Sörmlandsdialekt från Stockholmstrakten. Tryckorten är vanligen Stockholm. Versmåttet är alexandriner och dikterna ha dramatisk form: dialoger eller monologer, lagda i munnen på allmogemän, alltså små bondescener, som kunna tänkas framförda vid bröllopen av till bönder förklädda herremän. Diktarten bar tydliga anknytningar till 1600-talets dramatik, och i dess framträdande i Stockholm på 1690-talet vill jag finna ett samband med »Lejonkulans» författarkrets, vars flesta medlemmar på denna tid voro bosatta i huvudstaden. Dikten »Bonde-rijm» till Johan Luthers och Brita Liwins bröllop i Stockholm 1697 (n:r 19) är enligt K. Fr. Karlsson författad av Georg J. Törnquist (senare Adelcrantz), en av kretsens dramatiker, och av dialekt, stavning etc. att döma har Törnquist också skrivit de språkligt och litterärt förträffliga »Bonde-rim», som översändes, då Kgl. Translatorn Peter Lindman gifte sig i Stockholm 1693 med Christina Livin (tydligen en syster till bruden år 1697), i vår samling n:r 15; till samma bröllop skrev också den bekante Isaac Börk, Darius’ författare, en dikt på riksspråk (jfr Karlson i »Darius» 1874, s. xxiv, xli). Utmärkta exempel på diktarten äro också de båda Roslagskvädena vid bröllop i Lagga och i Stockholm: n:r 16 Lamoreur 1695 och 17 Lundholm 1695, möjligen författade av Lars Spole (adlad Rosenborg 1712), en son till professorn i astronomi i Upsala Anders Spole. Lars Spole torde ha haft förbindelser med Lejonkulans författare, med vilka han var jämnårig och studentkamrat.
Genren fortsätter livskraftigt under 1700-talet och får goda avläggare också utanför Stockholm, En Upsala-skola framträder f. o. m. 1720-talet och ungefär samtidigt märkes en Bergslagskrets i Falun. Bland författarnamn kunna anföras Carl Reftelius i Upsala, Nils Paqualin, Eric Morænius och Abraham Sahlstedt (den blivande ordboksförfattaren) i Dalarne, den originelle och populäre Alexander Hacks i Åbo[1] samt de talangfulla pseudonymerna »Jercker i Byri Broby» och »Cal Jönszä» i Upsala (den sistnämnde kanske identisk med Carl Reftelius). Utmärkande särskilt för Upsalaskolan är ett mera ledigt anapästiskt versmått: »Gus fräjer, Go Winjär, så många Ni ä, | Mäg lyster ta wara i lagi jän mä»; det visar sig först i den språkligt viktiga n:r 42 Jacob Collin 1724 och blir sedan vanligt i dikterna. — Det dramatiska eller halvdramatiska diktslaget: bonde-intermezzot, som genom dessa skalder och deras föregångare på 1690-talet erhöll en så vitt jag förstår egen och originell utbildning, synes mig vara dialektdiktningens intressantaste och självständigaste insats i vår äldre verslitteratur. Dikterna inom denna genre äro de som bäst förmått återge allmogens uttryckssätt och språklynne, och ur språkvetenskaplig synpunkt höra de avgjort till de mest värdefulla.
Den uppsvenska dialektpoesien i Stockholm, Upsala och Falun florerar ännu omkring mitten av 1700-talet, men förstummas sedan snart nog i och med tillfällighetsdiktens allmänna tillbakagång vid denna tid. I stället märkes en efterblomstring i landskap, som ligga längre bort från rikets centrum t. ex. S. Kalmar län och Öland, Skåne, Bohuslän och, efter år 1800, Ångermanland. (Ansatser ha framträtt också tidigare.) Dessa sena dikter stå i litterärt och språkligt värde icke tillbaka för de uppsvenska från äldre tid. Alldeles förträffliga äro lagmannen Adam Jordan Krögers dikter på Göingemäl, t, ex. nr 142: Jeppa Hanssons resa, i sin underfundiga skånska humor och språkliga mästerskap säkert något av det bästa som skrivits på svensk dialekt. Här bör slutligen omnämnas de delvis mycket goda och språkligt intressanta dikterna från Västergötland (1701—1762) och Gotland (1724—1771). På Gotland liksom i Dalarne och Finland synas en del av dessa dikter ha bevarats i folktraditionen med en ovanlig trofasthet, t. o. m. ända fram till nutiden (jfr anm:r till 29, 49 och 146 samt uppsatser av Hultin och Hultman, som anföras s. 539).
FÖRARBETEN.
Dikterna på dalmål äro de som tidigast ha uppmärksammats av den vetenskapliga forskningen. Redan 1733 avtryckte Reinhold E. Näsman dialektdikterna n:r 7, 117, 29 och 31 i Historiola lingvæ dalekarlicæ, ak. avh. i Ups. 1733 (pres. A. Grönwall) s. 63—68.
- ↑ Jfr A. Hultins s. 339 anförda uppsats och ds. Finlands litteratur under Frihetstiden, i, Hfors 1906, s, 296 ff. och 309 ff.
