23–27.

9 Och han begynte säga till folket denna liknelse: En man planterade en wingård och öfwerlemnade honom åt wingårdsmän och for utrikes för lång tid. Ps. 80: 9. H. W. 8: 11. Es. 5: 1. Jer. 2: 21. Matt. 21: 33 f. Mark. 12: 1 f.

10 Och när tiden war inne, sände han en tjenare till wingårdsmännen, på det att de skulle gifwa honom af wingårdens frukt; men wingårdsmännen hudflängde honom och skickade honom tomhänd ifrån sig.

11 Och han sände ännu en annan [ band III, 216 ]tjenare, men äfwen honom hudflängde och skymfade de och skickade honom tomhänd ifrån sig.

12 Och han sände ännu en tredje, men äfwen denne sårade och bortdrefwo de.

13 Då sade wingårdsherren: Hwad skall jag göra? Jag skall sända min älskade son. Kanhända, när de se honom, skola de hafwa försyn för honom.

14 Men då wingårdsmännen fingo se honom, öfwerlade de sins emellan och sade: Denne är arfwingen; kommen, låtom oss dräpa honom, på det att arfwet må blifwa wårt.

15 Och de drefwo honom ut ur wingården och dräpte honom. Hwad skall nu wingårdens herre göra dem?

16 Han skall komma och förgöra dessa wingårdsmän och lemna wingården åt andra. När de hörde detta, sade de: Bort det!

Några af dem, som hörde liknelsen, swarade först: han skall komma och förgöra o. s. w., och härmed uttalade de sjelfwa den dom, som skall öfwergå dessa wingårdsmän, se Matt. 21: 41. Detta stadfästade Jesus, såsom här står, och då yttrade andra denna motsägelse: bort det; de märkte, att han menade dem, men de förklarade, att både det ena och det andra war omöjligt: hwarken skulle de förkasta Guds Son, om han komme till dem, ej heller skulle Gud förkasta dem; ty de woro hans folk. De wille icke medgifwa, att Jesus war Guds Son, likasom de obotfärdiga i wår tid icke tro det, äfwen om de medgifwa det efter bokstafwen. De inse derföre icke, att de i sin obotfärdighet förkasta och på nytt korsfästa Guds Son. Se liknelsen Matt. 21: 33–41.

17 Och han såg på dem och sade: Hwad är då detta, som är skrifwet: ”Den sten, som byggningsmännen förkastade, han har blifwit en hörnsten”? Ps. 118: 22 f. Es. 8: 14. 28: 16. Ap. G. 4: 11. Rom. 9: 33. 1 Petr. 2: 7.

Just denna profetia, som de wäl kände, Es. 8: 14, 15. Ps. 118: 22, förutsade alldeles detsamma, som Jesus genom denna liknelse hade förkunnat; och wingården, nemligen Guds rike, skulle derföre tagas ifrån Judarna och gifwas åt hedningarna, såsom Jesus nu förutsade. Matt. 21: 43.

18 Hwar och en som faller mot den stenen, han skall krossas, men den, på hwilken stenen faller, honom skall han slå i stycken. Dan. 2: 34. Sak. 12: 3.

Se Matt. 21: 44.

19 Och öfwerstepresterna och de skriftlärde sökte att bära händer på honom i samma stund, men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelse mot dem.

Se kap. 19: 47, 48. Matt. 21: 46.

20 Och de waktade på honom och sände några som hade blifwit bestälde, hwilka låtsade sig wara rättfärdige, på det att de skulle fånga honom wid något ord för att antwarda honom åt öfwerheten och i landshöfdingens wåld. Matt. 22: 15 f. Mark. 12: 13 f.

De waktade på honom sjelfwe och skickade äfwen spejare. Med 'öfwerheten menas här den romerska öfwerheten. för hwilken de sökte efter anledning att anklaga honom, såsom en folkförwillare eller fridstörare. Landshöfdingen war Pilatus.

21 Och de frågade honom, sägande: Mästare, wi weta, att du talar och lärer rätt och icke har anseende till person, utan lärer Guds wäg sannfärdigt.

22 Är det lofligt, att wi gifwa kejsaren skatt, eller icke?

23 Men då han märkte deras list, sade han till dem: Hwarföre fresten I mig?

24 Låten mig se en penning. Hwilkens bild och öfwerskrift har han? Och de swarade och sade: Kejsarens.

25 Då sade han till dem: Gifwen då kejsaren det kejsaren tillhörer och Gud det Gud tillhörer. Rom. 13: 7.

26 Och de kunde icke fånga honom wid något ord inför folket, utan förundrade sig öfwer hans swar och tego,

Se Matt. 22: 15–22.

27 Då gingo några af sadduceerna, hwilka neka, att det gifwes någon uppståndelse, fram till honom och frågade honom, Matt. 22: 23 f. Mark. 12: 18 f.

28 sägande: Mästare! Moses har skrifwit åt oss: ”Om någons broder dör, som har hustru. och denne dör barnlös, så skall hans broder taga hans hustru och uppwäcka säd åt sin broder”. 5 Mos. 25: 5.

29 Nu woro sju bröder, och den förste tog sig hustru och dog barnlös,

30 och den andre tog hustrun, och denne dog ock barnlös.

31Och den tredje tog henne; sammalunda lemnade ock alla sju inga barn efter sig, och de dogo.

32 Men sist af alla dog ock qwinnan.

33 När nu uppståndelsen sker, hwilken [ band III, 217 ]af dem skall få henne till hustru? Ty alla sju hafwa haft henne till hustru.

34 Då swarade Jesus och sade till dem: Denna werldens barn gifta sig och bortgiftas,

Denna werldens barn betyder här i allmänhet menniskorna i detta närwarande lifwet.

35 men de som hafwa befunnits wärdiga att få del af den andra werlden och af uppståndelsen från de döda, de hwarken gifta sig eller bortgiftas;

De som hafwa befunnits wara wärdige, betyder: de i Kristus rättfärdiga. Han talar här icke om uppståndelsen i allmänhet, utan om de rättfärdigas uppståndelse, se kap. 14: 14. Joh. 5: 29. Den allmänna uppståndelsen är icke heller i ordets fulla mening en uppståndelse från de döda; ty de förtappade blifwa icke delaktige af det sanna lifwet; de qwarblifwa i den andeliga och ewiga döden.

36 ty de kunna icke mera dö, ty de äro lika änglar och äro Guds barn, emedan de äro uppståndelsens barn.

Med dessa ord wisar Jesus ännu tydligare, att han här menar de rättfärdigas uppståndelse, ty eljest kunde icke alla, som äro uppståndelsens barn, också wara Guds barn. Just genom uppståndelsen komma Guds barn i full besittning af barnaskapets ewiga förmåner och af all härlighet i Fadrens boningar. Emedan uppståndelsens barn icke mera kunna dö, så behöfwes icke heller, att i ewigheten menniskor födas; och detta ändamål med äktenskapet på jorden har således i ewigheten alldeles upphört. Att uppståndelsens barn icke mera kunna dö, innebär icke, att det för Gud wore omöjligt att göra dem till intet, om han wille; men han will det aldrig i ewighet, och han har sjelf gifwit dem oändelig lifskraft, derigenom att de blifwit delaktige af Guds natur i Kristus. 2 Petr. 1: 4. Uppståndelsen kallas den nya födelsen. Matt. 19: 28, och är för de rättfärdige den nya skapelsens fulländning.

