Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
140
1809—1815.

han att allt mera draga sig tillbaka inom sig själf, och slutligen vann hans benågenhet för ensamheten och att försänka sig i själfplågande smärta öfverhanden. De sorger, som en brorson, hvilken han omfattat med hela innerligheten af sin kärlekstörstande natur, beredde honom, äfvensom den glömska, i hvilken Rossinis uppgående sol för någon tid försänkte honom, bidrogo äfven till att göra den store mästarens senare lefnadsår, under hvilka han komponerade sin underbara stora mässa och sin märkvärdiga nionde symfoni, till de sorgligaste af hela hans lefnad. Den 26 mars 1827 afled han under ett fruktansvärdt åskväder.

Beethoven äger icke den behagliga tillfredsställelse med tillvaron, som utmärker Haydn och Mozart, med ett ord, samma glada lefnadslust; han framstår som en stormande, af de väldigaste lidelser upprörd natur, uppfylld af det djupaste allvar, som en personlighet med det rikaste, mäktigaste innehåll, men som, helt och hållet hänvisad till sig själf, undandrager sig det omedelbara lifvet för att stiga ned i sitt eget inres djup. “Beethoven är öfvervägande karaktär, trots all vekhet och finhet, alla växlingar i den konstnärliga stämningen, en fast utpräglad, järnhård karaktär, som i ensidig subjektivitet ställer sitt inre ideal mot verkligheten. Ömsom ‘himmelshögt jullande’, ömsom ‘bedröfvad till döds’, än hängifven åt den grymmaste förtviflan, än åt motsatsernas humoristiska växling, visar han oss det ideala och det burleska, djupaste sorg och lidelsefull, omåttlig uppsluppenhet, men stundom äfven idealisk fröjd, som svingar sig högt öfver världen och dess strider”. 140

Vid århundradets början hade Italiens gamla opera seria med sina konventionella och stereotypa former öfverlefvat sig själf; dess yngre syster den komiska operan, opera buffa, som arbetade med underhållande lustspelsämnen, visade sig däremot lifskraftigare; genom Mozart föryngrades och förnyades den förra och erhöll den senare ett högre uppsving.

Den af Mozart angifna riktningen fullföljdes därvid framför allt i Frankrike, där under det nittonde århundradets första tiotal flera äldre kompositörer af framstående begåfning ännu verkade. Grétry, Dalayrac och Isouard voro ännu under kejsardömet på modet, och af deras: operor ha några, exempelvis “Richard Lejonhjärta” och “Joconde”, länge bibehållit sig på de europeiska operornas repertoar. Betydelsefullare är emellertid på detta område François Adrien Boieldieu (1773—1834), den fantasi- och uppfinningsrike skaparen af “Kalifen i Bagdad”, “Johan af Paris” och i synnerhet “Hvita frun”, ett klassiskt alster af den gamla franska operan, i hvilket han förenade det komiska med det romantiska elementet. Jämte honom förtjänar Mehul nämnas, hvilken, utom några numer förgätna komiska operor, i “Josef i Egypten,” med ämne hämtadt ur gamla testamentet, genom ädel klassisk stil och enkel dramatisk sanning ännu i dag förmår fjättra åhörarens uppmärksamhet.

Då de förenämnda båda tonsättarne ännu till utgångspunkt togo äldre franska och italienska mönster, mottogo däremot vid århundradets skede Cherubini och Spontini sina viktigaste intryck från de stora tyska tonsättarne Mozarts och Glucks verk och utvecklade den stora heroiska operan, för hvilken kejsartiden lämnade en lämplig bakgrund. Cherubini (1760—1842) var direktör för Paris’ konservatorium och blef efter Bourbonernas återkomst kunglig kapellmästare. Hans “Vattendragare,” som första gången uppfördes 1800 och sedan gjorde sin