Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

straxt vi kommit över Örtorps bro. Denne var artigt ritad med slängor men på tvenne sidor avstött. På denna resa har jag icke velat taga av någon runsten, emedan denna stenläsning fordrar mycken tid, om man skall göra det med besked. Mig är nog, om jag kan visa andra, som härmed hava att beställa, varest desse antikviteter funnits.

Klippor sågos över Uppland föga höga, dock branta, så på åkrarna som dock mest på de låga och med enebuskar bevuxne kullar emellan åkrarna. Att desse stenar, som blivit vuxne neder i jorden, nu koxa så högt över jorden, därtill äro tvenne orsaker; den förra, att havsvattnet med sina vågor, då stranden fordom hit upp i landet sträckte sig, bortgnagit den kringliggande jorden och gruset, på samma sätt som det än i dag sker vid stranderna. Den andra orsaken är regnet, som årligen avsköljer höjderna och uppfyller dälderna, vilket sker väl oförmärkt och litet i sänder, dock uträttar mycket på många tidevarv.

Humlegårdarne stodo helt bara och tillredde med halvklotrunde kupor, som brukas på denna ort.

Sävabro, kvart 7.

Nätas säger lantmannen om åkren, då den om vårtiden bliver beströdd med en oändelig myckenhet av spindeltrådar, som skimla emot solen på de nyss tillredde åkrar. På dessa har åkermannen sitt kännemärke till rätta såningstiden. De gamla physici trodde, att desse trådar voro meteora och nedföllo av luften, dem de kallade fila divæ virginis; men den som vill se, huru de formeras, bör lägga sig neder på en nyplöjd åker vid denna tiden och se horisontellt utefter åkren, då han får åskåda en myckenhet av små spindlar, som blåsas med vädret liksom pappershökar och stadigt spinna dessa trådar.

Hästarne gingo vid Salnecke helt lösa i bet på renarna utan att i det minsta tillfoga rågåkrarna något men. Vi frågade lantmannen, varföre han icke körde dem ifrån sädesgärdet, men bönderna instämde enhälligt, att hästarna icke åto rågbrodden, den de för sig finna alltför mäktig, vilket vi ej så lätteligen trott, där vi icke sett det med egna ögon.


32