Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
143
FORSKNINGAR I DET ARKTISKA AMERIKA.

den belöning af 5000 pund sterling, parlamentet utfäst, men äfven han kunde lika litet på denna resa som under någon af sina följande färder framtränga genom den labyrint af sund och öar, som åt norr afslutar den amerikanska världsdelen.

År 1829 anträdde John Ross åter en ny färd, denna gång af en rik brännvinsbrännare vid namn Felix Booth utrustad med en hjulångare, hvars maskin emellertid visade sig oduglig och som den 1 juni 1832 måste öfvergifvas, hvarefter besättningen under stora besvärligheter och umbäranden i två båtar sökte sig väg tillbaka längs kusten af Boothia Felix och omsider den 15 augusti 1833 kom till Lancastersundet, där den elfva dagar senare upptogs af fartyget “Isabella”, som af en lycklig tillfällighet förts till Baffins Bay. Under denna resa fann James Clark Ross, som åtföljde sin farbroder, den 31 juni 1831 den norra magnetiska polen på en flack öde strand, hvars enformighet icke upplifvades af minsta höjning, något som dock icke hindrade en företagsam panoramaägare att för den nyfikna mängden i London visa den magnetiska polen, liksom om denna kunde vara föremål för framställning i en målning. Denna John Ross’ resa för att finna nordvästpassagen var den sista, som företogs, innan sir John Franklins och hans efterspanares forskningar togo sin början.

Men äfven på den amerikanska världsdelens fastland skulle de forskningar, som i slutet af adertonde århundradet företagits af Samuel Hearne och Alexander Mackenzie i norra Amerikas nordligaste delar och ledt till betydelsefulla upptäckter, fullföljas med ifver och framgång. Icke nöjda med att till sjös söka den nordvästra genomfarten till Stilla hafvet, afsände nämligen engelsmännen ytterligare andra expeditioner, som öfver fastlandet skulle utforska, om en sådan genomfart funnes eller icke.

Samma år som Edward Parry gick till segels på sin första arktiska forskningsresa, bröt dåvarande kaptenen i engelska flottan, John Franklin, i sällskap med botanikern, d:r Richardson, och midshipsmännen George Back och Robert Hood, den 22 maj 1819 upp från England för att utför den af Mackenzie upptäckta Coppermineloden söka utforska den amerikanska nordkusten öster om denna flod och finna väg till Hudsonviken. Den 22 augusti 1821, således nära tre år efter sitt uppbrott, måste Franklin och hans följeslagare emellertid vid Kap Turnagain tänka på att återvända från de af dimmor höljda och af drifis uppfyllda kustfarvattnen. Den 25 augusti lämnade de sina båtar i Bathurstviken och anträdde återfärden öfver land, utan munförråd och för sin lifnäring hänvisade till jaktens byte och ätbara lafvar. Men endast hälften af expeditionens medlemmar återsåg Fort Enterprise, hvarifrån den utgått; de öfriga, och bland dem Hood, hade på vägen dukat under för köld och hunger.

Franklin förlorade dock icke modet. Redan 1825 bröt han i februari å nyo upp, äfven denna gång ledsagad af Richardson och Back, för att fortsättta sitt utforskande af den amerikanska ishafskusten. Den 3 juli 1826 uppnådde expeditionens båtar Mackenzieflodens delta, och härifrån anträdde Franklin själf jämte Back sin färd väster ut, medan Richardson åt öster skulle undersöka kusten till Copperminefloden. Franklins mening var att framtränga till Iskap, men den 18 augusti måste han vända om på halfva vägen, hvaremot Richardson och Ken-