37 Och att de döda uppstå, gaf äfwen Moses tillkänna wid stället om törnbusken, då han kallar Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. 2 Mos. 3: 616. Ap. G. 7: 32. Ebr. 11: 16.

38 Men Gud är icke dödas, utan lefwandes Gud. Ty honom lefwa alla.

Alla lefwa, hwilkas Gud är Herren. Derigenom att han är deras Gud, hafwa de det sanna lifwet. Deras själar lefwa, Pred. 12: 7, deras lekamen är icke död, utan sofwer, och uppwäckes, då det honom behagar. Se Es. 26: 19. Matt. 10: 28. Jemför Matt. 22: 31, 32.

39 Då swarade några af de skriftlärde och sade: Mästare, du sade rätt.

Fariseerna och de skriftlärde woro nu glade, att deras motståndare, sadduceerna, som icke trodde på någon uppståndelse, hade blifwit så kraftigt wederlagda.

40 Och de dristade icke mer att fråga honom något.

41 Men han sade till dem: Huru kunna de säga, att Kristus är Davids son? Ps. 110: 1. Matt. 22: 41 f. Mark. 12: 35 f. Ap. G. 2: 34. Ebr. 1: 13. 10: 12 f.

42 Och David sjelf säger i psalmernas bok: ”Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida,

43 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall”. 2 Kor. 15: 25.

44 David kallar honom således herre; huru kan han då wara hans son?

Se Matt. 22: 41–45. Härmed bewisar Jesus, att han, som war af Davids slägt, tillika war Guds Son; eljest hade icke David i Anden kunnat kalla honom Herre. Den naturliga menniskan förnimmer intet af det Guds Ande tillhörer, 2 Kor. 2: 14; och finner derföre i bibelordet otaliga motsägelser, såsom Davids Son och Davids Herre för fariseerna måste synas en motsägelse, som ingen kunde lösa. Se Matt. 22: 46.

45 Och han sade till sina lärjungar, under det att allt folket hörde det:

46 Tagen eder till wara för de skriftlärde, som wilja gå omkring i fotsida kläder och älska helsningar på torgen och främsta platserna i synagogorna och högsätena wid gästabuden. Matt. 23: 5 f. Mark. 12: 38 f. Luk. 11: 43.

Fotsida, d. ä. långa kläder. Se Matt. 23: 6, 7. Mark. 12: 38.

47 och som uppäta enkornas hus och såsom en förewändning hålla långa böner. Dessa skola få hårdare dom. Matt. 23: 14.

Se Matt. 23: 14.

21 Kapitlet.

Enkans kärl. Jesus lärer om Jerusalems förstöring och sin tillkommelse.

Och när han såg upp, fick han se, huru de rika lade sina gåfwor i offerkistan. Mark. 12: 41 f.

2 Han såg ock en fattig enka, som lade dit twå skärfwar,

3 och han sade: Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga enka lade in mer än alla de andra,

4 ty de inlade alla till Guds offer af sitt öfwerflöd, men hon inlade af sin fattigdom allt hwad hon egde till lifsuppehälle.

Se Mark. 12: 41–44.

5 Och då några sade om templet, att [ band III, 218 ]det war prydt med sköna stenar och offerskänker, sade han: Matt. 24: 1 f. Mark. 13: 1 f.

6 Dagar skola komma, då af allt detta, som I sen, icke skall lemnas sten på sten, som icke skall nedbrytas. 1 Kon. 9: 7 f. Mik. 3: 12. Luk. 19: 43.

Sköna stenar och offerskänker woro äreskänker till templet af många rika och förnäma, och kanske tänkte lärjungarne på dessa dyrbarheter, med anledning af Jesu tal om enkans skärf. Andre talade om den praktfulla tempelbyggnaden, på hwilken man redan arbetat i fyrtiosex år. Se Matt. 24: 1.

7 Då frågade de honom och sade: Mästare, när skall då detta ske, och hwad skall wara tecknet, när detta skall ske?

8 Och han sade: Sen till, att I icke warden wilseledde; ty många skola komma i mitt namn och säga: jag är det och tiden är nära. Följen dem derföre icke efter. Ef. 5: 6. Kol. 2: 8. 2 Tess. 2: 3.

9 Men når I fån höra talas om krig och uppror, så blifwen icke förfärade; ty detta måste först ske, men änden är icke strax.

10 Då sade han till dem: Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike,

11 och det skall wara stora jordbäfningar på den ena orten efter den andra och hungersnöd och farsoter, och stora skräcksyner och tecken från himmelen skola wisa sig.

12 Men före allt detta skola de bära händer på eder och förfölja eder och antwarda eder till synagogor och fängelser och draga eder fram för konungar och furstar för mitt namns skull. Matt. 10: 17 f. Joh. 15: 19 f. 16: 2 f. Ap.G. 4: 3. 5: 18. 12: 4. 16: 24. Upp. 2: 10.

13 Men det skall aflöpa för eder till wittnesbörd.

Detta Jesu tal om Jerusalems och templets förstöring och om hans andra tillkommelse är till en del ett annat, än det, som står i Matt. kap. 24, likasom också sjelfwa frågan, som gaf anledning dertill, v. 5, war olika, och framstäldes af olika personer. Så har wår Frälsare wid olika tillfällen och för olika personer förkunnat himmelrikets sanningar mer än en gång, och icke alltid med alldeles samma ord; icke heller är innehållet här fullkomligt lika med det i Matt. 24.

14 Läggen derföre på edra hjertan, att I icke i förwäg tänken på, huru I skolen förswara eder; Matt. 10: 19 f. Luk. 12: 11.

15 ty jag skall gifwa eder mun och wisdom, hwilken alla edra motståndare icke skola kunna motsäga eller motstå. 2 Mos. 4: 12. Es. 54: 17. Ap. G. 6: 10.

Se Matt. 10: 19, 20. Ap. G. 4: 13.

16 I skolen utlemnas äfwen af föräldrar och bröder och fränder och wänner, och somliga af eder skola de döda, Mik. 7: 6.

17 och I skolen wara hatade af alla för mitt namns skull; Matt. 10: 22.

Se Matt. 10: 21, 22.

18 och icke ett hår på edert hufwud skall gå förlorade. Matt. 19: 30.

Se Matt. 10: 30. Icke den ringaste skada kan tillfogas dem, som Kristus tillhöra. Se Rom. 8: 28.

19 Förwärfwen edra själar genom edert tålamod.

Icke genom motstånd mot fienderna, med mensklig kraft och mensklig konst, skulle de söka förswara sig, utan med tro och tålamod. Se Upp. 14: 12. 2: 10. 1 Petr. 5: 7.

20 Och när I sen Jerusalem omringas af krigshärar, weten då, att dess förödelse är nära. Dan. 9: 27.

Se Matt. 24: 15. Denna belägring af den romerska hären skulle tjena de trogna till warning och tecken, att, då de sågo detta, war det tid att öfwergifwa staden o. s. w.

21 Då flykte de som äro i Judeen till bergen, och de som äro i staden drage ut derifrån, och de som äro på landsbygden gånge icke ditin;

22 ty detta är hämndedagar, att allt som är skrifwet skall fullbordas.

