Haydns musikaliska bildning hade sin utgångspunkt i det rent praktiska, ja rent af handtverksmässiga. Lärjunge hos en stadsmusikant, lärde han sig nödtorftigt spela alla instrument. Yttre anledningar förmådde honom at börja komponera, och sin enda undervisning däruti erhöll han af sin egen begåfning, som honom själf nästan omedvetet lärde honom att alltjämt uttala sig djupare i allt större fulländning. I yttre måtto påverkades han af Mozart, och först efter dennes uppträdande gaf han sina bästa och största alster; till sitt inre väsen förblef Haydn sig emellertid alltid lik, “samma glada, barnsligt naiva natur, för hvilken jordisk smärtas afgrunder äro nästan dolda; för honom finnes knappast lifvets negativa sida; skalkaktigt undviker han kamp och strid, men är en mästare i det ystra skämtet och de glada infallen.”
Med Beethoven, hvars verksamhet företrädesvis tillhör nittonde århundradet, öppnar sig en ny inre värld, som uppbygges oberoende af och bredvid den yttre världen, en andens värld, som sträcker sig långt utöfver den bestående; ett inre oändligt djup öppnar sig, i hvilket han finner den uteslutande sanningen.
Ludvig van Beethoven föddes den 16 December 1770 i Bonn, där han växte upp i små förhållanden och erhöll sin första musikaliska undervisning, till dess han sändes till Wien för att vidare utbilda sig under Haydns ledning. Denna undervisning lände emellertid till ingen nytta; lärare och lärjunge passade alltför litet för hvarandra, och Beethoven tog dessutom i hemlighet lektioner i kontrapunkt hos Johann Schenk (1753—1836), kompositör af operan “Bybarberaren.” En inflytelserik bekantskap, som Beethoven gjorde i Wien, var furst Lichnowsky, hvilken utfäste ett årligt underhåll af 600 floriner åt honom, så länge han icke hade fast anställning. Men framför allt intresserade sig furstinnan Lichnowski, hvilken utfäste ett årligt underhåll af 600 floriner åt honom, så länge gjorde, vackert, konstnärligt, originellt och älskvärdt och tog för den skull alltid hans försvar hos den stränge fursten. Den unge mästarens själfständiga, oberoende natur, som ofta våldsamt genombröt alla skrankor, förde till mångahanda konflikter, hvilka störde hans konstnärliga verksamhet och hos honom framkallade en dyster stämning, som gjorde hans verksamhet afbräck. Först på hösten 1802 kunde han sålunda förverkliga sin tanke att fira tidens hjälte, Napoleon, med ett större instrumentalverk. Detta gaf anledning till Beethovens berömda “Sinfonia eroica,” och det för förste konsulns räkning vackert renskrifna manuskriptet skulle just afsändas till Paris, då underrättelsen inträffade, att Napoleon låtit kröna sig till kejsare. Beethoven, som till sin politiska öfvertygelse var republikan, slet vid denna nyhet under en ström af förbannelser sönder titelbladet och kastade symfonien på golfvet, där den länge fick ligga. Slutligen utgafs den under sin bekanta titel. Med “Fidelio,” den enda opera Beethoven skrifvit, hade han ingen framgång, då den första gången uppfördes på “Theater an der Wien” inför en åhörarekrets, som till största delen bestod af franska soldater. Beethovens materiella ställning förbättrades allt mera genom betydliga honorar och dyrbara skänker, hvilka dock merendels frånstulos honom. Det fasta underhåll af 4,000 floriner om året, som skulle komma honom till godo, om han stannade i Österrike, och som skulle utbetalas af ärkehertig Rudolph, furst Kinsky och furst Lobkowitz, sammansmälte däremot redan 1811 till en femtedel och äfven denna lilla rest försvann snart. Af sin döfhet förmåddes
