Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
251
DEN REAKTIONÄRA STATSLÄRAN.

häftig antagonism mellan dem och den från utlandet importerade liberalismen. Mot läran om samhällsfördraget och den naturliga rätten ställde romantiken läran om statens organiska tillkomst och den historiska rätten och ville öfverlämna det åt världshistorien att inleda och småningom genomdrifva det nyas seger öfver det föråldrade. För reaktionen skulle dessa åsikter emellertid komma särdeles väl till pass, och i det Metternichska lägret uppstodo också snart stats- noch rättslärare, som förträffligt förstodo att tolka dem till förmån för ett fullständigt stillastående.

I ordets värsta bemärkelse reaktionär blef den politiska romantiken visserligen i sådana publicisters händer som Friedrich Schlegels och Gentz’, men äfven den historiska rättsskolan arbetade på det mest snillrika och fina sätt de reaktionära tendenserna i händerna, då den gent emot den liberala naturrätten betonade rättens historiska och nationella ursprung och, liksom dessa dagars tyska språkforskare gjorde med språket, härledde den ur folksjälen och folkandan. Då sålunda Savigny, jämte R. F. Eichhorn, grundläggare af denna skola och på samma gång den störste juristen bland romantikerna, på grund af dylika betraktelser frånkände sin tid all kallelse till lagstiftning och skarpt och orättvist kritiserade Code Napoleon och den preussiska landträtten såsom konstlade och godtyckliga skapelser, så dömde han därmed tid och stat och folk till en stilla afvaktan, ett konservativt stagnerande och fogade sig på detta sätt förträffligt i den Metternichska politikens kyrkogårdsro.

Den egentliga romantiska statsläran fann emellertid en representant i Adam Müller, som i statsekonomiska skrifter bekämpade Adam Smith och därigenom förberedde sekelslutets nationalekonomi. Enligt honom är staten “sammanfattningen af de mänskliga angelägenheterna, deras förbindelse till ett lefvande helt, alla idéers evigt rörliga rike: det kroppsliga, fysiska lifvet förslår icke till att deducera densamma, man måste för att fatta statens väsen taga i anspråk allt osynligt, ande, sed, hjärta, människans hela ideala lif; staten är icke blott manufaktur, mejeri, försäkringsanstalt eller merkantilt bolag; den är en innerlig förbindelse af en nations hela fysiska och andliga rikedom, dess hela inre och yttre lif till ett stort energiskt, oändligt rörligt och lefvande helt.” Utöfver dylika allmänna talesätt förmådde Müller emellertid icke uppställa några bestämda begrepp och skapa en hållbar teori, och om ande och tänkesätt ville regeringarna, och framför allt hans vänner i Wien, i längden icke höra alltför mycket talas.

Romantikens statslärare par excellence har Karl Ludvig von Haller blifvit. Född i Schweiz 1768, verkade han först som professor i historia och statsrätt vid universitetet i Bonn och öfvergick i hemlighet till katolicismen för att få behålla sin plats, men afsattes 1821. Det var Haller förbehållet att med sin statslära, som redan på själfva titelbladet gaf sig till känna såsom en fiende till hvarje frisinnad riktning, erhålla de reaktionära makternas fulla gillande och bifall. I sin "restauration af statskunskapen” vill han gent emot det på fördrag grundade, artificiellt borgerliga samhället återvända till naturtillståndet, som för honom sammanfaller med Guds ordning, enligt hvilken det endast tillkomme den öfverlägsne, den mäktige, att härska. Stat och rätt grundade sig nämligen endast på styrka och makt; men de makthafvande äro konungar och furstar, och för den skull vore det.en af Gud uppställd och afsedd naturnödvändighet, att de