23 Men we dem som äro hafwande och dem som gifwa di i de dagarna! Ty stor nöd skall wara på jorden och wrede öfwer detta folk,

Och wrede, d. ä. en stor wredesdom från Herren.

24 och de skola falla för swärdsegg och bortföras i fångenskap till alla hednafolk, och Jerusalem skall wara förtrampadt af hedningarne, till dess hedningarnes tider warda fullbordade. Rom. 11: 25.

Då Jerusalem intogs, dödades en otalig mängd menniskor, och 97,000 personer blefwo tillfångatagna. En mycket stor mängd menniskor woro under belägringen församlade i staden ifrån flera länder; de woro komne för att der fira påskhögtiden, och blefwo inneslutne af den romerska hären. Det har blifwit beräknadt, att wid denna belägring och wid eröfringen omkommo 1,100,000 menniskor genom hungersnöd, pest och swärd. Ännu warder Jerusalem förtrampadt, se Upp. 11: 2. Om hedningarnes tider, se Rom. 11: 25.

25 Och tecken skola ske i sol och måne och stjernor, och på jorden skall ångest [ band III, 219 ]komma öfwer folken, och de skola förtwifla wid hafwets och wågornas dån, Es. 13: 10. Hes. 32: 7. Joel 2: 1031. 3: 15 f. Matt. 24: 29 f. Mark. 13: 24 f. Ap. G. 2: 20. Upp. 6: 12.

26 under det att menniskor uppgifwa andan af förskräckelse och af wäntan på det som skall öfwergå werlden, ty himmelens krafter skola bäfwa;

Då hedningarnes tider äro fullkomnade, följa dessa tecken. Se Matt. 24: 29.

27 och då skola de se Menniskosonen komma i en sky med stor magt och härlighet. Dan. 7: 1018. Ap. G. 1: 11. 1 Tess. 4: 16. Upp. 1: 7.

28 Men då detta begynner ske, resen eder upp och upplyften edra hufwud; ty då nalkas eder förlossning. Rom. 8: 28.

Då de, som tillhöra Kristus, få se dessa tecken, v. 25, behöfwa de icke förskräckas, såsom de hopplösa menniskorna, v. 26, utan nu kunna de upplyfta sina hufwud med glad förtröstan, då de se förebuden till sin förlossares ankomst. Se 2 Petr. 3: 11. 2 Tess. 1: 7–10. Ebr. 9: 28.

29 Och han sade dem en liknelse: Sen på fikonträdet och på alla träd. Matt. 24: 32 f. Mark. 13: 28 f.

30 När de redan hafwa slagit ut, och I sen det, så weten I af eder sjelfwa, att sommaren redan är nära.

31 Likaså äfwen I, när I sen detta ske, Så weten, att Guds rike är nära.

Se Matt. 24: 33.

32 Sannerligen säger jag eder: Detta slägte skall icke förgås, förrän allt har skett.

33 Himmelen och jorden skola förgås, men mina ord skola icke förgås. Ps. 102: 27. Es. 40: 8. Ebr. 1: 11.

Se Matt. 24: 34, 35.

34 Men hafwen akt på eder sjelfwa, att icke tilläfwentyrs edra hjertan warda förtyngda af swalg och dryckenskap och detta lefwernets bekymmer, så att den dagen kommer eder plötsligt uppå; Rom. 13: 13. 1 Tess. 5: 6. 1 Petr. 4: 7.

35 ty såsom en snara skall han komma öfwer alla som bo på hela jordens yta. 1 Tess. 5: 2. 2 Petr. 3: 10. Upp. 3: 3.

36 Waken fördenskull alltid och bedjen, att I mån aktas wärdige att undfly allt detta, som skall komma, och att ställas inför Menniskosonen. Matt. 24: 42. Mark. 13: 33. Luk. 12: 40.

Emedan den dagen kommer plötsligt, såsom en snara, och för de flesta så owäntadt, så förmanar Kristus alla trogna att wakta sig för allt, som kan förtynga deras hjertan, och att waka och bedja, på det de må wara beredde då han kommer. Se Matt. 24: 42. 1 Tess. 5: 2–6. 1 Petr. 4: 7. 2 Petr. 3: 10. Matt. 25: 13.

37 Och han lärde om dagarna i templet, men om nätterna gick han ut och wistades på det berg, som kallas oljeberget,

Se Mark. 11: 11–27. Under dessa sista dagar före sitt lidande lärde han i templet och tillbragte nätterna i Betanien hos de fromma syskon, som aktade hans närwaro för sin salighet. Se Joh. 11.

38 och allt folket kom bittida om morgonen till honom i templet för att höra honom.

22 Kapitlet.

Jesus förrådes, firar påskhögtiden, instiftar nattwarden, förmanar till ödmjukhet och ståndaktighet, ängslas, beder, gripes, förnekas af Petrus, smädas, förhöres inför rådet.

Och sötebrödshögtiden, som kallas påsk, tillstundade.

2 Mos. 12: 15. Matt. 26: 2 f. Mark. 14:1 f.

2 Och öfwerstepresterna och de skriftlärde sökte, huru de skulle kunna rödja honom ur wägen; ty de fruktade för folket.

Se Matt. 26: 2.

3 Men Satan for in i Judas, som hade tillnamnet Iskariot och war en af de tolf. Matt. 26: 14 f. Mark. 14: 10 f. Joh. 13: 27.

Satan hade redan förut tagit Judas’ hjerta i besittning, Joh. 6: 70, 71, och nu intog han det helt och hållet. Nu upphörde hos Judas den inre striden, så att han fast beslöt att utföra sitt onda uppsåt att förråda Jesus. Detta beslut kom ej på en gång till mognad. Se Joh. 13: 27.

4 Och han gick bort och talade med öfwerstepresterna och befälhafwarne för wakten, huruledes han skulle förråda honom åt dem.

En sådan waktbefälhafware war Pashur på Jeremias’ tid. Jer. 20: 1.

5 Och de gladdes och kommo öfwerens att gifwa honom penningar.

6 Och han gaf löfte och sökte efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem utan någon folkstockning.

Förräderiet skulle ske i tysthet och i hemlighet, af fruktan för folket. Se v. 2.

7 Och den dagen i sötebrödshögtiden kom, på hwilken påskalammet borde slagtas. Matt. 26: 17 f. Mark. 14: 12 f.

Se Matt. 26: 17.

[ band III, 220 ]8 Och han sände Petrus och Johannes, sägande: Gån och tillreden åt oss påskalammet, att wi må äta det.

9 Och de sade till honom: Hwar will du att wi skola tillreda det?

10 Och han sade till dem: Se, när I kommen in i staden, skall en man möta eder, som bär en kruka watten. Följen honom in i det hus, der han ingår,

11 och sägen till husbonden: Mästaren säger dig: Hwar är herberget, der jag kan äta påskalammet med mina lärjungar?

Herberget, d. ä. gästsalen. Se Mark. 14: 14.

12 Och han skall wisa eder en stor sal i öfra wåningen, stäld i ordning; reden till der.

13 Och de gingo åstad och funno såsom han hade sagt dem och tillredde påskalammet.

Påskalammet slagtades i templets förgård och bereddes sedan i enskilda hus.

