| Wishetens Bok. | Cap. 19. | 37 |
syntes torra landet; utaf Röda hafwet blef en wäg utan hinder, och af de mäktiga böljor en grön mark;† *2 Mos. 13: 21; cap. 14: 20; †cap. 14: 22.
En del af hafsbottnen kan hafwa warit betäckt med sjögräs.
8. Genom hwilka allt folket gick, som under din hand beskärmadt wardt, seende sådana underliga under;
9. Och gingo såsom hästar i bet,* och sprungo såsom lam, och lofwade† dig, HErre, som dem frälste. *Es. 63: 13, 14. †2 Mos. 15 cap.
10. Ty de kommo ännu ihåg, huru det tillgånget war i deras elände, huru jorden, i den stad hon djur gifwa plägade, gaf många paddor för fiskar.* *2 Mos. 8: 6, 24.
11. Derefter sågo de ock en ny art af fåglar, då de lusta fingo, och beddes kräselig mat; ty åkerhöns* kommo till dem ifrån hafwet, till att bota deras lusta. *2 Mos. 16: 13. 4 Mos. 11: 31.
12. Kom också straff öfwer syndarena med tecken, som med mäktigt ljungande skedde;* ty det war rätt, att de sådant ledo för deras arghets skull, efter de hade illa farit med gästerna. *2 Mos. 9: 24.
13. Somligt, när de kommo, som icke wisste, hwart de skulle, anammade dem icke; men somlige twingade de gäster, som dem godt gjort hade, till träldom.
14. Och icke det allena, utan dem skall ännu en annan besökning öfwerkomma, derföre att de foro så illa med de främmande.
15. Men somlige dem, som de med glädje anammat hade,* och läto dem njuta stadsrätt med sig, plågade de med stor wedermöda.† *1 Mos. 45: 22. †2 Mos. 1: 14.
16. Men de wordo ock slagne med blindhet, likasom de för den rättfärdiges dörr,* med så tjockt mörker öfwerfallne, att hwar och en sökte gången till sin dörr. *1 Mos. 19: 11.
17. Elementen gingo om hwartannat, såsom strängarne på ett psaltarespel om hwarannan klinga, och dock wäl lyda tillsamman, som man ser för ögonen;
18. Ty det som plägade wara på landet, det war i wattnet, och det, som i wattnet plägade wara, gick på landet.
19. Elden war mäktig i wattnet öfwer sin kraft, och wattnet förgät sin kraft till att släcka.* *Wish. 16: 17.
20. Twärtom, eldslågan förtärde icke de dödliga djurs kött, som deruti gingo, och försmälte icke heller den odödliga maten, den dock som en is snarligen försmälter.* *Wish. 16: 18, 27.
Den odödliga maten, d. ä. manna eller himmelsbrödet. Det ordet odödliga heter här på grundspråket Ambrosia. Så kallade Greklands hedningar den föda, som de sade att deras gudar spisade.
21. HErre, du hafwer i all ting ärat och härligt gjort ditt folk, och icke föraktat dem, utan alltid och allestädes warit dem biståndig.
_825.jpg&oldid=346825){kind=link}