Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

rader skall en sådan svartbrun, fet dy på åtskilliga ställen upptagas i alkärr, med vilken bönderna färga yllna tyger becksvarta, då därtill skaffas eke- och alebark i den proportion, att av den förra tages dubbelt emot den senare, vilken bark med någon victriol utkokas, varpå tyget, som skall svartas, lägges uti den rengjorda osen och väl blötes samt omvändes. Sedermera upptages det, avsköljes i rinnande vatten och uthänges att torkas. Samma professor berättade även, att i norra och södra Asbo samt Bjära härader sker samma färgning något annorledes. Ett slags svart jord, kallad jordsvärta, finnes i somliga mossar och kärr ganska fet, men något blackaktig till färgen, uti vilken, sedan den är sammanblandad med victriol, alun och smedjeslagg, färgas allehanda yllene tyger svarta, men läggas tillika och på en gång i kittelen till att koka på elden. Denna jordsvärta kan med olja eller kokter lut blandas, sedan den först i elden blivit så bränd, att han bliver helt röd, att färga stenmurar med.

Landet gick med flata och mindre spetsiga backar i fält, bart och överallt ojämnt. Där som backarne voro brutne, sågs en fin sand hava lagt det mesta landet, och att flygsanden här i fordna tider gjort dessa fälten, och således havet förorsakat detta landet. Stenshuvud voro vi komne förbi, då landsvägen stötte nära intill havet, där vi sågo Stenshuvud långt ifrån göra en angulum obtusum in åt havet, den havsens vågor icke kunde bortnöta.

Lantmånen var bar, utan skog och andra trän eller buskar, men på höjderna var något stenigt och tämmeligen med ljung övervuxit. Det är märkvärdigt att ständigt se, huru höjden strax förändrar den milda jordmån till en skarpare. Således se vi, huru tiden även gör själva jorden torrare, skrynkligare, ojämnare, ty regn sköljer stadigt av, blåsten avförer, luften hopbinder.

Gärdesgårdar voro nu mer inga andra än enkla stengärdesgårdar av 2 alnars höjd, att jag undrade, det blåsten icke dagligen kastade ikull dem, ty då man kom aldrig så litet vid dem, ramlade hela famnen omkull, ja, ofta mera. Lantmannen

164