14 Och när stunden war inne, satte han sig till bords och de tolf apostlarne med honom, Matt. 26: 20 f. Mark. 14: 17 f.

15 och han sade till dem: Jag har högeligen åstundat äta detta påskalam med eder, förr än jag lider;

I denna brinnande åstundan att äta påskalammet med sina lärjungar före sitt lidande, uppenbarar sig Jesu stora kärlek till alla trogna. Det war efter denna påskalamsmåltid den heliga nattwarden instiftades, hwarigenom alla trogna komma i den innerligaste gemenskap med sin Frälsare.

6 ty jag säger eder, att jag icke mer skall äta deraf, förr än det warder fullkomnadt i Guds rike.

Påskalammet war en förebild af Kristus, ett sakramenterligt offer, som förebildade Kristi försoningsoffer, och äfwen den heliga nattwarden. Den heliga nattwarden är det sakrament, hwarigenom de trogna på högsta sätt i detta lifwet blifwa delaktige af den i försoningsdöden offrade, uppståndne och förklarade Frälsaren, och sålunda genom honom komma i den höga gemenskap med Gud sjelf, som genom påskalamsmåltiden förebildades.

17 Och han tog en kalk, tackade och sade: Tagen honom och skiften eder emellan;

18 ty jag säger eder, att jag icke skall dricka af winträdets frukt, förr än Guds rike kommer. Matt. 26: 29. Mark. 14: 25.

Detta war den kalk, som Judarne plägade dricka, då påskalamsmåltiden började. Husfadren uttalade deröfwer en tacksägelsebön, och sedan gick bägaren omkring bland dem, som deltogo i måltiden. Detta war icke nattwardens kalk, hwilken nämnes sedan, v. 20. Jesus låter nu sina lärjungar tydligt weta, att detta war den sista påskhögtiden, som han med dem firade. Guds rike är Kristi kyrka, Kristus och hans lemmar. Detta rike war nu kommet och blef på pingstdagen genom den Helige Andes utgjutelse uppenbaradt och besegladt.

19 Och han tog ett bröd, tackade och bröt det och gaf dem, sägande: Detta är min lekamen, som för eder warder utgifwen. Gören detta till min åminnelse. Matt. 26: 26 f. Mark. 14: 22 f. 2 Kor. 11: 23 f.

20 Sammalunda tog han ock kalken efter måltiden, sägande: Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som för eder warder utgjutet.

Utgifwen, v. 19, nemligen i döden; ty Jesu lekamen kunde icke blifwa ett lifwets bröd för alla trogna på annat sätt, än att han skulle offras för deras synder och sedan uppstå förklarad. Nattwarden är icke blott en åminnelse af hans försoningsdöd, utan af den korsfäste, uppståndne och förklarade medlaren, ett medel att underhålla gemenskap med honom, att hafwa honom i hjerta och tankar och att bekänna honom inför menniskorna, se Rom. 8: 34. Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, betyder, att genom hans blod, som är utgjutet för oss, är det nya förbundet grundadt och besegladt; och genom denna kalk i altarets sakrament göres menniskan delaktig af Jesu blod, likasom af hans lekamen genom brödet. Jesu blod kunde icke, på annat sätt, än genom utgjutelsen och döden, blifwa försoningsblod och ett renande stänkelseblod. Det blef sedan förklaradt till ett ewigt gällande offerblod, inburet i det allraheligaste i himmelen, och derifrån meddelas det såsom läkedom och kraft till ewinnerligt lif åt alla, som hungra och törsta efter rättfärdighet. 2 Kor. 10: 16. Joh. 6: 63. Ebr. 9: 24. 13: 20. Genom det ewiga förbundets blod blifwa således de, som i tron anamma Jesus, renade ifrån sina synder och göras till nya menniskor, ty han är det brödet från himmelen, som gifwer werlden lif. Joh. 6: 33.

21 Dock se, min förrädares hand är med mig på bordet. Ps. 41: 10. Matt. 26: 21 f. Mark. 14: 18 f. Joh. 13: 21 f.

Af detta ställe synes det wara högst sannolikt, att Judas äfwen war med under den heliga nattwardens instiftelse, och blef delaktig af detta sakrament, fastän det af andra ställen synes twifwelaktigt, se Matt. 26: 21–25. Mark. 14: 18–21, men det är ganska sannolikt, att wår Frälsare talade om Judas’ förräderi både före och efter nattwardens instiftelse.

22 Och Menniskosonen går bort, såsom det är bestämdt; dock we den menniskan, genom hwilken han warder förrådd!

[ band III, 221 ]Menniskosonen skall undergå den i Guds rådslut bestämda försoningsdöden; men we den menniskan, genom hwilken han warder förrådd! Judas blef ingalunda genom Guds rådslut, utan af Satan och af sin onda begärelse drifwen till detta brott. Denna synd war så mycket större, som Judas hade så wäl lärt känna Jesus, rönt hans kärlek, hört hans tal, sett hans underwerk och blifwit kraftigt warnad.

23 Och de begynte fråga sins emellan, hwilken af dem wäl den wore, som skulle göra detta.

24 Men det wardt ock en twist mellan dem, hwilken af dem skulle anses wara störst. Matt. 20: 24 f. Mar. 10: 41 f.

Förunderligt är människonaturens förderf! Lärjungarne pröfwa sig efter den gifna warningen, de weta med sig sjelfwa, att ingen af dem will förråda sin mästare, och härwid will den ene i trohet och tillgifwenhet stå framför den andre. Samma twist hade också förut ibland dem förekommit. Se Matt. 20: 25.

25 Då sade han till dem: Folkens konungar herska öfwer dem, och de som hafwa magt öfwer dem kallas nådige herrar.

26 Men I icke så; utan den som är störst ibland eder ware såsom den yngste, och den förnämste ware såsom den som tjenar. Luk. 9: 48.

27 Ty hwilkendera är större, den som sitter till bords, eller den som tjenar? Månne icke den som sitter till bords? Men jag är midt ibland eder såsom den som tjenar. Matt. 20: 28. Joh. 13: 14 f. Fil. 2: 7.

Härmed erinrar Jesus dem om det exempel af ödmjukhet, som han just genom fottwagningen hade gifwit dem, Joh. 13: 4–13, och deraf skulle de lära, att den, som tänkte på att hafwa företräde, stod efter de ödmjuka. Genom ödmjukhet, sjelfförsakelse samt upprigtig wilja att tjena andra, skola Jesu efterföljare söka att likna sin mästare. Ju mera de likna honom, desto större äro de; men desto mindre weta de sjelfwe deraf.

28 Men I ären de som hafwa förblifwit hos mig i mina frestelser.

Märkom här Jesu kärlek, mildhet och förbarmande. Han tröstar dem åter, sedan han wisat dem deras fel, och låter dem med dessa ord förstå, att han älskade dem lika, och att deras tro och uthållande kärlek icke woro förgäfwes.

29 Och jag öfwerlåter ett rike åt eder, såsom min Fader har öfwerlåtit det åt mig, Luk. 12: 32.

30 på det att I mån äta och dricka wid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma Israels tolf slägter. Matt. 19: 28. Upp. 3: 21.

