Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 97 —
alla complimenter eller tvång sätta sig och föra hvarjehanda samtal öfver den framlidne dagens händelser och mödor, eller deras göromål i morgon — ty längre sträcker sig visst icke deras omtanka. Under conversationen, hvarest qvinnorna äfven äro närvarande, och sitta nerhukade rundt omkring[1], har hvar och en något at säga
- ↑ Qvinfolken äro här aldeles lemnade til egen conduite: De gå til fristaden allena, utan slöjor — och lika trogne hem igen. Inga Harems — som hos de vackra Morerna, hvilka äro Mahomedaner, ibland hvilka ingen qvinna får ses, och ofta ändå blir brottslig. Det är en contrast, då jag erinrar mig, eller jämnförer våra svarta grannars seder och bruk med Morernas. Dessa äro så förälskade uti den hvita färgen, at de, oagtat deras lättja äro de snällaste murare man kan tänka ibland desse folkslagen. De smeta sig fulla af kalk, för at bli hvita. Deras linne liknar snön, och de tvätta åt Européerne, bättre än man får det gjordt i Paris: på Malacca hade jag en sådan tvättare, med hvilken jag råkade i mycket förtroende. Han böd mig til sin boning, och då jag en gång ville besöka honom, geck jag in, men träffade ingången af en händelse, til hans harem. Någre Morer som togo mig, tiltalade mig, som bonden vargen i fårhuset. Gjärningen ansågs med alfvar, och jag hade säkert ångrat min visit, för detta obehagliga misstag, om intet mannen kommit tilstädes, som böd mig in til sig, stillade de upretade och skrattade åt händelsen. Här är min boning ibland så full med qvinnor, at jag nödgas säga: Farväl.
