Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

i lilla Slågerups socken, som vardera hade överst en avlång upprest sten, så tung, att tre personer med möda kunde kasta honom omkull och rätta honom upp igen.

Byarne luktade på långt håll, sedan solen var nedergången, av torvrök, hampa och fläderblomster.

Diken voro på åtskilliga ställen vid åkrarne oumgängelige men icke verkställde, vid vilka lantmannen förebar den svårigheten, att om diken skulle göras, så måste broar anläggas över dem vid sädens bärgningen och vid vägarne, att stockar icke finnas till sådane broar, om man icke skulle köpa dem hela 8 à 10 milen därifrån, då de om vintern skulle bortstjälas på en skoglös ort, där ved är en klenod. Att lägga broar med sten fanns den svårigheten, dels att inga andra stenar finnas utom små flintstenar, dels att senarne vid tjäldraget nedsjunka i leran.

Klörup, kvart 4.