Icke i sina egna goda uppsåt eller i egna företräden, utan i sin mästares löften och fria nåd skulle lärjungarne hafwa tröst och hopp. De önskade ett Messias rike, de önskade äreställen i detta rike. Jesus förkunnar, att de skulle få mer än de wäntade; men att detta war ett annat rike, än de ännu wisste, och att wägen dertill war den, som Jesus genom nattwardens instiftelse hade antydt, nemligen hans död och uppståndelse, och att de trogna måste dö och uppstå med honom.

31 Och Herren sade: Simon, Simon, se, Satan har begärt eder för att sålla eder såsom hwete; Job 1: 7 f. 1 Petr. 5: 8.

32 men jag har bedt för dig, att din tro icke må warda om intet. Och när du en gång har blifwit omwänd, så styrk dina bröder.

Warningen gäller wisserligen alla lärjungarne; ty de kommo alla denna natt i en swår frestelse; men Jesus wänder sig särskildt till Petrus, emedan Satan sökte att i synnerhet förderfwa honom. De orden: Satan har begärt, wisa, att frestaren satte lärjungarnes trohet i fråga och begärde, att de skulle pröfwas, likasom han uppträdde såsom åklagare inför Gud emot Job och påstod, att hans fromhet icke skulle blifwa beståndande i pröfningarne. Jemför Job 1: 9–12; kap. 2: 4—6. Sållningen antyder, att Satan påstod, att deras tro skulle blåsa bort, såsom agnar för winden, om han finge pröfwa dem. Jemför Upp. 12: 10. Icke genom sin egen kraft och trohet, eller genom sin nu upprigtiga wilja blef Petrus räddad i den stora frestelsen, utan genom Jesu förbön, nåd och förbarmande. Petrus föll, men hans tro blef icke omintetgjord, han blef omwänd, och sedan skulle han styrka sina bröder, som äfwen började att blifwa wacklande i sin tro, då de sågo sin mästare dömas till döden och korsfästas bland missgerningsmän; ty icke en sådan Messias hade de wäntat. Jesu förbön fortfar ännu för alla trogna, Ebr. 7: 25, och är deras hjelp i frestelser och pröfningar.

33 Då sade han till honom: Herre, jag är redebogen att gå med dig både i fängelse och i döden.

Petrus mente hwad han sade, men han kände sig icke sjelf rätt.

34 Men han sade: Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förr än du tre gånger har nekat, att du känner mig. Matt. 26: 34. Mark. 14: 30. Joh. 13: 38.

Se Matt. 26: 34. Mark. 14: 30. Joh. 13: 38. I dag innesluter den natt, som nu war börjad, ty dagen eller dygnet räknades från klockan 6 på aftonen.

35 Och han sade till dem: När jag utsände eder utan penningpung och rensel [ band III, 222 ]och skor, icke har wäl eder något fattats? Och se swarade: Intet. Luk. 9: 3. 10: 4.

Se kap. 9: 3. Matt. 10: 9. Mark. 6: 8.

36 Då sade han till dem: Men nu, den som har penningpung, han tage honom med sig, sammalunda ock rensel; och den som icke har, han sälje sin mantel och köpe sig ett swärd;

Af v. 38 och af bestraffningen öfwer Petrus, för det han tog till swärdet, Joh. 18: 11, se wi tydligt, att Jesus icke mente lekamliga förswarswapen; utan han will härmed wisa dem, att de nu, då han skildes ifrån dem, skulle komma i en annan ställning än hittills; att de skulle blifwa utsatta för många faror och behöfde en andelig rustning. Kristus framställer saken på ett bildlikt sätt. De skulle nu wara betänkte på både sin utkomst och sitt förswar mot fienderna, men sin bergning skulle de söka, såsom han hade lärt dem, Matt. 6: 25–34, och sitt förswar, såsom han hade sagt dem, Matt. 5: 39–41. De förswarsmedel, som på detta sätt kunde wara dem till nytta, skulle de skaffa sig. Försakar man willigt för Herrens skull, Matt. 5: 40, så har man dermed köpt ett swärd emot fienden, som är wida skarpare och uträttar wida mer än det swärd, hwarmed Petrus högg örat af Malkus.

37 ty jag säger eder, att på mig måste ännu fullbordas det som ar skrifwet: ”Och bland ogerningsmän wardt han räknad”. Ty det som rör mig når nu sitt slut. Es. 53: 12.

Se Es. 53: 12. Här menas äfwen andra profetior, som handlade om Jesu lidande. Ps. 22. Ps. 40. Ps. 69 m. fl.

38 Då sade de: Herre, se här äro twå swärd. Och han sade till dem: Det är nog.

Det är nog härom taladt. ”Det är: det gäller icke mer att fäkta med lekamligt swärd, utan det gäller härefter, att lida för evangelii skull, och bära korset; ty man kan ej emot djefwulen fäkta med jern, derföre är af nöden, allt derhän sätta, och allenast till det andeliga swärdet, Guds ord, att fatta.” L.

39 Och han gick ut och begaf sig, såsom det war hans sed, till oljeberget, och äfwen hans lärjungar följde honom. Matt. 26: 36 f. Mark. 14: 32 f. Joh. 18: 1.

Se Matt. 26: 36. Mark. 14: 32.

40 Och då han kom till stället, sade han till dem: Bedjen, att I icke mån komma i frestelse.

Se Matt. 26: 41.

41 Och han skilde sig från dem wid pass ett stenkast och föll på sina knän och bad,

42 sägande: Fader, o att du wille taga denna kalk ifrån mig! Ske dock icke min wilja, utan din!

Se Matt. 26: 39. Joh. 6: 38.

43 Och honom syntes en ängel från himmelen, som styrkte honom.

Fadren hörde Jesu bön i det oändligt djupa lidandet, men borttog ej och minskade ej lidandets kalk, utan en ängel styrkte honom. Häraf ser man så mycket tydligare, huru Jesus utblottade sig sjelf, underkastade sig de gränslösa qwalen och begagnade icke sin gudomliga magt, för att minska dessa qwal, eller för att med denna magt sjelf styrka sig till att genomgå dem, utan underkastade sig med den fullkomligaste lydnad den himmelske Fadrens wilja och den ewiga rättfärdighetens fordringar. Att han, Guds enfödde Son. behöfde styrkas af ett skapadt wäsende, hörde också till hans förnedring.

44 Och han kom i mycket stor ångest och bad ännu ifrigare, och hans swett wardt såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden; Joh. 12: 27. Ebr. 5: 7.

Detta war en oändlig dödsångest; det war Guds wrede och förbannelse öfwer hela menniskoslägtets synder, de ewiga dödsqwal och plågor, som alla menniskor med dina synder förtjent att lida i ewighet. Jesu blodswett härledde sig från de djupa qwal han led både till själ och kropp. Att blodet så trängde sig ut af hans kropp i denna kamp och ångest, påminner om hans ord genom profeten till oss alla: Mig hafwer du arbete gjort uti dina synder och gjort mig möda uti dina missgerningar, se Es. 43: 24. Det war i synnerhet i denna dödsångest Kristus frambar bön och åkallan med starkt rop och tårar. Ebr. 5: 7.

45 och då han stod upp från bönen och kom till sina lärjungar, fann han dem insomnade af bedröfwelsen,

Menniskonaturen är för swag både att uthärda bedröfwelse och att uthärda glädje öfwer ett wisst mått; hwarken den stora glädjen på förklaringsberget, Matt. 17: 6, ej heller bedröfwelsen i örtagården kunde lärjungarne uthärda.

