Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
144
1809—1815.

dall, som med sina båtar hade större framgång, fullständigt utforskade kusten till Copperminefloden och upptäckte Wollaston Land.

De luckor Franklin måst lämna utfylldes emellertid snart af två af Hudsonbaysällskapets tjänstemän, de om det nordligaste Amerikas utforskande högt förtjänte Dease och Simpson. Redan 1837 utforskade de kuststräckan väster ut ända till nordöstra Amerikas nordligaste udde Point Barrow. Men äfven John Ross’ långa frånvaro, enär han tillbragte icke mindre än fyra år i den arktiska isen, föranledde, att man i England utrustade en expedition för att uppsöka och undsätta honom. George Back, som 1833 drog ut för att öfver land söka inhämta några upplysningar om hans öde, fann honom visserligen icke, men upptäckte i stället stora Fiskfloden och då han i sin båt färdades utför denna, uppnådde han hafvet något öster om Kap Felix, den västligaste punkt, till hvilken James Clark Ross lyckats framtränga. Af drifved, som han fann i Fiskflodens mynningsvik, drog han den slutsatsen, att denna icke kunde vara särdeles djupt inskuren, enär veden endast kunnat ditföras af en västlig strömning från Mackenziefloden, hvarför också kusten utan längre framskjutande halföar måste fortsätta till Beringsundet. Denna förmodan bekräftades också 1838 och 1839 af Dease och Simpson, hvilka på sina vandringar längs kusten framträngde till ett afstånd af blott 123 geografiska mil från Kap Felix, där Ross till minne uppfört ett stenkummel. Redan nu kunde det anses bevisadt, att en nordvästlig genomfart funnes, med andra ord att Grönland icke sammanhängde med det amerikanska fastlandet.

I jämförelse med försöken att finna nordvästpassagen träder forskningen på öfriga arktiska områden under århundradets fyra första årtionden i skuggan. Flera försök gjordes likväl att från hafvet mellan Norge och Grönland framtränga till nordpolen, och redan 1806 uppnådde den berömde hvalfiskfångaren Scoresby norr om Spetsbergen en bredd af 81° 30′. Tolf år senare framträngde Buchan och Franklin ännu litet längre åt norr, men först 1827 lyckades det för den outtröttlige Parry att med släde uppnå 82° 45′, en breddgrad, till hvilken ingen före honom framträngt, och som först under århundradets senare del skulle öfverskridas. 144

Allt sedan 1798 uppehöll sig i Paris en man, hvars namn snart med vördnad och beundran skulle omtalas af två världsdelar; denne man var Alexander von Humboldt, född den 14 september 1769 i Berlin, död därsammastädes den 6 maj 1859.

Grundligt hemmastadd på naturforskningens alla områden, har han riktat den med många viktiga bidrag och utbildat en hel rad nya vetenskapsgrenar, men häri ligger ändå icke hans mest framstående betydelse. Denna ligger fastmer däri, att han uppfattade naturen som ett helt och betraktade lifvet på jorden och i hela världsalltet som ett stort, af samma eviga, oföränderliga lagar beroende konstverk; — konstverk äfven i detta ords estetiska bemärkelse. “Om han också icke var en nyskapare af vetenskaper som Newton, icke en upptäckare af nya sanningar som Lavoisier, ingen grundläggare af nya system som Linné och Cuvier, så förenade han i stället i sin ande liksom i en brännpunkt det eviga ljusets spridda strålar och samlade kunskapens strömmar och källor, i det han, liksom hafvet, hundrafaldt återgaf hvad han från alla sidor mottagit.” Så