46 och han sade till dem: Hwarföre sofwen I? Stån upp och bedjen, att I icke mån komma i frestelse.

47 Medan han ännu talade, se, då kom en folkskara, och den som hette Judas, en af de tolf, gick före dem och trädde fram till Jesus för att kyssa honom. Matt. 26: 47 f. Mark. 14: 43 f. Joh. 18: 3 f.

Se Matt. 26: 47, 48. Mark. 14: 43. Joh. 18: 3.

48 Men Jesus sade till honom: Judas, förråder du Menniskosonen med en kyss?

49 När nu de som woro omkring honom sågo hwad som war på färde, [ band III, 223 ]sade de till honom: Herre, skola wi slå till med swärd?

50 Och en af dem slog öfwersteprestens tjenare och högg af hans högra öra.

Se Mark. 14: 47.

51 Då swarade Jesus och sade: Låten det blifwa wid detta. Och han tog på hans öra och helade honom.

”Låten dem bruka sin onda wilja, så mycket dem tillåtet är, det hafwer allt sin domare, att wi icke sjelfwe behöfwa hämnas.” L. Se Joh. 18: 11.

52 Och Jesus sade till öfwerstepresterna och till befälhafwarne öfwer tempelwakten och till de äldsta, som hade kommit till honom: Såsom mot en röfware hafwen I gått ut med swärd och stafwar.

Se Matt. 26: 55.

Desse befälhafware öfwer tempelwakten woro nu med och anwände sin magt och sin wakt för att gripa Jesus, fridens Herre och konung. ”Det woro de, som utaf Judarne omkring templet bestälde woro, till att hålla frid för gemene man.” L. — De woro Leviter.

53 Ehuru jag hwar dag war med eder i templet, uträckten I icke edra händer mot mig, men detta är eder stund och mörkrets magt.

Satan, mörkrets furste, har nu för syndens skull fått magt och tillåtelse af Gud att genom eder utföra sitt anslag. Se Joh. 14: 30.

54 Och de grepo honom och förde honom med sig och förde honom in i öfwersteprestens hus. Och Petrus följde på afstånd. Matt. 26: 57 f. Mark. 14: 53 f. Joh. 18: 1324.

Se Matt. 26: 57, 58.

55 Och sedan de hade upptändt en eld midt på gården och satt sig tillsamman, satte sig Petrus midt ibland dem. Matt. 26: 69 f. Mark. 14: 66 f. Joh. 18: 17 f., 25 f.

56 Och en tjensteqwinna, som fick se honom sitta wid elden, fäste ögonen på honom och sade: Denne war ock med honom.

Se Matt. 26: 69. Mark. 14: 67.

57 Men han förnekade honom och sade: Qwinna, jag känner honom icke.

58 Och kort derefter såg en annan honom och sade: Du är ock en af dem. Men Petrus sade: Menniska, jag är det icke.

59 Och wid pass en timme derefter försäkrade en annan och sade: För wisso war ock denne med honom, ty han är ock en galileer.

60 Men Petrus sade: Menniska, jag wet icke hwad du säger. Och strax, medan han ännu talade, gol hanen.

61 Och Herren wände sig om och såg på Petrus. Och då kom Petrus ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: Förr än hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig.

Denna blick på Petrus hade en himmelsk werkan; och att i denna blick låg en himmelsk kraft är antydt deruti, att Jesus här kallas Herren, hwilket eljest icke förekommer i berättelserna om hans lidande, utom här och kap. 23: 42. Den offentliga ransakningen och förhöret skedde i den åt den inre borggården öppna pelarsalen, så att Petrus, som war i gården, tydligt kunde se Jesus; han såg honom kindpustad och bespottad, och hörde de falska wittnesbörden och hädelserna o. s. w. Detta ökade wäl Petri förskräckelse och ångest, men det ökade äfwen syndaskulden i hans förnekelse.

62 Och Petrus gick ut och grät bitterligen.

Nu war Petrus omwänd, omwänd genom magten af Jesu kärlek och kraften af hans Ande. Ånger och tårar war det första tecknet till denna stora förändring.

63 Och de män, som fasthöllo Jesus, begabbade honom och slogo honom Es. 50: 6. Matt. 26: 67 f. Mark. 14: 65.

64 och bundo för hans ögon och slogo hans ansigte och frågade honom, sägande: Profetera, hwem det war, som slog dig.

65 Och många andra hädelser sade de mot honom.

66 Och när det hade blifwit dag, församlade sig folkets äldste, öfwersteprester och skriftlärde, och förde honom upp inför sitt råd Matt. 27: 1. Mark. 15: 1.

67 och sade: Är du Kristus, så säg oss det. Och han sade till dem: Om jag säger eder det, så tron I det icke,

68 och äfwen om jag frågar, så swaren I mig icke, ej heller gifwen I mig lös.

Dödsdomen öfwer Jesus war redan beslutad; men för skens skull skedde ännu en gång ett förhör i dagningen, då hela rådet war församladt, sedan förberedande falsk ransakning war skedd om natten. Matt. 26: 63. Jesus förkunnade dem, att han wäl wisste, hwad de redan beslutat, och att allt widare frågande wore förgäfwes.

69 Men härefter skall Menniskosonen sitta på Guds krafts högra sida. Ps. 110: 1. Matt. 26: 64. Mark. 14: 62 f.

[ band III, 224 ]70 Då sade de alla: Så är du då Guds Son? Och han sade till dem: I sägen det, ty jag är så.

En klar och bestämd bekännelse derom, att Jesus war Messias, blef härmed inför dem alla öppet uttalad; men i stället för att derigenom komma till tron på Messias, kommo de till full förhärdelse och dömde honom till döden.

71 Och de sade: Hwad wittnesbörd behöfwa wi nu mera? Ty wi hafwa sjelfwa hört det af hans mun.

Hans bekännelse, att han war Messias, ansågo de såsom hädelse och såsom tillräcklig grund till hans dödsdom.

23 Kapitlet.

Jesus förhöres inför Pilatus, skickas till Herodes och åter till Pilatus, dömes, korsfästes, dör och begrafwes.

Och hela hopen af dem stod upp och förde honom till Pilatus. Matt. 27: 2. Mark. 15: 1 f. Joh. 18: 28 f.

2Och de begynte anklaga honom, sägande: Denne hafwa wi funnit förwända folket och förbjuda att gifwa kejsaren skatt och säga sig sjelf wara Kristus, en konung. Matt. 17: 25. Luk. 20: 25. Ap. G. 17: 7.

Här förändras anklagelsen emot Jesus. Först gjorde de honom skyldig till hädelse, kap. 22: 71, men inför Pilatus anklaga de honom såsom folkuppwiglare och upprorsstiftare!

3 Och, Pilatus frågade honom, sägande: Är du Judarnes konung? Och han swarade honom och sade: Du säger det. Matt. 27: 11 f.

4 Och Pilatus sade till öfwerstepresterna och till folket: Jag finner intet brottsligt hos denne man.

Ransakningen skedde ganska utförligt. Se Matt. 27: 1, 2, 11-26. Joh. 18: 33–38.

5 Men de blefwo ifrigare och sade: Han uppwiglar folket, lärande i hela Judiska landet, från Galileen och ända hit.

Jemför Ap. G. 10: 36–38.

6 Och när Pilatus hörde nämnas Galileen, frågade han, om mannen war en Galileer.

7 Och då han förnam, att han war från det land, som lydde under Herodes, sände han honom till Herodes, som ock sjelf war i Jerusalem under dessa dagar.

Herodes, som war furste öfwer Galileen, war nu i Jerusalem, för att der fira påskhögtiden. Pilatus omfattade med glädje detta tillfälle att blifwa saken qwitt; ty målet war för honom beswärligt. Han war rädd för att frikänna Jesus; ty då gjorde han Judarna emot, och fruktade att blifwa anklagad inför kejsaren. Men å andra sidan insåg han wäl, att Jesus war oskyldig, och att han gjorde både mot lagen och mot sitt samwete, om han dömde honom till döden, såsom Judarne fordrade. Eftersom Jesus war från Galileen och Herodes war furste öfwer detta landskap, så bewisade Pilatus också en höflighet mot Herodes, i det han sände Jesus till honom.

8 Men när Herodes fick se Jesus, wardt han ganska glad, ty han hade länge welat se honom, emedan han hade hört mycket om honom och hoppades få se något tecken göras af honom. Matt. 14: 1 f. Luk. 9: 7.

Herodes blef glad att se Jesus; ty hans nyfikenhet blef härigenom till en del tillfredstäld, och han hoppades den skulle tillfredsställas ännu mer genom något underwerk. Men aldrig, icke ens inför en furste, gjorde Jesus något underwerk för ett sådant ändamål.

90 Och han frågade honom om många stycken, men han swarade honom intet.

Jesus swarade honom icke; ty Herodes war ej hans rätte domare i detta mål.

10 Men öfwerstepresterna och de skriftlärde stodo och anklagade honom häftigt;

11 och Herodes med sitt krigsfolk föraktade och begabbade honom och klädde honom i en lysande klädnad och sände honom tillbaka till Pilatus.

Lysande, hwita kläder brukades af Romare, som sökte något högt embete. Deraf kommer ordet kandidat, som betyder hwitklädd, således sökande. Herodes lät på spe påkläda Jesus denna lysande klädning, emedan Judarne anklagade honom, att han wille upphäfwa sig till deras konung. Också denna förnedring underkastade sig Jesus, för att åt sin församling förwärfwa rättfärdighetens hwita högtidsskrud, det rena, skinande silke, som är helgonens rättfärdighet, Upp. 19: 8, de hwita kläder, hwaruti de saliga skolo lofsjunga honom i ewighet, Upp. 7: 9.

12 Och Pilatus och Herodes blefwo wänner med hwarandra på den dagen, ty mellan dem hade tillförne warit owänskap.

En orsak till denna owänskap nämnes kap. 13: 1. Nu blef Herodes försonad, då Pilatus skickade Jesus till honom, såsom en anklagad ifrån hans landskap. Så försona sig Guds rikes fiender med hwarandra genom inbördes höfligheter, då det gäller den stora striden emot Kristus och hans sak; ty i hatet och striden mot honom äro de ense med hwarandra. Se Ap. G. 4: 27.

13 Och Pilatus kallade tillhopa öfwerstepresterna och rådsherrarne och folket

14 och sade till dem: I hafwen fört till mig denne man, såsom den der [ band III, 225 ]förwänder folket, och se, jag har förhört honom i eder närwaro och icke funnit hos denne man något af de brott, för hwilka I anklagen honom; Matt. 27: 23. Mark. 15: 14. Joh. 18: 38. 19: 4.

15 men ej heller Herodes, ty jag sände eder till honom, och se, intet som förtjenar döden är gjordt af honom;

16 derföre will jag tukta honom och gifwa honom lös.

Se Matt. 27: 23. Med tuktandet menas hudflängningen. Pilatus wille härmed tillfredsställa Judarnes hämndlystnad och bitterhet.

17 Men han måste wid högtiden gifwa dem en fånge lös. Matt. 27: 15 f. Mark. 15: 6 f. Joh. 18: 39 f.

Se Matt. 27: 15.

18 Då ropade hela hopen och sade: Röj denne ur wägen, och gif oss Barabbas lös!

Röj denne ur wägen, betyder: fäll dödsdomen öfwer honom, att wi må slippa honom. Se Matt. 27: 21–23.

19 Denne hade blifwit satt i fängelse för ett upplopps skull, som hade skett i staden, och för dråp.

20 Åter talade Pilatus till dem och wille gifwa Jesus lös.

21 Men de ropade emot och sade: Korsfäst, korsfäst honom!

De woro ifriga i korsfästelseropet.

22 Då sade han till dem för tredje gången: Hwad ondt har han då gjort? Jag har icke funnit något hos honom, som förtjenar döden. Derföre will jag tukta honom och gifwa honom lös.

23 Men de lågo åt med höga rop och begärde, att han skulle korsfästas, och deras och öfwerstepresternas rop blef allt starkare.

24 Då dömde Pilatus, att det skulle ske såsom de begärde,

Se Matt. 27: 26. Mark. 15: 15 o. f.

25 och han lösgaf åt dem den som hade blifwit kastad i fängelse för upplopp och dråp, och hwilken de begärde, men Jesus öfwerlemnade han åt deras wilja.

Om detta wal, se Matt. 27: 21.

26 Och då de förde honom bort, togo de en man, Simon från Cyrene, som kom från landet, och lade korset på honom, att han skulle bära det efter Jesus. Matt. 27: 32. Mark. 15: 21.

Se Matt. 27: 32.

27 Men honom följde en stor hop folk och qwinnor, som jemrade sig och gräto öfwer honom.

28 Och Jesus wände sig om till dem och sade: I Jerusalems döttrar, gråten icke öfwer mig, utan gråten öfwer eder sjelfwa och öfwer edra barn;

Dessa qwinnor gräto af medlidande med Jesus, i det han fördes till döden, och insågo wäl äfwen, att dödsdomen war orättwis. Dessa tårar flöto ej af tro på honom, såsom Messias, eller af något uppsåt och begär, att ingå i hans rike. Derföre hade de orsak att gråta öfwer sig sjelfwa och öfwer sina barn, för de straffdomars skull, som snart skulle komma öfwer dem.

29 ty se, dagar skola komma, då de skola säga: Saliga äro de ofruktsamma och de qweder, som icke hafwa födt, och de spenar, som icke hafwa gifwit di.

Se Es. 54: 1.

30 Då skola de begynna säga till bergen: fallen öfwer oss, och till kullarna: skylen oss. Os. 10: 8. Upp. 6: 16. 9: 6.

Under de swåra straffdomar, som öfwergingo Judalandet och Jerusalem, hade de olyckliga gerna welat gömma sig undan, under berg och kullar. Ännu större blifwer förskräckelsen wid den dom, som beskrifwes i Upp. 6: 16.

31 Ty om de göra detta med det friska trädet, hwad skall då ske med det torra? Jer. 25: 29. 1 Petr. 4: 18.

Detta ordspråk betyder: om en sådan dom, som denna, för syndens skull gick öfwer Herren Jesus, som sjelf af ingen synd wisste; huru skall det då gå med dem, som qwarblifwa i otro och synd, förtorka i andelig död och aldrig bära frukt för ewigheten? Se Matt. 21: 19.

32 Och äfwen twå andra, som woro ogerningsmän, utfördes med honom till att aflifwas.

Twå andra, som woro ogerningsmän, sådane som Barabbas, v. 18. Dessa sade utan twifwel redan förut blifwit dömda till döden, och denna dag bestämdes nu till deras afrättning, för att på en gång fullborda dessa tre dödsdomar; och så fullbordades profetians ord: Bland ogerningsmän wardt han räknad. Es. 53: 12. Mark. 15: 28.

33 Och då de kommo till det ställe, som kallas hufwudskalleplats, korsfäste de derstädes honom och ogerningsmännen, den ene på den högra sidan och den andre på den wenstra. Es. 53: 12. Matt. 27: 33 f. Mark. 15: 22 f. Joh. 19: 17 f.

Se Matt. 27: 33.

34 Och Jesus sade: Fader, förlåt dem; ty de weta icke hwad de göra. Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. Ps. 22: 19. Ap. G. 3: 17. 7: 60.

[ band III, 226 ]Denna förbön, som Jesus på korset fäller för sina mördare, är en fullbordan af profetian. Es. 53: 12. Den hänwisar oss till det oändliga djupet of Kristi kärlek och förbarmande; den wisar oss, att äfwen de allra största syndare, de, som korsfäst honom, eller på något sätt begått lika stor synd, som denna, likwäl kunna få nåd och blifwa frälste, så framt de låta draga sig af Fadren till Sonen, Joh. 6: 44, för att emottaga nåden. De, som utförde korsfästelsedomen på Herren Jesus, och de fleste, som hade ropat korsfäst öfwer honom, woro okunniga, wilseförda menniskor, eggade af öfwerstepresterna och de skriftlärda, och krigsmännen måste lyda befallningen att korsfästa honom. Men hädelsen war en werkan af Satan och af deras syndiga natur; ty Satans magt och syndens wälde steg nu till det högsta. Öfwerstepresterna och de skriftlärde wisste wäl hwad de gjorde, se Joh. 15: 22; de begingo med klart medwetande den synd som omtalas i Matt. 12: 31. Luk. 12: 10. 1 Joh. 5: 16.

35 Och folket stod och såg på, och äfwen rådsherrarna jemte dem gjorde spe af honom och sade: Andra har han hulpit; hjelpe han sig sjelf, om han är Kristus, Guds utkorade. Matt. 27: 39 f. Mark. 15: 29 f.

De ansågo korsfästelsen såsom ett bewis, att han icke war Messias; de ansågo det icke möjligt, att Messias kunde hafwa låtit korsfästa sig, eller att Gud skulle lemna sin Messias hjelplös.

36Och äfwen krigsmännen begabbade honom och gingo fram och räckte honom ättika

37 och sade: Är du Judarnas konung, så hjelp dig sjelf.

Denna ättika war icke den dwaladryck, som bjöds honom förut, och som han icke wille dricka. Matt. 27: 34.

38 Äfwen war en öfwerskrift skrifwen öfwer honom på grekiska, latin och ebreiska: Denne är Judarnes konung. Matt. 27: 37. Mark. 15: 26. Joh. 19: 19.

Så måste Pilatus, genom Guds styrelse, kungöra detta evangelium om den ewige konungen och hans rike, och fästa detta evangelium wid korset på werldens tre hufwudtungomål. Detta war och en profetia derom, att menniskor af alla folk och tungomål skola höra hans evangelium och samlas till hans rike.

39 Och en af de ogerningsmän, som woro upphängde, hädade honom och sade: Är du Kristus, så hjelp dig sjelf och oss.

40 Då swarade den andre, näpste honom och sade: Fruktar du icke ens Gud, då du är under samma dom?

Då du är under samma dom, d. ä. lider samma dödsstraff.

41 Och oss sker rätt, ty wi lida det wåra gerningar äro wärda, men denne har intet ondt gjort.

Denne röfware wisar härmed, att han kände Herren Jesus; han bekänner sig hafwa förtjent det straff han lider; han kände således de twå hufwuddelarna af salighetsläran, han kände synden, och han kände Frälsaren och hans frälsningsnåd.

42 Och han sade till Jesus: Herre, kom ihåg mig, då du kommer i ditt rike.

Denna bön bewisar en underbar tro; röfwaren tror och bekänner, att Jesus är en konung som har ett rike, således ett himmelrike, hwaruti han snart skall ingå, och ingå genom döden. Till denne konung wänder han sig med bön om nåd och frälsning. Förundranswärd war werkan af Guds nåd i denna själ, under det hädelseropet mot den korsfäste, och Jesu hela yttre tillstånd tycktes stämpla en sådan tro som galenskap. Här war tron mer än wanligt upphöjd öfwer menniskors förnuft och tankar. Så widt wi Weta, hade ingen mer än denne röfwaren en sådan tro på den lidande medlaren i dessa mörka stunder.

43 Och Jesus sade till honom: Sannerligen säger jag dig: I dag skall du wara med mig i paradiset.

Stor war röfwarens bön; men wida större war Jesu löfte! Saligheten tillförsäkras honom med det ordet sannerligen, och redan i dag skulle det ske! se Upp. 2: 7. Herren Jesus gör alltid mer, än wi kunna begära eller tänka. Rom. 3: 28. Ef. 3: 20.

44 Och det war wid sjette timmen, och det wardt mörker öfwer hela landet ända till nionde timmen, Matt. 27: 45 f. Mark. 15: 33 f.

45 och solen miste sitt sken, och förlåten i templet remnade midt i tu, 2 Mos. 26: 31.

Se Matt. 27: 45–51.

46 och Jesus ropade med hög röst och sade: Fader, i dina händer befaller jag min ande! Och då han hade sagt detta gaf han upp andan. Ps. 31: 6. Joh. 19: 30. Ap. G. 7: 59.

Såwäl med sitt sista, som med sitt första ord på korset kallar Jesus Gud sin Fader, och då wi betänka, att Jesus i dessa stunder war i det djupa förnedringstillståndet, i hwilket han afklädt sig allt bruk af den gudomliga naturens magt och härlighet, så wisar denna sista bön, att han äfwen i döden ännu icke återtog denna magt, för att hjelpa sig sjelf, utan öfwerlemnade sig med fullkomligaste lydnad åt den himmelske Fadrens wilja. Denna sista bön är ett ord utur Ps. 31: 6, så att Davids exempel upplyser oss. om bönens mening i Kristi mun.

47 Och när höfwitsmannen såg det som skedde, prisade han Gud och sade: För wisso war denne en rättfärdig man.

Denne höfwitsman, en Romare, som hade befälet öfwer wakten, gaf Gud äran och bekände, att Jesus måste wara rättfärdig, hans dödsdom orättwis, hans bekännelse om sig sjelf, att han war Guds Son; måste således wara sann, se

.
  1. Se Matt. 14: 1.
  2. I urskriften denarer. Se Matt. 18: 28.
  3. En bat är omkring 15 kannor.
  4. En kor är lika med 10 bat.
  5. Se Matt. 6: 24.
  6. Enligt urskriften: minor. En mina motswarar ungefär 60 kronor.